Metrobloggen

Jag förstår inte alls denna upprördhet kring fildelning. Hela rättssamhället och hela världen verkar vara enig om att fildelningen skall utplånas. Nu har visst det tunga artilleriet tagits fram och den riktiga jakten på fildelare startat Jakten på fildelare har startat (metro.se).

Okej, här har ni mig! Jag erkänner! Jag är en fildelare och jag skäms inte alls för det. Jag menar, ursäkta, hallå! Ska jag vara så neslig att jag säger nej nästa gång min man eller mina barn frågar om de får smaka lite av min fil?! Skulle det vara särskilt schysst eller solidariskt va? Att låta dem sitta och se på när jag glufsar i mig all fil utan att dela med mig?

Och om man nu är så upprörd över att vissa delar med sig av sin fil, så borde man väl i rimlighetens namn vara lika arg på alla yoghurtdelare ... och för att inte tala om alla kefirdelare! Lagen ska vara lika för alla. Såvitt jag ser det borde det inte vara okej att dela med sig av en enda mejeriprodukt!

Alfons Åberg står på i bakgrunden. Alfons hänger upp och ner från en hylla och äter mängder med syltkakor. Det är precis vad jag behöver göra just nu.

Idag fick jag pengar från Försäkringskassan för min vab-dag i november. Jag vill bara säga det så att ni är redo för snabba tag. Hej vad det går när Försäkringskassan är i farten! Här gäller det att hålla i hatten och galoscherna vill jag lova.

Tänk förr köpte man glas förpackade i wellpapp eller kartonger. Numera köper man tydligen glas förpackade i kyckling. (Nytt larm om glas i kyckling (metro.se) )

Kan man köpa jeans i gris eller läppstift i ko också?

Jag såg just att Brad och Angelina sålt rättigheterna till de första bilderna på tvillingarna till tidningen People. De fick 68 miljoner kronor.

Det kändes ganska skönt för då vet jag att jag och M kan håva in minst 80 miljoner för bilderna på vårt nyfödda barn i december.

Vi hade egentligen behövt lite pengar redan nu eftersom vi måste köpa en ny diskmaskin, gummistövlar till lilla L och middag till ikväll. Men, men vi får hanka oss fram så gott det går till december.

Jag lallade runt lite på Aftonbladet.se och en bit ned på sidan möttes jag av den feta rubriken:

Rausing greps med narkotika

Miljardärshustrun Eva Rausing talar ut om sina drogproblem - både hon och maken greps. "Jag ångrar mig djupt".

Under rubrikerna fanns en bild på makarna Rausing.

"Oj!", tänkte jag. "Herr och fru Rausing ser inte riktigt ut som jag hade tänkt mig".

Jag hade nog gissat på tjusigare kläder, finare möbler. Ja, en något mer exklusiv stil helt enkelt.

Jag hann även tänka att de här gulliga miljardärspensionärerna verkligen inte såg ut att ha allvarliga drogproblem och att de måste vara utsatta för en komplott!

MEN ...     sedan såg jag att rubrikerna om Rausing inte hörde till den här bilden. Nej, den här bilden föreställde helt andra makar. Nämligen Bertil och Elly i Östersund och jag måste säga att det kändes rimligare på alla sätt.

Ni anar inte vilken supercool kille som just ockuperat vår innergård. Jag, M och lilla L var nere och sparkade fotboll när hela marken plötsligt började skälva. Dånet kom sedan med en liten fördröjning och sist men inte minst kom BILEN själv. Bilen med stort B. (Ja, eller förresten varenda bokstav ska vara stor) Det var en uppenbarelse! Jag har aldrig sett en så cool bil. Det var i och för sig bara en sketen golf med stänkskärmar, bildörrar och kofötter som höll på att trilla av och rutor svarta som natten. Men oj va tuff ändå. Man anade att den nog var fylld av wunderbaums med skogsdoft också.

Men det coolaste av allt var ändå att den körde så fort att jag aldrig sett något så snabbt tidigare i hela mitt liv! Den brände in i 250 knyck minst på vår lilla innergård. Den tvärnitade och vrålgasade, den sladdade och tvärnitade, och vrålgasade och tvärnitade och snurrade runt och for hit och dit. Den burnade och lät som ett åskoväder utan dess like! Det var barn på gården, så vissa åskådare kanske tyckte att bilen borde ha tagit det lugnt. Men vadå, hallå! Sådana människor fattar visst inte hur coolt det är att köra skiten ur en trasig gammal golf på en innergård bland barn. Jag kan inte tänka mig en enda grej som är coolare än det.

Till slut stannade den otroligt schyssta bilen (mer eller mindre i en rabatt) och jag förstod att jag kanske snart skulle få se den säkert ännu coolare föraren kliva ur. Och mycket riktigt. Plötsligt stod han där. Han var hur cool som helst. Kanske lite för finnig och kanske lite för hjulbent. Möjligen hade han haft lite för mycket vax i håret. Men annars var han hur tuff som helst. Jag lovar.

Och som om det inte var nog med det. Vet ni vad den här superhjälten gör inför barnens, mina och pensionärernas ögon? Jo, förutom att spotta stora loskor och sånt så tar han fram en stor gasolbrännare, eller något som liknar en gasolbrännare. Han stegar fram till ett fönster på nedre botten. En ung tjej öppnar fönstret och tittar ut på honom. Vad kan världens coolaste kille göra i det läget? Vad är det enda rätta för att ytterligare impa på den där bruden? Vad är ännu bättre än att köra extremt vårdslöst bland en massa barn och parkera i en rabatt? Vad tänder tjejer ännu mer på? Jo, att man drar igång den supercoola gasolbrännaren och sprutar ut värsta schyssta eldslågan. V Ä R S T A schyssta! Den var typ 14 meter lång och lyste upp hela innergården och halva Stockholm minst!

Tjejen i fönstret kanske inte svimmade, men det gjorde jag. Wow vilken kille!

