Metrobloggen

En dagens på restaurangen intill kostar sjuttio bagis. Då ingår sallad, dryck, smör & bröd samt kaffe.

Men man kan också köpa låda som man tar med sig. Då kostar det sextio bagis och dryck och kaffe ingår inte.

Sådan låda köpte jag med ungstekt lax, quinoa och yoghurtsås.

Gick nyss till kaffekannan på jobbet. Fyllde på en kopp. Såg dyngsvart ut. Ingen mjölk i kylen.

Gick till restaurangen igen. Fick köpa en kaffe för tio spänn.

Gjorde dagens förlust för hade jag tagit en dagens, och inte i låda, så hade jag fått dryck också för 60 + 10 kronor.

Jo, tack - jag minns min bruna nyköpta termos. Den är kvar hemma och så pratar vi inte mer om den saken, tycker jag.

Jodå, vi tog oss in till kungliga slottet igår och hittade en lucka vid upploppets början. Fick stå där och hänga i tre kvart innan kvartsfinalerna började.

Men kungen höll tal. Här håller kungen tal. Ja, där borta någonstans. Kära Örebroare, sa han...

Här är mina nationalistiska barn. Efter ett tag rycktes pappersflaggan av och kvar var bara pinnen. Den blev ett trollspö istället och publiken fick akta sig för barnen viftade våldsamt. Maken fick gå och köpa godis som portionerades ut. Mutad nationalism, kallas sådant....

Här går en annan kung och krattar. Kan ni se vilken?

Här värmer vinnaren upp. Ja, det visste hon inte då förstås. Bakom henne är vallabodarna och området för skidåkarna. Där kunde man föra statistik över vilka som gick på bajamajorna.

Alla skidåkarna var smalare nu än vid OS. Det kan bero på att vår gamla teve trycker ihop bilden...

Vi hade ändå en förhållande bra plats. Vi fick se skidåkarna någon sekund i starten, vänta i en och en halv minut medan speakern skrålvrålade totalt ohörbar information, för att se dem forsa fram i några sekunder igen framför oss. Målgången varken hörde eller såg vi.

Genom de trånga gränderna i gamla stan till tunnelbanan. Gissa om det var kö till biljettluckan sedan. Gissa om vi hade trötta och hungriga barn...

Gissa om man ser tävlingarna bättre från tevesoffan...

Jobbar hemma.

Maken lagar mat i köket. Köksljud - fräs i stekpanna, vatten som rinner från kranen, slammer från porslin och kastruller.

Elvaåringen ser på Indiana Jones. Han skrattar åt något. Är mitt i äventyret.

Vardag i förorten...

I eftermiddag ska barnen få se skidor live - vi ska till slottet och trängas med folk och höra skidornas vischande mot hård snö och kanske skymta en skidspets ibland.

Barnen måste fostras in i den svenska nationalsporten.

För övrigt i nyhetsflödet är det intressant med det som händer mellan regeringen och riksdag i frågan om armeniska folkmordet i Turkiet under första världskriget, där turkarna dödade armenier - hur många vet ingen - Turkiet säger 300 000 och att det skedde för att det var krig typ, medan armenierna talar om miljoner och att det var väl iscensatt för att få slut på den "armeniska frågan", vilka jag uppfattat var ett problem för turkarna eftersom många av armenierna var rika och sålunda stor makt, och den makten ville ungturkarna själva ha...

Nu är det hela känsligt eftersom många länder vill hålla sig väl med Turkiet - sådana länder som USA till exempel, eftersom de har militärbaser där. Då kan man lätt glömma några miljoner dödsoffer ett tag till... (fast de för en rätt rejäl debatt i frågan i USA också)

Samt att Turkiet vill in i EU, och då måste de verka vänligt sinnade till sina grannar (Armenien) och det är en försoningsprocess på gång och nu kan den skita sig, typ

En sak som jag funderar kring, och som jag kanske borde veta, är - kan regeringen säga nej officiellt när riksdagen säger ja?

