Metrobloggen

NU ÄR TIDEN KOMMEN! nu ska jag äntligen lämna det här jävla helvetet till bloggdomän. max och jag (främst max!!!) har fixat och trixat och nu är min nya blogg redo. du finner den på:

http://www.halfjack.wordpress.com

seså!

obs, glöm för guds skull inte att ändra adressen i era eventuella länkar. vi måste ju till varje pris förhindra att metrobloggen får mer trafik än den förtjänar... hehe. *tar mig själv på sjuuukt stort allvar*

alltid när jag ser på will & grace slår det mig hur lik debra messing, som spelar grace, är ingrid bergman.

okej, kanske inte så uppenbart på de här bilderna men alltså det finns en stor likhet! eller är det bara jag som fått för mig det? jag får för mig sånt ibland. länge trodde jag att michelle pfeiffer och jodie foster var samma person trots att de inte alls är lika, haha.

eftersom sedir blivit arbetsnarko och ska jobba typ 24/7 hela helgen bestämde vi oss för att ditcha vodkan och rödvinet för en biokväll istället. vi promenerade bort till rigoletto, köpte en oscarsmeny och såg låt den rätte komma in. (herregud, jag känner mig som sedir när jag skriver det här inlägget)

jag har läst ca 40 sidor av boken, sedan glömde jag den hos min syster i varberg och har inte orkat hämta den. således hade jag inte tillräckligt med underlag för att se den med de kritiska ögon man får (och på sätt och vis kanske bör ha) då man läst boken innan, utan såg den helt enkelt för vad den är: en svensk vampyrfilm. vad den handlar om torde klassas som allmänbildning efter månader av intensiv hype men för den som levt under en sten i skogen under det senaste halvåret kan jag ge en kort resumé: det är tidigt åttiotal och en mobbad pojke blir vän med nyinflyttad och gåtfull flicka, samtidigt som mystiska mord inträffar i stockholmsförorten där de bor.

att jag hatar svensk film är väl inget som undgått någon. jag kan alltså helt seriöst räkna upp alla svenskproducerade filmer jag uppskattat på en hand. att jag älskar skräckfilm är väl inte heller direkt någon nyhet, men där är jag även sjukt kräsen och avfärdar 90% inom genren som crap. oddsen för att jag skulle tycka om låt den rätte komma in såg väl därför inte helt ljusa ut. men plötsligt händer det! plötsligt blir man helt jävla blown away av en svensk skräckfilm! och detta hände mig ikväll. låt den rätte komma in är en så sjukt jävla asbra film! (kom ihåg var du hörde det först!)

fotot, det stillsamma tempot, den lågmälda dialogen, skådespelarinsatserna (som brukar vara under all kritik då det handlar om barnskådespelare, och i synnerhet svenska sådana), musiken, den smått okonvetionella dramaturgin (jag fann mig själv ofta sitta och undra om den skulle ta slut och isåfall när)... allt bara stämde liksom.

jag vet inte om det är john ajvide lindqvist (författare till boken) eller tomas alfredssons (regissör) förtjänst eller bådas, men de har iallafall fattat grejen med en riktigt bra rysare. att det handlar om autencitet och att bygga en historia utöver blodet och utöver det övernaturliga. att spela på strängar som alla kan relatera till, och framför allt att visa ondska på ett nyanserat vis. för hur obehagligt det än blir med vampyrer som härjar i ett snötäckt stockholm så är det den sadistiska mobbningen, som huvudpersonen oskar får utstå, som är det mest ångestframkallande med hela filmen.

låt den rätte komma in är faktiskt den bästa svenska filmen jag någonsin sett (det säger iofs inte så mycket) och hade det inte varit för att jag var på en offentlig biograf och såg den hade jag smålipat mig igenom hela skiten. så sjukt jävla välgjort och fint alltihop. jag får hopp om svensk filmindustri! det känns så jävla bra! det ENDA negativa jag har att säga om filmen är två saker som distraherade mig:

