Metrobloggen

Sydöstran har en intressant artikel om medlemsraset hos Socialdemokraterna i Ronneby. På 5 år har antalet medlemmar minskat med c:a 50 %. Kris påstås finnas även i andra partier. Ronnebypartiet, som jag själv tillhör, har i alla fall haft en motsatt trend och ökat med c:a 50 % under samma period.

Minskningen hos Socialdemokraterna är intressant om man ser till varför den är så stor. Fram till 1991 hade man kollektivanslutning av medlemmar i LO till partiet. När detta togs bort övergick man inom flera LO-förbund till att låta facket ansluta medlemmar individuellt men där medlemsavgiften ingick i fackavgiften.  Nu har tydligen även detta tagits bort och då uppdagas partiet i sin nakenhet genom att intresset för medlemsskap inte var särskilt stort.

Den relevanta frågan är snarare om minskningen är så stor som man gör gällande. Genom att jämföra siffrorna för de som betalar in på eget initiativ respektive dem som anslöts passivt blir skillnaden större än vad den egentligen varit. Det är väsentligt för bilden utåt. Genom krånglande med siffrorna har man intalat omgivningen att partiet varit större och starkare än vad det egentligen varit. Frågan är bara om man inte lurat sig själva mest.

Kollektivanslutningen avskaffades 1991. 19 år efteråt  har S i Ronneby fortfarande problem med att hantera detta. Jag tror att fler än jag undrar hur man kan vara kapabla att sköta Ronneby kommun och de förändringar som där är nödvändiga  när omvärlden förändrar förutsättningarna, när man inte ens kan hantera interna regeländringar i den egna organisationen.

Det är bara att hoppas på att fler väljare än tidigare börjar syna partiet och deras förmåga att sköta Ronneby. Vi är flera som noterat alla undersökningar där Ronneby ligger i botten, näringslivsklimat, trivsel etc. Hittills har S-ledningen bara doppat huvudet i sanden och skyllt på att oppositionens kritik av dem är orsak. Nu har ännu en faktor, dessutom partiintern, visat vilken svag politisk kommunledning Ronneby har.

Den 17 mars 23 mars (se under kommentarerna) är det 30 år sedan folkomröstningen om kärnkraft. Tre alternativ fanns. Linje 3 som ville avveckla snabbast. Linje 1 och 2 sågs som JA-alternativ men enbart så länge befintliga verk hade teknisk och ekonomisk livslängd. Dessa har inte gått ut ännu.

Idag presenterar SVT Rapport en SIFO-undersökning som visar att kärnkraften är den energikälla som svenska folket tror är bäst för både jobben och klimatet. Vi närmar oss i alla fall dagen då något måste göras för att de gamla verken inte håller tekniskt längre. Det finns en del som talar för att energifrågan kommer att bli en stor fråga snart igen.

När folkomröstningen hölls fick jag rösta för första gången. Rösten var blank. Min uppfattning var att det var för mycket teknikaliteter som ingen lyckades förklara för en icke tekniskt kunnig person som mig. Men det ledde i alla fall till en sak. Jag blev och är fortfarande skeptisk till folkomröstningar. Inte allt för sällan leder det till följdfrågor som man vill ha svar på innan man röstar. Det är i praktiken omöjligt att få i en sådan fråga. Det är därför man väljer en riksdag för att dess ledamöter skall  ha i uppdrag att sätta sig in i alla sådana frågor innan man fattar besluten. Då krävs det en begränsad skara för att det skall fungera.

Något idiotstopp vill jag dock inte ha. Det finns i vart fall två tillfällen jag varit för. 1995 års omröstning om EU-inträde var en. Där fanns ett färdigt förslag framförhandlat. Detta var en stor och omvälvande förändring som var på gång. Men det var ett färdigt förslag som skulle antas eller förkastas.

Jag var även för att man skulle haft en kommunal folkomröstning om skolorganisationen i Ronneby 2009. Då handlade det om en fråga som spårat ur p g a förutfattade meningar och prestige från ledande kommunala politiker och där förtroendegapet mellan politiker och medborgare var sådant att man behövde riva upp vissa beslut och börja om igen. Den blev aldrig av. Vi kan ju alltid hoppas att resultatet märks i höstens val istället.

I SvD den 16 mars presenteras Sverigedemokraternas riksdagslista. Det blev en rikslista för samtliga valkretsar som jag tidigare spekulerat om. Blekinge har 2 män med bland de 14 första namnen. Just 14 är en kritisk gräns. Om partiet klarar 4 % av rösterna i landet är det just 14 ledamöter som man säkert får. Således skulle Blekinge kunna få 2 nya riksdagsledamöter "köksvägen" om nu Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, vilket jag inte hoppas att de gör.

Den stora praktmissen i artikeln står Svenska Dagbladet själva för. Men det framgår bara av papperstidningen. Där presenteras alla kandidaterna med namn, ålder, civilstånd, bostadsort, yrke, politisk bakgrund och bild.

Person nummer 5 heter Mikael Jansson, f d partiledare, och idag gruppledare för SD i Göteborg. Men bilden är fel. Den föreställer en annan göteborgspolitiker som råkar ha samma namn, men som stavar Janson, d v s ett S istället för två. Folkhumorn Göteborg lär t o m ha skiljt dem åt genom att SD:s gruppledare kallats SS-Jansson.

På Ronnebypartiets blogg rp-bloggen kan ni idag ta del av partiets valsedel till fullmäktige i höst. Ronnebypartiet har idag 4 ordinarier och 2 ersättare. Målet vid valet i höst är att nå minst 6 ordinarie ledamöter. Nuvarande gruppledare Sune Håkansson toppar listan och är huvudkandidat som gruppledare.

Vi har även föreslagit att Ronneby kommunstyrelse skall ta över en hos Kulturenheten liggande ansökan från Ronneby Folkteater om bidrag till uppsättning av sommarteatern Ronneby blodbad. Detta då den är så omfattande både ekonomiskt och beträffande vilka verksamheter den berör att den rätteligen borde ha gått dit direkt.

Ingen som denna dag i nådens år anno 2010 den 12:e dagen till Guden Mars ära har väl kunnat undgå diskussionen om huruvida det var rätt att erkänna det turkiska folkmordet mot armenier 1915. Intressant är att de som vanligen anser att politiker inte skall uttala sig i frågor som gäller historiska fakta, främst Vänsterpartiet, varit de mest pådrivande i den armeniska frågan. Men å andra sidan brukar ju de som mest ogillar kommunismen inte vara sena med att politiker gärna får fördöma folkmord när de begåtts av sådana som Stalin, Mao Zedong eller Pol Pot. Då är dock vänsterpartister inte särskilt högljudda. Nog får man en känsla av att man tar till en argumentation när det är de värsta fienderna det gäller, men en annan när det är ens vänner eller neutrala.

Själv anser jag att man skall vara väldigt försiktig som politiker med att blanda sig i detaljer. Normalt sammanfattas detta med att politiken skall ägna sig åt mål, inriktning, omfattning och kvalitet. Sedan finns tjänstemän som skall bereda respektive verkställa besluten. Detta är lite svårt att överföra den aktuella frågan. Större delen av den internationella forskningen menar att ett folkmord ägt rum 1915. Frågan är då vad ett politiskt beslut kan leda till. Finns det t ex fortfarande människor i livet som var med och kan kräva skadestånd, där politiska beslut kan vara befogade? Det är 95 år sedan det hände. Jag kan inte svara på den frågan, men har inte hört någon anhängare åberopa det.

Det är skillnad mot t ex Balkankrigen där konskekvenserna fortfarande utreds och rättegångar fortfarande pågår. Där kan politiska beslut vara på sin plats när det internationella samfundet skall åstadkomma fred.