Vad blir det för rubriker i andra länder? Sverige erkänner folkmordet? Sveriges riksdag erkänner folkmordet, men regeringen erkänner det inte?

Ja, hur som helst. Märkligt blir det ju.

Folkmord...lalala, bingo, bingo, bingo....

En kollega berättade om sin son för mig. Sonen har träffat flickvän och ska snart flytta ihop med sin flickvän på en liten ö.

Kollegan var lite bekymrad, ty just nu bodde både son och flickvän hemma hos henne, och flickvännen betalade just ingenting för maten.

Sonens flickvän var inte alltid nöjd med den mat som min kollega ville bjuda på heller.

- Jag säger älggryta. Men då säger min son att de inte är så sugna på älggryta och säger att de går och köper något annat. Som jag ska betala, säger kollegan.

Min kollegas budget håller inte för detta arrangemang, men hon vill inte gärna göra sig alltför osams med son och sons flickvän. De ska ju trots allt flytta snart.

-  Och när ska de flytta? frågade jag.

- Vid islossning, svarade kollegan.

- Jaha, sa jag och tänkte på vinterns tjocka is.

Det gjorde nog kollegan också, för hon sa:

- Jag funderar på att gå dit med en stor hårtork...

Klarade ett varv inne på IKEA på 55 minuter.

Hylla, tekanna i glas, skärbrädor i plast, gula servetter till påsk, diskställ för bestick i trä, sänglampa, tunna vita gardiner som skall användas som myggnät i sommar för dörren, konsoler till hyllan.

Puh!

In på Ica Kvantum. 20 minuter.

Rostebröd, svartvinbärssaft, körsbärssaft, körsbärssylt, fryst torsk, fryst kyckling, tonfisk i burk, päron, äpplen, potatis, rotsaker, två lådor glass, Grumme diskmedel två flaskor, blodpudding, en flaska porter och två förpackningar färsk pasta med mozzarella och tomat.

Hem.

Vrålhungrig. Kokade pastan. Åt pastan.

Fort åt jag pastan.

Ont i magen.

Vila på sängen emedan maken konstaterade att det inte gick att sätta upp hyllan som fönsterbänk då ett jävla element var i vägen. Jag föreslog att han skulle lägga hyllan på de två kartonger som står där i väntan på vidare transport ut till skärgården, vilket maken gjorde.

Där ska det stå sticklingar snart.

På hyllan ovanpå de två kartongerna alltså.

Förlåt - glömde - jag köpte en termos också på IKEA. I den ska jag ha färdigt kaffe till jobbet, ty kaffet på jobbet smakar ruskigt illa.

Den är ljust brun och ser ut att komma från femtiotalet. Det känns tryggt med kaffetermos från femtiotalet. Riktiga grejer liksom.

Hade sönder en termos med choklad i en gång på Skansen. Allt gick sönder och missfärgade min lilla röda väska som jag fått i present av min moster från Rhodos.

Väskan var från Rhodos, alltså. Inte min moster.

Ett sorgligt kapitel. Glassplitter och chokladstänk.

Alla andra barnen hade festis.

Hej då!

Nuförtiden är det inte så vanligt att barn kommer in mitt i natten. En gång i tiden var det mer än vanligt och jag ville inget annat än att de skulle sova i sina egna sängar.

Nu tycker jag att det är ganska mysigt när en unge kommer och ber om plats en stund, och på något märkligt sätt alltid placerar sin kalla fötter väldigt nära mig och efter en stund somnar och snart tar GIGANTISKT stor plats i sängen.

I natt kom elvaåringen. Han hade ont i magen. Han hade hittat en påse med katrinplommon igår. De, vitkålen och matsmältningen kom väl inte så väl överens, kan tänka.

Idag får han vara hemma. Maken tar hand om det. A-kassan betalar om man håller käft.

Själv spar jag eventuella vabberier tills dess maken drar till skogs.

I eftermiddag ska jag jobba, men tills dess ligger världen öppen.

Persiljestuvad vitkål är en underskattad maträtt, om jag får säga vad jag tycker.

