Metrobloggen

Det finns bara ett demokratiskt rimligt sätt att hantera frågan, och det är att ställa upp en regel som ger likabehandling och neutralitet. Det kan göras på flera sätt:

1. Ingen får komma. Nackdelen är att det går ut över elevernas demokratiska skolning; i den ingår rimligen att orientera sig i det politiska landskapet.
2. Alla får komma. Nackdelen är att då får vi in knäppskallar som får SD att framstå som goda demokrater genom kontrastverkan. Exempelvis Kommunistiska Partiet, Nationaldemokraterna, Osynliga Partiet och gud vet vad.
3. De partier som finns representerade i en given politisk församling får komma, förslagsvis kommunfullmäktige på orden eller riksdagen.

Jag tycker att alternativ 3 är bäst. Skulle då SD komma in, vilket jag tror att de gör, får vi helt enkelt acceptera det. Sedan får de såklart inte dela ut material eller komma med uttalanden som innebär direkt hets mot folkgrupp.

Att säga nej till vissa partier på grund av att de strider mot skolans värdegrund eller står för en viss ideologi (eller inte lever upp till "demokratiska värderingar") är mycket vanskligt.

En del anför att muslimska barn kan känna sig kränkta över SD:s närvaro. Tror att jag skulle känna mig ganska kränkt över ett gäng ungkommunister som utmålar min dotters pappa som en girgbuk. En ung jude som tvingas stå ut med Hamas- och Hizbollahkramande Ung Vänster skulle nog inte heller trivas i skolan.

Bäst att inte öppna den dammluckan.

I ett blogginlägg skriver Ulrika Player om att Plura borde bojkottas för att han åkt dit med fyra gram kokain.

Det är intressant att profilbilden på Ulrikas blogg visar när hon njuter av vad jag antar är en starköl. Vilket jag inte på något sätt vill moralisera över, men det är alkoholen som skördar flest offer och ställer till med mest socialt elände. Inte narkotikan.

Totalt sett är bilden och texten faktiskt en ganska bra illustration av vår misslyckade drogpolitik och knepiga inställning.

Även om det inte var avsikten.

På grund av att Göran Hägglund enligt uppgift har svårt att hålla tungan rätt i mun, har nu partiets hemliga valkampanj läckt ut.

Det visar sig att tung-incidenten var ett led i en långsiktig strategi.

Ola Möller gör på sin blogg en jämförelse mellan Rut avdrag och (legaliserad) alkohollangning.

Ursäkta, men exemplet är faktiskt jättedumt. Ökade legala möjligheter till exempelvis alkoholförsäljning skulle leda till en ökad alkoholförsäljning, vilket förvisso skulle generera intäkter till det allmänna. Men till ett socialt pris.

Oavsett vad man tycker om RUT och ROT, så tror jag inte följande scenarior utgör något större problem:

• Mannen kommer hem sent, berusad av Grumme såpa, och slår fru och barn.
• Frun skåpstädar; har en dunk Ajax gömd i barskåpet. När ingen ser skurar och fejar hon; barnen får skämmas för att mamma luktar konstigt av Häxans silverputs.
• Ungdomar drar omkring på stan med golvmoppar och kvastar och städar illegalt i trappuppgångar och parker.
• Bilister krockar för att de putsat ratten istället för att se sig för.

I dagens VLT har jag en artikel där jag bemöter SSM:s "informatör" Ulf Westers senaste felaktigheter som sol och solarier. Han går glatt på i ullstrumporna, och ignorerar som vanligt alla fakta som inte kommer från kosmetikaindustrin.

Läs inlägget i VLT. Vill du läsa mer, kolla in min artikel på Newsmill.

Roger Jönsson skriver på sin blogg om den "mycket duktiga" Veronica Palm som  bevisat att sjukskrivningarna minskade under Socialdemokraterna. Men som ofta när man har med den härskande klassen att göra, får man en diet av halvsanningar serverad.

Anledningen till att antalet sjukskrivningar minskade under regeringen Persson var att man snabbt skyfflade över sjukskrivna till förtidspension. Det snyggade till statistiken och minskade konstnaderna. Något jag har personliga erfarenheter av och tidigare tagit upp.

Cyniskt? Visst.  Men makten är alltid cynisk.

"Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det. att på en halvtimme på en söndag få fram en duktig städerska som gör ett duktigt jobb!"

Det skrev Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard på Facebook. För detta har han fått en del kritik i media. Men för att återvända till frågan i rubriken, så finns det faktiskt två svar:

Retoriskt, ja. Som representant för makten är det svårt att uttrycka in glädje över att någon lägre ner på samhällsstegen kommer hem och plockar bajs utan att få minuspoäng. Dessutom är direkt korkat att lägga till kommentaren om arbetslinjen. Å andra sidan kan en alltför stor fixering vid denna skitfråga göra att oppositionen framstår som en smula löjlig.

Sakligt, nej. Ett städföretag har rimligen som uppdrag att städa. Rycker man ut på söndagar får personalen dessutom OB-tillägg.

Och för att förekomma en del angrepp på grund av mitt eget yrk: Ja, jag har torkat piss och skit. Dessutom efter hederliga, socialdemokratiska, fackanslutna arbetare på Arendalsvarvet (vi snackar 80-tal). Låt oss säga att den proletära solidariteten slutade vid toadörren.

