Metrobloggen

Hur mår jag?
Är så sjukt trött psykiskt efter all skit som hänt & humöret svänger i okontrollerade vågor. Känner press på mig att vara stark eftersom folk verkar tycka att jag är det, för jag gjort saker som dom själva kanske inte skulle pallat. Saken är ju den att jag inte själv har orkat det, men har gjort det ändå på gott & ont. Mestadels för andras skull. Det är en naturlig reaktion för mig att tänka på andra före mig själv... Blev desstom kaos så jag visste inte hur jag skulle bete mig under chocken som höll i sig så länge, har ju aldrig varit med om nåt sånt här, hade hoppats på att slippa undan den smärtsamma & hemska erfarenheten men det gjorde jag inte. Sorg visar sig ju på olika sätt. Jag har känt att jag varit tvungen att göra vissa saker för att förstå, bestämstra, lindra & hantera min sorg. Hade blivit galen annars... Har fortfarande svårt att förstå, men måste sluta pressa mig själv till att må bra, sorgen måste ta sin tid & nån gång smälter det kanske in att jag aldrig mer kommer att få träffa min vän Pelle. Är bara jävligt svårt att acceptera det fortfarande...

Är sjukt tacksam för min familj & alla underbara vänner, bekanta & främmande människor som visat medkänsla & gett tröst till mig. Ni anar inte hur mycket det betyder. Jag gör allt för att försöka trösta & stötta andra vänner till Pelle, vi behöver alla hålla ihop & ge varandra kärlek & styrka!
...
Efter Pelles död har hela ens liv blivit vänt uppochner & panikångesten som jag äntligen blivit av med, har kommit tillbaka & kysst mig med sin välbekanta smärta. Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde den första veckan efter Pelles död. Tårarna kom hela tiden, så mycket att jag hade vätske/saltbrist i kroppen typ. Tacksam för att jag kan visa sorgen, släppa ut tårarna. Måste vara sjukt jobbigt för dem som inte kan göra det lika "lätt" som jag. Är livrädd för att hamna tillbaka i depressionen igen, så kämpar som fan för att kväva den lilla, jobbiga djävulen på axeln som jag nyligen lyckats kicka ner från axeln, där han suttit i ca 4 år. Jag har inte kunnat sova utan lampor tända, blivit ordentligt mörkrädd vilket jag aldrig varit förut & haft svårt för att va själv, & sen efter det där jävla äcklet gick på mig i fredagskväll så känns det som pricket över i:et. Får ångest av att gå utanför lägenheten själv & har aldrig varit så paranoid som nu. Tappat lusten totalt för det mesta just nu, förutom att skriva även om det också är svårt. Svårt att lugna tankarna & slappna av. Vill bara isolera mig, krypa ner under täcket, gråta & skrika rakt ut.
...
Jag hatar den här världen.

Seriöst, vad fan är det för fel på människor!!? Var på Gretas igår & när jag besökte toan så tvingar sig en turkgubbe in på toaletten, låser dörren & ger sig på mig! Han håller fast mig & börjar tafsa & jag blir så chockad & rädd men puttar bort honom & frågar vad fan han håller på med. Då försöker han hålla fast mig igen, fortsätter tafsa & då flippar jag & blir så jävla förbannad, ger honom en hård smäll i ansiktet & knäar honom mot skrevet. Puttar undan honom, låser upp dörren & slår ut honom från toan där jag skriker åt honom & sparkar på honom! Därefter skyndar jag till vakten som tar honom & ringer polisen. Polisen tog honom & jag fick sitta i polisbilen under förhör. Vilket JÄVLA SVIN! Vad fan, det här är 2a gången jag råkar ut för sånt här! Jag är så jävla TRÖTT på vidriga, äckliga, sjuka svin!!! Det är tur att det inte var nån aspackad liten tjej som kanske inte hade kunnat försvara sig.... Det här är verkligen det sista jag orkar med just nu, gav mig sån sjuk ångest, som om jag inte mår skit så det räcker tack. Inte nog med att man inte vågar gå ut själv utanför lägenheten, nu vågar man inte ens gå på toa på krogen själv längre...suck! Vad har hänt med världen? Och kan alla idioter lämna mig ifred, tack! Blir sjukt paranoid av det här.

Hoppas han har så jävla ont i skrevet idag...

Jag ser ljusen som tänds i parken vid Kungsholmens Hamn
Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar de i hand
Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände ikväll

Är du en av de som var där när det hände
Eller saknade du någon du en gång trodde du kände
Är du en av de som gråter när ingen ser på
Är du en av de som berörs ändå

Jag ser mig i spegeln med ögon röda av gråt
Jag tänker hur gick det till hur bar de sig åt
Min lillebror går ut och vi vet aldrig vart han ska
Jag blir så rädd när jag tänker att det kunde vart han eller jag

Aldrig mer ung eller aldrig mera fri
När det handlar om barn har vi rätt att ta någons parti
Men ni vet hur det känns när röda ögon ser svart
Och jag sänder en tanke till dig som ligger sömnlös inatt

Alla som vill ta en stund och fundera
När ska vi göra mod av sorgen och börja agera
Nu städar man gatan och snart försvinner alla spår
Och vi fortsätter växa fast han förblir 24 år

Jag ser ljusen som tänds i parken vid kungsholmens hamn
Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar de ihand
Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände ikväll
Nej, det kan aldrig göras ogjort det där som hände ikväll"

Melissa Horn - Kungsholmens Hamn

http://www.youtube.com/watch?v=njSki9lhf7g&feature=related

...

Texten fick mig att bli tårögd & när jag hörde låten så kom tårarna. En otroligt vacker låt om det meningslösa våldet & den känns precis som om den skulle ha sjungits den kvällen Pelle blev mördad. Det gör så ont i mitt hjärta.

Nu ska jag iväg & tända ljus på minnesplatsen.

Att sätta ord på sorg & saknad, sätta ord på ångest, att skriva av sig... Det är livsnödvändigt för mig.
Mår piss idag, dels pågrund av feber & yrsel, men även av ångesten. Har sovit i nästan ett dygn, vilket jag alltid gör när jag får panikångest. Blir helt slut i kroppen & känns som att jag kan sova i flera dagar... Bröt ihop totalt i lördags natt, efter Pelles favoritklubb -Saturn. Ett stort tack till Chrippe & Simon som tog hand om mig... Älskar er <3 Tack för helgen, trots att jag inte alls mådde bra, så fick ni mig att le och skratta mer än jag gjort på länge!
....
Vill åka härifrån, Göteborg gör bara ont just nu. Vill hem till min familj, där lugnet finns, där tryggheten finns... Känns så jävla tomt och jobbigt här.

