Metrobloggen

Det blir inte mycket skrivande, väldigt få inlägg...men jag märker att ni trots detta fortsätter besöka mig.

Sidvisningarna är många, trots att de nollställdes igår. Hur ska jag kunna tacka er? Känns inte möjligt, men jag är tacksam för att läsningen fortsätter trots att skrivandet är dåligt.

Och jag är glad över att ni verkar förstå mitt val av en paus från detta, det av flera orsaker.

Men forhoppningsvis, om allt går bra och rätt, borde jag vara tillbaka inom en snar framtid. Och ni som fortsätter besöka trots uppehållet kommer märka när detta sker.

Tack för mig på ett tag... Var rädda om er!

Jag har blivit uthängd...men på ett bra och fint sätt får jag nog vara tvungen att erkänna.

"Förlåt att jkag hänger ut dig såhär, men jag hoppas att du läser detta. För trots att jag älskar att läsa dina inlägg, trots att jag får rysningar och tårar i ögonen varje gång jag besöker din sida så är du en av de många jag talar om. En sådan som lever i det förflutna för att valet ännu inte är taget. TA TAG I DIG, VAR STARK! Du kan om du vill - tvivla aldrig på dig själv. Och din förmåga att skriva kan du använda till bättre ting än detta tragiska bloggskrivande!"

För er med intresse att läsa inlägget svarar jag gärna på kommentarer där jag kan sända er länken till inlägget...men jag vill inte i annat fall skriva ut länken. Varför ska jag bidra med gratis klick åt denna?

Vad ska jag använda som försvar? Jag behöver inget försvar, för jag blev ord och mållös, för en gång skull. Ord har jag i vanliga fall många utav och att sätta dem på skärmen är vanligtvis det lättaste i världen för just mig. Men du slog mig hårt...och jag tappade greppet om orden. Vad ska jag säga, vad ska jag skriva...hur ska jag agera?

Skapa ett bloggkrig kanske vore intresant, sånt brukar ju folk tycka om att följa. Det skulle kunna ge oss båda ett bra försprång upp på listorna. Tror du inte det? Men det är inte riktigt min grej att hacka ner på folk, trots att jag säkert hade vunnit över dig och många andra som försökt skapa krig här.

Det är tydligt visat att trots mellanrummet mellan inläggen så fortsätter ni besöka. Och det är väl också lika tydligt bevisat att jag har svårt att hålla mig härifrån...

Tack till er alla!

Under de senaste dagarna som gått har det hänt en hel del glatt och upplyftande. Ja, jag är verkligt lycklig! Och det var väldigt väldigt väldigt länge sedan jag kunde säga och mena det.

Att säga att man är glad är en sak, det är lätt...det kan man ju känna titt som tätt. Men glad och lycklig är inte riktigt samma sak, det skiljer sig ifrån varandra.

Och ja, visst är jag glad - men det räcker inte till för att beskriva detta. Jag är lycklig, på riktigt på riktigt på riktigt och förhoppningsvis, beroende på omständigheterna kring bloggen, så ska jag inom snart kunna tala om varför!

Fortfarande inget svar från "Anonym", vilket givetvis gör mig lite besviken och ledsen. Det är uppenbart att denna är en person som finns i hyfsad närhet av mig...så, varför vill du inte att jag ska må bra?

Jag blir varken arg eller ledsen när jag får veta vem det är...jag blir bara lättad, och tacksam för svaret. Men om han/hon vågar tala om vem han/hon är vet jag inte...en så länge verkar det inte så.

Men å andra sidan spelar det kanske ingen större roll just nu, förr eller senare kommer allt fram. Då blir dock reaktionen på ett annat vis, jag hoppas nu därför istället på uppriktighet!

Jag vill också tacka er alla som trots dålig uppdatering, och ett eventuellt avslut på bloggen, trots detta valt att besöka bloggen - sidvisningarna har nästan ökat efter det, och nej - det var inget dåligt PR-trick för att locka er hit.

Dessutom tackar jag återigen för att ni tagit er tid och skriva de värmande kommentarerna. Ni har verkligen satt tankar i mitt huvud nu...jag ska fundera, jag ska tänka - och återkommer om blogg eller inte blogg.

Jag vädjar och ber nu, nästan helt desperat - snälla, kan du inte bara tala om vem du är? Jag vill bara veta...för jag vill inte sluta skriva!

Det känns tråkigt att behöva sluta skriva nu, såklart...ja, riktigt tråkigt faktiskt. Och det är någonting jag är innerligt ledsen över. För jag vill inte sluta, jag vill verkligen inte!

