Metrobloggen

Jag har i åratal tjatat om att landslaget ska anpassa sig till Zlatan i stället för tvärtom. Men i den folkhemsfotboll vi har spelat går det liksom inte för sig. Alla spelare är lika mycket värda, typ. My ass.

Igår var det annat ljud i skällan, för första gången i en tävlingsmatch. Zlatan fick göra precis som han ville, och visade att han är lika mycket värd som de andra tio spelarna tillsammans. Och vi vann tryggt och säkert.

Det är precis som i samhället i övrigt: kantiga genier måste få ta plats, de ska inte tryckas ned till medelmåttornas nivåer i någon slags bruksortskollektivism. För då blir utfallet sämre även för medelmåttorna. A rising tide lifts all boats. Och vilket tidvattensvåg han skapade igår, den store.

Den enda sorten jag tycker är ok. Den där den främsta symbolen för Sverige kan heta Ibrahimovic.

Claudia Williamson på New York University tar på AidWatchers upp den Sidastudie av Elinor Ostrom som jag har tjatat om här på bloggen.

Williamson skriver:

Applying IAD to aid means that donors must first consider why there are development failures to begin with before they can accurately access whether intervention is an appropriate solution. This means investigating the underlying institutional arrangements structuring the incentives that produce collective action failures. If donors do not address these fundamental institutional failures, then any aid program is unlikely to be sustainable. Most donors pay lip service to these insights, but Ostrom and her colleagues find that their concern for the problems they entail is more rhetoric than reality.

Vad det står i klartext är alltså att biståndsindustrin inte tar utvecklingens förutsättningar på allvar. Detta är biståndets stora skandal, långt, långt värre än några miljoner som försnillas i Zambia.

Läs mer om Kebnekaisgruppen på dess hemsida.

Naturvårdsverket är en myndighet som, med Sveriges lite egenartade förvaltningstradition, ska genomföra regeringens politik utan att vara direktstyrd av denna. Det innebär att Naturvårdsverket, precis som Sida, kan obstruera och lägga grus i maskineriet för regeringen.

Ett uttryck för det är att Naturvårdsverket lagt ut sitt nyhetsbrev i klimatfrågor på PR-byrån Westander, ett företag med starka band till Miljöpartiet.

Det innebär att miljöpartister sitter och författar de nyheter som Alliansregeringens myndighet skickar ut, att företaget, som har kunder som vindkraftsbolaget 02 och nätverket Heaven or Shell, får insidertillgång till Naturvårdsverket och dessutom tillgång till dess sändlista.

Maria Eriksson (full disclosure: hon står mig mycket nära) skriver idag en briljant ledare i SvD om att fackförbundet Kommunal inte står upp för de tusentals vita jobb som RUT-avdraget skapat åt medlemmarna. Precis som restaurangfackets ledning på en vecka bytte uppfattning om restaurangmomsen - samtidigt som S och de rödgröna gjorde samma omsvängning - går lojaliteten till partiet före medlemmarnas bästa. Det gäller också Kommunal.

Så länge LO och dess förbund har så starka band till ett politiskt parti Sverige måste göra upp med de privilegier facket fått av staten. Mer om detta i morgon.

När Ingvar Persson på Aftonbladet skriver välfärdssamhället menar han bidragsstaten.

Det är bara att ta på sig uniformen och börja hata människor i randiga dräkter, för undertecknad är visst en av de utpekade i Högerns svarta bok.

Brottet består av en bloggpost på Enpartistaten om det problematiska i att dåvarande myndigheten Arbetslivsinstitutet finansierade LO:s Brysselkontor. Det är bara att konstatera att gränsen mellan Gulag och opinionsbildning för liberal demokrati är hårfin.

I Lund, den 8:e september. Läs mer här.

Min idol (och ändock motståndare) Bo Rothstein skriver central artikel på Newsmill, om att forskningen måste få vara fri, och inte politikstyrd.

Idag damp det ner valsedlar från Fp, med rubriken Rösta liberalt, och med bilder på Jan Björklund och Birgitta Ohlsson, två av borgerlighetens minst liberala politiker.

Stycket nedan, från detta inlägg, återges i före detta ledarskribenten i Aftonbladet Jesper Bengtssons första nummer av Sidas tidning.

