Ryska rövarhistorier 85 - Den sista innebandyhjälten
Till Ryska rövarhistorier 81 - Den officiella lögnen
Inlägget publicerades första gången: 2009-10-25 i Ryska rövarhistorier, episod 6
Det sägs att det var ett kompisgäng i Göteborg som fick tag på några klubbor av tvivelaktig kvalitet och började lira innebandy med dem. Sedan spred sig sporten över landets fritidsgårdar och korpklubbar. Själv minns jag innebandyn från låg- och mellanstadiets skolgård och gympalektioner. På högstadiet var det av någon anledning inte okej att spela innebandy på skolgården. De som hade med sig klubbor blev bortschasade av rastvakterna. Anna i min klass fortsatte att spela i en innebandyklubb och var under högstadiet en duktig målvakt.
I Novgorod är det gänget bakom Folkhögskolan som driver innebandyklubben. Det mesta av utrustningen är gåvor från Sverige. Intresset för Sverige och innebandyn hålls vid liv genom regelbundna vänskapsmatcher i Sverige och Novgorod.
Ett glatt gäng lirade innebandy i en gymnastiksal av sovjetisk typ, med halt golv och flera lager av flagnad färg på väggar och gymnastikbänkar. Akustiken var så dålig att jag omöjligt kunde höra vad den finske tränaren sa. Han tilltalade mig först på engelska, men jag såg ingen mening med att göra innebandyträningen till en uppvisning i interkulturell kompetens. Jag antog att även han känner sig bekväm i det ryska språket.
Jag hängde på de andra och försökte kontrollera bollen med klubban. Det gick ganska bra om jag använde foten som stöd ibland. När vi började spela match gick det sämre. Jag fick liksom inte ha bollen i fred under mina bollkontrollövningar och jag hade rätt dålig koll på var mina lagkamrater befann sig. Det blev mest att jag gick fram till bollen och sköt på måfå. Efter ett tag slutade de att spela med mig, tyckte jag i alla fall. Då gick jag och ställde mig i målet, men då ville de ha ut mig på planen igen.
Jag tyckte själv att jag spelade dåligt, men lagledaren ville att jag skulle vara med i laget.
- Vi spelar hemmamatch mot St Petersburg på söndag. Jag vill att du spelar i laget.
- Nej, jag kommer bara att förstöra spelet.
- Men det finns ingen annan som kan spela i vårt lag, sa Sveta som just kommit ut från omklädningsrummet. Hon hade bytt från pylsiga träningskläder till ålfodral och stilettklackar.
Ryska kvinnor förnekar sig sällan.
.jpg)
Hela laget gick på kafé efter träningen.
- Hur länge har ni spelat innebandy? frågade jag de andra tjejerna i bilen.
- Två år ungefär. Managern kom till engelsklektionen och berättade om innebandyträningen på ett sådant sätt att jag förstod att jag bara måste gå dit.
- Vårt damlag är bättre än herrlaget, sa klubbens manager.
- Ta med mig i herrlaget då!
Ryska rövarhistorier 85 - Den sista innebandyhjälten fortsätter här
Till index för Ryska rövarhistorier - episod 6, 2009-2010
Ryska rövarhistorier 83 - Rysslands fånge
Till Ryska rövarhistorier 81 - Den officiella lögnen
Inlägget publicerades första gången: 2009-10-04 i Ryska rövarhistorier, episod 6
Det är varje suverän stats rätt att reglera migrationsströmmarna över landets gränser. Den suveräna staten Ryssland har bestämt att utlänningar som bor i landet måste ansöka om utresevisum för att kunna korsa gränsen ut från landet. Därför är jag nu praktiskt taget fånge i Ryssland.
Efter besöket hos Migrationsmyndigheten (Ryska rövarhistorier 81 – Den officiella lögnen) stod det klart att jag inte skulle kunna lämna landet under tre månader med mindre än att jag ansökte om ett utresevisum. Mitt tremånadersvisum kan inte annulleras eller förlängas inifrån Ryssland så länge jag har en giltig visumregistrering. Jag befinner mig därför i någon form av visumkarantän och är tills vidare inlåst i Ryssland.
Visserligen skulle jag kunna anstränga mig med att fylla i papper, stå i kö och betala pengar för att få ett utresevisum och ett inresevisum, men jag hade inte lust att riskera att begå ytterligare ett lagbrott i Ryssland, vilket skulle bli följden om jag till exempel skulle ha undervisningstid samtidigt som Migrationsmyndigheten har öppettid för registrering av visum. Dessutom trivs jag här.
Jag är helt enkelt administrativ fånge i Rysland Mysland och tillbringar min tid i detta fria arbetsläger med att sortera arbetsmaterialet, köpa arbetsutrustning, dokumentera mina studenters kunskaper och förbereda det kommande arbetet.
Utan utresehandlingar körde jag bilen mot den finska gränsen. Administrativ karantän eller inte. Bilen skulle i alla fall tillbaka till Sverige och eftersom att det var jag som hade kört bilen in i landet så krävde ryska staten att jag skulle visa upp mitt ansikte vid tullstationen nu när bilen skulle ut. Annars skulle ägaren till bilen få betala en ansenlig summa pengar i böter. Alltså tryckte jag gasen i botten så mycket jag vågade på den knaggliga och regnvåta vägen mot Finland. Ivan, som börjar närma sig medelåldern och bara varit utomlands en gång, hade bönat och bett om att få titta över gränsen till Finland och satt nu och registrerade landskapet utanför med en videokamera.
Vi visade upp våra pass när vi kom fram till gränszonen. Tulltjänstemännen fattade noll när jag började fråga om blanketter till bilen, men till slut blev det rätt. Ingen tror mig när jag säger det, men i Ryssland har jag bara träffat trevliga tulltjänstemän. De tog inte ens särskilt högtidligt på min närvaro vid tulldeklarationen.
Vi vinkade av ägaren till bilen och satte oss i taxin som skulle köra oss tillbaka in i Ryssland. En tulltjänsteman kontrollerade dokumenten för passagerarna i fångtransporten. Mitt pass godkändes genast, men Ivans pass skulle av någon anledning kontrolleras noggrannare.
- Hmmm… De skulle ju knappast kunna låta bli att släppa in mig, muttrade den ryska medborgaren som inte hade något utresevisum i passet.
