Metrobloggen

Igår när jag satt och häckade på MSN och pratade med en god vän kom vi in på ämnet hushållsnära tjänster. Är inte det egentligen ett rätt konstigt ord? Varför anses det nödvändigt att precisera det som nära? Skulle det inte räcka med hushållstjänster?

Varför anses det krävas att det är nära? Kan det möjligen vara för att skilja det från det mer etablerade uttrycket hushållsfjärran tjänster, och vad exakt skulle det vara i så fall? Är det när man anlitar någon att laga mat, eller städa någon annanstans, långt bort?

Kanske är det jättepraktiskt om man har en sommarstuga i Svappavaara som behöver röjas ur, man anlitar då helt enkelt en hushållsfjärran tjänst.

Det kanske finns en dold efterfrågan på just hushållsfjärran tjänster när man tänker efter. T.e.x. den som inte äter fisk men ändå vill ha det på matsedeln en dag i veckan anlitar helt enkelt en hushållsfjärran tjänst som lagar fiskrätten någon annanstans än på hemorten, företrädesvis på behörigt avstånd och sen gräver ner den i marken efter färdigställandet.

Ännu en lysande företagsidé har fötts.

Fick mig den här bilden tillsänd föreställandes ett nytt fantastiskt mordvapen signerat Skeppshult. Genast började snålvattnet att rinna och jag kastade mig på luren för att ringa Skeppshults kundtjänst.

              

 

Jag: Hallå Skepsshults kundtjänst?

Kundtjänst: Ja det är det, hur kan jag stå till tjänst?

Jag: Det har kommit till min kännedom att ni har lanserat en ny kniv och jag skulle vilja beställa några stycken.

Kundtjänst: Men vad roligt. Ja, den är precis nyutkommen och vi har fått ett otroligt gensvar från konsumenterna.

Jag: Det kan jag tänka mig. En fråga bara: Hur är den som lönnmördarvapen?

Kundtjänst: ???

Jag: Ja, alltså. Jag älskar era massiva stekjärn och lämnar ogärna hemmet utan min skeppshultspanna men i ärlighetens namn så är den inte alltid optimal. Jag skulle ibland behöva något smidigare.

Kundtjänst: ...Ehhh.. jaha?

Jag: Ja, jag tänker då närmast på de tillfällen då man står i en bankomatkö och någon idiot envisas med att först stoppa in patientbrickan, lånekortet och först därefter sitt jävla bankomatkort som han förstås glömt koden till.

Kundtjänst: Nu tror jag inte att jag förstår riktigt....

Jag: Alltså, sådana där typer har liksom mist sitt existensberättigande och bör genast tagas av daga och eftersom man inte bara kan ta och leda ut dem på torget för omedelbar arkebusering så får man ju ta saken i egna händer, och det är där skeppshultspannan kommer in i bilden, men den är ju ibland inte perfekt för ändamålet.

Kundtjänst: Ähh.. alltså.. vi säljer köksattiraljer...

Jag: Ja exakt, och då skulle er lilla fiffiga kniv komma perfekt till pass. Tänk dig en sådan där dryg BMW-tönt, speciellt de där som kör runt i nån jäkla "Playboy edition" eller något lika urfånigt, som alltid verkar vara för fina för att parkera på normalt sätt och gå tjugo meter bort till bankomaten utan envisas med att ställa bilen på trottoaren med dörren på vid gavel för att sedan i godan ro plocka ut pengar på tre olika kort. I det läget skulle jag behöva en dubbel uppsättning skeppshultsknivar för att snabbt och smidigt skära halsen av idioten och göra mänskligheten en tjänst. Är du med mig nu då?

Kundtjänst: "klick"

Jag: Hallå? Hallå? Jävla telefon, bortkopplad igen....

I veckan skall jag iväg och titta på ännu en lägenhet, en riktig lägenhet den här gången och inte bara ett tömt behandlingshem med ångesten fastetsad i väggarna.

En nyrenoverad tvårummare verkar ju helt ok, belägen i ett litet byhål strax utanför stan. Jag var där och rekade lite, kollade in omgivningen, kände på atmosfären. Det kändes helt ok. Det är verkligen ett byhål. Det är så litet att det bara är en flugskit på kartan och när jag tänker på saken, en flugskit även i verkligheten.

Det är så litet att om man råkar nysa till medans man passerar så missar man det. Efter att nu rätt många år ha bott mitt i stan kan jag känna att det lantliga livet kan passa mig, ett tag iaf. Just nu känns det som att jag gärna bor mitt emot en klöveräng med betande kossor. Hellre kossor än folk, skall bli mitt nya motto.

Och med detta sagt vill jag bestämt hävda att jag på intet sätt är eremit eller så. Jag har gärna sällskap om jag kan välja det själv.

Det slog mig plötsligt att jag inte äger några möbler med undantag av en datorstol och två äkta turkiska mattor som farsans släpade hem efter en utlandssemester. Böcker och CD-skivor har jag för all del, men sen är det relativt tomt av den enkla anledningen att när jag flyttade in hos min nu blivande ex-sambo så kastade jag allt mitt skräp.

På något sätt känns det dock befriande, lite renande rent av. Misstänker att fyndavdelningen på IKEA kommer att bli min nya bästa kompis.

