Metrobloggen

och det dog.

det var bara ett spel för de berömda gallerierna, för han ville så gärna. tror han inte att jag ville då? tror han inte att jag ville att han skulle älska mej så småningom? så klart. men tror han inte att jag ville att han i alla fall skulle vara ärlig mot mej? tror han inte att jag känner mej lurad?

hur många gånger kan man ge upp hoppet på killar och sen åter hoppas? hur många gånger ska man säga "aldrig mer"? hur många gånger ska man laga det trasiga hjärtat med karlssons klister? haha, ironin i det. karlssons. *skakar av mej*

och nu är det mindre än 40 minuter kvar.

nu börjar jag gråta.

ibland kan en dag vara helt perfekt.

trots uppstigning innan något levande ting bör kliva ur sängen, trots tågfärd hit och dit och överallt. trots timmar att slå ihjäl, trots iskalla fötter. trots sårskorpor och trots blåmärken.

dagen kan vara helt perfekt ändå.

sen kan allt det perfekta bara dö.

trots oräkneliga pussar, trots hålla-handen-maraton. trots andetag i nacken, trots retsamma gliringar. trots utbytta blickar med kärlek i och trots hans hand på mitt ben.

det perfekta kan dö ändå.
bara så där.

jag gillar inte det.

jag är så rädd, så oerhört skräckslagen, över att bli lämnad. så rädd att jag hellre förstör allting själv än att han tycker det är ovärt. stället orimliga krav, är pushy, blir ledsen, blir glad, blir ledsen. skrämmer bort. och jag hatar det.

jag vill gråta.

för vad faan då, egentligen? vad är det för fel på mej?

"han borde, som jag". vadå han borde? vi är inte samma person. vi tänker inte på samma sätt. vi gör inte på samma sätt. vi är två olika människor, som fungerar på två olika sätt.

men det är bara en enda mening som dunkar inne i mitt huvud. en enda. "he's just not that into me. he's just not that into me. he's just not that into me. he's just not that into me.". och jag vill slippa bli förödmjukad. så jag förstör det själv. jag vill inte, men jag kan nästan sätta pengar på att det kommer bli så ändå.

jävla helvetes skit för rädsla.

i hela mitt liv, har du varit min bästa vän, min förtrogne, min kärlek, mitt liv. en boll av kärlek försvinner snart och jag vet inte vem jag är utan dej. min identitet - poff - borta! det känns som att jag kommer dö, men det kommer jag så klart inte, men ändå känns det så. som att jag kommer dö. eller i alla fall vara en nolla. fast det kanske är samma sak.

who am i? nobody. not without you.

jag visste inte ens, att jag var ledsen. men någonstans där inne kanske jag alltid är det? för alldeles nyss, när jag minst anade det, trillade det sakta ner en tår på min kind.

den var kall och svalkade den strimma av hud som den vätte.

jag undrade om det skulle komma fler, men det gjorde inte det. den var ensam, en enda tår.

ensam, precis som jag.

Jag har en klump i halsen och har haft så konstant ända sedan i går kväll. Det känns konstigt eftersom jag ju känner mej hur glad som helst och har haft många saker att glädjas åt på sistone. Ändå känner mitt undermedvetna att jag nånstans kommer brista snart. Det är inte skönt och det gör ont i bröstet på mej.

Jag tror väl att det är för att jag saknar så mycket. Jag vill göra så mycket och bidra precis överallt.

Men jag kan inte. Det går inte. Jag är ju bara en enda människa och det går inte att dela på mej.

Kan man vara så trött att man mår illa och känner att man vill kräkas?

I så fall är jag så trött att jag mår illa och känner att jag vill kräkas.

Jag skrev om att jag ville hångla, resa, vara söt och allt det där.

Nu ska i alla fall det där i mitten bli sant. Jag ska resa. Jag ska resa i världen och jag ska resa som människa. Den där resan kommer rädda mitt liv. Den kommer hjälpa andra människor, men framför allt kommer den hjälpa mej.

Jag är så oerhört glad över att vi bestämt oss för det här. Vi som inte ens känner varandra så bra än, men som ändå vet att vi är nästan exakt likadana. Att vi vågar. Det är så himla coolt. Och det gör mej så sanslöst motiverad. Att tjäna ihop de nödvändiga pengarna.

Att äntligen få kicka igång livet.

Vi är så coola.

Sekund 1; Ilska.

Sekund 2; Hopp.

Sekund 3; Idiot.

Sekund 4; Rikedom.

Sekund 5; Hat.

Sekund 6; Kärlek.

Sekund 7; Ångest.

Sekund 8; Gapskratt.

Sekund 9; Hopplöshet.

Sekund 10; Världsbäst.

On the outside there is so much up, up, up now that noone would ever believe me if I told them how much down, down, down there is right now on the inside.