Ett par dagar senare dök rockmusikern Alekey upp på en av mina svenska middagar.
- Hej, jag hörde att de andra skulle hit och jag har en sak jag skulle vilja fråga dig. Skulle du kunna köra oss i din bil i helgen?
Frågan var inte alls konstig. Har man en bil i Ryssland så hjälper man sina vänner om man kan. Jag hade redan gjort några extravaganta utflykter. En gång körde jag ett av de lokala rockbanden och hela dess musikutrustning till en replokal. Och vid ett annat tillfälle körde jag en kompis som arbetar som daglönare på ett tillverkningsföretag till jobbet. Mannen i vaktkuren hade tydligen hoppat till när han hade sett femmetersfordonet med utländska nummerskyltar anlända till parkeringen.
- Skräm oss aldrig på det sättet igen! Vi trodde att företagschefen kom på besök, sa vakten till min kompis, som snart hade återberättat anekdoten för alla i hela bekanskapskretsen.
- Vi ska resa på konsert till Lettland och skulle behöva en bil till musikutrustningen.
- Tyvärr det går inte, sa jag med ett stort leende. Jag har varken bil eller utresevisum. Jag är fånge i Ryssland fram till slutet av november. Men ärligt talat har jag ingenting emot det!
Läs även Ryska rövarhistorier 7 – Kaukasus fånge.
Till Ryska rövarhistorier 84 -
Ryska rövarhistorier 81 - Den officiella lögnen
Till Ryska rövarhistorier 78 - (När de hämtar socialdemokrater) Skjut mig först!
Inlägget publicerades första gången: 2009-09-05 i Ryska rövarhistorier, episod 5
.jpg)
Sådärja. Nu har jag gått och blivit kriminell i Ryssland också. Det är lätt hänt. Såhär gick det till:
Jag åkte över gränsen en lördag, väntade hos en kompis i St Petersburg tills jag visste att min kompis i Novgorod skulle komma med nyckeln till lägenheten och reste sedan till Novgorod.
- Du vet att det kan bli problem om du inte registrerar visumet inom tre arbetsdagar efter att du korsat gränsen, sa Rysslands sista apparatjik*, som jobbar på utrikesavdelningen och som hade lyckats slarva bort inte mindre än tre av mina visuminbjudningar. (Men det är en helt annan rövarhistoria,,,)
- Ska du ta visumet och registrera det hos passmyndigheten UFMS** eller ska jag gå själv? frågade jag.
- Om jag tar hand om ditt visum måste jag också ha tre eller kanske fyra fotografier, och så måste jag ha kontaktuppgifterna till den som hyr ut lägenheten till dig… svamlade apparatjiken.
Den här kvinnan verkade inte kunna få en siffra rätt. Det var alltså bäst att gå till passmyndigheten själv.
Innan jag gick dit ringde min kollega ett samtal för att kolla vad som verkligen behövs för en visumregistrering. Ett samtal blev fyra samtal. Sedan presenterade min kollega en alldeles genomskinlig och korkad plan.
- Alltså, du ska skriva ett brev som förklarar varför du är sen med visumregistreringen. Och så ska du gå till busstationen och fråga passagerarna på bussen från St Petersburg om att få deras biljett så att du kan visa att du kom hit idag.
- Är det inte bättre att säga som det är, att jag kom hit med bil så snart jag visste att jag skulle komma in i min lägenhet? undrade jag.
- Inte i Ryssland. De vill ha papper på allt och då är det bättre med en bussbiljett, suckade min kollega men kunde inte hålla sig för skratt.
Otroligt nog tog min kompis Ivan henne på allvar och bad om att få bli skjutsad till busstationen. Han kom tillbaka utan biljett.
Under mycket fniss skrev jag ned den offentliga lögnen i ett brev som skulle läggas i min akt hos passmyndigheten. Jag är fullständigt övertygad om att alla tjänstemän som läser brevet fattar att det som står i brevet är en lögn lika vit som Snövit. Sedan träffade vi en ragata på passmyndigheten. Det var tydligen hon som hade hittat på det där med att vi skulle fråga om bussbiljetter. Hon ojade sig över att vi inte hade lyckats få fram en falsk bussbiljett och bad oss komma tillbaka för att diarieföra mitt ärende senare under kvällen. Protokollskrivarna hade mottagningstid från klockan fem.
Om jag förstått rätt från mina sossevänners berättelser om polisförhören efter de lagliga demonstrationer då de blivit angripna av kravallpolisen så skulle detta bli ett gatlopp mellan olika kontorslokaler.
- Får jag fotografera här? frågade jag vid den första registreringen. En relativt ung man som inte ställde till fler problem än vad som behövdes. Han bar en souvenirtröja från OS i Sotji och hade ett diplom från sin tjänstgöring i Tjejenien hängande intill skrivbordet.
Fotot blev ganska bra. Sedan skulle jag vidare för att ta fingeravtryck. Det gör man tydligen med alla småbrottslingar i Ryssland. Utanför kontoret satt ett helt gäng unga tjejer med svarta fingertoppar och väntade på den sista vänninan.
- Jaha, du har begått en administrativ lagöverträdelse… sa en ung kvinna i grön uniform vänligt och började fylla i pappret där fingeravtrycken skulle sitta.
- Är det okej om min kompis tar lite bilder? frågade jag när jag kom in till den unga tjejen bakom skrivbordet.
- Ehh, javisst! Jag ska bara plocka undan lite papper…, sa hon och satte sig mer rakryggad och med kvinnlig grace på stolen bakom skrivbordet.
När hon var klar åkte bläckdosan fram. Även nu samspelade hon med fotografen. Det blev supersnygga bilder. Men min kompis Ivan var lite mer försynt och ville gärna bli av med kameran.
När hon lotsade mig till toaletten signalerade jag så mycket jag orkade åt Ivan att följa med med kameran, men han tvekade. Det blev ingen bild på när den ryska polisuniformen hällde upp tvål i min hand efter brottsregistreringen. Vilken fruktansvärd miss!
Sedan skulle jag tillbaka till tjejenienbyråkraten med souvenirtröjan. Han tog alla mina papper och ledde mig fram till domstolen. Åtmindstone kallade Ivan det så.