1) en ganska betydande roll spelas av sten frisk i tre kronor och han är, för mig, så starkt förknippad med den rollen att det är svårt att se honom som någon annan

2) huvudpersonen oskar ser ut som idol-johan

okej, tills jag kirrat nya bloggen fortsätter jag skriva här. jag och sedir såg saw V ikväll och detta måste ju rapporteras någonstans liksom. ska bli spännande att se om metrobloggen lyckas supa bort det här inlägget också! (det försvann alltså ett par stycken blogginlägg i och med kraschen. fucking catastrophe!)

men ja, åter till ämnet. jag hade givetvis inga förväntningar på den femte filmen i saw-serien och blev inte heller besviken. eller överraskad. den var ungefär precis som jag trodde att den skulle vara, vilket ju aldrig kan vara ett gott omdöme när det gäller film. pinsamt nog har jag sett alla de föregående fyra filmerna och det krävs om man ska fatta vafan det handlar om egentligen för typ hälften av filmen består av tillbakablickar, ett grepp som kan vara mycket effektivt om det utförs väl. här blir det bara sjukt förvirrande och man börjar misstänka att manusförfattarna någonstans på vägen drabbats av akut hybris. herregud, SÅ jävla smart är inte storyn att den tål att mjölkas och upprepas i all oändlighet! jigsaw dog i trean, vi vet! och han lämnade en massa coola dödsfällor efter sig, vi vet!

men vid sidan av alla de här lösa pusselbitarna och tillbakablickarna finns det även en pågående historia. fem personer är fast i något ruckel med en ny dödsfälla i varje rum. om man inte märkt av cube-tendenser i någon av de tidigare filmerna så gör man det garanterat nu! b-skådisarna löser av varandra och jag skiter fullständigt i om de blir av med huvudet eller grillas till döds i ett badkar med 10 000 volt. allt är så jävla b och dåligt gjort att man börjar undra om regissören david hackl är född med en eller två kromosomer för mycket, eller rentav gav upp när han läste det hopplösa manuset.

jigsaws efterträdare spelas av ett retard (haha, kan bara se honom som frier fuck i sex and the city) som mest ser ut att ständigt vara bekymrad över att hans underläpp är så stor. vi snackar alltså days of our lives-nivå på skådespeleriet. och speaking of, sedan när blev det ok att en av huvudrollsinnehavarna går omkring och PRATAR med sig själv på bästa sunset beach-manér? hahaha, alltså gud, NI HÖR JU SJÄLVA!

men om ni, som jag, trots allt tycker om lite hjärndött (om än jävligt twist-på-slutet-pseudo-intelligent) blod och äckelpäckel så go ahead!

ok, metrobloggen kraschade igår. vilken skräll!!

nej men serri, nu byter jag bloggdomän. återkommer snart med ny adress och detaljer. metrobloggen är det största skämtet jag någonsin varit med om. metrobloggen är den nya bilddagboken.

jag och liza skulle se la vita è bella men så var den DUBBAD till engelska (med italiensk brytning haha) och dessutom med svensk text så det kändes lite väl retard för att vara okej. lika bra det kanske. mina hormoner har party i kroppen just nu (häromdagen lipade jag till top model) och den där benigni har ju fattat grejen med ångest. och glädje. och typ allt som gör att tårarna börjar spruta. hur som helst så blev det ju ingen film så nu ligger liza och kollar scrubs medan jag använder hennes laptop craptopen som värmedyna åt min ömma mage.

så jävla ovärd dag. vaknade runt åtta av att min monsterförkylning höll på att kväva mig. sedan fick jag typ åtta kväljningar av slembollen i halsen och till sist - OBS, OVER SHARING - spydde jag lite vatten. sedan satte jag mig och internettade lite, krävde msn-omvårdnad av min kille som satt på jobbet 50 mil bort och till slut bestämde jag mig för att försöka sova lite till.