Nu har emellertid Mona Sahlin infört ett nytt begrepp. De människor som är ättlingar till de drabbade skall få upprättelse. Tja det kanske också är en aspekt som riksdagen skall ägna sig åt. Men då är det bäst att först börja sopa rent i sina egna garderober. Under 30-åriga kriget på 1600-talet ägnade sig Sverige åt massor av plundringar, mord, våldtäkter m m i dåvarande tyska riket. Den mest kända av plundringarna var den i Prag 1648, vilket bl a ledde till att den sk Silverbibeln hamnade i Sverige. Den finns idag i Uppsala.

Men det finns även ett folkmord på för mig nära håll. Slaktandet av c:a 2000 människor i Ronneby den 4 september 1564. En händelse som gått till historien som Ronneby blodbad. Syftet med denna var att utrota hela det då danska Blekinges befolkning, eftersom kungen Erik XIV ansåg blekingar opålitliga och tänkte kolonisera landskapet med smålänningar. När får vi höra Mona Sahlin m fl kräva att Sverige skall erkänna Ronneby blodbad som ett folkmord för att ge de drabbades ättlingar upprättelse?

Vill du veta lite mer om Ronneby blodbad så lyssna till Anders och Måns!

Jag har fått klagomål av en god vän för att jag bloggar för lite. Jag kunde svarat som han möjligen hade gjort i samma läge:

Ehuru studier (i hans fall arbete) inkräktar på fritiden med under stundom kringsvid 4-5 timmars tågresor och därtill följande läsning blir det ibland för lite tid över till annat.

Nåväl. Dagens kommentar i Sydöstran från kommunalrådet Palmqvist följer ett, för politiskt aktiva i Ronneby, bekant mönster. Som barnrumpan i sandlådan är han sur som ättika för att han inte fick som han ville i frågan om avgifter för restaurangers uteservering i centrum. I sedvanlig ordning skall han bestämma och andra skall bara sitta tysta och hålla med. "Tyck-som-jag-eller-håll-truten"-attityden är sig lik. Jag känner starkt att jag idag har mer glädje av att förkovra mig i Lund, med att försöka lära mig skriva populärhistoria, än att lyssna på ett självupptaget kommunalråd som i Kommunstyrelsen orerar om alla olyckor som kommer att inträffa om inte han får som han vill. Är det någon som kan tipsa om en sandlåda, i lämplig storlek för ett 56-årigt kommunalråd, så skicka det tipset till stadshuset?

Man kan inte alltid följa millimeterrättvisans princip. Man måste se till den aktuella situationen. Man kan kalla det för avvägning mellan ideologi och pragmatik. På 10-gradiga skalor ligger Palmqvist farligt nära 10-0 i frågan om ideologisk hållning och pragmatisk hållning. Med de problem som finns i centrum med olika verksamheter måste alla möjligheter prövas. Då kan vissa saker primärt synas som orättvisa, men i längden gynnar det förhoppningsvis alla. Det viktigaste för Palmqvist och gänget är att alla skall betala lika. Sedan skall alla pengarna användas till exakt lika dana stolpar. Av hyrespengarna blir det inget över. Nu får restaurangerna själva ordna avspärrningarna. Kostnaden vet bara de själva. För oss övriga är det ointressant, bara det blir snyggt. Så enkelt kan man göra det.

Det som mest förvånar mig är ändå att ett s-märkt kommunalråd i Ronneby så öppet talar om att han kan bli bortröstad, som han gör i tidningen. Den insikten är högst ovanligt i Ronneby. Frågan är bara varför han skulle bli bortröstad. Är det för att väljarna skulle välja bort honom? Eller är det för att hans parti först väljer bort honom och hans eget parti inte har någon annan kandidat? Missnöjet med Palmqvist i hans eget parti märks idag tydligt i kontakter med andra socialdemokrater. Frågan är bara om han själv vet hur ifrågasatt han faktiskt är. Det är ju svårt idag att se att något alternativ till honom bland socialdemokraterna. Möjligen är det därför han för fram andra partiers företrädare som efterträdare till sig själv.

Den Internationella kvinnodagen 8 mars uppmärksammades även i Ronneby. För andra året i rad utsågs Årets kvinnliga företagare som det skrivs om i såväl BLT som Sydöstran. Det blev Birgitta Pisch som vann, verksam inom sektorn "Hushållsnära tjänster". Grattis Birgitta!

Det är glädjande att man uppmärksammar företagande av kvinnor, som traditionellt sett inte har varit så vanligt. Frågan är bara om det finns ett liv för hennes företag efter nyår. Birgitta har med sitt företag skapat fem nya arbetstillfällen. Hon har själv jobbat dubbelt under tiden hon byggt upp företaget och är nu redo för att satsa enbart på sitt företag Humankapitalet.

En viktig faktor för att företaget kunnat etableras är prissättningen för de tjänster hon erbjuder. Där är i sin tur statens prissättning för att utföra sina åtaganden viktig. Det priset kallas i dagligt tal skatt. Av någon underlig anledning har det ansetts att alla sektorer skall betala samma procentsats oavsett vilken efterfrågan som finns, och kostnaden för produktionen av varor och tjänster. Detta har nu sittande regering insett är lika barockt som att man i affären skulle betala samma kilopris för oxfilé som köttförs. Det är skillnad mellan kött och kött.

Nu finns det i politiken en rödgrön röra, bestående av socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister, som vägrar att inse hur verkligheten är idag (utom när det gäller deras egna plånböcker, det kallas visst solidaritet). Man går med ryggen in i framtiden och gapar om pigsamhälle (men inte drängsamhälle när grabbarna skall ha snickerijobb) när en traditionellt kvinnligt dominerad bransch skall ges marknadsmässiga förutsättningar för sin existens. Det sker genom nedvärderande uttryck som Pigavdrag och andra otidsenliga unkna antydningar. Man glömmer att arbetsmarknaden fungerade på annat sätt vid den tiden man hänvisar till överallt. Förändringar har skett till det bättre även för de som arbetar med hushållsnära jobb.

Kommer de rödgröna till makten i höst har man lovat att göra en återställare och återgå till de gamla skattereglerna. Frågan är hur många arbetstillfällen som återstår i företag som Humankapitalet efter det. Arbetslinje hos de rödgröna är tydligen att slippa arbeta, eller drömmer man sig fortfarande tillbaka till ett samhälle där det är tung industri som dominerar samhället?

Eller kan det vara så att man gör som man gjort med jobbskatteavdraget under den gångna perioden. En tid efter dess genomförande så accepteras det för det blivit så populärt att man inte vågar ta bort det. Sådant har hänt förr även i den mjuka sektorn. För drygt 25 år sedan startades ett företag inom barnomsorg som heter Pysslingen. Då var detta det stora hotet mot svensk välfärd. Idag är det så accepterat att t o m den socialdemokratiske förgrundsprofilen Thomas Bodström sitter i företagets styrelse. Så kan det gå. Vem vet? Kanske vi om 25 år hittar ledande socialdemokrater i styrelsen för företag som Humankapitalet? Undrar vad de rödgröna skall vara emot då? Om de nu finns kvar? Man kan ju alltid hoppas på det bästa!

Folkpartiet i Ronneby får en ny ordförande i kommunföreningen meddelar Blekinge Läns Tidning den 3 mars. Johan Sandberg, tidigare VD för UIQ väntas ta över uppdraget och eftertäda den f d moderata fullmäktigeledamoten Laila Andersson. Det är inte första gången som Folkpartiet "förstärks" med personer tagna mer eller mindre från gatan.

Frågan är hur länge Johan Sandberg kommer att härda ut i ett parti som så starkt domineras av en person som inte gärna släpper nya personer till viktiga uppdrag som kan äventyra sin egen position.