Efter att ha avnjutit detta till middagen.

Mitt moraliska dilemma blev en liten kompromiss som inte missgynnade mig, och som definitivt gynnade tidningen.

När jag kom till arbeitplatz så kunde jag inte påbörja mitt arbete som planerat. Först efter lunch skulle detta gå att göra.

Jag var snällt flexibel och satt inte där och rullade tummarna, utan tog ett par timmar off, och åkte hem för att fortsätta jobbet hemma efter lunch.

Jag tog en ensam lunch på kinakrogen i Farsta, åt mycket wokade grönsaker och tog en promenad hem i den vackra marssolen, hälsade glatt på ett pensionärspar som satt på varsitt sittunderlag på en soffa och lapade sol.

Nu överväger jag ett F&S-pass ikväll. Eller så gör jag ett eget pass här hemma, med tillmiganpassade rörelser. Vi får la se...

Jo, och just det - angående det där berömmet för min krönika som jag skrev om förut. Tänkte på att det möjligen lät lite konstigt att ta upp det. Beröm lite då och då borde jag väl få med tanke på den textmängd jag producerar eller så bevisar det bara att jag gör crap.

Men så är det ju inte. Vi får extremt lite respons på det vi gör, så när det trillar in sådant, i synnerhet positivt sådant, så blir vi så glada, så glada. Ni som vet var jag jobbar kan säkert förstå varför det är som det är. Ni andra får klara er med att veta att jag blev glad och bara lite varför.

Ha en trevlig kväll!

Jag befinner mig ett moraliskt dilemma.

Vi har ett extra viktigt nummer av tidningen denna vecka och vi måste lämna tidigare till tryckeriet.

Det är extra stressigt om man säger så.

Min första instinkt är som vanligt att skärpa till mig och jobba extra mycket och extra hårt för att bidra så gott det går nu, när det är extra hit och dit.

Men å andra sidan så händer det ganska ofta att det är något "extra" som gör att man måste vara lite extra på hugget. Och det ligger inom ramen för mina protester, eftersom det sällan finns tillräckligt mycket extra resurser för att lösa den extra situationen.

Det mesta extra hamnar på oss som jobbar där.

Om jag inte tar i lite extra, så kommer någon annan att få göra det. Någon av mina kompisar. Sällan dem som fattar de administrativa, stora besluten.

Nu tycker jag att det är dags att de får ta i lite extra. Men om någon av oss på verkstadsgolvet alltid tar i lite extra, så kommer det aldrig att nå fram till dem som jag tycker borde få vara med och dela på bördan.

Jag har redan jobbat en timme på morgonen - det är helt okej - för att få in en text i god tid. Och för att jag inte riktigt vet hur lång tid nästa uppgift kommer att ta...

Välkommen tillbaka för att höra hur det gick för Tintins moraliska dilemma.

Vi drog ut till skärgården igen - meterologen lovade vackert väder - och så blev det.

Jag hann med två långa, härliga promenader och flera härliga stunder invid solvarma väggar i lä, ackompanjerade av takdroppsdripp.

Kunde inte låta bli att ta en bild av detta...

Vi värmde upp mammas (mitt) hus den här gången och fortsatte göra i ordning lite grann och satt där på kvällen allihop och tittade på melodifestivalen.

Vi smygflyttar in, kan man säga. Försiktigt.

Torrdassets tunna är full. (ja, nu lämnar vi det finstämda och andaktsfulla)

Och skiten är frusen, så den går inte att trycka ner heller för att få plats med några korvar till. (nu har vi definitivt lämnat finrummet)

Hur gör man då?

Jodå, det går att lösa. Nöden har ingen lag. Hur, det får ni gissa själva.

Till sommaren ska vi tipptoppa avträdesbiten. Flera tunnor är bra att ha, och det finns många bra lösningar. En av de bästa vi har är att täta mammas toatank som troligen tar in vatten där kommunens stinkstankbil tömmer den.

Sådant skitjobb får maken göra. Någon måtta på jämställdheten får det vara, tycker jag.

