Metrobloggen

Jag tog tid på sexkilometersrundan idag. 38 minuter tog den. Det är lite mer än 6 minuter per kilometer.

När jag var ung och tränade som mest åkte jag milen på runt timmen. På tjejvasan andra året blev det snabbare tid, men under 45 minuter har jag aldrig klarat att åka en mil (ingen Kallatalang således)

Jag är rätt nöjd med de där 38 minutrarna. Det var inget tävlingstempo, men väl "löptempo" mestadels och det kändes bra.

Förresten apropå skidor och skidspår så kontaktade maken KO för att höra om det där avtalet mellan SLAO och KO som Säfsen lutade sig mot när de sa sig kunna ta ut en "kontrollavgift" om man åkte utan spårkort.

KO svarade att det fanns inget sådant avtal som gällde längdspår utan bara liftanläggningar och att Säfsen inte hade någon rätt att varken hota med eller ta ut någon kontrollavgift för längdspåren.

Maken mejlade Säfsen och talade om detta för dem och de fick ge oss rätt. Den där tråkiga skylten med hot om räfs och rättarting ska inte vara kvar och de erbjöd oss kompensation.

Kändes bra, det med....

Nu heter Apoteket i Farsta "Apotek Hjärtat". Vd: för företaget är en kvinna som heter von Klinkerhofen, von Kläscher, von Äschel eller någonting sådant där.

Apotek ska inte heta Hjärtat. Det låter som en smörsång i melodifestivalen och sådana brukar man få ont både i mage, hjärta och öron av.

Apotek ska ha djurnamn. Ormen. Kråkan. Bävern. Inte för att jag vet varför man började ge djurnamn åt affärer som säljer mediciner men så ska det vara i alla fall.

Börjar jag bli lite så där konservativ? Vill helst inte ha några förändringar?

Ja, men det är fullt förståligt. Jag börjar närma mig "Det-var-bättre-förr-åldern".

Nej, men jag är inte riktigt glad i "ta-bort-monopol-hysterin". Märker inte folk att när saker och ting avregleras och ska konkurrensutsättas för att det ska bli billigare för kunden och bättre varor och tjänster, så blir det ofta tvärtom.

El....

Saker och tjänster som människor behöver för att må bra mår bra av att regleras. Där ska inte finnas för stora utrymmen för att göra egen vinst.

Människan är inte alltid så där superfilantropisk.

Nu ska jag ut och åka skidor. Få hjärtat att pumpa på lite grann så att jag inte behöver besöka Apotek Hjärtat...

...jag har tjackat en spikmatta.

Den har jag och barnen haft väldigt roligt med.

Man kan ligga på rygg på den, som kudde, på mage eller sitta på den.

Man blir prickig.

Om man sitter på den får man pisksveda.

Eller vad vi kom fram till: sveda som vi trodde att man kunde få om man blev piskad.

Vi har provat alla ordinerade sätt inklusive att ställa sig på den (det stod inte att man kunde använda den för fötterna, men vi är fritänkare, jag och barnen)

Yantramattan, vår nye vän.

Ut med svenskarna! In med svenskarna!

Nu är ordstriderna igång på bloggar och i kolumner efter att två svenska soldater blivit skjutna i Afghanistan.

Vem vet vad som är rätt? Vem har tolkningsföreträde för hur fredsarbete i världen ska bedrivas?

Vem har rätt att säga till andra att de ska hedra de stupade?

Det har vi alla. Men vi kan inte kräva att andra ska tycka som vi själva gör.

Jag tror inte på att det blir fred och stilla frid i Afghanistan för att de svenska soldaterna är där.

Med betoning på ordet tror. Jag vet inte. Men den som verkligen vet att han eller hon vet vad som är rätt väg att gå - släng iväg första stenen, varsågod!

Jag vet dock hur det känns att förlora en kär anhörig.

Det är bland annat därför som jag inte tror på dödandet som lösning på världsproblemen.

Hade "polismannen" som sköt de svenska soldaterna någon eller några som höll honom kär? Gör det ont i dem idag? Eller tycker de att han får skylla sig själv?

Sorgen står inte för sig själv. Den rör sig och slår i och vrider och vänder på allt inom en. Den lierar sig med hatet och vreden eftersom den är så oförmögen att göra något. Sorg är vanmakt.

Varför sköt polismannen de svenska soldaterna? Var han bara genuint ond eller dum? Eller fanns det mer komplexa - låt oss säga mer mänskliga - skäl?

Hade hans sorg lierat sig med hatet och vreden?

Kanske. Det lär vi väl inte få reda på. Utredningar tenderar sällan att ge sig in på den typen av spörsmål.

Han kanske var rädd. Någon hade kanske hotat honom. Han kanske var rädd för att förlora sitt eget liv, eller att förlora någon som han älskade...

