Metrobloggen

En motion lämnas av mig vid fullmäktige i Ronneby i oktober 2009 om försäljning av Stadshuset. Här följer den i sin helhet:

”Ingenting är evigt utom förändringen.” Buddha

Centrala Ronneby kan idag sägas ha två näraliggande centrum. Det gamla Centrum med Torget som nav, samt Sörby. Det vore önskvärt om man kunde knyta ihop dessa delar till ett större.

Ett sätt att nå detta är att minska ner avstånden mellan dessa centra genom att knyta ihop olika affärsstråk. Som läget är idag ligger Stadshuset mitt i ett sådant stråk. ”Gamla” Centrum består idag av flera mindre butiker, restauranger m m. Många butiker i Sörby har flyttat dit från ”Gamla” Centrum främst för att butikerna varit framgångsrika och vid sin utvidgning inte haft möjlighet att expandera i gamla Centrum p g a markbrist. Stadshuset med enbart kontor avviker från denna handelsverksamhet. Jag menar därför att kommunen borde undersöka möjligheten att göra om Stadshuset till verksamhet som passar in i ett handels-/restaurangstråk. Kanske även hotell? Det bör därför säljas till någon aktör som kan anpassa huset till lämplig verksamhet.

Av uppgifter som erhållits rör dig sig om drygt 11 500 kvm BTA som kan disponeras om till annan verksamhet. Viss modifiering av byggnaden och utomhusytan behöver då göras, men detta begriper en professionell fastighetsförvaltare bättre än vi som politiker. En politisk fråga som dock bör regleras först är att bevara den fasad som vetter mot ån och den konstgjorda ön med blodboken, den s k ”Helge-Hans Holmen”. Detta bör regleras före en försäljning. Övriga fasader bör inte regleras.

Kommunen behöver därefter nya kontorslokaler. Med tanke på förestående förändringar och befintliga vakanser på Soft Center torde det finnas goda möjligheter att kunna hyra lokaler där. Genom att hyra lokaler istället för att äga dem skapas en flexibilitet för kommunen. Vi kan i den föränderliga tid vi lever i anta att behovet av personal kan komma att skifta, och därmed även lokalbehovet. Kommunens kärnverksamheten är ronnebybornas tillgång till skola, omsorg och annan välfärd samt myndighetsutövning. Fastighetsförvaltning kan med fördel överlåtas till dem som har detta som sin kärnverksamhet, i synnerhet lokaler som inte är specialbyggnader som t ex skolor.
Kostnader för lokaler kommer att ändra karaktär då kapitaltjänstkostnader byts ut mot hyreskostnader. Framtida hyreskostnader skall då jämföras med förväntade kapitaltjänstkostnader då nuvarande Stadshus är i behov av upprustning i ett olika avseenden. Den skall även jämföras med den nytta den skapar av ett bättre använt större centrum.

Yrkande
att fullmäktige undersöker förutsättningarna för
a) att utbjuda Stadshuset till försäljning för i första hand handelsändamål eller liknande, samt
b) att fullmäktige beslutar söka lämpliga kontorslokaler för nuvarande tjänstemän i Stadshuset med avsikt att hyra dem, t ex Soft Center.

Per Ericsson
Skönevik
I fullmäktige partilös, men medlem i Ronnebypartiet.

Nedanstående bild är en artikel hämtad från Blekinge Läns Tidning från augusti 1994. Den skrevs av den nyligen, och allt för tidigt, bortgångne Christer Thörnquist när han var väldigt ny i Ronneby och inte ännu hunnit avsluta sina journaliststudier. Det var delvis ett nytt sätt att bevaka makthavare. Undersökningar av detta slag var inte särkilt vanligt i  landsortspressen. En välunderrättad källa gör gällande att det t o m gjordes försök att få artikeln stoppad från kommunalrådet. Minst två saker finns att ha i åtanke när man läser den idag 2009. Kommunens organisation ser inte lika dan ut idag, därför kan jämförelser vara svåra. Jag har gjort ett försök på min ordinarie blogg "Tankar från Skönevik". Den andra frågan är att detta skrevs en månad innan valet 1994, vilket kan ha påverkat irritationen hos den granskade, samt att det var tre månader innan den händelse som fått namn som "stadshusskandalen", "container-skandalen" etc. Jag var endast fritidsboende i Ronneby då och följde bara händelserna på 35 mils avstånd i Göteborg, men flera bedömare gör gällande att Christers aktiva grävande gjorde att många märkliga händelser började flyta upp till ytan.

En sak kan jag i alla fall slå fast. Det sista som står i huvudartikeln är en anonym oppositionell som säger: "Han är en sådan som inte kan finna sig i att släppa makten." Detta gäller även hans efterträdare Palmqvist. Men jag säger det öppet!

