Metrobloggen

Lite utdrag från en absolut ok bok. 
Jag som avskyr att läsa böcker. Men denna slank ner. 
Sedan så måste man bara vara där, ha kommit så långt att man faktiskt kan ta till sej det som står med. 
Hade jag läst denna för ett par år sedan så hade den legat i soppåsen direkt. 


Vanliga ångestdiagnoser:Enkel fobi
social fobi
panikångest
förväntansångest
agorafobi
generaliserad ångest
posttraumatisk ångest


Ångest är ett beteende och består av kroppens reaktion som svar på ett upplevt hot.
Hotet skapas enbart i personens tankar och leder till fysisk och psykisk anspänning som man inte ger något naturligt utlopp åt.



- Ångest är ingenting man "har", utan i stället något man "gör" med sej själv- 

Många ser ångesten som en sjukdom, som beror på kemiska förändringar i hjärnan. Andra ser ångest som en effekt av något som kanske hänt mycket tidigt i  vårt liv. 

Lite av det som stod i boken. 
Är det en sjukdom, eller något som vi gör. 
Kan det finnas något mitt emellan?
Jag tycker iaf att huvudsaken är att personer med det kan förstå, inse vad det är. Hur det fungerar. 
Och sedan vad det beror på får man på ett eller annat sätt försöka klura ut. 

Skulle det vara en sjukdom, något i hjärnan så tror jag endå att vårt tänkande har en väldigt stor del i det. 
Vad vi tänker, medvetet och omedvetet. 

Alltså kan vi, om vi ändrar vårt tänk, då även kunna ändra vår ångest. 
Kanske inte ta bort den, men få den att minska.

Var iväg hos henne igår. 
Knäpp man är va, som både vill dit och samtidigt inte. 

Igår var det väldigt jobbigt. Hon tog upp något som vi pratade om i över 30 min. 
Aldrig någonsin har jag varit så ärlig som jag är mot henne. För just det har varit min egna hemlighet till viss del. 
Jag har kunnat prata om vissa saker, men aldrig berättat om det fullt ut. 
Men som tidigare sagt så har jag lovat mej själv att ta vara på dessa stunder, och tyvärr så är det väl ofta så att det man minst vill prata om, ska pratas om i sådana situationer. 

Försökte nog glida in på andra spår. Men hjälpte inte så bra, för hon styrde in mej i "rätt" riktning. Alkoholen. 
Blir så knäpp på mej själv.
Jag skäms, känner mej ganska så jäkla värdelös och misslyckad när jag hör orden som kommer från min mun. 
Men, där kan jag vara ärlig, iaf till 99 % och det känns faktiskt lite skönt endå. 

Hon pratade om de listor som jag skulle gjort. 
Och lite små saker jag skulle tänkt på och försökt utföra.
Har inte gått så bra. 
Vi pratade lite om det, och hon sa att det berodde på min ADHD sida. 
?
Kanske, kanske inte. Först och främst ska en utredning till. 
Och måste erkänna att jag endå på ett sätt kan hoppas på att det skulle vara så, för kanske då. 
Kanske kan jag då börja förstå mej på mej själv. 
Förstå och inse varför jag är som jag är. 

Kanske är det förklaringen till all ångest. 
en 12 åring har inte ångest utan anledning. 


Usch, lider med alla de människor som lever med detta dagligen. 
Mer eller mindre, de som nästan bara upplever attackerna, eller de som lever med den ständiga ångesten dag ut och dag in.
Ärligt talat, ettrenthelvete. 
De som är där, eller har varit där vet. 
Och jag vet, och önskar inte ens min värsta fiende något sådant. Ok kanske skulle de få uppleva det en dag eller två. ;)
Nu var jag dum va?




Hoppas att kunskapen om det kommer att öka, att läkare, och personer som arbetar med barn/ungdomar/vuxna i denna situation kan ha tillräckligt med kött på benen för att kunna hjälpa dessa.
Eller iaf få de att förstå vad det hela är och handlar om. 

För hur ska man kunna bli bra, bli ok. Om man inte ens vet vad felet är? 


