Metrobloggen

Kafkabloggen har flyttat så det slår gnistor om det.

---> http://kafkabloggen.wordpress.com

Välkommen in.
Reklamfritt. 
Borgarfritt.
Kulturfyllt.

(Ps. En större del av mina politiska inlägg går numera att finna på http://ssunorrkoping.wordpress.com.)

Första gången någon ville ha chans på mig var jag sex år gammal.
Jag lekte i en park där det fanns fåglar, stora trähus och låtsaståg, och sedan en danshall där de vuxna ibland fick vara. Fast den brann ned lite senare. Kanske fanns det en vuxen där som aldrig riktigt gillade att dansa, och sedan när han trampad sin fru på tårna den där sista gången så brände han upp hela skiten. 

Konstigt nog fanns det mycket asfalt i lekparken, jag minns det i alla fall som så. Över asfalten marscherade ett långt led myror. De var pyttesmå, och över dem var jag Gud som fick bestämma om de fick leva eller dö. Jag var snäll den dagen, så de fick leva. Istället satt jag på huk och lät dem stampa förbi mig hela långa vägen till gräset.
Det kröp något stort bakom myrledet. Snabbt var det också. Kom ikapp fort och satte sig på huk bredvid mig.
”Hej.” sa han och lät en myra klättra upp på sin hand.
Jag svarade inte. Glodde bara. Han var blond. Äldre än mig. Han hade tre myror i sin hand och log mot mig. Hungrig var han också, för fingret som det kröp en ensam myrstackare på stoppade han i munnen. Sedan svalde han.
”Vill du vara ihop med mig?”
Pojken var en främling, och jag visste inte vad han pratade om. Han åt ännu en myra. Förklarade sedan hur man var ihop.
”Man umgås. Typ. Och gillar varandra.”
Jag såg en myra krossas mellan hans vita tänder.
Ihop var lika obegripligt som myrätande.
”Nej.” svarade jag.
”Myror är gott.” Sa han sedan.
Jag la mig ned på marken för att komma närmare. Tyckte mig se tusentals myrögon stirra upp på mig. De hade jobb att göra. Hem att bygga. Barn att mata.
”Jag måste gå nu.” sa jag. Och jag var arg.
”Okej.”
Några sekunder till låg jag där på marken och stirrade på naturens minsta arbetarrörelse. Sedan vred jag huvudet till en myrfri fläck, och slickade på asfalten. Det smakade salt då jag tuggade på småstenarna. Därefter reste jag mig upp och fnös åt pojken som kunde ha blivit min man och åt vem jag kunde ha fött fem myrätande ungar.
Han skulle minsann veta att jag åtminstone försökte att vara mindre konstig än en myrätare.

Psst.. Under den senaste veckorna har undertecknad flyttat. Kafka kommer inte vara sämre och flyttar strax till en reklamfri adress. Mycket står under uppbyggnad, men det är fritt fram att smita in redan nu. Bloggen tillhandahåller lite gammalt material (dikter), fram till den officiella öppningen då det bjuds på internettårta och nyskrivna grejer.

Ta en titt. Du kommer nog bli den förste. Men prata tyst om det.

(http://kafkabloggen.wordpress.com)

Jag vet att skulle jag ha haft en syster
så skulle jag ha sovit underst.
Gömt mig bland lakan, pillat på mörkret,
försökt skrämma henne och sagt att:
”monstret här är verklighet”,

Under sin himmel av lysande plaststjärnor
skulle hon se ned på min kropp;
lik en prick i Pacman,
och vänta på den dag
då världen slukar mig hel.
För jag vet vad hon tänker.
Jag vet vad hon tänker.

Det är jag som håller i det hon gömmer.
Det är jag som smeker det hon glömmer.
Jag är den papperskorg hon kastat
sina misslyckanden i.

Och den dag hon fyller 20 år,
då hon försöker somna i en älskads famn,
ligger jag kvar i mörkret
och nynnar visor från hennes barndom.
Så att hennes öron blöder.
Så att hon alltid minns.

Den svarta bädd jag sover i,
är faktiskt en del av dig.
Det du göder mig med;
Alla dina besvikelser jag glatt äter,
Spyr jag sedan ut över dig.
För så bakfull kommer du att ha fått mig.

Jag vill kunna säga till dig
att på bussen
sitter han längst bak
och kurar ihop sig.
Att han funnit en vrå
varifrån han tyst kan se sin älskade;
dig, då du kliver på.

Att på natten är han nära;
sökandes dig
och din ensamhet
och din sorg att bära
åt dig.
Och när klockan slår tolv
försöker han dra upp dig
där du ligger och kramar ditt golv.

Men jag kan inte vara någon tröst.
Hjälplösheten gör mig handikappad,
och bryter min röst.
Så allt jag kunde säga var:
”jag är så hemskt ledsen”.

