Metrobloggen

Ja, jag gav det ett försök i alla fall. Flyttade bloggen hit för att se om det skulle generera mer läsare eller några pengar, men ingendera har hänt, utan i stället har jag kämpat med skitstörande strulande teknik och mitt missnöje med hur bloggen ser ut och hur ful reklamen på bloggen är (vars intäkter dessutom går till Metro trots att jag står för innehållet). Dessutom har jag fått mycket feedback av läsare ang. Metrobloggen och inte en enda tycker att platsen är särskilt bra, tvärtom var det några stycken som rakt ut sade att de tänker sluta läsa bloggen när den ligger under Metrobloggen. Så nu flyttar jag till min stora glädje tillbaka bloggen till dess ursprungliga plats på min egen hemsida. Blogger rules! Här kan du hitta den gammelnya bloggen!

P.S. Kollade på att flytta alla inlägg från i höstas till den gamla bloggen, men det är helt enkelt omöjligt jobbigt att göra det tyvärr. De olika bloggarna använder nämligen lite olika teknik, så det går inte att kopiera inläggen och rakt av publicera dem, utan man skulle manuellt vara tvungen att lägga in varje länk, bild och video i varje inlägg. Har skrivit ca 100 inlägg sedan jag flyttade bloggen hit i höstas, så både ni och jag får helt enkelt stå ut med att min höst i Berlin ligger på ett annat ställe...

Det finns inga gränser för hur kool "pappa" Sven Väth är. Sedan den absoluta början har han stått i framkanten av den växande technorörelsen, alltid lika kool och lika uthållig. Senaste grejen jag fått upp ögonen för cementerar bara min uppfattning ännu mer. Väth var med i ett extremt tyskt synthband på åttiotalet med det då väldigt moderna namnet 16 bit och en av deras videor är sååå clean. Vet inte hur många gånger jag kollat på den med mina polare den senaste veckan. Hans uttal av "Where are you?" är obetalbart! (det är alltså Sven som dansar i svart till höger, trot eller ej... )

Om ni förresten lyckats missa en av de roligaste minimala hemsidorna som finns så råder jag er att kolla in Svenpanelen här. "It´s all about gute laune, maaan".

Råkade flippa på tv:n precis när Kindergarten Cop började i går (är hemma hos min bror i Åbo), vilket jag såg som ett tecken på att jag ska se om den. Och herrigud vad roligt det var. Det är helt fantastiskt hur usla men ändå roliga filmerna var på den tiden (den är från 1990). Själva premissen är löjlig (Schwarzenegger är en undercover polis som tar ett jobb som dagislärare för att hitta en droghandlare) och de flesta karaktärerna är totalt over the top (inkl. biroller som rektorns hjälpreda med överdimensionerade glasögon och för stor tantklänning). Situationerna de hamnar i är osannolika och dialogen skrattretande. Men att se filmen genom det nostalgiska och ironiska filter som nästan tjugo år och en jävla utveckling av smaken ger, är faktiskt ett nöje. Det är så ostigt och crap att man bara måste njuta för fulla muggar (vad är det för uttryck egentligen?).

Och det hela blir bara ännu roligare av att huvudrollen görs av The Guvernator, ledaren för världens femte största ekonomi. Snälla, snälla lagstiftare i USA, kan ni inte ändra på lagen så att Arnold kan bli president trots att han är född i Österrike? Jag vill leva i en värld där han är ledare och på riktigt säger saker som han gjorde i egenskap av president i Simpsonlångfilmen ("I was elected to lead, not to read"). Det skulle vara lika roligt som det varit nu när Bush varit president. Började kolla på Bill Mahers dokumentär Religolous i går (mer om den senare) och där fanns ett kort klipp där Bush sade: "I believe God wants people to be free. And that´s part of my foreign policy". Så sjukt roligt alltså. Obama är inte alls lika humor ju, han är alldeles för smart och vettig. Inte för att jag tror Arnold är dum, tvärtom, men vad han än säger är han komisk (lyssna bara när han säger hurt eller bird). Det är faktiskt jätteroligt.