Vid ett tillfälle far det faktiskt någon som hade bajsat i duschen. Förmannen (tillika fackombudet) var helt säker på att det var en turk som hade gjort det. Hur han visste det utan att kontakta CSI vet jag inte.

Men ett brott kräver som alla deckarläsare vet både tillfälle och motiv. Eftersom alla turkar (och sydamerikaner, greker etc) var kollegor till mig, dvs städare, har jag svårt att se motivet.

Såvida det inte var hämnd från en kollega riktad mot mig personligen. Fast det spelar ingen roll nu; antar att det är preskriberat och inte ens ett fall för Cold Case-gruppen.

Fast manuset skulle helt klart bli bättre än det genomslittliga avsnittet av Oskyldigt Dömd.

Fortsätter kommentera Björn Elmbrants artikel i Arena, där han tar pulsen på våra partier och i vilken mån de har framtiden för sig. Elmbrants artikel är indelad i fem punkter, här är nummer två:

"2. Behöver vi den sortens partier som vi har i dag? Den politiska kampanjkultur där partierna härmar varandra med hjälp av det som kallas triangulering eller framing, reducerar väljarna till kunder. Partierna behöver inte heller sina medlemmar och supportrar, för konsulterna formulerar politiken. Om dessutom de politiska journalisterna sviker sin konsumentupplysande uppgift att visa på de olika meningarna i sak, utan nöjer sig med att sätta poäng på partiledarna, som gällde det "Let´s Dance", då töms partierna snabbt på sin mening.”

Vill man vara elak, kan man fråga sig om väljarna någonsin har varit annat än kunder. Medlemmarna däremot, har haft ett inflytande i politiken innan den är paketerad och klar. Och detta är viktigt. Detta innebär att medlemmen, till skillnad från väljaren bestämmer vilka alternativ som ska finnas tillgängliga att välja mellan.

Idag är under 3 % av befolkningen medlemmar i ett parti. Av dessa är förmodligen en majoritet ganska passiva. Aktiva partimedlemmar är alltså inte något slags gräsrötter, utan snarare en politisk elit som omfattar knappt ett par procent av befolkningen. Vilket den politiska eliten gjorde även i feodalsamhället, intressant nog.

Att konsulterna formulerar politiken tror jag inte på. Själv har jag jobbat som konsult åt ett antal socialdemokratiska partidistrikt, och har (som väl är) aldrig kommit i den situationen att jag skulle kunna påverka politiken. Dessutom anser jag det skulle vara ett prov på utomordentligt dålig konsultetik att försöka påverka politiken. Mitt jobb som konsult inom kommunikation, är att hjälpa organisationen att nå ut med sin ideologi och sina konkreta förslag. Inget annat. Ungefär som den klassiska bilden av den oväldige tjänstemannen som genomför politiska beslut oberoende av egen övertygelse.

Triangulering och framing är problem för väljarna, eftersom detta utjämnar skillnader och gör alternativen mindre tydliga. Men samtidigt är det samma sak i alla branscher; ju mer mogen branschen är desto mer lika blir alternativen. Alla mellanklassbilar är till exempel ganska lika. Det som sticker ut är i allmänhet nischprodukter; i bilbranschen Hummer eller Koenigsegg, inom politiken till exempel Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna eller Priatpartiet.

De som sticker ut kan dessutom sällan bli annat än nischprodukter. 80 % av väljarna stödjer välfärdssamhället, ungefär som det ser ut. Visst, några vill ha lite högre skatt och bidrag, några vill ha lite lägre skatt och lite lägre bidrag. Men den grundläggande kombinationen av offentlig välfärd och marknadsekonomi är det få som ifrågasätter.
Detta är vad Reinfeldt fattade inför 2006: De gamla, tydligt ideologiska moderaterna skulle aldrig kunna nå över max 20 %. Exit nyliberalism, enter socialliberalism. S & M är politikens mellanklassbilar. Det är f ö samma projekt som Wetterstrand nu framgångsrikt driver; häll ut linssoppan, häll upp en latte istället.

Frågan är om triangulering/framing alls är möjlig att undvika? Socialdemokraterna triangulerade för decennier sedan, då man i praktiken släppte socialismen och blev ett slags socialliberaler. Dåvarande VPK har historiskt varit väldigt dåliga på triangulering. Resultatet: S blev ett statsbärande parti, och ett unikt fenomen i den demokratiska världen. VPK blev en krumelur på vänsterkanten, ständigt balanserande på 4 %-kanten. Min tes: Triangulering har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Den är nödvändig om man verkligen vill ha makt och ansvar. Republik, anyone?

Detta för oss över till de politiska journalisterna: Om skillnaderna i sak blir allt mindre, återstår bara poängsättning ”som i Let´s  dance”. Så enkelt är det. Å andra sidan politik en av de sektorer där journalisterna starkast utmanas av bloggosfären. Jag kommer till exempel på mig själv, politiknörd och allt, med att allt mer sällan läsa mitt husorgans ledare. Debatt och analys får jag mycket bättre på webben.

Frågan är bara om det verkligen tömmer partierna på mening? Nischpartierna finns kvar, och när den stora koalitionen i mitten (som finns i praktiken men inte i retoriken) blir alltför trött kommer vi att få se nya aktörer som tar för sig. Något som redan håller på att hända. Detta kommer att tvinga de alltmer mainstreamade partierna i mitten att triangulera om, och därmed bättre tolka den allmänna folkviljan.