Soldaterna som dog, de kanske förstod det här med sorgen, vreden och rädslan. De ville bara ge utrymme för kärlek i de afghanska hemmen, eftersom kärlek är det enda som råder bot på dödandet.

De trodde kanske att de skulle klara det som soldater. Samhället bjuder ju gärna på bilden av den store starke mannen med sina muskler och sina förmågor och sina vapen, som räddar världen från det onda.

Ja, inte vet jag. Tänk vad lätt det vore om man visste mer om meningen med livet och varför det ska behöva göra så förbannat ont ibland...

Jag är så himla duktig!

Det där ingår i mitt nya tänk - jag ska inte racka ner på mig själv och tycka illa om mig själv och sedan må sopa.

Som Lotta på Bråkmakargatan. Hon brukar berömma sig själv...

Har nyligen avslutat en middag bestående av hemlagade köttbullar, gjorda på ett kilo köttfärs. Vet ni hur lång tid det tar att göra köttbullar på ett kilo köttfärs?

Jag är så himla duktig!

Maken städar barnens rum och jag har åkt skidor nu på morgonen.

Sexkilometers spåret x 1.

...men i rätt högt tempo. Inga jämförelser med någon annan än mig själv...

Det ska nog bli ordning på både det ena och det andra, ska ni se.

I svenskan kunde man läsa ett långt reportage om Afghanistan.

Det gjorde jag inte.

Är det inte väldigt stort massmedialt fokus på Afghanistan nuförtiden? Jag menar i förhållande till annat som händer i världen?

Jo. En retorisk fråga. Det är för att det finns några svenska soldater där som är i krig. Då blir långt borta nära. Och alla journalister vet ju att folk mest är intresserade av nyheter som ligger dem nära om hjärtat.

Melodifestivalen, olyckan i korsningen därhemma, förändringar i skattepolitiken...och lumpen i Långbortistan....

Jag läste också att svenska soldater blev attackerade av vägbomber. Då vaknade lilla språkpolisen i mig och frågade:

- Kan man skriva att vägbomber attackerar? Attackerar är väl ett mycket aktivt verb och vägbomber ligger väl redan alldeles stilla. Eller är vägbomb en liten ilsken varelse som hoppar upp som slår till?

Petitesser, tycker kanske ni. Men när det gäller attacker och överfall och besvara elden och ord som har med sådant där att göra så pågår en slags indoktrinering. Omedveten sådan i medias fall, vilket gör mig yrkesmässigt irriterad för journalister borde veta bättre.

Ofta framställs "de ondas" handlingar i aktiva verb, medan "de godas" handlingar beskrivs i mer passiva former och med "snällare" ord. Om vi hela tiden matas och matar andra med den här typen av ordval, så påverkas läsaren. Mer eller mindre mot sin vilja, eller medvetande, så har han eller hon fått bilden klar för sig vem som är bov och vem som är hjälte...

Och så lätt är det ju naturligtvis inte.

Nej, nu får jag lämna världspolitiken och språkpratet och hjälpa maken med att städa barnens rum.

Vi har gjort en deal idag, maken och jag.

Han frågade:

- Vad vill du göra idag?

Efter en stunds funderande svarade jag:

- Jag vill fortsätta sortera och städa. Och ägna mig åt det och inte multitasking som att delegera uppgifter eller göra dessa uppgifter om inte någon annan gör det. Jag vill att någon kommer och säger "nu är det mat" och lite senare "nu är det kaffe och semla"...

Så när maken återvänder från skidspåren är det han som sköter multitaskandet här hemma.

Det får vi se hur det går.

Igår köpte jag en CD med andningsövningar och djupavslappning.

Typ yoga.

Först skulle man andas i en halvtimme. Låta som en havsbris genom näsan, andas in genom ena näsborren, ut genom andra, låta som en humla när man andades ut eller in och andra intressanta nya erfarenheter.

Djupavslappningen var grymt skön. Men flumming beyond beliefs...

Bland annat skulle man tänka sig en linje mellan öronen och en linje mellan ögonbrynen och rakt igenom huvudet. Där linjerna möttes inne i huvdet skulle man tänka sig ett hålrum.

I hålrummet fanns tankeskräpet...

För att göra rent skulle man tänka sig en vacker ros, vilken färg som helst, med klibbiga blad. Den skulle man ta in i hålrummet och sopa rent med. Sedan skulle man ta ut den och panga iväg den och vips iväg med tankeskräpet...

Man skulle känna hur tung man blev, och hur man föll. Men samtidigt som man blev tung så blev man också lättare. Och då skulle man tänka sig ett moln som man lade sig på, och molnet seglade iväg med en och då kom man till en regnbåge med de vackraste färgerna man kan tänka sig, och man skulle ligga där på molnet och vara tung-lätt och se på regnbågen ovan sig.

