Metrobloggen

Metrobloggen har sabbat mina inlägg för sista gången!

Jag hade just avslutat mitt som vanligt helt underbara inlägg när den där förbannade texten kom upp att "fältet är tomt" (detta inlägg handlade faktiskt om barn, men nu har den försvunnit i cyberspace och för alltid utom vår räckhåll - jag vet, det är okej att gråta en skvätt).

Nu är det nog!

Jag lämnar den här skiten. Metrobloggen tycktes ha blivit bra, men icke. Och jag orkar inte sitta och skriva saker som bara rycks ur mina händer när det är färdigt.

Så nu gör jag som så många andra f.d metrobloggare - skaffar wordpress. Så häng med dit och fortsätt - eller börja - att läsa där istället. Gör som ni vill. Eller nej, gör som jag vill. Tryck här och stanna där. (Jag vet att jag inte har uppdaterat än, men ta't lugnt, det kommer. Jag måste bara baka en paj först.)

 

Nu har jag bokat volontärresan till Sydafrika! Väntar bara på bekräftelsen. Det kommer bli underbart, verkligen jättehäftigt. Bilderna ovanför är från Leif som var där för någon månad sedan, han föreläste igår när jag och mamma var i Stockholm och lyssnade. Jag längtar så, han fick mig verkligen att vilja åka!  

Nu är resan bokat, jajemen! Och ingen försäkring eller avbeställningsskydd tog jag. Om det var bra eller inte återstår att se. Börjar få ångest nu...Kommer säkert sluta med att jag blir dödssjuk, men då åker jag ändå. Fast jag är ju aldrig sjuk (peppar, peppar, knack, knack, ta i trä - eller hur man nu säger).

Lägg märke till Moderatens varaktighet och hur lite den väger jämfört med de andra. Ajajaj.

Sitter här i svettig träningsoverall och tänkte bara informera världen om vad som har hänt sedan imorse, då jag beklagade mig över en ohändelserik dag.

Det har hänt... (trumvirvel)

Inte så mycket. Däremot åkte jag in och jobbade två timmar och jag åt INGENTING. Trots att mina kära kollegor undrade om jag inte var sugen på pommes/glass/cheese. Trots att det stod color överallt som kallade på mig... trots.. efter jobbet åkte jag till Louise och drack upp en hel flaska sodastreamad pärondricka på en tjugo minuter. Det dämpade suget.

Tillbaka till min svettiga träningsoverall - den var väldigt intressant, eller hur? Jo, jag har nämligen, i sin ordning eftersom det är onsdag, spelat tennis en timma. Satans roligt var det. Dock duschade jag inte efteråt.

Du drar efter andan, eller hur? Tänker att jag minsann är ett jäkla äcklo/vider. Eller så andas du ut och tänker "JAG ÄR INTE ENSAM." Isåfall, stopp i taket, jag ska faktiskt gå iväg om en halvtimma och träna IGEN, en timma TILL. Bobat, ska det bli. Måste ju bygga upp lite bålmuskelatur. Och - om jag hade varit en sån som brydde mig om min vikt - så måste jag arbeta bort den där sodastreamen.

(Fast jag erkänner att det här hänt någon gång att jag har väntat till att duscha morgonen efter en träning, okej, du är inte ensam! Varsegod och fasas, men det är sanningen. Men jag brukar inte göra så, det är ingen vana. Faktiskt.)

Imorgon bokar vi äntligen resan till Cypern. 17 augusti bär det iväg med fyra tjejkompisar. Inte så långt kvar ändå, tänker jag, tills mor kommer och påpekar att det är hela 8 månader kvar. Glädjedödare. Menmen, det är inte en bebis i alla fall. Eller jo, skulle kunna vara det... en för tidigt född. Fast tiden går fort, eller hur? (Och snart sitter vi alla skrynkliga som urtorkade trasor med en rullator framför tv:n, för att sedan förmultna i en unken grav... eller som jag, kremeras och - mot lagen - spridas ut med vinden. Fan, nu kommer FRA-lagen ta mig! Tackåhej, det var allt för mig).

Eh...  ja. vilken avstickare. Men Ayia Napa blir skoj.

Då var det onsdag igen, och jag är  hemma som vanligt. Den här dagen brukar visserligen gå fort, eftersom en fika med Elin brukar vara inplanerad samt en hel del massa plugg. Men idag är det ingen fika, och det är inga studier som måste göras. Jag har en hel dag framför mig, där jag ska göra... ingenting.

Klockan är bara 10 och jag lider redan av tristess. Jag har läst ut delen om Helvetet i Dantes "Den gudomliga komedin" (ja, jag vet, jag är otroligt kulturell. Aldrig någonsin hade jag kunna tro att jag skulle klara av att läsa över 150 s på dikt, men det är faktiskt inte så tråkigt som det låter). Jag har ätit frukost, dock inte klätt på mig. Jag har funderat på vad som ska hända i min bok härnäst. För dig som inte visste så håller jag på med den andra boken, och som det ser ut nu även den sista, i en mini-fantasy-serie. Den första boken blev på nästan 300 dataskrivnasidor. På den andra har jag kommit kanske 60 s i nuläget. Somliga av mina vänner brukar undra hur jag kan ha tid/tycka att det är roligt att bara sitta och skriva. Men det är inte bara. Det är en hel värld, det är mängder med människor och livsöden och det är DU som bestämmer allting. Mahaha. Moahaha. Undrar vem som ska  få dö härnäst?

-- Varning för negativt inlägg! --

Okej... bara så ni vet så är jag jävligt irriterad (ursäkta ordvalet), eller mer träffande: jag är jävligt mycket laddad med negativ energi (om jag ska uttrycka mig "new-agelit"). Varför, skulle man ju kunna fråga sig. VARFÖR? Ja, det ska jag säga dig, vare sig du vill det eller inte. Jag kommer nämligen direkt från personalmötet. Jag vet inte hur sådana möten sköts på andra jobb, men det här var mitt andra på McDonald's och jag kan bittert konstatera att det inte har smakat pommes i munnen när jag gått därifrån, någon av gångerna. Det enda vi får höra på dessa möten är nämligen, klag, klag, klag (om det nu finns ett sånt ord). "Ni har för stökiga omklädningsrum, nu ska vi slänga alla era saker som är kvar." "Ni är för dåliga, titta på strängnäs, dom har gjort si och så." "Strängnäs ligger etta, ni ligger näst sist." "Strängnäs har klarat alla sina CSO, inte ni." Gudarna ska veta att jag hatar  - förlåt, ogillar starkt - Strängnäs.

I en och en halv timme maler våra chefer på om allt vi inte gör men måste göra. Och visst, jag förstår dem verkligen, för vi måste faktiskt skärpa oss. Men man behöver inte ha gått ledarutbildning (som jag) för att fatta att de gjorde det på fel sätt. När jag och de andra lämnade mötet så låg stämningen lika tjock som om Big fat moma hade suttit på var och en av oss. Var någon av oss taggade på att förbättra oss? Nej. Vi kände oss bara så jävla dåliga, rent ut sagt.