Naturligtvis är det Nils-Ingmar Thorell jag tänker på. Han håller just nu på med att genomföra "sin" innovation, nya skolbibliotekarier. Detta är det numera lag på att det skall finnas. Vad han antagligen inte tänkt på i sin iver att få positiv publicitet var att han kunde avslöjas.Läs vidare på Bengt Mauritzsons blogg så förklaras det utförligt vad det handlar om.

Åter till Folkpartiet vill jag önska Johan Sandberg lycka till med sitt nya uppdrag. Jag känner honom inte, men hoppas att hans erfarenhet från näringslivet skall komma kommunen till godo via ett politiskt parti. Jag hoppas också att Johan kan lära de äldre folkpartisterna vikten av att man talar om för väljarna, innan valet vilka man kan samarbeta med efter valet. Det som hände vid förra valet var att man markerade innan att man ville han regimskifte, men efter valet blev chansen att fixa sin födkrok för vissa så stark att man "glömde" detta. Hur många som kommit till mig efteråt och beklagat sig över att det inte var stöd till JanAnders Palmqvist man röstade på har jag tappat räkningen på. Det kommer fortfarande kommentarer, fastän det är snart tre år sedan jag lämnade Folkpartiet i Ronneby.

För företag som erbjuder en vara eller tjänst är det en självklarhet att man är trogen sin affärsidé om man vill vara kvar på marknaden. Om man säger att man vill leverera något blått får man inte efter beställningen leverera rött, för att man själv tyckte det passade bättre efterår. I synnerhet inte när man mörkade innan att man sannolikt skulle leverera rött, men inte vågade stå för det och sa blått för att inte äventyra födkroken.

Sådant intrigmakeri riskerar i slutändan bara att bli den egna undergången. Vi får för Folkpartiets skull hoppas att Johan Sandberg kan bidra till att Folkpartiet i Ronneby blir ett modernt politiskt parti.

Det märks att vintern börjar gå mot sin hädanfärd för denna gång. Underbart tycker jag. Ett tecken är att man i Ronneby kommun har fått en liten strid till att hantera. BLT skriver om avgifter för uteserveringar idag den 1 mars. Tjänstemän och vissa politiker i Grönköpings, nej jag menar Ronneby, kommun strider för fullt för att  avgiftsbelägga de restauranger som dristar sig till att vilja låta gästerna äta och roa sig på uteserveringar.

Det verkar vara samma strid som ofta finns i industriföretag. Naturligt för ett gammalt brukssamhälle som Ronneby där ingen tillåts sticka ut i onödan. Man kan identifiera tre huvudagerande. Låt oss kalla dem  Ingenjören, Kamreraren och Försäljaren. Tre huvudprofiler i de flesta företag. De är inte allt för sällan oeniga om allt som rör frågor på arbetsplatsen. Två saker de alltid är överens om. Två anser att den tredje ingenting begriper. Det andra är att "JAG är den som bäst förstår situationen" följt av var sin förklaring till varför.

Ifråga om den aktuella situationen har Ingenjören varit den som "ägt frågan" och kommer med förslag till lösning. Ingenjören vill ha ordning och reda. I sann militärisk anda (Ronneby är ju en gammal militärkommun) skall allt se lika dant ut. Alla stolpar som omger serveringen skall se lika dana ut. Uniformitet kallas det. Vi som gjort lumpen har fått höra till leda att uniform betyder lika dant. Det innebar t ex att om en ville kavla upp ärmarna en decemeter fick man bara göra det om alla gjorde det.

Ingenjören har i detta fall allierat sig med Kamreraren som är mycket noga med att debet och kredit väger jämnt. Gärna uteservering  med stolpar som ser lika dana ut överallt, men debet = kredit nästa gång bankens kontoutrdag kommer. Kamreraren har inte framskymtat i debatten så det är f n lite svårt att peka på en viss individ, men den största kamrerare i Grönk... jag menar Ronneby har ett "alter ego" som lyder "kommunalråd". Om det är han som ligger bakom Ingenjörens uppfattning att det skall gå runt vet jag således inte ännu, men hans ande svävar i luften.

Slutligen den som hitintills fått stryka på foten är Försäljaren. I detta fall de restauranger i stan som får en ökad kostnad för servering om de kör med gatuförsäljning. Jag menar att i detta fallet är det den "person" man måste lyssna på främst. Samtidigt som man överväger att ta in konsulter för dyra pengar att utreda varför centrum är "dött", så hjälper man till medavfolkningen genom irriterande småavgifter som stör försäljarna.

De summa vi talar om är med en yta på 36 kvm 4320 kr om man inte har alkoholtillstånd. 8640 kronor om man har. Det kan jämföras med torghandeln några meter därifrån där motsvarande belopp är 2100:-. Därutöver har restaurangen att tillhandahålla möbler etc för att kunna driva sin verksamhet. Kanske inte så stora belopp för ett halvår, men varför skall kommunen hålla på och vara småaktig när det även från deras sida upplevs vara ett bra inslag i stadsbilden. Ett förslag till lösning kunde ju vara att man bara säger åt restaurangen att tydligt avskärma området, och att bara göra det snyggt. Om man har samma gröna stolpar på Västra Torggatan eller Kungsgatan stör nog bara den mest estetiskt känslige, och den svimmar långt innan man når fram till stenöknen på torget ändå.

Orättvist säger en del att det är för att inte alla kan servera på gatan. Möjligen är det så, men det vet de restauranger om som inte kan och får helt enkelt konkurrera med något annat. Sådant är företagandet. Det påminner lite om en historia som sades gå i Lund när det bestämts att Malmö skulle få en högskola. Då ville vissa lundensare ha en Danmarksfärja för annars var det orättvist.

Till slut undrar kan jag bara notera att frågona om avgifterna för uteserveringar skulle tagits upp på dagens KSAU. Obekräftade uppgifter säger att frågan lyftes ut av kommunalrådet självt. Beredningen kanske inte var färdig trots allt.

Tillägg:

Tyvärr stämde det inte att ärendet om uteservering var utlyft. Med rösterna 2 socialdemokrater och 1 vänsterpartist mot en vardera från Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet vann avgiftsanhängarna p g a ordförandens utslagsröst.

Denna avgift skall dock avgöras i fullmäktige. Där är läget efter KSAU och Tekniska Nämndens möte den att det torde vara 22 för och 22 emot. Då återstår det för Piratpartiet (1 röst), Sverigedemokraterna (2), Miljöpartiet (1) och Kristdemokraterna (1) att bekänna färg.

I BLT den 20 februari finns ett stort uppslag om situationen på Länsstyrelsen. En lite mindre artikel finns även på nätet. Historikerns källkritiska ryggradsreaktion får mig omedelbart att tänka på ett drev.

Landshövding Gunvor Engström är lite ovanlig jämfört med sina företrädare de senaste 50 åren. Hon är inte politiker utan företagsledare, och hon har ingen offentlig partitillhörighet. Hon kommer till en myndighet där ekonomin är i obalans och åtgärder måste vidtagas. På en arbetsplats där kostnader till övervägande del  är löner så finns då bara personalneddragning att göra. Man får då prioritera arbetsuppgifter eller förändra dess utförande. Sådant är inte lätt, och det är i sådana fall en naturlag att fackliga företrädare har andra uppfattningar än ledningen. Det är ju deras medlemmar det går ut över. Det finns olika sätt att gå till väga.

Skillnaden mellan företags och politiska organisationers sätt att arbeta brukar skilja sig  främst i ett avseende. Tempot. Ett företag med ekonomi i obalans har i allmänhet liten tid på sig. Det gäller att ha pengar till nästa avlöning. En myndighet med årliga anslag har i det fallet mer rådrum, och löper ingen risk för konkurs. Engström med sin erfarenhet huvudsakligen från näringslivet har med all sannolikt infört ett tempo som man inte är van vid på myndigheten. Jag är övertygad om att den offentliga sektorn har mycket att lära där. Det finns ingen anledning att dra ut på tiden i onödan. Ju snabbare beslut desto bättre för alla i slutändan.