Dessutom är det inte enbart för min egen skull jag skriver...allt som tiden gått och bloggen har hållts vid liv har jag också insett hur många andra i liknande situation som följer mig här.

Så många tjejer som blivit behandlade fel som genom min blogg på något vis faktiskt har sagt att de funnit någon sorts tröst. Dem har inte känt sig ensamma, och dessutom har dem fått klarhet i att deras tankar och känslor därefter är fullt normala...man reagerar såhär - och det är fullt rätt.

Jag har fått så otroligt många stöttande kommentarer sedan sist jag skrev...och jag vet inte vilka ord jag ska använda för att tacka för alla dessa. Visst är det underligt att ord på en skärm kan värma och beröra?

Många av er tycker att jag borde fortsätta skriva...och det är ju egentligen det jag också vill. Men med tanken på omständigheterna runt omkring är det svårt att koppla av och ta nytta av detta.

Jag skriver för att bearbeta och gå vidare, jag skriver för att det får mig att må så mycket bättre. Ja, efter de flesta inlägg känns mitt hjärta och huvud flera kilo lättare och det går att genomlida vardagen och de minnen och hjärnspöken man stöter på.

Men jag valde att skriva anonymt för att det kändes bäst för mig...jag bor i en liten håla vilket innebär att alla känner alla och det sista jag vill är att gå omkring och veta att alla tänker "Där är hon som skriver i sin blogg om sina våldtäktsminnen".

Jag var ett offer för en våldsman, men jag vill inte bli behandlad, sedd och uppfattad som ett offer...trots att min blogg faktiskt har www adressen /offer. Men jag tror att ni förstår hur jag menar...

På grund av denna listiga typ "Anonym" som vet vem jag är vill jag givetvis inte hålla bloggen för öppen numera...jag vet inte hur många inlägg det blir, och om det blir några alls. Men på något sätt måste jag fortsätta.

Som ni märkt har jag tagit ett par dagar och fullständigt struntat i bloggen och uppdatering här...det behövdes, av flera olika orsaker.

En av anledningarna till att jag tappat lusten på att fortsätta bloggandet beror på denna "Anonyma" som kommenterar mina inlägg och nämner mig vid namn. Det är tråkigt att du inte kan stå för vem du är!

Givetvis känns det tråkigt om jag ska behöva stänga ner bloggen och sluta skriva, för det är viktig bearbetning för mig det här - att skriva, skriva och skriva. Ja, på något sätt måste jag få ur mig alla känslor och kunna ventilera. Och här har varit den enda platsen jag känt att jag verkligen kan göra det!

Men "Anonym" med kommentarer har tyvärr förstört detta...och återigen - tråkigt! Vem det är spelar ingen roll, för jag skulle inte bry mig alls - det enda jag vill veta är vem det är...vore skönt.

Men jag antar att det inte sker...så fram tills dess tar jag en paus, låter bloggen vara öppen men uppdatering sker inte. Och i värsta fall stängs den ner om ett tag...det återstår att se.

Hur det än blir vill jag tacka alla läsare, ni har varit otroliga - och så vänliga! TACK!!!!

Har haft ett par helt underbara dagar, ja det har verkligen känts suveränt. Jag har mått bra, och det känns som att det var länge sedan jag mådde bra och det verkligen höll i sig i flera dagar. Känt mig lycklig liksom, på riktigt...ooh, så jävla skönt!

I vanliga fall när jag mår såhär, när jag mår bra liksom, går jag omkring och väntar på nästa smäll, jag är hela tiden förberedd på att jag snart faller...för det kan inte vara såhär bra under en längre period.

Men nu har jag inte alls tänkt så, nej...jag ser det positivt helt enkelt bara, jag njuter av det som är nu och förbereder mig inte alls på det som komma kan. För jag tror att jag har förstått att det är i de stunder det går åt helvete...

När jag hela tiden väntar på att en bomb ska slå ner, när jag hela tiden tänker på att jag snart kommer må dåligt igen. Det är på något sätt som att jag inte riktigt kan unna mig själv att vara lycklig... Men det är nya tider nu, ja det är det bannemej!

Saker och ting får bli som det blir, jag kan inte göra någonting åt det varken nu eller senare. Jag får bara ta det som det kommer, och göra det bästa av det som är, det som är nu!

Nu har vi tittat klart på Scooby Doo för en stund sedan, jag har tagit hand om disken och nu satt på SvampBob Fyrkant åt lillebror. Ska ta mig en kopp kaffe på ballkongen i solskenet, men tyvärr är det inte riktigt jätte varmt...men solen skiner i alla fall, det gör ju en hel del ändå.