Are the important things for living important? Or are the relevant things for being happy important? Is one thing more important than the other or is it fifty-fifty? Is the one thing nothing without the other?

I need to know.

Cause I really don't know how to feel right now.

Är utan det jag älskar nu. Försöker se genom trötta ögon, något som kan vara glimrande ändå. Kan se saker, detaljer, i spegeln som jag aldrig sett förut. Den där locken är ganska fin och min mage är inte lika tjock som i går.

Diskhögen blir större ena dagen, men mindre dagen därpå. Och när den fina vännen ringer och säger "jag är hemma nu!" då blir jag så glad att jag nästan hoppar upp till våningen över mej.

Ibland så kan man vara glad på egen hand och ibland så behöver man andra. Trots allt så tror jag att jag klarar av vilket som just nu.

Det kan väl betecknas som bra, va?

Det gick inte på det där viset som jag ville. Det gick heller inte dåligt. Verkligen inte. Men vi har blivit så sårade av det samhälle som råder i dag. Den mentalitet som finns i västvärlden. Sårade soldater i kärlekskriget som pågår varje dag, världen över.

Hur blev det som var så vackert till något som nästan sårade mej? Hur blev det fina och gammaldagsa till något som inte vill? Så vill jag väl för 17 inte att det ska vara. Men jag kan ju inte veta hur han fungerar, eller hur? Jag kan väl inte veta hur världen ser ut om tio dagar? Världen kanske inte ens finns kvar då. Det vet ju inte vi. Det kanske blev den enda kvällen, den sista kvällen. Och jag satt där, under ett vitt täcke, med kalla fötter och jag förblev okysst.

Jag behöver inte allt det där. Jag behöver inte smekningar, heta kyssar eller din hand på mitt lår.

Jag ville bara ha en klapp på kinden. Och kanske en puss på pannan också.

So confused.

Should I stay or should I go?

Maybe just slow down?

I’m not used to this...

Kan hända att jag går händelserna fem kilometer i förväg här nu. Men den känsla som infann sej i min kropp i går, att allt kommer ordna sej... Den sitter kvar. Och jag ler.

Måhända att allt går åt helvete ändå. Större elefanter har ju ramlat. Men just nu känner jag att jag kan gå upp tidigt på morgonen. Jag känner att jag kan äta bara fyra chips istället för en hel påse. Sånt där som är omöjligt annars.

Det må så vara att vi inte känner varandra och att allt kanske bara är en kuliss. Men det lilla jag vet och det jag kan läsa gör att min mage nästan får mej att lyfta, att flyga.

Molnen är här. Och de bär min favoritfärg.

Alltid när jag mår bra.

Så tänker jag att jag ju har saker att vara orolig och ledsen över.

Och så tänker jag på de oroliga och ledsna sakerna.

Och så blir jag ledsen.

Varför gör jag på detta viset? Varför vill jag inte bara må bra? Varför kan jag inte tillåta mej själva att må bra nån jävla gång?

Jag är korkad och dum, i många avseenden.

Jag måste inte skärpa mej... Men jag ska. Och jag vill. Ska och vill. Det ska bli bättring på mej.

(Och det här har man ju aldrig sagt förut...)

Jag borde. Jag måste.

Borde. Borde. Borde. Måste. Måste. Måste.

Spärrarna i min hjärna i samband med de här orden. De ska försvinna nu.

Det ska bli så här istället;

Jag vill. Jag ska.

Mitt liv ska börja nu. Jag kan inte vänta längre. Vill inte vänta. Vill ha en mening större än en handboll. Ett syfte.

Jag vill vara en människa. Som alla andra.

Jag vill. Och jag ska.

Jag vill lämna dej bakom mej nu.

Jag föreställer mej att du är gegget i min sjuka hals och så hostar jag så mycket jag kan så att gegget släpper och försvinner och aldrig mer kommer tillbaka.

Men det händer ingenting. Jag försöker och försöker. Men det händer ingenting. Istället känns det bra vissa stunder och jag tror att det kanske gått över. Nästa stund kan jag knappt prata.

Jag vill göra mej av med dej nu.

Jag ger fan upp hoppet på mänskligheten snart. Fastän att jag minns att jag för några dagar sedan utbrast "Det finns hopp för mänskligheten!". Minns inte varför dock. Skit samma. Jag ger upp snart.

Folk får tycka vad de vill om människor som är raka och ärliga. Att de (vi?) är "för mycket" eller dylikt. Tyck precis vad ni vill (i tysthet så klart, eller bakom våra ryggar). Men man vet alltid vart man har en sån som jag.

En människa som säger det h*n menar istället för att spela spel må vara obekväm och "på", men ni behöver i alla fall aldrig undra.

Fan, vad mycket tid man skulle spara om alla vore som jag.

Bild härifrån.