Hur gick det till egentligen? Där, precis i början, då människan fortfarande låg och vilade i sin puppa? Började allt redan under den sjätte dagen, eller var det på den sjunde dagen då Gud gick i sömnen och gjorde bort sig som dumheten föddes?

Se, jag förstår inte riktigt det här fenomenet. Att handla mot bättre vetande. Denna brist på konsekvensberäkning som skrämmande många lider av. Eller ännu värre, att veta att följande händer om jag handlar enligt mall X; det är dåligt, men jag gör det ändå. Man har oftast då ett självrättfärdigande svepskäl, men det finns inga sudd i världen som kan radera dumheten trots det.

Oavsett om det är Gud, natur, miljö eller din mamma som är orsaken till att dumheten finns och lever vidare, så ter sig ju det hela ganska konstigt (för att inte säga korkat, men det vore att vara övertydlig).
Är det helt enkelt en felkoppling eller en enkel bugg som står som syndaren i den här frågan? Men om Gud är en riktig konstnär, borde han vara perfektionist, och således inte offentliggöra sitt verk innan felet är åtgärdat. Och är Gud en företagare, så borde han ju tagit i akt konstumentköpslagar och liknande, och därför inte lanserat defekta varor.

Finns det forskare som kanske hittat dumhetsgenen? Kan det rimligtvis vara behandlingsbart?
Alternativt: Vem har felkodat i Matrix?
Jag vill faktiskt inte kalla mig själv för dum, istället säger jag dig att jag helt enkelt inte är klok nog att finna svaren på dessa frågor. Däremot är jag uppfinningsrik nog att klura ut ett dussin till.
Men jag lämnar ämnet där. Med en uppmaning till er alla att bojkotta dumheten. Kanske kan det då bli lite lättare att andas.

Kan passa på att upplysa den intresserade läsaren om att jag numera också kommer att finnas som gästskribent och moderator på bloggen
SSU Norrköping
där det kommer att pratas mer om det politiska engagemanget i föreningen.

Kafkabloggen kommer självklart att fortsätta sin verksamhet under nuvarande adress, med fler betraktelser kring kultur, politik, människor och andra ämnen som upprör.

All kärlek, tills vidare (ergo tills jag åter finner på något vettigt att nämna).

Det är sannerligen ett skamgrepp från högerns sida att anklaga vänstern för antisemitism gällande Israel och Palestina. Liberalerna har ett maktövertag i media som de i denna fråga brutalt har utnyttjat genom att svärta debatten helt.


”Internationell solidaritet!”, ”Inga rasister på våra gator!” ”Kampen fortsätter, rasismen ska stoppas!” Allt det. Allt det. Det är VÅRA slagord. VÄNSTERNS slagord. Slagord som högern aldrig har kunnat ta i sina giriga käftar.
Det handlar om krig. Det handlar om människor som dör, misshandlas och torteras. Familjer som splittras. Elände. Aldrig har det handlat om etnicitet eller religion. Det har alltid handlat om mänskliga rättigheter, om ren medmänsklighet. Nu tycks även dessa vara begrepp som högern vägrar att erkänna i frågan: ”Nej, nej. Klart ni egentligen inte bryr er om att folk dör. Ni hatar bara judar”.
Kanske är detta ett desperat försök från högerns sida att rensa bort nazismens placering som (extrem-) höger inför valet 2010.

Men som sagt, kampen fortsätter. Vänstern har och kommer alltid att försvara människors rätt till liv. Högern på sin sida, kommer med största sannolikhet att fortsätta att leva i tron om att om vi bara bryr oss om oss själva så löser sig allt av sig självt till sist. Personligen vägrar jag att se människor som företag, av vilka de minst konkurrenskraftiga till sist rensas ut av marknaden till de kvarvarandes fördel.
Jag är trots allt socialist. Alltså är internationell solidaritet också mina ord. Det betyder inte att jag hatar en specifik grupp människor. Det betyder snarare att jag älskar alla människor. Däremot, kan jag inte älska och acceptera alla handlingar. Exempelvis folkmord, vem som än utför dem.

[Tillägg/förtydligande: Hela debatten baserar sig på någon sorts bisarr guilt-by-association-argumentation, sedan det dykt upp några puckon/nassar på vänsterarrangerade demonstrationer mot gaza-ockupationen. Debatt (svt.se/play) tog upp det här om dagen. Låg nivå på den diskussionen, men ja.]

Enkel plädering för varför konst och kultur måste finansieras med skattemedel genom bidrag och stöd, och inte falla offer för marknadsekonomins giriga klor (alltså läggas ut på entreprenad som det så fint kallas):

[Först begreppförklaring för den förvirrade eller petige/språkfascisten: I följande inlägg använder jag Konst och Kultur som synonymer för varandra.]

