Metrobloggen

Så att...

http://ettliviexil.jonaspeterson.com/

Jag är konstigt nog väldigt onostalgisk över det här beslutet.

Det får vara slut på bloggandet nu.

I alla fall här.

Det senaste året har jag haft den här bloggen sida vid sida om min fotoblogg. Jag har skrivit lite klent här då och då och utelämnat mina privata tankar på fotobloggen. Främst för att fotobloggen har varit, och är, mitt företags ansikte utåt.

Inte kan man väl skriva öppet och personligt på en sån blogg, har jag resonerat.

Men grejen är att mitt liv är annorlunda nu än när jag startade bloggen "ett liv i exil".

Jag lever inte i exil längre.

Jag lever.

Jag har familj och jag jobbar med något jag älskar. Och båda är tätt sammanlänkade.

Så därför har jag tagit beslutet att sluta skriva här. I fortsättningen kommer jag skriva som jag gjort här fast på min fotoblogg, skillnaden blir att jag kommer göra det på engelska. Det går dock bra att kommentera på svenska, jag kommer även att svara på svenska.

Jag kommer säkert tappa en del läsare på grund av detta, men då får det bli så. Fotobloggen kommer inte längre bara handla om fotografi, det jag skrivit om här genom åren kommer att få utrymme där. Den här bloggen kommer vara aktiv ett tag till, men räkna inte med så många uppdateringar.

Med det vill jag tacka för mig.

Tack.

Det har varit en oerhörd resa.

Vi ses på andra sidan.

Utomlands, och framför allt i USA, är det vanligt att man tar förlovningsbilder förutom sina bröllopsbilder. Förlovningsbilderna är helt enkelt en serie porträtt. Eftersom jag tycker mest om att fånga dagen som den utspelar sig, eller dokumentärt om man så vill, är just förlovningsporträtt något jag inte är så van vid att erbjuda. Men nu flögs jag till Kaliforningen för just detta syfte och då får man bjuda till.

Så här blev det.

Jag sitter på LAX och väntar på mitt flyg hem till Australien. Min vecka i Orange County har varit rolig, men också konstig på många sätt och vis.

Allt detta bilåkande överallt gör mig galen. Och att det inte går att få någon som helst orts-känsla. Köpcenter och vägar överallt. Till och med restauranger och barer ligger i stora komplex.

Jag antar att det är jag som inte lyckas komma OC under ytan på så här kort tid. Hade jag stannat längre hade det säkert blivit enklare att få en känsla över allt, men efter en vecka känns det mest som att jag åkt bil precis hela tiden.

Och nu är det dags att åka hem till Brisbane och familjen där. Jag saknar dem, de saknar mig och Skype håller bara för stunden.

Vi har ett oerhört roligt, men också jobbigt, år framför oss jobbmässigt. Det var tänkt att jag skulle vila i December, men nu har jag varit i Kalifornien i en vecka och medan jag var borta bokade vi ytterligare ett bröllop den 29 december, den här gången utanför Sydney.

Trots att jag jobbar väldigt mycket känner jag nästan ingen stress, ingen press. Att jobba för sig själv är oerhört befriande. Allt jobb jag lägger ner hjälper mig och min familj och att inte jobba 9 till 5 är en befrielse.

Jag undrar hur det ska bli med min jetlag nästa sommar. jag har laddat upp med att köpa melatonin, vilket man kan göra här i USA. I Australien går det inte att köpa alls. Jag tycker att det har funkat ganska så bra, men fortfarande vill min hjärna sova på de konstigaste tider. Vi får se hur det blir när jag landar imorgon. Queenslands fotograforganisation har julfest imorgon och jag har lovat att gå.

Med min hjärna på LA-tid kan det gå hur som helst.

Att folk fortfarande kommenterar det här två år gamla inlägget stärker mest min ursprungliga ståndpunkt.

Så är det med den saken.

De som följer mig på Twitter vet att jag är i Kalifornien för tillfället. Jag sitter för tillfället i mitt hotellrum i Mission Viejo och tittar ut över Orange County - the OC.

Det är ett märkligt ställe.