En liten kul detalj som inte egentligen har med temat att göra: i boken intervjuas en tjej som bor i Katrineholm och ogillar den inskränkta attityden som råder där. När Hilton frågar henne vilken stad hon skulle vilja bo i, om hon fick välja helt fritt svarar hon: Säffle. Säffle! Ja, horisonten ser olika ut för oss alla.

Har precis blivit intervjuad av Mats Almegård, som gör radioprogrammet Ström på P2. De håller på med ett specialprogram om Björk och jag var med och snackade om hennes skådisprestation i Dancer in the Dark (fan vad jobbigt att se den igen förresten, minnet av mina hulkningar från första gången jag såg den på bio sitter fortfarande i min kropp). Meddelar här på bloggen när datum för sändningen är satt. Intervjun gick väldigt bra och vi kom också in på Berlin Calling (se mitt tidigare inlägg om filmen här), där det också är en musiker som skådespelar och har skrivit musiken. Och så snackade vi förstås om technokulturen i allmänhet, Mats har varit i Berlin och upplevt atmosfären där. Så jävla kul att snacka med en likasinnad i ett slags professionell situation, vid sådana tillfällen brukar mina tankebanor och känslor struktureras på ett sätt som gör att jag formulerar mina åsikter exakt och konsist. Ett bra sätt att inleda denna semiarbetsdag! Nu gäller det bara att få iväg de där mejlen och fixa allt det där andra som legat nere sedan julen...

Kollade äntligen på kultförklarade dokumentären Grey Gardens igår. Vår kompis Vinca har kittat upp något sinnessjukt mycket i sin renoverade vindsvåning, så vi var åtta pers som låg på bean bags och madrasser och åtnjöt projektor och surround sound. Fan vad gött. Anyway, tillbaka till dokumentären. Den är gjord av brorsorna Albert och David Maysles (som bl.a. gjort Rolling Stones-dokumentären Gimme Shelter) och handlar om Big Edith Beale och Little Edith Beale, två extremt galna kvinnor (mamma och dotter) som bor i ett förfallet 28-rumshus i East Hampton. Eftersom de var moster och kusin till Jackie Bouvier/Kennedy/Onassis blev det stor uppmärksamhet när hälsovårds- myndigheterna hotade att vräka dem och deras katter på grund av att det var så snuskigt i huset. Jackie fick sin dåvarande man, den grekiska skeppsredaren Aristoteles Onassis, att betala för storstädningen som bl.a. innebar att en städfirma bar bort 1000 sopsäckar från huset!!! Som en bisats kan tilläggas att jag i en av min brorsas yachtmagasin har sett bilder från baren i en av Aristoteles lyxbåtar där skinnet i barstolarna var det dyraste som går att få tag på: valförhud.

Nåja, dokumentären skildrar det extremt manipulativa förhållandet mellan mamman och dottern och misären de lever i. Little Edith misslyckades med det som mamman klarat av, nämligen gifta sig rikt, och hade en kort karriär som modell i NY innan morsan tvingade henne att flytta till Grey Gardens och ta hand om henne. Den bisarra bitterhet som fanns i deras relation är inte av denna värld. Sök upp den och se den! Det finns hur många artiklar som helst om dem och Little Ediths status som modeikon, men det är bättre att ni ser filmen först och börjar googla sen. Här är i alla fall en från SvD.

Jag överlevde nyår i baren på 1900. Utan att göra ngt stort fel eller bli utskälld. Sweet! Kände mig faktiskt rätt proffsig med tanke på att jag aldrig stått i bar på det där stressiga sättet tidigare. Och fätt mycket pängar drog jag in också med dubbel OB och dricks. Tjohoo. Och ser jag inte hur van ut som helst på bilden? Bilden är förresten tagen av min kompis Linda Eliasson.

