Metrobloggen

Ja, jag talar för mig själv. Varför blir jag så obstinat när jag ser klämkäcka Maud Olofsson på TV? Jag byter kanal, vill bara att människan försvinner så fort som möjligt. Och varför har jag inget förtroende för Mona Sahlin? Hon säger ju bra saker!

Är det något genetiskt som gör att jag har mer förtroende för en man? Nja, riktigt sant är det ju inte, för Maria Wetterstrand är både förtroendeingivande och säger vettiga saker. Och Anna Lindh på sin tid beundrade jag oerhört.

Det sägs ju att vi kvinnor ska stödja varandra, men gör vi det? Gör du?

Glaset på balkongen bågnar i stormvindarna. Regnet vräker ner. Usch! Augusti som brukar vara så fint, men i år är det si som så här i Borås i alla fall.

Pensionärslivet är lagt på is tills vidare, mycket studiejobb har det blivit. Kul, men jag börjar känna av musarmen.

Här hemma ligger det möss av annat slag lite varstans, det är kattleksaker av skinn. Kissemissen älskar dom, speciellt efter det att hon klätt av dem pälsen så jag kan slänga plastkroppen. Skinnbiten är mysig, problemet är bara att skinnbitarna försvinner i dammsugaren.

Annars tror jag faktiskt att kissemissen om hon varit människa fått diagnosen ADHD. Här finns inga gränser, blommorna ryker i golvet, energin är outsinlig. Hon fick följa med till dottern häromdagen så hon skulle kunna springa av sig i trädgården. Då fick vi se en katt som sprang tomten runt som ett jehu och med tungan hängande ut som hon trodde hon var en hund. ADHD - helt klart! För något jetbränsle ger jag henne inte.

Ni har väl hört att gamla människor "krymper" alltså blir mindre i alla fall på höjden. Samtidigt så blir de rynkiga.

Nu läser jag att månen krymper. Dess yta blir skrynklig. Jaha, vad är det för konstigt med det då - den blir väl gammal den också?

Vart tar tiden vägen? Varför går den så fort? Jag undrar om Einstein hade någon teori om varför tiden går snabbare ju äldre man blir. Jag kommer ihåg hur lång den var när jag var barn, på sommaren sken solen eller också mullrade åskan och härligt regn öste ner som man kunde bli alldeles underbart blöt i. Sommaren var hur lång som helst.

Jag gick i pension i maj och flyttade till Borås. Det känns som det var för någon vecka sedan.

Här sitter jag nu och väntar på garantibesiktningen av lägenheten. Den är ett s.k. hafsbygge av Hökerums Bygg. Överallt i lägenheten flödar silikonet och golvet är ojämnt p.g.a. dåligt utfört underarbete. Nåja, det går ju att bo i den, men visst är jag besviken och det här är ju risken när man köper en nybyggd lägenhet. Man köper den innan den ens producerats, med andra ord: Grisen i säcken.

Nu ska jag gå och ta en kopp kaffe (kaffe började jag dricka efter att jag slutat jobba och nu tycks magen klara av det).

Usch vilket väder, regnet öser ner med jämna mellanrum. Lite dunder och blixtar hade vi också på eftermiddagen.

Nu har jag varit kvar i Borås i en och en halv vecka då jag jobbat lite åt dottern. Men nu måste jag snart åka tillbaka till Olofsbo, i alla fall för att hämta lite saker. Jag hade ju bara tänkt stanna ett par dar här så det blir att slänga en hel del saker i kylskåpet.

Jag hittade lite bilder som dottern tog av Tessan för ca en månad sedan. Tessan är en riktig klätterkatt som inte räds höjder och det ena trädet efter det andra måste inspekteras. Eftersom dottern har kraftig zoom på kameran så bad jag henne ta några bilder. Här är de:

Vad gör ni där nere? Det är mycket bättre utsikt härifrån.

Om man nonchalant hänger svansen över en gren så får man kanske bättre balans.

Titta, jag kan nästan hänga upp och ner också...