Och ännu märkligare är det att vara här. Jag kan inte riktigt vänja mig vid tanken att jag har flugits över hit i en vecka för att plåta ett par i tre timmar på lördag. Men så är det. En vecka på dyrt hotellrum, flygbiljetter tur och retur till Australien, mat och dryck och hyrbil på det. Plus min taxa. Allt detta för en tretimmarsplåtning på lördag. Paret jag ska plåta är jättetrevliga och nästa år kommer jag flyga hit igen för deras bröllop, men allt känns ändå...märkligt.

Only in the OC, my friends, only in the OC.

Jag vet att det är många som undrar hur i helvete jag kan ta så mycket betalt.

Vi kan väl säga att Sverige och Australien skiljer sig åt lite när det kommer till hur mycket man är villig att betala för sitt bröllop.

Kolla här.

Jag är alltid på jakt efter nya tv-serier att älska. Jag tittar sällan på riktig tv längre, men en säsong på DVD är mumma.

Det finns inte mycket som slår att hitta en bra tv-serie man missat och insikten om att man har ett par säsonger av kvalität framför sig, gärna med laptopen i knät och en kall öl i handen.

För ett par veckor sen läste jag ett inlägg på Weird Science, i mitt tycke den absolut bästa film och tv-bloggen i Sverige. Kjell tipsade om Sons of Anarchy, en serie jag aldrig ens hört talas om. När han kallade den "Nya Sopranos" insåg jag att jag var tvungen att kolla upp den.

Och nu har jag plöjt igenom de två första säsongerna och är helt trollbunden. Jag älskar serien förbehållslöst. De tre senaste avsnitten har varit så oerhört bra att jag kommit på mig själv med att sitta och bara fån-le framför datorn.

Jag har försökt att leta upp en bra trailer, men ingen lyckas skildra seriens storhet. På samma sätt som med Sopranos så känner man för seriens karaktärer trots att de hyfsat brutala brottslingar. Biker-kulturen lider dessutom av ganska märkliga värderingar, men i övrigt är det ren njutning att titta på vad som händer i den lilla staden Charming.

Om du inte kollat in serien bör du göra det genast.

Du kommer inte ångra dig.

Trailern är som sagt ganska cliché. Serien långt därifrån.

Jag har svettats idag.

Jag ville bara meddela det. Vi närmar oss sommaren med stormsteg och lustigt nog är den här tiden på året den man hatar mest om man bor här.

Det är varmt.

Som fan.

Men mest av allt är det luftfuktigheten som stör. Det går väl an att det är 32 grader och fuktigt som fan om man är turist, men om man bor och jobbar i eländet är det en jävla skillnad.

Förra helgen plåtade jag ett bröllop i Sydney.

Det var 43 grader varmt.

Jag kan inte med ord beskriva hur överjävligt det är att jobba när det är 43 grader varmt och luftfuktigheten ligger på 90%

Finns.

Inga.

Ord.

Jag bär runt på två kamerahus och fem objektiv i ca 15 timmar. Det blir segt efter ett väldigt litet tag. När det är 43 grader varmt infinner sig denna tröttma ganska omedelbart.

Jag vet att det är sex grader och spöregn i Göteborg, men just nu, JUST JÄVLA NU, byter jag gärna ett par svettiga kallingar och sömnbrist mot lite snöblandat regn.

Ba så ni vet.

Noah försöker sjunga på svenska. Det går knackigt, men han blir sakta men säkert bättre.

Som sagt, mycket bröllop nu. På lördag plåtar jag mitt sista för i år. Sen blir det nya friska tag här. Eller var vi nu hamnar. Jag har precis laddat upp ett nytt bröllop på bloggen. Fortfarande har jag sex kvar att redigera. På med jobbmössan igen. Vila får jag göra sen.

Jag har funderat mycket på den här bloggen även innan Metro meddelade att det inte blir betalning i fortsättningen. Jag startade bloggen Ett Liv I Exil 2005 för att...ja, jag vet faktiskt inte. Jag hade hittat Sigge Eklunds och Linda Skugges bloggar och jag blev sugen på att skriva av mig lite.

Så fort jag började skriva insåg jag att det inte skulle komma att handla om "lite". Det var som att öppna dammportarna på vid gavel. Det var mycket som måste ut. Men framför allt var det mycket som behövde skrivas. Jag hade ett uppdämt behov av att bara få skriva. Om vad som helst.

Så jag skrev.

En del.