Att motivera handlar om att smitta av sin känsla till andra, att själv tro att andra kan klara det får andra att tro att de kan klara det - om du fattar vad jag menar. Att med bister uppsyn stå med pekpinne och säga att det här och det här kan ni INTE, det är inte bra. Att kort säga att visst, det har inte gått så bra den senaste tiden men nu jävlar ska vi köra! Det här är vad vi ska göra för att lyckas OCH VI SKA GÖRA DET BRA! Jämför oss inte med Strängnäs. Vi hatar det. Visa vilket stöd ni tänker ge oss för att klara målen, och ge oss målen med glädje i ansiktet, inte en dömande sur min. Tack. Det borde inte vara så svårt. Om du är någon form av chef som läser det här - ta till dig! Att skälla och vara negativ ger negativa medarbetare som gör saker "för att de måste". Att vara positiv och MOTIVERANDE (kom ihåg det ordet) ger medarbetare som gör saker för att de VILL. Är det verkligen så jävla svårt?

Jag hoppas verkligen att den punkten jag var med på (tävlingsgruppen) i alla fall motiverade någon, eftersom det är vad den är till för. Men ändå känns det som om den punkte dränktes i havet av klagomål. Jag vet inte hur de andra känner på jobbet just nu, men själv är jag glad att jag inte jobbar förrän på lördag, och då ska jag endast ha ett kalas.

PS. Förresten åt jag ingen Donken-mat. Jag skyndade mig därifrån fort som fan och hade tryckt i mig en halv sockerkakssmet innan jag åkte dit för att minska suget. Det funkade. (Jag har inte sagt att D.I-metoden är en hälsosam metod) DS.

PS2. Jag svor fem gånger i det här inlägget (om jag räknade rätt). Inte bra. DS2.

Så - nu är vadet igång. Februari har inletts. Igår åt jag hur mycket som helst, precis som djur äter upp sig inför vintern så åt jag upp mig inför denna tuffa månad.

Än så länge känns dock allt som det ska. Inga kallsvettningar, inget obarmhärtigt sug efter pommes. Inga abstinensbesvär.

I och för sig kan detta bero på att jag inte har eller ska jobba idag. Vilket Louise däremot gör. Moahah! Hahaha! Just i detta nu så springer hon omkring på restaurangen, insuper doften av fett, fett, fett. Kommer hon stå emot? Eller kommer hon att förlora första dagen? Det återstår att se. Och det hela är olidligt spännande.

Vilket sätt att begå självmord på är bäst?

Att hänga sig, skjuta sig eller att skära sig?

Det frågade jag och Louise två av våra vänner i brist på annat.

Den ena av dem hade hört att hänga sig var bäst (från vem han hade hört det är en bra fråga), den andra trodde att knivhugg var bättre. Fast jag och Louise ville dö med stil, vilket ledde fram till en diskussion vilket sätt som var snyggast eller inte. Den andra menade på att stjärnor dör genom att ta droger, men det tyckte han var fegt... jag och Louise höll med om att vi var stjärnor men tycker inte om droger, och fega är vi inte; så vi tänkte om vi skulle gå ut och vänta på att bli mördade. Den andra trodde vi skulle dö genom att frysa ihjäl först.

Ja... min lördagkväll låter intressant, inte sant?

Sen när vi frågade om den andra verkligen ville att vi skulle dö, så svarade han att "nej, då skulle det ju inte finnas någon kvar som kunde jobba och då skulle jag få jobba varje dag vilket skulle leda till att jag också skulle ta självmord." Mycket värmande att höra.

Detta ledde fram till yttligare diskussioner, om spyflugor, nirvana, rosa elefanter som flyger och pinocchio. Eh... ja. Behöver jag förtydliga att jag och Louise var väldigt, väldigt trötta? Plus att vi det kändes som om vi hade stoppat huvudena i fritösen, om du förstår vad jag menar (vilket du nog inte gör).

Och nu är det första februari. Vilket betyder att D.I-tävlingen har satt igång (Donken Inte). D v s inte äta donkenmat under hela februari. Mitt och Louises vad har rört om på jobbet... Jacob och Linn ska bland annat - ifall både jag och Louise klarar vadet - inte äta donkenmat på hela mars. Ahha. Hahahaha. Moahahha. Enbart det gör det värt att vinna!

Jag säger då det! Det är inte lätt när det är svårt.

"Våra tvivel är förrädare.
De berövar oss det goda vi ofta kunnat vinna
Men inte vågat."

- William Shakespeare

(Apropå Sydafrikaresan, där alla tvivel äntligen suddats ut.)

Sandra (på fullaste allvar): Jag trodde Oliver Twist var en katt.

Japp, du läste rubriken rätt. Jag har skämt ut mig. Och nu vill hela världen veta hur, inte sant?

Först måste jag bara ställa en annan fråga. Hur skulle du reagera om du, när du var ifärd med att kliva av bussen, plötsligt såg resenären på sätet framför stirra bak mellan stolarna och nedlåtande fråga:

 - Vart ska du?

Inte vet jag hur jag skulle reagera, men en sak vet jag, och det är att jag på bussresan hem idag råkade vara den där resenären, som med rödsprängda trötta ögon blängde med en blick som sa "vafan-din-jävla-idiot-du-kan-väll-inte-gå-av-här-heller!" Jag frustade fram frågan, i tron om att det var min syster. Jag var helt säker, såg verkligen att det var hon, och jag blev sur när hon inte svarade. Men när jag sedan hörde min systers roade röst fråga: "och vad håller du på med?" så förstod jag att det var en annan tjej. Jag skrattade hela vägen till tennishallen.

Pinsamt!

Är du för eller mot jakt?

Den frågan fick vi idag på svenskan. Mot var mitt svar. Senare så hade vi debatt där vi delade in klassen i två lag, och självklart så blev jag i laget som var för jakt. Inte för att jag ville ha det annorlunda. Det är roligast att debattera för någonting som jag egentligen inte står för, för då kan jag verkligen säga vad jag vill. Det är mer utmaning. Plus att jag vet hur motståndarna tänker.

Mina argument var som följer:

• Det är inget fel att jaga när vi äter upp det vi dödar. Vad är skillnaden på det och att köpa en bit fläsk på ica? Det vi dödar har åtminstone fått levt sitt liv i frihet. (starkast)
• Vi måste hålla beståndet nere, för att t ex minska antalet trafikolyckor. (mellanstarkt)
• Människan har alltid varit rovdjur, vi har lika rätt att jaga och döda som alla andra rovdjur. Varför är vi så hemska när vi gör det? (svagast)

Som ni säkert uppmärksammade så var det tre punkter, för tre är det magiska numret. (Lägg märke till smygreklamen) Självklart, när väll debatten ägde rum, så uttryckte jag inte mina åsikter såhär förfinat. Det lät ungefär i stil med:

Jag: Vi måste ju få äta det vi käkar. (skulle säga det vi dödar, men någonting gick fel)

Motståndarna: Det är fel att döda för nöjes skull!
Jag: Är ni vegetarianer? Hur vet vi att inte slaktare också dödar för nöjes skull? De kanske också står där och njuter medan grisarna skriker av smärta. (här fick jag höra att jag var "för rå") Men det är "rätt"! Åtminstone får hararna skutta runt i frihet och inte i en bur innan vi skjuter ihjäl och käkar upp dom.