Efter ett tag kallades jag in till chefen för Novgorodavdelningen av UFMS. En kvinna i blå uniform denna gång. Gradbeteckning på axelklaffarna. Matchande lila kajal. Förbannade kompisskrälle som inte fattar att det är dags att komma in och ta upp kameran…
- Är du Wictoria Majby, medborgare i Sverige, född den… ?
Det blev ja på alla frågor. Hon läste ju direkt ur papprena. Men tänker hon verkligen läsa båda sidorna högt i den strama tonen? Den här kvinnan är lika ödmjuk som kundtjänstpersonalen på Skatteverket. Det kände jag på doften.
Efter ett tag var seansen slut.
- Här kan du betala böterna, sa damen som visade folk tillrätta i foajen och pekade mot betalstationen som jag tidigare hade använt för att ladda upp mitt telefonkort.
Jaså? Det var minsann en schysst mecknick! En självbetjäningsstation för telefonkort och statliga böter! Ibland blinkar Ryssland till som innovativ nation…
- Jag fick inga böter, sa jag vänligt och gick därifrån.
Men jag återkommer säkert en dag…
* "apparatjik" användes under sovjettiden om de maktfullkomliga människor som styrde och ställde efter eget behag i statsadministrationen
** Passmyndigheten UFMS hette tidigare OVIR
Nu börjar de ryska rövarhistorierna igen!
FAQ - Frequently Asked Questions
Här besvarar jag de vanligaste frågorna kring innehållet i mina bloggar.
Stödföreningen för RSDSM i Ryssland
Här finns länklistan över de notiser som jag gör om de ryska socialdemokraternas bloggande på diskussionsforumet livejournal.
Ryska rövarhistorier - episod 1, 2003
Istället för vykort hem från Rysland Mysland. Om att vara student i St Petersburg under en tid av transition
(Ryska rövarhistorier 1-23) 2003
Ryska rövarhistorier - episod 1 är tillägnad Kalla krigets ryssxenofobi. Må den vila i frid!
Ryska rövahistorier - episod 2, 2004
Istället för vykort hem från Rysland Mysland. Om att bevaka ett ryskt presidentval under en tid av transition
(Ryska rövarhistorier 24-28) 2004
Ryska rövahistorier - episod 3, 2005-2006
Istället för vykort hem från Rysland Mysland. Om att vara en del av den ryska arbetskraften under en tid av transition
(Ryska rövarhistorier 28-52) 2005-2006
Ryska rövahistorier - episod 4, 2006-2007
Istället för vykort hem från Rysland Mysland. Om att fortsätta vara en del av den ryska arbetskraften under en tid av transition
(Ryska rövarhistorier 53-72) 2006-2007
Ryska rövarhistorier - episod 5, 2007
Istället för vykort från förvisningen till hemlandet. Om att sitta i exil i Sverige
(Ryska rövarhistorier 73-77 ) 2007-2008
Ryska rövarhistorier - episod 6, 2009
Istället för vykort från Rysland Mysland. Om att ännu en gång tjänstgöra som missionär för den svenska handelsflottan. (Ryska rövarhistorier 78- ) 2009-2010
Ryska rövarhistorier - episod 6 är tillägnad organisationsrätten. Må den gälla även i Ryssland!
forts. Ryska rövarhistorier 78 – (När de hämtar socialdemokrater) Skjut mig först!
Själva tanken på att använda statens maktmedel för att neutralisera medlemmarna i en politisk gruppering som har ett program för människors lika värde och som skulle kunna vara en tillgång för landet för att fördjupa demokratin är absurd.
Det handlar om relativt resursstarka individer, ofta med akademiskt utbildning, som inte är beredda att kompromissa om sina demokratiska ideal, som man nu vill göra till rättshaverister.
Medlemmarna i RSDSM är en samling unga, energiska människor med politisk vilja och organisationsförmåga. Jag har träffat ett femtiotal medlemmar från olika delar av Ryssland, som engagerar sig i lokala projekt inom miljö och ungdomskultur i sin hemkommun. I många städer finns det bara en eller ett fåtal medlemmar, men i Novgorod och St Petersburg driver medlemmarna större projekt. I Novgorod är det rockkonserter och i St Petersburg är det en årlig filmfestival mot rasism och främlingsfientlighet.
Organisationen RSDSM fungerar som ett nätverk för utbyte av erfarenheter och inspiration.
Det är denna kraft som den ryska administrationen vill kväsa. Här berättar den ryska oppositionens nätverk kasparov.ru om ett annat fall, då en oppositionellt aktiv blev av med jobbet.
Men man sparkar inte på det resurslösa proletariatet, utan på välutbildade, socialt medvetna, talangfulla unga människor med samhällsnyttiga idéer om antirasism och jämställdhet och bevisat organisatoriska förmågor. Det är just dessa människor som Ryssland behöver och som den styrande makteliten borde göra allt som går för att inkludera i processen att skapa det framtida Ryssland.
Om dessa beskedliga socialdemokrater slutar förhandla med regimen om hur det ryska demokratiska systemet ska se ut, om de slutar engagera sig i sociala projekt och börjar peka finger åt putinpartiet Edinnaja Rossija och de statliga tjänstemän de utser. Då är Ryssland mycket illa ute.
Då dräneras Ryssland på talangfulla människor som vill åstadkomma förändring till det bättre. De unga handlingskraftiga individerna kommer att radikaliseras och bli jobbiga gatudemonstranter.
Om detta är vad den ryska regimen vill ska hända i landet, så skjut mig först! Jag är en av dem som värnar om organisationsrätten och vill se en genuin demokratisk utveckling i Ryssland. Jag är en av dem som tror att de människor som bor i Ryssland faktiskt vill och kan ta det ansvar som en fördjupad demokrati innebär.
Så, vem är rädd för vargen? Inte jag! På den här bloggen har jag sammanställt en lista för den åsiktspolis som skulle vilja anmäla mig till exekutionspatrullen.
Mitt namn är Wictoria Majby. Från och med september 2009 arbetar jag som lärare i svenska vid Novgorods universitet.
Till Ryska rövarhistorier 79 –
Ryska rövarhistorier nr 78- ... - episod 6, 2009-2010
Till index för Ryska rövarhistorier 73-77 (episod 5, 2007)
Episod 6.
