Metrobloggen

...var Lars Gustafsson. För då hade man kunnat uttrycka sig så här om tidningarnas kultursidor:

Visst har vi en kultursidans kris. De närmast berörda har allt skäl att klaga. Men det kulturella rummet befinner sig inte alls i kris utan i ett tillstånd av kaotisk och kreativ expansion.

Eller så här:

Men hennes (Schottenius) förakt har att göra med ett förlorat privilegium. De där vulgära, okunniga, enfaldiga rösterna har funnits där hela tiden. Tillsammans med de bildade, kloka och idérika. Det är bara det att en ny teknologi gav dem röst.

Den hälsosamme ekonomisten lyfter fram en av mina käpphästar: Arbetarrörelsens politiska arbete har inneburit och fortsätter att innebära en nettoförlust för svenska arbetares inkomster. Därför är själva dess existens kontraproduktiv, och finns till endast av maktskäl. 

Debatten om huruvida privatisering av vattenförsörjningen i tredje världen har varit en framgång eller inte har varit intensiv de senaste decenniet. Anekdoter från motståndarna har stått mot data från förespråkarna. Men den forskning och statistik vi som tror att näringslivet har en roll att spela i sammanhanget var länge begränsad, när det gäller såväl täckningsgrad som metodologisk finess. Men de senaste åren har minst två publikationer ändrat på det.

• I denna bok redovisas bland annat att privatisering har lett till att miljontals fler hushåll fått tillgång till vatten, och detta har kunnat göras med färre anställda. Vidare har inga systematiska prisförändringar kunnat noteras. I minusskålen hamnar det faktum att de privata investeringarna har varit begränsade.

Det är därför inte förvånande att det viktigaste motståndet mot privatisering av vattendistributionen kommer från fackförbundet Kommunal, dess internationella motsvarighet tillsammans med deras köpta forskare. Men vattendistribution finns inte till för de anställda, utan för att hushåll ska få tillgång till vatten.

• Denna studie har bl a visat att

1. 84 procent av alla privatiseringar fortfarande är i aktiva (dvs att motståndarnas påståenden om att de flesta avbrutits inte är sant)

2. Att över 150 miljoner människor nu tjänas av privata vattendistributörer

3. Minst 24 miljoner människor som inte tidigare hade tillgång till vattenledningar har nu fått det

En tendens som är glädjande för såväl sådana som mig som för dem som har post-koloniala antipatier är att en allt större andel av privatiseringar nu sker med företag från "tredje världen".

Nu när vi vet detta kanske vi gå vidare med en sansad diskussion kring dessa frågor. Och denn internationellt inriktade vänstern kanske kan ta av sig de ideologiska glasögonen och se till räddade liv snarare än testuggande.

En Staffan B försöker göra sig rolig på min bekostnad, men kan sedan inte underlåta att erkänna att jag har rätt i att den slentrianvänsteranalys som blivit normen på kultursidorna - klass och kön - är alltför begränsande. Det är uppenbart att det finns så mycket mer att skriva om.

Staffan B tycker dock att det jag efterfrågar är av kamratpostkaraktär. Och måhända skrev jag lite snabbt på SVT Debatt (artikeln var oarvoderad). Låt mig därför exemplifiera med några böcker som på sistone har gett mig mycket.

Jerker Vidborgs Svart krabba diskuterar frågor om identitet och lojalitet. Vem är jag och vem kan man lita på?

Jonathan Littles Les Bienveillantes om en homosexuell och psykotiskt SS-officer är den kanske starkaste berättelse jag läst. Den handlar om ansvar, skuld och förmågan att pendla mellan kärlek och total apati utan att totalt förlora förståndet.

Fausta Marianovic Den sista kulan sparar jag åt grannen som beskriver en mammas kamp för sina barns överlevnad under Jugoslavienkrigen. När grannen blir ens fiende och hotar ens barn, hur reagerar man då?

Dessa tre exempel togs direkt från näthinnan, utan någon längre reflektion. Och till min stora förvåning blev det bara böcker som om inte handlar om så i alla fall utspelar sig under krig. Miljöerna är mycket politiska, men de handlar egentligen inte om politik, utan om större frågeställningar.