Jag var hemma hos Ingrid på middag igår. Jag berömde en fin tavla och då sa hon att det var exet som hade gjort den. Jaha! utropade jag. "Jag visste inte att han var konstnär!".

Då tittade Ingrid jättekonstigt på mig och sa "Vad skulle han annars ha varit?".

Jaa du, tänkte jag, han hade väl kunnat vara vad som helst; busschaufför, kontorsnisse eller tandläkare. Vad vet jag?

Då ryckte Karin, som också var där, in och sa: "Jag tror ni pratar om olika ex. Härlig pratar om Ingrids ex, alltså fd man, medan Ingrid pratar om den kände konstnären X:et. Sven X:et Erixson".

Sedan skrattade vi så vi trillade ur soffan.   

Undrar just om de böcker och barnprogram jag läste och såg som liten har format mig och min generation på ett visst sätt?

Jag minns fortfarande Bröderna Grimms grymheter och all tragik i H.C Andersens sagor:

Hans och Greta som sattes ut i skogen av sina föräldrar: "En morgon ropade den elaka häxan till Greta: "Kom hit, latmask, hämta vatten! Hans må vara fet eller mager, jag tänker slakta honom och koka honom! Men först ska vi baka. Bakugnen är redan uppvärmd. Kryp in och känn efter om den har rätt värme!" Men Greta genomskådade häxan och visste att hon tänkte steka och äta upp henne..."

eller ramsan:

"Ällinga vällinga vattenspruta slog sin gubbe mitt på truta. Här ska du få ditt elaka troll för att du inte kan räkna till tolv!"

eller Rödluvan där vargen äter upp mormor, Den fula ankungen där ankan bara blir omtyckt när den visar sig vara en svan osv, osv.

Vad danade dessa hemskheter för generation? Och hur blir det med våra barn som istället ser på Bananer i pyjamas, Teletubbies och Byggare Bob? Kommer det att bli en jättekrock mellan våra världsuppfattningar?

Vi satt och pratade om Lagens Änglar härom veckan. Några tjejer tyckte att Victor Sifuentes var snyggast. Någon tyckte Corbin Bernsen. Ytterligare några tyckte Harry Hamlin. Jag kom då fram till att jag visst var lite bortskämd på den tiden. Jag tyckte nämligen att alla tre var snygga. Ganska praktiskt.

Och för er som undrar: JA! Jag var en av dem som hjälpte till att öka antalet ansökningar till juristlinjen drastiskt i den vevan.

Och: JA! Det var en besvikelse att komma ut i arbetslivet och inse att det inte fanns en enda Harry, Corbin eller Victor där ute.

Ska man bli någon att räkna med i grusbranschen så gäller det att ligga i. Klara, färdiga GÅ:

Charnockit

Diabas

Diorit

Dolomit

Dunit

Eklogit

Evaporit

Gabbro

Gnejs

Granit

Jag har fått en ovanlig idé. Den är ovanlig på så sätt att jag inte tror att så många kvinnor ger sig på det jag tänker ge mig på. Jag har nämligen bestämt mig för att bli någon att räkna med inom GRUS.

Jag fick idén eftersom min lägenhet är en grushög och jag liksom vandrar omkring i ett ständigt knaster så här års. Jag sopar och jag dammsuger, men gruset försvinner inte. Det finns överallt. De där små vidriga gruskornen garvar häcken av sig och skriker från golvet: "Ge dig någon gång! Du kan väl fethaja att vi aldrig kommer att dra hur mycket du än sopar och dammsuger! Ditt pucko!"

Så nu har jag tänkt ut en djävulsk plan och jag behöver er hjälp. Alla ni som har grus i hallen (det kanske framförallt är mammor med barnvagn som drabbas lika fruktansvärt som jag av detta) men alla som hur som helst har högar av grus i sitt hem: Förenen Eder och samla ihop gruset. Kör det till mig. Jag kommer nämligen att öppna ett grustag nere på gården inom kort. Man kan tjäna rätt grova pengar på att sälja grus. Så nu ska äntligen J A G dra nytta av de där vidriga gruskornens ockupation av min lägenhet. HA, HA, HA där fick dom!

Fantastiska Elly, som för övrigt är precis lika Härlig som jag, skriver om fasan med att åka buss med barnvagn.

Jag känner precis som hon. Jag trodde att jag skulle vara en cool och tuff mamma som inte skulle se något problem alls med att åka buss med vagn, men icke sa Nicke. Det är alltid för trångt och kaotiskt i barnvagnsutrymmet. Alla tycker att man är i vägen. Alla suckar och kastar menande blickar. När jag ska stiga av och hela bussen väntar otåligt, så har jag såklart ett sjå med att få av den där eländiga vagnen. Hjulen räcker inte ner till marken. Jag kan inte lyfta hela vagnen och att be om hjälp törs man ju inte eftersom alla avskyr mammor med vagn.

Nu har dessutom en annan krydda till bussåkandet tillkommit. Lilla L är 1,5 och vill inte alls sitta still i någon gammal sketen vagn eller i morsans trista knä. Nej, hon vill springa runt på bussen och uppleva äventyret. Jag måste vara Stormonstret och Tråkigheten själv då och säga nej. Sedan är kaoset igång: 

Lilla L börjar gallskrika och stämningen blir botten och alla på bussen glor och suckar och jag blir svettig och kall och galen och säger att vi aldrig mer ska åka buss. Lilla L blir ännu argare och jag får kämpa för att hålla kvar henne i mitt knä och jag blir ännu svettigare och ännu kallare och lilla L skriker ännu mer och slår mig i ansiktet med någon kladdig banan (som jag försökt muta henne med). Alla på bussen stirrar ännu mer och suckar ännu högre. Någon muttrar något om dålig pli. Vagnen som är baktung av matkassar ramlar på en sur tant som skäller ut mig och jag försöker lyfta upp vagnen med ena handen och lilla L i den andra. Våra tomater rullar runt på bussgolvet och någon trampar sönder min kexchoklad som också farit ut.