Sedan dess har jag knappt rört mig utanför vår lilla bubbla i Hornstull. Det är fyra kompisar till mig som bor i samma trappuppgång (jag med nu under min vistelse i Sthlm) och några kvarter bort bor det ett tiotal till. Så vi har hängt hemma och hållit hov hela helgen, polare har kommit och gått med mat och sällskap. Genom att göra en långpromenad per dag (Årstaviken runt rules!) känner man sig så duktig att man tycker att man legitimerat ett totalt slackande resten av tiden. Najs!

Om du sitter och funderar på vilken biofilm du ska ta med familjen på såhär i mellandagarna, tycker jag du ska välja Baz "Moulin Rouge" Luhrmanns Australia. Jag greps av en häftig längtan efter att gå på bio med min filmälskande morsa när jag såg den förra veckan. Den passar också bra som dejtfilm. Den är inte lika genialisk och speciell som Moulin Rouge, men som episk juldagsfilm funkar den alldeles underbart. En bitterljuv kärlekshistoria, vackra skådespelare (Jackmans kropp gör inte direkt ont i ögonen att se på), tydligt onda och goda biroller och helt fantastisk kostym. Allt presenterat som en tre timmar lång reklamsaga för det storslagna australiensiska landskapet (det är mycket stråkar i soundtracket). Och ja, den innehåller minst en scen där de kysser varann i regnet (se bilden) och en scen där de tror att den andra dött tills de möts i dimman. Vad mer kan man begära?

God jul alla kära läsare, vänner och släktingar! Utan er hade jag aldrig klarat det här konstiga, spännande, jobbiga och roliga året. Hoppas att ni alla får en lugn och skön jul fylld med kärlek och omtanke. Själv firar jag ute på lande med pappa, fastrar och en kusin med familj. Saknar brorsan med familj (som firar med svärföräldrar) och kära mamma enormt. Ta vara på era närmaste.

"Det finns inte någon som jag skrattar mer åt än honom. Jag skrattar så mycket åt honom för han är den sjukaste person jag träffat. Och han skrattar så mycket åt mig. Jag känner mig aldrig så jävla snygg och rolig som jag är med honom."

Citatet ovan är enligt mig själva definitionen av hur det borde kännas att vara tillsammans med någon. Kan man inte få det där så känns det liksom inte värt. Kanske man borde försöka ragga upp någon komiker...

Var på Nordic Light hotell i Stockholm på en klubb ordnad av Deco (här är deras Facebookgrupp) i fredags. Michael Mayer, den legendariska tyska dj:n och skivbolagsdirektören för Kompakt, spelade och de hade öppnat upp en ny del av hotellet (mot Arlanda Express). Den nya delen kändes riktigt klubbig och hade okej ljud, på något sätt påminde stämningen om Cocktail på Grodan. Alltså den bästa technoklubben som funnits i Stockholm, enligt mig. Stötte på en massa bekanta och var dessutom ute med typ 15 vänner, så det var helt underbart. Och Mayer spelade svinbra. Enda plumpen var att någon spydde på dansgolvet i början av kvällen. Mycket snabbt skingrades den dansande massan, men innan dess hann en stackars tjej ramla i sina högklackade och landa på ryggen i spyan. På väg upp lyckades hon rulla runt så att hon fick spya på magen och händerna också. Fräscht. Misstänker att det var någon som käkat julbord med jobbet innan, det luktade så jävla äckligt och det var en sjukt stoooor spya. Mayer måste ha funderat vad han gjorde fel när alla plötsligt stack till andra ändan av lokalen.

Men när de städat bort spyan följde två timmar av superbra stämning; pumpande funkig musik och folk som skrek av pepp. Imponerande för att vara Stockholm. Att det stängde klockan tre är något som man bara får acceptera rakt av, jag har nu helt enkelt för alltid förstört mina referensramar när det gäller technoklubbar av att bo i Berlin...