Här är en bild i Jpeg-format. Tyvärr har jag inga bättre tekniska möjligheter att återge artikeln. Är det svårt att läsa torde det gå att spara ner den på hårddisken och läsa den i något bildprogram.

Under 1980-talet uppfördes Soft Center på initiativ av dåvarande kommunalrådet Roland Andersson. Han hade förstått att framtida motor i samhällsekonomin snarare var hjärnkraft än järnkraft. Namnet Soft Center var således ett passande namn för ett mjukvarucentrum inom IT.

Roland Andersson avgång som kommunalråd 1994 fick med all säkerhet större konsekvens för Soft Center och näringslivets utveckling än man märkt. Det är ju trots allt inte möjligt med kontrafaktiska studier om vad som kunnat hända om han varit kvar. Hans efterträdare JanAnders Palmqvist har aldrig visat något större intresse för frågor som rör näringslivet. Soft Center är inget undantag. När jag blev ersättare i Kommunstyrelsen i januari 1999 var det tydligt att Soft Center var en spillra av vad det en gång hade varit. Kommunens var engagerad som fastighetsägare via sitt fastighetsbolag ABRI.

Kommunalrådet satt i styrelsen för Stiftelsen Soft Center som marknadsförde idén bakom centrat. Den var av allt att döma i upplösning i början av 1999. Kommunalrådet hade under valrörelsen 1998 överraskande gått in som ordförande. Folkpartiets gruppledare Kerstin Johansson kritiserade honom för detta då hon, helt rättmätigt, menade att ett han i egenskap av politiker inte skulle engagera sig direkt, utan inta en samarbetsroll. Efter valet blev det känt att orsaken var administrativ oordning i stiftelsen. Han valde först att hålla tyst för att inte få problem med valresultatet. Kerstin fick t o m en utskällning i fullmäktige för att hon kritiserat honom utan att först frågat honom om lov!

ABRI:s ordförande 1994-1998 var den förutvarande kommundirektören, statsrådet m m Hans Gustafsson. Han avled hastigt i augusti 1998 och efterträddes av Vänsterpartiets gruppledare Ronny Pettersson. Såväl fastigheterna som stiftelsen fick alltså ny främsta ledare ungefär samtidigt.

Kommunstyrelsen diskuterade ofta 1999 frågor rörande Soft Center. Dels gällde det utredning av den administrativa oordningen, men även expansion av området med krav på inlösen av fastigheter i närheten. Optimismen inom IT fanns fortfarande, den senare beramade IT-kraschen hade ännu inte startat. Decemberomslaget på tidningen Veckans affärer visar mer än väl vilken sinnesstämning som rådde då. IT-branschens särskilda omslagspojke i orange feecetröja med rubriken ”Oss är en frälsare född”. Jag minns särskilt att jag flera gånger hörde Palmqvist tala om att vi ”gemensamt skulle utveckla konceptet” för Soft Center, dock utan närmare precision om vad han menade.

Jag vet inte vad som i detalj inträffade under 1999 och som i början av 2000 startade en process i syfte att sälja fastigheterna. Stiftelsen hade i alla fall anställt en ny VD för att driva verksamheten vidare. Denna slutade efter en kort tid och en t f tog vid. I början av 2000 informerades Kommunstyrelsen om en tänkt köpare (minns inte nu vilken, men det var en institutionell investerare). Motiveringen till att sälja var att fastighetsbeståndet var så stort att man måste expandera organisationen för att klara av förvaltningen. Detta ansåg både Palmqvist och Pettersson skulle bli för stort för kommunen, då det inte var en kommunal huvuduppgift driva extern fastighetsförvaltning. Jag delade deras uppfattning.

Den borgerliga oppositionen protesterade inte mot försäljningen som sådan, men alla hade uppfattningen att det inte kunde göras hur som helst. Det skulle vara en köpare som skulle kunna driva verksamheten vidare med samma koncept som Soft Center tidigare haft. Kommunen var trots allt intresserad av att ha såväl Högskolans som de olika företagens verksamhet kvar i kommunen. Likaså IT-profilen på Ronneby.

En dag under våren 2000 blev jag ombedd av Nils-Ingmar Thorell att på kort varsel inställa mig på stadshuset för information i en känslig fråga för FP:s räkning. Vad jag förstod hade man inte fått tag på Kerstin, och då ringt Nils-Ingmar som bad mig gå dit i då jag var nr 2 i Kommunstyrelsen. Kerstin hade efteråt blivit vansinnig på Nils-Ingmar för detta, och på mig för att jag inte ringt henne. Hon hade visst varit hemma, bara ute ett kort ärende. Hon menade att det var en kombination av slöhet och illasinnat misstroende mot henne att klara denna typ av frågor som ingen ringt henne. Kanske inte en helt felaktig bedömning av henne, men helt rimlig!