17 hållplatser för tidigt lyckas jag i panik få av mig själv, lilla L, vagnen och matkassarna, kanske en och annan tomat. Dörrarna stängs när vi är på väg av och busschauffören gormar att det vore bra om jag tryckte på barnvagnsknappen när jag ska av så att han vet att han ska vänta lite extra. Alla på bussen drar en suck av lättnad när vi äntligen lämnat dem i frid, men det är inget emot den lättnad jag känner.

Aldrig mer buss för mig tack!

Min M somnade med lampan tänd och en bok i handen härom kvällen. Jag frågade om han sov och då kvicknade han till och sa: "Oj, faan. Bensinen tog slut i farkosten och jag, Kalle och Knattarna var överens om att det var för jävligt"

Betyder där här att jag i själva verket bor i Ankeborg och lever ihop med en seriefigur? Är min dotter en ankunge? Är jag Klara-Bella?

Jag mår jättedåligt. Jag är rädd för att bli grå! I morse när jag vaknade visste jag inte att man behövde vara rädd för det, men nu vet jag bättre.

SalongK.se testar bodyscrubs och undrar om din hud känns grå, ojämn och torr.

Nej, jag har nog inte lagt märke till att jag skiftar i grått än så länge. Men när jag läser detta blir jag allt lite nojig. Är det vanligt att man vaknar upp och är grå rätt vad det är? Jag kanske borde bunkra upp med en sisådär 50 bodyscrubs så att jag har om jag plötsligt och oförberett skulle bli grå?

SalongK visar en bild där man tydligt ser hur en stackars tjej drabbats av detta hemska och blivit grå och ojämn på ryggen och vänstra armen. Det läskiga är att hon ser ung och fräsch ut i övrigt, så man är tydligen inte immun mot gråhet bara för att man är ung. 

Är det någon där ute som har råkat ut för att bli grå? Vad gör man? Undrar om Malin Åkermans knep med konservering kan hjälpa tro?

Jag såg just Sveriges superkändis Malin Åkerman på TV4-Nyheterna. Hon har drabbats av samma jobbiga åkomma som Victoria Silvstedt, nämligen den att glömma bort svenska språket.

Intervjun handlade bl a om att hon spelat mot Ben Stiller och om hur hon tyckte att det var. Malin svarade ungefär så här: "Jag är inte så himla refined och konserverad och jag har alltid trivts bra med killar".

Så om jag vill fungera bra ihop med killar ska jag kontakta Findus eller Felix och be dem konservera mig?

Bilden på Malin kommer härifrån.

Electrolux ska betala 260 miljoner kronor till en familj i USA vars pojkar mycket tragiskt skadats av en påstått felaktig gasspis. Det skriver Dagens Industri. Utan att på något sätt förringa den stackars familjens lidande så slår det mig att...

... jag också har en Electroluxspis. Den är ganska omodern och antagligen född på 80-talet. Flera markeringar har nötts bort under många års användning. Det tar ett tag för plattorna att bli varma. Det är svårt att få helt rent runt plattorna. Spisvreden glappar.

Spisen är med andra ord allt annat än läcker och nu när jag hörde talas om skadeståndet funderar jag på att kontakta Electrolux och berätta att jag mår lite dåligt över att ha en så sliten spis. Det tär på mig att bära på en sådan ångest och jag bör nog kompenseras på något sätt. Jag kan nöja mig med 50 miljoner eller så. Och då kommer de nog ändå billigt undan.

Jag erbjuder mig här nedanför att låna ut mina 23:50. Då uppstår såklart frågan vad jag själv skulle ha gjort för mina 23:50 om jag inte hade lånat ut dem. Jag förstår att alla undrar och här kommer svaret:

1. Jag hade köpt två Pixiböcker och en liten Plopp. Jag hade nog fått pruta lite på Ploppen men jag tror att det hade gått vägen. Å vips så hade jag för endast 23:50 fått återuppleva barndomens underbara sagovärld och samtidigt stillat det värsta chokladsuget.

2. Jag hade åkt taxi några meter bara för att få känna mig världsvan och som någon som är ständigt i farten.

3. Jag hade köpt ett billigt glitternagellack på H&M och målat naglarna flera gånger om för att känna mig glittrig och glammig som någon som minglar bland premiärlejon och festfolk.

4. Jag hade gått till Kinabutiken på Ringvägen och köpt färsk koriander. Dels för att styrka mig själv i tron om att jag är en sådan som lagar massvis av spännande orientalisk mat. Att jag är en sådan som har köket fullt av mirin, galangal och citrongräs. Dels skulle jag gå dit för att det nämligen är en upplevelse att handla där. Personalen är så mysko och sist jag köpte koriander där så blev tjejen i kassan så sur på att jag störde henne när hon pratade i sin mobil att hon kastade korianderpåsen på mig.

Se där vad man kan uppleva för endast 23:50: sagans värld, fart och fläkt, lyx, glamour och den mystiska orienten!

Vad skulle ni göra?

Metro berättar om den nya trenden att låna pengar från privatpersoner. Jag är alltid snabb med att haka på nya trender så jag är beredd att låna ut mina 23.50 till den av er som behöver dem bäst. Lämna bara en motivering här till varför just DU ska få låna mina surt förvärvade pengar.

Jag vet en sak som jag inte gillar alls.

Jag gillar inte puttinuttnullenuttiga foton på rosaskimrande bebisar inbäddade i gyllene rosenblad och stjärnglimmer.

Tyvärr ramlade jag vid ett tillfälle i mitt liv, i LA, över en bok som var full med just rosaskimrande bebisar. Den hette "Miracle - A Celebration of new life" av Anne Geddes.