Jag är fortfarande samma person som startade den där bloggen i juli 2005, men samtidigt en helt annan. Noah sitter bredvid mig och leker med den modell-lera han fick i födelsedagspresent för ett par veckor sedan. Joel sover. Äntligen.

Det är ganska långt från det märkliga liv jag levde i Sydney och till viss del Melbourne. Mitt liv är inte rikare eller fattigare än det var då, men det är annorlunda.

Silverfisken har ömsat skinn och blivit nån annan.

Reklamaren har försvunnit och fotografen har tagit över.

Nånstans har själva processen gjort att jag inte vetat vad jag ska skriva om. Jag är ju inte fotograf, jag menar egentligen, men ändå är det många som inte känner mig som något annat.

Jag får förfrågningar om att göra föreläsningar. För andra fotografer. Och fotografer jag tittat på och sett upp till rankar mig som deras favoritfotograf. Det hela är svårt att greppa och ännu svårare att skriva om.

Jag var redan en etablerad reklamare i Australien när jag började skriva på min andra blogg. Jag oroade mig inte för att folk skulle tycka att jag var dryg eller skrytsam då, allt jag skrev om var ju min vardag i reklambranschen kryddat med ett ännu märkligare liv på klubbar och barer.

Men nu gör jag raketkarriär som bröllopsfotograf och plötsligt vet jag inte hur jag ska skriva om det. Allt går så fort och känns så märkligt. Roligt och inspirerande, men främst märkligt.

Men till slut har jag kommit fram till att jag måste skriva om det liv jag lever nu. Om mig, om min familj och mitt liv som fotograf. Kryddat med mina försök att jobba som regissör. Nåt annat kommer inte funka. Förstås.

Nästa år kommer jag att plåta över 40 bröllop, 10 av dem internationella, i USA, Indonesien, Spanien och en massa andra ställen. På ett år har jag gått från att vara amatörfotograf till att få förfrågningar om intervjuer i fler fototidningar än jag kan räkna.

Och mina två pojkar växer sakta men säkert upp.

Vi letar hus.

Det går att skriva om sånt också.

Jag gillar att skriva och oroar mig inte lika mycket längre över vad andra ska tycka.

Snart lämnar vi den här bloggen och börjar bygga på en ny.

Same, same, but different.

Det finns så mycket att säga om skillnaden mellan Apple och Microsoft. Hur det ena varumärket har förstått, medan det andra desperat försöker härma.

Men ibland räcker det med att visa ett klipp från en "Microsoft Store" i USA.

Vi är inte bästa vänner just nu, Joel och jag. Av anledningar vi inte lyckats lista ut har Joel bestämt sig för att vakna runt kl fem varje morgon. I morse tyckte han att kvart i fem var lagom.

Vi har ingen riktig strategi än, mest ett förvirrat konstaterande varje morgon att, jaha, nu var det dags att gå upp.

Sen sitter man där som en zombie på vardagsrumsgolvet i ett par timmar medan resten av grannskapet sover.

Det blir en del vidunderligt vackra soluppgångar, men eftersom man fortfarande är för trött för att uppskatta dem sitter man bara där och glor som ett fån, tom i blick och sinne. Man är med från första nyhetssändningen från morgon-tv-gänget och man lär sig laga konstiga maträtter och att Australien är ett land fyllt med fettos.

Allt paketerat i nån sorts TV4-cellofan och glada skratt.

Jag är trött.

Så trött.

Jag reser mycket just nu.

Fram och tillbaka över detta ap-stora land och man blir lite trött på flygplatser efter ett tag.

Oftast flyr jag in i iPoden för en stund.

Just nu lyssnar jag på The Denounement.

love

Det ser ut som att tiden här på Metro är på väg att ta slut. Jag har nästan medvetet låtit bloggen förfalla på sistone i väntan på att börja om igen nån annanstans.

Inget ont om Metro, men det här är inte jag, det är ett rum jag fått betalt för att häcka i och även om jag intte tycker det påverkat mitt bloggande JÄTTEMYCKET känns det stimulerande att fundera på saker som form och läsupplevelse igen.

För ja, jag tycker att en bra blogg ska läsas på plats. Jag läser många bloggar i Google Reader och känner mig alltid lite dum, speciellt om det handlar om foto- och designbloggar.