Ska strax väcka pojkvännen, börjar bli dags för mig att göra mig i ordning och bege mig till jobbet. Känns inte alls jobbigt eller tråkigt faktiskt, nej idag ska det bli ganska kul, eller ja...konstig känsla, men hur som helst - inte alls motigt i alla fall.

I eftermiddag är det fika hos pappa som gäller, ska bli trevligt trevligt trevligt. Undrar om de har någonting spännande att berätta? Känns nästa så...är lite nyfiken nu på vad det kan vara. Men det återstår att se.

Efter fikastunden hos pappa ska vi bege oss hem till mamma, hon är hemma runt 20-tiden ikväll. Då blir lillebror glad! Och jag också, såklart...ska bli kul att se om hon fått någon färg under dessa dagar...men det är väl ganska givet, såklart.

Känner mig ganska utvilad idag...eftersom att vi var så trötta igår gick vi och la oss tidigt. Det behövdes! Men det är så typiskt att man aldrig vill, eller alltså, det känns så fel att lägga sig allt för tidigt på en lördagkväll. Men till slut kom vi i säng, betydligt tidigare än vanligtvis...

Ja, runt tolvtiden kröp vi ner i sängen, det brukar vara ungefär vid den tiden vi lägger oss om vardagarna. Kändes därför lite konstigt att göra det en lördag kväll, men är man trött så är man...då ska det ju inte spela någon roll vad klockan är.

Vi låg visserligen och pratade en stund, ja säkert en timma...lite mysigt! Men sedan somnade vi gott båda två...vaknade till och från i och för sig, för att lillebror pratade i sömnen. Ja, oj så arg han var. Men till slut tystnade han.

Har varit vaken sedan 07:30 imorse, och känner mig inte dödstrött - detta tack vare att det blev tidig kväll igår, såklart. Så det känns skönt. Har fått i lillkillen lite frukost, ja i två omgångar faktiskt. Först var det flingor och mjölk som gällde, därefter bad han om smörgåsar. Så det har varit lite spring mellan soffan och köket här på morgonen...

Efter hemkomsten från jobbet blev det kinamat för oss. Tanken var egentligen att äta köttbullar och makaroner. Men vill man göra det på en lördag? Nej...det blev istället friterad bläckfisk, sötsur sås, ris och strimlad biff med bambuskott. Var betydligt mycket godare än köttbullar och makaroner, såklart.

Efter maten begav vi oss hem till pojkvännens syster, kom hem därifrån för bara en liten stund sedan. Umgicks, drack kaffe...trevligt värre! Och myste dessutom med världens sötaste lillkille, pojkvännens systerson som är 8månader.

Ja, det vore väl lögn att påstå att jag inte är bebissugen. Varje dag tänker och längtar jag, och i stunder som dessa blir det såklart ännu mer. När man sitter och gosar och myser med en sådan goding.

Nu blir det popcorn, nötter, chips och cola i soffan framför tv:n. Sista kvällen med lillebror här...blir nog riktigt tomt när han åkt hem, men å andra sidan kanske lite skönt också...men bara väldigt lite!

Dagen idag har också varit fin, ja - jag har verkligen haft riktigt härliga dagar. Det känns skönt, man behöver känna uppåt-dagar emellanåt, och nu har jag verkligen haft ett par sådana i rad - underunderunderbart!

Jag hade en riktigt lyxig morgon, ja - jag fick sovmorgon! Älsklingen gick upp med lillebror, stängde dörren om mig och lät mig få sova lite extra. Härligt, och mycket behövande. Såfant uppskattas till max!

Gick upp runt 11-tiden, frukost dags, rostat bröd och kaffe. Gottgott! Sedan var det dags att bege sig till jobbet...älsklingen passade då lillebror, de var ute och promenerade och lekte på lekplatser - kul, han behövde lite luft, lillebror alltså...

Eftersom att vi inte har leksaker här, inga alls, och han knappt tagit med sig några alls, har hans roligaste sysselsättning dessa dagar varit att sparka fotboll med en ballong. Lite tragiskt hör jag att det låter när man skriver det såhär, usch - stackars barn. Men å andra sidan har han haft vardagsrummet fyllt av alla möjliga favorit filmer - så han har fått tiden att gå ändå.

Men han är precis som alla barn...för mycket tv-tittande bidrar till överskottsenergi som han sedan tar ut genom att inte lyssna, säga nej till allt och gnälla och bråka. Man kan inte bli riktigt arg, eftersom att man har förståelse för hur det är.

