Metrobloggen

Precis som det blev liv i Expressen när jag gick med i en Facebookgrupp som menade att V är lika kassa som SD har Munkhammar & Co:s artikel på Aftonbladet rönt uppmärksamhet, inte minst i bloggosfären.

Och visst ter sig jämförelsen med Nordkorea överdriven. Men av tonfallet att döma är det många som har svårt att förstå några poänger:

• Lars Ohly och Vänstern har ett tydligt odemokratiskt förflutet, i närtid med den nuvarande ledningen som aktiva medlemmar.
• I V:s partiprogram står det att marknadsekonomin ska avskaffas.
• I V:s riksdagsgrupp återfinns kommunister och Kubakramare. Det finns alltså risk för en regering till hösten, med ministrar som inte gör en tydlig rågång mellan diktatur och demokrati.

Det borde vara den helt överskuggande frågan i höstens val.

Lika lite som Sverigedemokraterna vill upprätta utrotningsläger vill Vänstern av idag sätta ett skott i nacken på alla borgare, eller skicka MUF:are till omskolningsläger. Men det är något sjukt när den ena extremismen anses vara förkastlig, medan den andra ses som rumsren. Bägge partierna borde hållas utanför den politiska anständigheten.

Ibland får man uppmärksamhet av mer oväntade avsändare. Det nya numret av (återigen snygga och matnyttiga) biståndstidningen Omvärlden citerar bloggen:

Det är en skandal att de 10 000 människor som jobbar med bistånd i Sverige inte har lyckats skaffa sig en korrekt bild av världen, av utvecklingen och dess förutsättningar.

Och Contra.nu har denna blogg som veckans länktips.

Hmmmm....

Metallklubbordföranden på Atlas Copco i Örebro Ulf Ström, när företaget kontrollerat om den tidigare klubbordföranden Lars-Erik Soting hade varit på arbetet eller inte. Det visade sig att Soting, som också är kommunpolitiker, hade bedrivit partipolitiskt arbete på arbetet. Det ruttna förhållaandet mellan facket och sossarna måste brytas upp.

skriver jag på SVT Opinion.

David Roodman (en statistiker utan examen i utvecklingsekonomi som har kunnat avfärda de flesta ekonomer som hävdar att de kunnat visa att bistånd ger tillväxt) visar att kampanjmakarnas tal om vad Haiti behöver inte motsvaras av analys och fakta. Det är ideologi snarare än omsorg om haitierna som får skuldavskrivning att hamna så högt upp på agendan. Det bästa för Haiti vore om så många som möjligt kunde emigrera till USA och Kanada och börja skicka hem pengar.

(Via Marginal Revolution.)

till Johnny Munkhammars Lindsötext:

Det finns all anledning att förfäras över allt de som Svenskt Näringsliv uppnått genom åren. Avskaffade löntagarfonder, friskolor, privata dagis, inflationsmål, lägre marginalskatt, avreglerade marknader, EU-medlemskap, entreprenörer i vården, med mera. Och allt detta oavsett regering.

I kommentarsfältet till ovan nämnda text. Det är det Lindsö kallar partipolitik och att "misslyckat sitta och hytta med näven och tala om vikten av högre löner för direktörer".

i Svensk Tidskrift.

Nej, Reepalu, staten Israel och Auschwitz har inte samma moraliska värde. För det är det han gör när han säger att han "tar avstånd från såväl antisemtism som sionism".

i Expressen av min gode vän Johnny Munkhammar. Undertecknad utvecklar i Svenskt Tidskrift på fredag.

Huvudpoängen i min kritik mot biståndet har varit att det försämrar mottagarlandets institutioner, och därmed undergräver den viktigaste förutsättningen för utveckling. Nu kommer det rapporter om att USA:s bistånd till Afghanistan har just den effekten.

Tipstack Maria.

$74 miljoner i cash fick Spyker betala. Igår kom Apple med sin
kvartalsrapport. $3,380 miljoner i vinst. Eller: ett SAAB varannan dag. I vinst!

Spontant känns det som att vi behöver fler företag som Apple och färre företag som SAAB i landet.

(Citerad, Erik).

Första gången jag såg Depeche Mode live var 1984, på Olympen i Lund. Nu, 26 år senare, är det dags igen att fira svart. Och enligt uppgift är Basildonbandet inspirerat. 