Allt är sant - bara namnen är påhittade. Detta är mina kärvänliga kåserier om Rysland Mysland, som jag skriver istället för att skicka personliga vykort under det år då jag återigen kommer att arbeta som missionär för den svenska handelsflottan i Ryssland.
Prenumerera på Ryska rövarhistorier
Denna episod är tillägnad den universella föreningsfriheten. Må den ägen gälla i Ryssland!
Ryska rövarhistorier 78 - (När de hämtar socialdemokrater) Skjut mig först!
Ryska rövarhistorier 79 -
Ryska rövarhistorier 80 -
Ryska rövarhistorier 81 - Den officiella lögnen
Ryska rövarhistorier 83 - Rysslands fånge
Ryska rövarhistorier 78 – (När de hämtar socialdemokrater) Skjut mig först!
Till Ryska rövarhistorier 77 - Mot Mysmansk!
Inlägget publicerades första gången: 2009-08-01 i Ryska rövarhistorier, episod 5
Allt som jag skriver i mina ryska rövarhistorier är sant – bara namnen är påhittade. Men nu gör jag ett undantag från mina deviser och skriver ut namnet på den person som jag tidigare kallat Sosseledaren. Härtill är jag nödd och tvungen, som biskop Brask skrev när han ville rentvå sitt beslut.
Den här berättelsen har jag haft svårt att skriva ned i form av en anekdot. Jag är arg och heligt förbannad. Lika trotsigt som Gerard Depardieus rollfigur ”Etienne” i filmen ”Germinal” sliter jag upp mitt skjortbröst och blottar bröstet för överhetens soldater som står med laddade gevär.
- Skjut mig först!
För att visa att ingen är rädd för vargen publicerar jag från och med nu mina ryska rövarhistorier under eget namn.
I Ryssland har man börjat avskeda politiskt aktiva med en demokratisk och reformistisk grundinställning från statliga tjänster. Min vän och vapendragare i det socialdemokratiska ungdomsförbundet RSDSM, Evgueni Konovalov, har fått sparken från en projektledartjänst vid det ryska postverket med motiveringen att han är politiskt aktiv inom oppositionen.
Här är RSDSM:s pressmeddelande om händelsen
Jag är en av dem som delar en demokratisk och reformistisk grundsyn och som kommer att arbeta vid ett statligt universitet i Ryssland. Så när man nu är igång med att hindra aktiva socialdemokrater från att besätta statliga tjänster, ta mig först! Jag har själv beskrivit mitt umgänge med oppositionella i Ryssland i dessa ryska rövarhistorier.
Tragiskt nog finns det ett lagförslag på gång i Ryssland just nu som skulle förenkla processen om man vill bli av med mig. Det är bara att hävda att jag bedriver ”extremistisk propaganda” i min undervisning.
Innan jag skrev ”Ryska rövarhistorier 69 – Det luktar Vitryssland” (2006) funderade jag en hel del över om det verkligen gick att skriva en rövarhistoria om situationen för de politiskt aktiva demokratiska krafterna i Ryssland som inte är önskvärda hos den statliga administrationen i Kreml och därför marginaliseras allt mer, eller om det bara skulle bli en tragisk berättelse.
När jag läser historien såhär tre år senare och tänker på att bilderna i inlägget är tagna av mina vänner känner jag bara sorg.
Ryska rövarhistorier 78 - (När de hämtar socialdemokrater) Skjut mig först! fortsätter här
Ryska rövarhistorier 77 – Mot Mysmansk!
Till Ryska rövarhistorier 76 - Min hemstad från ovan – nostalgiska överblickar
Till index för Ryska rövarhistorier - episod 5, 2007
Inlägget publicerades första gången: 2008-01-08 i Ryska rövarhistorier, episod 5
Min underbare pojkvän Mehmet läste högt ur det rysk-svenska konversationslexikonet, som är skrivet 1973 och, åtminstone enligt försättsbladet, reviderat 2002.
- ”Nu för tiden finns det många läskedrycksautomater i gathörnen i de ryska städerna. Maskinen har en lucka för påfyllning och avspolning av det enda glas som alla måste använda. Automaterna innehåller läskedrycker och mineralvatten.” Har du sett någon sådan automat någon gång?
- Nej, men jag har sett att man säljer mjölk från kolhozen ur en cistern på gatan, dit folk kommer med sina egna petflaskor. Men det är du för sent ute för att se! Idag håller stormarknaderna på att ta över mjölkförsäljningen.
- Det skulle verkligen behövas cisternmjölk här, så mycket energi som går åt till att förpacka och transportera mjölk, sa Mehmet som ibland visar upp en imponerande miljömedvetenhet. I England har man gjort ett försök med en cistern i affären där folk själva fyller på sina flaskor….
Mehmet återberättade vad han fått veta om de miljömedvetna britterna och återgick sedan till sitt konversationslexikon.
- Stopp! Annars skriker jag! stakade han sig genom ett fonetiskt uttal av den ryska frasen.
- Står det bara idiotiska fraser i den där boken? Den som säger så skriker antagligen redan.
- Men du förstod vad jag sa på ryska! utbrast min talangfulle pojkvän triumferande och gick vidare i boken.
- ”Det är en paus mellan Nyhetsjournalen och filmen” läste Mehmet under rubriken ”På biografen” och fick ett förväntansfullt uttryck i ögonen. Det här låter som en tidsresa tillbaka till femtiotalet!
- Njae, möjligtvis menar de att det är en paus mellan Reklamjournalen och filmen. Läser du fler dumheter för mig ur den där boken så tycker jag att du ska kräva pengarna tillbaka!
- ”Sjukvården i Ryssland är gratis även för dig som är utländsk medborgare”, läste Mehmet.
- Det är däremot sant! utropade jag engagerat och berättade rövarhistorien om hur jag blev biten av en katt och förd till sjukhus i en hypermodern ambulans. Jag tyckte att det var jättepinsamt att ambulanspersonalen viftade med mitt pass och såg till att jag kom före de fem i väntrummet. Väl inne hos läkaren fick jag fingret desinficerat med en blandning av jod och grön karamellfärg och så fick jag skriva på ett papper om att jag var nöjd med den vård jag hade fått. En rutin, påstod läkaren, men jag tyckte att det var konstigt. Men det käckaste av allt var dock att läkaren skrev ned några goda råd på ett anteckningsblock där det stod ”Sovjetunionens hälsoministerium” förtryckt på pappret. Eftersom att detta hände 15 år efter att Sovjetunionen upplöstes sparade jag lappen som souvenir.