Sedan var det något med solen också...

Men där somnade jag.

På molnet under regnbågen.

På eftermiddagen pratade jag med en kollega. Hon berättade att de fått en ny praktikant som höll på med sådan där yoga. Praktikanten hade erbjudit sig att hålla någon yogalektion på jobbet.

- Hon sa att hon brukade yoga en och en halv timme varje dag, sa kollegan.

- Lite lång tid för oss, sa jag och tänkte på tempot på jobbet.

- Ja. Jag sa det också. Hon sa att hon kunde korta ner det til en trettio-fyrtio minuter, sa kollegan.

Jag skrattade.

- Du, vi har väl knappt tid att yoga tio minuter, sa jag. Det blir typ snabbyoga. In, ut, in, ut....

Jag såg framför mig yoga i tidningstempo och skrattade ännu mer. Bilden av ett gäng stressade journalister som försökte pressa in lite andningsövningar för avslappningens skull.

Hyperventilation...

Paprika, purjolök, morötter, tandkräm...

Ja, just det. Listan är lång. Jag har "nödfödat" hela veckan, ty mina krafter har icke räckt till storhandling. Tömt frysen, vilket ju inte är fel, samt köpt en del på Jodl här i närheten.

Men nu ska jag skotta ut bilen och ta mig iväg till Coop. Där kan man nämligen köpa Änglamarks toa/hushållspapper. Bäst i test här hemma hos Reportern.

Nödvändigt vetande, kallas sånt där.

Nu tycker ni säkert att den här sjukskrivne verkar vara full av energi. Och på ett sätt är det sant. Det finns väldigt mycket underliggande energi i form av önskan.

Önskan att orka, önskan att leva det där "vanliga" livet utan att behöva tänka på om orken ska räcka eller inte.

Om orken inte räcker då är risken stor att jag hamnar tillbaka på ruta ett igen. Så det gäller att göra en uppskattning. Den där "gå-i-väggen-gränsen" är inte statisk. Den står inte på samma ställe och man vet inte var den är.

Idag skulle jag önska att jag först hann åka skidor (där finns också en vetskap om att fysisk rörelse och frisk luft är väldigt bra för mig och i egenskap av detta mer eller mindre nödvändigt) och sedan handla för att sedan ta hand om barnen när det kommer från skolan vid tvåtiden, fika med dem, fortsätta städa här hemma, ta ungarna till farmor och pianolektion, laga mat hos farmor, umgås och för att sedan komma hem vid åttatiden och fortsätta kvällsruljansen här hemma.

En bra "vanlig" dag funkar det där väl, men nu är jag högst tveksam.

Jag får se till att komma iväg nu, vara hemma om ett par timmar och hinna få en stund för mig själv i lugn och ro - inget städande - för att orka resten.

Bara planerandet och uppskattandet av ork gör mig en aning matt...

Förresten så blev jag överraskad av ett blombud igår.

Jag bugar och tackar!

- Varför kastar du kartonger för att sedan köpa nya kartonger? frågade maken när han kom hem.

Yrvädret söder om söder hade nämligen fått nog och gett sig in i klädkammaren. In och sortera. Yttre ordning ger inre frid, tänkte yrvädret och startade Operation Utrensning.

- Jag visste att du skulle fråga så, svarade yrvädret lent.

Maken gillar nämligen att spara gamla kartonger. De kan vara bra att ha, tycker maken. Man kan lägga saker i dem.

Yrvädret längtar efter snörräta rader av vackra kartonger och lådor där det prydligt står vad som finns i dem istället för namn på bredbandsbolag och idrottsprylstillverkare.

- Det här kör vi ut till landet, det kan barnen leka med där.

- Det kommer bara att ligga på gräsmattan och skräpa.

- Hellre där än i klädkammaren, sa yrvädret bestämt.

Nu har yrvädret lagt sig till ro för kvällen.

I hallen står saker som kommer att fylla halva grovsopsrummet.

Yrvädret hoppas på att krafterna inte helt tog slut nu.

Hon pustar från soffan:

- Ut med det gamla! In med det nya!

Om man tar sig tid att sitta och betrakta ett ymnigt snöfall så kan man se att snöflingorna skrattar...

Jag sms:ade en kompis igår och frågade om han ville åka skidor med mig idag på förmiddagen.

Nope, fick jag till svar. Han var tvungen att jobba och vara en av dem som höll samhället igång, skrev han.

Ja, ja, stackars krake. Själv sitter jag här och sätter käppar i hjulet för samhället med min sjukskrivning. En närande på vingelfärd från arbetslinjen.