Det som är inte så lite genomskinligt är när tre ledande politiker och en S-märkt tjänsteman som snart går i pension yttrar sig. I höstas försökte regionrådet Mats Johansson från sin partikongress att skadeskjuta Engström i frågan om hennes mantalsskrivning. Här blev den uppblåste pampen dock punkterad, då hon gjort allt enligt regelboken. Nu visar åter lokala sossar prov på att man inte kan acceptera ledande personer i Blekinge som inte är en av dem. Följande kommentarer är talande:

"Hon har inte samma nätverk som Ingegerd Wärnersson hade." (Heléne Björklund, kommunalråd i  Sölvesborg)

"Jag kände Ingegerd Wärnersson betydligt bättre när hon tillträdde 2002 ..." (Margaretha Olsson, kommunalråd i Olofström)

"Utan ett väl genomtänkt samspel kan vårt utvecklingsarbete bli tandlöst." (Mats Johansson, regionråd Blekinge. Den som lärt känna Blekinges politiska värld vet att det betyder att man skall lyda kejsaren.)

"Det är av yttersta vikt att en ny landshövding får en god relation till Blekinges politiska system." (Peter Wald, snart pensionerad planeringsdirektör och S-politiker i  Sölvesborg)

Det sistnämnda citatet kan jag inte tolka som annat än: Hitta inte på något nytt för så här har vi aldrig gjort förr.

Det kan inte vara lätt att vara sosse i Blekinge. Inte nog med att regeringen inte är deras. De har också mage att skicka en landshövding som inte bara saknar förflutet i deras led. Hon har dessutom förflutet som företagsledare (fienden), och nyttjar de erfarenheterna i sitt uppdrag.

Sydöstran har i flera år gett ut en särskild bilaga om näringslivet i Blekinge ett par gånger om året. Jag läser den med behållning. Idag den 18 februari kom ett nytt nummer. Det första som slår mig är att när jag läser den hittar jag den först i Blekinge Läns Tidning. Typsnitt, namn och annat upplägg är som det brukar men två saker noterar jag i jämförelse mellan de båda bilagorna från BLT och Sydöstran. Tidningarna har satt sina loggor högst upp till vänster på första sidan. På sidan två i redaktionsrutan har resp tidnings ansvarige utgivare tagit ansvar för i övrigt exakt samma innehåll. Tydligare än så kan man inte visa att tidningarna nu har samma utgivare. Min fråga är bara: Varför sätter man inte bägge loggorna intill varandra, och visar att det numera är en gemensam bilaga, även om den är producerad av Sydöstran. Jag frågar mig om det möjligen är ännu ett tecken på att tidningarna håller på att läggas samman i flera olika delar, men att min inte direkt vill skylta om det.

I tidningen finns en intervju med redaktören för tidningen "Driva eget", belganetfödde Anders Andersson. Han tar upp en fråga som jag ibland berör, sammanläggning av Blekinge till en kommun. Det är en av de vanligaste ämnena som jag möter när allmänheten spontant tar upp lokala politiska frågor. Jag håller med om att detta blir nödvändigt med tiden. Den "överbyggnad" som finns i form av fullmäktigeförsamlingar, chefsgrupper, etc kan göras effektivare genom sammanslagning. De pengar som då frigörs kan användas till att förbättra servicen för medborgarna. Tyvärr visar nog historien att reformer av detta slag tar tid, inte minst för att det finns många som har mycket att förlora på det. Fyra personer mindre som kan kalla sig "kommunfullmäktiges ordförande", ett antal kommunalråd mindre, fyra kommundirektörer mindre etc etc. Men ibland måste man även jobba långsiktigt.

Den 17 februari kom siffrorna över befolkningsförändringarna i Sverige 2009. Ronneby minskade med 73 invånare till 28416. Minskade gjorde samtliga s-styrda kommuner i Blekinge. Endast allians-styrda Karlskrona ökade, med 538 invånare till 63342. För hela Blekinge innebar det en ökning med 332 invånare till 152591. Ökningen för Blekinge innebär 0,2 %. I hela Sverige var ökningen 4,2 %.

Det som rätar upp Ronnebys siffror är nettoinflyttningen från utlandet med 246 personer. Hur många av dessa som är relaterade till högskolan vet jag inte, men det kan inte uteslutas att det är en hel del. 2010 flyttar BTH till Karlskrona. I framtiden kommer det att vara mer naturligt att flytta dit direkt när man kommer till Blekinge för studier. Även om det har sagts i debatten att flera studenter trots allt väljer att bo i Ronneby kan det inte uteslutas att det har att göra med tillgång till bostäder för studenter. Framtiden får utvisa!

I Sydöstran 15 februari skriver Kenneth Jonsgården, boende i Hudiksvall, om landsbygdens framtid. Han kritiserar bristen på  landsbygdspolitik i Sverige, även Socialdemokraternas. Det hör inte till vanligheten att sossarnna får kritik på ledarplats i Sydöstran. Kanske sker detta för att den ordinarie ledarskribenten inte tjänstgör.

Just nu är det mycket katten-på-råtten i landsbygdsrelaterad politik. I t ex Ronneby ser vi hur stadsborna i kommunledningen drar ner skolans verksamhet i glesbygden när elevunderlaget minskar i stan. Sedan kommer jätten Gluff-Gluff (Karlskrona) i öst och drar till sig t ex högskola, och offentlig  service som domstolar och skattekontor. Då och då även något företag (Ericsson t ex). Länsstyrelsen i Blekinge har inte anslag av staten för all sin verksamhet och skickar en del från Blekinge till Skåne. Den stockholmsbaserade militärledningen och ett gapigt kommunalråd i Göteborg försöker dra bort Marinen från Blekinge.

Jonsgården har rätt när han talar om infrastruktur. Men det räcker inte bara med vägar och järnvägar till glesbygdens centralorter. Vill vi ha det öppna landskapet kvar behöver det bo människor även på landet. Då är bredband av god kvalitet lika självklart som elektricitet och telefon. Skolornas betydelse har jag skrivit om många gånger förr.

För landsbygdens näringsliv gäller att se framåt och inte nostalgiskt drömma sig tillbaka till tider då jordbruket dominerade landskapet. Det är inte den arbetsgivare det en gång var, men lever i högsta grad. T ex vägdes i Blekinge in nästan 36 miljoner kilo mjölk 2008. 1967 var det  närmare 48 miljoner kilo. En minskning med 25 % på drygt 40 år. 1967 fanns det 5 mejerier i Blekinge. Idag endast en omlastningsterminal. Arbetstillfällena har minskat mycket mer p g a effektivare drift och kor som mjölkar bättre. Det har drabbat både stad och land. Nog borde det finnas kreativitet nog hos människor på landsbygden att utveckla nya näringar.Det kan vara inom turism, mindre kontorsbaserade företag, nätbaserade näringar eller småskaligt mathantverk. Det lär t ex råda brist på biodlare. Hur många ton frukt som förgås i trädgårdarna till ingen nytta har jag funderat på många gånger? Men det måste tänkas i nya banor i allt. Det gäller även arbetstid. Det är inte säkert att vi i framtiden alltid jobbar 8-17. Vissa tider mer eller mindre dygnet runt och vissa tider med lång semester, och med flera verksamheter. Småföretagande blir troligen grunden för arbetsformen och inte anställningar. Kan LO och sossarna acceptera detta, med risk för ännu mer minskat antal medlemmar i facket

Jonsgården ondgör sig i traditionell sosseanda över att Centern numer  intresserar sig för storstaden (Stureplanscentern). De håller sig inte längre bara på landet, och jamsar med sossarna i det som inte gäller landsbygden (åsa-nisse-marxism). Jag tror detta kan vara positivt för både staden och landsbygden. Centern har traditionellt varit starka på landsbygden, och har ännu många medlemmar där. Med nya aktiva medlemmar som har och haft sin bas i städerna finnns en stor och ömsesidigt potential att ge både landsbygden och storstaden nya injektioner. Kanske kommer på sikt lite nya inslag i kommunalpolitiken.