Jag och Anne har inte samma smak när det kommer till bebisbilder. Jag klarar mig väldigt bra utan några som helst bebisbilder i mitt liv. Det tror jag däremot inte att Anne gör. Som om det inte var nog med att hon stoppar in alla bebisar bland blomblad och klär dem med änglavingar så tycker visst Anne att Celine Dion kan sätta en extra piff på bebisbilder. Det tycker nog Celine med.

Jag har alltså inte samma smak som Celine heller. (Det gjorde mig i och för sig inte så oerhört förvånad att inse det)

Skönt att påsken är över. Jag orkar inte värpa ett enda ägg till. Någonsin. Alltså never ever! Över min döda hönskropp.

Nu ska jag inte bekymra er mer med avloppshistorier utan kasta mig in i en värld av lyx och flärd:

I lördags gick jag och M på stan och letade en ny väska till mig. Jag gillar väskor, men har aldrig ägt en märkesväska. Jag har köpt de flesta väskorna på Indiska. Hur som helst så hamnade vi oförhappandes på NK. Jag tänkte då på  Jonas Gardell som berättade om hur han föll i koma och kröööööp ut från NK när han hittade en sketen T-shirt för nästan 1000 spänn.

Jag hade en liknande upplevelse när vi råkade släntra in på Hermésbutiken. Jag hade aldrig hört talas om Hermés så jag traskade glatt ovetandes fram till en inglasad röd väska. Blicken fastnade på prislappen. Stod det 930 kronor? Nej, det stod 9.300 kronor ... eller nej det stod  93.000 kronor!

Både jag och M föll i koma och kröööööp ut från NK.

Väskan såg ut som den här och var bra liten. Den måste ha varit fullproppad med diamanter.

De trogna besökarna på denna blogg minns kanske att jag i höstas hade brunt vatten strömmandes ur kranarna.

Styrelsen i föreningen har nu låtit fackmän undersöka stammarna i huset och därefter har styrelsen haft den stora glädjen att meddela oss boende att det inte finns någon anledning att byta stammar. Det finns heller ingen anledning att spola och rengöra stammarna. De är ju bara 47 år gamla och fungerar så bra så.

Säkerligen tyckte alla i huset att det var ett glädjande besked. Ingen vill ju vara med om ett stambyte. Det är så obekvämt och jobbigt. Nej, sådant är skönt att skjuta på framtiden så att nästa boendegeneration får ta den smällen istället. Ha, ha, där fick dom!

Vi som bor här nu måste bara stå ut med några futtiga och larviga  obekvämligheter under tiden:

* att det kommer bajsbrunt vatten ur kranarna ibland.

* att vattnet man tappar upp i badkaret emellanåt är gulfärgat och att man då också tappar lusten att bada det där rengörande skumbadet.

* att stammar i våningen ovanför brister precis när man renoverat färdigt sitt badrum.

* att det igår när jag hade duschat hade bildats en bassäng av duschvatten på golvet, eftersom det blivit stopp i avloppet. När jag spolade på toaletten så bubblade det upp vatten i badkaret. När jag idag hade glömt att det där hände igår och glad i hågen körde tvättmaskinen så svämmades hela badrummet över igen av tvättvattnet. Mina strumpor, lilla L:s strumpor, en hög med kläder och flera tidningar blev dyngsura!

Summan av kardemumman är hur som helst att jag tydligen har missförstått det här med vatten och avlopp. Jag menar de kunniga fackmännen har ju kommit fram till att rören i detta hus mår utmärkt. Och vad vet väl lilla jag om sådant? Det anses tydligen vara god standard att dricka bajsbrunt vatten, bada i gult och skölja av badrummet med avloppsvatten lite då och då. Det kanske bara är jag som fått allt om bakfoten?

Det där med att sticka har man ju kunnat länge. Jag svingar stickor som andra svingar pennor och varmkorvar. När jag sätter klorna i en stickbeskrivning så tar det inte många minuter förrän jag stickat ihop en helt fantastisk kreation. Jag och mina stickor är liksom ett på något sätt. Det jag inte kan om stickning är inte värt att veta kan jag lova.

Mallig och säker på min egen stickförmåga larvade jag alltså ídag in på en garnbutik här på söder:

Jag: Tjenare, tjenare här ska det handlas garn.

Garnbutiksägarinnan (GBÄ): Jaha och vad är du ute efter för garn?

Jag: Jo, jag har en bok med mig med ett recept ... eller jag menar mönster ... eller nej, stickbeskrivning. Jag ska sticka en lång kofta till min lilla L.

GBÄ: Okej. Vilket garn ska det vara till den då?

Jag: Oj, ja ähum. Det står nåt om kashmirgarn här i boken.

GBÄ: Jaha. Vad är det för stickstorlek?

Jag: Stickstorlek? Menar du storleken på tröjan?

GBÄ: Nej, på stickorna?

Jag: Ja, såklart. Nu ska vi se... äh...(jag bläddrar och läser febrilt i min bok; stickstorlek? Stickstorlek?)

GBÄ: Är det verkligen du som ska sticka tröjan? Du verkar inte så ...

Jag: NEEEEJ.         Och här kommer vi till punkten då jag kryper till korset och erkänner att jag inte kan ett dyft om sånt här och att det i själva verket är min mamma som ska sticka tröjan. För att ge kvinnan i butiken lite dåligt samvete över att hon blottat mig på det sättet, så övervägde jag i en sekund att bryta ihop och gråtandes och skrikandes berätta om att jag alltid velat vara stickproffs men att jag till och med fick lov att fuska på syslöjden och låta mamma "spöksticka" allt åt mig för att överhuvudtaget få ett betyg i det där hopplösa ämnet.

Men, jag samlade mig och lät istället kvinnan i butiken läsa i min stickbok, välja garn och räkna ut hur mycket som skulle gå åt. Allt medan jag stod och skämdes i ett hörn.

Så inte fick man vara bra på att sticka heller.