Jag håller just nu på med vad jag kallar för "Projekt Leta Lägenhet" för som några av er, redan väl uppdaterade vet, så skall jag och sambon separera. Det är inte så himla dramatsiskt som det möjligen kan låta, för när man efter ett antal år plötsligt upptäcker att man inte umgås, pratar, eller har något gemensamt i övrigt mer än att man råkar finnas i samma bostad så är det ju föga mening att fortsätta kan jag känna.

Således började jag telefonspamma de lokala hyresvärdarna, och fick något erbjudande (dock inget som passade mig), vilket svårt chockade en stockholmsbaserad vän till mig. Att man ö.h.t. kan ringa en hyresvärd och bli erbjuden en lägenhet, eller lämna en intresseanmälan och att hyresvärden ringer upp när det finns något ledigt verkade oerhört verklighetsfrämmande för stockholmsvännen. Men, så är det i småhålor, iaf i den här småhålan.

Jag var för övrigt och tittade på en marklägenhet strax utanför stan. Vägen smalnade av allt mer och plötsligt passerade jag hästgårdar, sädesfält och kossor innan jag kom fram till den hyreslänga jag eventuellt var intresserad att hyra mig ett plejs i. Längan visade sig vara ett f.d sjukhem och senare, tror jag, rehab för drogmissbrukare. Det märktes.

En vänlig vaktis visade mig runt den låga längan och släppte in mig i lägenheten, en etta på 40 kvm som visade sig lämna en del i övrigt att önska. Alltså, poängen med att ha en marklägenhet är ju att det skall finnas en altandörr och en plätt utanför på vilken man skall kunna sätta sig i solen och läsa dåliga deckare annars kan man lika gärna bo på femte våningen.

Det fanns ingen altandörr och än mindre en plätt för deckarkonsumption. Jag trodde i min ljusblå naivitet att det skulle vara renoverat och prydligt, men de hade liksom bara sparkat ut patienterna och kallat rummen för lägenheter istället. Jag öppnade dörren till duschutrymmet och där på golvet låg en bortglömd f.d patient som tittade bedjande på mig, sträckte fram en hand och bad mig om ett dussin Tramadol.

Vaktisen slog ihjäl honom med en spade och förklarade ursäktande att de hade varit lite problem med ohyra. Jag instämmde i att just ohyra vill man ju inte ha i duschutrymmet, men sedan ursäktade jag mig, lovade att fundera på saken och sen gick jag åter ut i solen. Jag var rätt besviken när jag körde tillbaka till jobbet, för jag hade byggt upp vissa förväntningar om marklägenheten, men jag skulle inte känna mig som en hyresgäst, mer som intagen under behandling

Jakten på lägenhet fortgår således.

Såg en dokumentär på TV härromkvällen som handlade om korta män i allmänhet och den diskriminering de anser sig utsättas för i synnerhet. För enligt programmet så känner sig korta män för evigt satta på undantag. Ingen tar dem på allvar.

I Kina har det t.om. gått så långt att vissa arbetsgivare ställer krav på minimihöjd för sina platssökanden. Ironiskt, kan man tycka speciellt som kineser av tradition inte är så långa att det precis stör.

Avsikten med minimilängden sägs vara att en anställd som skall förhandla med västerlänningar per automatik hamnar i underläge om den är för kort.

En som på sitt eget lilla vis kompenserar för sin brist på längd är den nordkoeranske komikern Kim Jong Il som inte är mer än två skitar hög men styr sitt (lilla?) land med järnhand. Nu har han även atomvapen att tillgå och verkar inte det som perfekt kompensation när man är lite kort i rocken, som den inte så gode diktatorn är?

Typiskt pojkar antagligen att man måste ta till det absolut grövsta som finns att tillgå för att kompensera vad som inte finns på längden. Jag kan nästan höra honom: "Ja men ok, jag är inte mer än 1.50 och då har jag platådojjor, men jag har kärnvapenrobotar så don´t fuck with me!"

Det borde finnas ett krav på minimilängd även, eller kanske speciellt för diktatorer för att minimera chansen att de utvecklar domedagsvapen.

I bland har väl vi alla köpt något som vi ångrat. Något som vid en första anblick har verkat som en väldigt god idé men som senare visat sig vara ..tja mindre lyckat.

Min espressomaskin inhandlad på ÖB för typ 300 spänn är ett av de sämre köpen jag har gjort. Inte för att det handlade om speciellt mycket pengar men för att den nu bara står i ett hörn och samlar damm. Den är nämligen alldeles för bökig att dra fram, fylla med vatten, mala kaffe och joxa med för några sketna centiliter espresso. Dessutom skall den ju diskas efteråt. Alltså får den bortglömd tillbringa sin tid i ett hörn, stackaren.

Det där är väl ett öde som den delar med rätt många hushållmaskiner som på pappret verkar hur bra som helst men som i praktiken inte skapar annat än merarbete. Min juicepress är ett annat exempel, den funkar visserligen utmärkt, men att pressa tillräckligt med morötter för att få sig en vitaminkick på morgonen finns inte på kartan då det tar alldeles för lång tid. Ja, och så var det ju det där eviga diskandet igen.

Enda gången jag drar fram den är om jag skulle råka få en kasse äpplen eller så gratis, för skall man gå och själv inhandla frukt på lokala stormarknaden från helvetet så blir det väldigt dyr juice.