Om man läste dessa böcker enligt standardformuläret 1A på DN Kultur skulle vi missa så mycket som dessa begåvade författare har att säga. Deras raster tillåter inga andra analyser än de förprogrammerade. Och det beror på att de flesta skribenter är mer intresserad av ideologi än av kultur.

Som botemedel mot den hypotetiska klaustrofobi Johan Croneman känner gentemot mig, och för att han ska kunna ge en något mer nyanserad bild än den karikatyr han formulerar idag, rekommenderar jag mitt inlägg på SVT:s debattsajt som jag länkat till tidigare. Allt det hinner man inte säga i ett debattprogram. 

Göran Hägg menar att det inte finns någon slagsida åt vänster på DN Kultur. Trots att han i taxin på väg till studion till SVT sa till mig att han var ensam reformist (dvs demokratisk socialist till skillnad från revolutionär och antidemokratisk sådan) på redaktionen när han jobbade där, instämde Göran Greider.

Hägg ville jag skulle nämna några exempel. Här kommer därför dagens skörd, från uppslaget Idé och kritik:

• en krönika om ett seminarium på ABF som avslutas med en släng om att det är "trevligare att vara segregerad på Strandvägen än i Husby",
• en blänkare som utgår från vänsterbibeln Jämlikhetsanden och ger en släng åt den amerikanska finansbranschen,
• en artikel från ett annat ABF-seminarium som ger stöd till en från regeringens kulturutredning avhoppad kille som kallar sig själv kulturvänster.

Endast i en värld där arbetarrörelsens politiska mitt också bör anses vara Sveriges politiska mitt kan man undvika att se det genomgående vänsterperspektivet.

Och till sist, angående Stefan Jonsson vill jag citera en god vän: när exakt i sin karriär blir man så självuppfylld att man kan intala sig att man ensam bär demokratin på sina axlar?

Programmet kan ses här.

menar jag på SVT Debatt, inför kvällens program.

Har precis bläddrat igenom tidskriften Framtider, från Institutet för framtidsstudier, på temat Fattigdom. Vänsterekonomen Stefan de Vylder diskuterar fattigdomen i världen, vänstersociologen Björn Halleröd diskuterar fattigdom i Sverige och Joakim Palme skriver om ett "socialt Europa". Och så lite genusordning och snack om att brott är ett uttryck för fattigdom så får du hela bilden klar för dig. Ett genomideologiserat forskningsinstitut som bedriver en genomideologiserad forskning ger ut en genomideologiserad tidskrift. Lägg ned skiten. Åtminstone vill inte jag vara med och betala för eländet. 

Pratar jag i morgon kväll.

För någon dag publicerade jag en äcklig, liten rasistisk skitteckning av en jude i form av en sugga. Denna blogg är visserligen inte särskilt läst men visst är det talande att jag inte har fått en enda arg kommentar, varken här eller på något annat sätt.

Staffan Heimersson utfärdar i Aftonbladet en varning som liknar den jag tog upp i Svensk Tidskrift häromveckan.

Läs denna text, och begrunda vilken förståelse för ekonomi och politik som ligger till grund för analysen. Bäckström ser igenom LO-elitens egenintresse och avslöjar hur den använder avtalsrörelsen som ett politiskt verktyg.

Tänk om Ebba Lindsö fortfarande hade varit VD för Svenskt Näringsliv. Hon hade aldrig kunnat göra en sådan analys och än mindre haft modet att gå ut med den.

Ilona Szatmari Waldau försvarar Vänsterpartiets samarbete med kommunistpartier, med motiveringen att "[i] Europa står kommunismen för ett odemokratiskt och totalitärt samhälle à la Sovjet. I länder utanför Europa kan kommunismen stå för något mer positivt."

Detta med anledning av att partiet biståndsfinansierar träningsläger för marxist-leninister i Colombia. Möjligen har kommunister i Latinamerika ett mindre effektivt mordmaskineri än Sovjetunionen, men de lyckades ändå ta kål på en så där 100 000 personer under 1900-talet.

Jag vet, jag tjatar. Den här gången hade ordet "nyliberalt" bytts ut mot "marknadsliberalt". 