- Men om sjukvården i Ryssland nu är gratis, varför skulle då Ryska ambassaden ha ett intyg om att vi har en sjukförsäkring? undrade Mehmet, som hade frusit en timme med mig och andra hugade rysslandsresenärer utanför den ryska ambassaden för att få lämna in visumansökan.
- Länderna kan själva ställa upp vilka krav de vill för att utfärda visum. Ett tag, direkt efter bombattentaten mot hyreshusen i Moskva, skulle man ha ett intyg om att man inte skulle begå några brottsliga handlingar i Ryssland, för att få visum.
Och sedan berättade jag rövarhistorien om hur jag stod på ryska ambassaden i Tallin och försökte förklara för den organisation som hade skrivit visuminbjudan vad det var för ett extra dokument som krävdes. Det slutade med att jag träffade min kontakt i Estland.
Konversationslexikonet visade sig redan innan avresan vara helt värdelöst som informationskälla. Mehmet köpte sig ett elektroniskt lexikon att ha i mobilen.
- Så att jag kan läsa vad som står på skyltarna i Mysmansk!
Mysmansk var ordet! Åtminstone denna gång, med min sambo, hans mamma och min lillebror som sällskap. Och kanske mot bakgrund av att jag inte lär hitta en bättre arbetsplats i Sverige. Även om jag hoppas på det.
Till Ryska rövarhistorier 78 - (När de hämtar socialdemokrater) Skjut mig först!
Ryska rövarhistorier 70 - Alla älskar Karlsson
Till Ryska rövarhistorier 69 - Det luktar Vitryssland!
Till index över Ryska rövarhistorier - episod 4, 2007
Inlägget publicerades första gången: 2007-06-12 i Ryska rövarhistorier, episod 4
Den ryska traditionen att hitta på berättelser och knåpa ihop vackert illustrerade blad och bokomslag sprider sig över Barentsregionen. Vid tioårsjubileumet av Murmanskregionens barnbiblioteks årliga tävling för handgjorda barnböcker deltog till och med Ukraina. Två år i rad har tävlingen haft Astrid Lindgren-tema. Årets tema var Karlsson på taket.
Det var några år sedan svenska barn skickade in sina bidrag till tävlingen men bibliotekspersonalen talar fortfarande med värme i rösten om hur man reste runt i Sverige och Finland och visade upp konsten att göra handgjorda barnböcker och hur man sedan tog emot tävlingsbidrag från Sverige. Först rörde det sig om enkla alster; illustrerade berättelser i en skrivbok, men sedan kom det allt mer avancerade handarbeten.
Listan över tävlingens sponsorer stämde väl överens med listan över tävlingskategorier. Man kunde relativt lätt läsa ut vilka önskemål var och en av sponsorerna hade haft kring innehållet i tävlingen. Det var till exempel lätt att klura ut sambandet mellan sponsorn "Sällskapet för urbefolkningars rättigheter" och tävlingskategorin "Bästa samiska saga" och sambandet mellan sponsorn "Partiet Enade Ryssland", dess ungdomsförbund "Det unga gardet" och tävlingskategorin "Bästa familjesaga".
Under de tio år barnbokstävlingen har arrangerats har biblioteket hunnit samla ett brett nätverk av samarbetspartners omkring sig. Detta jubileumsår hade antalet tävlingsbidrag slagit rekord. Sammanlagt hade 250 bidrag kommit in från Barentregionen och Ukraina.
Det tog mig två veckor att bedöma alla de 58 bidragen i tävlingskategorin "Karlsson och Lillebror väntar besök", där jag var jurymedlem. Sedan var det dags för prisutdelning.
Det blev en formidabel föreställning! Bättre - och billigare - PR-poäng för Sverige kan man inte tänka sig. Svenska klubbens kunskapslotteri om Astrid Lindgren väckte stort intresse i utställningshallen utanför prisutdelningshallen. På scenen framträdde Karlsson och Lillebror som konferencierer. Teatergrupper spelade. Danskollektiv uppträdde. Sångframträdanden och poesiuppläsningar framfördes. Höga tjänstemän, politiker och diplomater höll högtidliga tal.
På dallranden ben klev jag upp på scenen när det blev dags för prisutdelning. Jag hade själv skrivit min hälsning från Sverige, klämt in alla politiskt korrekta fraser i talet och fått det korrekturläst. Men det satt 500 personer i salen och jag skulle hålla talet på mitt fjärde språk!
Men vad nu? Den finske konsuln bjöds fram till mikrofonen först av alla. När hon började stappla fram sitt tal begrep jag varför. Hon var skitnervös. Jag laddade inför mitt framträdande ytterligare en minut.
Men vad nu då???!!! Var det redan dags för prisutdelning? Jag tittade på de 500 personerna i publiken och beslöt mig för att inte avbryta konferencieren vid mikrofonen.
- Du är i gott sällskap, skrockade Konsuln när jag rapporterade om incidenten. Carola glömdes också bort när hon skulle dela ut priset i Melodifestivalen.
Mmm. Bortglömd i sällskap med ett scenproffs...
- Nå, vad tycker du om vår barnbokstävling, frågade Svenska klubbens kassör när vi hade packat in Svenska klubbens rekvisita i min bil.
- Barnbokstävlingen visade att Ryssland har grunden för att utveckla de kreativa konsterna. Idag producerar Ryssland många duktiga bildkonstnärer, speciellt inom webdesign, och många av mina studenter visar prov på ett gott formsinne. Om man fortsätter såhär skulle man kunna ta upp den internationella konkurrensen inom t.ex. arkitektur eller stadsplanering. Det är väl den betydelsen det har, svarade jag och märkte på kassörens reaktion att han inte hade förväntat sig det svaret.
Ryska rövarhistorier 76 - Min hemstad från ovan – nostalgiska överblickar
Inlägget publicerades första gången: 2007-12-25 i Ryska rövarhistorier, episod 5
Till Ryska rövarhistorier 75 - Bye bye Murmansk!
Till index för Ryska rövarhistorier - episod 5, 2007
Det finns ett allsmäktigt IT-företag i USA, som enligt en tankeväckande larmrapport på Kunskapskanalen utifrån okända kriterier sållar och sorterar bland cybervärldens ettor och nollor på ett sådant sätt att vi antingen tilldelas eller förnekas information bland träffarna i våra sökningar beroende på i vilken del av världen vi gör vår informationssökning.