Uppspårat? Svårvallat? Promenad istället?

Något fysiskt måste till idag. Sov oroligt i natt, många konstiga drömmar.

Vill gå på bio med ungarna i eftermiddag och se Till vildingarnas land. Men vet inte hur mycket jag orkar.

Har lagt alla mina träningskläder i EN låda i garderoben. Fan, vad jag är duktig! Total makeover för en på vingelfärd...

Men så kopiöst trött jag är i dag!

Läkaren har ordinerat vila, men förstår ni hur svårt det är att få till den där vilan?

Man ska till kuratorn, man ska fixa papper till försäkringskassan, man ska balanstestas...

Man vill så mycket också. Passa på liksom när man ändå är hemma. Vilket är ju helkorkat när man är sjukskriven för någon slags utmattning och krisreaktion. Men det hör väl till den där diagnosen, antar jag. Varför har jag överhuvudtaget hamnat här?

För att jag velat för mycket, skulle jag tro. Inte vela som i att vara ambivalet, utan som i vilja...om ni nu mot förmodan inte förstod.

Och när maken är borta hela dagarna i mossinventeringsvärlden så blir det ju väldigt mycket över att göra till mig här hemma och med barnen.

Ja, ja. Nu har jag vilat en stund och tar mig an mitt stora intresse, det vill säga gnälla lite inför mina läsare och berätta om mitt intressanta liv.

Såg på Sissela och de sju dödssynderna på Play i morse. Den här gången handlade det om högmod. Intressant, men lite slängigt hit och dit. Någon slags koppling till högmod - vardagslivsbloggare, som jag ändå inte riktigt begrep. Hon gick rätt hårt till bloggare som skrev om vardagslivet - vem ville veta vad jag åt till middag och sådant.

Tja, det är möjligt att det hör högmodet till att tro att någon kan vara intresserad, men ur folklivsforskningssynvinkel borde det väl ändå vara intressant. Hur vi än förhåller oss till det så är vardag väldigt vanligt i livet, om man säger så.

Man må ha sina drömmar om andra äventyrligheter än dagens middag eller vad barnen sa eller gjorde, men mestadels är man ju mitt i vardagssmeten. Det är liksom livet som passerar och varför inte dokumentera det?

Det är fyllt av dramatik.

I morse läste jag en debattartikel av Dilsa Demirbag. Hon ifrågasatte en doktorsavhandling där den blivande doktoranden ansåg att svensk lag ska tillåta sharialagar i arvskiften om den döde önskat så.

Sverigedemokraterna sätter nog morgonkaffet i halsen av bara tanken av en sådan lagstiftning. Det gjorde jag också.

Skall dock påpekas, som nybliven arvtagare och motvilligt insatt i juridiken, så innehåller svensk lag redan idag viss möjlighet för en person att påverka att en arvinge kan få mer än andra. En huvudarvinge har alltid rätt till sin laglott, men laglotten är bara hälften av arvslotten (tror jag att det hette). Alltså om Muhammed har två döttrar och en son, så kan ha besluta att döttrarna bara får sin laglott medan sonen får hela sin arvslott.

Annat som jag tycker att man ska läsa idag är DN:s artikel om katten Oscar som känner på sig när någon gamling på hemmet där han bor ska dö. Då går han in på denne gamlings rum och vakar där tills gamlingen dör.

Det är lite gulligt och kusligt på samma gång. Nu är gamlingarna dementa på det där stället, så det går ju bra. Men tänk att ha en katt på ett servicehus med klaraiknoppenpensionärer...

Själv skulle jag nog säga sjas bara kattskrället dök upp hos mig...

Jag är en smula trött nu efter balanstesterna som jag gjorde idag på Karolinska. 

Först satte yrseltanten mig i en stol som såg ut som något man köpt in från ett amerikansk fängelse. Ja, just en sådan stol...

Fastspänd i denna stol satt jag och skulle flytta en röd lysande linje till horisontellt läge genom knapptryck på en manick i handen. Totalt mörker i rummet förutom den röda linjen när den dök upp. Emellanåt lutades stolen åt endera hållet, men man såg det ju inte, kunde bara känna. Läbbans...

Yrseltanten tände efter första försöket och sa barskt:

- Det där var väl inte särskilt horisontellt. Försök mer noggrannt nästa gång!

Jag kände sedan under hela långa försöket som om jag var en dålig horisontelllinjeplacerare.

Men jag kanske är sådan. Inte så där ordentligt rak. Min horisontella förmåga drar troligen mer åt det anarkistiska hållet.