Jag hörde en gång en klok bankman säga "bankverksamhet ska vara tråkig, blir den spännande är det fara på färde". Det kanske är samma sak med politik?

Detta är ett viktigt ämne, och jag kommer därför att dela upp det i flera poster.

I Dagens Arena skriver Björn Elmbrandt om frågan huruvida de politiska partierna behövs. Och kommer, inte helt oväntat, fram till ett ”ja” efter att ha fört fem resonemang. Elmbrandts första diskussion lyder som följer:

”Behövs de politiska partierna? Gör tankeleken att folket väljer en beslutande församling av 100 twittrande medborgare, utan några partier men med hjälp av ett konsekvent personval. Vad är det oundvikliga som händer när dessa 100 individer samlas för första gången? Jo, alla ser sig om i hopen av nyvalda efter likasinnade och allierade, för att få fram de majoriteter, som behövs för att fatta de nödvändiga besluten. Det vill säga: även om vi skulle avsky partipolitiken och helst vill klara oss utan, är det första som händer när partierna avskaffats att de måste uppfinnas på nytt.”

Ja, kanske det. Men å andra sidan är det inte säkert att vi skulle få samma partier. Det finns till exempel idag ingen frihetlig vänster, eller höger för den delen, representerade bland riksdagspartierna. Den frihetliga/auktoritära dimensionen saknas i stort sett i svensk partipolitisk debatt. Exempel: De liberaler som blev djupt besvikna på FRA. Det beror bland annat på att de två stora (S&M) sällan visat någon större respekt för individens integritet.

Vidare kan man tänka sig att är skillnad på de riksdagsrepresentanter vi har idag, vilka har sin lojalitet mot partiet i första hand och väljarna i andra hand (Fredrik Federley, som svek sina liberala väljare i FRA-frågan) och politiker som har sin lojalitet mot väljarna i första hand och partiet i andra hand.

Alltså: Även om vi skulle få ett nytt partiväsende istället för det gamla, skulle det kunna medföra vinster. Och förluster. Att väga dem mot varandra är en öppen fråga.

To be continued.

(Via HAX)

Bloggen neatorama.com listar de 10 knäppaste uppfinningarna inom terroristbekämpning. Notera att de faktiskt fått patent.

Produkten ovan är min personliga favorit. Den bygger på att ett kevlarnät slungas mot den presumtive självmordsbombaren och därmed effektivt begränsar exsposionen. I alla fall om man bortser från att nätet måste ha en tyngd som neutraliserar sprängämnena. Jag är iofs humanistiskt och inte tekniskt utbildad, men så mycket förstår  t o m jag. Hela listan här.

Snälla, berätta inte för FRA eller Instatsstyrkan om det här.

PS: Jag hittade som sagt länken till listan via HAX, som arbetar åt Piratpartiet i Bryssel. Märkligt att han missade att använda den som ammunition (ingen vits avses) mot patentsystemet. DS.

OK, nu tänker jag som innerstadsboende sticka ut hakan lite. Den just avslutade (?) vargjakten är en fullkomligt idiotisk idé.

Låt oss börja med att slå fast att jakt är en hobby. Inte något slags miljövård eller annan samhällsnyttig tjänst. Jägarförbundet är en hobbyorganisation som av någon anledning tas på mer allvär än, låt säga, WOW-spelare eller märklintågsfantaster. Skillnaden är bara att WOW-spelare och modelljärnvägsbyggare vet att de bara leker. Till skillnad från jägare som verkar tro att de gör något viktigt i skogen.

När det egentligen bara handlar om att träffa andra grabbar samt en och annan älg och ta sig ett järn (Med grabbarna, då alltså. Älgen får inget järn. Han får bly.)

Argumenten för vargjakt är bland annat att de tar kål på en och annan jakthund. Om nu målet är att skydda hundarna, borde jakt med hund helt enkelt förbjudas: 2010 dödades ca 30 hundar av vargar; 135 sköts av jägare som hade tagit en morgonkask för mycket. Dessutom har vad jag vet hundar aldrig varit utrotningshotade i Sverige.

Ett annat argument är att skydda boskap. Alla branscher bör bära sina kostnader för en bättre miljö och ekologi, det finns ingen anledning att särbehandla jordbruket. Massor av bensinstationer fick stänga när kravet på E85-pump kom. Alltså borde bönderna få tåla att bli av med ett och annat får. Dessutom talas det betydligt tystare av all den boskap som rivs av hundar.

Återstår att det är läskigt med vargar i skogen. Må så vara, men vad jag vet är det fler bärplockare som stångas ihjäl av tjurar än som rivs av vargar.

För övrigt är det djur som skadar överlägset flest människor faktiskt hundarna, som vi var så rädda om nyss. Ibland läser man om folk som inte vågar släppa ut barnen i skogen pga vargen. Det vore i så fall vore det mer motiverat att jag inte släppte ut barnen i Linnéstaden, med tanke på alla hundar. Men vad jag vet har inte Jägarförbundet föreslagit skyddsjakt på hund i storstad.

Kanske bäst att inte ge dem den idén, när jag tänker efter.

GP

Newsmill

GP 2

GP 3

GP 4

Vi bestämde oss för att gå på bio på juldagen. Valet föll på Jane "Pianot" Campions nya, Bright Star. Tyvärr.