Eller så får jag väl göra det, trots allt. Maken ska ju jobba i skog och mark i sommar också. Det är bara en månad tills dess att han drar iväg igen.

Man är väl karl för sin hatt.

Eller kvinna för sin huvudbonad.

Jag ska ta bloggledigt över helgen. No big deal, jag återkommer.

Jag vill bara skriva att jag fick ett mejl från en läsare, som tyckte väldigt mycket om en sak jag skrivit. En krönika.

Jag behövde verkligen det berömmet just nu och blev så glad.

Ha en bra helg nu - är solen framme så glöm inte att gå ut och njut!

Aaaaa! Ååååå! Denna underbara dag!

Istället för att ta det lugnt och fortsätta rehabba sig, så ska jag roa mig med att jaga läkare på vårdcentralen och uträtta räfs och rättarting eller vad jag ska kalla det.

Be lite vänligt om att läkaren ska berätta på sitt intyg varför jag inte kunnat jobba under den här perioden.

Det står visserligen saker som"kraftig ångest,"koncentrationssvårigheter, "depression" och "yrsel" och så, men det är tydligen inte tillräckligt för att personalen på FK ska förstå att man inte kan sitta vid en dator i djup koncentration åtta timmar om dagen.

Har ni några förslag på vad läkaren ska kunna skriva som får FK att förstå, så kom gärna med dem omgående.

Tror ni "halvdöd" skulle vara bra? Eller "då patienten under längre perioder har haft kraftig yrsel och bara kunnat mildra den genom att ligga i ett mörkt rum med hörselkåpor på, har hon haft nedsatt förmåga att genomföra sitt arbete som kräver koncentration, upprätt hållning med öppna ögon samt kommunikation med sina medarbetare"

- Men vad är diagnosen? frågar säkert FK

- Stress, svarar alla i korus.

- Men vad är diagnosen? frågar FK. Vi måste ha en diagnos!

- Hjärnsläpp?

- Finns inte i våra register som diagnos!

- Levande död?

- Nej, då får ni vända er till begravningsbyrån.

- Mental stroke?

- Va?

- Stroke?

försöker vi då i en liten halvlögn

- Det drabbar bara halva kroppen. Du kan jobba. Nästa!

Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg. Hr.O skrev metaforiskt att jag befinner mig i ett livets grönområden just nu. (grönområde = ett grönfärgat område på kartan som visar på att det är svårgenomtränglig skog)

Ja. Så är det nog. Och just nu så upptäckte jag att jag dessutom måste ha gjort en kontrakurs...( kontrakurs = när man tar ut riktning med kompass men gör fel och springer helt i motsatt riktning mot den man egentligen skulle ta)

Försäkringskassan ringde nämligen och sa att de troligen skulle besluta om ett nej till sjukersättning. Läkaren/läkarna hade inte skrivit på intyget varför jag inte kunde jobba, sa FK.

Det rör sig om två och en halv månad....

Jag grät en skvätt av trötthet.

Det hade varit rätt jobbiga timmar på jobbet idag också. Inte coachingmötet, det blev trevligt.

Fast ändå märkligt, ty den person som jag varit mest i konflikt de senaste två veckorna och som jag uppfattat inte haft förståelse för att jag varit sjuk och inte orkar tempot - hon hade nu blivit sjukskriven.

Och på ett annat möte med vd:n fick jag överraskande insikt i att hon trott att jag och en annan kollega försökt frysa ut henne, vi hade bland annat bytt bord från det hon satt vid till ett annat, och jag hade inte velat flytta in i samma rum som hon satt.

Det förklarar ju en del. Grejen är bara att jag har inte försökt frysa ut henne alls, ja, på sätt och vis är det tragikomiskt - hon har överhuvudtaget inte varit en viktig människa i mitt liv de senaste 10 månaderna. Alltså, viktig på så sätt att jag överhuvudtaget skulle orkat ägna någon energi - om jag hade velat - att frysa ut henne.