Nina Björk skriver på DN Kultur (ej online) att vi lever i "marknadsliberala politiska demokratier".

Hmm, senast jag såg efter kontrollerade politiken omkring hälften av det som produceras i Sverige under ett år. Det kan omöjligen kallas liberalt, än mindre marknadsliberalt.

Det kan man fråga sig när man läser Lucioano Astudillos artikel på Newsmill. Visserligen är innehållet delvis mer välfärdsstat och mer statliga satsningar, men kampen mellan arbete och kapital är som bortflugen. Alla är vi goda socialliberaler, numera. Utom Lars Ohly och Åsa Linderborg då.

Det visar att det bara sex promille av låginkomsttagarna som använder rut-avdraget. Bland medelinkomsttagarna är det bara en procent. Majoriteten som drar av för bland annat skottning och städning är i stället höginkomsthushåll, enligt Agenda.

Så skriver Expressen idag och så sa man på Agenda igår.

Men vänta lite. Vad står det egentligen?

Jo, att en liten andel av låginkomsttagarna gör avdrag. En något större andel av medelinkomsttagarna gör det.

Hur stor andel av höginkomsttagarna som nyttjar avdraget presenteras inte. I stället dras slutsatsen att majoriteten av dem som använder avdraget är höginkomsttagare. Men det är knappast något som följer av den information som ges.

Så antingen kan journmalisterna inte räkna, eller så missleder de medvetet. Vilket som är värst vet jag inte. 

med undertecknad i SR Sörmland, kan höras här.

"Borgerligheten har aldrig förstått konceptet rättvisa", skriver s-bloggen Röda berget.

Det är precis tvärt om. Arbetarrörelsen har infantiliserat ett intressant begrepp och fått det att handla om endast lika utfall.

Det är en slagsordsmässig definition på rättvisa, som de flesta svenskar inte skulle hålla med om. Jag tror att de flesta svenskar skulle föredra lika möjligheter-definitionen, att människors val och beteende ska avspeglas i resultatet, men att alla ska ha ha samma förutsättningar.

Men de får inte chansen att ta ställning i frågan, eftersom sosseriets öronbedövande dån i frågan omöjliggör allt seriös diskussion.

Magnus Betnér skriver en klockren text på SVT Opinion.

I konsekvensens namn borde vi som tror på obegränsad yttrandefrihet - och vill markera att det inte handlar om islamofobi - publicera Lars Vilks judesugga. Sagt och gjort.

Modern kapitaliststinn judesugga på väg ut för att böka sönder några fredliga byar (i Cézannes stil).

Och om någon vill skicka Ecce Homo-bilder så lägger jag gärna upp dem också.

Ps. Jag har visserligen allvarliga problem med religion i allmänhet, men är varken islamofob eller antisemit. Däremot tror jag på oinskränkt yttrandefrihet. Ds

Har nu publicerat detta blogginlägg.

Jämför den här recensionen med den här, och gissa om det är Anders Johansson eller Stefan de Vylder som varit en del i biståndsindustrin.

Med tanke på det här och det här.

Varifrån kommer finnarna egentligen? Var finns slavernas urhem? Var någonstans har vi våra rötter?

Dessa är frågor som ofta förekommer i diskussioner om identitet och etnicitet, kopplat till historien. Jag skulle dock vilja ifrågasätta hela tanken med att ett folk "kommer någonstans ifrån." Att de har sitt "egentliga hemland" i ett visst geografiskt område. För var någonstans var de innan de hamnade där? För helt immobila kan de inte har varit, eftersom vi alla, utom afrikanerna, härstammar från några tusen människor som gick över sundet mellan Afrikas Horn och Arabiska halvön.

Möjligen skulle man kunna säga att olika kulturer formades när vi började bli bofasta sädodlare, sådär för en tiotusen år sedan i Mellanöstern, och långt senare i vår del av världen. Och att det är relevant var man befann sig när denna kultur grundades, eftersom olika kulturer har varit olika framgångsrika. Men jag har svårt att tro att finnar har mer gemensamt med kulturer i inre Asien än vad de har med svenskar.

Inspirerat av Dick Harrisons inlägg om goterna. Som om det skulle spela någon roll om de goter som härjade i Rom hade sina rötter i Skandinavien.