Mitt skrivande här har som sagt varit torftigt av en anledning, jag vill nästan driva skiten i botten för att se hur många som orkar stanna kvar, hur många som verkligen bryr sig om det jag har att säga.

Vi är snart där.

Snart packar vi bilen och drar nån annanstans.

Nånstans ljusare.

Renare.

När dagen är redo så ses vi i gryningen, ok?

Medtag badbyxor.

Måndag och en ny vecka börjar med att solen går upp över havet. Joel står och bankar en gul trägubbe mot ett bord med en blick som hade skrämt skiten ur mig om han inte vore min son.

Han ser ut lite som Jack Nicholson i The Shining.

-Heeeeeeeere’s Johnny!

Vitvarorna är ersatta med nya efter förra måndagens blixtnedslag och allting rullar på igen.

För mig är varje vecka "Groundhog Day". Nya bilder att gå igenom från det bröllop vi var på i helgen. "Var på", säger jag, eftersom brudparet den här gången var vänner till oss.

Oktober och november är två av de populäraste månaderna för bröllop i Australien och jag är nu halvvägs genom de två mest fullbokade månaderna i år. Efter mitt sista bröllop i november är tanken att jag ska ledigt i sex veckor innan allting brakar loss igen.

Men för att överhuvudtaget klara av allt plåtande, all redigering, möten, paketering och annat som behöver göras behöver jag vara extremt strukturerad.

Skalman och hans mat-och-sov-klocka är fan ingenting jämfört med hur planerade våra dagar är de här veckorna.

Samtidigt har jag roligt.

Faktiskt.

Varje timma jag och Jac lägger på arbetet är en investering i vår framtid. Det låter käckt, men jag menar det verkligen. Vi jobbar för oss själva.

När jag slutade mitt jobb på reklambyrån tidigare i år var jag ärligt talat nervös över hur vi skulle klara den enorma lönesänkning jag var inställd på. Mindre än ett halvår senare kan jag meddela att det gått långt, långt över förväntan.

Med över 40 bokade bröllop nästa år, hälften av dem i andra delstater och utomlands, kommer det bli ett intressant år på alla sätt och vis.

Jag vet att det blir ett jävla tjat om bröllop och småföretagande, men vi är på upploppet nu, när november är över tar vi sex veckor ledigt, i alla fall från direkt fotograferande.

Ok, en ny dag randas.

Enligt min checklista ska jag nu äta frukost.

Klockan är 07.39.

*pip*

Ka-Boom, sa det och plötsligt var allt svart. Jag fick en rejäl stöt från min dator och skrek till.

Detta var i måndags.

Blixten hade just slagit ner i en stolpe utanför vårt hus och strömmen var borta.

Så där satt jag i mörkret. Jag tittade på en film på datorn innan batteriet sakta dog.

Klockan 20.30 var allt dött och det enda jag kunde göra var att gå till sängs.

13 timmar senare fick vi strömmen tillbaka och inte förrän då fick jag reda på att blixtnedslaget hade slagit ut tv, dvd, spis, tvättmaskin, tumlare, mitt kabelmodem, en portabel hårddisk, telefonerna plus en del annat.

Hårdisken är jag inte så orolig för, jag har lärt mig att backa upp allting på minst två diskar.

Men i alla fall.

Allt annat måste ersättas och det är väl inte så jävla roligt. Vi håller på och kollar upp med försäkringsbolaget vad vi kan få tillbaka.

Internet får jag inte tillbaka på en vecka och det därför jag inte bloggat den här veckan.

Just nu sitter jag flera hundra mil hemifrån. Jag sitter hemma hos Bec och Che i Melbourne och dricker ett glas rött. Försöker varva ner lite.

Det har varit en märklig vecka.

Jac, Noah och Joel är i Melbourne för ett bröllop där nästa helg. Jac ska på möhippa imorgon och har åkt ner en vecka tidigare.

Så jag får sovmorgon. Hela huset är tomt och lugnt och allt jag hör är vågorna som kluckar mot piren över gatan. Det verkar vara en fin dag. Jag har två bröllop att plåta i helgen, 15 timmar på lördag och 15 på söndag och jag vet att jag kommer vara helt slut när helgen är över.

Trots det känner jag ingen oro, ingen irritation. Jag tycker om det jag gör nu. Jag har hittat den balans i livet jag sökt efter så länge och allt som oftast är jag duktigt nöjd med livet.