När det kommer till en ny bra låt så har jag alltid varit mycket behärskad. Jag lyssnar på den nya bra låten en gång och sedan väntar jag några dagar innan jag lyssnar på den en andra gång. Hela min familj gör så. Det är inte alls i själva verket så att vi spelar den stackars låten om och om igen en sisådär hundratusen gånger på en dag. Nej, så är det inte alls. Pappa, till exempel, spelade inte alls Katie Meluas The closest thing to crazy så många gånger att vi andra blev the closest thing to crazy we had ever been. Inte alls. Jag och mina systrar spelade inte sönder låtarna från filmen A Lovesong for Bobby Long. Mamma har bara lyssnat en enda gång på Over the Rainbow med Kamakawiwo.

Min käre M behöver aldrig säga till mig att jag citat: "... för f-n spelar sönder en bra låt på en dag". Därför är jag helt ärlig när jag nu säger att jag bara lyssnat en endaste gång på Ane Bruns nya The Treehouse Song. Nu ska jag vänta i en hel vecka innan jag lyssnar på den en gång till.

(Jag måste också passa på att tacka min underbara Åsa för att du lärde mig Ane Brun. Tack!)

Jag undrar så varför Christer Sjögren sjöng "I love Europe". Jag har så svårt att se honom digga loss till The Final Countdown.

Min M lämnar sina skjortor på kemtvätt och hämtar dem rena, strukna och vikta. Snyggt och prydligt. När han plockade upp de rena skjortorna idag så fann han ett par av mina trosor som hade råkat slinka med till kemtvätten. De var rena, mycket prydligt pressade och perfekt vikta.

Jag kan lova att inte ett enda par av mina trosor någonsin behandlats så ömt och blivit så korrekt omskötta. Till saken hör att det inte var några astrendiga och dyra Hanky Panky-trosor i silkeslent siden med fantastisk spets som hade råkat slinka med (märkligt nog eftersom jag egentligen bara - jag lovar, jag lovar - har ett just sådant trossortiment i min specialbyggda walk in closet)...

Nej, av någon outgrundlig anledning så var det ett par gamla urtvättade H&M-trosor i noppig bomull som hade lyckats leta sig med till kemtvätten.

Jag skulle så gärna ha velat se minen på Fru Kemtvätt när hon kemtvättade, strök, vek och pressade mina bleka nopptrosor. Hon måste ha undrat så vad som driver en människa att lämna in sådana trosor på kemtvätt och betala för att få trosorna väl omhändertagna.

Jag tror att jag ska rama in mina numera perfekt pressade trosor. De är en sevärdhet kan jag lova!

Det största klimathotet är inte bilar, tunga industrier, flygplan, miljöfarligt avfall, dumpning i haven, havererade kärnreaktorer. Nej, miljöns och allas vår värsta fiende är kossan Rosa och hennes polare. Detta avslöjas av Uppdrag Granskning och Aftonbladet. En ko släpper tydligen ut 100 kilo metan varje år och metan är 20 gånger skadligare för klimatet än vad koldioxid är.

Uppdrag Granskning(UG): Rosa, hur känns det att plötsligt ha blivit påkommen med att vara vår tids största miljöbov?

Kon Rosa: Det känns lite snopet. Visst släpper vi kor oss en del under en dag, men inte kunde man ana att det fick såna konsekvenser.

UG: Hur går snacket i hagen nu?

Kon Rosa: Jaa, vi känner oss rätt utpekade och påhoppade. Vi har inte riktigt fått bemöta kritiken utan känner att vi blivit smutskastade. Några av oss funderar på att gå vidare till Granskningsnämnden och PO med det här.

UG: Men fakta talar ju sitt tydliga språk i det här fallet. Ni förstör miljön mer än någon annan. Ni förstår väl att vi människor nu vill sätta ett stopp för era utsläpp?

Kon Rosa: Ursäkta jag hörde inte vad du sa för jag släppte mig just. Jag hinner förresten inte prata mer nu, jag måste idissla.

Idag har jag hängt med små människor, alltså barn. Ett tag lektes det ivrigt med den lilla leksaksspisen. Det kokades låtsasmat och och jag fick låtsasäta och säga att maten var sååå god. Lille Truls, 2 år och några månader, gick verkligen seriöst in för sin roll som kock. När jag frågade vad han lagade till för gott så svarade han beslutsamt: "sås med gris".

Mina tankar skenade genast iväg till Mahatma Nisse Nöff som ligger och badar i den gröna sörjan här nedanför och jag kände att jag inte riktigt var sugen på sås med gris. Men jag höll masken och låtsades såklart att det smakade jättegott.

Min kära bloggkamrat Lussan har uppmärksammat en ny öronhårstrend från Indien. Herr Bajpai är en frontfigur i sammanhanget.

När jag såg bilden på Herr Bajpai kom jag att tänka på min och M:s resa i Indien. Det finns mycket att berätta om den resan och många bilder att visa, men jag ska begränsa mig och välja ut några godbitar från våra möten med djur i Indien. Obs! Känsliga besökare varnas för starka bilder. (Inte starka som i starka Bamse eller Karl-Alfred, utan starka såtillvida att de kan påverka en mentalt och kanske få en att må lite lätt svajigt)

1. I varje gatuhörn kan man stöta på potentiella små husdjur som man kan ta med sig hem för att glädja barnen som länge drömt om en liten krabat att ta hand om. Pip, pip.

2. Stadsgrisarna är alltid exemplariskt rena och fräscha. De är inte det minsta rädda för att hugga i utan städar gärna upp bland alla matrester och andra former av rester som skräpar på gatorna. Nasse Nöff: "Rent och snyggt är mina ledord!"

3. Nasse Nöffs polare Nisse Nöff hade gått ett mycket tragiskt öde till mötes. Han snubblade till lite och drattade ner i en bassäng med en odefinierbar grön sörja. Nisse svällde och jäste lite och vid tidpunkten för mitt och M:s möte med Nisse så såg han inte ut att må så bra längre.