Till mötet hade kallats en person för varje parti. JanAnders Palmqvist och Ronny Pettersson föredrog ärendet. Man hade funnit en intresserad köpare och ville informera övriga partier. Det fanns en hake. Köparen var ett börsnoterat företag. Uppgifter om denna affär fick inte läcka ut, för då kunde den spricka, och köparen riskera ”böter” för bristande information till aktiemarknaden.

Alla närvarande avkrävdes tystnadslöfte under en knapp veckas tid. Vi fick veta att det var Wilhelm Sonesson AB. Detta bolag hade verkat inom läkemedel och annan medicinsk verksamhet, men en kort tid innan vårt möte hade man aviserat att man även skull engagera sig inom IT. Ett pressmeddelande om detta hade fått aktiekursen att rusa i höjden på börsen utan att något konkret hade hänt. Så het var IT-branschen fortfarande. Vi fick informationen vad jag minns en fredag. Nästföljande tisdag skulle Kommunstyrelsen sammanträda och godkänna en första avsiktsförklaring, varpå detaljerna sedan skulle fastställas efter förhandlingar. Någon advokat eller annan extern rådgivare hade i detta läge inte engagerats av kommunen.

Nästföljande tisdag sammanträdde Kommunstyrelsen och beslutade att inleda en försäljning. Den information som lämnades var så gott som identisk med den som partiföreträdarena hade fått. Det enda som inte nämndes var köparens namn och orsaken till detta. Detta offentliggjordes någon dag efteråt när avtalet var påskrivet och enligt börsens regler skulle offentligöras.

Hela situationen kändes för mig absurd. Här satt jag och skulle bestämma för hela partiets räkning om jag tyckte affären var bra. Jag kunde inte rådgöra med någon annan än de som varit närvarande. Ingen av de närvarande visste något om bolaget eller deras företrädare. Det man i princip kunde göra var att gå hem och googla. Det jag därför gjorde var att försöka bilda mig en uppfattning om priset var det rätta. Det var det mest känsliga, utöver köparens eventuella avsikter som de inte redovisade. Principiellt var det, som jag tidigare sagt, inget som helst problem att gå med på affären.

Priset hade fastställts efter förhandlingar där även externa aktörer konsulterats. Alla byggnader var inte färdigställda så slutligt pris skulle regleras när slutligt utfall blivit känt. Priset var den främsta orsaken att fullmäktige inte var eniga. Ronnebypartiets tre ledamöter ansåg det var för lågt. Jag ansåg då och gör så ännu att de hade en alltför akademiska syn på värderingen, och fastnat i olika värderingsmodeller, utan att ta hänsyn till att marknaden inte alltid följer teoretiska modeller. Det fanns även en tidsfaktor som påverkade oss. Marknaden kändes dock skakig vad gäller IT, och köparna stod trots allt inte på kö. Ett snabbt avslut var nog nödvändigt.

Varumärket Soft Center övertogs inte av köparen. De var inte intresserade. Varför redovisades inte vad jag minns. Det var inget som någon hängde upp sig på, möjligen höjdes några ögonbryn.

En svårare nöt var emellertid Högskolan. De var hyresgäster till stora ytor. Idag 13300 kvm av 34600 möjliga. Troligen var det i det häradet redan då. Skolans rektor var på den tiden Per Eriksson.

En avvikelse från ämnet. Rektorn och jag är inte samma person, men förväxlingar lär ha skett vid olika tillfällen. Det var nära att en tidning publicerat rektorns bild vid en insändare jag skrivit. För mig var det smickrande att bli tagen för att vara högskolerektor, men jag tror inte rektorn hade samma uppfattning. Det är därför jag senare alltid använt Skönevik som del av signaturen till det jag skriver.

Rektor Eriksson tyckte inte om att få ny hyresvärd. Detta enligt vad JanAnders Palmqvist meddelade Kommunstyrelsen. Högskolan hade ett antal år fått några miljoner i kommunalt stöd. Det kallades ”Näringslivsfrämjande åtgärder” eftersom det var tveksamt om det var lagligt. Det rörde sig om c:a 3-4 miljoner per år. Efter 2002 har jag inget minne av att några bidrag betalats ut. Frågan är ännu intressant. F n pågår planering av flyttning till Karlskrona av BTH:s verksamheter. För att de skall kunna etablera sin verksamhet har Karlskrona kommun beslutat om stora investeringar i lokaler till förmånliga villkor. Allt för förmånliga anser en del. Rättsligt är frågan oklar, men det kan bli en intressant dom som ger vägledning om hur mycket kommuner är tillåtna att stödja ”sina” högskolor. De är populära att ha i kommuner, och därför är Högskolorna på många håll inte sena med att försöka få kommuner att ”sponsra” verksamheten så mycket som möjligt.