Jag: Blir älgarna för många så kan de ju springa fram framför en bil och då dör den ju ändå + att människor gör det. Då är det bättre att vi dödar den först så kan den hamna i våra frysar, och det vi inte orkar säljer/ger vi till släkt och vänner. Då gör den i alla fall nytta. Den ska ju ändå dö någongång.

Jag: Jag ska ju inte sticka under stolen med att det är roligt att jaga... spänningen att vara i skogen - kanske hitta lite blåbär.Motståndarna: Hur känner du när du skjuter ett djur?
Jag: Det är svårt att förklara... är du en ickejägare måste du vara en man för att förstå.

Behöver jag säga att vår debatt blev något flummig? Fast erkänn att det låg något i det jag sa... erkänn!

 (men kom ihåg att jag är mot jakt. Jag har faktiskt jättebra motargument som knäcker mina för så det bara skriker om det)

Ack, vad jag är duktig. Redan nu har jag hunnit städa mitt rum samt sammanfattat 27 sidor litteraturhistoria på bara 2 stycken. Du behöver inte berömma mig, jag vet, jag vet. Nu ska jag ut i solen och gå en promenad i den krasande snön för att sedan förklara lite naturkunskapliga begrepp. Mm. Ja. Längtar verkligen till det senare (ironi, gott folk). Det var länge sedan jag gjorde sockerkakssmet förresten. Kanske ska sätta i mig en halv sats sådan också. Ja, det är möjligt det som Stefan skrev tidigare i dag till mig: "Tänker du och Maria bara på mat?" Jag har tur som har den ämnesomsättningen som jag har. Annars hade jag sett ut som Jabba i Star Wars och medverkat i Generation Fett. Då hade jag nog inte känt mig så duktig. (Erkänn att ni tänker: vilken slutsats! Vilken intelligens! Jag vet, jag är själv förvånad)

"Varning för Obamas omogna stormaktsdröm". Visst är det intressant hur rubriken och ingressen syftar på någonting som bara är som en bigrej i själva brödtexten? Aja... såg som många andra hur Obama blev president, hur han nervöst snubblade över orden när han skulle svära eden, hur han skickligt framförde ett fängslande tal... som visserligen var för långt för att jag skulle orka lyssna på mer än inledningen, men så var jag ju också och firade min morsmoster och då kan man ju inte hålla på och glo på tv hela kvällen.

Jag var på banken imorse också. Ni vet, den där irriterande banken som du bara måste till för att fixa lite ärenden. Jag som inte kan sköta mina överföringar via internet måste trängas sådär på morgonkvisten tillsammans med tjogtals av andra rara pensionärer. Tanter och gubbar som tar hundra år på sig att rulla fram sina små rullatorer till disken, för att sedan ta ytterligare hundra år på sig (hur kan de överleva så länge?)att göra sin jävla lilla uttagning eftersom de inte har förstått hur bankomater fungerar. I alla fall tog det 20 minuter innan det blev mitt nummer. Då var det 5 min kvar tills min buss skulle gå. Jag skulle ha hunnit... om det inte vorit för att bankkvinnan gjorde fel på min överföring till syrrans konto. Inte förrän TREDJE GÅNGEN fick hon det att funka. "De här datorerna", mumlade hon urskuldrande, men mig lurade hon inte, den inkompetenta jäkeln. Jag fick stor lust att skjuta ner henne och alla andra gamlingar som ändå bara väntade in döden, men jag svalde ilskan och log fram ett tack innan jag stegade ut därifrån. Lagom till att se min buss försvinna i korsningen. Det fanns bara en sak att göra. Att tröstshoppa. (Jag vet, ni drar alla förfärat efter andan - varför sköt hon bara inte ihjäl den där tanten så hade världen skonats från detta fasansfulla tröstshoppande) Så nu sitter jag är, flera plagg rikare men så mycket fattigare på kontot, och jag vet varken om jag ska skratta eller gråta. Sova. Sova blir nog bäst.

Förresten gick jag, efter shoppandet, ner till bibblan för att se om andra boken i "sången om is och eld" hade lämnats tillbaka. Det hade den inte. Någon lat jävel (ursäkta svordomarna i det här inlägget) var försenad med att lämna tillbaka den. Vilken ond själ gör något sådant? tänkte jag. Vem läser inte ut en så bra bok snabbt som attan och lämnar tillbaka den fort för att låna nästa? Det enda svaret på den frågan är att han måste vara död. Kanske borde jag larma polisen.

I alla fall så lånade jag istället Dantes "Den gudomliga komedin" istället. Ack, vad jag är kulturell. Och jag har redan läst elva sånger. När jag lånade den fick jag även veta att jag hade 42 kr i skulder till bibilioteket. Tre försent inlämnade böcker (läs: de är i alla fall inlämnade. Nu). Ajdå.

Apropå en liten rolig sak. Min "ingress" och rubrik återspeglade inte alls inlägget. Så det kan gå.

Nu är det bestämt, nästa år ska jag och Louise göra en klassiker! Vasaloppet, Lidingöloppet, Vätternrundan och Vansbrosimningen.

Det är bara att börja träna med andra ord!

Fast... ja. Okej. Jag erkänner. Vi ska bara göra "tjej"versionen. Mesigt, jag vet. Men man måste ju börja någonstans. Eftersom det är så korta mål så har vi bestämt att vi ska vinna alla lopp. Ja! Då blir det hårdträning. Wish me good luck.

Och helgen kommer bli alldeles... underbar.

Det har varit mycket snack om vad den senaste tiden, och även om mitt för alla eftertraktande jobb.

Så varför inte göra en härlig mix av alltihop?

Det hela började med att jag och Louise igår kväll pratade om att vi skulle slå vad. Och vi kom fram till det. D.I-metoden. Jag tänker, under vadperioden, väga mig kontinuerligt för att se om den här metoden slår alla andra med hästlängder. Vilket jag är övertygad om att den gör.

Så... tro nu inte att jag ska banta. Som ni som känner mig vet så behöver jag inte det. Absolut inte. Jag vill inte gå ner. Jag har kämpat för att gå upp kilona som jag har fått. Men det här är en utmaning, en utmaning i samma anda som att hoppa fallskärm... det här är...

bam-bam (trumvirvel... spänningen stiger... du biter sönder dina naglar)

BAM-BAM...!

Ingen Donkenmat på hela februari. 
Ingen cola, ingen glass, ingenting. (Som är från McDonald’s)

I know, du är chockad (och kanske borde jag följa Idas råd och döpa om bloggen till donkenbloggen). Jag menar, hur ska JAG klara det här? Jag som på arbetsplatsen förknippas med mat? Jag som alltid käkar, som alltid äter upp pajerna, som alltid hämtar lite pommes/vingar och står och knaprar på? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Det kommer bli en tuff månad, februari. Jag har under min snart ettåriga tid på donken bara haft med mig matlåda EN gång och det var katastrof. Jag gör aldrig om det, sade jag då. Och nu står jag här. Men jag ska vinna. Det kommer jag göra. Och då kommer jag få skriva upp allt jag äter på Louises personalmat under hela mars som pris.

Och DÅ blir det äta av.

Men tills dess... kilona kommer rasa. Jag kommer gråta mig till sömns varje kväll för varje förlorat hekto. Men i mars, då jävlar kommer jag käka och så blir det balans i universum igen.

