Metrobloggen

Japp. Nu har allt rasat officiellt. Eller igentligen inte. Jag har inte sagt det till de berörda parterna, som tex mitt jobb m.m .

Men jag ger upp nu.

Jag kan inte. Som ni kan. Jag kommer nog aldrig kunna. Och gud, jag hade så många, så storslagna drömmar, som jag aldrig kommet att kunna uppnå. för jag är född med en sjukdom, som gör att mitt driv är större och grymmare än ditt, men min kapacitet är noll.

Jag är bara så nollställd. Så förfärad. Så liten. Så totalt obetydlig.

Och jag saknar dig min docka. Min trygghet försvann när du valde att sänka mig. Varför valde du det?

Han packade sina väskor och lämnade mig imorse. Lämnade det som var kvar, efter en vecka med honom. Drömmannnen. Han som skulle hantera det, som skulle bära mig när jag var svag, han som skulle vara det jag alltid längtat efter.

Han som skyller allt som hänt mig på mig. Som tycker jag är osmaklig, inte värdig respekt, bränd. Som min familj och mina vänner har bannlyst. Hur min egen mamma nästan börjar gråta och undrar hur en person som vet om min diagnos kan utsätta mig för det han utsatt mig för i ett främmande land på vår semester. Och hon vet bara 10 %.

Jag önskar jag kunde känna som alla känner. Att mitt väsen skulle veta rätt från fel som en självklarhet. En dag i taget. Och andas .

Jag ringer min bartender, min välbekanta vän sedan år tillbaka. Han som någonsin förstått någonting men låtstas som ingenting. Som helt plöttligt har tre kvällar i veckan ledigt för mig när han fått reda på att jag åkt utomlands med en annan man.

Han säger onsdag. Jag säger kanske. Han säger söndag, jag tänker att jag ska träffa en vän då. Han säger fredag, jag tänker att jag går sönder. Betyder du inte mer för mig, än att jag träffar han några dagar efter du lämnat mig? Försöker jag hämnas dig? Är jag förstörd igen?

Eller är du inte värd mer ? Jag tror inte du är värd någonting, inte efter vad du gjort mig. Och jag önskar jag känner så , när jag står ansikte mot ansikte med dig.

Nu är jag helt medicinfri, vi ska testa detta tycker min psykolog ,, en månad minst.. Bra, kände jag.

För jag vill ha ett liv, som ni andra, med någon jag kan lita på och känna trygghet med, och jag tror inte jag kan få det om jag inte släpper min medicin, min diagnos, allting. Trygghet i mig själv innebär ensamhet. För ingen vågar va med någon som jag. Så jag ska försöka vara bra jag utan medicin, och helt enkelt vara frisk.

Just nu självmedcinerar jag med rödvin. En bra start på månaden anser jag.

Den här ångesten vill ju inte släppa. Jag har testat allt!!! Hållit mig nykter i flera dagar, inte haft kontakt med någon som kan få mig att må dåligt, skött min träning, dykt upp på studietiderna jag har med gruppen, gått i terapi, duschat varje morgon, haft återhämtande egen tid och en massa tid med mannen. Försökt sova.

Inget hjälper.

Min psykolog är inte till vidare hjälp heller. Hon tror inte att det är den nya medicinens fel, hon tycker jag borde ta det lugnare i mitt liv istället. Enkelt.

Så . Hur hade hon tänkt att jag ska kunna lite sådär appropå fixa en billigare lägenhet, ett jobb där jag kan koka kaffe , baka, och skratta samtidigt som jag får en massa betalt, en utbildning som INTE ligger 70 mil bort, en pojkvän som verkligen bara skulle älska mig mer om han fick veta sanningen om min sinnessjukdom. Och , ja , föräldrar som inte antingen oroar sig för mycket eller får psykoser själva.

Jag tänkte mer säga upp mig från allt och hyra alla säsonger av Spårlöst försvunnen (sjukt bra serie) och låsa ytterdörren.

Jag ligger på dag 4 på min andra medicinrunda. (den tidigare medicinen gav för svåra biverkningar) Inga biverkningar hitills. Stämningsstabiliserande. Ska göra mig stabil, lite mera människa. Min psyklog har anmält mig till en bipolär- grupp , för jag ska jobba på min acceptans och träffa andra likartade freaks.

Jag känner mig stabilare generellt , och alla säger att jag blivit så lugn och harmonisk nuförtiden, men jag känner också att TROTS medicinering varje dag så kommer ångesten stötvis hela tiden. Som om herr Ångest ligger och lurar i bakgrunden hela tiden..