Det var skönt att resa hem till mina föräldrar efter Pelles död, hade inte klarat av att vara kvar i GBG. Efter 10 dagar så kände jag mig tvungen att återvända, dels för att jobba & även för att kunna stötta vänner & dela sorgen med andra. Jag trodde jag skulle klara det. Nu längtar jag bara tillbaka...
...
Det var ett helvete att jobba på Pop the Cherry i torsdags, allt påminde om Pelle. Musiken som spelas innan DJn kommer vid 22, är mestadels skivor som Pelle bränt åt mig, så nästan varenda låt kändes som en smäll på käften ungefär, playlisterna har han skrivit så gjorde ont att titta på dem. På barstolen där Pelle så ofta brukade sitta, satt en annan kille. Inte Pelle någonstans.
Jag försökte vara trevlig och tillmötesgående mot mina gäster som kom till klubben, men det gick inte så bra. Jag höll mig till de vänner jag kände bäst. Jag drack dessutom alkohol, nåt jag brukar undvika när jag jobbar. Kanske tar mig en öl eller två under de 7 timmarna jag jobbar, men inte mer än så. Jag drack flera öl denna kvällen för att lyckas gräva fram lite glädje och försöka stänga ute ångesten.
Det gick bättre att jobba när jag druckit lite och efteråt drog vi vidare till Diamond Dogs, där festen fortsatte. Jag släppte på alla spärrar och hällde i mig shot efter shot, så behöver nog inte nämna att jag var otroligt bakis dagen efter...
...
I fredags kom fina vänner från sthlm och hälsade på. Det var skoj att få besök, man fick tänka på annat för en stund, men ändå så påmindes man hela tiden om hur det hade varit ifall Pelle var där. Drog iväg på Absynth på Haket och träffade massa folk. Det var kul men jag kände mig inte alls på humör, kände inte alls för att festa eller vara social. Men jag gjorde det ändå...
....
Jag kände inte att jag orkade gå på Saturn, men gjorde det ändå. Ville träffa alla vänner & jag vet att Pelle hade velat att jag kom till Saturn. Det ville han när han var i livet, men oftast krockade Saturn med annat jag ville göra så jag följde sällan med dit. Något jag självklart ångrar idag. Det är väl pågrund av det dåliga samvetet och för att kvällen var tillägnad Pelle och många vänner skulle dit och hedra honom, som jag drog dit. Träffade flera av Pelles närmsta vänner, och det kändes så hårt att se deras sorg och saknad. Har alltid haft en otrolig inlevelse och empati för andra människor och sorg syns så tydligt i någons blick. Det gjorde ont i mitt hjärta och allt kändes så konstigt. Jag ville börja gråta flera gånger, men försökte hålla god min hela kvällen. Jag lyckades hålla tårarna tillbaka, men önskar jag inte hade druckit någon alkohol. Trodde väl att jag skulle kunna hantera alkoholen eftersom jag klarade av det både i torsdags och i fredags, men nu gjorde ölen mig bara ännu mer känslig och ångesten kom krypandes utan att jag kunde hindra den.
....
När jag och Chrippe skulle dra hem från centrum, så brast det. Tårarna bara kom & jag kunde inte hålla tillbaka dom. Det gjorde så ont & Chrippe fick trösta mig hela vägen hem. När jag kom in i hallen hemma så flydde jag in på toaletten & grät. Jag ville egentligen vara ifred, jag avskyr att gråta inför andra. Men Simon envisades med att komma in så jag öppnade tillslut & lät honom krama om mig. Där satt vi på toagolvet & han lugnade ner mig. Sedan stoppade om mig i sängen & höll om mig hela natten. Sjukt tacksam för att jag har så fina vänner <3
....
Har däremot svårt för att visa sorg inför andra, känner mig som en börda då och vill inte att andra ska må dåligt för att jag gör det. Jag håller oftast mina känslor inom mig själv och vill hellre vara stark och vara ett stöd för andra, inte tvärtom. Vill inte visa mig svag, men just nu är jag så svag...Så fruktansvärt svag. Ska undvika party ett tag, klarar inte riktigt av det. Vill bara skriva på min nya bok eller ha myskvällar med vänner känner jag. Det mår jag bra av.

Saknar dig Pelle pop! Det gör fortfarande så ont, så ont... Saknaden är så stark & den kommer aldrig att försvinna... :´(

Dom säger att tiden läker alla sår, men ärret finns ju alltid kvar. Mitt sår blöder fortfarande...

"SLUTA KALLA OSS EMOS!"
Jag läste ännu en gång i tidningen om att dom kallar både Pelle & alla hans vänner för emos. Det gör mig så jävla irriterad så nu skrev jag ett mail till tidning & funderar på att publicera nåt liknande som krönika...
Dom försökte stämpla Pelle som bög, sen kriminell, sen knarkare osv, men det misslyckades dom med, sen kom dom på "emo". Bra där, jävla idioter...suck
.....
Hej!
Jag är en av Per Nordkvist (Pelles) vänner & jag läste nyss eran artikel om honom. Det är fint att ni engagerar er och skriver mycket om det som hänt, men jag blev både upprörd igår och idag när ni kallar oss vänner för emos. För det första så är majoriteten av Pelles vänner INTE emos, och dessutom var han själv en renodlad poprockare. Inte emo. Emos är en gammal subkultur som bivit ny klädstiil, subkultur, en blandning av olika stilar såsom poprock, goth och punk. Stilen bärs oftast av 13-18-åringar, och de flesta av Pelles vänner är mycket äldre än så. Jag själv lyssnar mest på synth, goth, poprock och hårdrock, inte emomusik såsom emotional hardcore, j-rock & andra musikstilar som är populära hos emos eller vad dom nu lyssnar på... Varför jag gör någon stor sak av det är för att Ni breder på ännu mer fördomar på oss som har alternativ stil. Ni drar alla över en kam och glömmer att det finns både hårdrockare, gothare, synthare, punkare, poprockare och det är långt ifrån samma stil som emo. Med tanke på vilket hat en del människor har mot emos, så är man ju livrädd för att fler hatbrott ska begås ifall det var pågrund av sin stil som Pelle blev mördad. Inte okej att bruka våld mot någon pågrund av ens stil & det är INGET FEL MED EMO. Låt dom va, hellre emosar än fjortisar... Man kan kalla emos för den alternativa fjortisen, tycker det låter sött hehe.
..
Jag gillar inte, och jag kan nog tala för större delen av Pelles vänner, att bli kallad emo. Det stämmer ju inte & det har bivit ett slags skällsord. Har ni ens frågat oss vänner vilka klädstilar vi har? Har ni hört de flesta säga "emo"? Nej, det vet jag att ni inte hört. Vi är många som är trötta på alla glåpord och hatiska beteende då folk som är trångsynta och har brist på musikkunskap och kallar oss emos, tror att vi är deprimerade och skär oss dagligen. Vi är trötta på att bli hotade med våld på stan av ungdomar som inte har en aning om vilken stil vi har, eftersom de fått för lite kunskap om musikstilar osv.

Media måste upplysa folk om att bara för att man har nitbälte, svart hår och kajal runt ögonen så är man inte automatisk en del av emo-kulturen. Det finns fler kategorier som funnits långt innan emo kom. Förr i tiden blev man alltid kallad punkare även om man inte på något sätt hade klädstil som en punkare, men nuförtiden har det kommit nåt nytt: emos. Och dom är ju verkligen inte nutidens hippies. Helt sjukt att jämföra emos med hippies.