...Stefan Helgessons Leve fortsättarna, om marxistiska biståndsarbetare i Afrika på 70- och 80-talen. Det var på den tiden den svenska biståndseliten var övertygad om att diktatur och centralplanering var vägen ut ur den postkoloniala misären. Att vi därmed hamnade på Sovjetunionens sida i kalla kriget verkade vara inget annat än lök på den lax som gick under namnet "solidaritetsarbete". DN:s recension är tydlig i sin politiska kritik av boken:

Att Moçambique fått fria val och att det förödande 17 år långa inbördeskriget äntligen tagit slut har naturligtvis haft mycket större betydelse för landet. Ingetdera nämns i romanen. I stället talas det om att allt är samma skit och utvecklingen kallas nyliberalt vansinne.

Expressens Nils Schwartz är i sin text om boken mer tillbakablickande vis. Rubriken "Vi som ville så mycket" är talande.

Min kritik mot biståndet skulle kunna sammanfattas med "från att vilja till att kunna". Ska bli intressant att läsa.

Jag brukar säga att frivilligorganisationer ofta gör ett bättre jobb än bistånd som går via staten i fattiga länder. En BBC-reporter visar i detta inslag att så inte alltid är fallet (12.20 in i programmet).

Tipstack Janerik.

Roas av attackerna mot Björn af Kleen, för att han i Expressen återgett facebookkommentarer från några offentliga personer. I samma tidning uppmärksammades för några månader sedan att undertecknad gått med i en grupp i samma sociala forum. Det gäller att passa sig.

Idag släpptes min rapport Den sista bastionen, om hur alliansen kan skapa en fungerande marknad för hyresrätter.

Johan Norberg skriver en briljant krönika om Haiti.

När Europa drabbades av en värmebölja för några sommar sedan var det klimatförändringarnas fel. Undrar vad som orsakar de minst 35 000 dödsfall som den brittiska vintern skördar.

(Tipstack Janerik.)

I det spännande inomvänsterliga storgräl som brutit ut på Aftonbladet Kultur haglar invektiven. Extremisterna anklagar mjukisarna på tidskriften Arena för liberalism, ja nästan nyliberalism. Huja, så hemskt.

Samtidigt påstås det att EU drivs i nyliberal riktning.

Såpass.

Inom borgerligheten är nyliberalerna den grupp där EU-moståndet är som störst, för att unionen är så sossig. 

I en mycket intressant artikel på Aftonbladet Kultur (sic) skriver Mark Lynas hur Kina saboterade köpenhamnsförhandlingarna om ett globalt klimatavtal, och lyckades ge skulden till Obama.

Det är en uppseendeväckande ärlig text, som för en gång skull går ifrån det tröttsamma perspektivet att skylla alla världens problem - och särskilt de i fattiga länder - på oss i den rika världen:

Den totala avsaknaden av press från medborgarrättsrörelser på Kina och Indien stärkte kineserna ytterligare. Kampanjorganisationer kan aldrig skylla misslyckanden på utvecklingsländer, detta är en oskriven lag som aldrig ifrågasätts. Indierna speciellt anser sig ha ett slags äganderätt till begreppet rättvisa, ”lika rättigheter till atmosfären”, vilket leder oss mot globalt självmord. Och vänsteraktivister och vänsterkommentatorer är fångade i sin egen fälla. 

Så heter en tankesmedja i Bryssel där jag är fellow. Idag lanserar den sin nya sajt.

Ibland låter även intelligenta debattörer ideologin och intresset gå före all intellektuell hederlighet. Det är oerhört tröttsamt.

Nisha Besara på Dagens Arena skriver att LAS väl belagda påverkan på ungdomsarbetslösheten är en myt, eftersom TCO hävdat att rätt få ungdomar förlorar jobbet på grund av turordningsreglerna. Men LAS huvudsakliga påverkan på ungdomsarbetslösheten handlar ju om att ungdomar har svårt att över huvud taget få något jobb, och särskilt fast anställning. Det vet Besara, för i nästa mening skriver hon:

En förkrossande majoritet av de unga har inte ens varit i närheten av att ha ett fast jobb och därmed bli aktuella för eventuella Las-förhandlingar.  