Samma typer (Deco) som ordande festen i fredags ska ha nyårsfest på Nordic Light också. Bland annat Len Faki ska spela. Kan bli helt bra, men efter att ha sett Faki på Berghains stora golv söndagmorgon ett antal gånger känns det inte direkt så spännande... Fast Axel Boman är ju alltid underbar. Nåja, hur som helst ska alla mina kompisar till 1900 på Regeringsgatan (alltså det som var Centro tidigare), en av mina bästa vänner är nattklubbschef där och en annan kompis ska ha klubb där på nyår. Och jag ska stå i baren! Min kompis var desperat över att ingen av hans personal ville jobba och jag behöver definitivt lite extra pengar, så voila: celebrity bartender. Skämt åsido så ska det bli skitkul, alla mina kompisar är ju där och jag har alltid gillat serviceyrken. Musiken kommer att vara svinbra och vi har redan börjat fila på hur vi som jobbar ska matcha vår klädsel... Så om ni inte har några planer för nyår än är det här ett bra alternativt, det kommer garanterat att bli skitkul!

Kollade på dokumentären Man on Wire med några kompisar häromdagen. Den handlar om den franske lindansaren Philippe Petit och hans stora dröm: att gå på lina mellan de två WTC-tornen. En dröm som föddes när han första gången som 17-åring läste en artikel om att tornen skulle byggas, en dröm som han sedan outröttligt jagade tills den blev sanning. James Marsh (som tidigare gjort The King med Gael Garcia Bernal, som jag tyvärr inte sett) regisserar känsligt och bygger upp en stämning där man verkligen bryr sig om personerna. Musikpåläggningen var dessutom helt fantastisk. Vet inte om någon köpt in filmen till Sverige, men om ni får tag på den rekommenderar jag den verkligen. Både ett intressant ämne och ett skickligt utförande= bra dokumentär!

Eftersom jag inte längre kan hänvisa till SVTs presstjänst när uppdragsgivare frågar efter pressbilder (och så har jag ju klippt annan frilla), så insåg jag att jag behöver fixa egna pressbilder. Som den extremt lyckligt lottade människa jag är så kunde jag helt enkelt be min gode vän fotografen James Holm ta några bilder (kolla in hans ny pimpade hemsida här). Han ställde förstås upp (han är en av de mest hjälpsamma människor jag känner) och riggade en improviserad studio i sin lägenhet i Hornstull. I våras fick jag lite kläder av Sarah, som driver Göteborgsmärket 28 Street, kläder som jag levt i hela sommaren och aldrig hade klarat mig utan. I höstas skickade hon ner några plagg till mig i Berlin och även dessa känns självklara, hon gör så jävla snygga grejer. Så hade förstås på mig dem. Kolla in märkets hemsida här. Tack både Sarah och James för hjälpen, ni är guld! Ett urval av resultatet ser ni nedan:

Den ständige (nåja, sedan tio år ungefär) sekreteraren i Svenska Akademien, Horace Engdahl, har avgått för att få mer tid på sig att skriva. Till min stora glädje och inte helt oväntat, är det historiken och författaren Peter Englund som kommer att ta över (läs artikel i DN här). Bra för Akademien, mindre bra för oss som älskar hans böcker och hans blogg och hans uppträdanden i tv-program (han var genial som bisittare i Fredrik Lindströms Världens modernaste land), det kommer han ju inte direkt att ha tid med nu. Men när plikten kallar är det bara att stoiskt ställa upp, som Englund själv påpekade. Men en sak är säker, Sveriges främsta intellektuella person sitter nu på den finaste posten. Grattis, käre Englund, det har du förtjänat! Läs hans intervju med sig själv på hans blogg här.

Var på en konstutställning i en lokal på Garvargatan 9 i Stockholm i går. Det är min kompis Georg (ja, samma som i förra inlägget) och några från hans klass på Kaospiloterna som ordnat utställningen som heter Tänk om..! (kool dubbelbetydelse, I like).  De har ingen hemsida, men om ni är med på Facebook så finns gruppen här. Det är ett sant Kaospilotprojekt, på tre veckor gick de från idé till utförande, med noll kronor i budget.