Förmodligen trodde han att sionism var någon sorts israelisk aktivism för att behålla ockuperade områden och förbehålla sig rätten att begå krigsförbrytelser mot civilbefolkning.

Så urskuldar Jan Guillou Ilmar Reepalu. På allvar. Som om en ledande politiker skulle vara så okunnig i en fråga han är så engagerad i. Skulle inte tro det.

Jag håller med Guillou om att Israelvänner tenderar att slänga sig med antisemitismbegreppet alltför vidlyftigt i Mellanösterndebatten. Jag kan också hålla med om att det finns en tendens hos judar i Sverige att å ena sidan ta ställning för Israel och att å den andra inte vilja kännas vid statens politik eller handlingar.

Men debatten om Ilmar Reepalus uttalanden handlar inte om Mellanöstern utan om våld och hot om våld mot enskilda judar i Malmö, enbart på grund av deras identitet.

När Guillou försöker föra över diskussionen om antisemitism i Sverige till en fråga om Israels agerande gör han inte bara alla judar kollektivt skyldiga för ett annat lands politik, utan han tillämpar samma bedrägliga taktik som han anklagar motståndarna för, nämligen att skyla över övergrepp i en världsdel med en konflikt i en annan.

Sju personer skulle mörda Lars Vilks. Detta precis efter att Politikken gett efter för galningarna. Frågan om yttrandefrihet och tolerans mot intoleransen är en av vår tids viktigaste frågor. Ska bli intressant att se hur Aftonbladet Kultur reagerar.

När jag var tonåring blev jag ihop med en tjej som var arbetarklass. Trots att vi bodde i samma villakvarter och våra föräldrar körde samma bilmärke var det en kulturchock. Det handlade inte om pengar, utan om smak och bildning. Vart åkte man på semester, såg man på Tipsextra, fanns det böcker hemma och vad drack man till finmiddagen? Hur såg man på utbildning? Det var några av de frågor som markerade skillnaden.

När jag sedan i början av 1990-talet bodde i USA blev jag som många andra européer chockad av att se den amerikanska medelklassen. Den var som arbetarklass fast med mer pengar.

I stället för ett bibliotek hade den ensamstående tandläkaren låtit göra om ett av rummen i den stora villan till ett TV-sportcenter, tapetserat med motiv av amerikansk fotboll, där han kunde njuta av storbildsteven i en inställningsbar läderfåtölj. 

Vulgärt så det förslår, eller befriande självständigt, beroende på hur man vill se det.

Möjligen beror denna skillnad på att den europeiska borgerligheten ända sedan sin tillblivelse har strävat efter de aristokratiska idealen. Man har kommit upp sig i världen ekonomiskt och lekt adel, helt enkelt. I USA saknas denna aristokratiska tradition, och därför kan medelklassen där vara sig själv, det vill säga knegare med mer stålar.

Poängen är att medelklassen alltid har haft behov av att skilja ut sig från arbetarklassen. Det är liksom själva definitionen av medelklassen, att den inte är arbetare. Och man använder de medel som står till buds. I Sverige är den ekonomiska skillnaden utsuddad, så därför fortsätter vi att snobba till oss för att känna oss förmer. I USA köper de ett större hus och fler bilar.

Därför tror jag att Åsa Linderborg har fel när hon skriver att orsaken till att svensk dagspress har så mycket kulturdebatt och -bevakning beror på vår starka folkbildningstradition. Och att borgerlighetens ekonomiska styrka aldrig har motsvarats av samma kulturella muskelkraft. Det är precis tvärt om.

Det hänger visserligen, med Linderborgs ord, "samman med vår starka jämlikhetstradition". Men på ett annat sätt än hon föreställer sig. När medelklassen har berövats sin ekonomiska möjlighet att skilja ut sig från arbetarditon har den bara sin överlägsna bildning att ta till. Och då passar en kvalitetstidning bra som markör. Och det var min familj som prenumerade på den sortens rikstäckande morgontidingar som Linderborg syftar till, inte min tonårsflickväns.

Jag gillar särskilt definitionen av demokrati:

”Att människor har rätt att bestämma över sin vardag.”