Såväl Aftonbladet som Ali Esbati vill åtminstone delvis ge äran för de reformer som Gunilla Carlsson gjort på biståndsområdet åt Timbro. Som tidigare ansvarig för tankesmedjans biståndsprogram kan jag bara konstatera att så inte är fallet. För jag har inte hört ministern säga att biståndet finansierar krig och folkmord i Afrika, att biståndsindustrin inte har förstått det där med fattigdom eller att bistånd sannolikt gör mer skada än nytta.

Och tyvärr verkar det som OmVärlden har förlorat ytterligare av den spänst och nyfikenhet tidningen tidigare uppvisade.

SSU-bossen Jytte Guteland illustrerade i P1 i morse sosseriets desperation och sammanklappning. Ett tonfall och perspektiv i total disharmoni med samhällsstämningen. Ett löjeväckande aggressivt val av ord och uttryck. Utfall mot partikamrater som visar hur blodigt inbördeskriget i rörelsen kommer att bli. Och så denna totala oförmåga att föra ett intellektuellt resonemang. 

Tipstack, Janerik.

TCO:s medlemmar röstar med stor majoritet borgerligt. Ändå bedriver förbundet alliansfientlig opinionsbildning, inte minst på bloggen Utredarna, där samhällspolitiska chefen Roger Mörtvik argumenterar mot jobbskatteavdraget.

Frågan TCO vägrar svara på är:

Är det Sveriges demokrati som fungerar dåligt, eller TCO:s? För på något sätt leder de två processerna fram till att samma människor har diametralt olika ståndpunkter, först som väljare och sedan som medlemmar i TCO.

Jag blir inte klok på kulturvänstern. Först menar Stefan Jonsson att "idén att kulturdebatt och högre utbildning var i kulturväns­terns klor [är befängd]." Och sen skriver Daniel Suhonen att:

[vi] måste se kulturpolitiken som en arena för intressekamp. 1974 års kulturpolitik var en del av arbetarrörelsens utbyggnad av välfärdsstaten. Kulturarbetarna blev symboler för växande samhällsansvar; på samma sätt som sjukvården fick mer resurser, fick kulturen det.

Jag pratar så bra engelska att jag ofta kan "pass for an American". Dessutom har jag fördelen att vara ljushyad, och kan därmed smälta in i USA. Alla har inte den turen, hur amerikanska de än är.

Det har skett något väldigt otäckt i USA det senaste decenniet. Ett land där beväpnade representanter för staten går runt, långt från landets gränser, och kontrollerar människors identitet utifrån deras hudfärg är på väg åt ett mycket farligt håll. Me worry very much.

Att framställa detta som en politik för fler jobb är som att kalla Motormännen en miljörörelse.

Expressen om de rödgrönas valplattform.

Valrörelsen med Högerns svarta bok som tydligaste exempel har fått mig att fundera en del på vänsterns attityd, inte minst i förhållande till borgerlighetens, inklusive min egen.

Som nyliberal ser jag den allra största delen av den svenska staten, inklusive kommun och landsting, som illegitim. Jag inser dock att det är en rätt udda uppfattning, och anpassar mig därför till majoritetens uppfattningar, hur absurda de i mina ögon än är. Visserligen menar jag att det finns en del demokratiska problem i den socialdemokratiska maktapparaten samt att det vore förfärligt med kommunister i regeringen. Men när det gäller deras praktiska politik är det inte så farligt, även om jag inte håller med. En Socialdemokratisk regering kan mycket väl vara legitim.

Jag kan också se hur man intellektuellt kan resonera sig fram till Socialdemokratiska ståndpunkter. Man ser utjämning i inkomster som det helt övervägande politiska målet, man ser inga problem med att ta stora delar av folks inkomster och makt ifrån dem och man har en syn på politiken som ett väl fungerande maskineri, för att nämna några utgångspunkter. Jag håller inte med, men det går att förstå.

Frågan är då varför vänstern inte förhåller sig på motsvarande sätt till borgerligheten. Trots att de upprepade gånger medgett att Moderaterna gått mot mitten - som i utspel av typen "Varför rösta på en dålig kopia" - och att de flesta bedömare menar att skillnaderna mellan blocken är små, använder de en retorik och ett tonfall som vore det Pinochet som innehade makten.