Jag har haft mitt eget kaos omkring mig och i fallet flytta in i rummet, så var den biten så lågprioriterad något kan bli - de dagar jag var där så var hon jätteupptagen och då brukade hon mest svara mycket kort och inte alls verka intresserad av umgänge, så jag försökte faktiskt mest ta hänsyn till henne, ja inte störa med mitt flams som jag normalt brukar roa/irritera mina kollegor med.

Normalt sett brukar jag vara rätt noga med att få alla att känna sig med på skutan - men denna gång klängde jag väl fast där i stormen och visste inte vad som var upp och ner själv...

Nu har jag två veckor på mig att komplettera till försäkringskassan. Imorgon blir det till att ringa vårdcentralen och försöka komma i kontakt med husläkaren min. Men jag försöker nu se dessa pengar som borta och fejsa läget utan dem, vilket blir jävulskt kärvt.

Får jag dem, så får det bli bonus.

Jag låter så där lättsam igen, va? Men hur tror ni jag känner mig...

Idag är det idel möten på jobbet (ja, som vi inte får räkna som arbetstid just nu utan någongång då vi inte har så mycket att göra, vilket aldrig inträffar...förlåt mig, å herre vd &co - jag kommer dock att betrakta detta som arbetstid i synnerhet som jag är deltidssjukskriven fortfarande...)

Jag låter rätt lättsam när jag skriver, men det är inte så lättsamt inuti mig som det låter. I själva verket så känner jag av den här stressen på ett inte särskilt lyckat sätt - ja ni förstår säkert. Mina armar och axlar värker och jag känner mig orolig och spänd.

Jag har sagt saker till folk som jag vet att de inte blir glada över, men jag känner mig så påhoppad och trängd att jag inte längre vet vad jag ska göra istället. Alla mina lugna, sansade ord är slut, eller förbrukade kan man säga och de gav inte den effekt som de måste göra.

Klart också att jag funderar över varför det blivit så turbulent kring mig den senaste tiden - och naturligtvis funderar jag över om det är något fel på mig - om det är jag som borde förändra mig och mitt tankesätt, istället för att kräva det av andra.

Men som jag sa till terapeuten igår:

- Något har hänt med mig det här året. Jag har gjort allt som står i min makt när det gäller vissa saker, jag har vridit och vänt mig ur och in, tömt allt för det jag trodde på, för det jag kände var nödvändigt och plötsligt står jag här och människor som är inblandade i det talar om för mig att det inte räckte.

- Jag vet inte om jag hade förväntat mig varken beröm eller positiv bekräftelse, men jag hade i alla fall inte förväntat mig de reaktioner jag fått. Nu känner jag att jag inte vill längre. Jag vill inte längre vrida och vända på mig, och fundera hela tiden på om det är mig det är fel på, och hela tiden värdera mina åsikter och mina handlingar i ett märkligt underläge inför andra där jag inte vill hävda min rätt då det sällan är klart vad som är rätt och fel, och i det att jag försöker se på människor som jag vill att de ska se på mig, det vill säga att vi är tämligen ofullkomliga.

Ja, jag lyckas inte förmedla vad jag känner, jag ser det på orden jag skriver. Så strunt i det just nu. Det låter ändå mest pretentiöst och klyschigt.

En som däremot kan konsten att formulera stora saker på det mest fantastiska sätt är Peter Englund. Jag kan inte ens beskriva hans förmåga - han formulerar sig med en till synes dansande lätthet som jag beundrar honom som skribent för. Nu har han startat en ny blogg.

Om ni orkar ta er tillbaka till den här bloggen så ska jag förhoppningsvis servera er lite mötesbetraktelser...

Jag har en kokbok som heter Sparas kokbok.

Idag ska vi prova på potatiskaka. Då river man kokt potatis, blandar med hackad lök, vitlök och fläsktärningar och steker i stekpannan så att man får en fin frasig yta.

Nja, vi har inte ekonomiska problem precis, men ibland känner jag att kontot för mat är gruvligt högt och att det faktiskt är rätt roligt att försöka laga nyttig mat för billig penning.