Skulle uppskatta om du gör någon slags rättning i tidningen, och i framtiden tänker på att inte generalisera och dra alla över en kam och föda ännu mer fördomar, hat och okunskap över musikstilar och subkulturer.
Pelle gillade inte att bli kallad emo och såg sig inte som sådan, så det är ett rent hån att kalla honom och oss för emos inför hela Svenska befolkningen.

Bild: Pelle & jag påväg till Jörlandafestivalen sommar 2008

Jag sitter hemma hos pappa utanför Linköping på landet. Solen lyser och det är sjukt mycket snö utanför, är så himla less på snön! Har aldrig varit en vinternmänniska och längtar starkt efter sommaren! Ska snart fortsätta skriva på min 3e roman, skönt att få komma ifrån nutiden för en stund och skriva. Ikväll ska jag åka in till min bästa barndomsvän Hanna och träffa Elin också. Umgås med fina vänner innan jag sätter mig på bussen hem till Göteborg imorgonbitti. Känns tungt att åka tillbaka till staden som en gång i tiden gav mig trygghet och glädje, men som numera är fylld av sorg och saknad.

Tänker på Pelle hela tiden, jag till och med drömmer om honom. Vaknade gråtandes igårmorse eftersom jag drömde att Pelle och jag var i Los Angeles. Mordet hade inte skett, han överlevde de skador han fick. Det var sjukt jobbigt.

Har pratat mycket med familj och vänner, delat med mig av de känslor och frågor jag bär på. Har aldrig känt en sådan smärta och en sådan sorg som nu och jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Detta är en erfarenhet som ingen vill ha, en känsla som ingen vill känna. Det är något som kommer få mig att växa, men på ett sätt jag önskar jag aldrig behövde växa. Det som hände min vän Pelle är något som händer på tv, nyheterna, på film. Inte i ens egna verklighet. Inte ens egna vän. Plötsligt blev det så nära inpå att man på riktigt blev livrädd. Det kan hända vem som helst, närsomhelst.

Jag har även insett att man inte får grubbla för mycket. Det gör en galen! Man måste låta sorgen ta sin tid, men med tiden kommer man att kunna lyssna på hans musik, glädjas åt minnen och tänka på Pelle med ett leende. Det hoppas jag i alla fall. Jag vet att Pelle inte vill att vi ska gräva ner oss och förstöra våra liv. Genom oss lever han ju vidare, genom alla minnen. Det känns bara så fruktansvärt tomt. Har inte fått något spontan-sms på länge nu, ett sms som många av hans vänner fick lite då och då. Pelle kunde skriva "Sjukt jobbigt med uppförsbackar!" och skicka iväg till vänner. Eller något roligt påstående som man började skratta åt när man läste. En spontan glädjespridare det är vad Pelle var. Han älskade att dricka öl i parker, precis som jag, och det gör ont inom mig när jag inser att han inte kommer att vara med på vårat första parkbesök i år. Han kommer inte vara med på festivalerna i sommar och han kommer inte finnas med på klubbarna och festerna. Ingen mer filmkväll med massa popcorn. Det gör sjukt ont.

Jag får ibland ångestattacker när jag tänker tillbaka på när vi retades med varandra. Du var alltid en person som gillade att småretas och det gillade jag med. Men vi fick aldrig direkt något tillfälle att prata om våra liv med varandra. Jag kände dig men jag visste inte så mycket om din bakgrund, dina känslor osv. Det var något jag såg fram emot nu när vi blivit allt närmare vänner. Jag såg fram emot att lära känna dig och Hannes allt mer, hälsa på er allt oftare. Senast 1 vecka innan du blev mördad, så tänkte jag "Åh jag är så glad för att jag har Pelle och Hannes!". Jag såg emot en framtid med er båda. Jag är glad att jag fortfarande har Hannes, men det är hemskt att du inte finns med. Någon fattas, det blir aldrig samma sak igen. Vi måste börja om på nytt alla som kände dig. Ett liv utan dig känns så fel, konstig och jobbigt. Men oavsett hur det känns så måste vi lära oss att leva utan dig vid vår sida. Jag tror dock att du finns med oss, din själ, hela tiden, tills vi ses igen bortom denna värld. Vill tro att du hör när vi drar din skämt, driver med allt galet du gjort och pratar gott om alla fina minnen.

Jag tänker inte låta din död vara förjäves, Pelle. Jag kommer att göra allt för att du ska synas och att folk runtomkring ska reagera. Du ska förändra världen genom det som hänt dig. Jag tänker inte låta detta hände igen, det är helt oacceptabelt det som hänt.

Mina tankar är hos dig, hos dina närmsta vänner och alla andra som kände dig, och hos din fina familj... <3

Fina vännen, din kropp vilar förevigt, men din själ & våra minnen lever vidare genom alla oss som träffat dig/älskade dig/minns dig & vi för vidare allt det fina med dig, Pelle. Det är en väldigt vacker tanke & den är så sann! Den skapar tårar i mina ögon, men inte bara tårar av sorg utan även av glädje över att ha fåt...t lära känna dig, umgås med dig, krama dig & av att ha så fina minnen med dig. Den tanken plåstrar även om mitt blödande hjärta & ger mig styrka att fortsätta kämpa mig genom det lilla livet i denna stora, orättvisa & onda värld.

Skrev en dikt till dig, Pelle:

"Med ett hjärta av guld
och glimten i din blick
ditt skratt fyllde oss med lycka
likt vatten för en blomma
du tog vår hand i din och lät oss vandra
skåla, skratta, festa och busa
du tog vår hand i din och lät oss vandra
lyssna, hjälpa, finnas och älska
du tog vår hand i din och lät oss vandra
leva livet i en glad och vacker dans
vi följde glatt dina alla steg
men plötsligt släppte du vår hand
ondskan tvingade dig att gå dit vi inte kan följa
mörkret skiljde dig ifrån oss
men vi ses igen
sorgens ljus bländar våra sinnen
ondskan stal din kropp
men din själ är fri
du lever vidare genom alla våra minnen
såna minnen som aldrig dör..."

Och din favoritlåt Shoreline, som även är min favoritlåt som jag knappt kan lyssna på nu utan att börja gråta, fast jag gillar ju Anna Ternheims version bäst, även om Broder Daniels också är bra självklart:

Ever since i was eight or nine
I’ve been standing on the shoreline
Always waiting
For something lasting
Loose your hunger, you loose your way
Get confused and you fade away

Oh this town
Kills you when you are young
Oh this town
Kills you when you are young

I’m not the boy i used to be
This town has got the youth of me
All eyes turn hollow
From the work of sorrow

Standing on the paving
By the office building
They’ve got so much to do
Never time for you

We are shadows
Oh we’re shadows
Shadows in the alley

You die when you’re young
You die when you’re young
You die when you’re young

...