sov oroligt och drömde att jag hade dragit på mig en inflammation i njuren, efter att helt ovetandes ha gått med urinvägsinfektion i flera månader. smärtan i magen var helt obeskrivlig och jag vaknade helt kallsvettig av att den även var verklig. upptäckte att jag fått - OBS, OVER SHARING - tre månaders retroaktiv mens på en och samma gång. teh pain! lyckades förflytta min svaga kropp till camillas rum där jag fick en ibumetin. sedan somnade jag om och drömde att jag spelade in gitarrbaserade covers med KENZA!??!!??

jag vet att alla har sett den hundra gånger men den tåls att se igen.

igår då jag satt på spårvagnen och slentriantittade lite på åhléns skiv och dvd-reklam fastnade blicken på den här dvd-boxen:

och jag kom att tänka på det här filmomslaget:

det blev ju en tredagars denna helg och jag tänkte illustrera dessa tre dekadenta (dekadent är btw mitt nya favoritord...eeh) dagar med charlottes bilder. (pappa, jag vet att du ibland läser och ogillar sånt här men jag gillar att överdriva. egentligen satt vi hemma och spelade guitar hero och drack julmust)

charlotte ute på en av deras två (hehe vad bara tvungen att få med det) balkonger!

just det, min mega-update får bli imorn istället. den här dagen har jag ägnat åt halsont och filmtittande. först såg vi the omen, som inte var lika läskig som jag minns den, men fullt duglig som bakismatiné. nu ikväll peppade jag liza på 2½ timmes episkt drama i form av holländska de tweeling. jag vet alltid vilka knappar jag ska trycka på när det gäller mina vänner och film och liza har ju en smärre fetisch för just draman av episka proportioner och I SYNNERHET om de involverar andra världskriget. vilket den här filmen ju gjorde. men den var la sådär liksom. har man sett en har man sett alla känns det som.

lilla damien i the omen. säga vad man vill men de kunde iaf det här med snyggt foto i 70-talsrysare!!!!

varje gång jag ser den här affischen tänker jag att javier bardem är denny i grey's anatomy.

jag gör en blondinbella och kör bloggfri lördag... eller inte! men jag är upptagen med att vara bakis och full hela tiden (passar på nu innan jag blir en working girl) så jag kör en mega-update imorn istället! SPÄNNANDE VA?

idag när jag stod i kassan på systemet och iakttog camilla maniskt ställa sina flaskor med streckkoden åt rätt håll (camilla är typ drömkunden för alla som sitter i kassa!) kom jag att tänka på att jag, när jag precis fyllt tjugo, hade som tvångstanke att alltid ställa mina flaskor/burkar PRECIS i mitten av de vita ringarna på rullbandet. ni vet de små ringarna som visar typ hur tätt man ska lägga upp sina varor.

och när vi nu ändå snackar rullband på systemet-anekdoter kommer jag att tänka på en gång då jag, rotandes efter mitt pass i väskan, råkade sprätta upp en tampong på bandet och den hann nästan åka ända fram till kassörskan innan jag lyckades samla mig och lägga ner den i väskan igen. nu hann ju kassörskan och alla i kön ändå se det, men det hade varit om möjligt ÄNNU mer awkward om den liksom hade åkt hela vägen på bandet, som en vara liksom. ba "en flaska il conte och en OB fleur plus tack!"

haha håkan i färjan är den roligaste personen som finns!!
david brent i the office fast på riktigt.

linda har gjort den kanske mest träffande iakttagelsen på länge!

kopian

originalet

jaha, nu har charlotte, liza, camilla och eliina bestämt att det blir svanen ikväll så då måste man väl bli full helt enkelt.