All okunskap gör att så många människor får lida i onödan!
Och det ska jag ändra på, så mkt som jag kan iaf. 
En dag, när jag ska ut i arbetslivet, så tänker jag även ta in ångest. Det ska jag jobba mycket med. Då det hör ihop med så otroligt mycket.

Först ska jag plugga klart och ordna mej ett jobb. Sedan börjas det ! :D

Jag hoppas och håller tummarna för all där ute med den förbannade ångesten att inte ger upp!
Att de kämpar på. För ja vet att det går att bli fri. 
Men viljan är en av de starkaste drivkrafterna till det, och tyvärr så är inte viljan alltid den starkaste i sådana lägen. 


Men jag vet att det går, med rätt info, med rätt hjälp, med rätt stöd!

Fortfarande ingen ångest. 
Igår dök den upp. MEN denna gång vet jag vad det beror på.
Och jag kunde inte tvinga bort den. 
Men kunde acceptera den på ett annat sätt, vilket gjorde att den inte växte sej starkare. 

Är så tacksam över boken jag fått låna, och över samtalen jag fått. 
Utan de, så hade jag aldrig någonsin kommit så här långt från min ångest...


Ett liv utan ångest, eller iaf med otroligt minskad ångest, Här kommer jag !

händerna är kalla och skakiga.
mår illa, och lite yrslig. 

Många tankar och känslor. 
Saker jag inte berättar för sambon, inte heller på kbt:n.

Mkt på grund av att jag inte förstår mej själv. 
Varför jag känner som jag gör, och mår som jag mår. 

Hela tiden är jag med huvudet över vattenytan. 
Och inte inne i en depression, men som jag tidigare sagt så är många av känslorna desamma... 

Ångest, inte haft ångest på länge, och det känns så bra!
Har de senaste månaderna börjat att förstå mej på ångesten lite mer, hur den fungerar. 
Förut har det varit en av mina hemligheter som inte många visste om. 
Men kanske jag kan acceptera den och sluta skämmas över den, först då kan jag bli fri på riktigt!

Ångesten borta, men känslorna, inombords. stressen, tankarna och känslorna. Känns som om de spelar mej ett spratt, som de bara jävlas. 

När jag jobbat i flera dagar så vill jag bara vara ledig. 
När jag väl är ledig och inte ska jobba så får jag direkt dåligt samvete. 
Behöver plugga, ja vet. 
Men har så svårt o va ensam många gånger. 

Tycker det är så jobbigt. Varför, sån har jag itne var förut. 
Förutom då sonen började på dagis, det va så jobbigt !
Men då hade jag botemedel... Det ahr jag inte nu.. 


Känenr mej som en virrpanna, som varken vet ut eller in.

Barnledig och för tillfället samboledig :P 
Då tänker man ju att man ska kunna bara ta det lugnt och göra det man vill. pyssla, "ta hand om sej själv". 
Eller röjja här hemma, göra klart saker som borde fixas till, rensas, målas, o s v .

MEN så blir man helt handikappad och inte gör ett skit !!

Kanske kan bero lite på att jag inte tirvs i denna lägenhet, och för att jag även inte trivs o va ensam här. MEN det går bra. 

Tänk om jag bara kunde få arslet ur vagnen!!


No ångest, underbart !

60 min avklarat för denna vecka. 
Nu är det två veckor kvar till nästa gång. 

Jobbig dag idag. 
Jobbiga känslor som kom upp på tavlan. 
Usch, kändes plågsamt, och ja jag satte ner foten och spjärnande emot. Men inte hela tiden. 
Jag försökte, försökte att inte spjärna emot. 
Så ja fixade det, och de känslor var inga positiva upplevelser. 
Men antar att det är de som man måste gå igenom ? 

Förhoppningsvis så ska jag väl en dag kunna ha nytta av dessa jobbiga timmar. 


Fortsatt prat om dessa avslappningsövningar, osv osv.
Jag vet, jag vet. Ett jäkla tjat och prat om avslappningsövningar. 
Killen har ju testat nu, han är det lättare o prata med, och försöka motivera honom till det. 
Men när det kommer till mej så får jag gåshud. 
Är faktiskt mer än lite rädd för det. Och när det kommer på tal ännu än gång på kbt:n så blir jag bara frustrerad. 
Jaaa jaaa. Någon gång. Jag vet att det är bra! (Förihelvete sluta tjata, JAG VET) 
Men fixar det inte, och är livrädd för o misslyckas. 