Men, högpresterande som jag är lyckas jag påbörja heltidsstudier på Universitetet, jobbar 30 % med ett arbete som tar livet av mig långsamt (fast jag ler hela tiden när jag är där) , är numera FLICKVÄN till en man som verkligen har starka känslor för mig (men igentligen inte känner mig, eller mitt riktiga jag) , underhåller mina vänskapsrelationer, tränar flera gånger i veckan och har väldigt söt outfit när jag gör det, och däremellan hänger jag på psyket, drömmer mardrömmar hela nätterna, dunkar huvudet i väggen och spyr upp allt jag druckit varje gång jag dricker.

Jag har en väninna som sa en gång att hon vill se mig, när jag är dålig, eftersom hon har svårt att förstå, svårt att ta in, att det är något fel på mig, för att det inte syns på mig.

Hon fick ofrivilligt se det i måndags, när jag försvann ner i det där mörka, på en sekund var jag inne i djupaste depressionen, och jag kunde inte komma ut. Den enda vägen var att försvinna, att dö en smula. Jag är så ledsen över att hon behövde se det. Hur hon bröt ihop framför mig av hur jag va. Hur hon grät hela vägen till jobbet. Grät hela dagen, och på vägen hem. Jag vill inte , jag skulle göra vad som helst för att ta tillbaka det, för mina nära ska inte behöva hantera det här på det sättet.

Jag satt på psykiatrin hela dagen. Fick träffa två psykologer, för min är fortfarande på semester. De tittade i min journal och bad om ursäkt för att jag behövde vänta så länge , att de förstod att jag inte ska behöva vänta på en akuttid. Lite förvånande, jag visste inte att jag var prioriterad. Förstod inte varför alla andra fick sitta där i väntrummet hela dagen men jag hann bara ta en kaffe innan de tog emot mig.

De gav mig alkoholförbud. De ska påskynda min utredning. De gav mig nya mediciner. Så nu äter jag medicin varje dag. Och jag kommer inte att kunna dricka alkohol något mer. Jag var stum i två dagar efterråt, helt slut, förvirrad, rädd , för hur jag ska fixa det här.

Men jag måste fixa det här. Annars kommer jag inte klara av att leva.

Allt blir så absolut nu. Och vad ska jag säga till HONOM.

Han som finns vid min sida nu, han som skickar små fina sms varje dag, som vill träffa mig, som tycker att jag är fin, när jag står där på vardagsrummet i bara trosor och en skitig t-shirt med håret ståendes åt alla håll. Han som gillar att prata in på småtimmarna om de stora frågorna om livet, som gillar att fiska, odla grönsaker, fila på sin båt. Som ser ut som en docka med sina vackra drag, men är så genuint oventade om detta. Han som vill vara med mig. Vara hemma hos mig, hänga med mig. Bara vara. Han som tycker att jag är så häftig som har blivit nykterist nu. Vad ska jag säga till honom?

Jag vet att han är en person som vill VETA saker, som undrar vart maten han äter kommer ifrån, varför människor är som dom är, vart man har sina nära , varför livet är som det är. Han är en person som förtjänar att veta, för jag vill inte lura in honom i någonting. Men orden räcker inte till, de finns inte ens där på tungan när jag öppnar min mun. Jag bara stänger munnen igen och kryper närmre honom och ler. Då brukar han titta på mig, sådär länge, och hans mörkbruna ögon ser så djupa ut, och då tror jag nästan att han vet. På något sätt.

Jag skrev följande för ett år sedan.... jag trodde aldrig det skulle gå i uppfyllelse... och nu visar det sig att han varit där hela tiden... i exakt ett år har han varit rakt framför näsan på mig, men jag har aldrig kunnat se det tidigare......Vackert. Skrämmande.Omtumlande.

2008-06-20

Du. Du. Du kanske blir min. Kanske min framtida man. Jag har inte träffat dig än. Jag har aldrig sett dig. Förutom i mina fantasier. När jag drömmer. Drömmer jag om dig. Om hur du lugnt, stilla, kommer att korsa mitt liv. Obetydligt först. För att sedan helt naturligt bara finnas där, vid mig. Du har vackra drag, som om den djupaste konstnären har skapat just dig, i ett kärleksrus över mänskligheten. Du lyser med din närvaro, lyser av värme och mjuk manlighet. Du har en bred rygg, med välsvarvade muskler. Mjukt hår, breda käkar, glittrande ögon. Du har skrattgropar som avslöjar din humoristiska sida och goda aptit på livet. När du omfamnar mig så försvinner jag i dig. Du når runt min midja med dina händer, så stor och stark är du. Du klär dig väldigt enkelt och ledigt, men med en självklar känsla för stil. Du är lite försynt i stora folksamlingar och vid nya människor , men ditt ansikte kan nästan blossa till av upphetsning i djupa disskussioner. Som om du brinner. Brinner för din sak. Och du älskar mina små egenheter. Du värnar om min skörhet. Du lyfter mig när jag är liten och svag. Du är intresserad av mitt inre, och du respekterar min person. Du vill att jag ska andas, utan din hjälp. Och jag kommer att älska dig för det.