(D.I står för Donken Inte)

Ni som tvivlar på hur svårt det här kommer bli kan ju läsa här.

Igår var jag hos Louise och åt kvällsmat, potatisgratäng och stekta köttbullar. Mums. Under måltiden observerade jag att Louise åt någonting rött ur en syltburk till maten. Jag sade ingenting, van som jag är med hennes matvanor (hon brukar äta äppelmos till fisk - fast det kanske inte är så konstigt). Tillslut kunde jag dock inte hålla mig.

 - Har du jordgubbssylt till det här? frågade jag.

 - Va? Jordgubbsylt? AHA! Jag tyckte gelén smakade lite konstigt.

Eh... ja. Vad att säga?

De flesta som känner mig vet att en av de absolut äckligaste maträtterna som finns är potatismos... potatispulvermos med falukorv som knappt är stekt (värst är när korven har varit i ugnen). Det är en maträtt som kan få mig att vilja spy, även om jag självklart kan trycka i mig det precis som allting annat.

När jag då läser i Kottebys blogg att en kille ska äta pulvermos med falukorv 30 dagar i rad för att vinna ett vad så håller jag på att storkna. Tydligen har han bara 11 dagar kvar nu.

Okej, jag förstår att han offrar sig för att vinna ett vad. Att vinna ett vad är ju att vinna ett vad. Det handlar om stolthet.

Men vet ni vad han vinner...

En big mac & co.

Var är stoltheten i det?

Jag (hån)skrattar fortfarande.

Metro.se bör ta efter Björn som ska börja korrekturläsa sina texter bättre. Se bara den här artikeln:

Enligt faderna Mark Petrics vittnesmål kom sonen in rummet där föräldrna befanns sig och sa:
– Kan ni blunda. Jag har en överraskning.

Fadern sa i vittnesmålet att han väntade sig en trevlig överraskning. Istället sköts han i huvudet, men överlevde. Moderns giv gick dock inte att rädda.

Jag ställer mig frågorna: Har de bråttom när de skriver? Har de inget jävla rättstavningsprogram på datorn? Är jag dum i huvudet som hakar upp mig på sånt här (fast lite kul är det ju)?

People who are unable to motivate themselves must be content with mediocrity, no matter how impressive their other talents are.
- Andrew Carnegie (1835-1919)  

(apropå universum, livet och allting)

Slog upp Linnea på Urban Dictionary (fråga mig inte vad det är för sida, för jag vet inte), och ja... hur ska man tolka det här?

1. Linnea

a word used when relating to someone beautiful, or a word used when a aura of excellence seems to be around a person

"wow, she looks as if she could be a linnea"

"oh my, i get a feeling of linnea around her"

2. Linnea

A succubus from hell sent to stamp on the heart of young innocent boys. The only known way to defeat a Linnea is to remove its vagina through a complex surgical procedure.

"It wouldn’t surprise me if that Jennifer girl is a Linnea!"

Vi skiter i den andra tolkningen, det första lät bättre och stämde perfekt, eller hur?

Oh herregud. Jag säger då det. Förlåt för att jag har tjatat mycket om McDonald's på den senaste tiden, men här kommer lite till.

Idag (eller ikväll) när jag jobbade så var allting som vanligt. En rost gjorde så att strömmen gick till och från i hela restaurangen, vilket var väldigt underhållande. Det ledde till att vi bara hade en rost att rosta alla bröden i. Jättekul.

Men bättre upp blev det. Jag skulle egentligen slutat kl 21, men de behövde extra hjälp till 23, så jag stannade, snäll som jag är. Och vid 22 ringer en busschaufför och säger att om en timma kommer en busslats med 40 aik:are och de vill ha en big mac meny var.

Japp. Du läste rätt. AIK:are. 40 stycken. Restaurangen formligen badade i gult och svart. När de kom gormade och skrek de, sjöng gnagetramsor och bad oss att öppna en till kassa. (Eller bad är kanske fel ord). Men icke sa vi, det kunde vi inte göra (vilket var sant, alla kassor var redan räknade och klara), men vi hade 40 big mac i skåp så det hela gick fort.

Och nu kommer jag till poängen. Alla gnagare ville nämligen inte ha big, så vi hade massor kvar. Så Danni gick ut och sa att om ni köper en big mac till så får ni en på köpet.

Då kommer en full och trögsing jävel som hade köpt 7 big mac 20 minuter tidigare och vill ha 7 till gratis.

Han får självklart ett nej. Det gick ju inte. "Falsk marknadsföring", fräser han. Nej, men trodde han allvarligt på det själv? Nästan alla hade ju köpt big, då skulle ju alla kräva en till.

Så vad gör han? Jo, han skriker att McDonald's är helt sjukt jävla sämst och sen går han ut och pissar på cyklarna.

På min cykel.

Gissa om jag är förbannad. (Fast mest skrattar jag åt honom - vilken förlorare!)

Slutsats: AIK:are är dumma i huvudet. Och ja, det är måhända en fördom (det var ju trots allt bara två av dem som pissade på cyklarna. Det enda de andra gjorde var att lämna alla brickor och mat kvar på bord, golv och stolar. Som då jag fick torka upp). Men sen fick de ju åka med vagn med lås på SJ när de skulle till Gävle förrut. Supportrar. Jag säger då det.

Såg på Patrik 1,5 idag. Jättebra film! Efter att ha sett den bara måste man ju vara för att homosexuella ska få adoptera. Visserligen var jag för det innan jag såg den också, men det här förstärkte bara min ståndpunkt. För det första vill jag säga till er som emot att de ska få adoptera att ni är själviska djävlar. För vem är vi andra att hindra två människor något så underbart och värdefullt som ett barn? Ska homosexuella bara på grund av sin läggning tvingas att gå miste om något så vackert? Vi lever bara en gång, och alla borde få styra över sina egna liv. Alla borde få möjlighet till att få en familj.

För det andra måste jag möta motståndarnas främsta argument: barnet kommer bli skadat av att inte ha en kvinnlig och en manlig förebild. Det här argumentet tycker jag är totally, totally FEL. För hur många ensamstående föräldrar finns det inte? Hur många mammor hindrar inte sina barn från att ha kontakt med sina pappor eller virse versa? Och blir barnen skadade av det? Isåfall mer av det än att ha homosexuella föräldrar, för då gör dessutom deras egen förälder att de far illa. Men tillbaka till förebilden: förebilden behöver inte vara en mamma/pappa. Det kan vara en moster eller en faster. En kompis till föräldrararna. En lärare. Förebilder finns det gott om. Det är inte så att barnet kommer leva instängd i en garderob.

För det tredje så lär ett homosexuellt par som adopterar verkligen vilja få ett barn, och därför bli mer motiverade och kärleksfulla föräldrar - helt enkelt mer föräldrar som lämpar sig till att bli föräldrar - än de vårdslösa jävlar som har sex oskyddat och där det helt enkelt ploppar ut en unge efter nio månader.