Igår blev det ännu en mysdag. Ja, det är härligt med sådana. Vi åkte och handlade lite mat och nödvändigheter, sedan till leksaksaffären där lillebror fick köpt sig en leksak istället för lördags godis idag, för sin veckopeng. Var ett ganska smart val, tycker jag.

Sedan åt vi hamburgare och pommes, mums mums. Och ännu mumsigare efterrätt blev det - chokladpudding. Ja, vad ska jag säga om dessa dagar? De har varit underbara, och lillebror har nog haft det riktigt bra tror jag.

Pojkvännen var sedan gullig och gav mig lite fri tid under kvällen, han tog hand om nattandet av lillebror. Saga och hoppsan hej så sov det lilla barnet...

Det blev sen kväll för älsklingen och mig igår dock, vilket vi fått lida av idag, men å andra sidan var det en mysig kväll och natt, så man får väl se det så - från det positiva hållet.

Vi myste i soffan till en film, åt exotiska frukter som vi doppade i Nutella-kräm. Levande ljus i varje hörn...ja, en riktig myspys kväll vill jag lova! Sedan ville vi se när Fuglesang återvände, var lite häftigt att se - men sent blev det. Men återigen - var ju en mysig kväll och natt!

Skönt att tvättkorgen är tom nu...trots att det är lite slitigt att springa upp och ner till tvättstugan tycker jag ändå att det är ganska mysigt, eller vad man ska kalla det. Och dessutom hemskt skönt när det är klart.

Den enda nackdelen, som jag många gånger nämner, är att vi inget torkrum har. Vilket innebär att vi har tvätt som hänger på tork i halva lägenheten i ungefär ett dygn. Men det är smällar man får ta, vi står ut - och dessutom luktar det ju väldigt gott av äppledoftande sköljmedel!

Efter tävttstugetiden begav vi oss till McDonald´s där lillebror fick äta sina efterlängtade Nuggets. Det tycker han om, och choklad milkshake till det är ju rena drömmen. Gott tyckte även jag och pojkvännen att det var, jag aldrig fel med syndmat.

Nu sover lillebror gott...precis som igår hade han ingen ro i kroppen - så han gjorde oss sällskap till Idol tittandet och somnade sedan i soffan. Jag sitter och tar en kopp kaffe nu och funderar på att kanske ta mig ett bad...får se hur det blir, eller så fastnar jag i soffan framför tv:n. Hur som helst blir det tidig kväll ikväll.

Vilket härligt väder det blev, till slut...ja, det trodde man väl inte när man gick upp 07:00 imorse och termometern visade 9grader. Fy - nu är det höst...vilket jag inte alls tycker om. Men när höstdagarna är såhär varma gör det egentligen inte så mycket om det är svinkallt på morgonen.

Jag var vaken sist av alla men uppe först av alla. Ja, kom inte i säng förrän närmare 02:30 igår, men klev upp, lite halv motvilligt, kl. 07:00. Var dags att fixa till mig då...

Ledig, så skoldag var det inte. Men fotografering i skolan, och det kan väl vara kul att vara med på det kanske. Trots att man nästan aldrig blir nöjd så tror jag ändå det kan vara roligt att ha, om inte annat i framtiden och blicka tillbaka på!

Nu har vi precis kommit hem...pojkvännen, jag och lillebror. Vi har haft en härlig morgon och dag hittills! Var på Ikea och åt frukost efter fotograferingen, sedan tog vi en runda och köpte en kruka och en palm...givetvis också doftljus, som jag aldrig kan gå förbi utan att köpa!

Nu är det snart dags att ta hand om tvätten här hemma, har tvätttid mellan 14-17. Skönt att bli av med den fyllda korgen! Och middagen idag blir Mc Donald´s - mums. Man får lyxa till det lite ibland, och speciellt skämma bort lillebror!

Igår hade vi en riktigt mysig dag och kväll, verkligen! Var ledig, så jag tog sovmorgon till 11 - skönt skönt skönt! Sedan var det disk och undanplockning som gällde, någonting som alltid verkar behövas.

Hämtade sedan lillebror på fritids kl. 16:00, åkte hem en sväng och sedan iväg till svärmor som bjöd på Tacos. Gott! Och mysigt att åka dit, såklart. Hon behövde sällskap, och vi behövde mat...så det passade ju alldeles utmärkt!

Passar lillebror ett par dagar nu, fram tills på söndag, och han har sovit gott och lycklig på luftmadrass på golvet inatt, det var spännande tyckte han. Sovsäck också, men jag tror att det blev varmt - för han sparkade av sig den ett par gånger.