Det är ljuvligt att bada bastu - med vettig temperatur. Men att ha VM i bastubad där den ena finalisten dör och den andra får föras till sjukhus med allvarliga brännskador, då undrar man verkligen och tävlingsarrangörerna skållat bort hjärncellerna i tidigare bastubad.

Dålig reklam för Finland. Förhoppningsvis sätter händelsen punkt för denna idiotiska tävling.

Nu är vi tillbaka i Borås, kissekatten och jag. Hon gillar det inte. Sitta instängd i en lägenhet, mjaunäää! Och jag river i mitt hår: sängen jag bäddar hittar jag uppriven efter en stund, på morgonen får jag leta mina kläder. I morse hittade jag BH:n i hallen och vart min ena socka tagit vägen vet blott kissen. Tidningar och böcker ligger runt på golvet och min mobiltelefon fanns under sängen. Tur att jag i alla fall lyckas sova i kattoväsendet.

I går hjälpte jag dottern några timmar och jag fick layouta mitt första bröllopsalbum. Nu är det spännande att se vad kunderna tycker.

Min hög med olästa böcker växer. Kul! I går fick jag mitt första recensions ex av en bok. Det är Helene Turstens "Den som vakar i mörkret" som utkommer den 25 augusti på Piratförlaget. Jag ska kasta mig över den så fort jag läst färdigt den tjocka bok (på engelska) som jag håller på med.

Och så det viktigaste: Lillkillen fyller år i dag! Han blir elva år!

Grattis OSKAR!

Jag läste på tidningen att skogen svämmade över av blåbär, så jag knappade in "blåbär" på GPS-en och hastade iväg. Nej, jag skojar, svärsonens mor ringde och frågade om jag ville med ut i skogen och det ville jag. Vi skulle träffas på en parkeringsplats strax före Ekås. Eftersom jag inte vet var Ekås ligger, så tog jag till GPS-en.

GPS-en ledde mig rakt in i Borås och sedan började jag förstå att det här barkade rakt åt skogen, åt en annan skog vill säga, så jag sket i GPS-en och åkte tillbaka och tog Alingsåsvägen, för den hade hon också pratat om. Under tiden tjatade GPS-en "Gör en u-sväng", "Sväng så fort det är möjligt". Gud, så irriterande. Men jag började ju undra ...

Nåja, jag kom fram, men funderar på om min GPS har fått fnatt eller om det finns flera Ekås i Borås. Gator har den ju inga problem med.

Efter en och en halv timme i skogen så hade jag fyra liter i hinken och ryggen tyckte att det räckte. Dessutom var jag synnerligen blöt i baken efter en liten vurpa. Det tog ytterligare en timme att rensa blåbären, de var ganska blöta efter gårdagens skyfall. Tessan (kissen) ville absolut vara med under rensningen, så det slutade med att vi var lika blåa om tassarna båda två. Efteråt föll hon utmattad i sömn.

I morgon bitti åker kissen och jag tillbaka till Olofsbo, inte kan vi sitta i en lägenhet när det finns en stuga att tillgå.

Under vernissagen passade jag på att gå på en guidad visning av Torpa Stenhus, en medeltida borg som ligger mycket vackert vid sjön Åsunden.

En mycket intressant visning som tog en timme.

Först fick vi gå ner i källaren till soldaternas utrymmen och fängelsehålan. Varje borg höll sig med fängelsehålor eftersom man även hade rätt att döma ut straff.

Vi serverades också öl och barnen fick saft. Soldaternas ölranson var sex liter per dag, men ölet var inte lika alkoholstarkt som dagens.

Barnen gillade också visningen. De små töserna kunde låna fina långa klänningar och prinsesskrona och pojkarna fick låna träsvärd.

Det här är den vackra riddarsalen där trolovningsfesten mellan Gustav Vasa (56 år) och Katarina Stenbock (16 år) hölls. Katarina var Gustav Vasas tredje hustru och när kungen bestämde sig för att den flickan skulle bli hans drottning så togs ingen hänsyn till att Katarina av kärlek skulle gifta sig med en annan man.