Test två skulle kolla....hmmm....äsch, jag fattade nog inte det. Yrseltanten - ja hon såg faktiskt ut som en riktig tant, en sådan där tämligen omfångsrik barsk äldre kvinna från öststaterna, det vill säga ett minumum av servicemindness - satte elektroner på mig och knatterljud i öronen. Inte skönt för en stackars ljudkänslig horisontelllinjeanarkist som jag. Dessutom luktade det desinfektionsmedel och det fick mig i en rusch tillbaka till tiden med mamma på sjukhuset.

Det tredje testet gick ut på att tanten spolade in först varmt vatten i öronen och sedan kallt vatten i mina öron, allt medan jag hade på mig ett par brillor som man inte såg ett skit igenom, men som jag skulle stirra ut på i alla fall. Man får lite yrsel när man spolar in vatten i öronen, och det där var jag rätt nervös inför, men det var baggisyrsel.

Man skulle räkna högt bakåt från 50 under tiden. Där låg jag med de där brillorna och stirrade, vatten i öronen och rabblade siffror. Jabbadabbadosingen!

Nu är jag jättetrött och vill ha mina öron och ögon och huvud ifred och strunta i om linjerna går kors eller tvärs!

Jodå, det blev en kudde från Hemtex. Boxpillow kallar de den.

Maken fick en i julklapp eftersom han klagade över värk i nacken och sa att han inte tyckte om sina kuddar. Sedan, efter julklappskudden, blev hans nacke mycket bättre och nu har jag provat hans julklappskudde några nätter och insett att boxpillowen är riktigt skön.

Multiboxarna var slut på Classe. Igen! Så mina julgrejer står fortfarande och flödar över i min gamla låda som det står "julskit" på och irriterar mig något så förbannat.

Men mappar hade de. Så nu har jag sorterat VIKTIGA papper och lagt dem i olikfärgade kartongmappar.

Tänk så många oviktiga papper som smygit sig in bland de viktiga. De kände sig väl misslyckade eller något, och ville vara viktiga istället för oviktiga. Ni vet, några hade nog varit viktiga för en tid sedan, men nu var de hopplöst passé...

Inte bra för självkänslan.

Och apropå självkänsla så hade jag ett första samtal med resursterapeuten på vårdcentralen idag och det kändes riktigt bra.

Nu ska jag dra ett örngott på min boxpillow. På den ska jag förhoppningsvis nana gott, men innan dess ska jag titta på gröt, svett och klistervalla på teve...

Det har inte varit plusgrader under hela januari.

- Har inte hänt sedan 1839, sa maken i morse.

Nu vet ni det.

Maken gick genom isen på sjön härintill igår. Han gick först, jag och barnen i släptåg genom den djupa snön. Vi var inte långt ifrån land, men jag såg i de fotsteg som redan fanns att det såg vattnigt ut och sparkade undan snön.

- Det är nog kanske ingen bra idé att gå här, sa jag.

- Någon har gjort det i alla fall, sa maken.

Och så sjönk han igenom. Plupp!

Inte hela han. Bara halva.

Vi fick ta en annan, betydligt längre väg in till strand.

Man ska inte gå på is där det finns skyltar som säger VARNING SVAG IS VINTERTID.

Nu vet ni det också.

Man förväntar sig inte att isen ska vara förrädisk när det inte har varit plusgrader sedan 1839 (eller hur det nu var), men om det finns ett utlopp där i lilla vasskanten och det sedan kommer flera decimeter snö som håller den värsta kylan borta från vattnet, ja då kan sådant här inträffa.

Nu vet mina barn det också. Det är bra.

Maken fick gå med kalla fossingar resten av biten hem.

- Nu vet du hur det känns också, sa jag.

- Du, det har jag vetat länge. Man är väl orienterare, svarade han kaxigt.

Som om inte jag visste...

Svenskan har idag en artikel som handlar om spåravgifter för längdskidor.

När vi tog oss till spårcentralen i Säfsen förra veckan möttes vi av en stor skylt.

"Du har väl inte glömt ditt spårkort?"

Skylten informerar oss att om vi blir påkomna i spåren utan kort så får Säfsen ta ut 1500 kronor i kontrollavgift.

Vi visste inte att de hade infört spåravgift och det kändes inte alls bra när vi stod där framför skylten med det där obehagliga "hotet" i texten.

För min del som var där mer för rehabilitering än för hård skidåkning så blev det dyra kilometrar. Arton kilometer blev det sammanlagt och spårkorten kostade 190 kronor. Det gör att varje kilometer kostade mig tio spänn.

Vi har givetvis diskuterat de här avgifterna sedan dess. Vi inser att det är problematiskt det här med fina skidspår och avgifter.

Vi kan tänka oss att betala för fina skidspår, som Säfsens elljusspår där det var fint pistat underlag för skate och fina klassiska spår, men andra spår höll inte alls samma kvalité.