Men kom inte nu min älskling. Kom inte in i mitt liv nu, det är för tidigt, jag kommer inte att förstå att det är du. Jag kommer inte att vara redo nu. Du kommer att obemärkt slinka förbi mig nu, det är för tidigt. Vi kanske kan försöka, men älskling, jag vet hur det kommer att sluta nu. Jag kommer att berätta för dig, alla världens hemskaste historier från det förflutna, och medans du tittar på mina särade läppar som rör sig i takt med att dessa obehagliga ord sipprar ut så kommer jag försvinna. Jag kommer drunkna i mina egna ord, och förskjuta dig. Misstro dig. Få dig att göra fruktansvärda saker mot mig. Förstöra mig. För att jag inte kan få behålla dig nu. Jag kommer att bli besatt av dig och jag kommer att få dig att inte kunna andas utan mig. Sen kommer jag att försvinna ur ditt liv , och det kommer göra dig galen, och mig, men det kommer jag aldrig medge för dig. Jag, lilla trasiga jag, måste bli kvinna först, innan du kommer älskling. Kom inte nu. Lova mig det.

När jag är redo. När du finns. Då ska jag bli din vän. Lyssna på dina innersta tankar, berätta om mina, visa alla mina sidor för dig. Vi ska dricka rödvin på balkongen på fredagsnätter och se solen gå ned ihop. Och en kväll, när ljusen brunnit ner, och du ser in i mina ögon. Då kommer det finnas något där, jag kommer att se dig på ett annat sätt då. Och för första gången i mitt liv kommer jag att bli kär, känslan kommer att genomborra hela min kropp i det ögonblicket likt en rysning. Jag kommer att lyfta min hand mot dig och varsamt smeka din kind. Jag kommer att tänka att du är den vackraste människan jag träffat. Du kommer att lägga din hand över min, föra ner den över min arm och dra mig emot dig. Våra läppar kommer att mötas i en mjuk kyss, våra läppar kommer att vara fuktiga och varsamma. Vi ser varandra i ögonen , och vi kommer att inse att detta kan vara något. Detta kan vara början på kärlek. När jag är redo.

Jag vilar ut efter sömnlösa nätter och hypade dagar, hur jag förvånas över hur jag höll på att kasta bort alla mina sparpengar över en dag. Hur jag förvånas över mina tecken på denna sjukdom. Som kanske är jag.

Min mamma var hemma hos mig idag och vi fikade. Hon blir tårögd i ögonen. Hon säger att hon aldrig sett tecken hos mig, men att hon kanske inte kan se dem, för att de skulle bli hennes undergång. Hon berättar om alla som finns där för mig, om att jag också kan få det som andra har, barn, familj, man, ett liv. Att jag ska tänka på det fina också. På det fina som pappa har, och det han har genom sin sjukdom, hans intelligens, uthållighet, drivkraften inom honom, hans enorma kreativitet. Att det finns fördelar med detta på ett sätt.

Jag saknar min psykolog. Hon är på semester och jag har börjat skriva dagbok för att kunna återberätta mina episoder för henne sen när mitt minne sviker mig.

Jag älskar dig mamma. Jag älskar dig för att du födde mig. Fast pappa inte ville ha mig. Jag älskar dig för att du vill hjälpa mig, för att du skriver av min skuld, för att du har tårar i ögonen, för att du bakar bröd åt mig. För att du är lite knäpp. För att du är så lik mig på ett sätt. För att du är lite mer mamma nu. Jag älskar dig för det.

Min manliga vän förvandlades från att vara tryggheten.... till förövaren..

Hur han inte hör mitt nej. För nej, jag kan inte säga det rakt ut, jag visar det bara med hela min kropp, med mitt väsen., men han ser inte. Han hör inte. Han vill inte. Han vill bara se sig själv. Han vill bara ha. Det tog mig en hel natt att slita mig ur hans grepp... sen tog det en vecka innan han flippade ur helt.

Han står utanför min dörr. Jag har fått en vecka av frid och så står han där. Han kastar en flaska champange åt mig. Säger att han trodde vi skulle dela på den men jag kan behålla den. Han villl ha sina grejjer, sakerna som han har förpestat min nya lägenhet med. Jeg ger honom dem, mer än villigt, men i tysthet. Jag är även tyst när han står och svär över mig, berättar för mig hur sjuk jag är, hur manipuativ, beräknande, sinnessjuk jag är. Hur jag kommer förstå att människor ska man vårda om , kanske i framtiden, kanske i framtiden kommer jag förstå, säger han.

