Metrobloggen

Några ord på vägen

Försök att ta tillvara

allt gott som livet ger.

Se det stora i det lilla

så kan guldkornen bli fler.

Ge tid att reflektera

en stund i lugn och ro.

Låt sanningen bli vetskap

men släpp även fram din tro.

Och när du möter mörker

och livets tvära kast

- känn då hur livet rör sig

och ljuset får kontrast.

Känn att du får styrka

av det som gör dig svag

- att där finns nått att lära

av allt som sker var dag.

Mamma, jag fick en fin julblomma idag. Av en vän, en vän som är väldigt snäll. Det värmde så gott, och den var så fin. Jag vet mamma, att denna skulle du tycka om, den skulle du tycka vara så fin.

Min mamma, hon är unik

Mamma, jag fick fram mina gamla skolarbeten igår, som jag gjorde när jag gick i 9:an på hökensåsskolan. Det var det där arbetet, boken om mig, du vet. Eller som min bok hette, boken om Evelin. Det var många kapitel man skulle skriva, om saker och ting, kring en själv. Jag fick fram:

Kapitel 4 som handlade om jag och skolan,

Jag går på Hökensåsskolan här i Tidaholm. Jag tycker det är kul att gå här. Skolan är precis ombyggd, så det är nyare och frächare att gå här nu. Det finns både fördelar och nackdelar med skolan. Jag är ganska pratig och skrattig iskolan. En lärare som jag tycker mycket om i skolan är Martina, det är min matematik lärare, hon är alltid positiv och glad.

Och

Kapitel 3 som handlade om jag och min familj

Min familj består av 7 familjemedlemmar, vilket är en ganska stor familj tycker jag. Min mamma hon är 45 år och jobbar som fabriksarbetare på Marbodal i Tidaholm. Lena är en positiv, rolig mamma, och när hon väl blir arg så tar det en stund innan hon blir glad igen. Man kan alltid prata med henne om allt, om man har några problem med någonting. 

♦

Min pappa heter Christer är 46 år, och jobbar också som fabriksarbetare på Marbodal. Han jobbar kvällsskift. Christer är en bestämd och pålitlig person. Han jobbar alltid för sin sak, och gör alltid sitt bästa, när det gäller på jobbet eller hemmafronten.

♦

Jag har två småbröder, Tom han går på hökensåsskolan. Tom  är snäll och rolig att prata med. Men han har dåligt tålamod. På hans fritid umgås han med sina kompisar, åker skateboard eller spelar playstation.

♦

Rickard, min andra bror, han går också  på hökensåsskolan. Han är en tuff kille. Han är en social och mycket rolig lillebror. Han brukar leka med min lillebror Tom, han ser upp till honom.

♦

Jag har också två storasystrar, Linda, och bor i en egen lägenhet. Hon jobbar både på Axiboden i Tidaholm och på ett äldreboende som heter Solvik. Linda är en skötsam snäll storasyster.

♦

Min andra syster heter Elin, hon är 17 år och studerar på samhällskunskapliga linjen på rudbecksgymnasiet i Tidaholm. Hon är en duktig och flitig tjej när det gäller skolan. Elin är en bestämd tjej med humor.

Och

Kapitel 2, Mina levnadstecknare

Kramar från Mamma Lena

Min mamma, hon är unik!

Kom ihåg det mamma, du är unik!

Just idag, det är en dag, som jag känner är, totalt jätte dålig. Tråkig, trist, tyst & en dag som jag saknar dig mamma, jag saknar dig idag mamma. Som alla andra dagar, men just idag så saknar jag dig extremt mycket. Det kommer komma sådana här dagar ofta, kanske jätte ofta, men jag måste, jag måste förstå, att det kommer att bli så, det kommer att komma dagar som är tuffa, tunga och jobbiga. För att du mamma, du kommer inte tillbaka, du kommer inte tillbaka till det liv vi lever i, för du mamma, du är i himmelen! Min mamma, hon är i himmelen, nu.

Jag vet, och jag förstår, varför du inte är här hos mig mamma, jag förstår att du inte lever längre, här. Men det är svårt, det är svårt att fortsätta leva, utan dig mamma, utan min mamma, som jag älskar mest i världen. Du som har varit med mig i 22 långa år. Det är länge, jätte länge, det är ungefär 8038 dagar.

Tänk vad livet kan förändras egentligen, det kan förändras så snabbt, så fort, och det förändras så konstigt, och så overkligt. Det är ganska konstigt egentligen, livet, det är konstigt. Fast det är väl det vi får leva med, men ibland funderar man faktiskt, Vad är livet?