Alla som jobbat på en redaktion känner till LAS negativa konsekvenser. De flesta har någon gång blivit "utlasade", det vill säga varit tvungen att lämna jobbet efter 11 månader eftersom fast anställning annars skulle varit obligatoriskt. Besara, som har vickat på Aftonbladet, känner naturligtvis till fenomenet. Men när facket, som finansierar Arena, bestämmer vad som är rätt och fel är hon tvungen att krumbukta sig för att få till det. Det går så där.

Bisatser, saker som sägs lite i förbigående och uttryck som liksom bara slinker med är intressanta. De avslöjar ofta vilka grundantagande en människa gör, vilken världsbild hon har. Arbetarrörelsen har genom decennierna byggt upp en mycket säregen sådan. På Aftonbladets debattsida skriver Wanja Lundy-Wedin, med anledning av att avgifterna till a-kassorna varierar:

"Allt annat än en solidarisk finansiering av a-kasseavgiften är absurd och orättvis."

Såpass. Vad skulle hon då kalla ett system där de inte finns någon skattefinansierad a-kassa över huvud taget?

En annan vinkel: föreställ dig ett land där ett parti har haft makten under mycket lång tid och en del av det partiet får sköta de skattefinansierade socialförsäkringarrna, för att människor ska ha starka incitament att vara med och finansiera det partiets valrörelse. Ur ett normalt och neutralt liberaldemokratiskt perspektiv är det en mycket mer absurd och orättvis ordning än differentierade avgifter till olika branschers a-kassa.

När moderaterna är i opposition går partiet inte till vänsterregeringen och säger "lyssna på oss". I stället bedriver man politisk opposition för att vinna valet. LO försöker göra både och. Det funkar inte.

Ända sedan Roland Poirier Martinssons PR-smarta attack på Johan Norberg och liberalismen har jag funderat på det där med konservatism, vad ideologin egentligen innebär och hur man som liberal ska förhålla sig till den.

Under denna reflektion har jag varit mer uppmärksam än tidigare på hur konservatismen behandlas i den offentliga debatten, särskilt i de fina kultursalongerna. Slutsatsen är: djupt orättvist.

Ideologin blir förbluffande ofta påsmetad massmord och rasism. Som när det antyds att Göran Hägglunds eller Axess Johan Lundbergs kultursyn är nazistisk. Det är ojuste. 

Och idag blir Johan Wennström, tidigare vikarie på SvD:s ledarsida, associerad med nationalism och Sverigedemokraterna, för att han lyft fram den engelske filosofen Roger Scruton.

Jag är inte konservativ. Men ideologin, om konservatismen nu är en sån, förtjänar att tas på allvar, utan att kopplas till rasister och diktaturer. Precis som det finns demokratisk socialism finns det demokratisk konservatism. Och bägge är faktiskt anständiga ideologier.

Jordbävningen på Haiti är frukstansvärd. Om premiärministerns uppgifter om 100 000 döda stämmer är det en i det närmaste ofattbar katastrof. Ekonomiprofessorn Tyler Cowen skriver att staten Haiti har upphört att existera.

DN:s Erik de la Reguera vill (ej online) lägga skulden för den haitiska statens dåliga beredskap på IMF. Det är att göra det allt för enkelt för sig. Det är nog snarare så att den dåliga staten är grundorsaken till både oförmågan att hantera katastrofen och bristen på utveckling. Vilket i sin tur har gjort att haitierna drabbas hårdare än annars. Handelsprofessorn Mats Lundahl är expert på Haiti och har skrivit om landet i decennier. Han kallar landet för en plundrarstat, en kleptokrati.

Svenskans ledarblogg är pigg just nu. De tre senaste inläggen har personlig koppling till mig. Två är skrivna av min kära flickvän/sambo (snart får jag fria, on inte annat för att slippa använda tonårs- alternativt kvasijuridiska begrepp om en kärleksrelation) och ett handlar om min radiodebatt i morse. Kul, tycker jag.

Har tillbringat förmiddagen på en intressant men i längden rätt tröttsam konferens om bistånd och korruption, anordnat av en konsultfirma och antikorruptions-NGO, som en reaktion på Gunilla Carlssons initiativ i frågan. Bland talarna återfanns Michaela Wolf, författaren till It’s Our Turn to Eat, Ari Kokko, ekonomiprofessor, en bulgarisk toppintellektuell, Rwandas ombudsman (nej, ordet betyder inte fackpamp utan medborgarnas talesperson gentemot staten) samt den norska forskaren Harald Mathiesen.