För det fjärde vill jag bara upprepa: Vem är du som motståndare att bestämma huruvida dessa människor ska få en familj eller inte? Hur skulle du känna om någon kom till dig och sa att: "hey, du är hetero, så du får inte ha några barn. Det är skadligt för den stackars ungen." Skadligt enligt vem? Okej att det kan anses att homosexuella inte ska få gifta sig i kyrkan. Det är för guds skull de kristnas religion och de som sätter spelreglerna. Men att skaffa barn, att skaffa familj, är för fan en mänsklig rättighet. Och kom inte och säg emot det. Såvida du inte anser att homosexuella är mänskliga, förstås.

Visst är McDonald’s en trevlig restaurang!

Som idag, när salladen tog slut. Visserligen var det bara under de tio minuter som det tog att springa till Maxi och köpa lite salladshuvuden, men det var lika (o)populärt ändå. Mycket roande. Som jag skrattade åt våra gäster! Fast egentligen, har man ändå tagit sig till Donken för att moffa i sig fett (inte för att det är så onyttigt som det sägs, nejnej) så borde det bara vara ett extra plus att det lilla nyttiga tas bort. Eller?

Eller som den här lilla - och enligt mig: roande - konversationen mellan mig och en gäst:

Jag: Vill du ha pommes till det?

Gästen: Herregud nej, titta på den här kroppen, ser det ut som om jag kan äta pommes?

(Jag tittar)

Jag: Vi har morötter annars.

Haha. Hahahaha. Hahaha. Moahaha.

Det här är något som jag aldrig har upplevt i drivern... än.

Stress är ju alltid mysigt. Och det här jullovet har jag lyckats skjuta upp:

• Mitt PM i psykologikursen
• Mitt samhällsarbete
• Mångfaldssaken

Allt detta ska vara klart innan skolan börjar - på torsdag.

Men vad vore livet utan stress? Utan någonting att skjuta upp till morgondagen?

Fast jag ska faktiskt sätta mig ner och ta tag i de här sakerna... imorgon. Idag ska jag åka till grannstaden och ta en fika med skolkamraterna. Sedan blir det spelkväll - buzz och bräda - hemma hos syrran. Och käk - krämig pasta med oxfilé. Mmm, kolhydrater, det är så att snålvattnet börjar rinna. Jag måste spela lite fifa också. Måste ju öva så jag kan vinna över Edvin. Ett måste som är betydligt roligare än de första tre.

Idag läste jag - som varje rast - kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen. Som vanligt är deras "stora nyhet" som står att läsa på tidningens framsida, samma sak. Som allt oftare på den senaste tiden så undrar jag huruvida Aftonbladet eller Expressen står i klass med Se&Hör eller med DN. På löpselden stod nämligen att läsa:

"Jonas Gardells ber om ursäkt över utbrottet"

"Gardells ångestbrev efter raseriutbrottet"

(fotnot: jag kommer inte ihåg exakt vad det stod, men det var någonting sånt här.)

Jag håller med det Björn skrev om Stjärnor på slottet. Hur fan kan det här bli löpsedlar? Visst, jag som alla andra vet om att löpsedlarnas enda syfte är att sälja tidningen. Och visst, vad säljer bättre än skvaller? (Även om jag inte förstår hur Gardells tjiv i ett mediokert tv-program kan vara intressant)

Men ändå. Vill Aftonbladet och Expressen skvallra så kan de byta namn till Se&Hör. Låt deras nöjesbilagor ha sådana där löpsedlar, men en nyhetstidning ska väll vilja sälja nyheter? Du vet, krig, brott och politik (vad är egentligen skillnaden mellan de tre?). Eller är jag ensam om att tycka så?

Japp. Idag hände det. Det fruktansvärda. Katastrofen. Faktumet slog ned som en bomb i lilla Enköping och dess svallvågor skapade en förstörelse värre än tsunamin i Thailand.

Colan var slut.

Jag vet. Vad göra? Våra gäster reagerade med svordomar, slag och sparkar. En tände till och med eld på sopprummet. "Vad fan är det här?" skrek de. "Världsföretaget McDonald’s har ingen jävla cola?!?!"

"Nej", svarade jag då och försökte hålla mig lugn, redo att stänga igen DT-luckan ifall gästen skulle höja sin kniv som han höll i högra handen. Eller var det en pickadoll? Det var svårt att se.

"Hur fan kan det vara såhär?" fortsatte han, och i hans uppspärrade ögon sprängdes blodkärlen av frustration.

"Tja..." Jag tänkte efter. "Om våra kära (jävla) gäster kunde sluta beställa vatten för att sedan fylla på cola (om och om igen) så skulle vi köpa in rätt mängd och då skulle det här inte hända."

Gästen verkade inte veta vad han skulle svara. Tillslut sade han, nästan lite ynkligt:

"Men jag vill ha cola!"

"Vi har apelsinjuice", försökte jag tappert, "det är jättenyttigt."

Bara möjligheten att äta/dricka någonting nyttigt på McDonald’s fick honom bli så förbannad att han tog fram sitt vapen och... ja. Allting gick så snabbt. Plötsligt låg samtliga gäster och alla andra medarbetare i pölar på golvet. Pölar av mörk, blaskig cola utan smak. Då fick jag gå hem. Och det var ju skönt.

Jag måste förresten tillägga att jag har ett nyårslöfte: att inte servera någonting - d v s fries eller burgare - som är waste. Det kommer bli svårt. Jäkligt svårt. Ni bantare och godisförbudare kan ju slänga er i väggen. Det här är en riktig utmaning.

Ännu ett tillägg angående gästerna som säger sig ta vatten men tar cola: jag dömer er inte. Been there, done that. Men skyll inte på oss sen.

Det blev Let’s dance-spelande igår kväll, och det kan jag säga er, att det var jävligt svårt. Inte ens Louise och Henni (som ändå har dansat i hela sina liv och därmed borde kunna en del om ämnet) kunde knappt svara på frågorna. Och vad har friidrott och vad muffins är på amerikanska med dans att göra? Jag kom i alla fall sist, och som plåster (eller snarare salt) på (i) såren så spelade jag lite Fifa -09 med Louises 12-årige lillebror. 6-0 blev det. Och då inte till mig. Edvin fick tre straffar. Edvin fick inga kort alls. Jag fick tre utvisningar och x antal gula kort (men ingen av mina blev skadade i alla fall). Eller som kommentatorerna så träffsäkert sade:

   - Det här liknar mer ett slagfält än fotboll.

Men så är jag inte särskilt bra på fotboll heller. Eller på dans. Man kan ju inte vara bäst på allt.

Klockan är 11 minuter över 19 och plötsligt känns allting väldigt ointressant.

Varför denna melankoli? Jag är ju mätt. Åt ju till och med trerätters, med cheesecake till efterrätt (jummy). Jag är relativt utvilad. Okej, ganska trött, men det är nog för att jag är utråkad.

Jag hade tänkt slå på filmen jag fick i julklapp, men plösligt är inte det så lockande.

Louise ville (ganska enträget) att jag skulle komma och spela Let's Dance tillsammans med hennes kompis från Falun. Jag gav ju henne det spelet så egentligen borde jag väll skylla mig själv.

Då när hon ringde ville jag allt annat än det. Men nu när livet plötsligt blev så tråkigt kanske lite dans är den bästa medicinen?