Mamma, jag har en vän, flera vänner, ganska många vänner omkring mig, flera stycken, vänner som jag kan prata med, vänner som jag kan prata med när jag inte mår så bra, när jag känner att jag behöver tröst, det är vänner som är bra i mina ögon. Dem är snälla, fina vänner, som också är omtänksamma.

Du har alltid velat mig väl mamma, alltid brytt dig om mig, på ett sätt, som är ett fint sätt, som man uppskattar, tycker om. Du har alltid velat mig det bästa mamma, det känns, så bra. Och jag har ju alltid velat dig det bästa mamma, alltid, jämt. Det vet du, det förstår du, och såg, du såg ju det när vi var tillsammans till livets slut, till ditt livs slut, det var jag, som dotter till dig, som ville att min mamma, skulle få det bästa slutet någonsin, det finaste slutet, tillsammans med sin dotter. Och det fick du mamma, du fick det, tillsammans med mig. Det känns  bra, att jag fick vara med mig, att vi hann, att vara tillsammans.

Jag får på något sätt, på något vis försöka, verkligen försöka fortsätta leva mamma, utan dig, och gå vidare med den tanken, att jag fick vara med dig till livets slut, som en fin mor&dotter tid. 

• Det har varit dagar då jag, då jag har gråtit massor, hela tiden.

• Det har varit dagar då jag har varit ledsen och nere, hela tiden.

• Det har varit dagar då jag har varit lite gladare och skrattat, hela tiden.

• Det har varit dagar då jag har suttit och funderat och undrat, hela tiden.

Det är så här det kommer att bli, kanske inte livet ut, men ofta, nu och kanske en lång tid framöver, en jätte lång tid framöver.

Men mamma, ditt ljus, eller dina ljus som vi har tänt hos dig, du vet, dem lyser hela tiden, dem lyser hela dagarna, hela nätterna, hela tiden! Det kommer dem att göra också, dem skall lysa för dig, dem skall lysa för dig mamma, för att du är världens bästa mamma! För alltid!

Mamma, jag känner att nu, då vill jag sätta mig ner här, och bara skriva lite grand, skriva några rader här, till dig, från mig,  om det som har med sorg att göra, sorg efter att någon man älskar försvinner.

Man kan inte bestämma hur man skall sörja efter någon man älskar går bort, när någon försvinner ifrån en, så där. Man kan heller inte bestämma hur eller när man skall få tillbaka sin livslust eller sin energi när sådant här händer, när en människa, som du mamma, försvinner ifrån en. När en människa, som man älskar mest, som du, går bort.

Det sägs att tiden läker alla sår, och att man kommer att lära sig att leva med sorgen, jag vet inte, kanske är det så, jag vet inte.

Mamma, det är nu man skall gå igenom den biten som kallas sorg, man skall gå igenom den processen, som kallas sorgbearbetning. Det är ingenting som står färdigskrivet på ett papper, det är ingenting som är helt korrekt, fullständigt, utan alla människor sörjer olika mamma, alla bearbetar sin sorg på det sättet man själv vill, det sättet man själv känner är rätt. Det finns nämligen inget rätt eller fel när det gäller att bearbeta sorg, för vi människor är så olika, vi människor är inte likadana, ingen, alla är vi olika, och låt oss vara det, låt oss vara olika.

Några människor kanske stänger in sig helt och hållet,  kanske helt enkelt bara vill vara själva, helt ensamma. Vill inte träffa sina vänner, helt enkelt tappar kontakten med sina närmsta.

&

Några människor kanske vill bearbeta sorgen genom att bara prata, med andra, med många andra, och genom det, kunna bearbeta sorgen i lugn och ro, i sin egen takt.

&

Några människor kanske bearbetar sorgen genom att visa ilska och vrede, att ens ilska tar över en, kanske många gånger, kanske ofta. Genom ilska, visar sin sorg, på ett sätt, som är kanske, helt normalt. 

för alla är vi olika!

Mamma, det jag tycker är så konstigt, det är att, när jag gick i skolan, då fick vi alla en lektion i första hjälpen, det var en viktig bit att få lära sig, hur man skall göra när det händer en olycka, hur man skall gå till väga när det är någon som skadas, när något inträffar, i vår närhet. Det var så viktigt att man skulle kunna slå numret till larmcentralen, 112.