Tillsammans sa de, visserligen utspritt vid olika tillfällen, att bistånd:

• inte har funkat hittills,
• i grunden är en korrumperande relation, att korruption är en inneboende del i biståndsgivandet 
• riskerar bidra till krig i post-konfliktsituationer,
• minskar incitamenten till produktivt beteende, 
• undergräver den demokratiska dialogen,
• gör lättare för eliter i dåliga stater som tjänar på status quo att stanna kvar vid makten och att strunta i sin befolkning genom att de vet att givarna har behov av att göra utbetalningar.

Michaela Wolf formulerade som att biståndsgivarna har plenty of blood on their hands.

Förutom att det är ungefär det jag med vetenskapliga belägg visar i min bok är det svårt att förstå hur man kan dra någon annan slutsats än att biståndet måste upphöra. Men det verkar vara svårt för många att samla ihop dessa insikter till ett paket, och inse faktum.

En pensionerad amerikansk general har kommit med ett förslag om att alla unga muslimska män ska kroppvisiteras. Det kallar Flamman för raslagar. Fruktansvärt dålig idé, jag håller med, men senast jag kollade var islam faktiskt en religion.

En majoritet av TCO:s medlemmar röstade på Alliansen och stod därmed bakom arbetslinjen. Vad är det då som får förbundets samhällspolitiske chef att skriva en debattartikel som driver motsatt linje?

Det verkar som att jag ska försvara GM:s nedläggning i morgon bitti. Håll öronen öppna.

Under ett par år vid millennieskiftet arbetade jag enbart med Öst- och Centraleuropa. Och jag lärde mig ganska snart att prefixet Öst- inte är särskilt lämpligt i sammanhanget. Dels är det svårt att hitta ett ord för Georgien om man redan använt "Öst" för Tjeckien, vars huvudstad ligger norr om Paris och väster om Wien. Dels klumpar det ihop en rad länder med varierande profil, storlek, religion, språk, kultur och politik.

Via en Facebookuppdatering av Erik Zsiga, författare till boken Hejdå Östeuropa, hittade jag denna Economistartikel på temat.

I arbetarrörelsens Sverige får det inte finnas så stora inkomstskillnader. Genom höga skatter på arbete samt facklig kartellmakt med höga de facto-lägstlöner har låglönejobben tvingats bort. Människors kompetens ska i stället höjas genom satsningar på utbildning. Med sedvanlig sloganpopulism heter det att vi ska kopnkurrera med kompetens, inte med låga löner.

Problemet med dessa utbildningssatsningar är att de inte har funkat. Det så kallade kunskapslyftet ökade snarare än minskade långtidsarbetslösheten. Katrine Kielos pekar i Aftonbladet mycket riktigt på att utbildning inte räcker. Men hon avfärdar fördomsfullt tron på låglönejobb som naiv, utan argument. Och så kräver hon en annan politik, fast utan att precisera vilken.

Arbetarrörelsen står och famlar efter hur de ska lösa sysselsättningens gåta i det post-industriella samhället. Sanningen är den att de behöver slakta en hel del heliga kor. Det avstod Mona Sahlin från i artikeln i GP häromdagen. För såväl LO som den grundläggande socialdemokratiska inställningen till vad en människa, ett samhälle och ett arbete är gör det svårt för dem att presentera någon lösning.

Trots att nyliberalismen krisat i nära två år sitter nyliberaler kvar vid makten.

Så uttrycker sig Sverker Lenas i kommentar på DN Kultur. Trots att jag hängt i internationella nyliberala kretsar i ett knappt decennium kan jag faktiskt inte peka på en enda nyliberal regeringsföreträdare i ett enda land. Var någonstans sitter de vid makten?

Men Lenas kanske inte menade nyliberal, utan någon som tror på marknadsekonomi, det vill säga alltifrån socialdemokrater och högerut. Möjligen menade han antikommunist. Frågan är då varför han inte skrev det då?