Detalj av det vackra trätaket:

I varje sal mötte oss guider i tidstypiska kläder och vi fick följa historien. Hela visningen var som ett teaterspel, mycket, mycket välgjort!

Här samtalar den åldrade änkedrottningen Katarina med Ingeborg i Kungssalen:

Kungssalens trätak är vackert. Här finns gudar från den romerska mytologin.

Dottern har utställning på Torpa Stenhus. I dag var det vernissage! Men vilken stress innan!

Överhopad med jobb så hann hon inte titta på lokalen innan, inte heller sätta sig ner i lugn och ro och välja vilka bilder hon skulle ha med. Nåja, hon har ju en uppsjö att välja ifrån och alla håller hög kvalitet. Sent på torsdag kväll började hon montera bilder på kartong och jag satt och redigerade husbilder vilket jag fortsatte med på fredag. Vi måste till Torpa för att hänga upp bilderna under fredagen eftersom festligheter skulle pågå de andra dagarna och vi inte kom åt lokalerna då. Dottern hade fotograferingar på förmiddagen men fortsatte att montera bilder efter lunch.

När vi kom till Torpa vid femtiden så var de tre andra utställarna klara. Jag dukade upp ett "operationsbord" med verktyg, metalltråd, teip, öglor, s-krokar, plåster och så ramade vi bilderna på ett större bord samtidigt som personalen på Torpa dukade upp för ett 60-årskalas. Så småningom fick vi upp bilderna och det blev jättebra! Precis lagom tills personalen var klara med dukningen och skulle stänga.

På lördagen spöregnade det och var mörkt som natten. Dottern hade tre(!) bröllop. Numera vill bröllopsparen fota utomhus så ni kan ju tänka er förutsättningarna. På kvällen behövde hon jobba och hade med sig lillkillen. Mitt i natten fick jag ett sms om att hon satt på akuten med lillkillen som hade ojämn hjärtverksamhet. Allt gick bra och hon kom i säng på morgontimmarna. Ut till torpa åkte vi vid halv tiotiden i dag. På något sätt rider hon alltid ut stormarna.

Här hänger konstutställningen som pågår 18-29 juli:

En liten del av dottern Wiwi Aronssons bilder:

Pia Lilja-Hattinger:

Magnus Magnusson:

Jag hann med en guidad visning på Torpa Stenhus och sedan åt vi lunch tillsammans med Wiwis farfar (som åkt från Perstorp) och min f.d. svägerska och man, bosatta i Upplands Väsby norr om Stockholm.

OK. Jag ger upp. Jag ska skaffa mig foppatofflor, bestämmer jag mig efter att klampat omkring i sjöblöta lädersandaler. Det tog bara några minuter och så var jag sjöblöt från midjan och neråt, finns inga paraplyer som stoppar skurarna i Borås. Men boråsarna hävdar envist att det visst inte regnar mer här än på andra ställen i Sverige, tro det den som vill.

Tarvar? Är det ett gammalt ord? Ibland blir jag osäker. Jag växte upp med en gammalsvensk dialekt i Finland, mittemot Umeå ungefär, och då hade byarna helt olika dialekter. Jag behövde bara komma 10-15 mil bort och jag förstod inte längre språket. När jag i min ungdom sändes på en försäljningskurs till "storstaden" Vasa så blev jag intresserad av en kille. Han var hemmahörande någonstans söder om Vasa och jag bodde ungefär 10 mil norr om Vasa. Vi förstor inte varandra, men vad gjorde det, hångel och kyssar är internationella.

I alla fall kom jag till Sverige halkande på ett bananskal. Då var det arbetslöshet i Finland, medan man i Sverige sökte billig arbetskraft. Och det var vi ju, vi var glada att få jobb, vilket jobb som helst. En av mina kompisar hade tipsat ett svenskt företag om mig och så ringde en skånsk man upp mig. Jag förstod inte så mycket, bara att jag hade fått jobb på ett kontor. Men vad jag skulle göra var höljt i dunkel. Jag accepterade glatt.