Visst, det var en lärorik lektion, som är viktig för oss alla här i livet, men det jag tycker är konstigt, det är att, det är inte många människor i vår värld som genom skolan eller liknande får en lektion i sorgbearbetning, får mer kunskap i hur man skall bearbeta sin sorg om man förlorar någon som står en väldigt nära, en vän, en livskamrat eller en arbetskamrat, som helt enkelt står en nära. Det känns som att den biten är så viktig i allas liv, och jag bara tänker, funderar, för rätt som det är, då står man där, och kanske har förlorat någon nära? Någon man älskar har försvunnit ifrån en?Och då ställer jag mig frågan, Vad gör man då?

Mamma, det där med bearbetningen, det är så olika. Det är så olika hur man bearbetar sin sorg. Du vet, jag var ju med dig mamma på sjukhuset, i cirka 3 veckor, drygt. Under de tre veckorna hos dig, då bearbetade jag på något sätt en del av det, inte allt, det går inte, men en del mamma. Det blev liksom automatiskt att jag gjorde det, när jag var hos dig, hela tiden.

Sedan efteråt, då var det så mycket praktiskt att tänka på, allt som skulle ordnas efteråt, allt planerande inför den dagen då vi skulle ta avsked i från dig mamma, det var liksom en del som skulle göras, och det tillkommer ofta en del stress, stress som man egentligen inte kan rå för, för det kommer automatiskt, jag lovar mamma, det gör det. Under den tiden, då kunde jag inte riktigt tänka klart, jag fick skriva upp saker på lappar, i min kalender, för att komma ihåg saker som skulle ordnas. Men det blir nog så mamma, man är på något sätt uppe i sin egen lilla värld med massa arbete, och man hinner inte riktigt tänka klart.

Sedan kom den dagen då vi tog avsked ifrån dig mamma, den dagen, den var jobbig, fruktansvärt jobbig, det finns inga korrekta ord som kan förklara de känslorna som var inblandade, de känslor, de kan inte sättas ihop till ett ord, det måste bli många, jätte många.....

Men mamma du vet ju, du  var ju med, du var ju med i Norra kapellet, förra förra fredagen, den 5 december.

Jag kommer ihåg, när man var liten, eller när jag var liten, då ville man ha massa beröm hela tiden, all slags beröm, av sina föräldrar. Man skulle alltid vara snäll för att man skulle få de leksaker man ville ha till jul, alla leksaker som man önskade sig. Sedan när det började handla om att få betyg i skolan, då skulle man gå in för att få bäst betyg i allt, man nästan tävlade om vem som var bäst, eller jo det gjorde man, man tävlade om vem som hade bäst betyg. Sedan när det gäller uppmärksamhet, det skulle man ju ha, ganska ofta, jämt. Det är det, som är så lätt, eller som vi tycker är så lätt, att vi lär oss hur vi skall skaffa oss saker och ting, här i livet, men det vi inte vet, det är hur vi skall göra när vi blir av med dem, det vet vi inte, kanske någon som vet, men inte många. Det är ju självklart, att alla drabbas någon gång under livets gång av en förlust, det finns säkerligen dem som drabbas flera gånger, av en förlust...

Jag kan inte sitta här och skriva att livet är en dans på rosor, för skulle jag sitta här och skriva det, då skulle jag helt enkelt ljuga, jag skulle ljuga, för att det är inte sant. Livet är ingen dans på rosor, livet består av upp och nedgångar, och varför det är så, det kan inte jag svara på, jag kan inte svara på det, tyvärr, även om jag hade velat så kan jag inte.

Men jag tror, att vi lär oss så mycket av livets upp&ner gångar, eller ja, allt som har med livet att göra, det lär vi oss av. Det tänker man kanske inte alltid på, men jag tror att man lär sig, eller jag är nästan säker, säker på att man lär sig.

Mamma, det var en månad, och sju dagar sedan, du lämnade oss, undra hur många timmar det är? ganska många, kanske inte går att räkna på en hand? kanske behöver två händer för att få svaret?

Det där, med livet uppe i himmelen, hur är det mamma? Vem vet, ni kanske har ett ännu bättre liv än oss här på jorden? Det är ingen som sagt att vårat liv här, är det bästa, nej, ingen har sagt det. Vet du vad jag tror mamma, jag tror att ni har så jätte kul uppe i himmelen, du och alla andra. Ni har kul tillsammans, men mamma, lova mig, även om ni har roligt tillsammans, så var inte uppe hela nätterna, du kommer bli så trött då, utan lägg dig i lagom tid på kvällen, så som du alltid sagt till oss, till oss när vi var små, och när vi blev stora. Min tanke med det mamma, det var att jag bara vill ditt bästa, din dotter vill ditt bästa, så som du alltid har velat mig det bästa.                 