Detta allsmäktiga IT-företag producerar en programvara för återgivning av satellitbilder av jordens yta.
Under min tid i exil går jag på upptäcksfärd i Murmanskregionen tillsammans med min sambo Mehmet.
- Är det här flygplatsen? undrar Mehmet och zoomar in bilden, men geografin stämmer inte med min minnesbild.
Det visar sig vara en militär flygplats. Vi räknar till tre aktiva och ett nedlagt militärt flygfält i stadens närområde. På varje flygplats kan vi räkna antalet stridsflygplan, bombplan, spaningsplan och helikoptrar och bilderna är tillräckligt tydliga för att vi ska kunna avgöra vilken modell krigsmaterielen har.
- Du, det ligger en stad här som heter Severomorsk. Dit måste man ha särskilt tillstånd för att åka. Studenterna därifrån brukar skylla på passkontrollen när de kommer för sent till lektionen – men det är naturligtvis inte någon giltig orsak till frånvaro.
Vi zoomar in.
Till skillnad från Murmansk har allmänheten i Severomorsk tillgång till Kolaviken. I slutet av en aveny tronar en jättestaty av en arbetare nere vid hamnen och bredvid statyn finns en strandpromenad och en enorm läktare som vetter ut mot viken.
- Vilka schyssta parader de måste kunna ordna här! Synd bara att staden är stängd.* Jag skulle vilja se det här, suckar jag.
Vi räknar antalet hangarfartyg och ubåtar i Kolavikens inlopp och antalet fiskebåtar i Murmansk hamn. En av de orter där skolbarnen bidrog med imponerande fina alster till Barnbokstävlingen på Karlsson på taket-temat visar sig vara en kärnvapenhamn.
- Kolahalvön är inte alls gjord av kola! utropar min ordvrängare till pojkvän missbelåtet.
- Det var väl bra att du fick veta det nu, så att du inte hade kommit dit med falska förhoppningar, replikerade jag.
Ryska rövarhistorier 76 - Min hemstad från ovan – nostalgiska överblickar fortsätter här
* Att Severomorsk är en stängd stad betyder att de boende i staden måste visa pass vid in- och utpassage. Även gäster i staden måste ha en speciell inbjudan för att komma in.
Ryska rövarhistorier 75 - Bye bye Murmansk!
Inlägget publicerades första gången: 2009-07-27 i Ryska rövarhistorier, episod 5
Till Ryska rövarhistorier 74 - Fest i Ryssland igen
Till index för Ryska rövarhistorier - episod 5, 2007
Vi är en talangfull familj.
I detta avsnitt av Ryska rövarhistorier överlåter jag ord och bild till min begåvade lillebror, som rapporterar om avskedsresan till Murmansk (december 2007).
Här är filmen "Bye bye Murmansk!" - del 1. Lillebror laddar inför resan till Murmansk.
Här är filmen "Bye bye Murmansk!" - del 2. Lillebror går på sunkturism i Murmansk.
Läs även om min favorit-lillebrors besök i St Petersburg 2003.
(Ryska rövarhistorier 12 - Safari i St Petersburg)
PS. Det är mitt fel att vi promenerar omkring i midnattsstaden till tonerna av en vityrsk folkvisa (jag hade inget annat på hårddsken när lillebror frågade efter filmmusik..)
Lämna ditt omdöme om filmen här:
Till Ryska rövarhistorier 76 - Min hemstad från ovan – nostalgiska överblickar
Ryska rövarhistorier 74 - Fest i Ryssland igen
Till Ryska rövarhistorier 73 - Förvisad till hemlandet
Till index för Ryska rövarhistorier - episod 5, 2007
Från min plats här i exilen tar jag emot nyheter om det ryska parlamentsvalet.
Presidentpartiet ”Enade Ryssland” tog hem segern med stor marginal. Ingen är förvånad. Allt annat hade varit sensation. Alla vet att den ryske presidenten har tagit monopol på den politiska makten och effektivt stävjat uppkomsten av en organiserad politisk opposition.
Att de svenska analyserna av Ryssland är samstämmiga kan möjligtvis bero på att alla professionella rysslandsanalytiker som framträder i svenska medier känner varandra, läser samma källor och gör samma analyser. Analytikerna är rörande överens om att Ryssland brister i respekt för de mänskliga rättigheterna och har lagt sig till med en aggressiv ton mot omvärlden. Man oroar sig över mediekoncentrationen, mördade journalister och krånglig lagstiftning för civilsamhället.
Den ende som beskriver Ryssland med en positiv grundton är den gamle pensionerade diplomaten som arbetade sina sista tjänsteår i Moskva under de turbulenta åren med rysk chockterapi, då våra nya grannar i öster skulle frälsas med demokrati och marknadsekonomi (hurra! Det finns en person förutom jag som missade tankebryggan mellan ”demokrati” och ”marknadsekonomi”!). Och så börsanalytikerna förståss. Rysslandsfonderna marknadsförs som riskabla, men lukrativa penningplaceringar för svenska hushåll.
Att döma av de uttalanden som kommer genom TV-apparaten från den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE:s sändebud i Ryssland och de presidenttrogna stödtruppernas ledare förstår ryssarna inte snacket om att valet skulle ha varit odemokratiskt eller att det skulle finnas ett demokratiskt problem i detta nydemokratiserade land.
- Vi är till och med mer demokratiska än andra länder! säger de presidenttrogna stödtruppernas ledare och uttalandet följs av ett inslag där en hemlös man utan giltig legitimitetshandling går och lägger sin röst i urnan.
Fast nu är det ju inte den ryska reformen med speciella vallokaler för hemlösa som kritiserades i valobservatörernas rapport. Oron gäller istället de nyskrivna vallagarna, att döingar prickas av i röstlängden och att medborgare upplever tryck under röstningen.
Som vanligt i internationella dispyter så förefaller det mig som om parterna står med två olika bilder av verkligheten och saknar möjlighet att ta intryck av varandra. Presidenten måste helt enkelt genomföra sin plan för landet (vad den exakt innehåller är förhöjt i dunkel) och OSSE måste kritisera det valfusk som kan konstateras utifrån de fastställda kriterierna för hur ett demokratiskt val ska genomföras. Det blir helt enkelt ingen dialog.