Kom till Sverige och företaget mitt i semestertider. Kontorschefen som ringt mig var på semester, min kompis hade semester, och jag satte mig ner och funderade. Så kommer då ägaren, disponenten in, får syn på mig och utbrister glatt: Är du min nya sekreterare? Mja, det kanske jag var? Jag fick en rundtur i de privata domänerna i herrgården och sedan satte vi oss ned, här skulle dikteras brev. Det blev många, och det språk som disponenten dikterade på gick ju inte att använda i skrift, så jag gjorde om alltihop - kortade ner och stuvade om. Allt var frid och fröjd ända tills kontorschefen kom tillbaka och utbrast: Sekreterare - det har jag inte hittat någon. Hon där, fröken Sladdertacka, hon är fakturaskriverska!

Så småningom fick jag även en elektrisk skrivmaskin efter mycket tjat för eftersom disponenten var nöjd med sekreteraren så fick jag göra båda jobben och fingrarna värkte. Lönen påverkades inte. Däremot var det väldigt stressigt ibland och en titt i de gamla arkiven lärde mig att föregångaren skrivit precis som disponenten dikterat och när tiden inte räckte till, så försökte jag också göra det. Men då utbrast han ilsket: Fröken ska inte skriva som jag säger utan som hon brukar och som jag menar.

Språkförbistringen fanns kvar. Skånska var svårt att förstå, så även gotländska. Fabriken hade många chaufförer från alla delar av landet och en gotlänning kom gärna in till kontoret och berättade roliga historier. Jag skrattade pliktskyldigast men förstod absolut ingenting.

En dag kom kontorschefen springande: Fröken, fröken, vad är en kanister? Jag förundrades - visst vet väl alla att en kanister är en plåtburk (eller dunk).

Och när jag frågade de nyvunna svenska kamraterna vad fjolårsgräset hette på rikssvenska (det kallade vi språket i Sverige) så såg de oförstående på mig och sa: Gräs! På dialekt sade vi "föno" och gissa om jag blev glad när jag i korsord hittade ordet "förna". Det är synd att de gamla dialekterna försvinner, de var ordrika och grammatikaliskt komplexa.

Men det är kanske bättre att vi förstår varandra.

Drygt två veckor förflöt i ett litet huj vid havet, nu är jag bara hemma på en liten visit i Borås för att vattna blommor och ta hand om eftersläntrande räkningar.

Tyvärr har jag mycket dålig teleförbindelse i Olofsbo i år, en gång har jag lyckats kolla min epost. Därför är det så tyst på bloggen när jag är där nere, men det är säkert nyttigt att avhålla sig från datorn också.

Jag köpte bilen, men inte den knallröda färgen utan en något mörkare färg. Nu gäller det att träna bilkörning varje dag, jag har ínte kört bil under 17 år, så jag är något ringrostig. Men Tessan är för det mesta snäll och rullar ihop sig i sin transportlåda, peppar, peppar. En skrikande katt vill man ju inte ha i bilen.

Bin Laden, ni vet, den hårlösa katten som bestämt att han minsann är en katt som går ut i ur och skur och därför fått en tät kort päls så han känns som sammet, har äntligen börjat acceptera att det kommit en ny liten kisse i umgängeskretsen. Nu leker de vilda lekar, men bara på Bin Ladens villkor förstås.

Kom an om du törs!

Aj, aj ...

Efteråt blir Tessan så trött, så trött ...

Jag hoppas att ni alla har en riktigt trevlig sommar. Själv njuter jag för fulla muggar - jag har ju semester resten av livet!

I går packade vi ihop oss i bilen vid lunchtid, svärsonen, lillkillen med en kompis, jag och katten Tessan för att åka från Falkenberg till Borås och uträtta lite ärenden och sedan var tanken att vi skulle åka ner igen i dag efter det att dottern jobbat färdigt. Resan tar car 1,5 timme.