Det är på något sätt som att något annat än en vänsterregering är illegitim, odemokratisk och katastrofal. Tonfallet och attityden vittnar om en konstig självbild, brist på mått och sans och en underlig attityd i förhållande till vanlig västerländsk konkurrensdemokrati, där de tävlande politiska krafterna brukar turas om om att inneha makten.

Jag har alltid sagt att jag snarare röstar mot arbetarrörelsen än för borgerligheten. Det är därför med ett stort mått av tillfredsställelse jag betraktar sönderfallet. S får under 28 procent, en rad s-toppar tar avstånd, Kommunals Handels före detta ordförande Ninel Jansson ger sig på Göran Persson och Mona Sahlin sågar konservatismen i facket med en gäspning.

Det är inte bara det att sosseriet inte har några idéer. Rörelsen verkar helt lamslagen, och hamnar i fel tonläge i stort sett varenda sakfråga. Det skakar av frustration så att det rasslar i de länkar som utgör järntriangeln mellan Sveavägen 68, Norra Bantorget och Helgeandsholmen. Det ska bli så härligt att betrakta inbördeskriget efter den historiska förlusten, förnedringen, normaliseringen av Sverige.

Som Gudmundson mycket riktigt påpekar på SvD:s ledarblogg är det ett paradigmskifte vi ser. Och fallet stämmer in med hur dominanta partiers sammanbrott beskrivs i den statsvetenskapliga litteraturen. När enpartidemokratiers ledande kraft inte längre har tillgång till makten kan den inte längre upprätthålla sina patron-klientrelationer. Individer, byråkratier och intressegrupper börjar förhålla sig till det dominanta partiet som till vilket parti som helst. En riktig konkurrensdemokrati har skapats. Det känns så bra, så bra.

Stefan Jonsson, en av de där vänsterextremisterna som nyligen blev uppsagda från DN Kultur, använder tidningens liberalismdebatt för att slå ett slag för ... tadaa ... kommunismen.

Enligt Jonsson är det inte alls det faktum att Sverige till hösten kan få en regering med kommunister som fått upp frågan på agendan, utan borgerliga skribenters behov av spöken, som om kommunismens fruktansvärda brott inte skulle vara tillräckligt skrämmande.

Men i Jonssons värld är dessa brott inte särskilt viktiga, för det var faktiskt Sovjetunionen som främst besegrade Nazityskland. Hmm, denna argumentation presenterar således tesen:

En ideologi som finns i ett land som besegrade en massmördararmé kan själv inte vara massmördare.

Detta trots att alla kommunistregimer som någonsin funnits har varit just det. Och att uppräkningen av konflikter mellan olika massmördarregimer i historien skulle bli väldigt, väldigt lång.

Jonssons andra argument är att kommunism och nazism inte är jämförbara, eftersom nazisterna dödade tyska kommunister. Kan två onda ting som bekämpar varandra inte vara jämförbara, eller ens ha några beröringspunkter?

Ett tredje argument är att de ryska kommunisterna bara dödade andra kommunister. Förutom det faktum att det inte är sant - kulaker, tvångssvält i Ukraina, utrensningar av nationalister i Baltikum för att bara ta några exempel - undrar man om Jonsson tycker det är ok att döda så länge offren är just kommunister? Och vad säger det om hans människosyn?

Ett fjärde argument är att kubanerna bidrog till att förbättra sjukvård och utbildning i Angola. Motorvägarna i Tyskland, någon?

Den halmdocka Jonsson ritar upp (rödgrön seger=kommunister i regeringen=Stalin=Hitler) är naturligtvis tramsig och ovärdig en tidning som Dagens Nyheter. Det räcker med det enkla faktum att vi för första gången någonsin riskerar få någon som kallar sig kommunist i den verkställande politiska makten, att någon som använder k-begreppet för att beskriva sin egen världsåskådning och människouppfattning och som därmed ansluter sig till den ideologi som stått för överlägset mest politiskt dödande i världshistorien, i olika sammanhang ska representera Sverige.

Jonsson hävdar att nazism och kommunism i grunden är två helt olika ideologier, eftersom nazismen enligt honom talar till människans dåliga sidor, medan kommunismen vädjar till hennes goda.