Min egen kvalificerade gissning är att presidentpartiet ”Enade Ryssland” skulle ha tagit hem segern även utan valfusk. Jag tror att de ryssar som går till valurnorna röstar utifrån sitt eget förstånd med vägledning av den information som de snappat upp genom den statligt kontrollerade massmedia, där president Putin håller hov i nyhetssändningarna och oppositionen ömsom beskrivs som lagbrytare ömsom som fascister och ömsom som västfinansierade och opatriotiska huliganer. President Putin dikterar dagordningen i Ryssland, och så länge det är så är sparkapitalet i de svenska bankernas Rysslandsfonder en relativt säker investering.
Här kan du läsa om hur det gick till när jag själv tjänstgjorde som valobservatör i Ryssland.
Till Ryska rövarhistorier 75 -
Till index för FAQ - Frequently Asked Questions
forts. Ryska rövarhistorier 67 - Påläggskalv hos valkommittén
Till index över Ryska rövarhistorier - episod 4, 2007
Strax innan vallokalen stänger är jag tillbaka i vallokalen med min utrustning.
- Jag måste be dig att lämna vallokalen, för du har ingen ackreditering, säger vallokalskommitténs ordförande.
- Jag är inte valobservatör. Jag vill bara titta på rösträkningen, säger jag.
- För att få vistas i vallokalen under rösträkningen måste du ha en ackreditering, antingen som journalist eller som representant för en förening. Vänd dig till den centrala valkommittén!
Jag går till den centrala valkommittén med mitt pass.
- Vi har ingenting att dölja, säger den centrala valkommitténs ordförande och leder mig fram till valkommittén sekreterare.
- Se till att skriva ut en ackreditering för den här damen, så att hon kommer in i vallokalen under rösträkningen, säger han och lämnar rummet.
Sekreteraren för valkommittén läser lagen för mig. Där står det klart och tydligt att jag inte får närvara vid rösträkningen med mindre än att jag har en officiell inbjudan som internationell valövervakare, är företrädare för en av kandidaterna eller är ackrediterad journalist. Vanliga medborgare, varken ryska eller utländska, får inte vistas i vallokalen under rösträkningen utan ackreditering. Ackreditering kan man bara få om man är medlem i en förening.
- Här har vi medborgarnas rätt att bevaka rösträkningen, förtydligar Centrala valkommittén sekreterare.
Sedan blir det kafferep med chokladpraliner. Sekreteraren ställer sig till förfogande för att svara på mina frågor. Det här är klart bättre än att titta på rösträkningen. När TV-journalisternas uppsyn inte behagar sekreteraren ursäktar hon sig med att hon är upptagen i ett möte. När telefonen ringer säger hon sig vara upptagen med en korrespondent.
Vi tittar på valstatistik tillsammans. Antalet röstberättigade har minskat drastiskt sedan valet 2004. Murmanskregionen är en utflyttningsregion. Sedan 2000 väljer allt färre att rösta ?mot alla kandidater?, men det valalternativet är borttaget i och med den nya vallagen. Valdeltagandet i murmanskregionen ligger mellan 50-60 %. Enda undantaget är valet till den lokala duman 2001, då 32 % röstade. Högst valdeltagande var det i presidentvalet och guvernörsvalet 2004. Guvernörsvalet 2004 var det sista. Numer utses guvernören av presidenten.
- Generellt sett är valdeltagandet högst i de lokala valen i de mindre orterna, men statistiken varierar mycket från val till val, förklarar Centrala valkommitténs sekreterare.
- Vilka är de vanligaste frågorna som folk ställer till er? undrar jag.
- Ha ha! En hel del ringer och frågar vem de ska rösta på! Men andra frågor gäller vad man ska göra när man inte kommer fram till vallokalen på grund av det dåliga väglaget, vad man ska göra när man inte finns med i vallängden och så är det tekniska frågor om själva valförfarandet.
Jag lämnar valkommittén med ett par av de informationsaffischer som hängde i vallokalerna som souvenir.
Ryska rövarhistorier 73 - Förvisad till hemlandet
Till index för Ryska rövarhistorier - episod 5, 2007
Högsta hönset på min arbetsplats i Murmansk tycker inte om rockmusik.
Hur mycket min chef på den Sverigefrämjande myndigheten än försökte under sommarmånaderna blev det inget anställningskontrakt till mig i egenskap av den svensklektor som ställts till förfogande för utvecklingsprojekt i svenska språket och kulturen. Följaktligen fick jag heller ingen visuminbjudan. Jag fann mig vara förvisad till mitt hemland.
Samtidigt som samarbetspartnern i Murmansk inte har tagit svenskundervisningen på allvar saknas tydliga incitament för att Sverige ska satsa statliga medel på att hålla kvar och utveckla Sverigekompetensen i Murmanskregionen. Intresset för den svensk-ryska kulturella kompetensen i Murmanskregionen är svag, åtminstone från svensk sida.
Den satsning som gjordes för några år sedan på svenskt företagande i Murmanskregionen har ebbat ut och endast ett företag är kvar på marknaden. Den största svenska intressenten i den ekonomisk-politiska utvecklingen av de svensk-ryska kontakterna i Barentsregionen kan inte presentera en analys av vilka kunskaper i svenska språket och kulturen som kommer att behövas i framtiden och de nuvarande kontakterna verkar kunna gå runt med hjälp av engelska eller tolkar från andra regioner. Den konkurrensfördel som Sverigeintresserade ryska småföretagare som har av att ha tillgång till svensk-rysk interkulturell kompetens som kan ta sig fram i svenskspråkiga miljöer på Internet och under affärsresan verkar inte vara synlig. För mig är det självklart att det är den kulturella förståelsen som gör att affärsidéer för affärsutbytet mellan Ryssland och Sverige uppenbarar sig. Efter ett par år i Murmansk har jag själv ett flertal mer eller mindre genomtänkta affärsidéer i bakfickan.