Jag & Pelle på fest hos  Miki vinter 09

Vila i Frid Per Nordkvist (Pelle pop)

1985-07-23 - 2010-02-14

Du knivhöggs helt oprovocerat av en ung kille som helt klart måste ha psykiska problem. Du kämpade för ditt liv, men din kropp somnade in på Alla hjärtans dag-morgonen kl 07.05. Jag fick beskedet bara några timmar senare när jag vaknade. Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag kunde & kan inte förstå att jag aldrig mer får träffa dig, iallafall inte i detta liv. Du var en av de snällaste vännerna som finns, du gjorde aldrig någon illa. Det är en ond, orättvis värld vi lever i, Pelle.

Det är 1 vecka sedan det hända. Det är första gången jag kan skriva om det utan att bryta ihop & börja gråta. Det är som om hjärnan stänger av psyket när det blir för jobbigt & man känner sig alldeles tom & apatisk. Maten smakar inte som förut, när man väl började äta normalt igen. Har haft stora sömnproblem, måste sova med ljuset tänt & gråtattackerna & trycket på bröstet kommer då & då. Har aldrig varit så känslig som jag varit de senaste 7 dagarna. De första dagarna kände jag en så hemsk ångest, en sån förtvivlan & chock att jag kunde inte sluta gråta. Första gången i mitt liv som det gjorde fysiskt ont i mitt hjärta & den smärtan är kvar. Trycket på bröstet blev lättare efter minnesstunden men usch vad hjärtat fortfarande blöder.

Orkar inte riktigt skriva allt igen, så klipper in inlägg från andra comunityn såsom bilddagboken & facebook för er som vill läsa.

Urklipp från samma dag du dog & dagarna efter det:

Har gråtit hela dagen. Nyss var en journalist här & frågade massa frågor. Kändes så konstigt att prata om dig på det sättet, svara på frågor om hur du var. Vadå "var"? kändes det. Det är så sjukt, bara ett dygn innan så kramade vi varandra & du hjälpte mig bränna skivor till Pop the Cherry. Hade jag vetat att du hade så liten tid kvar i livet så hade jag aldrig slutat krama dig. Du är en sån fin själ Pelle, genomgod & gör mig alltid glad. Man har aldrig tråkigt med dig. Det här suger, Pelle, kom tillbaka! Inget blir sig likt utan dig & vem ska jag nu åka till L.A med? Det är ju dig jag vill åka med.
Fan det här är så fel!
...
Jag tände ett ljus & la en ängel vid brottsplatsen. Tänker på dig hela tiden & det gör så jävla ont. Varför... Du som aldrig skulle göra någon illa. Jag hoppas han som knivskar dig får ett helvete till liv, inlåst, & en plågsam död
Vila i frid fina fina du!
...
Broder Daniel - Shoreline
http://www.youtube.com/watch?v=djLRO8wjdKw

...................

Minnesplatsen har växt sen jag var där igårkväll. I denna svåra tid, man känner så mycket sorg, frusteration, förtvivlan, hat. Det är så många hjärtan som blöder & tårar nog att dränka sig i. Fick höra ett citat av en familjemedlem som lät så fint. "Istället för att förbanna mörkret, så tänd ett ljus." Det är det vi gör, tänder ett ljus för dig Pelle. Ett ljus av minnen & kärlek till dig. Och det ljuset kommer aldrig att slockna.
<3
.................

Tack mamma för att du sponsrar min resa så jag kan åka hem till Gbg för minnesstunden & sen tillbaka till Linköping. Det känns så sjukt tungt, men jag kände verkligen att jag behöver vara med på den. Vill träffa Pelles familj & dela min sorg med alla andra vänners sorg för att verkligen förstå... Chocken vägrar lägga sig & jag är desperat efter ett svar. Jag är desperat efter att få veta om detta bara är en mardröm eller verklighet. Ändå är jag livrädd för att inse, att du verkligen är borta. Livrädd för att inse att någon verkligen tog ditt liv på detta brutala sätt. Jag avskyr farväl, men jag kommer för din skull, älskade Pelle pop, och för mina andra vänners skull. Jag tröstar mig med att jag tror inte att du är borta för alltid, jag tror att vi ses igen. Jag tror du kommer vara med oss imorn. "Dom spelar Broder Daniel i kyrkan, Pelle! Det du."
...
Vi måste hålla ihop, ta hand om varandra & ge varandra styrka & kärlek i denna hemska tid.
<3

.............

Minnesstunden för Per Nordkvist (Pelle pop) <3
...
Jag grät & grät, tårarna forsade ner för mina kinder. Det var så vackert med bilden, stjärnorna, alla ljus & musiken. Fick ångestanfall & bröt ihop flera gånger. Speciellt när "Shoreline" spelades & när jag såg alla vänner som grät förtvivlat, din mammas tårar & när ambulansmännen kom in i kyrkan. Det blev för mycket, det gjorde så ont & jag blev samtidigt så rörd över hur många som var där. Jag stannade kvar efter 1a minnesstunden & var med under 2a. Jag kunde inte lämna en nära vän som kom dit & var så totalt knäckt över att förlora dig.
Det var så vackert, Pelle, och vi grät, vi grät, vi grät & vi grät....
Nu börjar jag förstå att du inte kommer tillbaka, Pelle, men jag förnekar det fortfarande. Inbillar mig att du är på semester ungefär... Så svårt att acceptera att du är död. Det gör så jävla ont & jag saknar dig så otroligt mycket.<3

...

En så fin partybild på fina vänner! <3 Pelle pop, du saknas, det är fortfarande så svårt att acceptera & det gör så ont. Den här världen är så sjuk...suck
Känner mig helt tom inombords numera, gråtanfall uppstår lite när som helst & jag är hur känslig som helst. Aldrig blivit så sur, ledsen & börjat gråta för minsta lilla grej. Fräser åt min familj, utan att jag vill. Känslorna är total kaos precis som när man var fast i den djupa depressionen man som tur var lyckats ta sig ur. Men trycket på bröstet, känslorna & deppigheten känns igen fast i början var det sjukt mycket värre än jag någonsin känt & det är så läskigt. Vill inte känna såhär igen... Är som ett pussel med bitar, huller om buller. Måste försöka plocka ihop pusslet igen, det jag hade plockat ihop nästan helt innan någon bestämde sig för att ta Pelles liv.
Livet går vidare hur jävla ont det än gör, men fan, inget blir ju som förut.
....
Kom tillbaka, Pelle, det gör så fruktansvärt ont & vill inte leva utan dig i mitt liv :´(

Hej alla!

Jag har haft fullt upp senaste tiden att jag inte orkat blogga men ni som följer mitt liv på bilddagboken.se/pulsarstar eller på facebook vet vad som sker i mitt liv. Jag har så otroligt mycket att berätta att jag tänker kortfatta lite grejer & sen fortsätta från det.

Jag är äntligen snart klar med min adhd-utredning & har lyckats sätta ner fötterna på jorden & kämpat mig ur min ca 4år långa depression. Visst är jag inte helt befriad, det är en lång process & jag är livrädd för att något ska hända så att jag blir fångad av ångesten & depressionens klor igen. Jag har börjat se över min umgängskets & tagit avstånd från människor som får mig att må dåligt. Jag har köpt gymkort & dragit ner på partyt rejält. Jag avskyr min vikt & längtar tillbaka till förra sommaren & ännu  mer till sommaren innan, men då mådde jag inte så bra & just därför var jag extra smal. Jag vill komma i form & jag mår så mycket bättre när jag tränar & rör på mig! Vem gör inte det?