Vi bor fem hoppsasteg från Stilla Havet. Jag vaknar varje morgon av att solen strålar och skiner in i vårt sovrum. Visst är det ibland irriterande att vakna innan klockan sex varje morgon, men kom igen, värre kan man ha det.

Jag vaknar av att Stilla Havet och solen tillsammans glittrar i taket på mitt rum.

Om ni hör mig klaga över det får ni min tillåtelse att örfila upp mig rejält.

Jag har slutat läsa reklamnyheter på nätet. Det intresserar mig inte längre vilka som gjort de senaste kampanjerna i reklamsandlådan. Min filmproducent vill förstås att jag ska vara mer aktiv, men samtidigt ser han hur nöjd jag är med livet just nu. Skriv på en film istället, säger han och skakar på huvudet. Att han ska lyckas få mig att regissera nåt halvkasst för en ointresserad reklamkund kommer inte att hända och det är han medveten om.

Så jag plåtar mina bröllop.

Varje helg får jag ta del av något helt fantastiskt.

Kärlek.

Det går inte att inte påverkas av all den lycka jag ser omkring mig varje helg. All cynism rinner av mig. Deras lycka blir min och jag kommer hem trött, men glad, varje kväll.

Och folk fortsätter att tycka om det jag gör, vilket är fantastiskt på alla sätt och vis. Tidningar och magasin hör av sig och vill skriva om mina bröllop och jag ler glatt och säger att visst, det kan de väl få.

Jag har sju bröllop kvar i år och trots att det ibland varit slitsamt är jag lyckligare än jag varit på mycket länge.

Jag följer lyckan och lyckan följer mig.

Det får vara bra så.

Twitter har blivit det nya svarta. Det är där de snabba funderingarna skrivs ner.

Synd eller inte, så är det.

Så jag tänkte att jag skulle dela med mig av den skiva jag köpte idag.

En del skivor fastnar med en gång, och det här var en av dem. Jag har lyssnat på singeln Little Lion Man i flera veckor, så att fullängdaren var lika var bra var glädjande.

Det som kanske går en del förbi är att skivan har ett ganska religiöst tema.

Alldeles oavsett så tycker jag att den är väldigt bra.

Mumford & Sons.

Skivan heter Sigh No More.

Gå och köp.

Jag har nu två twitterkonton.


Fint ska det va.


In English: @jonaspeterson


På svenska: @silverfiskens


Den svenska kommer med allra största säkerhet vara tramsigare än den engelska, eftersom den sistnämnda är länkad till mitt fotograferande.

Jag är med andra ord tramsigare utan kamera.

Söndagar.

Livet förändras och helt plötsligt har söndagar blivit "min" dag. Allt som oftast är det dagen efter att jag har plåtat ett bröllop, jag får sovmorgon och jag försöker att hålla mig ifrån att redigera bilder.

Ibland hoppar jag på cykeln och glider iväg längs strandpromenaden där vi bor. Jag känner hur solen bränner min fräkniga hud, men jag skiter i det. Det är ju söndag.

Min dag.

Jag åker och handlar ingredienser till en god middag och sen låter jag matlagningen ta sin tid. Med ett glas rött och tvn på i bakgrunden står jag och rör i grytor och kastruller. Vid det här laget är jag ganska så duktigt nöjd med livet.

Kanske tar jag ett glas vin till.

Eller tv...re.

Vem bryr sig om måndag morgon, right?

Igår hade vi dock min svägerska på besök. Hon och hennes tre barn är fina på alla sätt och vis, men nu, klockan sju, måndag morgon, vill jag dock köra in en skruvmejsel i örat på mig själv.

Inget kan förstärka en baksmälla så mycket som fem "änglabarn" en måndagmorgon. Speciellt inte när det är jag som har morgonpasset.

Ingen.

Ting.

Klockan är strax efter tio på kvällen och vi förbereder oss för en tropisk natt. Inte för att det är nåt större problem, 24 grader både inne och ute och jag påminns om hur mycket jag älskar den här årstiden i Queensland.

Jag hör cikadorna tillsammans med det märkliga ljud gecko-ödlorna ger ifrån sig. Vi sitter med öppna dörrar och fönster och alla dofter blir klarare och starkare - havet, palmerna och det nyklippta gräset ute i trägården.