Det är alltid här skon klämmer för dessa människor. Den liberaldemokratiska idén - den empiriskt sett utan jämförelse bästa samhällsform mänskligheten någonsin sett - bygger på att vi först kommer överens om att inte döda varandra. Sedan kan vi på demokratisk väg föra en diskussion om storleken på staten. Jonsson, precis som många vänsterpartister, tar i stället offentliga välfärdsutgifter som start, som anständighetsmarkör. Att de sedan råkar fira av några tusen nackskott på vägen blir liksom bara ett olycksfall i arbetet, något vi måste acceptera för det högre målet. Det var det där med äggen och omeletten.

Det är precis den inställningen jag är så rädd för. Den är långt farligare än alla de spöken Jonsson försöker frammana. 

Ska vi hoppas på stort uppslagna dementier, med flera dagar av reportage om hur media hade fel och hur aningslösa de var, när de sprang ärenden åt en ideologiskt fanatisk djurrättsrörelse som inte hade på fötterna?

Läs mer.

Måndagen den 13 september (kl 8-9:30) presenteras en essä om verklighetens folk och politikens gränser, som undertecknad författat på uppdrag av den Kristdemokraterna närstående tankesmedjan Civitas. Boka! Anmälningsuppgifter följer.

Kebnekaisegruppens förtrupp, bestående av Arvid Malm, Johnny Munkhammar, Stefan Fölster och Fabian Wallen, på toppen av Storsylen, 1 762 meter över havet (och faktiskt i Norge).

En Lena Lid Andersson, forskare i FN:s ledarskap på Handelshögskolan, har på Tällberg Forum bemött min SvD-artikel om FN, med argumentet att organisationen är en dröm värd att kämpa för. Hon bekräftar då behovet av min artikel.

1. Möjligen skulle det gå att få till en världsorganisation som fungerar så som det var tänkt. Det mesta talar dock för att så inte är fallet: a) Det har inte gått hittills. b) Den uppbyggda organisationens egenintressen förhindrar reformer. c) När en så stor andel av organisationens medlemmar styr med våld, i stället för med folkets mandat, finns det få sådana utsikter.

2. Det är orimligt att ha en orealiserad dröm i centrum för ett lands utrikespolitik.

Jag har bara läst början av Richard Dowdens Afrika - framtidens kontinent. Men jag håller faktiskt med Aftonbladets recensent. Hur en människa med så mycket kunskap om och erfarenhet av Afrika kan slänga ur sig så hissnande generaliseringar om afrikaner är förvånande.

Dessutom tror jag att Dowden har fel i sin grundansats. Det ska mycket till innan Afrika har skapat de utvecklingsstater, eller snarare monterat ned de rövarstater, som är förutsättningen för att Afrika ska bli framtidens kontinent. 

Men som sagt: boken är inte färdigläst.

I ett antal Gotlandstidningar var mitt uttalande i Dagens Samhälle (ej online) häromdagen om långa borgerliga maktinnehav i landets kommuner dagens citat:

"Moderater är nästan lika dåliga som socialdemokrater."

Tidningens namn är för övrigt ett tecken på vilket sjukt samhälle vi lever i. Den offentliga, skattefinansierade och politikerstyrda verksamheten ser sig själv som "samhället". Var äger då alla de hundratals handlingar rum, som sker utanför och bortom offentlig sektor. I ett vakuum? 

I minst 24 timmar efteråt gick jag och muttrade: "Det var inte värt det. Det var det baske mig inte."

Men så här med lite perspektiv måste jag säga: Det var nog bland det coolaste jag gjort: tuffare än att slåss med ett gäng arabungdomar som misshandlade en svensk tjej på Paris bakgator, mer hissnande än att besöka Machu Picchu och kaxigare än att springa Stockholm halvmaraton. I förrgår var jag nämligen uppe på Storsylen.

Och att vi kunde ta oss ner 70 höjdmeter glidandes nedför en glaciär på baken var som lök på laxen. Men ack vilken träningsverk jag har idag.

Det hela var en övning i Kebnekaisegruppens regi.

Dem amerikanska spanskspråkiga tidskriften Diario de América skriver om min vattenbok.

Jag är på konferens/bergsklättring. Idag besteg jag såväl Stor- som Lillsylen. Tufft.