Ibland händer det sig dock att man lyckas åstadkomma ett köp som visar sig vara riktigt lyckat, då handlar det oftast om sådant som inte skall användas i köket. Så även denna gång. Härrom veckan var jag på lokala new age butiken (jag har inga bevis men jag tror att de säljer äkta getskallar och fladdermusblod på tetrapack) och införskaffade mig en spikmatta då jag hade läst en massa gott om dess välgörande effekter.

Glad i hågen messade jag en jag god vän om detta fynd. Svaret var som bäst, vänligt avvaktande, eller närmare sanningen sagt: drypande av illa dold skepticism. Nå jag lät mig inte nedslås utan skuttade hem för att prova mitt fynd.

Första gången gör det verkligen ganska ont att ligga på den, men efter en stund så går det över och det börjar kännas behagligt. Efter en kvart reste jag på mig och kände mig förunderligt mjuk i ryggmuskulaturen. Sedan dess har jag så gott som dagligen legat på min spikmatta som visat sig ha välgörande effekter framför allt för min nacke och mina stela axlar. Jag brukar vika ihop en filt och lägga under mattan så att den kommer ordentligt åt just nacke och axlar.

Efter en stund börjar endorfinerna att flöda och i det läget brukar jag lyfta lite på höften så att all tyngd ligger på axlarna och gör att spikarna verkligen gräver sig in. Det låter inte klokt, men jösses, det är njutning på hög nivå.

Jag inser nu att det har blivit väldigt mycket new age hos mig sista året. Det började med näskannan, nu spikmattan och vänta bara tills det börjar trilla in historier om min personliga healer. Ha! Nu blev alla nyfikna va?

Jag läste för ett tag sedan på IDGs hemsida att SVT är i färd med att lägga ut sina sändningar på internet. Det skall alltså gå att se sändningarna på samma sätt som man normalt gör i vardagsrummet framför TV:n fast nu på sin dator.

I och med detta förvandlas plötsligt alla nätuppkopplade datorer till TV-mottagare i någon flummigt juridisk mening och blir dessutom belagda med TV-licens.

Det sistnämna får mig att häpna en aning för plötsligt blir jag alltså skyldig att betala för något jag inte vill ha eller efterfrågat, men det FINNS på nätet, alltså är jag betalningskyldig var sig jag vill eller inte. Har man redan en TV i hemmet som man betalar licens för så spelar det ingen roll, men om man nu skulle vilja slippa att betala 2 papp om året för lyxen att äga en TV så åker man alltså dit lik förbannat.

Ursäkta, men är det bara jag som tycker det låter helt sinnesrubbat?

Förvisso är det säkert en god affärsidé för radiotjänst, men skulle vi andra kunna uttnytja den möjligheten som nu ställs public service till buds? Tänk om jag startade en skittjänst som ingen efterfrågade eller ville ha, tja jag kan väl loopa något fulklipp från mobiltelefonen där jag matar ankor eller så.

Jag lägger ut skräpet på nätet och sen kan jag debitera samtliga svenska medborgare som innehar en dator och ett bredbandsabonemang för att de SKULLE kunna använda min tjänst. När jag tänker på det hade det ju varit väldigt praktiskt för jag skulle ju slippa att hålla på med abonnemangstjänster, lösenord och andra hinder för att stänga ute de som inte betalar för sig.

Fan- varför begränsa sig till Sverige? Varför inte debitera hela världen? Alla har ju ändå tillgång till mitt klipp antingen det vet att de finns eller inte och det är ju tillgången som tydligen är debiterbar. Det är faktiskt en lysande idé, jag kommer att bli rik inom en vecka. Tänk, jag visst väl att det skulle löna sig att mata ankor.

I onsdags gjorde jag mig några ärenden neråt staden till då jag passerade en smärre plantering omgärdad av en låg stenmur på vilken en tillsynes bortglömd, hålögd liten pojke satt och dinglade med sina taniga ben, tomt stirrandes in mot ett par bastanta dubbeldörrar. På väggen vid sidan om vänster dörr fanns en skylt där det stod "Familjerådgivning".

Antagligen hade inte pojken ett dugg med det att göra men i mitt huvud spelades genast upp en smärtsam scen där föräldrarna satt hos sin familjerådgivare för att ordna upp sina liv medelst smutsig och gravt ohederlig gammeldags pajkastning.

Jag hörde kvinnan skrika: ".. och du .. om du bara hade gett fan i att sätta på barnflickan och dessutom göra henne på smällen så hade vi inte hamnat här från första början"

"jamen själv då", kunde jag höra den uppretade maken svara, ".. har inte du sprungit onormalt mycket inne hos grannen..? Så jävla mycket socker behöver ingen normal människa låna. Jag är rätt säker på att han får betalt i natura nämligen"

Nu är kvinnan tomatröd i ansiktet. Hon ställer sig upp och vrålar åt den man hon en gång lovat att älska i nöd och lust: "Hur vågar du anklaga mig!? Du är väl den största bocken i landet. Inte ens på vår bröllopsnatt kunde du hålla fingrarna borta. Du tror att jag är korkad men jag vet vad du gjorde med städerskan i badrummet och inte var det att du hjälpte henne att byta dammsugarpåse."