Det blir allt mer uppenbart att han muckar gräl med fel gäng.

Min syrianska frisörska skakade på huvudet och sa: "Nej, det finns inga kristna araber. De skulle i alla fall inte kalla sig araber."

Jag tänkte på alla kristna libaneser och palestinier, på såväl ortodoxa som katolska irakier och på Egyptens kopter. Men efter ett antal försök till rationell argumentation bet jag mig i tungan och bestämde mig för att ge upp. Frisörskan hade tydligen växt upp i denna föreställning, och inga bevis i världen kunde få henne att byta uppfattning.

Det var ett uttryck för den syrianska/assyriska känslan av att i århundraden ha känt sig förtryckta av det muslimska och arabiska majoritetssamhälle som omgett dem, och de försök till religiös och etnisk omvändelse som genomförts:

"Eftersom  de araber som har försökt frånta dem deras identitet har varit muslimer och syrianerna/assyrierna har haft sin religion som del av sin särart har de definierat sig i kontrast till arabernas islam, och då kan det per definition inte finnas några kristna araber".

Utan att gå in på skillnaden mellan assyrier och syrianer så tror jag att det var ungefär så de underliggande tankarna bakom hennes uppenbart felaktiga föreställning såg ut. De hade hon tagit med sig från sitt urspungsland.  

Svenskar som flyttar till andra länder tar med sig de grundvärderingar och idéer de har. Det är därför inte konstigt att människor som kommer hit gör samma sak. De blir liksom inte politisk korrekta folkpartister över en natt. Det är därför inte förvånande att muslimer trakasseras i det av assyrier/syrianer präglade Södertälje.

Det är inte heller tokigt att anta att människor från Palestina tar med sig den antisemitism som frodas där (med Mein Kampf som näst mest sålda bok), även om orsaken är Israels hårda politik och möjligen omotiverade och oportionerliga våld.

Så när Göran Hägglund i gårdagens Agenda antyder att Ilmar Reepalu fiskar röster hos invandrade araber/muslimer betyder det inte att KD-ledaren menar att "muslimer blir glada över att antalet hatbrott ökar", som det hävdats, utan att det inte är orimligt att anta att det finns en del muslimer i Malmö som tagit med antisemitismen från sina ursprungsländer, och att det är dessa stämningar som Reepalu medvetet spelar på. Det måste man få säga.

Sedan drygt två veckor lider jag av en rätt jobbig förkylning. Därför blev jag tvungen att ställa in deltagandet i en debatt om bistånd, som anordnas av riksförbundet för de utrikespolitiska föreningar som finns vid några av landets universitet och högskolor. Låt mig därför kort berätta vad jag skulle ha sagt om jag hade kunnat vara med.

Debatten ordnas av School of Global Studies vid Göteborgs Universitet, dit jag tidigare blivit inbjuden att tala för att ge studenterna ett annat perspektiv, eftersom alla lärarna där är vänster. Att så är fallet med läraren och diskussionsledaren Hans Abrahamsson är tydligt.

Så här löd hans frågor:

Utgångspunkten är tre påstådda kriser, finans-, klimat- och fattigdomskrisen och konflikten däremellan. 

Jag köper inte utgångspunkten. Vi har ingen fattigdomskris, utan har precis gått igenom den största minskningen av fattigdom i mänsklighetens historia. Finanskrisen har enligt olika bedömare slagit mycket hårdare mot den rika världen och till och med gynnat fattigare länder, ur vissa perspektiv. Det förekommer olika påståenden, men de världsbanksforskare som publicerar sig utan att gå igenom Bankens politiska avdelningar hävdar att fattigdomen fortsätter att minska även under krisen. Klimatkrisen har jag för lite kunskap om för att kunna kommentera. 

1. Hur ser du på Sveriges politik för global utveckling (PGU:n) och på den roll som svenskt bistånd kan spela för att hantera konflikten mellan dessa kriser.

PGU:n är ett dokument som präglas av att det är en politisk kompromiss. Det är inte baserat på neutral kunskap och forskning, utan är manipulerat och tillrättalagt för att passa in i den politiska agendan. Intellektuellt är det undermåligt. Jag tar det inte på allvar.