En "vanlig" person utan adhd behöver röra på sig, men för en person med en uppmärksamhetsstörning & aggressionsproblem så är det livsnödvändigt för att den personen ska må bra. Så uttryckte min psykolog det.

Klubbarna går bra, det är skoj att Pop the Cherry blivit så populärt att det kommer folk hela tiden.

Det är även kul att jag efter sommaren fortsätter min fritidsledarutbildning & efter det funderar på att flytta till sthlm för att komma närmare min familj. Har ju blivit faster igen, till en liten flicka som min bror & hans fru fick för 3 månader sen. Kan inte sluta pussa & krama henne när vi ses, underbart söt & full av liv är hon!

Dessutom kul att jag börjat skriva på min nya bok & att filmmanuset är i full gång. Läste början av det första utskicket nyligen, känns kul att det blir något av även om processen är lång.

Nu orkar jag inte skriva mer, mår inte bra alls. Berättar i nästan inlägg....

Imorn är det dags för 3e festen på Pop the Cherry!

Det finns ju alldeles för få alternativa barer i Göteborg, speciellt som är HBTQ-vänliga! (Homo-Bi-Trans-Queer)! Så jag startade en ny barkväll nyligen som ska hållas varje torsdag! Hoppas dock den drar folk! Och att den ligger nära avenyn är nice! Hoppas även på att kunna hålla transkvällar eftersom det knappt finns något för transpersoner i Göteborg vilket är sjukt för en storstad!

FRI ENTRÉ HELA KVÄLLEN!
HAPPY HOUR MELLAN 18-22
ENDAST 29 KR ÖL/VIN/CIDER!
Öppettider: 18-01
18 årsgräns!

Alla är välkomna!

Arrangör: Clubfreaks GBG
Mer info: clubfreaks.se

Gå gärna med i vår facebookgrupp Pop the Cherry Gbg:

http://www.facebook.com/home.php#/group.php?gid=189098219950

Julen börjar närma sig, och därmed ångesten. suck.
Egentligen vill jag bara fly, stoppa huvudet i sanden, blunda & låtsas som om allt är så förut. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!
Som ett litet barn vill jag fly från allt som hänt... Och i drömmarnas värld far jag tillbaka till då... Förr. Som det var bara för 2 år sen. Jag avskyr förändringarna... Har alltid varit dålig på att smälta stora förändringar inom familjen, men inser också att detta är en del av livet. I alla fall för vissa. Inte för alla.

...

Ja helgen var väldigt blodfylld, i alla fall lördagen, & sjukt kul hade jag! I helgen åkte jag bil med en bekant som kände samma vänner som jag i Linköping. Åkte på en Halloweenfest jag sent kommer glömma! O & E hade dekorerat HELA sin 2a i Halloween-anda! Det  var rök, plast på väggarna, spindelnät, mörkt o kusligt med gamla saker, likdelar, kroppar, blod, coola drinkar & passande musik! Det var grymt engagerat & jag blev så imponerad! Det är ju alltid underbart när folk verkligen går in för maskerader, Halloween & temafester. Mer sånt tack! Jag hörde talas om att Platens Bar hade Halloweentävling för bästa utklädnad så självklart ville jag gå dit! Har varit extremt fattig ett tag nu & kände att detta var min chans att kunna betala tillbaka skulder & köpa ny mobil, kläder & spara till tatueringen! Jag & några vänner lämnade därmed den grymma halloweenfesten & gick till Platens! Där gick jag runt & dreglade blod & skrämde folk haha! Var väl inte helnyktert heller, men det var så himla skoj! Dessutom tyckte folk jag skulle vinna så jag hoppades! Jag blev nomninerad & kom 2a! Vann några tusen & det gjorde mig så enormt glad! trist att man lämnade halloweenfesten runt tolvtiden då det var som roligast, men det var värt att komma 2a & få lite tjockare plånbok ändå!

Förr veckan var sjukt stressig, & det är fortfarande mycket inför Club Freakshow - Bloodfeast! & såklart har man blivit förkyld & fått en inflammation i kroppen som måste kureras med pencilin. Mitt i allt som alltid men men! Och om några dagar ska man upp till sthlm på Gaykryssningen som man sett fram emot så länge! Känns surt att man inte kan festa, men man kan ha kul ändå! Jag har aldrig varit den som behöver alkohol för att ha roligt inte.

Här kommer lite blodiga Halloweenbilder!

Är dålig på att uppdatera min blogg, för har haft en massa att göra senaste tiden! Men för några veckor sedan hade jag mitt första sminkjobb. Stylade håret & sminkade två killkompisar, Sebbe och David. Grymt snyggt blev det och jag är väldigt nöjd! Hoppas på att kunna få gå en utbildning någon gång så jag blir utbildad sminkös/stylist. Är ju endast självlärd och har en förmåga att komma 2a i smink/utklädnadstävlingar hela tiden. Kanske krävs en utbildning så kommer jag kanske 1a nångång även om 2a också är kul o bra!

Hoppas på att få tid snart att sätta igång med jobbet som sminkös till hobbymodeller osv. Jobba ihop med Alexa som tagit dessa foton här nedan, henne har jag nämligen modellat för förut och hon är duktig!

Igår var en härlig dag! Fick nytt jobb som klubbarrangör till en HBTQ-bar som ska va öppen varje torsdag, premiär torsdagen 29e okt!

Tack vare Yonas så blev namnet på queerbaren "POP THE CHERRY"

En skitbra namn! Ska bli kul att ha en HBTQ-bar med 18årsgräns som är öppen för alla, med olika temakvällar! Finns nämligen ingen annan sådan bar/klubb i Göteborg så det var dags! Ska även satsa på att ha en torsdagskväll i månaden som är transkväll eftersom transpersoner är en minioritet som sällan får egna klubbar/barer!

Dessutom ska jag ha temakvällar såsom kareoki, uppträdanden, osv!

Musiken kommer såklart alltid vara olika form av POP!

Kom på premiärkvällen den 29e okt!

19-01

Fri entré!

Charlies Hörna (F.d Flygans Haga) invid Valand nära Avenyn!

Det är inte bra att tänka för mycket. Grubbla, fundera, analysera sönder allt. Ibland blir jag galen på allt jag grubblar på som jag inte finner nåt svar på. Jag är bäst på att tjata sönder tankar i mitt huvud, varje dag.

Och säg mig 1 person i världshistorien som är intelligent & som tänker mycket & som är lycklig?

Om man ser och tänker på allt vi människor gör och har gjort, om man grubblar på alla händelser & livets mening osv, så blir man ju både frustrerad & deprimerad typ.

Det finns en anledning till att människor med lägre intelligens är lyckligare än dem med högre intelligens.