Jag har gått barfota hela dagen.

Bara en sån sak.

Det finns mycket frihet i att gå utan skor en hel dag.

Efter tre dagar i Melbourne insåg jag att vädret hade varit ett samtalsämne hela helgen. Jag hade pratat väder med allt från taxichaufförer till bröllopspar på 89 våningen i en skyskrapa. Och plötsligt slog det mig att det förmodligen var i Melbourne mitt väderbloggande startade. Inte helt ologiskt eftersom jag just flyttat till Melbourne när jag startade bloggen.

Och vädret i Melbourne är fascinerande. Irriterande och nyckfullt och allt annat märkligt däremellan.

Dum som ett spån reste jag från Brisbane i t-shirt. Det var 28 grader i Bris Vegas när flyget lyfte. När kaptenen efter halva resan meddelade hur vädret var i Melbourne hörde man nästan hur han satt och garvade rått i cockpit.

13 grader, molnigt och blåsigt.

Bögväder, som vi sa när jag var liten.

Jag träffade ett par gamla vänner igår. Och även en ytlig bekant. Jag visste att han hade fått sparken från den byrå han jobbat på i åratal, men jag var inte beredd på hans nya inkomstkälla.

- Hey man, how’s Queensland, the kids, Jacqui and everything?

- All good, man. Couldn’t be happier.

- I left Xxxxx, you heard, yeah?

- Yeah, fuck em. What are you up to now?

- Mainly selling rack (kokain) actually. Lemme know if you’re keen. I’ll give you mates rates of course.

- Dude...

- I know, I know. Gotta live, gotta pay the rent. Don’t tell Xxxxx though, she doesn’t know.

- Mate...

Det konstiga är kanske att jag inte är så förvånad. Droger är vardagsmat här nere, speciellt i de kretsar jag rört mig i, men ändå kändes det konstigt.

Vi snackar en helt vanlig kille.

Som nu säljer kokain.

Bara så där.

Jag har just kommit hem efter en kväll ute i Mellbjörn. Det var fan inte igår. Men vodka Red Bull hela kvällen var väl kanske inte helt lyckat. Jag sitter här på hotellet och flinar som Johannes Brost efter en kväll på kola. Sova? Tror inte det.

Imorgon flyger jag till Melbourne för ett jobb där på lördag. Jag har inte varit i Melbourne sen vi packade och satte oss i bilen till Sydney för snart två år sen.

Jag försöker lura på om det känns konstigt, men det känns mest ingenting.

Jag kommer gå förbi vår våning på 57  Elizabeth Street och tänka på då vi bodde där, alla fester, allt annat som hände, om hissen rakt in i lägenheten, de fyra ankorna, om Noahs födelse och mycket annat.

Men speciellt nostalgisk är jag inte.

Faktiskt.

Trots att jag själv plåtar bröllop tycker jag att bröllopsfotografi i allmänhet är fantastiskt okreativt i 99,5% av fallen. Omedvetet var det nog en bidragande faktor till att jag valde att börja plåta just bröllop.

Det där kan jag göra bättre.

Eller i alla fall annorlunda.

Min största beef med bröllopsfotografi är att det är så jävla tillgjort. Bröllopsdagen är märklig nog som den är, folk är klädda i ovana kläder, mitt i allt sker en märklig ceremoni och sen blir det middag med tal, skratt och gråt. Det sista man behöver är konstiga foton av fejkade eller "roliga" poser.

Trots att jag tycker det mesta är skit tittar jag förstås mycket på vad andra bröllopsfotografer gör. Inte för att kopiera, utan för att jag är just intresserad. Och det finns en del fotografer som sticker ut. Fotografer som vågar göra sin grej. Flera av dem har jag idag kontakt med via olika nätverk och forum, vilket är inspirerande och roligt.

Erik Clausen kallar sig för Poser och är i mitt tycke den bäste bröllopsfotografen i världen idag. Han behärskar allt man behöver vara duktig på, den dokumentära biten, det poserade och efterbehandlingen.

Sean Flanigan är otäckt bra. Hans stil liknar ibland min, men jag tycker att Sean gör det långt bättre.

Det här bröllopet av Angelica Glass är ett av mina favoriter.

Det här av Ben Blood gillar jag också mycket.