.. brukar man ju säga. Och såhär på det nya året så brukar jag också följa upp och se huruvida jag uppfyllde mina nyårsmål föregående år och jag sätter även upp nya inför det kommande. Så jag tänkte kopiera in min gamla att-göra-lista från min förra blogg, så får vi se om jag har varit duktig eller inte.

Dam-dam. Dum-dum. Pa-DAM!

"Saker som jag ska göra 2008:

Hoppa fallskärm!
Åka till Sälen i en vecka
Åka på festival. 
Åka ner till Göteborg och gå på liseberg
Åka vattenskidor (om pappa köper det till sin båt)
Åka sista-minuten-utomlands?
Kanske åka till Rom med mor och Emelie och Maria! Hoppas!
Skriva färdigt min bok "

Tja... om det är meningen att man ska bli glad att kolla en sådan här lista så blir jag det då inte. Visserligen blir jag fortfarande inte glad även om meningen inte skulle vara det. Du förstår vad jag menar. Kanske. Kanske inte. Tråkigt för dig. Aja, back to the... thing. Hoppa fallskärm, check, åka sälen, check, festival, nopp, Göteborg, nopp, vattenskidor, check, sista-minuten, tja... jag åkte ju till Tyskland två gånger i alla fall. Rom, nopp, skriva färdigt boken, check. Allt som allt var det inte så dåligt egentligen. Och i år, det här året, så kommer jag ju åka till Göteborg och gå på festival. Hoppas jag. Här kommer ett utdrag ur samma inlägg från min gamla blogg där listan stod:

Nedervåningen är städad nu, men mitt rum ser fortfarande ut som jag har haft inbrott. Jag kanske borde ta och städa... men tanken är inte särskilt lockande. Varför inte skjuta upp det ännu en dag?

Vissa saker förändras aldrig.

Och nu till det som det här inlägget skulle handla om.

Mina mål, det som jag vill göra, ska göra, under 2009. Vi kör trumvirvlet igen. 

Dam-dam. Dum-dum. Pa-DAM!

(och tycker du inte att det låter som en trumvirvel så ... ja. Då har du nog rätt)

Ska göra lista 2009:

• Bli färdigutbildad 2-stjärnig CMAS-dykare (blir i maj)
• Åka som volontär till Sydafrika i tre veckor på sommarlovet & jobba på en nationalpark med inriktning lejon
• Åka på roadtripp genom Sverige med Louise. Sagt är också att Elin och Jesper ska följa med, men vi får se hur det blir med den saken. Då kommer det i alla fall bli Göteborg och Liseberg - äntligen!

Vill göra 2009:

• Skriva färdigt min andra bok (då får jag jobba hårt, för jag har bara skrivit 58 sidor nu... men ingenting är omöjligt)
• Ta fallskärmsceritifikat (görs om jag får stipendium till Sydafrika... eller kanske ändå)
• Åka på festival. (Om jag får tid... roadtrippen och sydafrika lär nog ta upp hela sommarlovet)

And that's all for now. Kanske inte en lista som är likadan som andra sjuttonåringars, men jag är inte heller som alla andra. Inga godislöften eller bantingslöften här inte (man mår bara dåligt av att lova någonting som man inte kan hålla), även om gudarna ska veta att jag behöver träna mer. Gymmet har legat i träda den sista månaden och tennisen, ja, den kör jag fortfarande men bara två timmar i veckan. Jag ska komma igång med simmandet igen, en gång i veckan, gym två gånger, tennis två gånger... det blir lagom. Inte alls orealistiskt som den gången då jag skrev listan med 1000 hopprepshopp och 100 armhävningar och allt vad det var jag skulle göra varje dag. Jag klarade det två dagar, om du mot förmodan skulle vilja veta det. Och då är jag ändå stolt.

Så tillskillnad från såna löften är inte min lista orealistsisk. För så länge man sätter upp en plan och följer den kan man göra allt. Stressar jag igenom och vill göra för mycket på en gång? Vi lever bara en gång, säger jag. Vem vet hur läget är om ett år? Fyra? Tio? Det är bäst att jag gör det nu medan jag kan. Eller som mina tavlor på väggen säger: Jag är inte där mina skor står utan där mina drömmar är och Lyfter du blicken finns det inga gränser. Ah... livet. Visst är det underbart?

Vad är mest osannolikt? Att Mikeal Persbrandt åker i vår drive-thru eller att en tjej utan byxor gör det? (Ja, du läste rätt utan byxor, och då menar jag utan kjol också - rubbet) Eller att båda gör det utan att jag ser någon av dem? Och till vem riktade sig Danni när hon sa: "Jag springer med maten!" eller Jacob: "Jag visste inte vart jag skulle titta."?

Okej, jag vet att ni har väntat nu i 14 timmar och 39 minutas på att jag ska skriva ner hur jag firade mitt nyår. Ni har inte gjort något annat än att undra, eller hur?

Till att börja med måste jag säga att jag vann filippin (stavning?) över mamma. Jag antar att du inte vet vad filippin är för någonting, fördet verkar som om bara min släkt tävlar filippin såhär i juletid. I år var det bara jag som fick en filippin-nöt och efter att ha förlorat i flera år så vann jag äntligen. Mamma ska nu bjuda mig på bio, något tips på vilken som är värd att gå på?

Annars kan jag väll bara säga angående gårdagen att ingenting riktigt blir som man har tänkt sig. Först var det tänkt att jag skulle åka till Örebro, men sedan sattes det käppar i hjulet och jag var kvar i hemstaden istället (vilket inte var så dumt). Det hela började med en trerätters  hemma hos Louise - och ja, det var en trerätters. Inte kött, gratäng och sås som Robbans. (Okej, det är internt). Sedan gick jag och Louise till Maria, men där gick vi praktiskt taget bara in och vände.  Där fanns spöken från det förflutna, som man kanske brukar säga, och de få vännerna som var där hade antingen redan däckat eller bara var onormalt osociala. Så där kunde jag och Louise inte stanna. Istället gick vi till Robban och fyra av hans grabbar. Kanske inte så mycket folk, men fan så kul det var (om man nu får svära).

Och nu är det dags för den årliga traditionen - Ivanhoe.

Eller... fan... går inte den på trean nu för tiden?

Jag som inte ens har trean! Det här får inte vara sant... kan inte... det är som julafton utan Kalle Anka! Egentligen inte roligt, men helt värdelöst utan. Vad ska jag ta mig till? Det blir att skära sig i handleden med rakbladet. Om inte min rakhyvel vore så slö... jag måste verkligen köpa en ny.

Nu är det strax dags för käk! Tänkte bara passa på att önska gott nytt år till er alla.

Återkommer med nyårsmål (inte löften, de håller jag aldrig).

Fick ett samtal från min tränare nyss. Tydligen hade jag inte betalat för en föreläsning från SISU som jag gick på i februari det här året. Första påminnelsen var i juni, nu kommer andra. De ställer inga höga krav, idrottsutbildarna, på oss. Inte heller lade de till något i förseningsavgift som tur var. 150 kr var räkningen på. Skrattretande! Och tydligen hade jag skickat räkningen till tennishallen. Det var ännu roligare.

Var och kollade på glasögon med mamma idag också. Det ska bli otroligt skönt att äntligen få ett par, efter att haft linser i över ett år.