Mitt emot dessa båda kombattanter sitter Elsa Lundin 26 år som helt nyligen tillträtt den hett eftertraktade tjänsten som familjerådgivare. Elsa sitter framåtlutad med huvudet i sina händer och armbågarna vilandes mot skrivbordet. För säkerhets skull har hon plockat bort alla vassa föremål som de båda grälande skulle kunna använda för att ta varann av daga.

Just nu önskar Elsa att hon seriöst övervägt ett annat karriärsval, t.e.x. som barnmorska, precis som hennes mamma föreslog och kämpade för.

"Det FINNS en lösning på problemet", försöker Elsa säga. Ingen lyssnar såklart. Då får Elsa nog, hon öppnar den nedersta byrålådan och drar fram en UZI vilken hon fått av sin första kärlek i avskedspresent den sommaren hon jobbade med att plocka apelsiner på kibbutz i Israel.

Elsa reser sig upp riktar sin UZI mot det grälande paret och avfyrar tjugofem skott. De äkta paret faller till golvet badandes i sitt eget och varandras blod. Det blir knäpptyst.

"Som jag SA", säger Elsa," Det FINNS en lösning, och det fungerade ju"

Ja, som jag sa, så är det ju bara vad som utspelade sig i mitt huvud. Men vem vet vad som egentligen hände där på familjerådgivningen.

Det här kan uppfattas som ett ganska dystert inlägg som jag gått och burit på ett tag utan att riktigt kunna få ur mig. Nu har det väl mognat så det är hög tid antar jag. Känner du att du inte riktigt orkar med dysterheten så läs något annat inlägg istället eller varför inte någon av mina favoritbloggar länkade nere till höger, de är alla läsvärda. Kvalitet rakt igenom.

För er andra.

En sommar när jag var i femtonårsåldern tog min farfar med mig på biltur. Han ville visa mig sitt barndomshem. Stugan var röd, nyrenorverad, välskött och användes som fritidshus. Min farfar presenterade sig för de nuvarande ägarna vilka välkommnade honom med kaffe i trädgården.

Under tiden sprang jag runt med kameran och plåtade. Senare framkallde jag filmen och gjorde en förstoring av en av bilderna med huset. Det var ett ganska bra kort, om jag får säga det själv, som amatörfoto betraktat. Huset låg idylliskt under äppleträd och strax bakom ett böljande havrefält.

Jag ramade in bilden och gav den till min farfar som blev mycket glad för den och hängde den på väggen i vardagsrummet. När farfar gick bort, sålde farmor huset och flyttade in i en lägenhet. Det inramade fotot följde med i flytten och hängde så fortsättningsvis hemma hos henne.

Några år senare gick även farmor bort, och på så vis kom fotografiet att hamna hemma hos mina föräldrar i min fars arbetsrum, tidigare mitt pojkrum. Där hängde det i många år även efter det att min far dog i förtid.

Och det är nu historien börjar bli riktigt deprimerande, för tidigare i år avled min mor efter en kort tids sjukdom, som det brukar heta. Och på så vis hänger nu fotografiet hemma hos mig.

Vad sägs om den symboliken?

Nyligen råkade jag bevittna ett antal högljudda s.k "fotbollshuliganer" av den där idiotiska typen med en löljlig vimpel i ena handen och en ölburk i den andra.

Alltså förlåt, men vad är det MED dessa töntar? Vad ÄR det som får vuxna män att regregera käpprakt ner apstadiet så fort de får syn på en bit gräs och en jävla fotboll? Omedelbart börjar dessa fån att dra runt i flock och kan plötsligt bara kommunicera genom obskyra läten av typen "Öhhhhhh"

Som vanligt går ölen in och vettet ur och snart börjar de slåss med alla som vad då, råkar ha fel färg på tröjan?! Snälla nån VAKNA!

Sirener började yla och snart drog pikétbussarna fram som skjutna ur kanoner för att stävja dessa "supportrar".

Varför är det så självklart att skattepengar skall finansiera upprensingen efter dessa apflockar? Är det inte på tiden att fotbollsklubbarna själva får stå för fiolerna tills dess att det lyckas handskas med sina egna fans? Kan man blåsa 10, 50 eller100 miljoner på att köpa en enda spelare så kan man väl för tusan offra lite kulor även på säkerheten. Fram tills dess borde alla fotbollsmatcher spelas inför tomma läktare.

Så kom då äntligen ljuset.

Likt en exploderande supernova vilken gav upphov till ett färgsprakande gnistregn som sakta singlade ned och lade sig på marken i form av små glimrande minnesfragment.

Jag plockar dem varsamt, lägger dem i en liten ask, vilken jag låser med nyckel.... och förvarar närmast hiertat.

Ibland, alltmera sällan dock, kan jag lägga lite av mina surt förvärvade pengar på att spela på hästar. För detta ändamål har jag ett konto på ATG:s hemsida. Allt vore väl gott och väl om det inte vore för att jag har glömt både användarnamn och lösenord. Om man frågar mig, och det gör ju alla, så är lösenord vår tids gissel. ALLT kräver användarnamn, lösenord och eller PIN-koder.

Man kan knappt gå in på en hemsida utan att genast bli avkrävd något av ovanstående. Och inte är det nog med hemsidor. Det liksom spiller över i vår vanliga värld. Borta är den tid då det mest komplicerade man behövde var ett bankomatkort. Numera har de flesta av oss ett flertal kreditkort, bensinkort, betalkort och passerkort som alla självklart har en egen fyrsiffrig kod att glömma bort.