Så det är dags att sluta tänka så mycket, det gör ingen gott för man finner ändå inte svar på de största och viktigaste frågorna ändå. Mer än att människor generellt är onda, egoistiska, giriga, maktgalna, lättlurade och dumma i huvudet ungefär. Kortfattat. Men klart finns det ju fina egenskaper hos människan, men helt ärligt så finner jag fler fina egenskaper hos djur, typ. Med andra ord så tycker jag inte om mänskligheten i största allmänhet, även om jag älskar människor.

Det är bättre att försöka tänka på sådant man klarar av, & fördjupa sig i de frågor man faktiskt kan finna svar på & som man kan påverka.

Kanske är det bäst att inte ta livet på så stort allvar, utan bara njuta av den lilla tiden man har. Försöka se det positiva i vardagen & inte falla djupt ner i alla orättvisor & hemskheter.

Se livet från den ljusa sidan, och glömma vilken art man tillhör.

Dagarna blir allt mörkare, men mitt liv blir allt ljusare!
- En glad Mirre -
.................

Nu ska jag se gamla hederliga rederiet!

Puss på att jag ska frossa popcorn, imorn återgår man ju till träning som man varit utan 1 vecka så gäller att frossa sista kvällen hoho! ;P

Klippte ur en del ur min nya bok (min 3e bok) som är en självbiografisk roman! Det kan vara kul att visa, men detta bli det enda jag visar tills boken är klar! Men många är ju nyfikna, men titeln på boken får ni vänta på tills den är klar. För de som undrar så är Ronja den karraktären som påminner om mig mest.

Hoppas ni gillar texten!

..........................

Vinden blåser svalt på Ronja och David när de cyklar fram längs grusvägen. Det var bara någon timme sedan de hoppade av bussen som kört dem en mil ifrån staden. Ronja släpper händerna från cykelstyret och blundar för en sekund för att njuta av solen. Hon älskar våren. Solen, blommorna, värmen, allt det gröna, allt, allt som får naturen att vakna till liv. På vintern är hon alltid mer dyster än hon är på sommaren. Hon avskyr snö och kyla även om hon kan följa med och åka skidor med David för att göra honom sällskap.
“Vad sa dom nu då?” frågar hon och flinar mot David som vänder bort blicken. “Blev dom sura? Vad sa papputten? Säg nu då!”
“Farsan var inte hemma, så morsan antydde bara på att det var tur han inte var hemma, typ.”
Ronja skrattar och cyklar fortare.
“Jag kan inte släppa att dom tror att du är bög bara för att du sminkar dig! Lilla bögen, David tralalalaa, haha!”
“Ha-ha, skitkul!” säger David ironiskt och skakar på huvudet.
“Du har sminkat dig på väg till skolan och tagit bort det på väg hem i ett år nu. Fattar inte att du orkat.”  
“Fattar inte att du orkat smygröka i flera år!”
“Flera år!? Två år högst!” protesterar hon högt.
David himlar med ögonen och cyklar om henne. De cyklar över en kulle, ner för en backe och in genom en skogsdunge innan de till slut är framme. Roxen ligger blank framför dem och endast några svaga vindpustar får vattnet att röra på sig längre ut på sjön. Den lilla sandstranden är fylld av bark, stenar och annat som avslöjar att inga fötter vandrat där sedan förra sommaren.
“Du är verkligen dum i huvet.” konstaterar David som fortfarande står kvar vid sin cykel när Ronja slänger av sig kläderna och skyndar ner i vattnet i bara trosorna.
“Sluta gnäll, ditt jävla emo och skutta i nu! Det är inte så kallt som jag trodde!” utropar hon innan hon dyker ner i det mörka vattnet. Hon dyker upp, spottar ut vatten som hon fått in i munnen och flinar åt honom.
“Sluta kalla mig emo! Jag är för fan synthare!” befaller han och suckar uppgivet medan han lutar cykeln mot ett träd.
“Sluta kalla mig dum i huvet - jag har bättre betyg än dig!”
“Jag har bättre betyg än dig, tsss, eller hur.” mumlar han för sig själv.
Motvilligt tar han av sig kläderna och blottar sin spinkiga, bleka kropp. Han vandrar sedan ner i sina svarta boxershorts som är kryddade med figurer från filmen “Nightmare before christmas”. När ena foten tränger genom vattenytan så tjuter han ut ett ljud som är mer djuriskt än mänskligt. Hon betraktar honom en bit bort och hånskrattar högt när han kramar om sig själv och tvingar i andra foten i vattnet. Hon får självklart en impuls att springa fram och skvätta tonvis med vatten på honom eller slita ner honom i vattnet med våld för att korta ner på hans lidande. Det har såklart hänt att hon gjort så förut, men sist förra våren så pratade ha inte med henne på flera dagar och det orkar hon inte med just nu. Han är som en bror för henne och med tanke på hur hon behandlar både sin lillasyster och storebror så är hon väldigt snäll mot honom.
“Jag fattar inte att du tvingar mig göra sånt här varenda jävla vår! Varför Ronja, egentligen? Jag blir fan sur, alltså!”
“Lägg av! Du hängde ju bara med förra året och satt på stranden och gnällde för att det regnade. När du var yngre så tyckte du också detta var kul! Men nu har du blivit så mogen och stor så det inte är okej längre!“
“Eller hur! Dessutom tävlar jag ju med min bror! Jag vinner som alltid hoho!”
“Du tävlar fan inte med din bror!” protesterar han och skrattar. “Han lurar dig! Jag har då aldrig sett honom skutta i sjön i maj!”
“Joho du! Förra året så skuttade han i sjön i mitten av april, en vecka före mig! Sluta gnäll, ingen har tvingat dig!”
“Nej, visst! Du visste jag aldrig skulle säga nej när du mutar mig! Glöm inte att du är skyldig mig minst fem bärs för det här! Borde fan ha krävt tio!”
“Haha, jag älskar när du är fattig vännen!”
David skakar på huvudet och stönar besvärande när vattnet når skrevet på honom. Ronja kan inte hålla sig längre utan gör ett anfall mot honom utan avsikt att varken skvätta vatten på honom eller använda våld. Han grips av panik och backar snabbt bakåt för att undvika hennes attack, men hon stannar upp innan hon ens kommit i närheten av honom. Plötsligt halkar han på en stor sten som vilar på sandbotten och faller bakåt ner i vattnet. Han vrålar rakt ut när en våg av vatten omsluter hela hans kropp och ansiktet. Kvickt reser han sig upp och tittar argt på Ronja med de små bruna ögonen som nästan är gömda bakom allt svart, rufsigt hår. Sminket rinner och han ser lika missnöjd ut som en nybadad katt. Ronja skrattar hejdlöst och slänger sig bakåt i vattnet för att komma så långt bort från honom som möjligt. Han älskar hennes skratt och för det mesta brukar han smittas av att höra det och skratta med, ibland utan att ens veta vad som är roligt. Nu kämpar han för att kväva sitt leende och försöker verkligen se arg ut men till slut brister han själv ut i skratt.
“Nu ser du ju verkligen ut som ett emo!” Hon kan inte sluta skratta.
“Nu jävlar!“ ryter han och ignorerar kylan för en stund och börjar hastigt jaga Ronja längre ut i vattnet.