4. Man hamnar hela tiden på trevliga vernissage och utställningar. Visserligen bjuds ingen champagne med snittar, men vad gör väl det? Här visas skapelsen "Studie i torkad kodynga på stenhylla".

Slutligen måste jag också skryta lite om ett av mina djurmöten. Jag stod 25 meter från det här livs levande lejonet och hans lejonpolare ute i vildmarken. När M ville ta några steg närmare sa vår guide dock stopp och menade att det var dumt med tanke på att det var en ung, hormonstinn lejonhane som man inte kunde lita på. Så här i efterhand kan jag inte riktigt förstå att jag faktiskt vågade mig ut ur jeepen och fram till ett vilt lejon. Jag måste ha trott att jag faktiskt var Indiana Jones på riktigt.

Nu har jag lugnat ner mig lite. Tack för allt ert stöd, all uppmuntran och alla goda tips på hur jag ska lösa mitt skoproblem!

Tack vare er har min ilska förvandlats till handlingskraft. Jag tror till och med att jag är tillräckligt samlad för att ta itu med min skoilska. Jag ska snart leta fram kvittot, stoppa ner skorna i en påse, packa ner lilla L i vagnen och med bestämda steg tåga till affären och göra upp saken. Jag ska klä på mig min juristfrack och agera proffsigt men samtidigt tufft. Jag ska låta expediten (som ju egentligen inte alls kan rå för att mina skor pajat) veta att hon saluför undermåliga varor och att detta är under all kritik. Jag ska säga att jag redan tillskrivit högsta chefen på Bally och krävt upprättelse. (Det har jag ju inte, men jag kommer att säga det så övertygande att expediten blir kallsvettig och medgörlig). Jag ska slå näven i bordet och kräva:

1. Att jag får ett par nya skor omedelbart eftersom jag inte kan gå omkring i strumplästen och vänta på obestämd tid på att Bally ska behaga laga mina skor.

2. Att jag får ett extra par skor utifall att de nya jag får också går sönder.

3. Att jag får 50 extra par skor som jag kan dela ut till alla som stöttat mig i denna svåra tid och därmed kanske också mått dåligt, så dåligt att de blivit sinnesförvirrade och slarvat bort sina egna skor och nu är skolösa pga mig.

4. Att jag får ta över hela Ballykoncernen och styra upp ett och annat.

5. Att jag som plåster på såren erhåller ett skadestånd på en sisådär 30 miljoner så att jag kan må och ha det bra i mitt fortsatta liv som nog annars skulle kunna bli ganska miserabelt och risigt om jag inte kompenserades för mitt lidande.

Tycker ni att kraven låter rimliga eller har jag varit för snäll och blygsam?

Bilden föreställer en mycket skuldtyngd och ledsen skoexpedit efter mitt besök

Jag kom på att jag inte alls skulle ägna mig åt att lägga in underbara pandor i bloggen. Jag skulle istället ha lagt all den tiden och kraften på att vara A R G! Jag är nämligen jätte- jätte- jättearg!

Mina trogna läsare kanske minns att jag blev galen en dag i höstas och att jag gjorde något helt galet. Jag köpte ett par skor för hela 4000 sjuka kronor. Jag vet inte vad som flög i mig och vad det än var så flög det nog inte ut igen, för jag behöll skorna.

Jag ska erkänna att skorna har varit fantastiska och att de värmt mina annars så kalla fötter på ett helt suveränt sätt hela vintern. MEN, historien stannar inte där, ty i förra veckan skulle jag glad i hågen sätta på mig mina alldeles för dyra skor och vad händer? Jo, blixtlåset pajar och där står jag med ett par apdyra men TRASIGA skor! Jag exploderade och fick plocka upp splittret efter mig själv och limma ihop mig igen. Men jag gick upp i limningen flera gånger tyvärr. Jag går nog upp i den just nu i denna sekund känner jag.

Jag måste nog sluta skriva nu så att jag inte exploderar igen. Jag ber att få återkomma när ilskan som jag just rört upp, lagt sig igen. 

Jag kan inte låta bli att lägga in min favoritpanda igen. Filmsnutten är bara några sekunder lång. Atjooo!

Jag ska åka till Dalarna över helgen. Hur funkar det där? Jag menar Dalarna är ju inte Stockholm precis. Måste jag svänga förbi Leksand och bunkra upp med knäckebröd, eller får man äta annat när man är i Dalarna? Måste jag kalla lilla L för min lilla kulla? Ska man ge bort dalahästar till alla man möter? Och sist men inte minst undrar jag om jag måste låta som Gunde hela helgen och skrika "Skynda, skynda nu är det bråttom!" till alla jag drar förbi i skidspåret?

Finns det någon mas eller kulla där ute som kan hjälpa mig?

Jag tittade in på Bloggportalen.se och hittade deras lista över de termer som folk sökt mest på den senaste veckan. På topplistan fanns bl a Amanda Jenssen, Magnus Uggla och melodifestivalen. Jag kan förstå att folk söker efter bloggar av eller om dessa personer/företeelser. Jag har däremot svårare att förstå att några av de vanligaste sökorden, som alltså också finns med på topplistan är: kissnödig och kryckor.

Är det kissvanor och kryckor som det svenska folket törstar efter att läsa om? I så fall är jag helt fel ute med min blogg.

Allapappapappapappapappapappapadiija allapöhi pöhi

Allapappapappapappapappapappapadiija allapöhi pöhi

Förstår alla vad det här är eller är det bara jag som tycker att det är uppenbart?

Jag erkänner härmed att jag länge... ja, till och med väldigt länge... jag menar ända in i vuxen ålder... alltså väldigt vuxen ålder... trodde att de där små mockasinliknande sakerna man har på fötterna på gympan,  hette SOCKERPLAST och inte sockiplast. Jag tror det ju såklart inte nu, idag, men jag trodde det som sagt länge, länge. Kanske lite för länge.