Svenskt bistånd gör antagligen mer skada än nytta. Låt mig citera förra årets nobelpristagare i ekonomi, Elinor Ostrom, i en undangömd Sida-rapport:

"Bistånd ska lösa det fattigdomsproblem som uppstått på grund av olösta eller dåligt lösta collective action-problem. Såvida biståndet inte lyckas angripa de underliggande incitamenten i dessa problem kommer det att vara ineffektivt eller kontraproduktivt."

Det här vill biståndsindustrin inte ta till sig, och så länge den inte gör det finns det ingen anledning att över huvud taget anta att bistånd kan ha långsiktigt positiva effekter på mottagarländernas utveckling.

Däremot vet vi att bistånd tenderar att ha negativa konsekvenser på dessa collective action-problem, eller om man ska kalla dem institutioner.

2. Hur ser ni då på finanskrisens inverkan på förutsättningarna för svenskt bistånd att verkligen göra detta. Hur ser ni på biståndsviljan och den politiska opinionen – är det så att utrymmet för internationell solidaritet minskar och att krisen får oss att tänka mer på oss själva?

Med tanke på vad jag sa ovan köper jag inte frågeställningen. Jag har i flera år arbetat mot biståndet och därmed verkat för att undergräva biståndsviljan, även om det låter krasst. Solidaritet tar sig inte bäst uttryck via staten, utan mellan människor.

3. Är ni av den uppfattningen att andra politikområden verkligen stödjer utvecklingssamarbetet (biståndet) eller är det så att det är biståndet (utvecklingssamarbetet) som stödjer andra politikområden exv genom att (del)finansiera åtgärder för klimatanpassning och försvarets internationella insatser? Hur anser panelisterna att det bör vara?

Det där är typiskt biståndsindustrignäll. Den har skapat sig en egen bubbla med en egen beskrivning av världen som ideligen krockar med verkligheten. Sida vill inte vara i Irak och Afghanistan för att de tycker att det är uttryck för amerikansk eller västlig imperialism. Jag kan visserligen hålla med om att Irakkriget sannolikt var onödigt och omotiverat men nu gäller det att göra det bästa av situationen.

Sen finns den där naiva tron att katastrofhjälp (som är något annat än långsiktigt utvecklingsbistånd) kan verka i ett säkerhetsvacuum. Den som verkligen är insatt i frågan vet att så inte är fallet. Man måste säkra leveranser med våld eller hot om våld. Det finns knappt ett krig i världen där katastrofbistånd inte är ett vapen och ett verktyg för de stridande parterna. Så cynisk är världen bortanför Valhallavägen och universitetsseminarierna.

De 30 första åren efter det att Vänsterpartiets fd namne till parti tagit över landet med våld led kineserna av förtryck och fattigdom. De 20 senaste åren har förtrycket lättats något och fattigdomen minskat radikalt, tack vare en rad liberaliseringar. I centrum stod äganderättsreformer på landsbygden samt ekonomiska frizoner vid kusten. 400 miljoner människor har lyfts ur misären.

Därför blir det urkomiskt när en Vänsterpartist anklagar Johnny Munkhammar för att "vilja ha det som i Kina", när den senare vill pröva frizoner i Sverige, för att få igång jobb och företagande i utsatta områden. Hur i hela friden tänkte ex-kommunisten då? 

skriver jag utifrån tre böcker i Svensk Tidskrift.

uppmanar Simon. För det leder bara till elände.

Som när jag läste det här:

För mig är Alakoskis bok tematiskt viktig; den väver samman klass, etnicitet och kön på ett sätt som låter den spegla en komplex väv av över- och underordningar. Den gestaltar med andra ord en intersektionell förståelse av klass.

Såpass. Det låter det.

Jag gillade Alakoskis första. Man behöver inte vara marxist för att gripas av mänskligt elände. 

Men det är något som instinsktivt får mig att resa ragg när jag läser stycken som ovan.

förklarar jag på Newsmill.

Förklarar Ian Vasquez.

...mitt inlägg på Neobloggen om den intellektuella högern. Dick, Johnny och Johan kommenterar.

Har ni tänkt på att "den kristna högern" låter så mycket värre än "den kristna vänstern"?