Två noteringar i alla hast:

Jag skriver i ETC (sic) om liberalers okritiska inställning till Israel.

Dagens samhälle har en intervju med undertecknad om enpartikommuner (ej online).

Den senaste månaden har denna blogg haft 13 000 sidvisningar. Kul!

Dagens MP-drapa säger det mesta om tillståndet i svensk "liberalism".

Det finns de som vill tona ned demokrastins betydelse för utveckling. Inte minst sägs Kina visa att det går att utvecklas utan demokrati, och att fattigdomsminskning inte nödvändigtvis behöver leda till en demokratiseringsprocess.

Jag tror man då missar ett antal faktorer. Landets storlek och extremt höga tillväxt gör att vi ibland förleds att tro att Kina är ett rikt land. Så är inte fallet. Den genomsnittliga inkomstnivån är fortfarande mycket låg, jämfört med länder som Japan, Sverige och USA. Det är inte förrän inkomstnivån är högre och medelklassen större som auktoritära regimer blir demokratiska, som i Sydkorea och Taiwan.

Det är också illustrativt att gå igenom The Economist demokratiindex. De länder i Latinamerika och Afrika som rankas högst är också de länder som har utvecklats bäst de senaste decennierna. Det handlar om länder som Mauritius, Sydafrika, Chile, Costa Rica och Botswana.

Tagen från Johan Norberg Anders Hjemdahl på Facebook.

FP i Göteborg vill kunna kräva motprestation av socialbidragstagare. Och vänstern rasar med ord om förnedring och fattighjon.

Att det ska vara så kontroversiellt, att människor inte ska få leva på andras pengar hur som helst. Fast i vänsterns värld kanske alla pengar är statens, och sen ska man vara glad att man över huvud taget får behålla något.

Möjligen för att jag tar ett rent analytiskt perspektiv tycker jag, till skillnad från de flesta andra, att Jimmy Åkesson sopade banan med Gudryn Schyman. Detta trots att han fick mindre talartid och sämre möjligheter att tala till punkt.

Schymans idé om att våldtäkter i Sverige är ett uttryck för samma patriarkala struktur som leder till att kvinnor som vistas ensamma med främmande män stenas till döds är nog något de flesta svenskar inte håller med om. Jag tror det finns ytterst få män som tycker att män har rätt till kvinnors kroppar. Åkessons argument att nära hälften av dem som dömts för våldtäkt har utländsk bakgrund har större chans att gå hem.*   

Och Schyman skulle nog läsa Bo Rothstein innan hon slänger sig med påstående om förakt vad gäller genuskunskap. Det verkar som att en del genusforskare uppvisar en icke oansenlig grad av kunskapsförakt, i maktens och ideologins tjänst.

*Det lite jobbiga med Åkessons siffror är att om de stämmer, är det chockerande. Och jag kan inga bra motargument.

Världen har genomgått en finanskris. Därför spelar incitamenten att arbeta inte längre någon roll för samhällsekonomin. 

De rödgröna har presenterat sin biståndspolitik. Något mer substanslöst har jag sällan läst. Det är "vi tror", "vi vill" och "vi måste", för hela slanten, tillsammans med lite sedvanlig floskelbiongo. Ingen analys av de problem världen står inför, ingen presentation av vilka beprövade verktyg som står till buds för att förbättra problemen, inga referenser till någon vetenskap och ingen diskussion om avvägningar eller målkonflikter.

Den viktigaste substantiella förändringen tycks vara att biståndsvänstern ska få mer pengar till propaganda i Sverige.

Med en rödgrön biståndspolitik är vi alltså tillbaka på ruta ett. Låt oss bränna stålar utan att veta om det gör skada eller nytta för fattiga människor. Men vi kan åtminstone slå oss för bröstet. Det är moraliskt förfall.  

Huruvida Vänsterpartiet numera ska anses vara rumsrent är något som diskuteras. Jag menar att så inte är fallet. Sverige kan inte ha en minister som tycker att Castro är bättre än Tony Blair.

Men det finns fler skäl. På framsidan av sin webbplats länkar Vänsterpartiet till olika Vänsterbloggare. En av dem som ligger högst upp är Tänkvärt, som har Pol Pot på bild.

Uppdaterat 17:46. Det var Ho Chi Minh, inte Pol Pot. En nyans bättre, men fortfarande helt uppåt väggarna.