Men nu när jag fråntagits tron att jag som barn gympade omkring i mockasiner som smakade socker, så funderar jag på att gå med i Föreningen Sockiplastens Vänner (se hemsidan). Det är lika bra att glömma det gamla och ta nya steg uti livet. Med sockiplast på fötterna.

Nu har jag haft en rejäl bloggpaus och jag gissar att förväntningarna måste vara enorma på mitt allra första inlägg efter en sådan lång paus. Jag lovar att inte göra någon besviken. Detta inlägg kommer att hålla världsklass och överglänsa det mesta jag skrivit hittills på bloggen.

Detta första inlägg kommer att beröra alla och locka er till skratt och tårar. Det kommer ge mersmak och livslust.

Håll i er.

Nu börjar det:

Vadå?!

Barnprogram i TV2!

Jag har kommit fram till 

och gör ett bloggstopp.

Men jag säger som Arnold: I´ll be back.

"Du vet, den där tjejen på gymmet"-bloggen är ju välläst och ligger alltid i topp på mest lästa-listan. Varje gång jag ser den meningen så tänker jag:

Nej, det vet jag inte alls. Jag har inte en aning.

Hoppsan ... Host ... hrm ... Nu kanske mina trogna läsare drar sig till minnes ett inlägg som jag skrev tidigare i höstas där jag förklarade att jag är en äkta och sann Fitness Star. Nu kanske mina trogna läsare drar öronen åt sig, blir förvånade och sätter bulldegen i halsen när jag släpper denna bomb - denna nyhet av chockkaliber.

Men våndas inte utan lugnen eder. Ty saliga äro de som äro lugna. Jag lägger nu min Fitnesshand på eder och talar till eder från självaste Sinai berg:

Mina lamm, oroen eder icke ty jag är och förblir eder Fitnessförebild i alla lägen i livet. Oroen eder icke för att jag talat osanning då jag påstod att jag var en Fitness Star. Den enda anledningen till att jag inte vet vem tjejen på gymmet är, är att jag är så fokuserad på min träning när jag är på gymmet att jag inte har en chans att spana in övriga gymråttor.

(Hur kunde jag va så klantig att jag inte tänkte på att jag tidigare sagt att jag är en Fitness Star. Där ser man. Det är alltid farligt att ljuga. Men jag räddade det hela snyggt den här gången. Pust)

Jag såg en intervju med Linda Lampenius i förra veckan. Hon fick frågan om varför hon "vikt ut sig" i Playboy. Linda svarade att det inte hade varit någon grej alls för henne eftersom hon hade växt upp i bastukulturen Finland. Där är det naturligt att vara naken.

Nu när vi äntligen fått svaret på varför man viker ut sig så kommer vi antagligen att slippa alla dessa artiklar med rubriken "Därför vek jag ut mig". Jag menar nu förstår vi ju alla att även Pernilla Wahlgren, Tone Bekkestad, Agneta Sjödin och Tilde de Paula har bastat mycket.

Jag fortsätter att rapportera om kändisar som är misstänkt gravida. Nu ska även vår egen kronprinsessa ha barn! Detta avslöjar Expressen (i högerkolumnen en bit ner) som i sin tur fått nyheten från Allt om Barn, som intervjuat Hänt Extras journalist Hans Shimoda. Hans säger att Victoria har en enda uppgift här i livet och det är att föra kungaätten vidare. Därför kan han dra slutsatsen att Victoria kommer att föda barn 2009.

Så jag får lägga till en punkt 6 på min lista "Hur du undviker att bli gravidmisstänkt", i inlägget nedanför:

6. Bli inte kronprinsessa, för då är din enda uppgift i livet att bli med barn.

Det ryktas om att Brangelina väntar tvillingar eftersom Angelina sågs dricka vatten istället för mängder med alkohol. En annan bloggande bloggare Rakotozafy har också märkt det.

Nu ska tydligen även TomKat få tillökning för Katie har handlat T-shirtar med texten "storasyster". T-shirtarna var i lilla Suris storlek och då måste de ju vara till henne. Jag kan inte tänka mig att Katie och Tom har så stor umgängeskrets att det är troligt att det i kretsen finns barn med samma storlek som Suri och vars föräldrar råkar vänta tillökning. Aftonbladet vet allt om detta.

Sist men inte minst ska tydligen även Nicole Kidman äntligen få barn enligt bl a Woman´s Day. Hon har väl i och för sig inte druckit vatten, handlat T-shirtar eller fått putmage än, men hon har ju varit gift med sin Keith Urban bra länge nu (i hela 18 månader!) och hon har ju alltid velat ha barn. Keith med. Det har nog kommit 3-4 graviditetsrykten per år avseende Nicole och någon gång måste ju skvallerblaskorna sätta ner foten och bestämma att det sjutton i mig inte kan vara bara rykten längre. Alltså är det en fullkomligt logisk slutsats att Nicole nu är med barn på riktigt. Hon har faktiskt tackat nej till ett filmuppdrag nu i januari, så där har vi det ultimata beviset.

Till alla er som inte vill bli misstänkta för att vara gravida:

1. Drick inte vatten när någon ser

2. Köp inga T-shirtar

3. Var inte gifta i 18 månader. Skilj er när ni kommer till den 17:e!

4. Säg aldrig högt att ni vill ha barn

5. Tacka inte nej till roller i stora Hollywoodfilmer

Om man har läst Vilda Svanar så vet man att Mao var en hemsk man. (Man kan förstås veta det även om man inte läst just den boken, men det var där jag förstod det eftersom skolan inte tog upp det ämnet). Mao utrotade 60 miljoner av sitt eget folk under kulturrevolutionen i Kina. Han skulle avskaffa klassamhället men införde istället andra klasser. Han lät bränna böcker och förbjöd allt samröre med västvärlden. Sist men inte minst uttalade han att alla gråsparvar skulle utrotas eftersom de var ondskefulla och ondsinta.