I det första fallet tänker man på amerikanska TV-präster med pomada i håret, fragda i mungiporna och ett fett bankkonto, och som har problem med "negrer, judar och bögar". Eller Siewert Öholm.

I det andra fallet tänker man på Broderskapsrörelsen, det vill säga sossar som tror på tomtar och troll, typ Anders Weierud och den där statsvetarprofessorn i Göteborg. Eller möjligen någon övervintrad befrielseteolog från Latinamerika.

Hur kommer det sig att ett begrepp som får två likvärdiga tillägg ger två helt olika konnotationer? Vad innebär det när det gäller hur framgångsrik vänstern har varit i bildsättningen? 

Kriskaravanen av Linda Polman.

Så här inleds presentationen av boken:

Lek med tanken att du 1943 är en humanitär biståndsgivare och nazisterna ringer dig. Du får skicka din hjälp till koncentrationslägren, men lägerledningen bestämmer hur mycket av sändningen som ska gå till vakterna och hur mycket som ska komma fångarna till del. Så ser verkligheten ut för de internationella hjälporganisationerna. För de stridande parterna har hjälpen blivit en stående ingrediens i krigsstrategierna.

skriver Dick Erixon med anledning av fackets attack på regeringen på DN Debatt. Han har rätt.

Även om arbetslivsinstitutet lagts ned, AMS har fått sin första icke-socialdemokratiska generaldirektör någonsin och avdragsrätten för fackligt medlemskap har upphört finns det massor kvar att göra. Gå in på www.enpartistaten.se och minns. 

Waldemar Ingdahl undrar vad jag har att säga om äganderättens betydelse för utveckling i fattiga länder. En hel del, föga förvånande.

Att säkra och vitt spridda äganderätter är en förutsättning för välståndsutveckling och fattigdomsbekämpning må vara en politisk kontroversiell utsaga, men vetenskapligt är det knappast så. Storheter som nobelpristagaren Douglass North och den framstående MIT-ekonomen Daron Acemoglu har exempelvis visat att skillnader i välståndsnivå mellan länder kan på lång sikt förklaras av skillnader i hur tryggheten i äganderätterna utvecklas.

I delar av den svenska biståndsindustrin ses detta självklara budskap som något obehagligt. Exempelvis fick jag en gång på nöten av Kenneth Hermele, eftersom jag samtidigt som jag tog upp North nämnde Elinor Ostrom (som ju har visat hur vissa samhällen har lyckats lösa allmänningens dilemma utan att privatisera gemensamma resurser).

Men säkra äganderätter handlar inte bara eller ens främst om gemensamma resurser, utan är grunden i all kommersiell verksamhet, som i sin tur är förutsättning för tillväxt och därmed fattigdomsbekämpning. Om du inte kan veta att du får behålla det du tjänar kommer du inte att sälja något, varken arbete eller andra tjänster eller varor. Och då stagnerar samhället. Det är en helt annan fråga än hur gemensamma naturresurser ska hanteras.

Jag tror dock att den så omsusade Hernando de Soto är något överskattad. Dels tror jag det är fel att kalla honom för akademisk utvecklingsekonom, vilket (jag tror att) han inte är. De mirakelkurer han har utlovat om bara de fattiga får formell rätt till den mark de de facto bor på så skulle ekonomin få fart har i praktiken visat sig ha svårt att leverera.

Det tror jag beror på att de stora problemet i fattiga länder är de informella institutionerna, det vill säga sådant som tillit och korruption. Det spelar ingen roll om du har ett papper på att du äger marken du bor på om det går att muta en domstol så att kontrakt inte upprätthålls eller om ett storföretag med hjälp av regeringen kan konfiskera din mark. Därför är den lilla del av exempelvis Sidas verksamhet som går ut på att skicka ner lantmätare till fattiga länder något missriktat.

Jag känner inte till International Property Rights Index metodologi tillräckligt väl för att kunna komma med någon definitiv kommentar, men jag skulle tro att eftersom de informella institutionerna är så svåra att mäta ger indexet de formella aspekterna allt för stor tyngd.

Biologen och myrexperten Edward Osborne Wilson fick en gång frågan vad han tyckte om marxismen och svarade då ”wonderful theory, wrong species”.