.........

(c) Miriam Sennehed

Jag skriver så fingrarna glöder, men vill inte ännu säga vad boken skall heta. Dels för att det alltid kan ändras, och dels för att inte riskera att någon annan stjäl titeln.

"You were only given this life
beacuse your strong enough to live it..."

Det är svårt o le när man vet att mörkret & kylan närmar sig med hotfulla steg....
Denna sommaren har varit den bästa på flera år, jag har mått bättre än jag gjort på många år, tagit mig ur den djupa depression jag en gång satt fast i, o träffat så underbara vänner! Vissa av mina gamla vänner har glidit ifrån mig mer lr mindre o vissa har kommit närmare. Jag har lärt mig att jag inte kan vara alla till lags, jag kan inte gå runt med dåligt samvete hela tiden för att det inte finns tid att leka med alla vänner hela tiden, och att jag måste hinna med mig själv också. Jag vet att jag är för social för mitt eget bästa, men de sanna vännerns finns alltid kvar! Jag har slutat tävla mot klockan, utan istället börjat lära mig prioritera mer. Jag har kunnat skratta & le på riktigt utan att ljuga för mig själv. Den gamla positiva, spralliga, glada Mirre kryper förhoppningsvis snart ut helt ur det dunkla, stängda rummet hon en gång blev inkastad i. Just nu tittar hon fram allt oftare! Dörren till det mörka rummet var länge låst, och visst fan har jag kämpat för att slita upp den tills jag lärde mig att leta upp nyckeln. Det var bara jag som kunde ändra på mitt eget liv, med en hjälpande spark i rätt riktning såklart! Nu är dörren öppen, och ni kanske anar vilken befrielse det är. Jag har en lång väg kvar att vandra innan jag hittat helt rätt igen och lär mig att läsa mina karta rätt.

Hösten & vintern brukar skada mig, göra mig nere och negativ, trött och ledsen. Rädslan för att tappa allt jag byggt upp sedan i våras i samband med att mörkret o kylan tar över, ger mig ångest. Men jag ska fan inte kämpa, inte ge upp.

Fan heller, jag har ju kommit så långt! Jag ska hånskratta åt mörkret & tända min inre ficklampa och aldrig låta den slockna tills ljuset och värmen kommer tillbaka igen!

Det var länge sedan jag var såhär avslappnad och harmonisk som jag är nu efter lite mer än 1 vecka på landet hos familjen. Samtidigt så far det omkring tankar på vad jag borde göra och vad jag hade pysslat med om jag var hemma hos mig. Men jag sitter ändå och skriver på nya boken och tränar minst 1 gång om dagen: går ut och går 1 timme efter frukosten och joggar 30 min på eftermiddagen. Saknar Göteborg på ett sätt, men ändå inte, skönt o komma iväg. Skönt o slippa all stress o alla press. Har mått dåligt av att inte få tid att vara för mig själv o skriva, utan hela tiden är det nåt som händer och jag är sämst på att säga nej. Dessutom vill jag ju vara social med mina vänner, ändå är det vänner och bekanta som blir besvikna för att jag "jämt har så mycke att göra och aldrig har tid." Jag har försökt länge men nu har jag gett upp. Jag orkar inte va så social längre eller känna press från alla, utan nu umgås jag med dem jag vill och tänker inte bli ledsen när folk lämnar mig för jag inte ringt på några veckor. Det är ändå inga riktiga vänner. Bättre att ha några nära vänner än 100 bekanta brukar man säga, nåt jag verkligen inte följt.

Igår fikade jag med gamla vännerna Hanna, Emma och Krister. Det var himla skoj att träffa Krister, det var säkert 5 år sedan sist vi träffades så mycket minnen talade vi om! Och så svängde dessutom förbi tatueraren för att planera tatueringen. Ska bli kul att tatuera in en vänskapstatuering för den närmsta och finaste vännen i världen. Jag skulle aldrig göra detta för någon annan vän eftersom det går helt emot mina principer att tatuera in något för någon annan. Men Hanna har jag känt sedan jag var 4 år och hon är verkligen min själsfrände och min allra närmsta vän så att ha en likadan tatuering som henne, på samma ställe, är något jag gör med glädje.

Mestadels av tiden sitter jag i mammas husvagn på tomten och skriver. Där får jag vara i fred och det är skitmysigt att sova i husvagn! Det ska vara husvagn helt enkelt när man är ute på landet, campingkänsla och allt haha! Jag ler utan någon särskild anledning, det var länge sedan.

Imorgon ska jag lämna mammas husvagn och följa med till barndomsstaden Kisa med min storebror för att umgås med honom och vara barnvakt åt min brorson. Det ska bli skoj! Lite nervös dock eftersom jag inte är van vid små barn, men blöjbyte har jag redan tränat på hehe!

Kommer sakna husvagnen :P

Mamma har köpt en ny bil, grymt snygg är den och jag fick åka med den på min födelsedag! ;)

Mitt nya liv :)

Jag mår bra.
Otroligt skönt att kunna säga så och faktiskt mena det, även om jag vet att jag har en lång väg kvar att vandra tills jag når lyckan så kan jag ändå säga ”Idag mår jag bra.” Wohoo!

Det är så lugnt, tyst o stilla här ute på landet. Varje morgon sedan jag lämnade GBG har jag gått ut och gått fort 1 timme antingen före eller efter frukosten. Solen har lyst varje dag och det är varmare här än vad det var i GBG innan jag for. Därefter har jag softat i pappas hängmatta en stund och sedan skrivit för fullt på nya boken eller filmmanuset. Har inte känt någon stress, press och ingen som lockat mig att göra annat, tex dricka öl. Och cigaretter har jag inte ens tänkt på. På eftermiddagen har jag ätit en nyttig middag och en timme efteråt har jag gått ut och joggat. Igår joggade jag ner till vår sommarstuga en bit från pappas hus. Satte mig vid sjön och lyssnade på lugn musik på mp3n.

Det här behöver jag verkligen och på bara några dagar så känner jag mig starkare!

Idag vaknade jag av mig själv, före väckarklockan, och känner mig utsövd. Det har inte hänt på åratal. Har alltid kunnat sova 15 timmar och fortfarande vara helt död, nu är jag pigg och reda för att gå ut och gå en halvtimme före frukost!

Jag ska loosa åtminstone 4 kg innan jag är tillbaka i GBG ;)

......................

Min själ andas
mina tankar landar
hjärtat slår inte lika våldsamt
kroppen vilar

vad skönt det kan vara
att må bra
och leva i nuet
för en stund.

(c) Vildängel
.............