Filmen är förvisso vackert fotad, men handlingen är totalt ointressant. Efter ett tag för man känslan av att sitta och bläddra i en rörlig katlog från NK, Filippa K eller Nygårds Anna.

Keats på en vacker sommaräng. Keats i en båt på en vacker sjö. Keats i en vacker salong. Keats drömmande. Keats skrivande. Keats med dekorativa bläckfläckar på fingrarna efter skrivandet. Keats hostande. Etc etc.

Dialogen är sällsynt platt, vilket i sig är intressant eftersom filmen handlar om en av de stora poeterna. Här saknas dock undertexten helt; det som sägs är det som sägs och man menar det man menar. Ungefär som i valfri svensk Beck/Wallanderfilm.

Dramaturgin är i stort sett frånvarande. Den dramatiska nerv som fanns i "Pianot" saknas helt. Inget oväntat händer, och det som händer annonseras TYDLIGT i god tid. No surprises.

Karaktärerna då? Tja, klippdockor är väl ett ord som dyker upp. De genomgår ingen utveckling, det förekommer ingen fördjupning, Keats kompis Brown går till exempel från att vara en surgubbe till att bli en surgubbe. Konflikterna är inget man ger två ruttna lingon i kors för.

Be att få en NK-katalog istället. Det blir billigare.

Hej!

Skicka ett par spänn till Stadsmissionen. Ring 0939-100 1001, så skänker du hundra kronor. Eller sätt in ett belopp på gåvoplusgiro på 90 01 70-2 eller gåvobankgiro 900-1702.

Medan du skriver eller ringer kan du kolla in den här videon, som vi äldre herrar kallar film till musik.

Läste Collins krönika om SAAB i Aftonbladet för ett par dagar sedan. Han är en helt ok motorjournalist, men han vet uppenbarligen inte mycket om företagande. Under de senaste 20 åren har SAAB redovisat vinst 1 år. Det finns ingen ägare som i längden står ut med det.

Idag diskuteras det väldigt mycket om den kortsiktiga kvartalsekonomin, och den är ett stort problem. Men överdriven långsiktighet kan också bädda för problem. Till slut vänjer sig  organsiationen vid att aldrig tjäna pengar, att det alltid vänder "nästa år", att det alltid finns "synergier" och annat som ska trolla fram mer pengar.

I artiklen skriver Collin även om hur andra länder satsat på sin fordonsindustri. Resonemangen känns igen från nationella flygbolag som tenderar att utnämnas till "nationalklenoder" eller "familjejuveler" oavsett om de tjänar pengar eller inte.

Missförstå mig inte; jag beklagar djupt det som drabbar alla de som nu blir arbetslösa. Jag har jobbat mycket med olika företag och organisationer och de allra flesta människor jag mött vill helt enkelt göra ett bra jobb.

SAAB har alltså haft engagerade medarbetare som tillverkat bra bilar, men någonstans har man inte räckt till. Den aspekt som ligger närmast till hands för mig att fundera över är varumärkesstrategin.

Varumärkesfrågor är nu inte en massa löst konsultbabbel, om nu någon till äventyrs tror det. Företag som är varumärkesdriva tjänar i snitt 14 % mer per år, jämför med de som struntar i det.

Problemet för SAAB är man inte kunnat bestämma sig; "Det är bilen som är ett jaktplan", "nej förresten ett lodjur", "nej det är bilen för designmedvetna", "nej förresten, det är ingenjörernas älskling". Ledningen har helt enkelt aldrig bestämt sig.

Resultatet: En otydlig identitet som gör kunderna förvirrade. Och det är en styggelse i all marknadsföring.

Ett exempel på alla märkliga beslut var när man mer eller mindre ägde begreppet "Turbo" i bilar som vanligt folk har råd med. Men som man sedan genom ett närmast osannolikt varumärkesschabbel lyckades tappa bort.

Man kunde till exempel tittat på Audi, som gjort resan från tysk tekniktrist bil till ett spännande alternativ. Audi införde fyrhjulsdirft för vanligt folk med sin Quattro, men till skillnad från SAAB slarvade man inte bort det. SAAB hade till och med sin motsvarighet till Audi TT; dvs Sonett redan på 60-talet.

Audi byggde sin identitet på de tekniska arvet, och använde vad som från börjar var en intern slogan "vorsprung durch technik", även i sin konsumentmarknadsföring. På tyska. I England hade man bara tillägget "...., as they say". Konkret produktfördel och skön mänsklig självironi. Det blir inte så mycket bättre.

Det är tragiskt när engagerade medarbetare blir av med jobbet på grund av en ledning som under decennier lyckats undvika att ta ta till sig all modern varumärkesforskning heter.

Sedan finns det såklart fler saker som gått snett, men det faller utanför mitt kompentensområde.

 Johan Folin är en bloggande centerpartist, som faktiskt förtjänar allt stöd. Storyn är följande: Johan var ofin nog att skriva på sin blogg om de tjänster mäklarfirman Husera utfört åt honom.

Även om jag inte känner till sakförhållandet, så är det uppenbart att Johan är en missnöjd kund. Inte missnöjd på kritisk-kommentar-till -amaronen-på-parmiddagen-nivå, utan snarare på nu-hämtar-vi-högafflar-och-facklor-och-stormar-kontoret-nivå.