Även om svenskarnas intresse för Murmanskregionen verkar vara på dekis så är i alla fall intresset för Sverige i Murmansk stabilt och relativt välorganiserat, men det har ännu inte givit utfall i ökad svensk-rysk företagssamhet i regionen. En regiontävling för handskrivna böcker på Pippi-tema, följt av en tävling på Karlsson på taket-tema, förfrågningar från grundskolor om hjälp med svenskundervisning och TV-inspelningar av det svenska luciafirandet i Murmansk kan endast på lång sikt leda till att Sverigeintresset leder till affärskontrakt.
Ryska rövarhistorier 73 - Förvisad till hemlandet fortsätter här
Prenumerera på Ryska rövarhistorier - episod 5 (tillägnad Kalla krigets ryssxenofobi - må den vila i frid!)
Till Ryska rövarhistorier 73 - Förvisad till hemlandet
Ryska rövarhistorier - episod 5 (tillägnad Kalla krigets ryssxenofobi - må den vila i frid!)
Fungerande idéer sprider sig.
Precis som min favoritdiktator i Vitryssland kräver jag regelbundet omregistreringar i syfte att kontrollera och kanalisera intresset för min domän. (Nu har vi även fått sällskap av Rysslands president, som i januari detta år godkände "Lagen om registrering av föreingar och politiska partier".
Konstitutionen (fundamentet för vår samvaro) är dock densamma:
1. Detta är mina kärvänliga kåserier om Rysland Mysland.
2. Ryssarna är inte ett dugg exotiska!
3. Jag förklarar -- utan att förenkla -- så att min monokulturella familj ska förstå.
4. Allt som skrivs är sant -- bara namnen är påhittade.
5. En rövarhistoria = 80 % kåseri + 20 % fakta + 0 % journalistik + 0 % skvaller
Om du vill prenumerera på mina ryska rövarhistorier under hösten 2007 ska du skicka ett e-postmeddelande till sändlistan
ryskarovarhistorier-subscribe@yahoogroups.com och besvara den förfrågan om bekräftelse som du sedan får. Glöm inte att kolla ditt spamfilter om du saknar förfrågan om bekräftelse (gäller även dig som redan är prenumerant -- ett dekret, precis som vanliga juridiska lagar, tillämpas universellt och gäller således lika för alla)
Om du vill avsluta din prenumeration ska du skicka ett e-postmeddelande från det e-postkonto som prenumerationen gäller till
ryskarovarhistorier-unsubscribe@yahoogroups.com och besvara den förfrågan om bekräftelse som du sedan får.
Med anledning av att Ryssland har skärpt lagstiftningen som ger staten kontroll över utländska biståndsprojekt och kräver en statlig registrering av politiska partier och föreningar i Ryssland (under förevändingen att man vill bekämpa "extremism") samt försvårar visumproceduren för den ryss som vill bjuda in en vän från utlandet, känner jag mig nödd och tvungen att återigen dedicera mina ryska rövarhistorier till Kalla krigets ryssxenofobi - må den vila i frid.
Läs dediceringen för episod 1 på Ryska rövarhistorier - Prolog (från 2003)
Ryska rövarhistorier 72 - Fucking Murmansk
Till Ryska rövarhistorier 71 - Torsk på Murmansk
Till index över Ryska rövarhistorier - episod 4, 2007
Inlägget publicerades första gången: 2007-07-11
’’Rock this city!’’ eller ’’Fuck this city!’’? Svenskundervisningen i Murmansk står inför ett vägval.
Min uppdragsgivares huvudpartner i Murmansk har inte erbjudit något anställningskontrakt till den svensklektor som är ställd till förfogande för det kommande läsåret. Min chef säger att det beror på att budgeten för de timanställda lärarna inte var klar när det var dags för semester, men det beror nog lika mycket på att jag spände ögonen i Vicerektorn och krävde att få veta varför universitetet under två års tid inte har haft någon ämnesansvarig svensklärare och om det över huvud taget fanns någon utvecklingsplan för svenskundervisningen.
Min chef har under ett par års tid begärt mer resurser till språkundervisningen, men det uttalande från Vicerektorn som provocerade fram mitt utspel visar på att universitetsledningen inte förstår meningen med att undervisa i språk.
- Det enda som fungerar i Ryssland är maktspråk, säger ett av mina bollplank i professionella frågor under sommarens första picknick. Det du borde göra är att slå ned näven och säga att antigen gör ni nu som jag säger och tar fram er plan, eller så kommer jag att se till att alla relevanta aktörer i Sverige får veta bakgrunden till att stödet till svenskundervisningen vid ert universitet dras tillbaka!
- Det är precis vad jag har gjort. Och nu tror jag faktiskt att Vicerektorn är rädd för mig och inte vet hur han ska bete sig. Det är inte något bra arbetsklimat.
Elaka tungor säger att Rektorn bara är intresserad av samarbetsprojekt där han kan stoppa pengar i egen ficka och att de bistra tiderna började när han tillträdde som rektor och började rekrytera sina kompisar till universitetsledningen.
Som inhoppad gästspelare i universitetsorganisationen med egen, fristående undervisningsbudget, flyter jag utanför de interna konflikter som tycks riva i varenda prestigefylld arbetsplats. Jag har inte sett något som skulle kunna tyda på att korruptionsryktena har någon substans. Det troligaste är att både Rektor och Vicerektor är hederliga och hårt arbetande statstjänstemän som känner sig snärjda av hårda budgetramar och den pågående ryska högskolereformen, som troligtvis kommer att leda till minskade anslag till vissa universitet och högskolor. Antagligen är Vicerektorn osäker på vilka befogenheter ragatan på andra sidan förhandlingsbordet egentligen har och vet inte hur han ska hantera situationen med en skällande svensklektor.
Sök i denna blogg
Mina bloggar
- Vanliga frågor om mina bloggar
- Svenska rövarhistorier - episod 1, 2007
- Stödföreningen för RSDSM i Ryssland
- Ryska rövarhistorier - episod 1, 2003
- Ryska rövarhistorier - episod 2, 2004
- Ryska rövarhistorier - episod 3, 2005-2006
- Ryska rövahistorier - episod 4, 2006-2007
- Ryska rövahistorier - episod 5, 2007
Mina favoritlänkar
Demokratistöd - javisst!
Genom att klicka bland länkarna i mina bloggar stödjer du insamlingen till det ryska socialdemokratiska ungdomsförbundet RSDSM:s utbildningsverksamhet och opinionsbildande verksamhet. Läs mer om RSDSM under länken FAQ om denna blogg.