Efter middagen hos svärmor åkte vi hem och hämtade spann och spade, tog en promenad till macken där vi köpte glass och gick sedan till en dagis-gård där vi lekte en stund. Sedan hem, jag tyckte att det var läggdags, men han höll inte riktigt med.

I säng kom han, och saga och sånger blev det - och han somnade. Men jag gick tydligen därifrån för tidigt, för samtidigt som jag stängde dörren satte han sig upp och ropade efter mig "Du lovade att inte lämna mig!". Kunde ju inte tvinga honom att sova då, så han fick komma upp och titta på Idol med mig och pojkvännen...och somnade istället gott i soffan, tills jag bar in honom till madrassen igen.

När pojkvännen kommer hem ska vi försöka komma på någonting att äta idag. Hmm...vad kan det bli? Har inga ideér alls, faktiskt. Alltid lika jobbigt när det är så, men vi ska nog kunna få gjort någonting hoppas jag.

Därefter blir det att åka en sväng till min käraste mamma och dricka kaffe och prata lite. Hon åker till Mallorca imorgon, så jag får krama henne och önska henne ett par regninga dagar!

Ikväll börjar Idol, det ska bli riktigt kul faktiskt. Ja, det är alltid roligt att se...och speciellt nu i början. Man tycker ju så synd om en del, faktiskt. Får väl se om jag hinner med lite plugg också, annars får jag skjuta på det till morgondagen då jag är hemma och ledig...

Nu väntar jag på att älsklingen ska komma hem...han åkte för en stund sedan, men blir inte borta länge. Han skulle iväg för att skriva in sig på en Engelska B kurs, få scheman och sådär. Kul, och skönt, att han anstränger sig...hade blivit jobbigt både för mig och honom i längden, tror jag, om han gått hemma varje dag.

Som det kommer se ut nu, med Engelska B kursen och hans andra "kurs" kommer han ju faktiskt att vara sysselsatt med skoldagar i tre dagar i veckan. Det är ju kanon! Bra hade ju givetvis också varit om han kunde få något extra jobb, ett helg jobb eller så, precis som jag har.

Somliga tycker kanske att det är mycket begärt, när man pluggar också...man bör ju hinna med studierna! Själv anser jag inte alls att det är krävande...kanske lite jobbigt - men det går! Ja, fråga mig som studerar heltid fem dagar i veckan och dessutom arbetar två och en halv helg varje månad - det går!

Jag har precis haft besök av en mycket god och kär vän. Mysigt! Inte setts på ett tag eftersom att hon varit iväg på jobb, men nu hemkommen, ett år äldre och lika underbar ännu - såklart. Blev en kopp kaffe, ett par cigg (kanske två mer än behövt) och prat om ingenting alls.

Ja, det är ungefär så våra dejter brukar se ut. Kanske låter det tråkigt...men är inte just det en god vän? Någon som man inte behöver anstränga sig med, man behöver inte hitta på massa saker - man kan bara vara liksom!

Det var som sagt var en riktig plugg dag och kväll igår...ja, oj så jag slet. Efter ett tag hade jag två arbeten kvar, men jag orkade faktiskt inte fortsätta. Jag får ta tag i de ikväll istället!

Fick i alla fall lämnat in de jag hann göra, känns skönt att fått in en del i alla fall. Förhoppningsvis också med bra resultat, det tror och hoppas jag på! Å andra sidan vet jag det nästan, eftersom att jag sällan lämnar ifrån mig halvbra saker...jag kan ha svårt att komma igång - men kanon bra när det är klart!

Sedan jag kom hem från skolan idag, strax innan 15-tiden, har jag spenderat all tid här framför datorn. Plugg, plugg, plugg...oj, jag trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt, men...

Jodå, tre arbeten är klara, färdig skrivna och redo att lämnas in imorgon. Känns skönt! Ett av de kan ha varit någonting av det tråkigaste hittills, fy va jag inte ville göra det.

Jag satt och svor och skrek, tappade all motivation - så snällaste älsklingen i världen fick komma och hjälpa mig att komma igång lite. Tur att jag har honom, hur hade det annars gått?

Nu återstår bara...hmm...låt mig se...3 arbeten till? Oj, fy fan! Jag var säker på att det var 1, men nu när jag räknade ser jag att det är lika många som jag gjort som är kvar och ska göras. Hur ska detta gå? Bäst att sätta fart, med tanken på att jag bör lämna in alla imorgon...