Det har heller inte kommit en krona från försäkringskassan än sedan jag blev sjukskriven i mitten av december, och jag vet inte när de kommer - eller i värsta fall - om de kommer.

Så man får väl mota fattig-Olle i grind.

Imorgon blir det strömming och potatismos. Billig fisk.

Inte min favvomat alls, men någon gång ibland är det okej.

(sedan måste jag ju säga att min billigkonsekvens inte är den bästa - till lunch köpte jag rökt laxfilé till mig och maken för nästan hundra spänn...)

Hur ser Slösas kokbok ut?

Tapeterna i mitt sovrum är gröna. Ett par gröna, tunna gardiner från Indiska hänger i fönstret.

Igår drog jag för dem innan jag gick och la mig, istället för att dra ner persiennen.

Imorse vaknade jag av solens ljus silade genom de gröna gardinerna på ett alldeles fantastiskt vackert sätt. Det var ett gott sätt att vakna på.

Därefter åt jag frukost och läste om stress, socker och bukfetma. Vågen - en surmulen jävel - drogs motvilligt ur sin håla under byrån och sa elakt till mig att jag nog borde börja stressa mindre.

- Håll tyst, sa jag till vågen. Jag har inte ätit en kaka på två dagar. Du behöver inte vara dum mot mig bara för att jag åt två stora skivor ungersk limpa i går kväll. ( långjäst bröd, bakat på vetemjöl, vatten, jäst och en hel del salt - uuuuunderbaart gott)

Bråket på jobbet fortsätter. Nu har vi fått reda på att vi inte får någon lättning av arbetsuppgifter om vi går på coaching-möten (som vi gör för att reda ut konflikter i gruppen) eller andra mötet eftersom vi har förtroendetidflex.

Förtroendetidflex. Fint ord. Smaka på det ni....

Meningen med ftf är att man själv ansvarar för att man jobbar sina timmar, varken mer eller mindre. Ibland kan det bli mer jobb, ibland kan det bli mindre, men utslaget ska det bli plus minus noll.

Problemet är bara att det inte finns någon tid att flexa på, i alla fall inte för alla.

I alla fall inte om man inte vill att utjämningen ska ses över en mansålder och räkna in barndom och pensionstid i den...

Ja, ja.

Förtroendetidflex.....

Maken och jag låg och kramades lite på sängen igår kväll (högst oskyldigt). Den lille kom in.

- Ni får inte kramas, sa han.

- Vi kramas inte, svarade jag. Vi bråkar.

- Bra, svarade den lille nöjt och försvann ut genom dörren.

En stund senare återkom han.

- Jag vill också vara med och bråka, sa han och försökte tränga sig in mellan mig och maken.

Vi gick honom till viljes. Efter en liten stund sa han:

- Men det känns precis som kramar....

Maken och jag funderar på en förmiddagstur på laggen - sedan ska jag jobba på eftermiddagen.

Blir det sista turen för vintern? Jag hoppas det, men man vet inte. I tävlingskalendern för vårorienteringarna står det inställd, inställd, inställd....

Egentligen vill jag inte åka skidor. Jag vill ut i solen. Kan kasa runt lite, men mest stå och njuta av solvärmen och ljuset.

Yngste sonen har friluftsdag i dag och ska åka pulka. Har beställt och fått risifrutti XL, festis, tunnbrödrullar med salami samt varm choklad.

Äldste sonen har kommit in på en friskola. Hans bästa kompis ska gå där och då vill han också. Idag ska jag lägga jasvaret på lådan och till hösten blir det till att sätta igång att fara med buss och tunnelbanan för min lille unge.

Jag vet inte så mycket om den där friskolan, annat än att de redan på sin första sida tar upp betygsstatistik. Och att för några år sedan så kom det fram att lärare fick extra bonuspeng för MVG-elever...

Men kanske är den där skolan precis vad min äldste behöver. Han kanske växer med allt det där nya och världen - som är ganska liten för honom idag - vidgar sig och ger nya möjligheter.