Man pratar mycket om den fria konsten. Alltså om konst som fri och gränslös, och som en del av det andliga kapitalet (ett begrepp som liberalerna skurit ut sina ögon för att slippa erkänna existensen av). Alltså: Konst/Kultur = Frihet, vars påverkan och effekter inte går att mäta materiellt.
Som ett argument för varför konst/kultur ska sponsras och verka inom ”marknaden”, finns i princip bara: ”Ja, men man kan sälja och köpa allt annat. Kultur borde inte få vara ett undantag.” samt; ”Att fostra konstnärerna och kulturarbetare till entreprenörer som tvingas konkurrera med varandra kommer att gynna konsten, kulturen och dess publik. Kvalitén kommer att höjas och rättvisan ökar.” (Det där sista är förstås ren och skär lögn. Indicie har redan knivskarpt tagit upp temat kring marknadens villkor kontra liberala lögner; förvisso inte med konst/kultur som utgångspunkt, men poängen är densamma gällande konkurrenskrafterna.)

En logisk följdfråga, som vi måste ställa oss här, är Varför?
Varför ska allt lyda under marknadens regler och villkor? Marknadsekonomin är en ideologi och ingenting som är naturligt inrotat i ett samhälle. Man bryter inte mot fysikens lagar om man lämnar en sfär av samhället fri ifrån den. Vi dör alltså inte. Och samhället kollapsar definitivt inte.
Med detta skrivet, kopplar jag nu tillbaka till öppningstesen: Konsten är fri. Konsten ska vara fri. Konstens djup och skönhet ligger i dess frihet.
Men det räcker inte så. För vad är frihet? Eftersom näringslivet med sina politiker i spetsen har utnyttjat denna ”luddighet” i begreppen och på så vis stämplat allt som de själva inte förstår sig på, dvs sådant som man inte kan mäta med materiella medel, (ergo ”luddigheter”) som något negativt som skadar marknaden, tänker jag därför ge mig på ett försök till att få begreppet frihet i koppling till konst/kultur att klarna:
Konstens frihet ligger i dess ärlighet. Ärligheten är alltså det fria, och det är den ärligheten som kommer att arkebuseras så fort kapitalismen försöker ta över konsten. 
Konsten och kulturen är våra andningshål i en bistrare verklighet. Andningshål som vi kan fly in i, särskilt under finanskriser (som förövrigt kapitalismen, girigheten, marknaden och liberalerna föst in oss i). För marknaden når oss inte där. Girigheten når oss inte där.
Vi vet att det vi får och det vi ser, hör eller känner, det är en annan människas ärliga mening. Utan några som helst baktankar. Det är den enda dimension där man vet att här försöker de inte köpa och sälja oss något. Här är det absolut girighetsfritt. Här finns inga dolda ekonomiska agendor.
Och så länge konstnärer och kulturarbetare får sina statliga stöd och sina förlustbidrag, behövs inte girigheten och konkurrensviljan för att överleva och få mat på bordet. Sponsring och entreprenörskap är två krafter som alltså i längden tar död på ärligheten (dvs kulturen förvandlas till beställningsjobb och ren kommers).
Och dör ärligheten, dör friheten, och med friheten dör konsten.

Känn dramatiken. Ängsliga själar kanske lugnas av att det bara är Ola Salo.

Då man slutat bli chockad inför hemskheter, betyder det att man tappat hoppet om en bättre värld? Om man inte längre höjer ögonbrynen inför en sönderbombad stad, eller en ihjälskjuten människa, betyder det att man accepterat verkligheten som sådan?

Jag tänker mycket på det där. Om det finns hopp. Om man kan bygga en bättre värld, och om det finns och går, tror jag då själv på det?

Jag har till exempel väldigt svårt att tänka mig att gudar vandrar omkring i det svenska duggregnet.
Att en messias skulle ta en söndagspromenad och spana i skyltfönstren på Drottninggatan. Möjligen skulle messias då, om han finns, vara för upptagen med att jämföra priser för att få sin ekonomi att gå ihop genom finanskrisen och lågkonjunkturen. Schemalägga sin vardag rätt så att han ska hinna hämta sina barn från skolan, handla mat, betala fakturor och kyssa sin fru innan läggdags. Lite för stressad för att hinna med andras väl och ve, liksom. Messias skulle nog vara arbetslös också.
En modern messias frälser nog bara sig själv i slutändan. På sin höjd sin familj (och därför vore en modern messias inte bara arbetslös, utan också bidragsfuskare). Resten av oss är lämnade ensamma åt våra egna öden.
Enligt liberala tankar på samma villkor som Messias, så i teorin kan vi också rädda oss själva till sist, precis som han räddat sig och sin familj. Ah, med en skillnad förstås. Vi saknar ju det där gudomliga. En liten miss i liberalismens ideologi, bara.
Men vi överlever ju ändå, kan man tycka. Men jag undrar vad som är viktigast; existensen eller livet. Och då livet som i att leva det.

(psst. Dagens låttips på temat: I have forgiven Jesus med Morrissey.)