De bjöd in 60 konstnärer, många med gatukonstnärsbakgrund, ringde runt som galningar och sökte en lokal och sedan bara körde de! Sjukt najs. I går hade de kvällsöppet och bjöd på glögg. Kolla nedan hur de värmde glöggen (en marschall under gallret i en kundvagn och sleven är en gaffatejpad kopp vars skaft består av en tumstock), kreativt.

Det var flera konstverk som jag gillade, men här är mina favoriter:

Tavlan är ca 1,5 m x 1 m stor och gjord genom att killen sytt stygn i vitt, grått och svart. Sjukt imponerande! Det tar honom ett halvår att göra varje tavla. Han heter Martin Halaska, kolla på hans hemsida här. Jag tror att tavlan föreställer Björn Ranelid, som precis imponerat starkt på mig genom sin koola och icke-ödmjuka inställning till sitt eget författarskap i Boston Tea Partys avsnitt om fåfänga.

Niklas Åkerblom

Utställningen är öppen fram till måndagen 22 december, se till att ta er dit innan den är slut.

Tillbaka i Stockholm sedan några dagar, haft fullt upp med att träffa alla mina goa kompisar och springa på stan och fixa grejer. Sista helgen i Berlin blev alldeles, alldeles underbar. På fredagen var vi och dansade till danska dj:n Trentemoeller på Rechenzentrum. Min kompis Emilia hade fixat lista eftersom det var bokningsbolaget som hon jobbar på som hade festen. Hängde lite med Trentemoeller innan han spelade och lade märke till tre saker: han har helt likadan frisyr som jag, hans danska är rätt oförståelig och han stod och halsade direkt ur en vodkaflaska. Nåja, min polare Georg tyckte att hans mixande var lite "packat", men jag tyckte spelningen var svinbra. Dansade järnet! Rechenzentrum har så sinnessjukt bra ljud, det är en riktig njutning att stå där på dansgolvet.

På lördagen var jag på ett vernissage av en utställning som ordnades av min kompis Georg och hans polare på KollektivetLivet. Utställningen var på galleriet NothingButPrinting, alltså samma ställe som jag var på den där utställningen tidigare i höst som bestod av ett innertak som de besökande var tvungna att hålla upp själv (se inlägg här). Denna gång hette utställningen NothingButGoddamn, de hade guldat hela rummet (inkl. tak) och byggt blommor av gamla sprayburkar (alltså de som använs till guldandet). Sjukt kool! Enda problemet var att färgen inte hade torkat ordentligt, så det var många som lutade sig mot väggen och fick guld på sina jackor och så var man helt förstörd i huvet efter att ha stått i ångorna i flera timmar (blykeps deluxe)... Efter det var jag en sväng på Cassiopeia och på Berghain. Stannade bara några timmar på Berghain, var egentligen bara där för att få stämpel. Och kunna gå dit på söndagen och lyssna på Radioslave från 15-18. Det var jävligt bra stämning på dansgolvet, men tyckte att musiken var rätt varierande. Har velat se Radioslave hur länge som helst, men tyvärr var jag lite besviken. Hursomhelst var det kul att få ett sista danspass innan jag åkte mot Norden. Bar 25 var också öppet söndag kväll, men det var totalt omöjligt för mig att orka ta mig dit. Fick dock fyra sms under kvällen med den glädjande nyheten att de kommer att ha öppet även nästa sommar. Dubbelhurra! Baren hänger dock löst med hela Mediaspree-projektet, så gå in på deras hemsida och skriv under deras online petition här. Så det är bara för er alla att boka biljett till öppningshelgen i maj.

Det var med dubbla känslor jag flög till Stockholm i måndags, är jätteglad över att åka hem över jul och tillbringa nyår med mina kompisar i Stockholm, men saknar redan Berlin oändligt. Som tur ska jag tillbaka i februari, Berlin finns som tur alltid kvar.