Bloggposten kommer till Mäklarsamfundets kännedom. Som självklart tar mäklaren på Husera i örat. Trodde ni ja.

Istället kontaktar Mäklarsamfundets VD, Jeanette Gustafsdotter (även styrelsededamot i Sveriges Radio, Fryshuset och i familjeföretaget Eco Gourmet) Johan och beordrar honom att ta bort bloggposten, annars blir det polisanmälan för förtal och brott mot personuppgiftslagen.

Johan har dock inte backat, utan lagt ut även detta på sin blogg.

Detta måste vara ett av de mest klockrena exempel på hur man inte hanterar sociala medier jag har sett. Direkt surrealistiskt blir det om du även läser intervjun med Gustafsdotter i SvD. Kort sammanfattning av intervjun: Blabla etik blabla trovärdighet blabla konsumentupplevelse blabla trygghet blabla kvalitet.

Om man är satt att företräda en bransch, som dessutom är ganska ifrågasatt ibland, ska man nog inte lägga krutet på att till varje pris försvara klantiga medlemmar.

Alltså: Om man tänker att polisanmälan är ett bra sätt att hantera missnöjda kunder, ska man nog tänka en gång till.

Gå nu in på Johans blogg och ge honom en trevlig julhälsning.

En fråga jag ofta får är om det är bra att använda kändisar i reklamen. Det kan vara bra, förutsatt att man

a) hittar en kändis som är någorlunda relevant (Jamie Oliver i ICA-reklamen) och att

b) kändisen inte används på ett sätt som snarare bygger kändisens eget kändisskap (kul reklamfilm med Robert Gustafsson, men vad var produkten nu igen).

Sedan finns det ju en annan risk; att kändisen ifråga gör bort sig på ett eller annat sätt. En del lever i tron att sport på det sättet är bättre än t ex rock eftersom sportstjärnor mer sällan knarkar. Å andra sidan tål en fotomodell eller rocker lite knark- och sexskandaler eftersom deras varumärke ofta bygger på lite bad boy/girl-image. En sund Slash eller Kate Moss? Hur sexigt är det på en skala?

Å andra sidan får det inte gå för långt - tänk på Pepsi och pedofilanklagelserna mot Michael Jackson (om de var sanna eller inte är irrelevant, vill du diskutera det gå till en juridikblogg). Särskilt om det kopplas till Pepsis dåvarande slogan - the Choice of a New Generation. Lite för ny, kanske.

Detta gör paradoxalt nog att sportstjärnor kan vara mer riskfyllda - de är ju ofta inhyrda föra att kommunicera hälsa och sunda värderingar. Det är alltså värre att Ludmilla käkar dopingpiller än att Kate Moss drar en lina.

Därför är veckas loser inom kändisreklamen Gilette, som lagt ut en förmögenhet på att anlita Roger Federer, Tiger Woods och Thierry Henri.

Med tanke på utvecklingen kanske Federer borde känna sig lite utsatt. Dessutom kommer deras slogan "Gillette - the best a man can get" i ett helt nytt ljus.

Ett nytt förslag är kanske "Cheat - will get you what you want".

De allra flesta totalitära system bygger faktiskt på idén om att man företräder det goda. Det spelar ingen roll om samhället bygger sina anspråk på religion (Iran, medeltidens Europa), det klasslösa samhället (Sovjet eller Kina) eller nationell gemenskap (Italien under fascismen). 

De som bygger förtrycket uppfattar alltså sig sjävla som goda. Alltså är de som är emot dem definitionsmässigt onda. Alltså är det fritt fram att hata, förfölja, och plåga dem i största allmänhet. De är ju onda. Sedan är det ju alltid praktiskt med en fiende, för att hålla ihop de egna leden.

Och plötsligt har en ny rörelse visat totalitära ambitioner, nämligen den gröna. Så här säger klimatkämpen och TV-meterologen Pär Holmgren i programmet Korseld:

"Jag fick en fråga för ett antal år sedan "vad skulle du göra om du var statsminister?" Och då svarade jag att jag skulle snabbt avskaffa alla val. För att det jag ser framför mig nu (klimatfrågan, min anm), det är ungefär en lika stor utmaning som ett tredje världskrig."

Är den attityden vanlig i Holmgrens kretsar är det nog inte så konstigt att Climategate uppstod. Påminner lite om Nixons paranoida inställning som gav upphov till Watergate, the mother of all "-gates."

Om svaret är diktatur, är nog frågan felformulerad. Och om vi ska fortsätta krigsanalogin; i det andra världskriget förlorade diktaturerna mot demorkatierna samt Sovjetunionen, som senare förlorade det kalla kriget mot samma demokratier. Vad kan det komma sig?

Dessutom: De ingrepp G W Bush genomförde i medborgarnas integritet och frihet under kriget mot terrorismen är större än de som infördes i USA under andra världskriget. Japan, då en av världens starkaste krigsmakter, besegrades på fyra år. Kriget mot terrorismen är inne på sitt åttonde år, och moståndarna är några halvtokiga religiösa virrpannor.

Läs gärna Peter Englunds essä "En dag med tre färger" (ur "Brev från nollpunkten"). Den visar tydligt varför diktaturer i längden kommer till korta.

Såg att Veronica Palm går till storms mot de nya reglerna kring sjukförsäkring etc. Och visst, de nya reglerna kring sjukförsärking etc är ett taffligt hafsverk.