Det blir inte rätt när det blir fel, som någon säkert brukar säga.

Idag blev det mycket fel. Idag jobbade jag 12-20, och jag lovar, trots att jag oftast jobbar längre pass så brukar det inte vara så illa som idag. Det kändes som om jag var där i flera veckor. Alla andra kom och gick, men jag var kvar, kvar för alltid. Det var hemskt. Håret började vitna och om jag hade varit man hade skägget växt ut över hakan, jag lovar. Ömsom gick jag runt och led av hunger/trötthet, ömsom fingrade mina tankar på Sången om is och eld, och frustrationen över att alla böcker inte ens finns tryckta på engelska! Tänk då hur lång tid det kommer ta tills det kommer ta innan de kommer på svenska. Och till bibblan. Jag kommer få lov att köpa dem. Om de inte finns på bokrean i mars så stämmer nog mitt horoskop dessvärre, om att plånboken kommer få lida till och från under 2009. Nu kommer jag få två bokserier som jag väntar på slutet på (den och Det mörka tornet av Stephen King, en väldigt bra och främst konstig berättelse som jag faktiskt fick femte delen av pappa i julklapp), Toppen.

Tillbaka till jobbet. Idag ville du inte vara där. Idag gick mycket fel. Ovanligt mycket, faktiskt. Men det är saksamma. Det kommer inte hända igen. Och jag kommer bli dt-teamledare! D v s bossa över de som står i drive thru. Jag har valt ut medlemmarna till mitt team, och vi kommer tävla mot Louises team. Och vi kommer vinna, så jävla hårt. Vi kommer visa kaxiga Strängnäs och Eskilstuna som vi inte hört så mycket från att det är vi som är den bästa av Annettes restauranger. Oh yes. Imorgon ska vi ha möte och tagga till, tagga till rejält.

Tillbaka igen, men bara för stunden!

Som jag skrev i föregående inlägg så skulle jag inte skriva på ett tag, och det på grund av boken "Kampen om järntronen" som jag läste. Igår kväll läste jag ut de sista sidorna, och jag kommer inte kunna börja på nästa bok förrän imorgon. Så idag är jag här! (Förrutom att jag ska jobba i 8 timmar, men ändå) Om det inte hade varit för att julen tvingade mig till att socialisera med släktingar och familj (vilket inte var fy skam det heller, visserligen) så hade jag inte släppt ifrån mig boken förrän den var färdigläst, vilket hade gått betydligt fortare än det här. Inte för att det gjorde någonting. Nu varade det längre. Jag blev besviken igår när jag avslutade sista sidan. Inte för att det var dåligt utan för att det inte fanns något mer att läsa. Jag har inte läst en så här bra bok sedan jag läste Robin Hobbs böcker. Fråga mig inte vilken som är bäst, för det vet jag inte. Än.

Nu ber jag er som fortfarande har "Sången om is och eld" framför er att sluta läsa, även om jag vet att det kan bli svårt. Jag tänkte nämligen skriva lite om boken och det finns stor risk för att jag avslöjar någonting som ni verkligen inte vill veta.

Jag hatar metrobloggen.

I måndags skulle jag uppdatera men då stal metrobloggen

mina inlägg hela tiden. Idag gjorde jag ett nytt försök och vad händer då? Precis när jag trycker på knappen "spara och publicera" så kommer jag på att jag skulle ha kopierat texten först.

Kort och gott skrev jag att jag inte kommer blogga på ett tag. Jag har nämligen lånat Kampen om järntronen. Jag klagade lite på svenska översättares förkärlek till att alltid sätta in ordet "saga" i samtliga fantasytitlar. Jag undrade också om George R.R. Martin skriver ser och inte sir i orginalet också, eller om det bara är översättaren som kanske borde skaffa ett annat jobb. En annan fråga var om det finns en serie innan sången (eller sagan som översättaren säger) om is och eld när Robert och Ned störtar draklorden. Det känns som dom det borde finnas.

I alla fall ska jag läsa vidare nu. Och strunta i den här förbannade bloggen ett tag. Jag kommer inte läsa era heller, men ta det lugnt, jag kommer läsa ikapp dem innan måndag, för inte förrän då kan jag låna nästa bok. Tack förresten Björn för att du bloggade om de här böckerna. De är verkligen bra. Dock stjäl de mycket tid. Tack för det också. Tack.

God jul förresten.

Jag kommer inte ihåg när jag såg "The Phantom of The Opera" sist, men jag minns att jag älskade den filmen. Och musiken också. Opera! Inte äkta opera kanske, men jag tycker om det ändå. Speciellt låten som spelas i klippet nedan. Det är rysningar. Och nu ska jag städa vidare, till tonerna av Anders Lloyd Webber.

"Music of the night" är också väldigt fin:

Och jag bara måste lägga till the final scene of the film, så att säga. Men se den ej om du inte har sett filmen.

Förresten är Christines pappa i filmen svensk. Det är också lite roligt.

Var nyss inne på airaM:s blogg där hon ville få hjälp att välja vilken låt hon skulle sjunga. En av alternativen var "You’ll be in my heart" med Phil Collins. Jag älskar den låten samtidigt som jag hatar den. Kan inte lyssna på den utan att nästan börja gråta. Men det beror mest på att min syster en gång sa att hon ville ha den på sin begravning. Jag vet inte om hon minns det själv, men varje gång jag hör låten så får jag bilder... och ändå måste jag älska den. Det känns som min det är min syster som sjunger den. (Vilket det tack och lov inte är, för hon sjunger lika illa som jag.)

"When destiny calls, you must be strong. I may not be with you, but you got to hold on."

Ibland blir jag bara så lycklig över jag lever. Just nu är ett sådant tillfälle. Är det inte helt sjukt, egentligen, att vi finns och allting som vi kan göra? Allting som vi kan uppleva, alla människor som uppskatta och lära oss av? Alla möjligheter vi har?

Jag kommer ihåg att Anna en gång kallade mig för en äventyrare. Själv skulle jag vilja kalla mig för en upplevare. Jag är otroligt vetgirig, vill göra så mycket som möjligt, inte låta någonting hindra mig från att leva det liv jag vill leva. Det kanske är lite klyschigt, men livet är alldeles för fantastiskt och unikt för att vi ska kasta bort det p g a olika hinder som vi själva sätter framför oss. För två år sedan fick jag en tavla av mamma, och ordspråket som står att läsa på den kan man säga har blivit mitt livsmotto. Tycker du att det låter naivt, ja då tycker jag synd om dig. Då har du satt upp hinder för dig själv. Och ordspråket lyder som så, bam-bam, ba-dam... Ba-da!:

"Lyfter du blicken finns det inga gränser." 

Visst är det djupt?

Det stämmer ju, både när man tittar upp mot stjärnhimlen och det mer metaforiska. Förstår du? Jag vet. Jag måste alltid överförklara och förtydliga allting. Men nu ska jag städa. Annars så blir det krig här hemma. Och det sista vi vill är att få ett tredje världskrig, eller hur?