Palmqvist berättade om ett möte som enligt honom lett till att han och rektorn blivit direkta ovänner. Närvarande, förutom de båda, var även representanter för köparen. Man skulle diskutera vissa villkor, bl a ville köparen ha ett längre hyresavtal från Högskolan för att veta att man hade en ”säker” hyresgäst för den ytan under en längre period. Där kom kommunens marknadsföringsstöd upp till diskussion. Enligt Palmqvist hade rektorn kommit sent. När han väl kom satt han kvar i bilen en stund. På mötet skulle han ha både ringt och tagit emot mobilsamtal, och mellan dessa i princip bara sagt ”Jag skall ha 10 miljoner”. Detta skulle vara villkoret för att han skulle acceptera ett långsiktigt hyresavtal. Det löste sig köparens benägna bistånd. Palmqvist vägrade hårdnackat att släppa till något. Han avslutade berättelsen med att de därefter inte hade någon särskilt bra personlig relation. Hur den är idag vet jag inte. Eriksson slutade efter ett tag som rektor för att bli generaldirektör i Vinnova. Från 2009 är han rektor för Lunds universitet.


Vad kan man säga om utvecklingen efteråt? Jag är idag lika säker som tidigare att kommuner inte skall ägna sig åt affärsverksamhet. Tanken bakom deras existens som demokratiskt organ där inflytande och insyn för medborgarna är hörnstenar passar inte in i verksamheter där affärshemligheter ibland är nödvändigt för att driva verksamheten. Utvecklingen inom IT åren efter försäljningen anser jag gett oss rätt som medverkade till att försäljningen gjordes så fort som det gjordes. Soft Center har idag många tomma ytor. Jag tror inte vakanserna hade varit lägre idag med kommunen som ägare, inte heller tror jag vi hade hittat en köpare som skulle lyckats bättre. Med det ointresse som framför allt det största partiet i kommunen, Socialdemokraterna, visar i allmänhet för näringslivsfrågor, och kommunalrådet Palmqvist i synnerhet så står inte företag precis i kö för att få etablera sig i Ronneby.

Om BTH:s förestående avflyttning kan man säga mycket, men kräver en egen artikel. Det jag saknar är tydligare regler för vilket stöd en kommun får ge en Högskola som är verksam i kommunen. Det är bara att inse att för små kommuner som Ronneby och Karlskrona är högskolor en viktig aktör för kommunens utveckling. Den dragkamp som uppstår när högskolorna spelar ut kommunerna mot varandra är olycklig. De risker som Karlskrona nu tar med uppförande av nya lokaler är stora. Ingen vet hur länge en högskola har tillräckligt med studenter. Högskolor finns det många idag i och med tillgången för svenska studenter till utländska lärosäten. BTH har understundom dessutom haft en hög andel utländska studeranden. Det är inte lätt att bedöma hur länge detta varar.

Däremot är jag idag inte lika negativ som förr till att kommuner driver verksamhet genom bolag. Ibland finns det anledning att föra över sådant som inte är kärnverksamhet till annan organisationsform, och då finns i princip inga alternativ. Detta kan vara orsakat av att man vill avgränsa sådan verksamhet som inte skall skattesubventioneras av t ex konkurrensskäl. Det kan även vara ett sätt att föra över tillgångar och/eller verksamhet som man har för avsikt att sälja och det behöver göras en tydlig avgränsning innan.

Det är populärt även bland politiker under 50 att skriva något man skulle kunna kalla memoarer, mitt i sin aktiva tid. Pär Nuder (årsbarn med mig) är ett exempel. Nu tror väl du som läsare att jag fått hybris fullständigt när jag jämför mig med f d statsråd, men det är inte fallet. Även lokalsamhället har sin historia. Den skrivs efter vad de olika aktörerna lämnar för spår efter sig. Under 1998-2006 var jag delaktig i Ronnebypolitiken. Här nedan har jag i ett par olika artiklar berättat lite kortfattat om främst interna händelser i Folkpartiet. De ligger ute mest för att den som av någon anledning vill ta del av händelser i Ronneby, eller hur det inre livet i ett parti kunde te sig. Det är min historia. Den som inte håller med mig får då antingen kommentera det direkt i bloggen, eller svara på egen plats. I kanten finns direktlänkar till de olika artiklarna.

Vid nomineringen inför valet 2006 för Folkpartiet i Ronneby inträffade flera märkliga händelser. I BLT 070316 skrev jag:

”Gruppledarens uppenbara passivitet i kombination med min egen aktivitet antar jag var orsak till att flera medlemmar, både i Ronneby och resten av länet, uppmanade mig att kandidera som gruppledare. Jag valde att ligga lågt med kampanjer och invänta provvalet. Hanteringen av detta provval inom FP-Ronneby var ytterligare ett sorgligt exempel på hur vårdslöst den demokratiska processen hanteras av dem som skall vara dess främsta företrädare.”