Kan man ställa krav på betalspårens kvalitet om man betalar för dem? När ska de vara färdigpreparerade? Om man som maken vill ge sig iväg tidigt för att  ta hand om barnens skidåkning senare, vill han att spåren ska vara klara när det börjar bli ljust, vilket de inte var eftersom de hade kommit snö under natten.

Hur dåliga spår får man ta betalt för och hur ska man gå tillväga för att kräva tillbaka pengar för att "varan" inte håller måttet? Ett av spåren som jag åkte var inte till för skidåkare med hundar, men ändå var spåret fullt av djupa tassavtryck. Nu gjorde det inte mig någonting då jag mest kasade lite med barnen, men det skulle ändå vara intressant vilka krav man kan ställa på spår som man betalt för.

Vi kan tänka oss att en anläggning får ta betalt för väldigt väl preparerade spår, men inte för halvdana uppkörda med spårkälke utefter en turled.

Och så till detta med allemansrätten.

Hur och varför kan en anläggning som Säfsen eller Grönklitt ta sig rättigheten att ta betalt för spår som de dragit upp i områden där allemansrätten gäller?

Om jag plötsligt bestämmer mig för att köpa utrustning och starta ett företag som ägnar sig åt spåruppkörning och ta betalt för mina spår som jag väljer ska gå utefter samma leder som skidsportsanläggningen använder sig av, vad händer då?

Vem äger förtursrätten? Finns där någon förtursrätt? Vem ska avgöra? "Köparen" av spårservicen? Markägaren? Kommunen? Staten?

Om jag som privatperson spårar upp ett spår å gammeldags vis, har jag då rätt att ta betalt för det? Jag har ju i alla fall lagt ner väldigt mycket möda på det...

Och vad händer om andra, som inte drar upp skidspår men som målar markeringar på leder eller tar bort kvistar, tycker att de också borde/behöver få in pengar till sin verksamhet? Ska de börja ta ut en "vandringsledsavgift" då?

Om jag trampar upp en stig, vinter eller sommar, har jag då rätt att ta ut avgift från andra som kommer efter mig?

Jo, det är löjliga hårddragningar kan man tycka. Men när vinstdrivande verksamheter vädrar inkomster så brukar det tyvärr inte finnas några gränser. Jag tror att det är extremt viktigt att värna om allemansrätten här, att värna det fria, avgiftsfria friluftslivet, innan det totalt havererar.

I artikeln säger representanter för anläggningarna att "det kostar mycket pengar att göra upp spår". Ja, det gör det, men om man satsar på en vintersportanläggning där besökarna hyr stuga eller bokar rum för att verkligen utöva vintersporter, då måste man väl inse att man måste ha spår för att folk ska komma överhuvudtaget? Annars är det ju som att ha en simhall där folk får betala först för att komma in och sedan tillkommer en avgift för att få kliva ner i bassängen...

Våra erfarenheter av spåravgifterna i Säfsen kommer hursomhelst ge konsekvenserna att vi inte återvänder dit nästa år.

Anläggningar tar idag betalt för tjänster i samband med utförsåkning som liftkort. Vi i vår familj måste välja bort utförsåkning. Vi kan inte betala en tusenlapp för liftkort för en dag i backen. Och jag vet att vi inte är ensamma om att få välja bort det, många familjer har aldrig möjlighet till att göra det eftersom kostnaderna är så höga.

Är det samma utveckling som man vill ha när det gäller längdåkning? Ska det bara vara "rika" familjer som har råd att åka norrut där det finns snö för att få åka skidor i naturen?

Jag slöläste lite i svenskan om joggingbloggarna. De där som tränar och tränar och sedan berättar om sin träning i sin blogg.

Nu ska jag också starta joggingblogg och berätta om min dagliga träning.

Fitnessreportern...

Typ så här:

Måndagsplaner: 20 km skidåkning med fyra hårda intervaller på de sista fem kilometrarna.

Rapport från måndag:

Blev ny kudde från Hemtex. Provade att använda den som träningstyngd i sängen. Det gick bra.

Tisdagsplaner: 1000 meter i simhallen i snabbsimbanan

Rapport från tisdag

50 meter i snabbsimbanan sedan under linan och körde lite uppmjukande rörelser på kortsidan medan pensionärerna körde tufft vattenpass. Lite avslappnande stretching i bubbelpoolen. På eftermiddagen total anspänningsträning i samband med balanstester på Karolinskas hörsel och balansklinik.

Idag söndag blir det tuffa intervallpass med barnen i den gamla slalombacken på näset med pulka. För att göra det hela ännu jobbigare ska jag ta på mig mina röda termobrallor och dunjacka. De är också bra om man bara blir stående en stund tills det är dags för vurre me brö eller våffla i serveringen...