Allt var frid och fröjd ända tills bilen plötsligt pep till och motorn stannade. Svärsonen lyckades i alla fall rulla av till avfarten, men mitt i kurvan blev vi stående. Bilen totalvägrade. Den har haft lite hyss för sig tidigare vid start och då kommit igång efter att den fått tänka lite, men det här är första gången den stannat under färd. Svärsonen kollade säkringar, men det är ju inte så mycket man förstår sig på med dagens bilar. Efter ca 10 minuter så startade bilen igen snällt.

Så kom vi iväg igen några kilometer, sedan pep den till igen. Efter 20 minuter så startade den och den här gången lyckades vi faktiskt komma till en verkstad som kopplade upp bilen till en dator och talade om att det var varvtalsgivaren som bråkade och de hade ingen hemma och det var bökigt att byta, minst tre timmars jobb, men de sa också att har vi tur så kanske vi lyckas ta oss till Borås. Sagt och gjort, vi fortsatte. Efter fyra timmar så kom svärsonens rara mamma och hämtade mig, pojkarna och katten, då var vi en knapp timme hemifrån. Svärsonen stannade vid bilen för att försöka få hem den. Efter fem timmar anlände jag och pojkarna till lägenheten. Efter sju timmar kom svärsonen gående, ganska förgrymmad på en trilskande bil som stod strax utanför Borås och en förstörd dag.

Varvtalsgivare? Vad sjutton är det? Hur ser en sådan ut? Jag kommer ihåg gamla bilar där man kunde identifiera motordelarna - nya bilar är skrämmande! Fast ny och ny, det är en 10 år gammal VW Passat.

Förhoppningsvis åker vi till stugan igen i kväll, men inte i DEN bilen!

GLAD MIDSOMMAR!

Det blir lite si som så med blogginläggen numera - tiden går så fort. I veckan har vi varit på blixtvisit i Stockholm (begravning) och sedan lade jag mig i migrän några dagar vid hemkomsten.

Tessan, min lilla katt, blev överlycklig när jag hämtade henne hos kattvakten, trots att det inte gått någon nöd på henne. Hon gick inte längre bort från mig än en meter hela första dagen. Kanske var hon lite trött på Bin Ladens fräs, de båda katterna vistades ju på samma ställe till Bin Ladens stora förtret och så fick de åka i samma bil därifrån och då blev han riktigt, riktigt sur.

Nu regnar det igen, suck! Hur går det egentligen med den här sommaren?

Någon har försett Gubben i Viskan med studentmössa, modell större. Riktigt tjusigt!

Egentligen heter konstverket, Bodhi (den blivande buddhan, upplysning, uppvaknande) och upphovsmannen är Fredrik Wretman. Det vilar ett stort lugn över skulpturen. Jag tycker den är vacker!

har vi i Borås i dag och jag har slappat med en bok och en katt som inte vill att jag läser hela dagen. Det är lite svårt att få ett sammanhang, när Tessan lägger sig på boken eller försöker tugga i sig ett blad. Hon vet vad hon vill.

Jag var så trött så jag skippade morgonpromenaden. Här finns ett gäng som varje vardagmorgon kl. 9 går en promenad på 1,5 timme. Jag lär i alla fall känna Borås, för rutten varierar dag från dag. I går besökte vi bl.a. Annelundsparken där pionerna precis har börjat blomma. Det finns 90 sorter i parken, men det är bara de tidigaste som slagit ut ännu. Jag hade inte kameran med denna gång, men jag kommer att gå dit igen. Efter promenaden fikar vi tillsammans. Jättetrevligt!

Tessan (kissen) har hittat på nya bus. Hon öppnar min skjutdörrsgarderob i hallen och har jättekul med mina skor. Något som jag inte uppskattar lika mycket är när hon mitt i natten smyger in under mitt täcke och jag vaknar med ett rop av att tio nålvassa klor träffar mina skinkor. Katten flyr, men jag är övertygad om att jag hör hennes fniss (i alla fall spinner hon högljutt) efter bravaden.

Så vackra de är - alla tjejer och killar som klätt upp sig för studentbalen. Vilka klänningar! Wow! Tänk att få klä sig så vackert!

