Metrobloggen

Jag var på Marie Laveau igår i 45 minuter och fick min rock, mp3 spelare och hörlurar stulna! Det blir väl sådär om man har värdelös karma, eller vad det nu är man blir straffad för, och sen är oansvarig och inte lämnar in grejerna i garderoben. Fick höra av J att det inte nästan spelar någon roll att lämna in saker i garderoben eftersom det finns folk som går till Marie Laveau enbart för att stjäla. Förstår egentligen inte vad de ska med min Cheap Monday rock och Jens of Sweden mp3 spelare från 2005 till - tjuven kommer nog bli glad när denne inser att mina HD-25 lurar och techno i kombination kommer förändra deras liv för alltid.

Läste att Japan-gänget ska ha en hamburgertävling för att komma fram till den bästa burgaren i Japan. Svaret är en importerad Big Bronco Burger från Bronco på typ Rådmansgatan. Han med dreads i Looptroop skulle bli köttätare framöver om han skulle få i sig en tugga! Det är inte fy skam det.

Idag är en sån där dag när ens känslomässiga mur raseras helt och hållet, och man är livrädd för att man är helt exponerad. För att vara extra pretantiös så är man den ledsna clownen per definition.

Det är få tillfällen som man känner den här uppgivenheten, som gör det helt omöjligt att ens le. Det är skillnad mot den här känslan gentemot tomheten man kan känna när man är ledsen i vanliga fall - känslan är mer närvarande.

Anledningen till att jag inte skrivit på bloggen på länge är att internet hos mig är av, så nu är jag hemma hos mamma i Hässelby och skriver istället.

Det är extremt lugnt i Hässelby, det känns som att tiden står helt stilla här. Ibland åker det förbi en tunnelbana med kanske 50 personer i och alla går ut ur samma utgång. Det ser ut som en invasion av myror som springer ut i det stilla Hässelby - eftersom mamma bor på trettonde våningen.

Jag har tänkt lite på varför jag egentligen bara skriver om saker jag funderar över och när jag mår dåligt. Jag tror anledningen är att jag inte har några större referenser att dra paralleller till - jag har läst två, fyra böcker i mitt liv.

Större delen av min tid som arbetslös (förutom att försöka bli arbetande) går ut på att leta musik. Eftersom jag har lovat mig själv att min blogg inte ska handla om musik över huvud taget så kan det bli lite luckor när jag inte har något att skriva om.

Det är lite samma sak i det verkliga livet. Mitt liv står väldigt stilla just nu, så det är lite jobbigt när man ibland träffar folk och inte har ett skit att säga, förutom "har du hört nya Shackleton remix tolvan på Scape?". Nu kan jag ju givetvis vara riktigt elak och säga att mina kompisar inte heller säger något, men så är det inte!

Min pappa är en såndär person som aldrig ger några komplimanger, är allvarlig och skämtar i princip aldrig. Det är inget problem i sig, mer än att det är lite tråkigt att hänga med honom - men jag känner mig precis som honom när den lite anstränga stämningen av att man inte har något att säga kryper på en. Ingen vill känna sig som sina föräldrar.

Min mamma är precis tvärtom, hon pratar mycket och är väldigt dramatisk och drastisk. Hon kan bli helt sjukt arg men också extremt trevlig - hon bjuder alla hantverkare på kaffe när de ska laga något i köket och blir kompis med mäklarna och sånt där. Jag känner mig som henne när jag inte känner mig som pappa.

Det är dags för tonårsrevolt.

Det känns som att större delen av vuxenlivet är att skära bort allting som till en början var ens personlighet. Övergången till att bli vuxen skapar också en viss frågeställning; nämligen ifall det är vuxenlivet som sådant eller ens identitet som i sig självt skapar förändring - i vilket fall börjar jag bli ordentligt trött på det.

Är det ens egna perception på saker och ting som förändras, eller är man själv statisk och omgivningen förändras, eller kan det vara så att det inte finns en början eller ett slut på övergångarna i sin egen utveckling - att det faktiskt är så att livet är en progressiv "resa"?

För mig så är en viss resistens mot förändring en styrka, det är troligtvis förklaringen till begreppet att ha stark karaktär. Intelligensen hos en människa är för det första att acceptera sitt oförstående i kaos (livet), men också att bibehålla de värden som man genom erfarenhet och arv har tagit lärdom av.

Det är därför jag hatar avfärdan av min personlighet i vissa onämnda sammanhang.

Det är därför jag ibland hatar er mer än vad jag hatar mig själv.

Igår var vi hemma hos Rikard i hans kollektiv-hus. Väldigt crazy-sexy och en massa folk jag inte känner. Nyckelorden för lördagen var pensionärer, absinth, mind, body and soul, polisen (igen!) och ordningsvakter - med andra ord så var det en till lördag i min egen förnedringskavalkad och knasiga upptåg.