Socialdemokraterna är samma sak som LO, säger de, i försvaret av det korrupta förhållandet mellan arbetarrörelsens två grenar. Okej, LO har väl 1,8 miljoner medlemmar. Och Sverige har väl drygt 6 miljoner röstberättigade medborgare. Det blir knappt 30 procent. Så de kanske har rätt? 

LUF:s Adam Cwejman skissar på ett liberalt topplag i regeringen. Mycket uppfriskande grepp från en nutida ungdomsförbundare, som annars tenderar att bli väl mycket del av moderpartiet och därmed rätt utslätade.

Hur kan arbete samtidigt vara:

1. Ett så stort problem att hela samhället måste stöpas om med politiska tvångsmedel? 

2. En rättighet

3. En källa till stolthet

4. Något onödigt?

Jag får inte ihop det.

Gunnar rensar som vanligt den tjocka valrörelseluften med rakryggad och intellektuellt tydlig argumentation. Denna gång om varför det är rätt att sänka skatten.

Igår skrev två forskare på DN Debatt att:

1. Det finns ingen pensionärsskatt

2. Pension är inte uppskjuten lön

Ändå ihärdar Mona Sahlin idag med just dessa falska påståenden.

Och så avfärdar hon jobbskatteavdraget med att arbetslösheten är högre idag än före valet.

Även om Sahlin själv inte är någon analytiker av rang har hon väl medarbetare som förstår att den enda rimliga frågan att ställa sig är huruvida arbetslösheten skulle varit lägre eller högre om vi inte hade haft något jobbskatteavdrag. I stället drar hon till med sådant trams.

Har någon heder i kroppen över huvud taget?

...kommenterar jag idag ett förslag från Johnny Munkhammar om ekonomiska frizoner, på Svenskt Näringslivs reformbank.

Ni ska få behålla era företag, men  ni ska banne mig inte få tjäna några stålar.

Ungefär så definierar Mikael Nyberg begreppet i Aftonbladet.

Jag som trodde att det betydde kapitalism i kombination med en välfärdsstat för social trygghet.

Min gode vän och streetcreddiga ungdomsalibi Krohnman har börjat blogga igen. Missa inte den vassa pennan på The Krohnicle.

I morse var jag på Timbroseminarium om Jämlikhetsbluffen. Det är en bok som testar robustheten i de tvärsäkra påståenden om inkomstjämlikhetens effekter på alltifrån förväntad livslängd till sopsortering som fördes fram i den av vänstern (särskilt dess filial på landets kultursidor) så omhuldade boken Jämlikhetsanden.

Välfärdsforskaren Andreas Bergh, som inte på något sätt är att betrakta som något nyliberalt spöke, gjorde akademisk flisved av kulturskribenten Ulrika Kärnborg som hyllat boken. 

Min fråga löd ungefär så här:

I decennier har debatten sett ut så att liberaler för fram det ena vetenskapliga beviset efter det andra, varvid vänstern svarat med känslor och ideologi. Nu har (kultur-)vänstern fått en nyfunnen kärlek för just vetenskaplighet. Innebär det att vi kommer att få se kulturartiklar om att bistånd undergräver förutsättningarna för utveckling, eller att höga skatter leder till lägre tillväxt?

Jag fick inget svar.

Kontentan, något som såväl Arenas Boa Ruthström som SSU:s Daniel Suhonen konstaterade samtidigt som de uttryckte sin förvåning över det mottagande som absolut sanning som boken fått, är att Jämlikhetsanden ska ses som ett debattinlägg från vänster, och att den ideologiska striden om skatter och radikal inkomstomfördelning kommer att fortsätta.

Den danske nationalekonomen Christian Björnskov ger inte mycket för den omtalade bokens vetenskaplighet. 

Hittat hos Nonicoclolasos.

1. Nya bloggen MaktskifteMalmö. Undertecknad har bidragit med ett inlägg.

2. Nathan Schachars text om enpartistatens död. Jag tror dock att vi behöver fyra år till utan sosseriet innan det är dags att ropa hej. Dessutom måste LO sluta agera som en partipolitisk aktör alternativt få alla band med staten avklippta innan Sverige kan anses vara en väl fungerande demokrati.