Titta här på Boråstidningens hemsida och låt bildspelet rulla:

Bildspel

... slår emot mig när jag med kartan i handen vandrar till sjukhuset dit jag kallats för mammografi. Här kollar man upp de nya kommuninvånarna, kanske det var dags för mig, men det känns inte som om det var så längre sedan jag var på mammografi senast. Men tiden går fort. Jag vandrar genom villasamhället där det ena ståtliga huset avlöser det andra. Syrendoften hänger tung i luften. Vackert är det.

Nu är det sommar och solen lyser från en klarblå himmel. Dottern är ute på fotografering hela dagen, från hus till hus som ska säljas, och i dag har hon även med sig kissen Bin Laden eftersom han annars skulle ha blivit helt ensam hela dagen.

Jag njuter verkligen av pensionärslivet! Den ena dagen bättre än den andra och bloggandet läggs visst mycket på is. Vissa kvällar i veckan hjälper (stjälper?) jag dottern i studion så gott jag kan, hon har bråda tider nu.

Tessan hittar jag sovande på de mest mystiska ställen.

Nu väckte du ju mig, verkar hon tänka.

Jag är väl en riktig prydnad för din bokhylla!

Dörrklockan pinglar och jag öppnar - där står lillkillen och dottern med den hårlösa katten Bin Laden (det är bara jag som kallar honom så) på armen. Dags för de båda katterna att mötas. Min lilla kisse har fått namnet Tessan jag tyckte det passade henne väl.

Bin Laden kommer in, svansen i vädret och får syn på den lilla ulltussen som glatt springer till mötes. Först nosar de på varandra nos mot nos, sen bestämmer sig Bin Laden för att det här ska han minsann inte acceptera och så upphäver han ett morr följt av en riktigt ilsken fräsning.

Tessan backar, ryggen kröks och den lilla svansen blir en flaskborste. Men nyfiken är hon. Bin Laden är kränkt: vad är det för litet knyte som inkräktar på hans revir? Lite kattmynta på mattan får honom på något bättre humör ett litet tag, och efter att ha ätit upp Tessans mat så lägger han sig demonstrativt i min säng.

Varje försök från Tessans sida att ta kontakt möts med en morrning och en fräsning. Men han går i alla fall inte till attack, så kanske så småningom.

När de ska gå så säger lillkillen till Bin Laden "säg nu hej då till den lilla kissen" varpå Bin Laden framför ett långt fräsande.

Nu sover Tessan alldeles utmattad av dagens äventyr.

Är det någon som vet varför vissa katter gillar kattmynta (=Bin Laden) och andra (=Tessan) ignorerar den?

.... från lillkillen och i går kväll kom han med sin mamma för att se hur kissen trivdes. Det blev en livlig lek med snöre och papperstuss och efteråt var båda två alldeles utpumpade.

Men jag tror jag fick godkänt som kattmamma. Lillkillen frågade: "Var sover kissen?" och när jag svarade att det gör hon i min säng,  så såg han nöjd ut.

Kissen har inte fått något namn ännu. Jag prövar de olika förslagen jag fått, men ännu så länge så har kissen själv reagerat på Sofia och på Sissi.

Jag har också varit och tittat på bilar, men inte bestämt mig ännu. Nissan Micra är ett alternativ, men så hittade jag den här:

Det är en Chevrolet Aveo. Knallröd, vilket gjorde att mitt hjärta tog ett skutt. Jag har alltid velat ha en röd bil. Den är liten utanpå och stor inuti på samma gång. Och tänk när folk frågar vilket bilmärke jag har och jag kan säga: Jag har en Cheva ... hehehe, men som sagt, jag har inte bestämt mig ännu, jag ska titta lite till. Det finns ju flera märken.

Den här lilla namnlösa krabaten flyttade in hos mig i går kväll. Hon är snabb så jag får passa på att ta bild på henne när hon håller på att somna. Ännu så länge så gör hon mest skäl för namnet "Nåldyna", men det kan ju inte katt heta, eller hur?