Till sist konstateras att när denna artikel avslutas är det drygt två timmar sedan Charlotte Kalla räddade hela Sverige från ett kollektivt nervöst sammanbrott. Det har ju gått två dagar utan att Sverige tagit  OS-medalj. Grattis Charlotte! I och med detta har landsbygden bidragit med ett svenskt kollektivt glädjefnatt. Pajala kommun med c:a 6500 invånare är en av våra minsta kommuner i en utpräglad glesbygd. Den har visat sig ha goda förutsättningar för att lägga grunden till ett  OS-guldet. Mycket bättre än innanför tullarna i riktnummerområde 08.

De senaste dagarna har det hänt lite ytterligare i nomineringsfrågor. Mats Johansson (s) har tackat nej till nominering till riksdagen. Det som såg ut att bli  en lugn tillställning fram till valrörelsen har nu förutsättning att bli en lika stormig historia som för 4 år sedan. Mats vill fortsätta med Region Blekinge och Karlskrona HK. Det finns ett gammalt ordspråk som kan appliceras i detta fallet. "Hellre kejsare i Karlskrona än springschas på Helgeandsholmen".

En valberedning hos Folkpartiet i Karlskrona har förslagit Börje Dovstad, f n häkteschef, att efterträda Kent Lewén. Jag hade lite med Börje att göra för snart 10 år sedan och tror att Karlskrona-liberalerna får en bra gruppledare. Styrkan i nomineringen ligger främst i att det fanns ytterligare fyra kompententa kandidater som var beredda att ta vid efter Lewén. Kent har varit gruppledare i 16 år. Stundom har det varit svåra år för Folkpartiet, men i Karlskrona har Kent hållit ställningarna. Jag påstår att det var mycket tack vare honom som Folkpartiet inte tappade väljare lokalt 1998. Något mycket ovanligt  det året. Slutligen kan jag som ronnebybo konstatera att man fick hämta in en gruppledarkandidat som vuxit upp i Ronneby kommun. Lycka till Börje! 

En annan intressant nominering i vardande är kommunvalsedeln för Centern i Ronneby. Där brukar många personer får höga siffror i personvalet, och ordningsföljden blivit en annan än vad partiet föreslagit. Senaste valet fick 3 personer mer än 5 %. 2 till var 1 respektive 2 kryss ifrån.

Partiets medlemmar går inte alltid i takt med sina egna väljare i personfrågorna. Centern har många medlemmar och de finns spridda i hela kommunen. Troligen dock inte så många i folkrika Ronneby tätort där man fått många röster (dock ej i % räknat). I 2006 års nominering ledde det till att Willy Persson kom långt ner på listan trots många personkryss i tidigare val. Willy gick i den vevan över till Ronnebypartiet och fick nästan lika många kryss som Centerns två toppkandidater tillsammans. Möjligen schabblade Centern bort ett mandat för att man gick i otakt med sin egen väljarkår.

I landstingsvalet 2006 kryssades 3:e kandidaten Ida Johansson sig förbi de två toppnamnen Ingegerd Johansson och Kristina Valtersson med 120 %  kryss mot vad Ingegerd och Kristina hade tillsammans. Det återstår att se om man har lärt sig av tidigare misstag. Ett parti har full frihet att nominera hur man vill., men det är ingen bra reklam för ett parti om det ständigt visar sig att väljarkåren vill ha andra personer som företrädare än medlemskåren. Det kan det leda till att väljarna väljer ett annat parti istället. Möjligen var det detta vi såg redan 2006.

I förra inlägget skrev jag om nomineringarna till riksdagslistorna i Blekinge och att det kan bli rekordmånga denna gång av olika orsaker. En annan fråga jag då ställer mig efter att ha suttit på tåget från Lund är vilka övriga personer som finns att rösta fram. Jag har inte hittat någon uppgift om Vänsterpartiet och Miljöpartiet  fastställt sina listor, men för övriga partier ser det ut så här på de platserna som blir riksdagsplatser om inte personvalen resulterar i annat:

Socialdemokraterna

1. Mats Johansson, Karlskrona
2. Kerstin Haglö, Karlskrona
3. Peter Jeppsson, Sölvesborg

Moderaterna

1. Annicka Engblom, Karlskrona
2. Gustav Nilsson, Karlskrona

Centern

1. Magnus Larsson, Karlskrona

Folkpartiet

1. Anna Ekström, Karlskrona

Kristdemokraterna

1. Inga-Lill Siggelsten Blum,  Karlskrona

Finns det bara Karlskrona-politiker som anses kvalificerade för riksdagen i partierna? Centraliseringen i partierna är inte ett dugg mindre än jätten Gluff-Gluff Karlskronas försök att roffa åt sig allt av värde i länet. Fullt jämförbar med i vart fall centralorten Ronnebys strävanden att utrota landsbygden i sin kommun. Möjligen är inte Ronneby ensamma i länet, men jag är just nu inte uppdaterad på allt.

Jag hoppas verkligen att personer utanför Karlskrona kommer att driva seriösa personvalskampanjer med avsikt att bryta dominansen från den för sin överlevnad gravt statsunderstödda avsides liggande residensorten i Blekinges sydöstra hörn.

Liknande situation fanns för 30 år sedan då 5 av 7 ledamöter var från Ronneby. Inte heller det var repressentativt för Blekinge. Vi har valkretsar för att ha spridning på ledamöters bostadsort. Dessa får i Blekinge inte göra halt vid Trossö med förorter.

I TV4 Sydost meddelades kvällen den 8 februari att socialdemokraternas ordförande i Blekinge, Mats Johansson, inom kort väntas tacka ja till en nominering som riksdagsledamot.  Med hänsyn till flertalet opinionsundersökningar torde det även efter nästa val finnas 3 socialdemokrater och 2 moderater från Blekinge i riksdagen. Det skulle då, om inga personvalskampanjer lyckas, bli sossarna Mats Johansson, Kerstin Haglö och Peter Jeppsson, samt moderaterna Annicka Engblom och Gusrav Nilsson som tar plats i riksdagen.

Detta gäller de fasta mandaten i Blekinge. Nu finns det även utjämningsmandat. Jag går inte in på skillnaden utan hänvisar till valmyndighetens hemsida. I stort kan man säga att ett parti som på riksplanet når 10 % ligger bra till att få utjämningsmandat. De kan även ta ett fast mandat i Blekinge, men det beror på hur främst sossarnas och moderaternas röstantal.

I fördelning av utjämningsmandat brukar partier i distrikt som inte tagit fasta mandat ha fördel mot distrikt där man tagit mandat. Således är det inte omöjligt att det kan bli ett eller två mandat till för Blekinge. F n ligger Miljöpartiet bra till i undersökningarna. Med tanke på att val till riksdagen ofta avgörs de sista två månaderna kan mycket ännu hända.

I det kommande valet finns även en aspekt till som påverkar Blekinge. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen är det inte otänkbart att de har en gemensam lista för hela landet. Klarar de 4 % ger det troligen minst 15 mandat. Då är frågan vilka som står på den. Det är ingen alltför vild gissning att partiledaren Jimmie Åkesson från Sölvesborg kommer att toppa den. Karlskronas Rickard Jomshof har aviserat offentligt att han är intresserad. Han är ett tungt namn på riksnivå och kan mycket väl finnas med bland de 15. En troligt scenario är dock att dessa båda hamnar på en annan bänk än den blekingska.