I debatten har Nils-Ingmar Thorell (NIT) anklagat mig för att inte acceptera ett valresultat. Detta är helt fel. Jag har inte accepterat turerna som föregick valsedelns fastställande i mars 2006, 6 månader innan valet. Vill NIT rikta uppmärksamhet på valresultatet är det begripligt. Hans beteende vid nomineringen är klandervärd. Då alla läsare inte har kännedom om hur nomineringar normalt går till beskrivs detta först. Sedan följer avsnitten: Nomineringar 1998 och 2002, Händelser 1998-2006, Provval 2006, samt Sammanfattande reflektion 3 år efteråt.

Folkpartiets nomineringar är likartad i hela landet, men varje lokal organisation har frihet att anpassa sig efter egna förutsättningar. Blekinge brukar ungefär i augusti året innan ett val börja med riksdagslistan. Vid de senaste valen hade även icke-medlemmar rätt att nominera, varför det i pressen annonserades om möjligheten. Därefter genomfördes ett provval bland medlemmarna i länet. Resultatet är underlag för valberedningen när de förslår en valsedel som fastställs av ett medlemsmöte. Inför valet 2006 gjordes det i november 2005. Därefter nominerades till landstinget (4 valkretsar), följt av ett gemensamt provval för länet. Resultatet redovisades kommunvis och länsvis, och fastställdes sedan i respektive kommun (gemensamt i Sölvesborg och Olofström). I Ronneby gjordes det samtidigt som kommunvalsedeln.

Gemensamma provval i länet görs då det inte finns bostadstvång i valkretsen utan bara bostadstvång i Blekinge. Antal kandidater är begränsat och ofta förs diskussioner mellan kommunerna när listorna fastställs. NIT har varit förstanamn i flera val i Karlskrona. Ronneby har haft en Karlskronabo på andra plats.

Det har varit provval i de kommuner som önskat det. Orsaken till att alla kommuner inte haft provval är ett begränsat antal kandidater som varit villiga att ställa upp. Det har snarare behövts övertalning för att få kandidater att ställa upp.

Vintern 1997/98 flyttade jag från Göteborg till mina rötter i Ronneby och kom hit definitivt i maj 98. Vid Folkpartiets landsmöte i Göteborg augusti 1997 hade jag berättat om mina planer för NIT som jag känt lite under min tid i ungdomsförbundet i slutet av 70-talet. Vi hade inte träffats på flera år. Jag vet inte om han kände igen mig. Det var inte självklart att jag skulle ägna mig åt politiken, men jag skulle i alla fall flytta mitt medlemskap sedan 1976 till Ronnebyavdelningen. Jag lät mig nomineras i provvalet och kom långt ner, troligen för att bara Nils-Ingmar kände till mig. Hur hanteringen av provvalet var vet jag inte, då jag inte flyttat ner när det genomfördes. Jag vill minnas att listan var klar tidigt och likt provvalets resultat. Jag minns inte att det var någon direkt mördande konkurrens om platserna snarare tvärtom.

Vid valet 2002 hölls inget provval. Listans topp ansågs ganska given. Kerstin Johansson (KJ) kunde tänka sig att fortsätta en period till, men sa sig inte vara främmande för att lämna grupplederskapet till Heli Berg (HB). HB ville inte ha förstaplatsen då hon redan nominerats till förstaplatsen på riksdagslistan. Få räknade i februari 2002 med en plats i riksdagen p g a opinionsläget i riket. KJ talade t o m om att dra sig tillbaka under perioden om inte HB kom in i riksdagen. Hon kände det svårt att kombinera arbetet på apoteket med politiken. 

NIT, den mest kända kandidaten, var den som antogs få flest personvalskryss. Han var överlägsen 1998. Så blev det även 2002. Han ville inte stå överst eftersom han gjorde det på landstingslistan. NIT ville inte toppa två listor. Han avsåg även att trappa ner på kommunpolitiken och satsa på landstinget och Region Blekinge. Därför blev rangordningen 1. KJ, 2. NIT, 3. HB och 4. jag själv. Jag hade skrivit lite i pressen, men inte särskilt mycket. Mitt uppdrag hade varit ersättare i kommunstyrelsen. Särskild uppgift var budgetfrågor, som Kerstin tyckte var jobbiga och svåra. Om min 4:e plats hörde jag ingen invändning och jag var nöjd med placeringen. Övriga platser tillsattes som valberedningens föreslagit. Den leddes av NIT. Hur man resonerade vet jag inte, men jag hörde ingen väsentlig invändning varken före eller efter årsmötet i februari 2002.

Under tio år före 1998 hade jag bara gått på några årsmöten i Folkpartiet i Göteborg. Jag var auktoriserad revisor och hade inte tid med politik. Det var inte särskilt lämpligt heller p g a jävsfrågor. I Ronneby mottogs jag med öppen famn, då bristen på folk var skriande. Efter valet blev jag partiets ersättare i Kommunstyrelsen (KS), och gruppledaren KJ ordinarie. KJ hade tidigare suttit i Socialnämnden som då omfattade betydligt fler verksamheter än den nuvarande nämnden. Hon kände sig obekväm och var duktigt nervös inför första mötet. Min främsta uppgift var budgeten, som där KJ kände sig extra osäker. Det löpte någorlunda under mandatperioden, även om jag förvånades över KJ:s små kunskapsmässiga framsteg.