Och Justin DeMers är en annan fantastiskt duktig kille.

Jeff Ascough har jag skrivit om förr. Av många ansedd som den bäste dokumentäre bröllopsfotografen i världen idag.

Vad tycker ni? Hur skulle ni vilja att ert bröllop plåtades?

On 06/10/2009, at 7:32 AM, Smule Support wrote:

Hi,

Is there a problem I can help you with?

elon

On Mon, Oct 5, 2009 at 12:46 AM, mail@jonaspeterson.com <mail@jonaspeterson.com> wrote:

debug information

...

On Mon, Oct 5, 2009 at 2:37 PM, mail@jonaspeterson.com <mail@jonaspeterson.com> wrote:
Hi,

My two year old son uses the T-Pain app on my iPhone, so HE must have sent this. I'm not kidding.

:-)

/Jonas

...

Hahahah, that is actually quite common. They also happen to be my favorite emails to receive.

elon

För att balansera mitt goda morgonhumör kan jag meddela att Joel nu kan stå upp med stöd och gå längs med soffor, hyllor och annat greppbart.

Det är när barnet når den åldern som man inser att allt under en meters höjd måste spikas fast.

Och eftersom man inte orkar det så sittar man och tittar på eländet istället.

Undrar om han kan öppna den där CD-skivan eller om han nöjer sig med att bara skaka den. Jag borde gå fram, men vi får se vad han gör. Jaha, han når tvn, där ser man. Hur fan kan en skärm bli så kletig på bara ett par sekunder? Var är han på väg nu? Ut i hallen.

Man kanske borde följa efter.

Av nån anledning somnade Joel om i morse och eftersom Noah bestämde sig för att göra samma sak, fick jag och Jag en oväntad sovmorgon.

Vid 07.45 vaknar jag med ett ryck.

Nåt måste vara fel. Det är LJUST. Alla SOVER. Kan det ha varit nåt i maten? Lever barnen?

Jag är klarvaken på mindre än en sekund, adrenalinet pumpar i kroppen, men snart inser jag att det är så här det var. Att kunna vakna i egen takt, att INTE behöva hasa ner till köket med en jollrande jättebaby på ena armen, sätta på vatten, ordna med frukost, truga i unge, skrapa upp resterna från tak väggar och golv - INNAN man själv vaknat till helt.

Idag fick jag vakna till av mig själv.

För första gången på jag vet inte hur länge.

Jag hade nästan glömt bort hur det känns.

Nu blev jag sugen på kanelbullar.

Det var la jävligt dumt.

Jag vet inte, det var bara en sån där dag. Jag hoppas alltid att de bröllop jag plåtar ska bli fina, men man vet ju aldrig. Det finns en märklig osäkerhet i att fotografera ett bröllop, även om man vet på ett ungefär vad som ska hända, finns det inga garantier att man ska lyckas fånga dagen på rätt sätt.

Men med Mel och Nicks bröllop hade jag en märklig känsla i kroppen redan på morgonen.

Det här kommer gå bra, sa magen.

Att jag inte skriver lika utförligt längre betyder ju inte att jag inte har något att säga. Jag tänker och lever, kanske mer än någonsin. Att vakna tidigt och tvingas byta blöjor både hämmar och främjar kreativiteten. Har du barn förstår du vad jag menar, har du inga ber jag dig sitta still och hålla käften medan jag torkar bort lite intorkad tomatsås från min tröja.

Jag befinner mig i nån sorts kreativt lugn, vilket inte är helt bra. Det finns så mycket inspiration att finna i de små detaljerna, i det som det innebär att vara pappa, men också tvärtom.

Man vill sova.

Efter en dag av febriga barn känner man sig inte inspirerad, i alla fall inte direkt, man vill sova, man vill sitta still och hålla käft, titta på nåt meningslöst på tv och dricka nåt starkt.

Och samtidigt stormar det kreativt runt omkring mig.

Ur askan i elden.

Jag lämnar en karriär och kastas rakt in i en annan. Jag vet väl inte om jag ville "lyckas" med även det här, men eftersom jag känner mig själv ganska bra nowadays får man väl tro att det är så det är.

Och just nu rullar det på.

Jag skriver, jag tänker, jag lever.

Dock inte lika mycket för andras skull.

Och inte lika mycket här.

På bloggen.