*så himla dekadent verkligen*

angående att jag har fått jobb!

camillol:
har din mamma blivit gladis för din skull btw?
emelol:
jo, klart hon är gladis liksom!
camillol:
mm okej 
camillol:
jag tänkte mera om hon gjort nåt roligt för att hon blivit glad haha
emelol:
hahahaha
camillol:
vet inte riktigt vad det skulle vara
camillol:
ville ha mammaskvaller
emelol:
ehhh
emelol:
hon har inte bakat en tårta liksom
emelol:
hon gav mig däremot lite kött
emelol:
*bor i en grotta tillsammans med andra cro magnon-folk*

inatt drömde jag att jag och min kille skulle idka älskog men så helt plötsligt var jag inte mig själv utan katrin zytomierska. hyfsad mood killer kan jag ju meddela.

ingen annan som tänkt på att vissa popcorn ser ut som små kaniner?

här har vi en kuvad liten kanin. man ser ju t o m tassarna och allt!

mobilbildstömning!!! det här har jag ägnat mig åt den senaste veckan:

vi har firat pindalinda som fyllde 23!!

detta med olika sorters tårtor. den här gjorde sig bäst på bild och skulle således se bäst ut i bloggen. "allt för bloggen. bloggen är viktigast!" tänkte jag och knäppte det här mästerverket.

camilla satt i soffan och var allvarlig och tänkte på djupa saker. typ varför hon drack vitt vin när det finns rött, kanske?

själv var jag tjockis som vanligt och åt tårta och drack åkessons rosévin som jag mer och mer misstänker är hallonsaft.

jag har även hängt på kings head med trevliga pöjkar

camilla är sjukt hård. ja, ni ser ju. knogarna osv

charlotte låg på bordet och visade cleavage istället. hon gör alltid sånt. hon är lite tokig liksom. kör sitt eget race. står för vad hon tycker och tänker.

jag måste ju ha en bild på MIG SJÄLV såklart. det är ju trots allt min blogg och ingen annans. vart min högerarm tog vägen är en gåta.

HEJDÅ ARBETSLÖSHETEN!

HEJ ARBETSLIVET!

camilla gjorde en jättefin gif av vår lilla läxläsning. jag och charlotte försöker läsa matte och äter popcorn och camilla kan mest inte sitta still. notera att vi alla har gråa tröjor på oss samt att man nääästan ser mitt ass crack.

jag försöker lösa charlottes matteuppgifter. sedir hånade mig för att det är sådant man fick lära sig i nione klass och faktum är att jag känner igen begrepp som kvadreringsregel och pythagoras sats... de finns någonstans långt där inne. men jag har typ flera år av aussie-tetror och 29 kronorsöl från andra lång i vägen. så det går inte så bra.

den här bilden hittade jag när jag googlade på pythagoras. från sidan mathsisfun.com. det är fan MADNESS!!!!!!

när jag ser sådana här bilder från i somras hatar jag hösten om möjligt ännu mer. livet borde inte vara annat än festival, vin och rosa högtalare!(haha, vilken niotillfem-mening. om man byter ut vin mot hallonsoda och festival mot typ... rosetter) fast vafan är grejen med min frisyr?? ba björn ranelid ringde, han vill ha tillbaks sitt hår!

nu sitter jag på bibbliz och ska snart åka hem till charlotte och camilla. jag och charlotte har börjat kolla på twin peaks från början och har bestämt oss för att plöja åtminstone ett avsnitt per dag. jag vet vad ni tänker, coolt att hajpa twirre pirre för det har ABSOLUT ingen annan gjort innan, men sanningen är ju förstås att den förtjänar all kredd som finns, svårare än så är det faktiskt ej.

jag kommer ihåg när jag hörde talas om twirran första gången. det var kanske åtta år sedan och jag låg ute på altanen vid huset där jag växte upp och lusläste tv-bilagan, som vanligt på torsdagar då den kom med göteborgsposten. det var vår och i tv-bilagan stod det om alla tv-serier som skulle repriseras under sommaren. och på mittuppslaget var det en bild på en blek tjej med slutna ögon och blå läppar som låg invirad i plast. it was love at first sight. jag frågade ut mamma om denna  mystiska tv-serie och hon förklarade att den var "jättespännande i början men sen blev den så himla konstig och övernaturlig".

den sommaren följde jag iaf twirran slaviskt. och en sak jag tänkte på nu när vi har börjat kolla igen, lara flynn boyle anno -90 är inte helt olik winona ryder!? fast det kanske är vedertaget? och så är jag helt efterbliven som missat det?