Antag att som nationalekonomerna brukar säga: Fasta mandat är 5. Ett eller två partier når så många röster att de får utjämningsmandat. Sverigedemokraterna kommer in med två blekingar. Det är i detta fall inte otänkbart att Blekinge får 9 mandat nästa period mot dagens 5. Så många har man inte haft på år och dag, om det överhuvudtaget har varit så någon gång. Jag har inte hunnit kolla ännu. Slutfrågan kommer då ändå att bli. Kommer vi i Blekinge märka av en nästan fördubblad representation i riksdagen.

Är jag en svår regelförbrytare? Orsaken till min fundering beror på denna artikel i Sydsvenskan. Ett antal studenter vid en institution vid Lunds Universitet som bloggar får inte skriva om ämnena Politik och Religion då detta påstås kunna väcka anstöt. Bloggarna ligger under institutionen "Service management" och har till syfte att göra reklam för utbildningen. Men kontroversiella ämnen får man inte ägna sig åt där. 

Frågan är om Lunds Universitet likt det i Uppsala börjat göra gällande att man har monopol på sanningen. Där kan man läsa i aulan: "Att tänka fritt är stort, men tänka rätt är större." Vem som avgör vad som är rätt framgår inte.

Vän av ordning undrar då varför en 48-årig ronnebybo skulle se sig som regelförbrytare. Jo därför just nu går jag en kurs på Lunds Universitet. Inte på institutionen Service Management, utan "Historisk sakprosa" på Historiska institutionen. Min blogg handlar i högsta grad om politik, även om den mestadels är lokal. En relevant fråga är vad nästa begränsning av yttrandefriheten kan bli. Privata bloggar? Får  bloggarna sitta i kommunfullmäktige? I så fall blir jag som ersättare bara en halv förbrytare! Får studenterna gå i kyrkan?

Kan jag bli förbjuden att blogga för att jag heter samma sak som rektorn  på Lunds Universitet. Jag började en gång i tiden lägga till bostadsorten "Skönevik" i allt jag skrev offentligt. Orsaken var att en redaktion var nära att publicera en bild på rektorn till en, inte särskilt snäll, insändare jag skrivit. Rektor Per Eriksson var då rektor på Blekinge Tekniska Högskola. Kan risken för sammanblandning vara en godtagbar orsak att studenter skall inskränka sitt bloggande?

Min uppmaning till rektorn är:

"Stoppa dumheterna med begränsning av yttrandefriheten som tydligen en del av dina underställda håller på med. Visa att du håller yttrandefrihetens fana högt och var inte någon skam för ditt namn. Akademisk verklighet bygger på att man tillåts tänka fritt, utan att göra det tyst."

Debatten om människors fria val av utförare i den offentliga servicen tar sig nu något lustiga proportioner. Mest lustigt blir ett inlägg i Sydöstran 4 februari av landstingspolitikerna Kalle Sandström och Jeanette Andréasson-Sjödin. De låter som sårade oskulder över att man i Ronneby diskuterat vårdval utan att blanda in dem, utan "lagt skulden" på kommunalrådet Palmqvist som inte har med landstinget att göra. Tydligen har man inte kollat hur debatten startade, för det var genom ett inlägg av Palmqvist som det startade. Goddag yxskaft landstingspolitiker!

Palmqvist försöker i ett svar i BLT samma dag göra gällande att han vill diskutera sakfrågan och inte något annat. Han verkar ha missat att läsa sitt eget ursprungliga inlägg som just var ett ideologisk motstånd mot fria val. Endast politiker kan besluta sådant. I sitt svar idag undviker han t ex att bemöta Sune Håkanssons (rp) påpekande att skolnedläggningar har berott enbart på politiska och inte några val från brukarnas sida. Karl-Oskarskolan i  Ronneby kan möjligen påstås vara exempel på motsatsen men dess etablering är trots allt en direkt konsekvens av poltiska beslut och försök från politiker att lägga livet till rätta för vanliga människor.

Inte heller bemöter han Håkansson i frågan om hur man kommunicerar med medborgarna. Politiker som sitter i slutna rum och fattar beslut och offentliggör dem så sent att det blir svårt att göra något åt det är inget som leder samhället framåt.

Betr information så vill jag avslutningsvis delge bloggens läsare en liten händelse: För exakt en vecka sedan sammanträdde fullmäktige i Ronneby. Jag var av olika skäl osedvanligt tidig den gången, och satte mig i ett hörn och läste lite. De första som kom in var vänsterpartisterna Ronny Pettersson och Peter Bowin. Jag minnns inte vem av dem som sa vad men det blev en liten dialog där jag fick först kommentaren:

- Där sitter den där skvallraren. Sitter du och bloggar nu?

Jag svarade:

- Nej jag läser en bok med en titel som skulle kunna ha handlat om socialismens historia.

Sedan visade jag vilken bok jag läste. Det var "Stora döden" av Dick Harrison, och den handlar om Digerdöden.

Tydligen är det surt för folk som sitter och kuckilurar i de slutna rummen när deras mörkläggningsidéer kommer ut trots allt. I synnerhet när det gäller den som själv myntat uttrycket "De slutna rummen".

Sydöstran har 30 januari två mycket intressanta artiklar i papperstidningen. Jag undrar bara om länets politiker är medvetna om det som pågår och så har gjort en lång tid. Ironiskt nog är huvudpersonen ett f d småländskt kommunalråd och hans hustru.

Blekinge är det största länet för inflyttning av personer som fyllt 60. Oftast är det blekingefödda som flyttar "hem" efter ett yrkesliv. Fyra län är särskilt stora, utöver Blekinge även Skåne, Kalmar och Stockholm. Jag minns den enorma uppmärksamheten i slutet av 1980-talet då industrimannen Hans Werthén, i samband med Ericssons neddragning av verksamhet i Blekinge, menade att länet skulle satsa på boende för äldre, även om det i pressen (felaktigt) framställdes som att han ville göra länet till ett rent ålderdomshem.

Jag känner igen situationen från min egen horisont. Mina blekingefödda föräldrar återvände till Blekinge 2000, efter 45 år i Göteborg. I min  bekantskapskrets finns många som gjort samma sak. Jag själv tillhör en "närbesläktad" kategori, andragenerationens bleking som fötts och vuxit upp i "exil". Kontakten med Blekinge, främst sommartid, har alltid funnits och nyfikenheten har gjort att jag flyttade hit när tillfälle gavs 1998. Vände hem till "rötterna" kan man kalla det. Bara i Skönevik är vi 4 andragenerationare av c:a 40 bosatta, men knappast unika i Blekinge.

Den stora frågan är vad de hemvändande har för förväntningar och önskemål. Detta har jag i tankarna när jag undrar om politikerna är medvetna om frågan. Ett vanligt scenario, som i artikeln och i min egen familj och bekantskapskrets, är att flytta till sommarstugan. En vanlig första åtgärd har varit vinteranpassning. Även Vatten- och Avloppsfrågan kan spöka, och det rejält.

VA-frågan orsakar ofta bryderier, då det finns höga krav på miljö och teknik, samt att det är tunga ekonomiska investeringar. Ibland har de boende tagit egna initiativ där man inte alltid använt samma tekniska lösning som kommunen. Jag är inte expert i frågan, men talar man med personer som kan bättre, och har olika utgångspunkter för sitt intresse, är jag övertygad om att både miljömässiga, ekonomiska och tekniska lösningar finns. Troligen är det låsning till egna lösningar som är problemet.