Valet 2002 gav Folkpartiet fem mandat i fullmäktige (KF) och två i KS. Nu märkte jag första gången avoghet från NIT, men förstår ännu inte varför. De stora konflikterna kom senare. Han var sur över att ha missat riksdagsplatsen, och detta gick möjligen ut över andra, fastän han själv avstått från den. NIT är en fåfäng människa. Möjligen var det orsaken att han aldrig erkände besvikelsen. Själv kände jag stor glädje över valresultatet inte minst för HB:s skull. Hans första tecken på avoghet var att jag skulle bli ersättare i KS, fast jag klargjorde att eftersom budget och ekonomi som var mitt största intresse var en ordinarie KS-plats min första önskan.

De vanligaste kommunala frågorna Skola och Omsorg har aldrig varit mina största intressen. NIT hade fått för sig att det skulle se ”snyggt” ut om Folkpartiet hade två kvinnor i KS. Hans andra kandidat, utöver systern KJ var dessutom förstagångsväljare 2002. Han var ordförande i valberedningen och hans dominans så stor att jag är osäker om det fanns någon mer. Hans kandidat tackade nej, och då fanns ingen annan intresserad. Om NIT redan här såg problem i framtiden gällande den egna hegemonin vet jag inte, men började ana det. NIT började redan nu kännas en aning obehaglig i vissa stunder. Därför valde jag att lämna styrelsen i länsförbundet för att slippa ifrån honom lite mer. Jag hade varit ordförande i arbetsutskottet, en meningslös uppgift när ombudsmannen NIT gjorde vad han ville ändå. Möjligen pratade han med länsförbundets ordförande innan han bestämde vissa saker, men jag vet inte säkert. Jag förstod ett par dagar efter min avsägelse att han hade agerat för att avsätta mig ändå. KJ ville ha den och kom och ville att jag skulle avsäga mig den till förmån för henne. Hon visste inte då att jag redan gjort det.

I sju år arbetade jag med budgetberedningen. Samma scenario upprepades varje år internt. Jag fick först förklara för Kerstin skillnaden mellan balans- och resultaträkning, samt investerings- och resultatbudget. Det tog några år innan jag förstod hur lite hon verkligen begrep. Mina försök till förklaringar följdes lika säkert som amen i kyrkan med utbrottet. –Jag hatar alla dessa siffror, varför kan vi inte prata visioner istället? Jag försökte förklara att var sak har sin tid. Visionerna skulle man diskutera innan för att sedan kunna omvandla till konkreta förslag. Hon tog aldrig några direkta initiativ som gruppledare till sådana diskussioner vid gruppmötena. Varje år påstod hon sig dock till slut ha förstått hur allt hängde ihop. Jag tror inte på det idag, men möjligen då.

KJ skrev 2002-06 inga egna debattinlägg eller insändare i lokaltidningarna, något som vanligtvis ligger på gruppledarens ansvar. Pressmeddelanden, motioner och artiklar som publicerades av KJ var huvudsakligen producerade av andra, bl a mig. Det enda egna initiativ jag minns var då hon en gång frågade fullmäktiges ordförande varför det fanns så få kvinnor i fullmäktige. Ordföranden Nils-Olof Olofsson hade svårt att svara då han inte förstod vad hon menade. Det fanns möjligen fler frågor, men inga jag idag minns. KJ:s bristande aktivitet tror jag berodde på oförmåga att uttrycka sig begripligt i skrift. När jag ibland nämnde hennes passivitet i pressen svarade hon vanligen med svavelosande utbrott om ”duktiga pojkar” som aldrig hjälpte henne, även om jag själv alltid framhölls som undantag, vilket hon inte gjorde med NIT. 2002 hade hon varit gruppledare i sju år och inte gjort särskilt stora framsteg. Det var inget hon reflekterade över. Hon saknade självinsikt om svårigheterna för uppdraget.

En fråga där jag hade annan uppfattning än de flesta andra i partiet, och där jag valde att följa min övertygelse var Vidablicks framtid. Skulle det byggas om eller ersättas med andra alternativ. Jag har en grundprogrammerad skepsis mot höghus efter att ha vuxit upp i miljonprogramsmiljö. In i det sista försökte jag att hitta positiva skäl med en ombyggnad av Vidablick. KJ var vansinnig för att jag inte rättade in mig i ledet. Vid det avgörande gruppmötet var hon så hånfull och förlöjligade mig hela tiden. Jag var 15 sekunder från att lämna partiet då i januari 2003. HB var närvarande vid detta möte, och tystade ner KJ när hon beskrev hur riksdagsgruppen hanterade liknande situationer. Eftersom jag gjort som man gjorde där, d v s meddela gruppen innan fullmäktiges möte, blev KJ tyst. Hon visste inte vad hon skulle svara. Däremot tilltalade hon mig inte under fyra månader.