Idag har jag bakat släta bullar med nystött kardemumma i. Det blev semlor till kaffet med "marzipan raw paste" från Tyskland och vispgrädde från Falköping inköpt på Jodl.

Maken drog iväg klockan halv åtta i morse med skidorna. Återvände sex varv x 6 km senare och fick ta hand om sitt vrak till hustru som låg och grät på sängen och tjöt att hon ingenting, ingenting var värd...

På termometern i köket kunde vi konstatera att uppvärmingen av jorden har gått i stå, åtminstone här i Stockholm.

Försökte ordna lite bland gardiner och dukar idag. Men ingenting kan jag göra utan att påminnas om att mamma har kilat vidare, slängt in handduken, sparkat skorna i taket...

Jag kan inte fatta hur mycket grejer efter mamma jag har! Gardiner, handdukar, dukar, möbler...

Nej, man kanske ska ta och pallra sig ner i badkaret. Där kan man skapa en imaginär värld av värme och mjukhet...

Men nu börjar det bli riktigt stora problem det här med förtroende och tillit.

Jag läste i DN en psykolog som försökte förklara varför länspolismästaren gjort som han gjort.

Enligt honom kan polischefens starka engagemang för jämställdhet, moral och etik vara hans sätt att hålla en inre konflikt tillbaka, ett sätt att stå emot sina inre sexuella böjelser och önskningar.

– Det är ett inte helt okänt fenomen att personer som har ett starkt engagemang med stort patos gör detta för att hålla en inre driftimpuls i schack, säger Martin Grann.

Med det i åminne så vet man ju inte vem som är en ful fisk.

Det kan ju vara en själv. 

Man kanske bara försöker hålla en driftsimpuls i schack när man går omkring och tror att man ägnar sig åt bra grejer och att ens patos bara är en dimridå som man inte själv fattar att man lägger ut...

Min make lyckades i alla fall hålla min driftimpuls för semla i schack när han påminde mig om att vi svullat kakor, chips och godis hela veckan i Säfsen och att vi gott kunde vänta någon dag med semla.

Och bortsett från det så är nu arvsfördelning efter mamma klar. Själv har jag blivit tilldeled ett stycke fastighet i skärgården för en förhoppningsvis för mig överkomlig summa.

Jag har hela tiden sagt att jag älskar stället och absolut aldrig kommer att sälja.

Men om jag fixar några små små pyttepyttedetaljer som att borra ny brunn, fixa trasig toatank, bygga ut och bygga till dusch, bastu och tvättutrymme, klyva en tomt, göra ny uppfart, fixa nytt kök så kan jag nog sälja för minst dubbla värdet mot vad jag fått "köpa" det för ( ja, de där små pyttesakerna jag måste göra kan ju inte kosta så mycket...)

Så vad ska jag göra för pengarna? Duscha i champagne på något hak på Stureplan? Göra lyxtripper i Karibien? Köpa exklusiva kläder och väskor? Skaffa större boobs och mindre mage?

Ja inte vet jag. Kanske jag behåller stället. Det och mitt hjärta är ju trots allt samma sak.

Ni som eventuellt misstänkliggör mig för att göra ovanstående (ja, sälja alltså - inte sexmissbruka - shit pommesfrites, jag är ju sjukskriven för trötthet, yrsel och gråtmildhet - sex är inte prio ett precis just nu) ska nu glömma det och aldrig mer tänka så eller antyda detta till mig utan att ha ordentligt på fötterna som bevis för edra misstankar.

Då gråter jag ihjäl mig.

Det är mycket Saab och sexuella övergrepp just nu.

Jag hörde Lotta Bromé intervjua Saabs vd igår. Han hade visst fått tårar i ögonen över de anställdas jubel över affären med Spyker. De anställda hade tydligen väldigt stort förtroende för honom.

Andra har haft stort förtroende för en polischef här i Sverige och för FN-anställda i Kongo.

Nä, inga kopplingar mellan Saab, Saabs vd och polischefer och FN-anställda förutom att det är mycket om detta just nu.

Får man väl hoppas i alla fall. Vi skulle behöva kunna få ha vårt förtroende intakt ibland, eller hur? Det blir ingen kul värld att leva i, om man hela tiden måste gå och vara misstänksam och inte ha tillit till någon.

Själv ska jag träffa mina syskon på banken idag. Det blir förhoppningsvis det sista av dessa kring arv relaterade möten.

I förorten där banken ligger finns också ett bageri. Bageriet säljer ruggigt goda semlor.

Det är möjligt att det blir någon slags koppling mellan mitt besök på banken och semle-paradiset.

Det kan ni lita på!

Vi stannade på värdshuset Rondellen i Surahammar på vägen hem...

Men i Säfsen var det fint...