Chattade nyss på Skype med min vän Camilla som kollat på Nobels fredsprisgala där operaboybandet Il Divo uppträdde. Senast i går såg jag en plansch med dem på gatan och förundrades över hur något så smaklöst kan finnas. Hur kan man se så schtekig ut? Ha ha ha. Var precis inne på deras hemsida och de verkar verkligen så plastiga och slibbiga som de ser ut. Otroligt! Kolla själv här. För några år sedan hade jag en total Michael Flatley-psykos (han som grundade Riverdance och Lord of the Dance) under vilken jag hade otaliga skrattattacker åt honom och allt relaterat till honom. Jag tror att Il Divo har potentialen att bli en liknande upplevelse. Samtidigt så är det svårt att kolla på dem och höra dem, det är ju trots allt en stil som är fullt jämförbar med Celine Dion i irritationsnivå (ja, de har förstås gjort en duett tillsammans. Vad trodde ni?). Men ska undersöka det här, det är bara för roligt med folk som kör med den där stilen på allvar. Och inga kommentarer om deras sångbegåvning nu, det är väl klart att de kan sjunga om de handplockats till ett jävla boyband (av Idol-snubben Simon Cowell, none the less)... Kolla bredden av ansiktsposer (dra ihop ögonbrynen/dra upp ena ögonbrynet, luta svagt på huvudet åt sidan, pluta med läpparna m.m.) i videon nedan, jag dööör:

Nu har nomineringarna till årets Golden Globe-pris offentliggjorts. Golden Globe är priset som delas ut av HFPA (Hollywood Foreign Press Association), alltså de utländska journalisterna i Hollywood.  Oscarnomineringarna (som inte blir klara förrän andra sidan om nyår) brukar långt följa nomineringarna till Golden Globe och Golden Globe anses vara det nästmest prestigefyllda priset man kan vinna inom film. Galan där priserna delas ut hålls 11 januari (förra året blev det förresten ingen gala p.g.a. manusförfattarstrejken). Se nomineringarna här.

Som väntat är både Sean Penn (Milk) och Mickey Rourke (The Wrestler) nominerade i kategorin manlig huvudroll, jag håller tummarna för Rourke som aldrig gjort bättre i från sig än i den hjärtskärande rollen som bedagad wrestler i Darren Aronofskys storartade film (premiär 6 feb i Sverige, men den visades också på Stockholms filmfestival).

Pinsammaste nomineringen är för Meryl Streeps insats i Mamma Mia!, sällan har jag mått sämre av att se någon brista ut i sång på vita duken. Bara de där snickarbyxorna får mig att gnissla tänder av irritation... Bland de utländska nomineringarna hittar vi bl.a. svenska Maria Larssons eviga ögonblick (som även är Sveriges nominering till bästa utländska Oscar), Baader-Meinhof Komplex (välförtjänt!) och israeliska amnimationen Waltz with Bashir, som jag faktiskt såg på bio här i Berlin i går kväll. Den är grymt bra!

Som väntat är Alec Baldwin nominerad för sin insats som den fantastiska oneliner-sprutande chefen i 30 Rock ("rich 50 is the middle class 38", som kommentar till att han låtsas vara 12 år yngre i ett avsnitt), men lite oväntat är Kevin Connolly nominerad för sin tråkroll som Eric i Entourage. Antar att Jeremy Piven helt enkelt redan vunnit för mycket för sin genialiska Ari...

Ja, the list goes on... Avslutningsvis vill jag hålla en hacka för Catherine Keeners prestation i An American Crime, det är en alldeles för förbisedd film och hon var otrolig i den.

Har fasnat i True Blood, Alan "Six Feet Under" Balls serie för HBO, som går på Canal+ i Sverige just nu. Den handlar om ett litet samhälle i södra USA, ett samhälle där alla känner varann och det hänger sådana där konstiga grejer som ser ut som löst virkade sjalar från träden kring träsken. Tänk underskattade rysaren The Gift med Cate Blanchett. Vampyrerna i USA har "kommit ut" ur kistan och lever bland vanligt folk, "fangbangers" är människor som knullar med vampyrer och V (vampyrblod) är den starkaste och bästa drogen som finns. Såg precis avsnitt 9 och nu börjar det bli riktigt spännande. Grymt också att Alexander Skarsgård har en roll som ledarvampyr, imponerande att han börjar göra alltmer i USA (han har ju också en av huvudrollerna i Generation Kill, miniserien på HBO). Men min favoritkaraktär är Lafayette, den svarta bögen som gör det han måste för att överleva (bilden). Extra bonus till titelsekvensen på serien, den är så jävla creepy.