Jag är tyst, jag är mottagare, i detta spel i förnedring. För jag är rädd. Rädd för honom.

Men jag fick en flaska champange. Den ska jag och min bästa vän D dela på ikväll. Vi ska skåla för honom medans vi känner hur bubblorna kittlas i munnen ...

Du säger att du sett han i helgen. Två ggr senaste veckan har han serverat dig på olika ställen i stan. Känt igen dig, tittat på din blonda väninna och trott för en sekund att det varit jag, insett nästan försent att det inte var det, och ryggat tillbaka. Jag pratar ner han i telefonen med dig, vill få ner honom, på en värdelös nivå. För inom mig så börjar jag tänka på honom igen. Han. Bartendern. Han som tillslut respekterade mig och mina önskningar och raderade mig ur sitt liv. Varför sitter jag i bilen med den här killen medans samtalet pågår, med min manliga vän som blivit något mer. I förvirring, i förtvivlan, i ensamheten och bristen på att säga nej. Varför sitter jag här? Och tänker på bartendern.

Ekvationen om mitt liv går inte ihop, efter denna sekund, så kan jag inte andas mer. Just då. Jag vill bara se hans ögon. Just då. Känna hans lukt. Just då. Höra hans röst. Ett halvår sedan. En livstid av dejtande och desperata försök att glömma senare, så sitter jag i en bil, och inser att jag saknar honom.

Jag har dragit mig för detta sedan dess, jag har våndats och plågats och brottats med mig själv sen dess, men nu kommer jag att höra av mig. Till honom. Och hoppas , att han har bytt nummer, eller har blivit lite mer sig själv. Eller ingenting, kanske är det bästa.

På onsdag. Då ska jag få träffa min läkare, jag har fått en läkare. Det har gått nästan tre veckor sedan jag var hos min psykolog, hon har divierat och analyserat med en läkare nu. Jag kan nästan se framför mig hur de diskuterar och gör sin bedömning på deras fredagskonferenser. Hur de pratar om mig. Deras patient.

Och jag vet inte vad de kommer att säga, jag kan bara ana, men vill igentligen inte alls veta. Tänk om allt bara förändras på onsdag, ingenting blir den samma igen, eller allt är precis som vanligt, utan en bedömning. Eller så kan jag inte alls hantera det, kommer att säga att jag hittat på allt. Det är inte sant!

Jag vill inte förlora min pappa. Jag vill inte vara den dottern, lillasystern i familjen som det går åt helvete för, hon som blev sjuk. Hon som alla kommer att undra över varje gång de ser mig, om jag är lite lite deppig, eller verkar jag en aning hypad. Om jag luktar alkohol, räcker pengarna, hur det är med ätstörningarna, ser jag stressad ut, jagad? Tycka synd om mig. Tycka synd om sig själva som har en sån i familjen.

Jag önskar jag kunde ta tillbaka allt, spela vidare, låtsas som ingenting och låta allt bara braka åt helvete, för det skulle vara mitt personliga helvete då, inte för alla att grotta sig i. Det skulle inte gå ut över någon annan.

Och nu kommer det att gå ut över dig. Jag märker hur jag blir kort i tonen nu väldigt ofta, som om jag skulle vara trött på dig på något sätt, hur jag endå ringer dig efter några timmar för att jag saknar dig.... hur vi har umgåtts nästan varje dag nu senaste tiden, hur det bara har blivit så. Hur jag går upp klockan 08 en lördagmorgon med dig, för att göra den bästa frukosten du någonsin fått innan du ska fara iväg till jobbet, för jag vill att du ska tycka om mig. Tycka att jag är bra. På något sätt. Hur jag inte vill gå ut längre. Vet inte alls vad jag vill. Vill vara med dig. Men vill samtidigt att du aldrig skulle existerat. För jag börjar tro, och längta efter någonting då, jag tror att jag kommer få bli sambo igen i livet, få barn, få landställe, övningsköra och ta mitt körkort med dig, uppleva resor till exotiska platser, fira helgdagar, bli omtyckt av svärföräldrar, gifta sig, hålla handen, luta sig mot en axel och känna frid.