Och självklart blev det även i år...

Utanför sovrumsfönstret kunde man se detta...

Det har varit  bra dagar. Två nätter med bra sömn, dessvärre de två sista nätterna katastrofala så jag mår inte så bra just i skrivande stund. Det var nog den där jädrans kaminvärmen i kombination med ett stort bylsigt täcke och vidrigmjuka kuddar som det kändes som om man skulle kunna drunkna i.

Nu ska det bli skönt att sova under mitt eget rätt tunna täcke och platta kuddar att vila huvudet på.

Å ni, förresten - vilken vinter! Snön som aldrig tog slut, det kom bara mer och mer och mer...

Sovrapport: sömn god.

Stämningsrapport: stämning god

Om några timmar drar vi härifrån. Förra året fanns inte en flinga snö vid den här tiden att åka skidor på, så då var Säfsen rätt.

I år finns det lika mycket snö och spår här, men det känns rätt att åka ändå. Kaminkoman lockar, samt att få vara några dagar i ett hus/hem som man inte ständigt går runt och inser att man borde göra något åt.

Förra året minns jag att jag ringde mamma varje dag från Säfsen. Jag var orolig redan då. Hon var så trött och hade ingen lust till något, jag minns att jag snällskällde på henne och sa att hon måste gå ut och gå lite och inte kunde gå därinne i lägenheten hela dagarna.

Häromdagen var jag tillbaka på gatan där hon bodde, jag har inte varit där sedan vi tömde lägenheten. I hennes lägenhet gapade fönstren svarta, såg jag.

Hon brukade klaga över snöröjningen och halkbekämpning på "sin" gata på vintern, och när jag körde upp på gatan så for en hastig tanke över att hon kunde vara glad som slapp den här vintern. Den gatan hade snöröjningen glömt totalt. Stackars gamlingar som bor där...

Ha det nu gott. Jag förstår att ni kommer att sakna min blogg något kolossalt de här dagarna, men ni kommer att överleva, tro mig.

Maken och jag har varit tillsammans i nitton år. Av dessa nitton år har vi varit gifta i snart elva.

Så det ska nog mer till än lite pms och idiotisk skidåkning för att vi inte ska fortsätta tillsammans.

Jag tog en powerwalk. Powerwalk är vad det blir när man är ute och går och är arg samtidigt. Jag gjorde mig av med ilska mot alla som jag tyckt varit dumma mot mig de senaste månaderna, inklusive min för dagen tokskidande make.

Sedan bestämde jag mig för att göra det som jag ansåg vara rättvist i fördelningen av sysslor och lämna resten till maken.

I köket trätte vi om vem som skulle laga lunch och vad vi skulle ha. Jag vann.

Jag stekte pannkakor som man fick äta "efter hand" vilket är supergott. Då är de varma och frasiga och underbart goda med hjortronsylt till. Maken fick äta sist.

Han blev förbannad över min ilska och powerstädade hela lägenheten. (skitbra)

Därefter var det dags för SM på skidor på teve och då blev vi sams och satt i samma soffa. Hur gulligt som helst. Happy ever after...

Nu är det mesta klappat och klart och min huvudvärk har släppt och jag satt vid middagsbordet och mindes plötsligt en massa saker från när barnen var små, som tidiga - jättetidiga - mornar med pigg unge då Teletubbies på fyran var en liten räddning....

Dags att säga hej då....

Hopplös natt!

Tål inte ens att se på Let´s dance på kvällen, det blir för mycket intryck som hjärnan inte kan skilja mellan det som antagligen behövs tas om hand.

Och massor att göra idag inför avfärd till Säfsen.

Maken ger sig ut i skidspåret nu. Jag har PMS.

De två sakerna i kombination....

Själv måste jag också ut för att få luft och få igång blodcirkulationen i nacke, skuldror och huvud. Jag har en helvetes huvudvärk, det brukar jag få när jag har sådana där helvetespremenstruellaspänningar.

Men barnen då?

Jaha - är det mitt jävla ansvar?

Liksom att planera maten inför resan, fixa maten, se till att sonen får nytt blixtlås i jackan, planera och laga vanliga middagar,  diska, plocka, ta hand om barnen efter skolan....

...trots sjukskrivning för någon slags jävla utmattning...

Men maken jobbar ju. Långa dagar.

Ja. Sitter där i lugn och ro och hittar nya etiopiska mossor, som ingen tidigare gett något namn.

Nä, etiopierna måste väl antagligen se till att få mat på bordet och ta hand om barnen och har inte tid att grotta ner sig i små kryptogamer!

Ja, som ni hör finns det alla förutsättningar för att det här ska bli en riktigt fin dag hemma hos oss....

Ni får väl återkomma så får jag berätta hur det gått.