Än en gång är Christian Bale med och räddar ett koncept som gått åt helvete. Den här gången drar han inte på sig den svarta läderkostymen utan de, hm, svarta läderkläderna med nitar för att rädda hela mänskligheten. Terminator 2: Judgement Day är fortfarande en av mina absoluta favoriter bland actionfilmer. Att det är reklamfilmaren McG (som gjorde Charlie´s Angels) som står för regin den här gången är inte så upphetsande, men det ser fett ut!

Mina böner har blivit hörda, avsnitt sex av Boston Tea Party handlade om just sex. Filip och Fredrik gick loss i en hel timme och jag skrattade så att jag har ont i magen. Det roligaste var när Fredrik på frågan om han vet vad uke är svarade "det betyder vecka på norska men jag har svårt att tro att det är det du syftar på här". Svårt att förklarar varför det är så sinnessjukt roligt, men vi var tvungna att pausa för att Anna och jag skrattade så mycket. De är genier, det finns inte tillräckligt många ord i svenskan för att jag ens ska kunna variera mig i mina utlåtanden kring dem. Tack, tack, tack.

Så sjukt humor, jag har gått omkring och sagt att jag skulle vilja se Rammstein live här i Berlin, men när jag äntligen kollade upp dem så ångrade jag mig gruvligt. De är ju så jävla fjantiga! Riktigt smaklösa tyskar, med en publik av totala "tyssar"= mitt påhittade ord för motsvarigheten till svennar, alltså tyskar som inte riktigt har samma uppfattning om saker och ting. Som t.ex. kvalitet, musik, kläder, frisyrer m.m. Kolla NOGA in hur de ser ut på bilden nedan, alla har olika stil men lika fruktansvärda ser de ut allihop. Det är ju på riktigt hårdrockens svar på Scooter ju.

Låg och kollade på några gamla avsnitt av BBC Horizon igår. BBC regerar, allt de gör är så jävla bra! De handlade om byggandet av LHC (Large Hadron Collider) i Cern och om strängteorin. Har varit intresserad av kvantfysik och universum i flera år nu, även om jag inte förstår det matematiska så förstår jag implikationerna av att vi troligen lever med 11 dimensioner omkring oss! Under båda programmen låg jag med total svindelkänsla, ett suuuug i magen som inte gick över. Det hisnar alltså fysiskt för mig av att höra sådant här. Hur fan skulle en femte dimension kunna se ut, för att inte tala om ännu högre dimensioner. Och finns det verkligen parallella universum här mitt bland oss?

LHC startades upp i september i år, men efter bara en vecka upptäckte de ett läckage mellan två magneter, så de var tvungna att stänga av den för reparationer och den öppnas väl först om några månader. Fatta vad surt för de som jobbat med den i typ 15 år... Hur som helst, när den kommer igång igen så ska de brassa på med så jävla många partiklar som krockar i ljusets hastighet att de ska skapa en liknande miljö som precis efter Big Bang. Fatta vad sjukt att mänskligheten kommit så långt, det är ju helt galet. Och att det trots det finns folk som tror på kreationism, alltså att världen skapades för 6000 år sedan, precis som Bibeln säger. Ha ha ha! Only in America...

Den första boken som fick mig intresserad av strängteorin (som går ut på att de minsta beståndsdelarna i universum är minimala små strängar som vibrerar) var Brian Greens Ett utsökt universum. Den är några år gammal nu, men vad jag vet gäller det han skrev fortfarande. Den kan rekommenderas som en ingång till allt det här ofattbara. Verkar dock som att svenska versionen är slut, men den finns på engelska under titeln The Elegant Universe: Superstrings, Hidden Dimensions and the Quest for the Ultimate Theory.