Att blogga med huvudvärk är ganska jobbigt, eftersom att blogga ger mig både hat-kärlek och ännu mera huvudvärk. För att återställa min icke-existerande dygnsrytm har jag börjat läsa lite om indexfonder, compound interest och börsen. Tanken är att när jag börjar tjäna pengar så ska jag försöka spara en summa i månaden i indexfonder - problemet är att min bank inte har en egen... eh, ni kunde inte bry er mindre antar jag så jag hoppar över det.

Jag har bestämt mig för att lugna ner mig - det är dags att klippa sig och skaffa ett jobb. Idéer är ju ingenting utan genomförande, och pengar krävs väldigt ofta för genomförandet.

Nu kommer konsekvenserna av att ha varit utomlands - pank, arbetslös och en sur pappa som egentligen vill bo i England.

Febrilt jobbsökande är bland det jobbigaste (notera vitsen) jag vet, jag askyr att vara exponerad på det sättet som man är när man söker jobb, men det har blivit mycket lättare nu på senare tid (på grund av erfarenheten). Det är lite som att skriva en blogg utan någon annan inriktning än på sig själv - varje inlägg tar emot lite på grund av den uppfostrade återhållsamheten som man bör ha.

Tidigare idag så läste jag Nöjesguiden och kollade lite "mingelbilder" på internet och tänkte efter hur skönt det måste vara att ha ett jobb på t.ex. Nöjesguiden, där man får använda sin intellektuella kapacitet - och dessutom får betalt för den. Blev också lite irriterad på Nöjesguidens uppenbara naivitet till samtiden och kvasi-kaxiga attityd men insåg rätt snabbt att det troligtvis handlade om min egna avundsjuka.

Nu när det börjer att haste veldig med penger så vore det tacksamt om någon av er som tar er tid och läser bloggen kunde ge mig lite jobbtips, så att jag kan bli mig själv igen.

Läste ett citat för någon vecka sen, där en person sa att "det man fruktar mest har man redan upplevt". Jag tänkte efter och kom att tänka på "att man fruktar det okända", men det kanske är så att det okända är otäckt till en början medan det man redan upplevt ligger kvar lite som en svart fläck i medvetandet. Ifall man upplever jobbiga grejer så blir man starkare, men jag har märkt att man också blir mer avtrubbad och mindre empatisk - men det kanske bara är jag?

Det finns få tillfällen i mitt liv som kan mäta sig med Berlin som upplevelse - nu när jag tänker efter kanske det inte finns några alls...

Charmen med staden är friheten som ligger till grund i kulturen som jag fick ta del av. Men någonstans vet man att det hela tiden är en illusion, som man med hjälp av antingen droger eller alkohol når upp till. Jag kan trots allt hitta mig själv någonstans bland allt det där kaoset, för det finns så mycket hopp och känslor inblandade.

Under resan så besökte vi BAR25, V.C.F, Tresor, Der Visionär, Panoramabar och Berghain - varav den sistnämnda hade en otrolig påverkan på min identitet (nej, jag har inte blivit homosexuell). Skör karaktär eller inte - man kan inte förneka betydelsen som klubblivet i Berlin har för många. Miljön är otroligt kreativ och som "musiker" så tycker jag att det är en underbar stad.

Straffet för att ha för roligt är oftast något tråkigt - så jag har fått en förkylning och lite feber, men det var det värt!

Idag reser jag till Berlin, så nästa inlägg blir först när jag kommer hem igen (på söndag natt).

Hej så länge!

Jag vet inte om det är för att jag har börjat blogga som saker som igår natt händer, för det är kvällar som är såhär pass surrealistiska men ändå påtagligt verkliga som skrämmer livet ur mig.

Vi var hemma hos P och H och firade Ps födelsedag - han hade fyllt år lite tidigare och bjudit hem sina vänner till sig. Det var mycket trevligt och det var roligt att det var så pass många som kom trots kvällen innan. Det bjöds på Absolut och "annan" vodka och resten av historien förstår ni säkert.

När vi alla skulle hem vid 2-tiden så tog alla samma tunnelbana tillbaka in till stan, och vi var sådär jobbigt högljudda som man själv verkligen hatar när andra är när man inte är (som i vanliga fall) speciellt full och på väg hem. När vi kommit till Slussen så stiger det på en kille som är över 35 år. Vi skrek allihop att han skulle visa kuken - varpå han börjar knäppa upp sina 3/4-byxor och drar ut sin cowboyskjorta ur byxorna, och drar samtidigt ner byxorna ner till fötterna - kalsongerna inkluderat. Det vi har nu är en kille som börjar bli 50% av sin tid på jorden, flashandes med kuken och arslet för en full tunnelbanevagn klockan 02:00 en lördagkväll - och så börjar tåget rulla medan vi skriker "kuken hänger utanför!" och han ramlar omkull. Vid nästa station så går han ut ur vagnen, spyr på perrongen med byxorna nere vid fötterna och går in i tåget igen - och spyr igen.