Men: Under sin graviditet blev min sambo svårt sjuk. Detta var 1997. Och ni - det tar mer och mer emot att skriva "vi" om Socialdemokraterna - var väldigt snabba med att slänga ut henne i förtidspension.

Persson & co såg ju att det blev billigare för staten, och att statistiken såg bättre ut; "antalet sjukskrivna minskar". Till råga på eldändet var hon egen företagare och det är ju inte en grupp som ni är kända för att prioritera.

Ingen myndighet har lagt två strån i kors under de här 12 åren för att försöka få ut henne i arbete, rehabilitera etc.  Inte under de år ni hade makten, och inte under de år Alliansen haft makten.

Jag har därför mycket svårt att ta dig på allvar i den här debatten. Trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle resonera så här, men jag känner allt mer att politik faktiskt bara är ett spel.

Lycka till vid köttgrytorna.

PS: Hyckleriet fortsätter. Men för att inte bara peka ut Palm är det fler som bjuder till. DS.

...Lars von Tirer! Åtminstone om detta stämmer.  Alltså; Triers bolag Zentropa befinner sig i kris och de måste kicka personal. Sådant han hända den bäste, går företaget back så gör det.

Vad dom gör det hela så extremt osmakligt är att de som tatuerar in företagets logga har större chans att behålla jobbet.

OK, en hel del av mitt jobb går ut på att få medarbetare att ställa upp på företagets värderingar och att leva efter dem i sitt dagliga arbete.

Men det måste finnas en gräns någonstans. Och den har Trier  & co med råge passerat.

Även om vi bortser (det är svårt, jag vet) från det osmakliga i hela processen kan vi ändå ifrågasätta om det är en bra idé.

Antag att det inte är de goda medarbetarna, Zentropa arbetar i en kreativ bransch och kreativa människor är notoriskt jobbiga och ifrågasättande, utan ja-sägarna och opportunisterna som stannar?

Men det är klart, en genre som titulerar sig själv "dogma" har väl vissa totalitära anspråk.
 

Hat och avsky riktat mot Den Andre är åstadkommer aldrig något konstruktivt, utan är bara ett sätt att vältra sig i de lägsta av mänskliga instinkter.

Och eftersom det är en mänsklig instinkt, finns den hos oss alla. Vissa går så långt att de gör hatet till ideologi; nazister (rashat), kommunister (klasshat) och religösa extremister (hat mot "otrogna").

Men hatet finns hos alla. Det till exempel därför filmerna och böckerna om Salander är så populära. De levererar skurkar som det är politiskt korrekt att hata, det finns inga förmildrande omständigheter som komplicerar bilden.

Den underliggande hämnarmoralen är dock densamma hos Dirty Harry och Lisbeth Salander. Och i båda fallen får publiken den oemotståndliga njutningen att se sitt hatobjekt krossas fullständigt. Skillnaden är bara att Millennium-filmerna har en modernare ideologisk fernissa.

Det är därför många debattörer förmodligen innerst inne, i själens allra dunklaste vrår, tycker det är rätt skönt att Sverigedemokraterna finns.

För en gångs skull finns det en grupp som det är helt legitimt att hata, förakta, avsky. Och det är helt legitimt att spy upp dessa känslor offentligt, helt utan hämningar. Den som hatar mest är bäst. Ställ invektiven på parad för inspektion. Låt oss tävla!

Nu har även goda demokrater fått sitt helt legitima hatobjekt. Nu får man spy på fula, dumma, korkade människor. Som man dessutom inte riskerar att möta när man tar sin morgonlatte i SoFo (eller Haga/Linné om man nu bor i Göteborg).

 Det finns dock flera risker med SD-hatet:

1. Som hos alla missnöjespolitiker finns hos SD ett konspirationsteoretiskt drag. (Vänsterpopulister skyller på "borgerlig media", högerpopulister på "PK-media"). Om media ständigt diskuterar hur SD ska "hanteras" dvs bekämpas, ger man faktiskt SD i viss mån rätt. Och vatten på sin kvarn.
2. Kopplat till konspirationsteorierna finns hos SD även ett drag av paranoia; "alla är emot oss". Ett allmänt hatande utan argument riskerar faktiskt att ge SD delvis rätt även här. Ännu mera vatten på SD-kvanen.
3. Detta gör att deras sympatisörer (det är inte den hårda kärnan som är problemet, de är alldeles för få för att få politiskt inflytande på egen hand) gräver sin skyttegrav ännu djupare och blir svårare att nå med argument. Det går inte att vinna en diskussion genom att idiotförklara sin diskussionsmotståndare.
4. Vilket i sin tur riskerar att leda till att diskussionen polariseras mellan mångkulturromantiker som inte ser några som helst problem med integrationen (och finns problem så är de alltid de etniska svenskarnas fel, "Kamali-teoremet") och rena rasister som härleder i stort sett alla samhällsproblem till invandringen (och finns det fördelar så är de marginella, typ gott med pizza, "Åkesson-teoremet").

I debatten mellan mångkulturromatiker och SD kommer SD-anhängarna att vinna. Helt enkelt för att det blivit en tävling i förenkling, och "de tar våra jobb/lever på bidrag" är lättare att förstå och ta till sig än "rasistiska strukturer".