Hatar att vara ensam. Vissa dagar. Hatar det, hatar det, hatar det. Men skulle aldrig få för mej att ringa någon, prata om det, ringa någon och ses. Orkar inte och vill inte. Vill hellre vara själv. Även fast jag hatar det. Så himla dumt. Så himla, himla dumt.

Borde ta tag i saker som skulle få mej att må bättre om de var gjorda. Men det går inte. Jag är totalt blockerad. "Det går inte, det går inte, det går inte" tänker jag. Och det går inte då. Vet att jag borde tänka precis tvärtom. Men. Det går inte.

Jag är lite av en hycklare på det sättet. "Tänk positivt. Då blir det lättare. Jag vet att det låter som en klyscha, men tanken påverkar precis allt". Så säger jag till mina vänner och lagkamrater. Men jag klarar inte alltid av att leva efter det själv. Så jag känner mej helt falsk och vill helst hålla käften i flera veckor framöver.

Det är så jobbigt nu. Bara så där! Helt plötsligt! Förra veckan var allt guld. Nu är det skit, skit, skit och det enda jag kan tänka på är mammas underbara grå soffa och vita soffbord där man kan ställa stora glas med mjölk i på. Och där, i ena soffhörnet, ligger mamma. Och jag kan pilla i hennes hår. När klockan blir mycket säger hon att "Nu får du sätta dej i fåtöljen för nu ska jag sova". Hon sover nämligen på soffan, framför tvn. Det trivs hon med.

Det är det enda jag kan tänka på. Att jag vill vara där nu.

Allt är inte åt helvete. Bara vissa saker. Och när alla man älskar finns så långt bort så känns dessa vissa saker lite extra mycket. Men jag behöver knappast tala om det för er längre. Ni vet redan.

Ibland hittar man saker och ibland personer som får en att må riktigt bra. Man ler lite mer än vanligt och man tänker på saken eller personen nästan hela tiden. Och man vill att folk ska prata om saken eller personen, men man vågar inte ta upp det själv, för man vill inte verka för glad i saken eller personen.

Så finns det kanske ibland något litet hinder där i vägen, något som folk skulle prata om, något som kanske skulle uppfattas som konstigt. Och det gör att man tvivlar. Ifrågasätter om det är okej. Bara för att någon annan kanske skulle prata om det.

Det är så dumt, tycker jag. Och ändå påverkas man så av det att man ibland slänger hela saken eller personen i komposten. För att man inte vill bli ett samtalsämne. Det är så dumt, så dumt, så jättedumt.

Istället borde man strunta i vad någon annan kanske skulle säga och tycka att den här saken eller personen var en jättebra idé, eftersom man skrattar mycket mer och eftersom det finns stjärnor i ögonen helt plötsligt. Eftersom världen blir mer som ett rosa hubbabubba.

Det borde man faktiskt.

Tänker på det ofta nu.

Siffror. Vad de betyder. Bara siffror ju.

Är jag verkligen så stark? Jag vet inte än, men det lär vi märka snart. Jag liksom hoppas på det. För jag gillar känslan.

Eller så har jag bara hittat på allting.

Det kanske jag har?

Fylls av skratt och fylls av gråt.

Bara sekunder hinner gå däremellan.

Och det här är den dagen. Då du kliver av det där vita, in i gången, till rullbandet, till en annan typ av värme, till fastland.

Och det här är den dagen. Då jag kommer titta på mobilen. En, två, sjutton, tjugotre gånger för mycket.

Och det är om 24 timmar. Som jag håller mobilen krampaktigt i min hand, tvingar mej själv att inte trycka på knapparna, tvingar mej själv att se en film jag inte vill se. Och tittar på mobilen igen.

Och undrar varför du inte hör av dej.

Och ändå vet jag varför du inte kommer höra av dej.

Och jag vet att du inte kommer höra av dej.

För du ser mej inte. Som jag ser dej.

Och här ligger jag nu.

Jag väntade mej många tårar denna kväll. Men här ligger jag nu. Utan tårar.

Kan det vara för att jag älskade det så? Det vi gjorde i dag? Kan det vara för att jag är några hundralappar fattigare, fast på ett bra sätt? Kan det vara så?

Det är nog så.

Tystnaden är inte så skrämmande som jag trodde att den skulle vara här. Så här ligger jag nu. Och tar in den. Den gör inte ont och den skär inte i mej. Den är len och den skonar mitt huvud.

Men så undrar jag. Hur länge ska det hålla i sej? En kväll. Två kvällar. Det går väl bra. Men sen då? Så jag ligger här. Och oroar mej. För att jag inte mår dåligt. För att jag inte vet hur länge min trivsel med tystnaden håller i sej. Så jag mår dåligt över att jag inte mår dåligt.

Så jag ligger här. Och mår dåligt över att jag inte mår dåligt.

Det rimmar ganska illa.