- Ska du åka några skidor eller? Sätt lite fart då!

Maken kom förbi...

Hörs....

Nu måste jag ta en liten paus i ordplottrandet för tidningen och plottra lite ord här istället.

Imorse läste jag i svenskan att en majoritet av kvinnorna röstar rött. Då kom det förklaringar som att de röda tar upp mer om de mjuka frågorna som barn och omsorg och sådant som berör kvinnor mer.

Klassfråga, säger jag!

Var är det vanligast med låga löner? Är det mest kvinnor eller män på de arbetsplatserna eller i de yrkena?

Varenda kvinna borde rösta rött.

Problemet är bara att de röda faktiskt inte gör någonting. De pratar om de mjuka frågorna ja, men när det kommer till kritan så händer ingenting.

Mjuka frågor! Bah!

Hårt arbete. Hårda arbetsvillkor. Hårda fotsulor av allt spring i sjukhuskorridorer. Hårda muskelknutor av stress.

Jag tycker att det är dags att sätta hårt mot hårt vad gäller politiker och deras mjuka frågor!

Ville bara säga det.

Nu ska jag gå och ta en kopp av jobbets rättvisemärkta och kravmärkta kaffe.

Smakar inte gott. Rävgift....

Jag vaknade av en sjuk, men så här i efterhand rätt kul dröm vid femtiden i morse.

Jag var på någon eftergrej kring en begravning. Möjligen mammas, men mamma var med också. Vi fick en kopp kaffe av begravningsfirman, men när mamma bad om extra mjölk märktes det på begravningssnubben att det liksom inte ingick i priset med lite extra mjölk.

Jag blev irriterad och sa till gubben att jag kunde fan gå och handla en liter mjölk, och då blev gubben sur på mig och sa att det kunde jag ju faktiskt få göra. En liter röd mjölk! sa han.

Irritationen mellan mig och gubben fortsatte och han sa att jag kunde få följa med till kremeringen. Visst, sa jag, och gick med honom till den lilla kaminen som vi öppnade för att lägga in "vårt" lik där.

I kaminen låg redan ett lik och brann och när vi öppnade luckan så kom det in syre och elden tog sig mer och liket där inne började röra på sig av värmen, fingrarna spretade och till sist satte sig det brinnande liket upp, hamnade i en rullstol med "vårt" lik i knät och rullade ut på stan.

Hela tiden stod den där begravningsgubben där och liksom bara väntade på att jag skulle bryta ihop eller något.

Men sådant där skrämmer inte mig, så tji fick begravningsgubben...

Klart lite extra mjölk ska ingå i kaffet!

( har ni sett priser och fakturor från begravningsbyråer? De har vett att ta betalt...)

Ja, efter denna makabra dröm så erbjuder denna dag nog mindre spektakulära saker. Först naprapat, sedan jobb.

Titta gärna in igen under dagen, ska nog få in några rader redaktionsskvaller.

Men hur mycket snö var det inte ute på ön i skärgården! Jag har nog aldrig sett så mycket någon vinter...

Grannen ska sälja sitt hus och hade begärt plogning av uppfarten. Plogmannen hade dock tagit fel infart och vår infart var fin och så gott som snöfri. Men för övrigt var det till att skotta, skotta, skotta....

Men mitt på dagen på lördagen började det drippdroppa och i solen var det gött att sitta en stund och man fick en föraning om det som komma skall.

Det gick rätt bra att börja fixa i mammas hus.

Det var faktiskt som att städa åt henne. Hon är ju med, ja både hon och pappa är där på något märkligt sätt.

Skönt att få det gjort i alla fall.

Packa pappas kappsäck.

I alla fall packa kläder och mat. Det är tråkigt. Tur att maken gör det mesta.

Sedan när man kommer ut måste alla elementen på och sakta, sakta stiger värmen från sex grader till önskade tjugo.

Framåt sena eftermiddagen går det att ta av sig extratröjan inomhus.