För att inte tala om mobiltelefonen som vill ha PIN-kod och för vissa återställningar i nödfall även en PUK-kod. Alla har vi väl svurit över internetleverantörens slumpgenererade inloggningsuppgifter, något i stil med "Aso63&bhnsXx" Jösses, det verkar aldrig ta slut. Man kan knappt öppna en liter mjölk utan att bli avkrävd ett lösenord på minst tolv tecken varav fyra måste bestå av siffror eller specialtecken.

Och det är nu det börjar bli riktigt jobbigt. Då jag tog mina första stapplande steg på internet för drygt tio år sedan, skapade jag en hotmailadress med ett lösenord som var lätt för mig att komma ihåg. Med tiden ökade antalet sidor där jag var medlem och jag gjorde det enkelt för mig genom att använda samma lösenord till alla sidor. Att det kan innebära en potentiell säkerhetsrisk var ju självklart men det var ju inte precis statshemligheter och jag trodde inte att någon skulle bry sig så mycket om vad jag hade för mig på diverse chatsidor. I alla fall utökade jag med tiden antalet lösenord jag använde för att minimera möjligheten till intrång, men det var fortfarande sådana som var lätta för mig att minnas.

Men så småningom började sidorna som ville ha lösenord att ställa krav på mig. De krävde plötsligt att lösenordet skulle bestå av minst åtta tecken, varav några skulle vara siffror, versaler eller specialtecken. Kraven varierade något men principen var densamma. Då började jag så smått förändra mina standardlösenord genom att lägga till siffror och placera en versal här och där och i takt med att inloggningsuppgifterna sakta förändrades så fick jag svårt att hålla isär vilka lösenord jag hade använt på vilka sidor.

För att lösa problemet tankade jag ner ett program, ett digitalt kassaskåp i vilket man kunde förvara alla inloggningsuppgifter kortkoder, PIN-koder och skit. Det enda programmet behövde var.. ja just det: ett nytt lösenord. Nå, det funkade ganska bra tills för någon vecka sedan då min stationära dator dog värmedöden och tog då med sig mitt digitala kassaskåp.

Jag hade dock varit lite listig och gjort en backupkopia på den krypterade kassaskåpsfilen vilken jag förvarade på ett USB-minne men.. jag kan då inte minnas vad själva kassaskåpsprogrammet heter!

Enligt en artikel på Metros hemsida så står vi nu inför ett nytt virushot mot mänskligheten med det löjeväckande namnet svinfågelinfluensa. En intressant hybrid, eller hur?

Detta supervirus kan potentiellt vara mycket dödligt, tydligen. Nu skall amerikanska forskare framställa detta virus i ett högsäkerhetslabb för att "se vad som händer". Men snälla nån, jag kan berätta vad som händer.

Viruset kommer att orsaka katastrof, och snabbt som attan ta död på varenda forskare som kommer i närheten av det och sedan genom en räcka olyckliga omständigheter ta sig ut i världen där det inom 24 timmar kommer att förgöra hela mänskligheten.

Snälla forskare, har ni aldrig varit på bio?

Jag blev idag spammad av min mobiloperatör som på oklara grunder via sms glatt förkunnade för mig att nu är minsann Kevin Borg på turné och att jag därför skulle vinna biljetter via någon idiotisk tävling som hölls av Tele2.

Min första tanke var: vem fan är Kevin Borg, och vad turnerar han i, rundpingis, ölhävning, skotkärrerally? Jag hade ärligt inte den blekaste aning, hade aldrig hört namnet. Det irriterade mig en aning för att något som annonseras via mobiloperatörsspam borde ju vara tämligen känt, kändes det som.

Jag googlade namnet och hamnade på Kevins officiella hemsida. Kevin Borg visade sig vara någon sorts docksött popsnöre, 12 år gammal vad det såg ut som, med massor av svimfärdiga småtjejer runt omkring sig.

Ok, nu klarnade bilden något. Jag tillhörde helt klart inte målgruppen, men varför väljer teleoperatören att spamma alla sina kunder med detta fåniga erbjudande som om att det var självklart att alla skulle veta vem Kevin Borg var?

Under eftermiddagsfikan berättade jag om min okunskap för kollegorna som alla skrattade ut mig och upplyste mig om att det där popsnöret hade vunnit Idol eller något sådant.

Jaha. Uppenbarligen ser jag inte tillräckligt på TV för att vara uppdaterade med de senaste världshändelserna. Man börjar bli gammal.

Idag på jobbet fann jag min vän och kollega, Stormogulen bläddrandes i en reklamfolder för antirynkkrämer. Om det nu finns krämer som motverkar rynkbildning så borde det ju gå att göra krämer som åstadkommer även det motsatta, alltså gör en skrynkligare, funderade han.

Jag höll iofs med om att det borde ju gå att göra en sådan kräm, men vem skulle köpa den? Marknaden borde vara något begränsad för att uttrycka det milt. Men snart kom vi på att det borde ju finnas jättemånga som skulle vilja se lite äldre ut.

Tänk på alla tonåringar som efter att ha smort in sig med pro-rynkkräm obesvärat kan shoppa loss på bolaget eller handla cigg utan att bli avkrävda sina falskleg i tid och otid. Eller varför inte anlägga några lätta kråksparkar runt ögonen när de vill in på de klubbar de inte har åldern inne än för att besöka?