Få dela. Dela livet , ett liv, med någon. Du får mig att tro, att detta är möjligt. Men jag vet, att jag kommer att gå ut över dig, det här kommer att gå ut över dig. Det finns inga möjligheter i det, det gör verkligen inte det. Därför kommer jag på mig själv att bli lite kort i tonen ibland. Att vägra att säga att du är i en relation med mig, att vägra tycka om sådär som jag tror jag nog gör. För inom mig finns det inga vackra trygga relationer, inom mig råder det kaos och förvirring mest hela tiden. Ibland en gnutta ljus, och skimmer , nästan lycka, innan det spinnar på, eskalerar , för att sedan gå åt helvete. Och det kommer att gå ut över dig.

Förlåt.

Jag pratar och pratar. Stirrar ner på mina skor, ut genom fönstret, på väggen bakom dig. Ibland ser jag in i dina ögon, men endast för ett ögonblick, för jag vågar inte se, ur du reagerar på vad jag säger.

Du antecknar frenetiskt. Ser mönster, räknar, kalkylerar och analyserar detta som du kallar mitt liv. Du ser saker jag inte ser. Du ser mönster säger du. Du vill att överläkaren/specialisten ska träffa mig , säger du.

Du undrar om jag är rädd. Jag svarar ja. Jag är rädd för att slå i dörrar, skrika, skada, förnedra, hallucinera, tappa mig själv i ett ändlöst hål, ta ifrån mitt eget liv,förlora allt som någonsin hade ett värde.. jag är rädd för att jag ska bli så, drivas till det. Som de gör. Som jag har sett, hända andra. Som egentligen redan har hänt mig.

Jag är rädd för mina tankar, mina känslor, mitt humör, mina handlingar, som inte är jag, som inte kan styras av mig, längre.

Men jag vet också, att jag är mer rädd för att du ska konstatera det. Att det ska bli slutgiltigt, på papper. I en journal. En anteckning, ett beslut, som är oåterkalleligt, som kommer att förändra hela mitt liv. Inget jobb mer. Ingen pappa mer. För visst kommer du aldrig kunna se på mig på samma sätt igen pappa, när du kommer endast få se en spegelbild av dig själv, eller hur? Ett annat liv. Som jag inte vet hur det kommer att te sig.

Det gamla livet, det nya livet, det flyter ihop, det är samma, det präglas av rädslan.

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Det var något som hände, något större än mig, en känsla, ett infall, en händelse...

Kontrollen, borta. Kaoset, välkommen in.

Jag var inte riktigt jag. Jag vet inte. Jag bara tillät dig, bara tillät min kropp att reagera, på dig. Komma lite nära, komma för nära, för en stund. Min supermandräkt är inte intakt. Den har fått maskor, hål, och det sipprar ut lite av det där, klösande , stirriga , inom mig.

Det kommer ut för att leva ett litet tag. Levde livet med dig. Och jag vill verkligen inte såra dig, min vän, eller förstöra vänskapen mellan oss. Jag kommer att behöva dig nu snart, jag kommer behöva ringa och prata, gråta, skratta, leva, med dig. Jag vill leka roliga lekar med dig, min vän, då vi mår bra, målar, inreder, dricker, lever, lever så härligt. Jag vill tro att det här inte har hänt, att det i alla fall inte kommer att påverka oss. Men jag vet, jag vet, det fungerar inte så....  

Försent.

Att hålla ut, att känna till....

Att känna denna välbekanta känsla. Hur jag sover mitt på dagen. Blir hungrig mitt i natten. Inte minnas, undra om jag förträngt, eller bara inte vet. Vet om hur jag gör, vad jag gör, när jag gjort det.

Som en seg sörja utanpå mig.. En Superman dräkt. Gjort på gelé. Den har jag satt på mig, och jag vet inte när det hände. Var det igår? Kom det smygande mycket tidigare än så? Tiden är svår, den har alltid varit svår. Jag vet situationer, jag kan beskriva händelser, samtal. Jag målar frenetiskt upp detta framför mig, och framför alla andra, likt en konstnär skapar tavlor hög på tjack. Men jag kan aldrig, aldrig förklara NÄR, var det ett år, en dag, eller en vecka sedan? Och det är aldrig någon som har frågat.

Bara jag. Jag frågar hela tiden, det surrar hela tiden inom mig, när när när när när när hände det , när var det, varför varför vet du inte? Varför vet du inte när det var? Varför är tiden så oklar?

Det där stirriga, det där otåliga, den där varelsen som vaknar och klöser lite lätt från insidan, under min Superman dräkt. Den där, är där. Jag känner det välbekanta, men bara som en svag varning där under just nu. Jag öppnade almenackan och den gula lilla lappen som min psykolog skrev ner en massa nummer på, ramlade ut. Och tanken flög direkt på det där klösandet, rastlösa, och jag undrade om jag kanske ska ringa något av alla dessa nummer?