Alla flyttar inte till sommarstugor. Många vill ha lägenheter, t ex för att slippa snöskottning. Men önskemålen varierar.  Därför måste kommunerna ständigt ha kontakt med aktörer  specialiserade på boendefrågor. Vi kan inte räkna med att kommunala bostadsbolag skall lösa allt. De har för övrigt fullt upp med att lösa frågan om renoveringar av miljonprogramshusen som närmar sig 50-årsåldern med stormsteg.

Blekinge är tyvärr en av gammalsocialismens sista bastioner. Ronneby i synnerhet. Detta är ett hot mot viljan att flytta tillbaka, då de som nu börjar flytta tillbaka är 40-talistgenerationen. Denna generation har i hela sitt liv vant sig vid att säga ifrån, och (rättmätigt) ställa krav på att så långt som möjligt själva styra sina liv.  Då krävs lyhördhet från de som skall lägga grunden i olika typer av infrastruktur dit både VA-frågor och bostadslokalisering hör.

Innehållet i de senaste dagarnas debatt om denna frihet på BLT:s insändarsidor främjar inte att viljan att "flytta hem". Det är ironiska att det Sydöstran gjorde reportaget. Samtidigt är dess ledar(s)kribent Hans Bülow, tillsammans med Ronnebys kommunalråd JanAnders Palmqvist, den som tydligast vill att fler politiska beslut skall styra människors vardag. Samtidigt går deras egen partikongress motsatt väg. Jag förstår om väljare som funderar på att rösta (S) blir förvirrade.

För drygt 30 år sedan var jag med på min första kongress i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), idag Liberala Ungdomsförbundet. Sådana kongresser brukar vara en skola för blivande politiker, där man lär sig det s k hantverket. Man diskuterar ingående och ofta detaljerat hur man vill ha samhället. Det var på min tid inte ovanligt att någon s k "plojmotion" dök upp och gav upphov till  munterhet. I dessa dagar kan jag inte låta bli att tänka på 1979 års kongress som högtidligen beslutade att förbjuda långa och kalla vintrar, samt att lagom vintrar skulle införas. (Att motionen var skriven av ett barnbarns barn till en känd sagoboksförfattare gjorde inte saken sämre.)

Det finns gränser för vad politiken kan göra. Bor man i Ronneby och följer lokalpolitiken kan man ibland undra hur länge det dröjer innan förslag som detta skall dyka upp. Vissa vänstermärkta politiker verkar aldrig ge upp tanken på att politiker skall styra allt. Det finns en gammal övertro från folkhemstanken att man med politiska beslut kan lägga livet tillrätta så vi till slut når ett drömsamhälle likt Utopia.

Det jag tänker på är förändringarna för barnhälsovården i Listerby som bl a BLT skrev om igår den 27 januari. Kommunalrådet var i en insändare inte sen att skylla på att det var bristen på politisk styrning som var orsaken. Det han inte sa något om är huruvida det blivit annat beslut om han fått bestämma själv. Hans landsbygdspolitik har inte direkt kännetecknats om omtanke om de som bor utanför centralorten. Det är lätt för honom att tycka i frågan. Frågan beslutas av Landstinget Blekinge där kommunalrådet i Ronneby inte är engagerad.

Ronnebypartiets Sune Håkansson kommenterar i dagens pappers-BLT. Där framgår att om marknaden, d v s vi konsumenter och brukare av offentliga tjänster, skall fungera krävs tillgång till  information. Där har media en viktig uppgift. Dels att föra ut den genom att berätta om vad som sker samtidigt som man kritiskt granskar verksamheterna. Det är även medias (inkl bloggares) sak att påpeka när information göms undan. Detta är inte alltid så populärt hos de som styr.

Jag har de senaste dagarna skrivit en del, och hänvisat till andra bloggar, om att det verkar pågå översyn inom Landstinget Blekinges olika verksamheter. När kommunstyrelsens ledamöter t o m uppmanas av en annnan ledamot, därtill på hög position i Landstinget Blekinge, att hålla tyst så är detta ett exempel på hur det inte får gå till för att marknaden skall fungera. Personen ifråga, vänsterpartisten Ronny Pettersson, var dessutom den som en gång myntade uttrycket "de slutna rummets politik". Men Vänsterpartiet är ju trots allt det parti man mest förknippar med detaljstyrning av människors liv.

Jag vet inte hur diskussionerna om barnhälsovården i Listerby hade varit om informationen om planer på ändringar offentliggjorts  tidigare under ordnade former. Jag kan inte detaljerna, men av tidningarna framgår att det kan finnas underlag för i vart fall några dagars öppethållande i veckan. Är det så att centraliseringsivrarna åter vill ha allt i centrum, för att systemet är det viktigaste och inte människorna systemet skall serva. Då är bristande information en överlägsen taktik. När sedan beslutet mer eller mindre blir klart hänvisar man till sin egen avsaknad av möjlighet att diktera besluten, och anger det som alibi för att man dragit ner.

Oavsett vad man tycker om olika beslut så är man som politiker, precis som alla andra, tvungen att "gilla läget" när villkoren inte är de man vill. Klarar man inte det skall man avgå.

Jag har skrivit om likheterna mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna förr. Jag kommenterar inte själv denna gång, utan lämnar bara några länkar.

Det är Alexander Bard och Jan Söderqvist, aktiva i det liberala nätverket Liberati som skrivit en (rätt lång) artikel på Newsmill. Läs själva och fundera:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/25/s-och-sd-r-samma-andas-barn

En annan artikel i samma ämne, i tidningen Axess, som är läsvärd är skriven av professor Stefan Svallfors vid Umeå universitet:

http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=397.

I lördags den 23 januari hade jag en artikel, i sin tur baserad på en artikel i Sydöstran samma dag om att landshövdingen klagat på passivitet från Ronneby kommun i fråga om utveckling av länet.

Idag den 25 januari har Sydöstran ett förtydligande att det enbart avsåg hamnverksamheten. Förtydligandet finns bara i papperstidningen, medans den ursprungliga artikeln även fanns på nätet. Nog tycker jag det hade varit hälsosamt om även förtydligandet hade funnits på nätet. Alla som läst nätartikeln har inte papperstidningen.

En följdfråga blir då om jag har något att ändra i min egen artikel. Min kritik mot kommunledningen var att man inte lyssnar "neråt" och inte agerar "uppåt". Det som avser "neråt" har jag ingen anledning att ändra. När det gäller agerandet "uppåt" så avsåg tydligen inte landshövdningen mer än hamnen. Rättelsen anger bara att landshövdingen meddelar att hon får förslag och idéer även från Ronneby.

Icke desto mindre kan jag inte komma ifrån att passivitet kan ha varit en starkt bidragande orsak till Högskolans flytt från Ronneby. Jag har tidigare skrivit om hur moderaten Lennarth Förberg för ett antal år sedan i fullmäktige efterlyste en handlingsplan för att just detta inte skulle hända. Han avfärdades då med att detta inte kunde hända. Det antyddes att man inom socialdemokratin i Blekinge kommit överens om att inte röra den organisationen. Facit vet vi. Vi vet även att den nytillträdde ordföranden i Landstingsstyrelsen Kalle Sandström röstade för en flytt. JanAnders Palmqvists försök  att stoppa hans utnämning lyckades inte heller.

Runt nyår kunde vi även läsa om vad kommunalrådet Palmqvist var mest nöjd med under 2009. Det var att ha hindrat privatisering av kommunal verksamhet. Om man nu inte har något att peka på där man utvecklat utan bara stoppat förändring tycker jag det visar att så mycket agerande för utveckling verkar det högsta hönset inte ha åstadkommit. Det påminner mer om hur han likt Sven Duva i Fänrik Ståls sägner inte "släpper någon j*vel över bron". Det leder inte till någon utveckling. Kanske är det med ledningen i Ronneby som slutsatsen om Sven Duva: "ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott".