EvelinMamma

MammaEvelin!

Mamma, Jag älskar dig,

Därför fick min älskade mamma världens bästa slut!

Jag visste att när du somnar nu, kommer du inte vakna upp igen, jag visste, att detta var din sista dag i livet. Därför fick du Mamma, världens finaste slut, ett slut som du inte behövde avsluta ensam, ett slut tillsammans med oss som stod dig närmast. Du var stark mamma, du var envis mamma, du var en riktig kämpe.
                               

Det vi alla trodde var lunginiflamation, det var en tumör. Det var en elakartad tumör, men som ändå upptäckts i god tid. Det var efter en röntgen som du mamma fick beskedet om att du hade småcellig lungcancer, den satt mitt imellan lungorna, och den gick inte att operera, då var det cellgiftsbehandling som gällde, och redan bara några dagar efter du fick beskedet så fick du en behandling.

Jag minns så väl, jag var i Stockholm, min syster var precis hemkommen från en vecka på Kreta, vi hade bestämt att vi skulle ses och ta en fika innan jag skulle vidare med tåget hem. Vi skulle ses utanför åhlens. När jag mötte min syster, det kändes konstigt, jag såg på henne att det var något som inte stod riktigt rätt till. Herregud, hon hade varit en vecka på Kreta, det klart man har massor att berätta, men nej, min syster hade dåliga nyheter, jag såg hur tårarna rann nerför hennes kind och ut kom några få ord.. Evelin, Mamma är sjuk, hon har fått cancer, mamma har fått lungcancer..Där stod jag, helt tyst, jag fick inte fram ett enda ord, jag kände mig helt stum! Sedan kom alla frågor, alla frågor som min syster inte kunde svara på... alla frågor som jag ville få svar på, NU.

När jag satt på tåget hem, då ringde jag mamma, alla frågor bara forsade ut.. Men mamma var ändå så lugn, hon var lugn för att läkarna hade upptäckt tumören i god tid, och läkarna kunde bota cancern, Och eftersom mamma var lugn, då var jag också lugn..

Jag kommer ihåg i somras, då hade du fått en cellgiftsbehandling, du var så glad hela tiden mamma, så positiv inställd till att du skulle klara detta, så himla envis, att du till och med orkade åka och jobba, du jobbade mamma, det har ingen läkare varit med om att en patient har gjort på deras 30år som läkare.Det var starkt mamma!

 Jag kommer ihåg när du fick din peruk mamma, åh den var så himla fin på dig, du var så snygg mamma! 

Du grejade hemma, med din lägenhet, allt du skulle inreda, allt du skulle fixa. Du skulle måla om dina stolar du hade köpt, du målade dem svarta, och mamma, de blev så fina! Ja, du var så himla glad, du hade så mycket livsglädje,

Du fick åka till Göteborg under fyra veckors tid för cellgiftsbehandling, och då var det ju tänkt att det skulle bota cancern, du skulle bli frisk mamma, men när du kom hem efter alla cellgiftsbehandlingar, då blev du så svag, så trött, och ditt immunförsvar blev dåligt, din aptit blev dålig mamma, du åt inte längre det du alltid tyckt om. Det var alla dessa cellgiftsbehandlingar som slog ut din kropp totalt, efter alla strålningar så blev din kropp utslagen. Du fick en infektion mamma, och eftersom ditt immunförsvar var så dåligt så var det inte bra att få en infektion, sedan fick du en infektion till.. Och efter ytterligare en röntgen så visade det sig att din cancer ändå hade spridit sig, den hade spridit sig ner till buken..

Men någon cellgiftsbehandling kunde de inte ge dig då, eftersom du var för svag för det, din kropp klarade helt enkelt inte av att ta emot en sådan behandling, så istället fick du behandling i tablettform, men det blev ändå för mycket för din kropp, du tålde det inte, så du slocknade, du slocknade mamma, då fick läkarna spruta in ett motgift i dig, för att du skulle kunna klara dig, och det gjorde du mamma, du vaknade till igen, du kämpade, och klarade dig upp, den här gången...