Från Danjell Elgebrants recension av David Priestland's The Red Flag: A History of Communism, i Svensk Tidskrift.

Sakine skriver bra och viktigt. Om vi bara kunde prata om de här frågorna utan det förutsägbara ideologiska rastret. Det är för viktigt för att reduceras till pajkastning.

1. En intervju jag gjorde med utvecklingsekonomen Abhijit Banerjee. En längre version finns här.

2. Christian Sandström om att ny teknik kräver nyföretagande, från den intressanta Kebnekaisegruppen, där jag ingår.

3. Robert Gidehag om myter om jämlikhet och ojämlikhet, även den från Kebnekaisegruppen.

förklarar jag i Svensk Tidskrift.

hur Per Skedinger gör slarvsylta av TCO:s särintressefantasier.

Om det är någon mer än jag som är förvirrad och har svårt att få någon ordning på alla skandaler i klimatindustrin finns det en bra sammanställning här.

Tipstack Thomas.

Det känns inte meningsfullt att gå i polemik i sak mot Andreas Malm på AB Kultur. Förutom när det gäller nyliberalismen. Malm skriver:

Nyliberalismen skulle ta död på sig själv. Några triljoner dollar senare tycks det som om ”det nyliberala programmet snarare har ryckt fram i krisen, genom räddningspaket som åstadkommit större omfördelningar än någonsin tidigare."

Är det någon som varit emot räddningspaketen till bankerna är det just nyliberalerna. Johan Norberg och hans CATO Institute har exempelvis tjatat sig blodig mot att ge skattebetalarnas pengar till banker och andra företag.

Jag anar därför att Malm egentligen inte menar nyliberaler, utan folk som tror på marknadsekonomi, det vill säga allt från sossar och högerut, i stort sett alla utanför Malms egna lilla sektvänster.

Det underliga är att det är i dessa kretsar som kraven på ideologisk renlärighet är som starkast, där exakta definitioner och tillhörighet kan utgöra skillnaden mellan liv och död. Hur kommer det sig då att de är så slarviga med begreppen när det gäller alla andra?

Så har då ytterligare en politisk fånge på Kuba dödats. Men kanske ännu viktigare för debatten - Kuba anses av de flesta inte vara något annat än en exotisk freak-show - är den nyligen publicerade rapporten från the Inter-American Commission on Human Rights om demokratin och de mänskliga rättigheterna i Venezuela.

Så, innan skribenterna på DN och AB Kultur hyllar chavismen en gång till borde de bläddra igenom rapporten. Eller så räcker det med att läsa följande stycke ur sammanfattningen:

The Commission also finds that the State’s punitive power is being used to intimidate or punish people on account of their political opinions. The Commission’s report establishes that Venezuela lacks the conditions necessary for human rights defenders and journalists to carry out their work freely. The IACHR also detects the existence of a pattern of impunity in cases of violence, which particularly affects media workers, human rights defenders, trade unionists, participants in public demonstrations, people held in custody, campesinos (small‐scale and subsistence farmers), indigenous peoples, and women.

Någon gång i början av 2000-talet fick dåvarande ordförande i Svenskt Näringsliv Sören Gyll ett samtal från regeringskansliet. Det var någon minister (Paggan, tror jag) som undrade varför Svenskt Näringslivs tjänstemän ägnade energi åt att "svärta ned" Sverige i utlandet. Orsaken var några artiklar i Financial Times och annorstädes där vi hade påpekat Sveriges problem med stel arbetsmarknad, höga skatter och låg tillväxt. Sådant fick vi inte påtala, menade s-regeringen, utan skulle i stället tala väl om Sverige.

Men nu är det minsann andra tongångar från sosseriet. Nu ska det skällas och bråkas om hur kasst det står till med konungariket, medan partisekreteraren i det största regeringspartiet agerar hejarklacksledare. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är väl det där med politiker.

"Genom att inkludera Vänsterpartiet i det rödgröna alliansbygget har Socialdemokraterna, med sin stolta frihetstradition, surrat fast sig vid diktaturvänner och gamla nackskottsnostalgiker."

Per T Ohlsson, i sin alltid lika briljanta söndagskrönika i Sydsvenskan.