Att hålla ut, att känna till, att klara ett par dagar till,utan, utan tillfälligheter, dessa små obetydliga händelser som väcker den där varelsen till liv, som gör mig så fast i gelén på dagarna men flygande, likt jag hade vingar på nätterna...

Håll ut...

Jag ligger med magen mot sängen, huvudet halvt som halvt i madrassen. Jag känner en kall kår smeka mig sakta nedför ryggraden. Kyla som omger mig. Mörker och kyla. Jag kan höra dig. Du står någonstans vid fotändan av sängen. Din andning, först nästan märkbar för att sedan bli tyngre. Du rör inte vid mig, inte än. 

Du observerar , likt ett rovdjur ser på sitt byte. Ser du mig.

Jag vet att du är naken, jag behöver inte vända mig om för att se det, och om jag skulle vända mig om så skulle du slå mig. Jag vet inte varför jag tror det. Det finns i luften. Det bara är så. Det har redan gått för långt innan det ens har börjat.

Du lutar hela din kropp över min. Din andedräkt i min nacke, hur du flåsar i mitt öra. Din ena hand greppar tag om min överarm, drar den uppåt, vinklar, fixerar, sen nedåt. Ett grepp som inte går att ta sig ur. Jag gnyr. Greppet hårdnar. Du tar tag i min andra arm. Jag börjar på allvar att streta emot, jag försöker att vända på mig, dra mig ur ditt grepp , sparkas, skrika, kämpa, men jag kämpar mot dig, och du ligger på mig, hela du, med allt du har, och du njuter. Och medans ditt grepp hårdnar hårdnar även du.

Trycker upp halva min kropp mot väggen, jag känner hur nacken knäcks när som helst, kan inte andas, kan inte se, kan bara känna. Känslan av dina naglar som borras in i min hud, hur du våldsamt för in dig själv i mig, på alla sätt du vill, hur du trycker ner mig i sängen så lätt, som om jag vore gjord av stoft, hur du med lätthet parerar mina försök till att sparka tillbaka, sparka mig loss. Hur du sedan kommer i mig när jag skriker av smärta.

Du observerar mig sen, i mörkret. När jag ligger orörlig och stirrar ut i tomheten. Du letar efter något, hos mig, för en stund, innan du kommer fram till mig och är du igen.

Och jag är jag igen.

Och allt är bra igen.

Så mycket som kommer hända, men som inte är nu.

Vakuum. Bubbla, lever jag i tills dess. Ser hur visaren på klockan rör sig men ingenting händer. Dagar, veckor , månader. Och ingenting kommer att förändras, förrens sen. Senare.

Vad håller jag på med? Vad håller jag på med? Vad håller jag på med? Vad håller jag på med? Vad håller jag på med?

Ingen aning. . .

Så fin du är, ditt svin.

Din nya bil, en silverfärgad cabriolet, glittrande ögon bakom solglasögonen och bländande leende, en blond liten donna brevid dig. Lever livet nu, inte sant? Om du bara kunde sluta leva.

Jag tycker på ett sätt synd om henne. Den okända blondinen du skaffat dig, hon har inte mött dina monster än va? Har du tryckt upp henne mot väggen än? Snokat igenom hennes saker, hotat hennes vänner, dragit henne undan från hennes familj, drogat ner henne, snackat skit om henne, bedragit, slagit , psykiskt torterat henne? ....... Någon borde berätta för henne vad hon har att vänta sig.... Någon borde avslöja dig... ingen kommer att göra det....

Jag kommer för alltid att hålla mig på ett tryckt avstånd från dig....hata dig under tystnad....  i det dolda... 

Att jag är som min pappa. Slog det mig precis. Rädslan av att han och jag, vi är samma. Att jag har ärvt hans sjukdom. Det känns som om den rädslan kommer att försvinna i det ögonblicket jag får det på papper. För då är det så. Då behöver jag inte oroa mig mer, eller undra. Då har jag något att utgå ifrån, då finns det en plan på hur jag kan hantera mitt liv bättre. Då finns det inga genvägar längre, inga gömställen. Då finns det bara lösningar. Och garanterad hjälp resten av mitt liv.

Jag är mer rädd för att det inte skulle vara så. För vad är det då?

De ringde mig. De gav mig en tid. En tid jag inte visste om jag kunde, men som jag bara tog, som ett svältande barn grabbar åt sig en brödbit och glufsar i sig den i ren panik , för det kan va det sista den får.