Det var då du var nära att lämna oss, det var då mamma, du var nära att gå bort ifrån oss, och det var då, vi på något sätt förstod, att det inte skulle gå att bota dig, att det inte gick att rädda dig mamma. Läkarna sade att de trodde du bara hade några dagar kvar i livet, de kunde inte säga någon tid, för dem visste inte, och de kunde heller aldrig garantera något. Det var svårt att förstå, det var svårt att förstå att du mamma skulle bli så svårt sjuk, att det inte fanns något botemedel för dig, för när cancern väl har spridit sig mamma, då är det svårt att rädda den.

Mamma, Du behövde aldrig känna dig ensam, du hade oss hos dig hela tiden, vi var med dig på sjukhuset, vi ville vara tillsammans, den sista tiden du hade i livet, vi ville göra den så fin&rolig som det gick, mamma vi hade så kul ihop. Det var så fint mamma, att se dig kämpa, att se dig försöka.
                                

Jag ville måla dina naglar, och det fick jag, du ville ha ljusrosa naglar, och det fick du.Vi spelade fia med knuff, med varsin tärning, fast vi fuskade faktiskt lite, men det gör ingenting mamma, det var så kul! Vi var ute och gick, vi åkte runt i rullstolen på sjukhuset, det var kul det. Elin läste en bok för dig, det tyckte du om. Elin läste några utav hennes dikter hon har skrivit, dem tyckte du också om. Vi pysslade om dig, gjorde dig fin, du fick låna min blommiga klänning, som jag köpt på gina tricot. Du var så fin i den, och jag vet, den tyckte du om.  Det var så mysigt med dig på sjukhuset, kommer du ihåg när vi sov i samma säng du&jag mamma, även om sängen var liten så fick vi plats båda två, och det var mysigt att hålla om dig, du var så liten mamma, men jag kände, när du tog min hand om natten att du kramde så hårt, så där, vad ska man säga, fint. Du kände liksom trygghet. När vi låg där tillsammans i sjukhussängen, och sköterskorna kom in och såg oss ligga där tillsammans, då vände dem, och smög ut, för de ville inte störa oss, dem tyckte vi såg så fina ut, och det gjorde vi mamma, det var ju du och jag!

Det gick flera dagar, och du byggde upp dig själv tillsammans med oss, du blev piggare mamma, du blev stabilare än vad vi alla trodde. De tog bort droppet, dränet & syrgasen som du hade, du kände dig så fri då. Du var fin mamma, sköterskorna tyckte du såg så pigg och fin ut, när vi var ute och åkte i korridoren. Allt besök du fick mamma, det var ju kul, fast ibland var du ju trött, då var det lite jobbigt.

Den där lilla nallebjörnen som du fick av din kompis, den har jag satt på min hatthylla.. den är så fin.

Du kämpade verkligen mamma, och blev så mycket piggare, och därför fanns hoppet kvar för oss alla. Vi började prata om att du skulle komma hem på permission över en dag, och det godkände din läkare, då skulle pappa hämta dig på sjukhuset, och ni skulle möta upp mig hemma. Vi bestämde ju att vi skulle ligga och kolla på brasan hemma hos mig, bara du&jag, vi såg verkligen framemot detta mamma, och pratade om allt vi skulle göra på de timmar du var hemma. Jag & pappa skulle träffa "lindra teamet" samma dag du skulle hem på permission, för att prata om vad det fanns för alternativ för dig om du skulle få komma hem helt och hållet. Natten innan, åkte jag och jobbade, eftersom du var piggare mamma, och du skulle ju komma hem dagen efter, men på morgonen därpå, då ringde min telefon, 08:30, det stod dolt nummer på min telefon, och jag visste mamma, att det var från sjukhuset, och det var det, och jag bara skrek, jag skrek så högt, och jag förstod knappt vad jag sade till dem, de sade att din andning hade blivit sämre, du hade fått oregelbunden andning under morgonen, och de trodde att det var på väg mot sitt slut, de trodde att du skulle avsluta livet när  som helst mamma....

Jag undrade hur det kunde vända så snabbt, hur kunde du mamma bli sämre bara så där? men vet du mamma, det hade ju med sjukdomen att göra, du var ju allvarligt sjuk, och därför gick det upp och ner, det var ju sjukdomens gång.

Vi var hos dig hela tiden mamma!

Pappa, Linda, Elin, Jag, Tom, Rikard, dina syskon, dina arbetskamrater, dina vänner, dina andra släktingar, vi var hos dig!

Alla tankar, funderingar som vi hade, och inte minst du mamma. Nu fick vi helt enkelt tänka om, och ändra tidsperspektiv, vi fick tänka timmar framåt, timmar som du kunde klara sig. Det var svårt, men vi tappade inte hoppet, inte du heller mamma, du tappade aldrig hoppet.