Jag har funderat mycket över hur en så mäktig man kunde känna sig så hotad av små små gråsparvar och hur han kunde komma fram till att de var ondskefulla. Men idag fick jag svaret. Jag såg med egna ögon hur en gråsparv norpade en brödbit mitt framför näbben på en koltrast! Så får det bara inte gå till! Snacka om ren och skär ondska i dess vidrigaste form.

I N F L U E N S A N

har mig i sitt grepp ...

och

då 

tror

jag

att

man

får

äta

hur

mycket

chokladglass

som

helst

eller?

På lönebeskeden som jag får från mitt jobb, trots att jag är föräldraledig, så finns varje gång ett visdomsord med. Idag stod det: Tålamod handlar om att hitta på någonting medan man väntar.

Okej. Lätt som en plätt. När jag väntar på bussen, på att pastavattnet ska koka upp, på att få grön gubbe eller när jag sitter i ett väntrum nästa gång ska jag passa på att skriva tre böcker, väva en matta, bli en fena på saxofon, snickra en gungstol, lägga in sill och stöpa ljus.

Det känns skönt att äntligen ha fått förklarat för sig hur man ska övervinna sitt dåliga tålamod.

Visst säger man ofta att naturen räknat ut allt på det bästa sättet. Man förundras över hur flyttfåglar förstår att de ska flyga till varmare länder när vintern kommer, hur björnarna kan gå i ide utan att äta en hel vinter, hur en nyfödd känguruunge kan krypa upp ur mammans pung och hitta mat. Naturen är fiffig i de allra flesta fall. Utom ett. Bävrar. Bävrar fäller nämligen träd över sig själva lite då och då.

TV4:s utsände: Hur känns det att ägna hela sitt liv och all sin tid åt att fälla träd, men att ändå inte ha lärt sig att akta sig för ett fallande träd? Hur känns det att egentligen inte kunna syssla med det enda man kan syssla med?

Herr Bäver: Det känns inget vidare om jag ska vara ärlig.

TV4:s utsände: Vad är det då som driver er att fortsätta?

Herr Bäver: Ja, man hoppas ju ändå att man en vacker dag ska lyckas lära sig att det kan gå riktigt illa om man får ett träd över sig. Man hoppas ju liksom att poletten ska trilla ner som jag brukar säga. Ha, ha, ha!

TV4:s utsände: Men det måste ju kännas märkligt varje morgon när du säger hej då till fru och barn och ni alla undrar om pappa ska komma hem igen eller om han ska krossas under ett träd? Ni fattar ju alla att du tydligen inte har vett att akta dig.

Herr Bäver: Ja visst känns det tungt, men det är något som varje bäverfamilj får lära sig att leva med. Vi kan ju inte så mycket annat än att just fälla träd. Jag menar vi kan ju inte bli fotomodeller eller brandmän precis. Vi snubblar så lätt på svansen. Ha, ha! Har du förresten hört den där vitsen om träd? Faller ett så falleralla. Ha, ha, ha, ha, ha, ha!

Jag såg just en intervju med en läkare som skrivit en bok om hur man äter nyttigt och får ett längre liv tack vare goda matvanor. Boken heter "Supermat" och går mycket ut på att man ska äta frukt och grönt med olika och starka färger. Blåbär är jättenyttigt för det sitter en himla massa bra ämnen i den blåa färgen. Därför var också mörk choklad och rött vin bra.

Om man nu inte hinner handla en massa blåbär, choklad och vin en dag så borde man alltså istället kunna äta annat som man har hemma. Bara det har starka färger. Ikväll ska jag helt enkelt trycka i mig några legobitar, tandborsten, tre-fyra kulspetspennor och avrunda det hela med en bukett tulpaner.

I´m gonna live forever!

Idag har jag lärt mig att man inte ska gå ut utan vantar när det är iskallt ute.

Glada i hågen drog jag och lilla L iväg till lekparken för att gunga. Jag glömde vantarna hemma och tänkte att det nog var lugnt eftersom vi inte skulle gunga så länge.

Det var inte lugnt och vi skulle visst gunga länge.

Den första kvarten var allt frid och fröjd. Visst frös jag om händerna, men det var ännu inte livshotande. Vi gungade vidare i kylan och snart började det sticka lite obehagligt i mina stackars fingrar. Jag frågade lilla L om hon inte hade gungat färdigt, men det hade inte lilla L. Det var bara att stålsätta sig, gunga vidare och försöka tänka på något annat än döda fingrar. Efter en halvtimme kändes det som om mina händer svullnat upp till dubbel storlek. Det bankade och bultade i dem. De var knallröda och började skifta i blått. Jag frågade lilla L om och om igen om hon inte gungat klart, men hon ville inte skiljas från sin älskade gunga. När mina händer kändes som två mycket tunga stenar och de hade antagit en svart färgnyans så insåg jag att det handlade om att antingen skilja lilla L från sin gunga eller att skilja mina händer från resten av min kropp.

Jag valde att behålla mina händer.

Lilla L tyckte att jag valde fel. 

Jag tror minsann att jag ska dansa lite hula hula innan jag går och lägger mig. Det dansas alldeles för lite hula hula nu för tiden. Jag tror att man liksom inte tänker på att hula hula faktiskt borde vara en naturlig del av vår vardag. Tänk er själva en sväng hula hula efter frukostflingorna och sedan lite hula hula i lunchrummet på jobbet. Varför inte hula hula på tunnelbanan eller bussen på väg hem -avrundat med hula hula inne på Konsum. Vad kan egentligen bättre avsluta falukorvsmiddagen än lite hula hula? Och visst skulle Rapport och Aktuellt bli aningen fräsigare om man dansade hula hula medan man tittade - eller ännu hellre att nyhetsuppläsarna hula hulade. Jag tror hula hula kan sätta piff till och med på tandborstningen och toabesöken.

Hula hula är helt enkelt väldigt underskattat och jag slår härmed ett slag för mer hula hula i vardagen!