Kan man vara tröttare? Antagligen. Men jag är i alla fall väldigt trött. Igår var det ju 18-årsfest för min kära jobbarkompis Kamilla. Imorse (kl 10.30) ringde jobbet mig och frågade om jag kunde komma och hjälpa till. Självklart ville jag det. Fick t o m stå i kök för att jag var så snäll och ställde upp. Gissa om jag blev glad! Så om ni fick någon QP utan gurka eller om det nu var någonting annat fel, så skyll på mig. Själv tyckte jag att det gick oväntat bra.

Robban (efter att han var tvungen att förklara något för mig): Vem har utbildat dig egentligen?
Jag: Utbildat? Äh. Utbildning är överskattat.
Elli (som går förbi bakom köket): Inte när det gäller dig Linnea!

Hur man ska tolka den kommentaren vet jag inte. Tilläggas bör kanske att jag just då hade sänkt (som jag brukar säga, "lagt på grillen" tror jag det heter enligt "äkta" kökspersonal) QP-kött istället för tastykött, som jag ju skulle göra. Ajdå. Men som sagt, ändå gick det oväntat bra.

Nu måste jag städa. Halleluja. Sen ska jag kila och inköpa min allra sista julklapp.

Tihi, jag kommer verkligen få åka! (Där ville jag enormt gärna göra en smiley)

Förlåt att jag tjatar, men jag är så glad.

Måste bara kort skriva om min dag på jobbet igår. Den var helt galen. Jag förstår inte var alla gäster kommer ifrån, en helt vanlig torsdagskväll. Helt sjukt. Jag fick jobba över en timma och en kvart, och ingen rast hann jag få heller. Jag var så hungrig, så sugen på en dubbelcheeseburgare med endast ost, extra ost. Jag tror aldrig jag har varit så sugen på burgare förut - eller jo förresten, i somras när jag hade med mig en matlåda (sallad, vilket antagligen gav dubbel effekt) så var jag riktigt illa däran. Rökare, släng er i väggen. Det här är en abstinens som får hela kroppen att skaka.

Det sjuka igår var gästerna som kom. Jag stod i kassan de första timmarna, för ovanlighetens skull. Det var riktigt roligt, även om det var fullt ös och stress hela tiden. Eller varför skriver jag även, det är väll då det är roligast, när man får kämpa och slita? I alla fall så blev det mycket skratt från gästernas sida, trots att väntetiderna var långa (vi var faktiskt bara en i kök.. och vi är inte mer än mänskliga). Ett killgäng sjöng "You are beautiful" för mig när jag gick förbi. Nämen okej - som Ebba brukar säga. En annan gäst sa åt mig att jag var tvungen att kräva löneförhöjning.

Han är inte det första som säger det heller.. men vad kan jag göra åt saken? Kvällen slutade i alla fall med att skiftledarn fick ringa in restaurangchefen för att hjälpa till så att jag kunde gå hem. Jag hoppas förresten att inte chefen läser min blogg, för då kommer jag antagligen bli sparkad som alla andra som bloggar om arbetslivet.

Men jag har inte skrivit något konfidentiellt nu, eller hur?
Det blev inte ett särskilt kort inlägg heller. Förlåt.

Idag kom äntligen beskedet. Z skickade det till mig innan jag ens hade kollat in hemsidan själv. Jag får åka på Raoul Wallenberg Academy!

Jag tror inte jag har berättat om det. Det är en ledarskapsutbildning i Stockholm som varar under en vecka. (Jag tänker god hotellmat). Den är värd 25 000 kr. Skolan jag går på finns i hela Sverige, och det är ungefär två pers från varje skola som får ett stipendium. Vi fick ansöka genom att skriva en uppsats.

Jag var en av dem som vann! Och Johan är den andra! (Johan är förresten min bästa killkompis, en väldigt feminim sådan. .. stickar och håller på. Ja, han är bög. Och en väldigt rolig sådan.) När vi åker vet jag inte, någong gång under våren. Men skitans vad kul det kommer bli!

Så är jag förvånad egentligen? Nej, faktiskt inte. Snarare lättad. Alla mina kompisar och lärare hade sagt till mig att de var säkra på att jag skulle få åka, men det var ju inte de utan knuttarna i Stockholm som bestämde. Men ändå, jag hade förväntat mig att få åka. Är jag kaxig och självsäker för det? Kanske. Men jag lever också enligt filosofin att man får det man förväntar sig. Hittills har det stämt för mig, på både gott och ont.

Nu säger jag inte det att jag inte visste om att jag kanske inte skulle få åka. Det visste jag mycket väll. Det fanns bara inte med i min verklighet. Så jag säger som min pappa gör när han vinner:

Är jag förvånad, är jag förvånad? - Näe, näe.

Jag brukar ganska lätt kunna stänga av öronen när några pratar och somna ändå. Men inte i morse. I morse satt två tjejer på andra sidan gången och ljudligt samtalade om hur lite de sov på natten (den ena tjejen ville uppenbarligen sova, för hon gäspade klagande hela tiden), hur de skulle kunna gå på gatan för att köpa ett par skor... (där hoppas jag verkligen att de var ironiska) Och så undrade de varför ingen trodde på att de var 18. "Vaddå? Jag ser väll inte så liten ut?" Nej, men du kanske beter dig som en fjortis flicka lilla, ville jag resa mig upp och svara.

Jag hade ändå kunnat koppla bort deras babbel om det inte hade varit för en sak. Killen bakom mig. Han satt och smaskade, och då menar jag inte ett krasigt smaskande utan ett slemmigt smaskande. Han kunde lika gärna ha gjort det rakt i örat på mig. Och som om inte det var droppen så hostade han ideligen och bläddrade hela tiden i sin tidning - jag lovar, han läste inte mer än rubrikerna. Ni måste skoja med mig, var min frustrerade tanke.

Som tur var så gick tjejerna av när jag hade halva vägen kvar på min bussresa, och en kille som satt bakom mig flyttade till deras plats.

Gud finns! tänkte jag, slappnade lyckligt av och slöt ögonen, beredd att falla i sömn.

Trodde jag ja. Två sekunder senare ringer telefonen. Tydligen hade det suttit två killar bakom mig. Halleluja. Resten av bussresan bokstavligen skrek killen ut hela sitt privatliv i sitt eländiga samtal. Jag lovar, de som satt längst fram i bussen måste ha hört honom. Han hade också sömnproblem (varför pratar alla om hur jävla trötta de är hela tiden? - ursäkta svordomen), vaknade visst fyra i morse och hade gjort det i flera veckor. Han hade en vän som är på väg att bli alkoholist, och han har också varit i den sitsen. Så tråkigt för honom. På söndag ska han till sin mamma som bor ute i skogen där det inte finns någon täckning. Han har en flickvän. So on, so on.

Det var den sömnen. När jag slutligen klev av så skulle han tydligen gå samma väg som jag.   - Vaddå, om han slår sönder mig, då blir jag ju röd - värsta julstämningen!Ni förstår att jag blev irriterad av att höra på det här samtalen. Jag fick springa in på pressbyrån för att komma undan. Men nu har jag pengar på mobilen igen i alla fall.

Nästa gång jag åker buss ska jag titta efter om han åker i samma. Och sätta mig så långt bort som möjligt.

Slutsats: Gud finns inte. Och om han är "a stranger on the bus", då vill jag inte att han ska finnas heller. Och, som läsare av Björn vet, att Andra Människor är fruktansvärt jobbiga.