Förutom hur fascinerande allt det här är, så brukar jag använda det för att få perspektiv på tillvaron. Ens egna fjuttiga problem blir helt enkelt mindre av att universum är så stort.

Har precis kommit hem från en visning av Berlin Calling på den underbara independentbiografen Central i Mitte, en liten supernajs bio på en graffitibetäckt bakgård. De visar smalare filmer på originalspråk med tysk text (eller som i detta fall med engelsk text eftersom filmen är på tyska). Bion påminner mig om de små independentbiograferna i Helsingfors som var början på min livslånga kärleksaffär med bio och film. Rekommenderas om man är på besök här och vill uppleva hur bio kan se ut (till skillnad på Filmstaden Sergel....).

Berlin Calling handlar om techno-dj:n och producenten Ickarus och hans kamp med droger och sin karriär. Salongen var fullsmockad eftersom regissören Hannes Stoehr och huvudrollsinnehavaren Paul Kalkbrenner, som är dj och här gör sin första skådespelarinsats, var på plats efteråt och svarade på frågor. Kalkbrenner var mycket imponerande och han har också gjort musiken till filmen. Det var så jävla najs att se filmen under dessa omständigheter (och eftersom onsdag är Kinotage kostade det bara ofattbart billiga 5,50 euro), hela salongen skrek och applåderade när vår älskade Bar 25 kom i bild för första gången. Tyckte om filmen väldigt mycket, den visade partykänslan på ett realistiskt sätt med allt vad det innebär och alla karaktärer var som personer man stött på ute i natten. Det är ofta rätt löjligt framställt när man ska visa klubbkulturen på film, egentligen kommer jag bara på två andra filmer som jag känt att visste vad det snackade om, nämligen Human Traffic och It´s All Gone Pete Tong. Berlin Calling är inte (ännu i alla fall) såld till Sverige, men om ni har en chans att se den, gör det.

Jag var förstås tvungen att ta en bild tillsammans med Paul exklusivt för bloggen, så varsågod nedan. I nedre kanten skymtar min signerade plansch. Jag ångrar djupt att jag träffat så många filmskapare utan att någonsin be om autografer eller för den delen ens bilder. Hängde t.ex. ut med David Lynch i flera dagar i Stockholm när han var på festivalen 2003, men har inte en enda bild. Så nuförtiden har jag ingen skam i att uppträda som ett "fan", bara man är kool så blir ju alla glada av att höra någon säga att de diggar det man gör, det vet jag också från egen erfarenhet.

Var precis inne på min blogg och kollade och då hade ett inlägg från i onsdags plötsligt bara försvunnit. Hur är det möjligt? Börjar bli surare och surare på Metrobloggen, den är bara för dålig. Det går långsamt, tekniken är usel och frustrationen växer. Den berömde droppen som får bägaren att rinna över närmare sig med stormsteg och i det här fallet är förstås bägaren mitt tålamod, som inte direkt kan påstås vara universums bästa... Dessutom var inlägget jag skrev väldigt viktigt för mig känslomässigt eftersom det handlade om min åländska släkt och betydelsen av rötter (jag skriver nog ett nytt liknande snart) så min ilska är desto större. Att jag dessutom skrivit ett annat inlägg bara några dagar tidigare som aldrig gick att publicera gör bara saken värre. Det var ett helt vanligt inlägg, men när jag tryckte på publicera så kom följande felmeddelande upp (som jag copy/pastade eftersom det var så absurt): "Något av fälten nedan är fel ifyllt. Var god och ändra och skicka iväg formuläret igen. Attributvärdet text är inte tillåtet i attributet class i span." Say what? Om det är någon som förstås vad den sista meningen betyder så får denna väldigt gärna förklara det för mig i kommentarsfunktionen. Ska ge Metrobloggen en sista chans fram till nyår, sedan byter jag fan tillbaka till Blogger. Skäms på er, Metrobloggen!