Du klarade dig en dag till, och en dag till, du klarade dig fyra hela dagar längre än vad läkarna trodde. du var så stark mamma, så stark in i det sista, du hade fortfarande din livsglädje kvar.

Du var en riktig liten kämpe mamma!

Det var den sista dagen, den dagen då jag sov hos dig, det var förra förra söndagen. Jag frågade dig då mamma, vad du tänkte på, vad du funderade på, men du funderade inte på någonting sade du..

Våran sista kväll tillsammans den var så fin mamma, alla hemligheter vi berättade för varandra, alla saker som vi skrattade åt. Du vet, jag gick ner och köpte den där Allers tidningen till dig på pressbyrån, vi skulle ju lösa korsord tillsammans, och jag köpte en godispåse, som vi skulle mysa med. Mamma vet du vad läkarna sade, de sade att när man vakar den sista tid över en anhörig, så som vi gjorde hos dig, då brukade det vara vanligt att när de anhöriga går ut för att ta lite luft eller bara en paus, det är då mamma, personen brukar "välja" att gå bort, att helt enkelt släppa taget, själv. Fast mamma, när jag stängde din dörr på sjukhuset för att gå ner och handla, då tänkte jag den tanken, men vet du vad, jag visste att jag inte behövde vara orolig över att det skulle hända mamma, för jag visste, jag visste att du väntade på mig, jag visste att du väntade tills jag kom tillbaka, för du ville inte vara ensam, du ville vara med mig. När jag kom tillbaka med tidningen till dig, då satt du ju kvar idin säng, precis som du gjorde när jag gick, och när jag kom in då log du, du log så fint, och jag log ju mot dig mamma.

Mamma, vet du, att jag visste, jag kände på mig att detta var din sista dag i livet, jag visste, att när du somnade då skulle du inte vakna upp igen.

Sedan somnade du mamma, du sov i en timma ungefär, och jag satt bredvid dig hela tiden, sedan bäddade jag ner mig bredvid dig, jag funderade faktiskt inte så mycket utan jag bara låg där och lyssnade på dig mamma, sedan klappade jag dig på kinden, och tog så där hårt i din hand, som du gjorde med min hand, du vet. Kort därefter, då hörde jag mamma, att du började rossla lite grand, och jag sade ju till dig att du skulle hosta till, men du svarade inte mamma, så jag sade en gång till att du skulle hosta till lite grand, så du kunde andas mycket finare, men mamma, du svarade inte, du svarade inte mamma... det var då du tog ditt sista andetag.. du tog ditt sista andetag.. Automatiskt så somnade jag in tillsammans med dig mamma, vi somnade in tillsammans, du och jag, och det var så skönt, det var så fint att få vara tillsammans. Det går inte beskriva, det går inte förklara hur fint det var, det är bara du&jag som vet mamma. Jag såg sedan hur trygg och fin du var mamma, du var så himla vacker..  du var ju lite svårväckt ibland, så jag försökte nypa dig i örat en gång mamma,för att försöka få dig att vakna, men det gick inte mamma.. det gick inte..                              

Du, mamma den där lilla nallen som Elin&Linda köpte till dig, den lade vi i din högra hand, och det där halsbandet du vet, "Carpe Diem", Eva Dahlgren, ditt favorithalsband, det lade vi i din vänstra hand. Du fick ha på dig den där röda, v-ringade tunikan, som du köpte på lindex, den som var så fin, och dem där ljusgråa legginsen, som du tyckte var så sköna att gå i, och dem där svarta örhängen med små bollar! Du var så fin mamma, jag vet mamma, att nu sover du gott. Så tryggt och så fridfullt, mamma!
                              

Därför mamma, därför fick du världens finaste slut, världens bästa slut, tillsammans med oss. Tillsammans med dem som du älskade mest, tillsammans med dem som älskade dig mest. Vet du mamma, jag kan sova gott om nätterna, vet du varför mamma, för jag vet att du sover så gott, och om du sover gott, då sover jag också gott.

Mamma, vi gjorde allt som stod i vår makt, läkarna gjorde allt som stod i deras makt, vi gjorde allt som vi kunde göra för dig mamma! Men det gick inte mamma, det gick inte att bota dig,det gick inte att rädda dig, mamma.

För att du mamma, är världens bästa mamma, du kommer alltid vara med mig mamma, du kommer alltid vara med oss mamma! Du behöver aldrig känna dig ensam mamma,

vi är hos dig, hela tiden!