Jaa jag vet hur mkt nytta det gör, och hur mycket bättre man kan nå om man bara kan lära sej o slappna av osv. Ja vet ja vet. men endå rädd och är väl kanske inte redo för o göra ett försök igen. 


Det kommer när det kommer... Snart så :P

Det är bara så mycket lättare sagt än gjort. 

Usch, känns så jäkla tråkigt.. 
Hoppas på en bättre dag imorn !

Känns som om hela jag bara rasar ihop.
Som om jag trasas sönder. 

Det växer inombords. 
Stress. Känner att kontrollen försvinner mer & mer. 
Glömmer saker, blandar ihop saker. 
Orkar inte göra det jag ska. 
Och får inte arslet ur vagnen till att komma igång med plugget. 
Precis så som det faktiskt brukar vara rätt ofta. 

Men är nog rätt duktig på o dölja det.
Eller så syns det bara inte. Kanske bara verkar lite frånvarande ibland, eller lite snurrig.
Ser nog helt "normal" ut, lugn och stabil. helt ok. 
Men inombords känns det som någon jävla storm, känslor som jag inte ens kan sätta ord på.

Inombords känns det som kaos. Som om någon snurrar mej runt & runt i full fart... Och medans jag snurrar ska jag hinna se allt runtomkring mej, och hinna greppa det. 
Men kan varken greppa något eller se något. 

När det blir så starkt, så kraftfullt så önskar man faktiskt lite grann där inne att det ska resultera i en ångestattack. 
För då når man den "botten", och är efteråt helt slut, som efter ett träningspass. 
Och man kanske kan somna lugnt.. 

Teletid med läkaren nu i veckan. 
Ska göra ett till försök, kanske finns någon möjlighet denna gång till o få utskrivet benzo. Hittills har läkare på gott & ont, inte skrivit ut något sådant till mej, på grund av blandade orsaker. 
Men är så jävla trött på det här nu! 
Men kommer garaterat få höra ordet, atarax. 
Då kan hon ta sej någonstans. Bara ordet är skrattretande då det pratas om i samband med ångest. Gör ju mer onytta än nytta. 
Synd att det inte finns fler kompetenta läkare här i landet!

Ångesten, det mörkaste och kraftfullaste i mitt liv. 
Som jag hittills har fått leva utan, ett väldigt bra tag. 
(kanske just därför jag ej bloggat om det på senaste tiden)

Men kan inte undgå att stundtals vara orolig för att den ska komma tillbaka och vända ut o in på mej igen. 

Få mej att känna känlsor jag inte vill känna.
Få mej att tänka tankar jag inte vill tänka. 

Nästla sej in i mej, i både kropp & själ, ta över delar av min fysiska kropp, och sätta sej hårt fast där uppe i det psykiska. 

För ett tag sedan, då ångesten försvann i början så började mina fina känslor att blomma ut. 
De som igentligen alltid finns långt där inom mej. 
Men som jag aldrig tillåts att få känna på riktigt. 

Det var verkligen underbart!
Jag kände mej nyförälskad, och jag bara stormtrivdes med barnen trots, deras trots och gnäll :) Jag brusade inte upp för småsaker. 
Jag kunde le och vara lycklig, fast barnen vänt upp och ner på rummet. 

Det varade några dagar, hade massa mys med älskling, ville ha hans närhet, och det var så mysigt, så fint. Så äkta. 
Jag var glad och kände mej sprallig inombords. 


Efter ett par dagar försvann det. 
Jag vet att det finns där inne, långt inom mej. 
Men varför kan jag inte få känna det igen ?? 
Varför kan jag inte alltid få känna så ?? 

Är så jävla trött på det här emellanåt. 
Vad är meningen med livet om man inte kan få känna dessa fina känslor, då man vet att dom fakiskt finns där inne. 

Det är bara någon jävla mur, någon som sätter stopp och inte tillåter mej att känna. 

Jag har försökt i många år, för många år att riva dessa murar. 
Jag har kommit långt, och det är jag både stolt & glad över. 
Men hur länge till ska man behöva kämpa ? Hur länge till ska man orka vänta ?