När man tänker efter så finns det ju en oupptäckt jättemarknad av outnyttjade affärsmöjligheter för den företagsamme innovatören. Även vi som sedan länge passerat stadiet som fjolårskylling skulle ju kunna tjäna på att få se lite äldre ut ibland. Jag noterade t.e.x. att SJ- inte säljer sista minutenbiljetter till "vanligt" folk, bara till studenter, penionärer och de under 26. Är inte DET diskriminerande så säg?

Varför i helsefyr skulle inte vi andra ha behov av att spontanåka tåg någon gång ibland? Men en sådan där pro-rynkkräm hade ju löst problemet. Bara att smörja in sig, invänta skrynkeleffekten och sen lösa sin pensionärsbiljett. En sådan kräm hade ju betalat sig självt på nolltid. Varför har ingen tänkt på det tidigare?

Jag fick ett sms från en vän idag. Under påtagligt stigande frustration bad hon att få låna min Skeppshultspanna för att som hon uttryckte saken "det är bara kärringar på bussen". Och vem är jag att neka en dam i nöd, man är väl gentleman man för fan? "Slit den med hälsenan", sade jag.

Och nu förväntar jag mig att få läsa i morgondagens tidning om ett praktfullt blodbad med rubriker som "Ung kvinna gick bärsärkagång på överbefolkad buss. Förödelsen var ohygglig", eller något lika vackert.

Det slår mig nu att lilla jag, moi, ensam har utvidgat Skepsshults användningsområde från något som bara nyttjas några gånger per vecka i köket till något som man inte lämnar hemmet utan att bära med sig.

Jag ser framför mig en annons: en dam med sin blodiga skeppshultspanna i ett stadigt tvåhandsgrepp och ett lyckligt leende över hela ansiktet efter att framgångsrikt ha svingat den i pallet på någon finnig väskryckare som ligger i dödsryckningar på marken vrålandes efter mamma. Under bilden följande text: "Numera vågar ja mig ut efter mörkrets inbrott" eller "Skeppshult. När polisen inte har resurser"

Jag kan se framför mig en världsomfattande annonskampanj som kommer att göra skeppshult till ett multinationellt företag med tusentals anställda. Och nu när jag tänker på saken, chefer på skeppshult som läser det här, är det inte då dags för lite sponsring? Jag tänker mig gratis stekpannor på livstid och en väl tilltagen månatlig utbetalning som kompensation för mina ideér. Det är väl ändå det minsta man kan begära?

Då var man tillbaka på jobbet efter tre månaders sjukskrivning.

Tittar ut genom fönstret där regnet vräker ner från en mulen himmel.

Allt är som vanligt igen. Allt är sig likt.

Men om jag tittar noga mot horisonten kan jag se soliga dagar närma sig. Det ser jag fram emot.

Det slog mig att om man hade haft allvarliga planer på att ta sig själv av daga under året så hade man kanske inte behövt göra så mycket mer än att sätta sig ner och vänta på den svinpest som tydligen skall radera mänskligheten.

Risken tycks i vart fall betydande om man skall tro kvällstidningarna. "Tror du någonsin på vad som står i Aftonbladet?", undrade en god vän. "Självklart. Det står ju för fanken i tidningen, då måste det ju vara sant", sade jag.

Jag minns hysterin kring den fågelinfluensa som härjade för några år sedan och som var som mest utbredd i sydostasien. Just det året reste vi runt i Vietnam några veckor.

I storstäderna var de väl medvetna om de potentiella farorna. I Ho Chi Min City såldes inga burfåglar, inga småfåglar släpptes ut vid templen och djurparkens aviarium var tills vidare stängt för besökare.

Men ju längre ut på landet man kom desto mindre brydde sig folk. Vid ett tillfälle åt vi på ett hak som till största delen utgjordes av en ranglig bambukonstruktion vilken såg ut att kunna rasa samman vilken sekund som helst. Där åt lokalbefolkningen obekymrat, med tamfåglar springande runt fötterna vilka livnärde sig på de rester som gästerna kastade ned på golvet.

För det är en annan intressant sak med Vietnam: ingen enda människa har något som helst bordskick. Det anses helt ok att kasta matrester på golvet, möjligen utom på bättre resturanger, men antagligen skulle man komma undan med det även där.

Men vi överlevde även denna potentiella spridningshärd och jag sitter ju fortfarande här så något måste jag ha gjort rätt. Två år senare när vi var vid den fantastiska fågelparken i Singapore, hörde vi för övrigt inte ett ljud om fågelinfluensa.

Med detta sagt skulle det alltså vara lite milt ironiskt om man skulle sitta hemma, krokna och trilla av pinnen i någon galopperande jäkla svinpest.

Vad gör man en dag som den här, en dag när solen vräker ner från klarblå himmel och hela världen tycks knäppa upp skjortan och luta sig tillbaka i hammocken för att njuta av den majvärme som givits oss?

Själv vandrade jag runt i lägenheten som en osalig ande. Vår rymliga trerummare tycktes mig plötsligt trång som en råttbur. Jag avskyr lägenheten under sommarhalvåret därför att den har ingen balkong, ingen uteplats eller ens en gräsplätt utanför fönstret där man kan gå ut och sätta sig.