I Sydöstran 23 januari fanns en artikel om Vårdcentralen i Hoby. Detta med anledning av vårdvalet, där det nu skall fastställas antal patienter som listats på olika centraler för att kunna planera vidare. Klinikchefen Anna Svensson säger i artikeln att det inte handlar om att ev lägga ner Hoby som det gått rykten om. Om detta har man kunnat läsa på bl a Landsbygdsupproret och Bygd i samverkans hemsidor.

Jag vill inte påstå motsatsen eller skrämmas i onödan, men kan inte låta bli att fråga mig om klinikchefen verkligen kan vara säker. Men jag kan inte låta bli att tänka på ett tidigare inlägg på denna bloggen. Det handlar om en eventuell flyttning av distriktssköterskemottagningen i Hallabro. Detta var något som Ronnebypartiets Sune Håkansson fick veta vid ett möte i Kommunstyrelsen.

En sak som nämndes vid samma möte var att Ronny Pettersson, Vänsterpartiet, tillika hög chef inom Landstinget Blekinge, ville att man skulle "ligga lågt" med denna uppgift. Han och JanAnders Palmqvist  brukar, enligt samma källa, antyda att det vore bra att information inte spreds. Underförstått skulle det vara illa om information sprids. De verkar tycka att det skall vara ett kommunalråd eller annan i ledningen, som skall ha rätt att bestämma lämplig tidpunkt. Jag känner igen tankegången sedan tiden jag själv satt i Kommunstyrelsen.

Risken är då stor att det är för sent om man låter avgöra när det passar de styrande att offentliggöra. I det aktuella fallet skulle Bräkne-Hoby riskera att läggas ner därför att man inte är rädd för nedläggning, då relevant dialog med medborgarna kommit igång för sent.

Det kan också bli så att folk inte bryr sig om att ge information till omgivningen, exempelvis till ledamöter i kommunfullmäktige. Då får vi nya vidablicksaffärer. Ingen bryr sig om att berätta när det slarvas ...

Orden kom enligt Sydöstran 23 januari från landshövding Gunvor Engström  vid ett besök hos SPF Ronneby. Hon sammanfattar bra  varför Ronneby just nu står still, och ledande politikers agerande de  senaste åren. Först en liten lokalhistorisk utvikning.

Åren 1862-1967 var Bräkne-Hoby egen kommun. Den ledande politikern var ordföranden i Kommunalnämnden. Under många år innehades uppdraget av personer från norra kommundelarna, för att sedan övergå till boende "söder om kustlandsvägen". De 20 år som föregick sammanslagningen med Ronneby, kom de från  "byn". Ledningens bostadsort anses starkt ha påverkat kommunens  fokus.

I synnerhet den sista perioden ansåg landsbygdsfolket att centraliseringen till "byn" var påtaglig. Protesterna uteblev inte. Det uppstod t o m ett parti, Landsbygdspartiet, som en utbrytning ur Socialdemokraterna i protest mot detta. Denna form av centralisering har varit tydlig de senaste åren, men i ett större geografiskt område. Nedläggningen av högstadiet i Hoby är det mest påtagliga. Nu sitter de styrande i Ronneby samhälle, där den ledande klicken bor, med några perifera "utombys" boende kraftlösa figurer som alibi.

Protesterna har inte uteblivit denna gång heller.Nu bildades inte  nytt parti. Det blev en massiv opinionsbildning, med en protestmarsch motsvarande 10-15 första-majtåg och ett par tusen namnunderskrifter som höjdpunkter. De styrande förstod inte kraften i detta. De stod som fågelholkar i fullmäktige utan att förstå var de befann sig. De var inte vana vid att lokala grupper agerade så här för att utveckla sin bygd, eller som i detta fall förhindra avveckling.

Åter till landshövdingen. På samma sätt som dagens kommunledning inte förstår vad lokalt agerande för utveckling innebär,  så förstår de inte att de själva måste agera i nästa instans för kommunens utveckling. Jag får kalla kårar längs ryggraden när isolationismen visar sig så tydligt. Ronneby kommuun kan inte utvecklas utan samarbeta med grannkommuner.  Blekinge kan inte utvecklas regionalt utan samarbete med grannlänen. Det är bara frågan om på vilken nivå de olika frågorna skall avgöras.

Men initiativen måste komma underifrån. I Bräkne-Hoby har man förstått att vissa frågor "äger" man inte lokalt. Därför agerar mot nästa instans. På samma sätt måste Stadshuset agera mot nästa nivå. För att citera kungen i ett jultal för ett par år sedan:

"Det kommer inga stekta sparvar flygande om du inte bemödar dig om att göra ditt bästa".

Kanske skall Hobyborna i framtiden uppvakta landshövdingen direkt.  Det verkar som om hon väntar på att någon i Ronneby skall höra av sig. Och i Bräkne-Hoby finns både idéer, vilja och initiativkraft. När nu Palmqvist, Yngveson & Co är upptagna i stadshuset med att förhindra förändringar som ändrar det bestående så får andra agera om någon del av Ronneby kommun skall finnas kvar även i framtiden.

... det är frågan: månn ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes styng och pilar eller att ta till vapen mot ett hav av kval och göra slut på dem med ens.

Möjligen är det tankar av detta slag som, likt Hamlet just nu plågar S-politikern Yvonne Sandberg-Fries i Karlskrona. Jag fick lite små funderingar när jag läste bloggkollega Bengt Mauritzsons inlägg om hennes våndor över att bli kommunalråd i Karlskrona.

Vad är det då som är haken som hon inte vill klämma ur sig i den intervju Bengt hänvisar till? Tillåt mig gissa att det kan ha med saker som denna artikel berättar om. Yvonne tillhör de som vågat säga vad hon tycker och inte alltid jamsat med partikoryféerna. Sådant är inte alltid lätt i en auktoritär miljö. Hon har lång erfarenhet av politik med 14 år i riksdagen och 9 år i EU-parlamentet. Hennes erfarenhet av kommunalpolitik vet jag inte något om, men det är inte konstigt om man med tidigare tunga uppdrag inte känner sig motiverad att spela andrafiolen som kommunalråd i en kommun med drygt 60 000 invånare när man suttit i EU-parlamentet ett decennium. I synnerhet inte om man även har ett sätt där man ibland gör sig obekväm.

Vissa människor skulle kunna se en rejäl  inkomst som en morot för att ge sig in i en tillvaro med fullspäckad almanacka igen. Med hennes parlamentariska bakgrund har hon en inkomstgaranti på drygt 36 000 i månaden om jag räknat rätt utifrån uppgifter på riksdagens hemsida. Vad en kommunalrådsinkomst för den som inte är ordförande i Kommunstyrelsen är i Karlskrona har jag inte lyckats utläsa av kommunens hemsida (de borde ta efter Ronneby i den sortens tydlighet). Men en gissning utifrån äldre tidningsartiklar torde den ligga knappt 10 000 högre. Med en marginalskatt på uppåt 55-60 % blir det inte mer än runt 4 000 extra i månaden. Med allt vad det innebär i extraarbete och påfrestningar i övrigt är det kanske förståeligt att 4000 extra klinke-dink i fickan är otillräckligt. Jobbskatteavdraget bättrar möjligen på klinke-dinket med 1773 kronor då jag antar (hoppas) att inkomstgarantin verkligen inte grundar sig för detta avdrag. Den exakta siffran har jag fått från sidan www.jobbskatteavdrag.se.

Man kan undra om inställningen varit annorlunda med ett dubbelt kommunalrådsarvode. Skillnaden i arbetsinkomst och arbetsfri inkomst som detta, låg bakom nuvarande regerings "arbetslinje". Möjligen har vi här ett konkret fall där den gäller även politiker.