Efter den mest surrealistiska tågresan på länge så kommer vi fram till S:t Eriksplan och går till det vi tänkte gå till. Efteråt så går vi tillbaka till S:t Eriksplan och köper hamburgare vid en grill. Nu är det bara jag och tre kompisar kvar av sällskapet - varpå en kille från Lund, i full ridningsmundering från 1700-talet, rullad mustach och ridpiska ställer sig och beställer en korv medan han skickar ett obskyrt SMS med sin Iphone. Inga konstigheter.

Kort därefter dyker en kvinnlig TV-profil och en "journalist" från Expressen upp till grillen och beställer mat. "Journalisten" hade Big Brother-jeans och jag påpekade detta ett par gånger, inklusive andra förnedringsförsök. Det blir aggressiv stämning och TV-profilen säger att vi ska sluta för att hon "vill bara gå hem och ligga". Jag blir puttad på, halvt slagen och väldigt irriterad - varpå jag stoppas av mina vänner. Självklart följer "journalisten" efter oss och sparkar F i rumpan - the highest insult - och slår honom i ansiktet. F springer efter "journalisten" som precis unleashed the fucking fury och gör ett försök att fly upp Rörstrandsgatan mot Karlberg. I samma sekund dyker en pikétbuss upp med 8 poliser, varav 4 brottar ner "journalisten" och slänger in honom i bussen.

Det finns en risk att jag nu blir kallad på förhör, så nästa inlägg kanske kommer från Polishuset.

Kuken också.

En kompis till mig frågade mig hur en blogg kan vara intressant om man antingen inte riktar in sig på ett ämne eller att personen som har bloggen inte redan är intressant hos människor.

Jag hade hoppats på att det skulle räcka med att vara bra på att skriva - men eftersom jag inte anser mig själv vara så bra på att skriva så är jag illa ute.

Tänkte lite på det här med att ha en framgångsrik blogg - när verkligheten och bloggandet blir till ett.

Det är ju lite märkligt när man under en period i sitt liv hamnar i ett sammanhang där nästan allt man gör är cirkulärt. Som framgångsrik bloggare blir det väl på det viset att när man gör något i verkligheten så avspelas det på bloggen, och vice versa. Det är det som är web 2.0 tror jag, när livet och internet blir till ett.

Jag gillar inte att ta upp Facebook för det känns lite uttjatat i dessa sammanhang, men jag lever mer på Facebook än vad jag gör i verkligheten - min sängplats ser ut som skit, men min profil på Facebook är städad och väl omhändertagen.

Nu när jag tänker på det så är det lite tragiskt, men samtidigt ganska roligt att mitt liv på Facebook kanske är mer innehållsrikt än mitt liv i verkligheten, men ofta så känns det så för att jag inte riktigt minns vad jag gjorde för 30 minuter sedan i verkligheten, medan allt jag gör på Facebook sparas i min mini-feed.

Lösningen för mig för ett mer innehållsrikt liv vore alltså att ha en mini-feed i hjärnan, där allt jag sagt, gjort och hört sparas i en lista med klockslag.

Web 3.0?

Jag fick reda på av en kompis tjejkompis att man kunde tjäna 3 öre per sidvisning hos metrobloggen.se. Hon hade summerat det hon gjorde på dagarna genom att säga "jag tjänar ju pengar på min blogg".

Eftersom jag är en arbetslös DJ och klubbarrangör så tyckte jag det lät för bra för att vara sant. För det första tycker jag om att skriva i bloggar för det känns inte som att man syns på samma sätt som i andra skriva medier, men också för att jag har ganska mycket åsikter.

Jag hade en idé om att göra en blogg om det som jag kände skulle vara bra, roligt eller jävligt tråkigt att läsa - men som man vet vid 21 års ålder så blir en idé inte samma sak i verkligheten som i ens fluffiga huvud.

Den första idén till den här bloggen kom fram när jag (medan jag passivt jobbsökte) började läsa "Att vara Alex Schulman" dagboken på Aftonbladet.se från det första inlägget och framåt. Förut så hatade jag Alex Schulman, men det var mest för att en av mina storebrorsor hade sagt att "det finns ju så många provokatörer idag". Det lät smart tyckte jag, så jag började säga till alla mina kompisar det min käre bror hade sagt till mig.

Det svåra med en blogg som handlar om en själv är att hålla en balans mellan det som är privat och det som är semi-privat. Jag har ingen koll på vem som läser den här bloggen eller inte - så jag får gå på magkänsla.

Ni som läser det här får jättegärna komma till Trädgården nu på fredag, för då ska jag och mina kompisar spela på dansgolvet mellan 23-03. Det är avslutning för oss den här säsongen och vi vill att ni ska vara med.

Tack.