Alla är hungriga vid ankomst. Barnen gnäller lite och vill att det ska gå fort. Då får man värma lite soppa kanske och sitta med jackorna på och äta.

Sedan får man roa sig med att skotta. Det blir man varm av. Vill man inte skotta kan man gå en promenad istället. Eller leka.

Då blir det bara maken kvar som skottar.

På varma våren är det solvarmt i stugan när man kommer. Då ställer man in kassarna och sätter på kaffe. Kaffet tar man med sig ut på trappen. Där sitter man och njuter i solen och alla ljuden och dofterna.

Men dit är det lååååång tid. Lääääängre än vad man vill.

Ute är det kaaaaallt och massor av snööööööö.

Öööööö.....äääääää....blääääää

Jag måste bara få flagga för ett roligt test att göra på SVT angående nyheten att nyanlända ska få lära sig svenska seder.

Jag hade faktiskt två fel.

Vet ni vad? Det snöar....

Och jag hör surret av skivan som snurrar i elmätaren i huset i skärgården ända hit.

Imorgon ska vi åka dit. Den här gången ska jag flytta bort lite möbler, och ta dit sängar så att det räcker till alla i familjen. Ta bort mammas sängkläder. Lägga hennes kläder i en låda eller påsar, ställa undan eller ta hem och tvätta.

Det är en uppgift som måste göras, men som kommer att göra ont. Troligen kommer jag att gråta mest hela tiden, så när det tunga jobbet är gjort, vill jag nog helst vara ensam i mammas hus så jag får gråta ifred.

Jag pratade just med maken om det, om den tid som kommer när den här snön försvinner - om den försvinner och inte permafrosten har slagit till.

Jag sa att jag var rädd för våren och den här sommaren. Rädd för att jag inte kommer klara av att vara glad, utan förföljas av sjukdomsminnen och längtan och saknad efter mamma.

Vi får se. Jag låter bli att tänka så långt framåt.

Doktor Yr sa det jag trodde att han skulle säga. Jag hade lite sämre värden - jag antar hörsel och balansvärden - på höger sida, vilken är den sida där jag haft lock och tinnitus, men att det låg inom ramen för det normala.

Stress, sa doktor Yr. Stress som går över när jag får vila en längre period. Jag ska hålla mig borta från stressen, sa doktor Yr.

Yes, doctor! sa jag

och tänkte, hur fasiken ska det gå till då?

Jag är glad att det inte är något farligt i alla fall.

Ha det så länge!

Nu börjar min make prata odling och sticklingar, och det är ett säkert vårtecken.

Idag ska jag till yrdoktorn på Karolinska.

Idagsidan har fått stort gensvar på sina artiklar om guds återkomst och jag tänker att gud får plats lite här och var just nu, bland annat i svt:s nya program med Gardell - Åh Herregud som jag såg igår.

Ja, eftersom jag är intresserad av dessa frågor, så gärna för mig. Jag försöker klura ut meningen med livet, medan andra ägnar sig åt Sudoku eller korsord.

Att Gud får ta lite mer plats just nu kanske är lite som med Melodifestivalen.

När jag växte upp så var Melodifestivalen bannlyst. Det var det töntigaste av det töntiga. Men många glodde på det där i smyg, det är jag säker på. Och när sedan vår generation började få makt i tevehuset och i andra hus, så fick folk fritt spelrum och började upptäcka att andra också....ja, ni fattar.

Melodifestivalen är ett trauma för många. Det som sker nu, med alla dessa finaler och delfinaler och annan skit, det är bara bearbetning av det. Så var lugn, det går säkert över.

Så kanske det är med Gud också. Nu kommer det att släppas loss. Det är nog nämligen också ett trauma för oss 60-talister. Gud var lika töntigt som Melodifestivalen.

Men säkert var det en och annan som sökte i smyg....

Ha en bra dag. Kom gärna tillbaka, så kanske ni får reda på var yrdoktorn sa till mig.

"Det är livet. Man blir yr av livet. Det är kroniskt och man får lära sig leva med det..."