Jag känner inte Edward Unsgaard, men idag känner jag för honom. För visst skulle jag kunna ha uttryckt mig lika slarvigt som han. Och visst finns det en lustig underton i kritiken, av att det är fel att städa professionellt, särskilt bajs, att det är konstigt att ge
bra service och att det är fel att företag har verksamhet vid den
tidpunkt när människor vill ha tjänsten (minns debatten om 7-11:s
öppettider). Här undrar jag om vänstern verkligen har gått bakom
reptilhjärnan och tänkt efter.

Jag har vid upprepade tillfällen klagat på att Sida far med osanning i sin propaganda, inte minst om biståndets resultat. Tidigare hade myndigheten en hemsida med fräcka och falska påståenden.

Men bättring har skett. Numera kan man läsa en balanserad genomgång av den kunskap som finns, det vill säga att det finns gott om lyckade projekt men att det inte går att visa att bistånd fungerar på ett övergripande plan. Jeffrey Sachs vägs upp av William Easterly. Sidan har till och med en länk till min bok. Heder.

1. Alla svenskar är inte Jehovas Vittnen, som ett spinn på Dilsa Demirbag-Stens DN-debattare häromdagen. Som jag brukar säga: jag är islamistofob, men då rakt ingen muslimofob.

För många år sen träffade jag en arabisk läkare. Han uppfyllde alla fördomar. Tokreligiös och så där lite mellanöstigt aggressiv. Gud var central i hans världsuppfattning. Och det finns många fiender mot hans religion. Men han var inte muslim, utan koptisk egyptier.

Lika lite som alla svenskar är med i Jehovas Vittnen och lika lite som alla araber är muslimer, är alla muslimer islamister. Detta måste vi komma ihåg.

2. Den 20 januari förklarar jag varför regeringen borde sluta med sina halvmesyrer och införa marknadshyror, med anledning av min rapport på Ohlininstutet. Välkomna!

För ett uppdrag åt Svenskt Näringsliv söker jag en person som länge har haft en vilja att byta karriär, men som ändå har varit kvar på sitt gamla jobb, och som är villig att ställa upp i en anonym djupintervju om varför. Mejla svar till fredriksegerfeldt@gmail.com.

Det finns ett gäng superstjärnor i nationalekonomin, som ofta nämns som kandidater till nobelpriset. En av dem är Jagdish Bhagwati, professor i nationalekonomi vid Columbia, som jag hade privilegiet att träffa i samband med publiceringen av den här rapporten.

I senaste numret av Foreign Affairs recenserar han Dambisa Moyos bok Dead Aid. Och han kommer med ungefär samma budskap som jag gjorde i min recension. Moyo har flera viktiga poänger, men hon har föga stöd för påståendet att bistånd skulle vara huvudorsaken till bristen på utveckling i Afrika. (Många, exempelvis Kenneth Hermele, har svårt att förstå skillnaden mellan att ha en negativ nettopåverkan på utveckling och att vara huvudorsaken till bristen därpå. Effekten av bistånd kan mycket väl vara negativ, utan att biståndet för den sakens skull är det som primärt hindrar utvecklingen.)

Bhagwati fångar också min invändning mot Gunilla Carlssons antikorruptionsagenda:

Arguments that aid can and should be used to promote development seem reasonable but have run into problems -- not just because corrupt dictators divert aid for nefarious or selfish purposes but because even in reasonably democratic countries, the provision of aid creates perverse incentives and unintended consequences.

Det är inte att pengar försnillas som är problemet, utan att bistånd snedvrider incitament och undergräver de institutioner som är utvecklingens viktigaste förutsättningar.

Bhagwati avslutar:

Moyo is right to raise her voice, and she should be heard if African nations and other poor countries are to move in the right direction. In part, that depends on whether the international development agenda is set by Hollywood actresses and globetrotting troubadours or by policymakers and academics with half a century of hard-earned experience and scholarship. In the end, however, it will be the citizens and policymakers of the developing world who will seize the reins and make the choices that shape their destiny and, hopefully, soon achieve the development progress that so many have sought for so long.

Hittat via Simon.

När man hävdar att ett av Afrikas viktigaste utvecklingsproblem är bristen på politisk stabilitet får man ofta svaret att det är att svartmåla kontinenten. Idag fick vi ett litet men talande exempel. Den buss som Togos landslag i fotboll färdades i på väg till Afrikanska mästerskapen i Angola blev attackerad av kulspruteeld. Två spelare skadades. 