Det som fick mig att definitivt tappa förtroendet för KJ var efterdyningarna till apotekshistorien. KJ blev i augusti 2003 anmäld för förskingring av sin arbetsgivare Apoteket AB. Anmälan kom till pressens kännedom i februari 2004. I mars 2004 meddelade åklagaren att förundersökningen lagts ner i brist på bevis. Apoteket AB begärde ingen överprövning av detta. Därmed var frågan avklarad i juridisk mening. Inget åtal. Ingen skuld.

Händelsen hade fått stor uppmärksamhet i media. KJ var medialt tilltufsad. Det var främst orsaken till varför hon slutade sin anställning, efter 40 år frivilligt, med en uppsägningslön på 7 månader, som väckte frågor. I januari 2004 fyllde hon 60 år och hade rimligen 5 år kvar till pension. Något nytt jobb att gå till hade hon inte. De exakta omständigheterna till varför hon slutade vet jag fortfarande inte. Det allvarliga var att som offentlig person kan man inte bortse från förtroendeaspekten vid den här typen av händelser. Det är en av baksidorna med att vara en offentlig person. Den juridiska delen var avslutad, men många väljare tvivlade fortfarande på om hon var oskyldig. Jag fick sådana frågor från väljare så gott som varje vecka främst under perioden september 2005-april 2006 när nomineringstiderna nalkades. Jag uppmanade flera gånger KJ ge sin bild av vad som hänt offentligt. Hon vägrade och bara skrek så fort ämnet kom på tal. Jag gav upp någon gång i november 2005.

Osäkerheten om KJ:s förmåga att klara gruppledarskapet och hennes osäkra anseende hos väljarna gjorde mig definitivt övertygad om att hon var omöjlig som gruppledare. Redan vid årsskiftet 04/05 hade jag bestämt mig för att inte fortsätta med politiken om KJ förblev gruppledare. Främst hade jag tröttnat på att diskutera budget med en som ingenting begrep. Att tala om det för henne hade varit som att leka med tändstickor i en krutfabrik. Hon tålde ingen kritik.

Uppenbarligen ansåg andra det med. Jag uppmanades av medlemmar både i Ronneby och resten av länet att kandidera som gruppledare. Frågan för mig var bara hur jag skulle gå till väga. Det ärligaste hade varit en konfrontation. För mig var det inte troligt att KJ eller NIT skulle acceptera detta. NIT hade i större utsträckning än förr varit synlig med kommunalrådet på fotboll och var mycket sugen på att någon gång få makten. Det har jag beskrivit tidigare. KJ behövde inkomster när hon slutat på Apoteket. Hennes planer på att dra sig tillbaka fanns inte kvar. Min inställning till samarbete med sossarna var välkänd. Det skiljde för mycket för att kunna kompromissa så att båda partiernas väljare skulle acceptera det. Det skulle bli strid helt enkelt. Jag teg för att avvakta provvalsresultatet, utan några interna kampanjer. Jag ville ha spontan reaktion från medlemmarna för att avgöra min framtid.

Såväl jag som HB påpekade tidigt att vi ville ha provval inför valet 2006. För egen del ville jag ha signal från medlemmarna om vad de tyckte om oss som lett partiet. Jag hade varit vice gruppledare (till KJ:s stora irritation, hon tyckte att en sådan inte behövdes) och var en som skulle prövas. KJ sa att hon tyckte det var självklart. NIT sa ingenting när jag framförde det. Om fler medlemmar ville ha provval vet jag inte. Eftersom KJ var ordförande i föreningen och NIT ombudsman (på 5 % för att fylla ut sin inkomst) så var det uppenbart att de hade ansvaret för genomförandet. Inte det praktiska som det fanns arvoderade personer som skötte, utan att ge direktiv om vad som skulle göras. NIT var även ordförande i valberedningen, där även jag själv, HB och två andra ingick. KJ och NIT gjorde ingenting för att provvalet skulle bli av. KJ sa dessutom rakt ut att hon inte tänkte göra något åt det. Varför vet jag inte. Medlemmar hörde av sig och undrade när pappren skulle komma. Även personer på länsnivå sa rätt ut till mig, att det var uppenbart att KJ och NIT inte ville ha provval. Jag fick se till att ta de nödvändiga foton och de kandidatbeskrivningar som fattades till pesentationen. Till slut kom utskicket iväg. 40 röstade till slut. Det var en bra svarsfrekvens, mer än hälften av medlemmarna.