Så, vad göra? Antingen kan man göra som jag gjorde förra veckan, man ringer någon kompis med uteplats och tvångsinbjuder sig själv på kaffe. Eller så packar man sin lilla väska med förnödenheter, sätter sig i bilen och drar iväg till lämpligt solställe.

Lämpligt solställe blev idag den lilla sjö som ligger strax utanför stan och där slog jag upp min brassestol, drack mitt  hämtkaffe, jäste i solen och läste några kapitel i min medhavda deckare. Det kan sammanfattas i ett enda ord: livskvalitet.

Men, som vännen Sparkling brukar säga: Vad är det för FEL på folk? Jag menar, stranden var inte direkt överbefolkad, det fanns gott och svängrum, säkert ytterligare 850 tusen kvadratmeter att sätta sig på så varför väljer en familj med två gapiga ungar som ständigt skall ha glass, dricka och måste kissa tre ggr i kvarten, att slå sig ner två meter bakom mig?

Såg jag verkligen SÅ ensam och övergiven ut? Tyckte de att jag hade ockuperat strandens bästa plats eller ville de bara bjuda på lite alldaglit familjeliv för att visa vad jag missar? Det är ett av livets stora mysterier.

Kära faster (efter ett x antal glas vin): ..som..  ni vet han den där som spelade sådan där.. torrbandy eller vad det heter.

Vi andra unisont: Torrbandy??!!

Kära faster: Jaa.. alltså när det inte är nån is, eller vatten eller nåt.

Syrran: Du menar kanske innebandy?

Kära faster: Jaa, så heter det. Men ni visste ju precis vad jag menade.

På sista tiden har jag snöat in på Space Cadet, ni vet det där urdåliga flipperspelet med den usla upplösningen och de sunkiga ljudeffekterna som finns i Windows XP.

Jag kan sitta i timmar med skräpet, inte för att jag tycker det är speciellt bra men för att spelet på något sätt frikopplar hjärnan som börjar spinna oändliga, myllrande tanketrådar som far kors och tvärs.

En del av dessa tankar far rätt upp i stratosfären medans andra gör magplask i närmsta dyngpöl där de genast bildar nya märkliga tankekedjor som snabbt förgrenar sig ut i det oändliga.

En dag var det just en sådan tankekjedja som släppte ifrån sig ett litet frö. Detta frö slog rot och blev till en idé som blev till en ljuspunkt, vilken får mig att le. Och jag känner att jag verkligen behöver kunna le igen.

Jag tittade på senaste avsnittet av Lost i går kväll. Det är ungefär som att trycka ansiktet i en skål med krossat glas, och ungefär lika begripligt. Snacka om att en TV-serie gör skäl för sitt namn, för så lost som jag är nu har jag sällan känt mig.

Det har blivit så till den milda grad rörigt att jag börjar förlora intresset då jag har insett att det slutliga avsnittet bara kan urarta i ett gigantiskt antiklimax av Guds nåde.

När jag pratade med en god vän om saken så kom jag på tanken att skriva en TV-serie som skulle börja med en väldigt komplicerad och intensiv intrig. I sista avsnittet skulle dock allt få en helt begriplig och trovärdig förklaring utan att någon tittare skulle behöva känna sig lurad att ha följt en serie över flera år bara för att känna sig ledd ut i ett träsk av obegripligheter.

Vi tyckte både att det var en jättebra idé och vi insåg att det var något som verkligen återstod att göra. Ett sådant projekt skulle absolut fylla sin nisch, var vi båda överens om.

Då började jag att spåna på ett upplägg till första avsnittet, så häng med nu: En man vaknar upp naken i en telefonkiosk med ett ihoprullat ex av en kvällstidning i arslet och en bongotrumma om halsen på vilken mystiska inskriptioner är ingraverade.

Mannen har ingen aning om varför han ligger i telefonkiosken, eller hur han kom dit. Utanför ligger på marken en kanot med två skjutna utomjordingar med varsin salladsslunga i sina små händer.

Självklart är mannen jagad av FBI som samhällets fiende nr:1 och stackarn flyr hals över huvud, fortfarande med kvällstidningen i arlset. Det är nu den stackars mannen måste ta reda på vad som har hänt, och så nystas historien sakta upp.

Lite längre in i serien så förälskar sig mannen i en vacker (såklart) FBI-kvinna. Hur det nu än är så måste ju alla serier ha en påklistrad kärlekshistoria. Det är lag på det, tror jag. Men, och nu kommer den lilla twisten: den vackra FBI-kvinnan är egentligen en man, och resten av säsongen kommer tittarna att kastas mellan hopp och förtvivlan.

Skall mannens kärlek till den vackra FBI-agenten övervinna det faktum att hon fortfarande har "paketet" kvar eller skall han äcklas över att ovetandes ha förälskat sig i en man och kasta sig ut för ett stup?

Så säg mig, låter inte det här som TV-serien vi alla har saknat?

Va, va ,va?

Ja men så där ja. För en stund sedan dog min stationära dator. Ett svagt "Uhäää", var det sista jag hörde innan den kräkte ur sig en flock transistorer över golvet och slutligen trillade av pinnen.