Men jag vill fortfarande.

Måste bara byta den där blöjan, sätta på det där plåstret, svara på det där mailet.

Och sova lite.

Konstigt nog grinar jag lika mycket åt Diversity, som jag aldrig sett förrän just precis nyss.

Jag vet inte vad det är med alla dess auditions som gör att jag blir så jävla blödig.

En psykolog hade säkert haft många fina teorier.

Jag sitter och snyter mig i tröjan så länge.

Jag får för mig att jag ska titta på gamla klipp av Paul Potts och andra artister som slagit i talangjakter. Mest för att se om jag fortfarande berörs som jag gjorde när jag såg dem för första gången.

Konstigt nog gör jag det. Jag ryser av att titta på Paul Potts första audition, trots att jag snabbt äcklades av hela hysterin runt honom. Samma sak med Susan Boyle.

Men mest grinar jag - fortfarande - åt denna video.

Som ett jävla barn sitter jag och bölar åt två halvfeta greker.

Är det inte konstigt?

Ja, reklamfilmen alltså. Den har ju varit klar ett tag. Och det är väl ingen idé att skriva så mycket mer. Vissa saker är jag nöjd med, andra inte. Man lär så länge man lever.

Lite som att bli av med oskulden.

Så här blev den till slut.

Uttrycket Coyote Ugly är nog mer etablerat utomlands, så här får ni termen förklarad om handlingen verkar långsökt.

edit: Om den chockar liiite, om vändningen är oväntad, så har jag i alla fall lyckats med en sak. Det är alltså högst medvetet.

Helikopterpiloten.

Han som jobbar på företaget där helikoptern stals.

Och som hade biljetter bokade till ett varmt land.

Exakt hur dum trodde han att polisen var?

Nääää, men det nog ingen som anar nåt.

Nääää.

Det klagas på att jag inte tipsar om bra musik längre.

Så kan vi inte ha det.

Ju.

Jag sitter här och är litta hungrig.

Har redigerat bilder hela dagen.

Lagt upp ett bröllop på den andra bloggen.

Och nu kurrar magen.

Nästan sjukt högt, faktiskt.

Det där röda molnet jag garvade rått åt i morse visade sig driva vidare norrut mot Brisbane. I skrivande stund har jag röd sand i munnen.

Det knastrar.

Ögonen kliar.

Klockan 13.00 såg det ut så här utanför mitt fönster.

Gudarna måste vara tokiga.

Vi vaknar till ännu en ljum morgon. Eller så här. Solen går upp, Joel vaknar, jag vaknar och så är det med den saken.

Jac har världens sämsta morgonhumör så oftast är det jag som tar morgonpasset. Vi sitter nu på golvet i vardagsrummet, Joel kryper fram och tillbaka, knaprar på än det ena, än det andra, medan jag sitter med min bärbara i knät.

Klockan är strax efter sex på morgonen, men det är redan 22 grader, så jag gissar att det kommer bli riktigt grisvarmt idag.

På nyheterna ser jag att hela Sydney är rött.

En röd sandstorm har drivit in över stan och bilderna ser helt galna ut. Allt är rött. Gatorna ligger öde. Som taget ur vilken Hollywoodfilm som helst.

Dessutom utsattes Melbourne för två jordbävningar igår. Extreeeemt små, men i alla fall.

Vädergudarna verkar irriterade över något.

Jag undrar vad.

Ok, kort bara.

Tina, det här är till dig.

Ja, jag raderade din kommentar på min fotoblogg. Du kommenterade negativt - på engelska - på ett foto av en av mina kunder. Du har all rätt att skriva att du inte tycker att bilden är speciellt bra och att du kan ta bättre bilder själv, men när det handlar om negativa kommentarer på bilder av mina kunder är jag väldigt restriktiv. När du dessutom valde att inte lämna mailadress eller annat kunde jag inte meddela dig varför din kommentar togs bort.

Dessutom förstår jag inte riktigt varför du skrev in den tre gånger. Du måste väl förstått att jag inte gillade den efter att jag raderat den en gång. Du måste också ha förstått att jag läst den av din tredje kommentar att döma. Varför fortsätta skriva in den? Vill du enbart tala om för de som bokar mina tjänster att du tycker att just den bilden inte var speciellt bra? Jag förstår inte riktigt sytftet med det.