Jag ska gå dit. På mitt bedömningssamtal. Få en bedömning. På mig. Kanske en utredning. Som han sa, psykologen jag har pratat med. Han pratade mediciner, han pratade diagnoser, han pratade och pratade. Och det var inte förrens han skrev ner sitt telefonnummer på den där lilla gula lappen som jag verkligen förstod. Det är någon som tar det på allvar, det finns en person nu som tror på det jag säger, jag kanske kommer att få hjälp. Det var som om hela jag bara existerade, just i denna sekund, på ett sätt, som gjorde att mina ögon fylldes av allt det salta, och jag stirrar ner. Kan inte ta in mycket mer nu.

Han tittar på mig. Frågar hur jag känner inför allt det här. Hur det känns att jag kanske snart har en diagnos, blir inskriven. Blir dokumenterad, existerad. Jag ser upp mot honom. Min röst darrar. Jag svarar honom.

- Jag tror inte jag klarar det här mer. Jag är rädd för att jag inte kommer att klara av en vända till själv, jag är livrädd. För mig själv. En diagnos är inte rädsla, det är nog min räddning. Jag kan inte själv, mer.

Och så ringer dom mig. Om en månad börjar det. Eller avslutas. Skrämmande tanke, att jag kanske bedöms som om jag klarar av det här själv. Att de skulle lämna mig nu när jag fått lite hopp.

Igår kväll träffade jag en person. En person som jag inte vet om det är okej att jag träffade, att jag kanske förstör mer, än något annat. Han sa något till mig igår som jag verkligen vill tro på. Som jag verkligen vill ta till mig, och själv leva efter, i mitt liv. Vi lever bara nu. Det är ett liv, och spara saker , händelser, drömmar till senare, det är att kasta bort det ögonblicket man är i. Ingenting är okej, men samtidigt är allt okej. För allt man gör, och allt man säger , agerar, tänker, det är det som händer just nu, det är den man är. Och så är det bara. Om något, så vill jag tro på att man lär sig något, och kan ta till sig något fint, av alla människor som korsar ens väg på olika sätt, oberoende på vilka de är, eller hur länge de finns i ens liv. Att folk tänker så om mig, när man vandrar vidare genom livet, på olika vägar..

Åh. Åsåen en tablett. Den rusar igenom min kropp och lugnet infinner sig. Det bästa jag kan få hitills. Inga ord. Inga ord kan få mig att känna, så här.

Nu kan jag sova, nu kan jag slippa er, mina sjuka monster som dansar i mina drömmar. Nu kan jag förlåta allt. Leva vidare. Komma vidare.

Imorgon är det fest. Jag ska gå, jag ska vara vacker, jag ska ta med mig min vapendragare, min nya vän, som aldrig skulle sarga mig, fast han är man. Han som jag kan ha som ursäkt för att gå.

För jag är så rädd för att vara där imorgon. Tänk om min bror är där. Min älskade bror. Som inte älskar mig. Som älskade mig en gång, en kväll.

Men inte som en bror ska. Mer som en man som en docka vill ha.

Min älskade bror, med de gyllene håret, de världsvana sättet, de vackra dragen, hur alla mina män ser ut som dig. Och hur jag är så rädd för att möta din blick igen i mitt liv, för tänk om någon skulle se, se oss.

För jag vill bara vara din lilla fina syster. Hon som du vägrade. Förstörde. Och älskade, alldeles för mycket, på ditt lilla vis.

Hur jag hoppas att du inte är där. För jag tänkte vara vacker.

Jag vaknade upp i morse med en ny märkesjacka inknölad i garderoben. Väskan slängd på golvet. Sminket utsmetat , och mina läppar kändes nästan fortfarande fuktiga från din kyss.

Så dumt.

Du är min vän. Varför åkte jag hem till dig? Jag försöker att fokusera på att jag faktiskt sprang min väg, raka vägen hem, efter din kyss. Jag stannade inte kvar. Jag slog inte på min kropp i detta virrvarr av skam och förnedring för att jag är lämnad.

Jag vaknade istället upp hemma. Inte i trygghet, eller i lycka. Men jag vaknade upp hemma. Utan att någon har tagit på mig, tagit av mig. Någonting. Lite fattigare efter all gårdagens alkohol, lite smalare efter bristen på mat, lite ledsnare på överflödet av tomhet.

Men jag kan inte annat än le mitt i all misär när jag öpppnar garderoben och den där märkesjackan ramlar ut. Och jag plötsligt minns att du tog den igår när vi gick från det där stället. Någon hade glömt den och du tog den för den skulle vara fin på mig. Vi fnissade utanför, det hade precis börjat snöa, och vi hade gjort något olagligt.

Men jag har inte gjort våld på min kropp.