Jag vet, aspretto rubrik, men jag kunde inte låta bli. I vilket fall som helst är det en mycket viktig gest av den norska tidningen.

undrar jag i Svensk Tidskrift.

säger den nominerade rektorn på Södertörns Högskola.

Mina gamla chefer Urban Bäckström och Stefan Fölster skriver klockrent på DN Debatt om att AP-fonderna borde delas ut till folket, så att människor själva får disponera sin andel på PPM-kontot. Det är ett utmärkt förslag, ur såväl företagar- som egenmaktsperspektiv.

Har precis sett filmen Svarta Nejlikan, om diplomaten Harald Edelstam, som räddade livet på många chilenare efter kuppen 1973. Förutom den töntiga svengelskan var filmen rätt ok. Men den är också ett uttryck för hur snedvriden synen på våldsamma diktaturer i Latinamerika är. Det är stötande.

Edelstam samverkar med vad han kallar frihetssökare, men som i filmen framstår som väpnade extremistiska revolutionärer med samarbete med Kuba, ett land som på många sätt kan jämföras med Chile under Pinochet.

Det finns naturligtvis flera skillnader, som att Allende till skillnad från Batista var folkvald, att Pinochet, möjligen av ren tur, la grunden för Latinamerikas ekonomiskt, socialt och politiskt mest framgångsrika land och att Pinochet frivilligt lämnade över makten 1989, i enlighet med reglerna i konstitutionen.

Men likheterna är desto starkare. Det handlar om människor som tar makten med vapen i hand, som styr med våld och förtryck och som håller landet i ett järngrepp. Ett blodtörstigt system där oliktänkande misshandlas, torteras och dödas. Under Pinochets regim mördades ca 3 500 chilenare. Eftersom kommunisterna fortfarande styr Kuba finns det inga enhetliga siffror över antalet politiska avrättningar på ön. Uppskattningarna varierar mellan 2 000 och 20 000. Det bör också nämnas att enligt Kommunismens svarta bok dödade socialismen 150 000 personer i Latinamerika under 1900-talet.

Av någon anledning är det fruktansvärt när mördarna har fula glasögon och för stora mössor, men helt ok när de vill bygga upp en välfärdsstat. Sverige var upprört över Pinochets regim, men såg Kuba som en allierad. Edelstam gör i filmen den kubanska ambassaden till svenskt terroritorium.

Pinochet får Svarta Nejlikan. Kuba får idolfilmer om Che Guevara. Att det ska vara så svårt att inse att de är av samma skrot och korn.

Även om jag var rätt obetydlig i sammanhanget (hon var min chefs chef) var jag en av Ebba Lindsös mest inbitna motståndare när hon var VD i Svenskt Näringsliv. En person med så grunda kunskaper om politik och samhällsdebatt, för att inte tala om näringslivets villkor, riskerade med några få års katastrofalt ledarskap förstöra så mycket.

Ett exempel:

På en fråga från en reporter på Göteborgs-Posten om hur hon ser på konflikten mellan arbete och kapital svarade Lindsö: "Den frågan har jag inte övat på". Enligt reportern det mest häpnadsväckande svar han någonsin fått av en svensk offentlig person. Som om det var samma sak att verka för fri företagsamhet och en väl fungerande marknadsekonomi som att sälja dammsugare. Den frågan MÅSTE man ha tänkt på innan man tar ett sådant jobb. Annars har man inget där att göra.

Så här i efterhand har hon mest försökt att få det till en fråga om kön. Men även om hon själv spelar rätt mycket på sin sexualitet så var det en ickefråga i sammanhanget. Lindsö var fel person på fel plats, helt enkelt. Hon saknade förutsättningarna för att lösa uppgiften.

Nu kommer hon med en bok. Jag är inte så lite spänd på vad den innehåller.

Tänk att det skulle behöva en så marginell fråga som fildelning för att förstå att Bonos politiska kompetens är så underlägsen hans musikaliska.