Vad tycker du hon ska heta?

Så kom den då äntligen, sommarvärmen. I dag var det kortbyxor och linne som gällde ännu klockan åtta på kvällen när termometern fortfarande visade 24 grader. Nu har regnet kommit och temperaturen har sjunkit till 21 grader.

Jag satt i Borås djurpark på en bänk och sög på en isglass och tänkte på alla stackare som sitter inne och jobbar. Pensionärslivet har vissa fördelar.

Men i morgon ska jag försöka hjälpa dottern lite, hon har alldeles för mycket jobb just nu. Vi får väl se hur det går. Håll tummarna!

Jag var inte den enda som njöt i solskenet - visst är sälen gullig.

Vandaler har återigen givit sig på skulpturerna i Stadsparken. Vare sig man tycker om konstverken eller inte så är det alldeles åt skogen att vandalisera dem. Fy på er! Borås är ett föredöme för Sveriges övriga städer när det gäller den offentliga konsten och så bär boråsarna sig åt såg här. Det värsta tycker jag är att det är så många som uppmuntrar vandaliseringen, det syns av kommentarerna till inläggen i Borås Tidnings nätupplaga. Många upprörs av vandaliseringen, men det finns rätt många som tycker att det är helt OK.

LÄS

Jag njuter av den underbara konsten i Borås, naturligtvis gillar jag inte allt, men smaken är som baken och det finns något för alla. Vi måste vara rädd om konsten, tänk om vi skulle mötas av gråa betonghus som är massproducerade och ekonomiska att bygga i stället - hur kul skulle det vara? Konst är inte bara skulpturer, tavlor och mystiska installationer - konsten visar sig också i arkitektur och utan konst skulle vi antagligen mötas av gråa betonglådor och grått, grått, överallt.

Nu har även klänningen vandaliserats och grodorna sparkats loss. Bilden är hämtad från www.bt.se.

Ekonomi - är det någon som förstår den? Det verkar ju inte ens världens ledare göra, här blir land på land bankrutt, och det borde ju inte kunna hända om ledarna förstod sig på ekonomi. Joakim von Ankas penningvalv kanske vore en god idé, då blir ekonomin synlig och handfast. Nu rasar börsen världen över och våra besparingar i pensionsfonder och privata fonder krymper.

Jag förstår att Eyjafjallajökull har ont i magen och spyr ut askmoln. "Här får ni något ni kan ta på", tänker säkert den koleriska vulkanen. Det finns en driftig islänning som ser möjligheten i denna aska - för 300 kronor kan du bli stolt ägare till 160 gram aska från vulkanen.

Oljeutsläppet efter BPs olycka är fasansfullt. Tänk hur mycket skada vi människor gör på vår planet - allt i ekonomins namn. Vi vill tjäna pengar, mer pengar och mer pengar. Men hur var det nu igen? Det är ju siffror som representerar ett fiktivt värde och som kan ändras över en natt.

Jag får nog ta en kurs i det här. Hette jag Eyjafjallajökull skulle jag också spy!

Lite tröst för ögat är hyacinterna i denna rabatt i Borås.

Ett nytt färsprakande konstverk av den belgiske konstnären William Sweetlove finns nu att beskåda i Borås stadspark.

Här är galadressen, där grodor klänger i klänningens veck. En riktig våtdräkt med andra ord.

Konstverken har bjärta färger och det finns en blå och en röd hund. Jag vet inte vad rasen heter, men jag brukar kalla dem för "grisar" efter som jag tycker att de påminner om de knorrförsedda djuren. Förlåt alla hundälskare.

Förutom grisarna så fanns det även en kungspudel. Och det är inga små skulpturer. När jag stod bredvid pudeln så fick jag verkligen böja nacken bakåt för att se pudeln i ansiktet.

Våren har kommit, även om värmen dröjer. Magnolian står i full blom och körsbärsträden blommar här i Borås.

Nu ska ni Stockholmare skynda till Kungsträdgården, där är säkert jättevackert just nu!