Är det inte dags att skolan gör något åt sexual-undervisningen? Jag minns själv när jag gick i högstadiet och vi tjejer fick diskutera skönhetsideal medan killarna fick bläddra i porrtidningar som våran unga lärarinna själv köpt. Därefter fick tjejerna och killarna sitta på varsina sida av klassrummet och berätta för varandra vad de tyckte va sexigt på motsatta könet och hur en man/kvinna skulle se ut. Sedan fick vi kladda på svarta tavlan och skriva varenda ord vi kunde komma på som hade med sex att göra. Filmen vi sedan fick se bestod av tecknade figurer som ska föreställa en man och en kvinna som låg med varandra, ungefär så gick det hela till. Förhoppningsvis är sexualundervisningen mycket bättre idag, men på många håll så får jag det bekräftat att det tyvärr inte förändrats mycket alls. Det som retar mig mest är att sexualundervisningen är så kort och att lärarna oftast inte har någon som helst utbildning om vad de pratar om, precis som det är inom drogundervisningen. Alla lärare är ju såklart automatiskt inte proffs inom ämnet sex, känslor, sexuella läggningar, kroppen och så vidare bara för att de är lärare.

Det som retar mig mest är att sexualundervisningen fortfarande är anpassad för endast heterosexuella, även om det kanske händer att det nämns att det minsann finns kvinnor som gillar kvinnor. Jag tycker att vi borde ha kommit lite längre i utvecklingen att vi faktiskt insett att det sitter ett flertal bögar, flator och transpersoner som inte alls identifierar sig i den hetronormativa sexualundervisningen. Dessutom är det kanske just sexualundervisningen som är en av de viktigaste sätten att nå ut till dem som inte riktigt hittat sig själva ännu eller som bär på många funderingar, frågor de aldrig skulle våga ställa annars. Det skulle förmodligen minska på deras smärta, förvirring och vara till ett stort stöd för dem. Flera skulle förmodligen komma ut ur garderoben tidigare och kanske skulle färre transsexuella vara deprimerade och självmordsbenägna? Dessutom skulle vi minska på homofobin och transfobin avsevärt ifall ungdomar i en tidig ålder får kunskap om människors olikheter. Det sparar även samhället pengar eftersom det kan förhindra mobbing, psykisk ohälsa och andra negativa konsekvenser av att osynliggöra homo-bi-transpersoner. Dessutom vill jag inte höra ett ljud om att “barn inte förstår” eller att “det är för tidigt att prata om transvestiter när dom bara är fjorton år”. Barn och ungdomar är smartare än man tror, och jag talar mest om den sexualundervisningen som sker i 8:onde klass på högstadiet då ungdomarna är fjorton år. Ibland undrar man om ungdomar får mer sexualundervisning genom TV, till exempel Big Brother, än vad de får i klassrummet. I såna fall är det minst sagt skrämmande. Är de mogna nog att höra om en man och en kvinna så är de mogna nog för att höra om till exempel två män.

Alla ungdomar är nyfikna och bär på många frågor i tonåren och det är vi vuxna som bär på svaren. Det är vår skyldighet att lära ut den kunskapen och ge svar på frågor som tyvärr sällan bli ställda och ofta leder till fördomar. Vem vill inte förhindra att människor drabbas av de fördomar och den okunskapen som barnen tyvärr växer upp med fortfarande idag? Då är det dags att börja nu. Dra ner på fysiklektionerna och historieproven och lägg till några extra timmar på de ämnen som kan vara livsavgörande för en del människor.

I förrgår lämnade jag Göteborg för att vara hos familjen och gamla vännerna i Linköping/Norrköping ett tag, iaf 1 månad. Behöver komma bort kände jag och eftersom jag börjat på en ny bok så behöver jag lugn och ro. Har börjat träna, skriva och känner att jag äntligen inte har tusen ursäkter att göra annat. Nu är det dags att lägga om vanorna en hel del efter sommarens vilda festande och festivalliv.

Jag älskar att jag äntligen har fått håret vitblont/silver! Och jag gillar att både H och pappa sa "Åh, du ser rätt normal ut nu ju" Haha! Jag gillar mitt hår men om nån tror att jag är nöjd och kommer hålla mig vid ljust o svart resten av mitt liv så har ni fel. Tyvärr tröttnar jag ju fort, det är något som aldrig förändras med åldern. Jag må ha fyllt 23 men det kommer dröja innan jag faller för samhällets press hur jag ska se ut. Jag trivs med att ha mina extrema färger och stil, det kommer jag alltid göra. Frågan är bara hur länge man orkar förklara sig för folk och bli dumförklarad för hur man ser ut. Antar det är en av de största anledningar till att folk "växer upp" och lägger ner sina alterntiva och extrema stilar. Och ren lathet.

Efter skilsmässa i familj, farmors död och annat så har det varit en tuff tid. Många motvilliga förändringar. Mitt liv har fått en kraftig sväng och det har varit svårt att acceptera de nya tiderna. Livet går vidare och nu äntligen har jag börjat må bra igen. Det är en lång process kvar men jag har iallafall ändrat på dumma vanor, börjat träna igen och börjat leva en sundare livsstil igen.

Många positiva saker har även hänt, har satt igång ordentligt med filmmanuset och lyckats bra med att arrangera nattklubbarna Club Q och Club Freakshow i Göteborg. Har dessutom startat upp en förening med en god vän, ClubFreaks Gbg heter vi än så länge. Vi ska jobba utan vinstsyfte med att arrangera fester och klubbkvällar! Himla skoj att syssla med sådant och partygalen som jag är så är klubbarrangör ett yrke jag funderar starkt på att satsa mer på.

Den gamla glada, spralliga Mirre tittar fram allt oftare och det känns skönt. Nu ska jag vara mer aktiv här också så länge tiden räcker till!

Puss!

"Det kommer en tid då vinden vänder
något den gör för oss alla nångång
då fåglarna tystnar för en stund
och solen går i moln
tårarna faller ner på dem som känner
likt ett regn en varm sommarnatt
i några sekunder av tystnad
sveper tiderna förbi
sliter med sig känslor
men lämnar många av dem kvar
och dansar sakta iväg med minnena
i en välkänd melodi
ingenting kommer att bli som förut
när du sluter dina trötta ögon
tar ett sista andetag

som fyller din gamla kropp med liv
då du släpper taget om din långa vandring
sätter dig ner på marken

och omfamnar vårt allas öde
du ler mot oss unga själar och viskar milt
"härifrån får ni fortsätta att vandra,
färdas genom lika vägar jag vandrat,
för här tar min vandring slut."

- Tillägnad Märta Sennehed av Miriam Sennehed -

Din hand var så varm när jag kramade den försiktigt. Du låg där i fosterställning och visade med varje tungt andetag hur skört och värdefullt livet är. Det lilla livet. För första gången på länge så verkligen njöt jag av att bara andas, att bara finnas till. Du liknade en liten nyfödd fågelunge som ännu inte öppnat sina ögon. Din kropp är så trött. Tårarna rann ohejdat ner för mina kinder, du var så otroligt söt. Jag vet att du hörde mina ord när jag talade till dig. Jag är så tacksam för att du kämpat på så att jag fick träffa dig. Jag hoppas att vi ses imorn med.

Du är så stark, så stark, farmor. Jag beundrar dig. Och ännu har du inte gett upp.

<3