Jag tror att den har fått värmeslag, stackaren. I morgon skall jag försöka dammsuga den, rensa fläktar och kylgaller och se om det kan ha någon effekt. Jag försökte starta om skrället som motvilligt rosslade till liv för att sedan bjuda på följande felmeddelande:

(I översättning)

-
Ditt trådlösa tangentbord anslöt inte korrekt. (och kommer inte att fungera)

Tryck F1 för att fortsätta.
-

Tack för den.

Sedan försvann bilden och datorn lämnade in igen, möjligen för gott. Den har trots allt hängt med sedan 2001, så det får väl anses vara förlåtet. Men, nu har jag inte så mycket backupdatorer hemma. Sambon har adopterat min nyare laptop till sin affär.

Den gamla laptopen lämnade in redan i vintras och är bortom all räddning. Min mac har syrran lagt rabarber på, så det enda som nu återstår är min yttepyttiga Asus EeePc. Det funkar jättebra att ligga på soffan och slösurfa med datorn på magen, men att skriva på den är ingen större njutning då tangentbordet är så litet att man skriver mer fel än vanligt.

Men det är nu det visar sig vilken oerhört smidig konstruktion netbooken är. Jag anslöt min externa datorskärm till den, och ett tangentbord i USB-porten kirrade biffen, så nu surfar man fett igen. WooHaa!

Idag när jag tog en stilla promenad i solen passerade jag vår parkering. På min fina bil sitter det en kaja på höger framflygel och solar i godan ro, tillsynes utan några som helst bekymmer i världen. Dessutom har aset lämnat ett långt strimmigt visitkort som sakta och lite lagom rinnande letar sig nedför skärmen.

Jag lovar, hade jag haft ett vapen så hade jag med all säkerhet skjutit skallen av fågelkräket, för det verkar som att hur många gånger jag än tvättar bilen så är det alltid fågelskit på den timmen efter det att jag ställt den på parkeringen igen.

Jag tänkte att jag kunde skrämma iväg sattyget genom att öppna bilens centrallås på avstånd med min nyckel, som är av den där fjärrkontrollerade typen som de flesta bilar är utrustade med numera, men det stilla klicket som låset gav ifrån sig räckte inte för att jaga kräket på flykten. Då kom jag på att min bil har någon sorts manuellt larm. Om man håller in en knapp på nyckeln så går larmet i gång och det kan nästan väcka döda. Sagt och gjort, jag håller in knappen i tre sekunder varpå larmet går i gång och fågelhelvetet far i skyn med ett skri. Hoppas aset fick en hjärtinfarkt och dog i samma sekund, det skulle kännas som en skön hämnd.

Exakt vad Volvos ingenjörer hade tänkt att den där manuella larmfunktionen skulle vara bra för vet jag inte, men jag gissar att det inte var för att skrämma skiten ur fåglar.

Samma tanke slog mig förra året under stadens festival, som jag bor alldeles för nära för att längre uppskatta. Tro mig, har man hört samma jäkla Hotel California 29 gånger samma kväll så står det en upp i halsen. Men iaf, när fyllskallarna trillar hemåt i fågelsången så tycks vår parkering utgöra en perfekt plats för en pisspaus.

Det slog mig då att det skulle vara ett utmärkt tillfälle att testa den där manuella larmfunktionen när någon festivalbesökare har halat fram snoken och lättar sig i godan ro, larmet hade fått de stackars krakarna att pissa ner sig och trilla in i taggbuskarna och jag hade garvat hela vägen in till sänghalmen. Men än så länge har det stannat vid en tanke. Men vem vet, snart är det väl festival igen.

Det verkar pågå en konspiration mot mig här hemma. Jag är inte säker, jag kan inte bevisa det, men vissa omständigheter gör att jag starkt misstänker att min datorstol försöker ta livet av mig.

Till min stora förvåning fann jag på golvet häromveckan en svart skruv som låg under datorstolen. Jag plockade upp den, höll skruven i handen och betraktade den misstänksamt. Sedan vände jag upp och ned på datorstolen och upptäckte att det fäste i stativet som skruvas mot själva stolssitsen saknade ytterliggare två skruvar.

Den fjärde och sista skruven var på god väg att kasta sig ned på golvet även den, men det skulle nog tagit ännu några veckar om jag inte upptäckt sabotaget i tid. Det var alltså inte första gången jag hittade skruvar på golvet. Jag hade samlat dem i en liten plåtask för bra-att-ha-mög på mitt datorbord. Hade inte riktigt orkat engagera mig i den första eller andra skruvens frånfälle utan tänkte att det där får jag väl fixa någon dag, men nu står den lömska mordplanen klar för mig.

Tanken var uppenbarligen att när den sista skruven kastat sig mot golvet så skulle jag lyckligt ovetandes ha satt mig i stolen, sitsen skulle ha givit vika, jag skulle ha ramlat baklänges, slagit skallen i bokhyllan vilken skulle ha fallit över mig och krossat vartenda ben i kroppen. Men nu klarade jag mig oskadd tack vare min djupa misstro mot kontorsmöbler. Tack för det.

Nu får det fan vara nog, tänkte jag och tog fram stora stygga skruvdragaren och med några snabba handgrepp så sitter nu stativet åter bergfast mot sitsen. Jag vände stolen rätt, blängde ilsket på den och höjde ett varningens finger mot fanstyget, sedan drog jag upp min webbläsare, slog upp återvinningscentralens hemsida, vände stolen mot skärmen och väste, passa dig din jävel.

Än så länge sitter alla skruvarna kvar.