Av professionella skäl håller jag på att gå igenom DN:s Insidan, ni vet de där lite mjuka reportagen i slutet av A-delen om hur jävligt människor har det. Då hittar jag följande rubriker:

1. Många lever sparsamt av tvång (de har inte råd att shoppa, halledudanemej)

2. Två böcker om att hoppa av köpkarusellen (de kan inte låta bli att shoppa, halledudandej)

Detta är ett uttryck för dubbeltydigheten i konsumtionskritiken. Vissa drivs av köphets och klarar inte av att undvika att konsumera. Andra har inte resurser nog att konsumera så mycket som de skulle vilja. Det är inte lätt för oss som tycker det funkar ganska bra. Exakt lagom ska det vara.

Tiina Rosenberg, skriver i Aftonbladet om hur det är synd att HBT-rörelsen offrat klasskampen. För det är egentligen kapitalismens fel att det finns diskriminering. Såpass.

Vi kan väl börja med att undersöka hur det står till HBT-rättigheter i liberala marknadsekonomier och sedan jämföra med alla andra länder. Vad säger den svenska HBT-rörelsen?

Hur reagerar du när du ser en polis på gatan? Med en känsla av trygghet, lag och ordning? Eller känner du irritation? Eller kanske till och med rädsla?

Själv känner jag oftast en blandning av akut oro och provokation. Min första reaktion är: oj, vad kan jag nu ha gjort? Och sedan glider det ofta över i någon typ av känsla av obehag, både över att jag blir orolig och över att denna person, ofta större och kraftigare än mina 95 kilon, får stå där med vapen och utstråla: "gör du inte som jag säger har jag rätt att bruka våld mot dig".

Samtidigt är jag intellektuellt helt på det klara med att ett våldsmonopol är grunden för ett undvikande av allas krig mot alla, vilket innebär att vi måste ha en ordningsmakt med överlägsen förmåga att utöva våld för att samhället över huvud taget ska fungera.

Denna tvetydighet i min attityd till polisen gör att jag har svårt att känna mig helt och hållet hemma i klassiskt borgerliga sloganer om längre batonger och fler uniformer på gatan. Och ibland undrar jag om det inte mest är lite publikfrieri, som när Schlingmann lyfter fram fler poliser som en frihetsreform.

"Packet i piketen" inger inte någon frihetskänsla i mig, utan skickar mest ut signaler om kontroll och våld.

I begynnelsen fanns människor som frivilligt bytte ting och tjänster med varandra. Du får en dags mjölkning från min ko, mot att du hjälper mig att plöja min åker. En vecka senare bytte mjölkbonden till sig en stol mot en ost. Så levde människor fria och lyckliga, om än fattiga.

Så kom den tekniska revolutionen och gjorde det möjligt att producera livsmedel med färre människor, vilket skapade utrymme för industrialisering. Helt plötsligt hade det fria utbytet blivit mer kollektivt, där en fabriksägare bytte pengar mot tjänster. Men i princip var det samma utbyte som tidigare. Människor var fortfarande fattiga, om än mindre fattiga än som bönder. 

I samband med att detta utbyte kollektiviserades bildades fackföreningar. Tanken var att man genom att bilda karteller skulle man kunna hålla upp priset på arbete. Då skulle vanliga människor få högre levnadsstandard. Det låter fint och solidariskt. Det var bara det att idén bygger på två missuppfattningar:

1) Det helt avgörande för människors absoluta inkomstutveckling över tid är produktivitetsökning, det vill säga att man producerar mer per arbetad timme. Man kan inte konsumera mer än man producerar. Produktivitetsförbättringar blir till i gynnsamma incitamentsstrukturer, skapade av en fri ekonomi, det vill säga motsatsen mot vad facken förespråkade (och förespråkar).

2) Karteller stänger av naturliga skäl ute människor. De som inte har en marginalproduktivitet som överstiger arbetskraftskostnaden blir olönsamma på arbetsmarknaden och kan då inte försörja sig själva. De får då försörjas av andra som arbetar, antingen via skatter och bidrag eller privat omsorg (om de inte ska svälta ihjäl), vilket gör de arbetande fattigare än de annars skulle vara.

Summa summarum: Facket har haft en negativ nettoeffekt på människors inkomstutveckling och är alltså en kontraproduktiv skapelse som mer handlar om makt och ideologi än om anständighet. Därför blir Ingvar Personns text i Aftonbladet idag patetisk.