En förenklingstävling vinns helt enkelt av dem bäste förenklaren. Inte av den som har rätt. Och SD är duktiga förenklare. Att sedan dessutom ge dem ett sympatikort att spela ut (se punkt 1 och 2 ovan) är rätt och slätt idiotiskt.

Det är inte bara rasister som borde fråga sig om något gott kan komma ur hat.

Uppdatering:

Ett bra exempel på hur man inte ska göra för att motverka SD finns här, notera millning och kommentarer: www.newsmill.se/artikel/2009/12/01/vi-maste-sansa-oss-i-kampen-mot-sverigedemokraterna

Många har med rätta blivit chockade av den s k Minaretomröstningen i Schweiz. Ett intressant perspektv står bloggaren Perssons Mix för. Nämligen att opnionsunderökningar inför omröstningen pekade på en betryggande nej-seger (dvs nej till minaretförbud alltså).

Att folk svarar som de tror att man borde svara är inget ovanligt fenomen. Och det blir oftare så att folk jamsar med, desto mer tvivelaktiga deras egentliga åsikter är.

Ett tidigt exempel på undersökningars (o)tillförlitlighet är från USA, där man intervjuade boende i ett område om hur mycket öl de drack i hemmet under en normal vecka. Sedan gick man igenom en veckas sopor (ekonomi är som bekant "Den dystra vetenskapen). Resultatet var att folk antingen ljög, eller hällde ut drygt varannan öl.

Och det är inte så konstigt: Ju mindre socialt acceptabel en åsikt eller ett beteende är, desto mer benägna är folk att ljuga om den inför vilt främmande människor. T ex från undersökningsföretagen.

Alltså: På frågan som implicerar att man är en rasistisk idiot, kommer  en alltför stor andel att svara "nej". Och alltför många kommer att rösta "ja".

Alltså är det tyvärr sannolikt så att SD ligger högre i de kretsar där SD-sympatier betraktas som mer eller mindre otänkbara eller socialt stigmatiserande.

Fick en del kommentarer på mitt inlägg "Min röst är inte självklar".

Mest kritik fick jag för att jag tydligt markerar att jag ogillar Vänsterpartiet. Jag kommer nu att bemöta kritiken punkt för punkt-

Låt oss börja med Bo Widegren, som skrev ett ambitiöst svar. Bos text i kursiv.

Hej Ulf, jag vet inte var du får dina idéer från men litet knäppt är det.

Jaha.

Socialdemokratin och kommunisterna har samma bakgrund nämligen protesten mot det orättvisa samhället där de som arbetade fick mycket liten del av kakan.

Korrekt.

I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet skedde en delning av den politiska arbetarröelsen vänsterpartiet kommunisterna som tog den revolutionära vägen medan medan socialdemokraterna valde den evolutionära där det gällde att med demokratiska politiska medel genomföra reformer.

Fortfarande korrekt.

Men målsättningen att lönearbetarna skulle få välfärd och större del av den gemensamma kakan var fortfarande densamma och vi sjöng alla Internationalen som ett bevis på den övergripande målsättningen.

Mmm...i alla fram till 30-talets Tyskland när kommunister och nazister gemensamt gjorde slut på arbetarrörelsen. Stalin berordrade faktiskt sina kamrater att lägga locket på och inte besvära nazisterna för mycket.

När man talar om Ohlygarker och flinande kommunister så visar man bara att man inte vet någonting om arbetarrörelsens historia.

Ehhh...jo det vet "man".

Redan på 1970-talet läste jag Jörn Svenssons bok "Du ska ta ledningen och makten" på Arbetarkultur så som introduktion till mitt politiska ställningstagande.

Synd att du fick en så taskig start.

I den tog VPK så som det då kallades klart avstånd från all revolutionära metoder och anvisade demokratin som den enda politiska vägen. Detta framstår också som en självklarhet för också av var och en som granskar det politiska fältet.

Visst, kommunister har alltid hycklat demokratiska ideal. Så länge de är i opposition. Men hur var det med de mutor de tog från en fientligt sinnad stormakt, Sovjetunionen? Lars Werner tog sig gärna en grogg på Kremls bekostnad.

Vilka har då ett intresse att hålla kvar denna utmålning av kommunistfaran och därigenom omöjliggöra en samverkan mellan de två arbetarpartierna?

V är inte ett arbetarparti. Det är en organisation för frustrerade akademiker.

Ja, inte du, Ulf, om du verkligen menar minsta allvar med att du är socialdemokrat eftersom du med en sådan åsikt definitivt skjuter alla regeringsplaner i sank.

Jag skjuter inga regeringsplaner i sank. Vi har klarat oss utan v tidigare, och kan göra det igen.

Men väl alla borgerliga media och politiker som med näbbar och klor trots en i grunden orättvis politik kämpar för ännu en mandatperiod i regeringsställning.

Jag tror faktiskt inte, liksom de flesta som förmår tänka själva, att borgarna arbetar för orättvisa. Däremot har de en annan uppfattning om vad rättvisa är.

Att försöka slå i folk att "en mer rättvis fördelning av den gemnsamma kakan" (Ohly) och "att köra ut invandrare och överhuvudtaget muslimer och sätta homosexuella på undantag" (Åkesson) är precis så intelligent som Stureplansmaffian resonerar.

Har verkligen Åkesson sagt det?