Att komma hem stupfull runt fem på morgonen och ha så ont i magen av ångest och knappt komma ihåg hur allt i livet hänger ihop och sedan (vad jag tror att jag minns) ta två Valium och sova ett halvt dygn. Vakna upp, träffa han, han som jag träffat i flera månader nu, han som är snäll, vacker, fin, rolig , smart, han som ger mig HOPP, som bara fått mig att skratta och hålla mig över ytan. Att träffa han. För sisa gången. (jag bara visste det någonstans inom mig att det var så)

När han säger att jag inte kan älskas. Av honom. Att han väntat och väntat och väntat, på att bli kär i mig. Men att det inte händer. Men han kunde bjuda mig på middag och ha sex med mig och prata med mig hela natten tre dagar tidigare, och träffa mina vänner på parmiddag helgen innan. Planera semester, krama mig, finnas där för mig, skicka romantiska små meddelanden, älska med mig. Inga problem. Men nu vill han inte mer. För jag är inte älskvärd. För jag är inte älskvärd. Jag.

Jag är lurad. Jag är ensam igen. Ingen älskar mig. Jag känner något ju, för första gången så kände jag något positivt för en person, jag kunde känna hopp, och trygghet och , och jag var kär. I dig , din jävel, som bara lämnar mig, och det finns ingen förklaring i världen som kan förklara varför du har lurat mig. Hur du kan göra såhär mot mig. Varför jag förtjänar det här. Jag var nästan trygg. Nästan lycklig.

Och jag vet inte hur jag ska klara av det här. Jag är väldigt rädd nu.

Det är andra gången du ropar ut i natten, efter mig. Som ett stilla eko når det mig flera dagar senare. En händelse som redan är överspelad, nu. Redan glömd, nu.

För visst gör det ont, att tänka på. Visst är det en sådan stum innehållslös smärta att stå där med tabletterna i handen, gumman? Så svårt för andra att förstå. Så svårt att förklara.

Inga förklaringar behövs mellan dig och mig. Säger du "flyg", så tar jag på mig mina vingar och kommer över till dig, säger du "hem", så tar jag dig hem. Till mig. Säger du "hjälp", så låter jag dig stanna hur länge du vill. Säger du ingenting, så kommer jag att vänta, i tystnad. På dig.

Jag kommer aldrig förlåta dig, om det inte blir fler ekon efter dina rop. Om det aldrig blir någonting mer av dig.

Du säger att du ska ansöka om att få studera sista tiden i Sthlm. Så att du kan bo kvar här efter sommaren, du säger det så lätt och nästan i förbigående. Vad ska jag tro? Varför har du tagit det beslutet? Du kom till Sthlm för att utvecklas, men nu när din tid här är ute vill du ha mer. Är det på grund av mig? Jag har trott att du ska åka tillbaka när våren är slut. När syrenerna blommar så skulle våran romans vara över. Men nu kommer du att vara här. Vad betyder det?

Jag har fått en liten hemlig dröm. Du vet inte om det. Du vet inte att det var du som hjälpte till att starta den, och nu har den blommat, och kommer troligtvis att växa, och gro, och få mig att genomföra den om det är möjligt. Du vet inte om det, men min dröm skulle sätta mig i en plats på andra sidan jorden, min dröm går emot drömmen om oss.

Du hjälpte till att nära den här drömmen när du inspirerade mig att börja plugga igen. Jag tog ett beslut och du hurrade, kramade, och trodde på mig.

Nu kan jag se mig själv studera vidare utomlands nästa år, uppleva det där landet som jag drömmer om på nätterna, som jag precis varit i , och hade problem att lämna. Jag har blivit förälskad i ett land, och jag känner att jag vill tillbaka dit. Att jag måste tillbaka dit. Att en del av mig kanske finns att hämta där.

Och vart står vi. Du och jag.Vart finns vi?

Den vackraste kvinnan jag känner.

Första gången vi träffades var i en park. Solen stekte mot min hud och jag var arg på min mamma för hon inte hade rutig filt och picknick-korg som alla andra mammor. Så stod hon där. Blond och vacker i sina spinkiga ben med skorpor på. Vilda blåa ögon. Som min spegelbild. Som om hon vore jag.

Vi har lekt sedan den eftermiddagen i parken. I en massa år som har flugit förbi, vi har lekt en massa olika lekar. Vi har lekt med kärleken, med vänskapen, med varandra, med döden. Vi har fnyst åt livet och våra ögon har brunnit och blivit svarta.

Vi dog. Du och jag, min allra käraste vän. Så, vad är det nu som lever, som lurar alla i våran omgivning?

Jag vet, du vet, att du är så mycket mer sårbar än vad det verkar... så ... ta hand om dig där ute i stora vida världen... den kan sluka dig om du inte är försiktig min allra käraste vän...