Att dessutom alludera på oligarker är lika förvirrande som att inte veta att detta begrepp hör den råkapitalism till som efteträdde sovjetkommunismen. Just i Göteborg ser man ju i dessa dagar vad samarbetet med MP i grunden är värt; detta är bara ett lokalt da capo av MPs svek några månader innan samarbetet med S inleddes.

Jag tycker att ohlygarker är ett bra begrepp; demokratisk fernissa utan innehåll.

Nästa gång tar vi ett annat svar och benar ut det.

Trevlig helg!

Du vet säkert att Sats ska ta bort alla solarier från sina anläggningar. Men visste du att den forskningsrapport som ligger till grund för beslutet har blivit grundligt sågad av andra forskare?

Forskarrapporten” som man hänvisar till i bl a Metro heter ”Artificial UV Radiation and Skin Cancer” . Den är framtagen av The International Agency for Research on Cancer (IARC).  Kärnan ni den är påståendet att ”användandet av solarier före 35 års ålder ökar risken att få hudcancer (melanom) med 75 % “.

IARC är sponsrat av kosmetikaindustrin som varje år tjänar stora pengar på solskyddskrämer och är en av de drivande krafterna bakom vår tids solfobi. Och IARC har gjort ett bra jobb åt sina uppdragsgivare inom kosmetikaindustrin; en av deras lärjungar är Mörkrets Furste själv, Ulf Wester, drivande bakom svenska Strålsäkerhetsmyndighetens kampanjer.

Men tillbaka till IARC:s rapport. Den är helt enkelt inte sann. En internationell forskargrupp har  avfärdat IARC:s studien med ordet ”spurious” (enligt ordboken ”falsk, oäkta, förfalskad, hycklad”).

Men eftesom IARC är sponsrat av dem som tjänar pengar på solfobin, väljer de såklart att strunta i de rapporter som inte stödjer uppdragsgivarens intressen.

Till exempel denna: ”Johan Moan, Zoya Lagunova, Emanuela Cicarma, Lage Aksnes, Arne Dahlback, William B. Grant, Alina Carmen Porojnicu: Sunbeds as Vitamin D Sources” (om du vill kan du ladda ner den på www.sunlightresearchforum.eu.

Några korta fakta ur och om studien:

• Studien finansierades av EU och genomfördes av Luxembourg Health Institute.
• Studien gäller solariesolning och risken att utveckla melanom hos 18 – 49 åringar.
• Studien behandlade 622 fall av melanom och patienternas exponering i solarier och i naturlig sol.
• Kontrollgruppen utgjordes av 649 personer i sex europeiska länder.
• Nivån vad gäller solning var högre än i någon tidigare studie i samma ämne.
• Ingen koppling hittades mellan melanom och solarier.
•  Ingen koppling hittades mellan spenderad tid i solarier och risken att utveckla melanom. Detta oavsett om personerna hade solat mycket eller litet i solarium.
• Ingen koppling hittades mellan solariesolning före 19 års ålder och melanom senare i livet.
• Ingen koppling hittades mellan högt användande av solarium och melanom.

Faktum är att de flesta nyare rapporter hävdar  att negativa solråd riskerar att öka antalet cancerfall: Solen är vår viktigaste källa till D-vitamin, vilket i sin tur är det viktigaste skyddet mot cancer i allmänhet. Risken för prostatacancer dubblas till exempel bland män som får lite sol.

Så Sats har helt enkelt blivit blåsta av kosmetikaindustrin.

Som de flesta som känner mig vet, är jag medlem i Socialdemokraterna, och står till höger i partiet.

Anledningen är att jag hela mitt politiska liv slitits mellan begreppen frihet och jämlikhet (broderskapen kan vi lämna därhän, eftersom det är en personlig egenskap eller känsla som inte kan eller bör styras av politiska beslut).

Å ena sidan tycker jag att det är en bra idé med ett välfärdssamhälle. Å andra sidan tycker jag det är nonsens att politiker ska lägga sig i hur en familj fördelar sin föräldraledighet. Bara för att ta ett exempel.

Å ena sidan tycker jag det är vidrigt att lätt omsminkade fascister kommer in i riksdagen. Å andra sidan är det vidirigt att se en lätt omsminkad kommunist flina tillsammans med Mona och Maria (och Peter, men han räknas tydligen inte riktigt). Att vara kommunist efter 1989 är ungefär lika intelligent som att vara nazist efter 1945.

Tyvärr måste jag säga att Ohly i regeringen gör det väldigt svårt för mig att rösta rödgrönt den här gången. För att som företagare stödja en regering med ohlygarkerna måste man ha en om inte suicidal så i alla fall masochistisk personlighet.

Extra synd eftersom jag uppskattade idén med samarabete med MP väldigt mycket.

Som det nu är lutar jag faktiskt åt att jag för första gången inte röstar alls.

Jag jobbar som en del av mina läsare vet med solariebranschen. Under hela den tiden har jag fått uppleva hur en svensk myndighet, den s k "Strålsäkerhetsmyndigheten" aktivt mobbar min uppdragsgivare.

Halvsanningar och rena lögner fabriceras på löpande band. Forskningsrapporter som går emot SSM (det vill säga de flesta publicerade sedan 2005) ignoreras konskekvent.

Nu kommer ytterligare en nyhet som visar att solen faktiskt är livgivande.

Men nu har jag hittat något riktigt kul.  Och det publiceras på Newsmill på fredag. Tills vidare kan ni läsa den gamla artikeln.