NIT hade kallat till valberedning i sin bostad en tisdag kl 14.00. Han visste att HB då satt i sitt riksdagsutskott och inte kunde närvara. En av de andra kom aldrig och hörde inte av sig. Än idag kan jag inte slå bort tanken att detta var väl planerat från NIT för att slippa ev ”obehag” om valresultatet skulle bli svårtolkat. 39 röster godkändes. Man fick markera 2 kandidater med ettor, 3 med tvåor och 3 med treor. Metoden användes i hela länet och kan sägas vara etablerad. Olika varianter för uträkning finns. Den som NIT förespråkat - och ofta uppfattats som officiell - är att först räknas förstaplatserna, sedan första- och andraplatser utan inbördes ranking. Slutligen totalt antal röster. Resultatet för de fyra främsta platserna blev:

                                                ”Ettor”   ”Tvåor”   ”Treor”   Totalt
1. Nils-Ingmar Thorell                  25           2              5         32
2. Per Ericsson                             13         14             7          34
3. Susanne Östergaard                  8           10           14          32
4. Kerstin Johansson                    16            9             5          30

NIT avstod förstaplatsen då han hellre ville stå etta på landstingslistan. Enligt den av NIT och övriga förespråkade räknemetoden var jag tvåa och beredd att acceptera första platsen trots insikten att det skulle bli mycket problem med KJ, som inte skulle acceptera detta. Problem väntade jag även med NIT. Nu återstod hur situationen skulle lösas. Jag tänkte inte föreslå mig själv. Det är emot mina principer. Mitt förslag skulle bli att ge ett uppdrag detta till de tre som inte var inblandade direkt eller genom släktskap, HB och de två andra som ingick i valberedningen – att ta fram ett förslag efter en undersökning om hur stödet såg ut i partiet.

NIT tog först till orda. Han spände ögonen i mig (ingen rolig upplevelse som jag skrivit om förr) och basunerade ut: Ja det får bli Kerstin som blir etta för hon har näst mest ettor…

I ett svep hade NIT hittat på en ny metod som passade för stunden. Jag bestämde direkt att ge upp - kanske lite lättvindigt. Hade jag fått förstaplatsen hade jag fått problem med NIT och KJ som inte hade accepterat andrafiolen. Mitt korthuggna svar var att ”om du säger det så får det väl bli så då”. Efter stund gick jag därifrån.

Man kan naturligtvis fråga sig: Var förstaplatsen viktig? Var det fåfänga?

Inte för min del. Gammal praxis gör förstaplatsen till partiets gruppledarkandidat. Jag väntade ändå en månad med att dra mig tillbaka för att tänka till en sista gång. Personvalskampanj hade varit ett alternativ. Jag bedömde det som lönlöst. Det skulle bara ha retat upp NIT och KJ. Jag är inte tillräckligt känd i Ronneby och då hade jag bara bott här i 8 år. NIT och KJ har bott här sedan tidig barndom på 50-talet. Det fanns inga tillräckligt starka band från t ex skoltid och arbetsplatser att falla tillbaka på. Mina upparbetade nätverk fanns främst bland andra politiker och personer med öppna sympatier i andra partier. Mitt skrivande i pressen såg jag inte som tillräckligt. Det var även för mig även uppenbart efter farsen vid rösträkningen att det skulle ha obstruerats från NIT och KJ som i praktiken hade kontroll på valkassan. Jag lämnade sedan de flesta uppdragen diskret för att inte väcka negativ publicitet i media.

I april 2006 meddelade jag min avsikt att t v inte delta i KF och KS. Jag ville inte vara i närheten av KJ och NIT längre. Jag fortsatte så gott det gick med Byggnadsnämnden och Ronnebyhus. Efter september blev även detta sporadiskt då jag helst ville bort från Ronneby och försökte vara mycket i Lund med att fortsätta avbrutna studier i Historia, mitt gamla favoritämne sedan barndomen.

När man läser ovanstående är det lätt att tro att jag är en bitter gammal surpuppa. Kanske var jag även det i vissa stunder. Det som stör mig mest i hela denna historia är den genuina falskhet jag tycker att NIT och KJ visat. De är tilläckligt enfaldiga för att tro att omgivningen inte begriper vad de håller på med. Möjligen är det detta som fått en företrädare för ett annat parti att offentligt uppmana dem att sluta med politiken. En fullständigt unik handling, då det finns en oskriven regel bland partierna att inte lägga sig i inre angelägenheter. Kommunalrådets försvar av NIT och KJ får sägas vara ungefär lika anmärkningsvärt. Offentligt stöd har de bara fått från en partimedlem som blivit medlem efter att jag dragit mig tillbaka, och som sagt kommunalrådet, vilken utsatts för likartad kritik från medlemmar i hans eget parti. Att politiken blivit en födkrok.

Problemet för många politiker i NIT:s situation, och för övrigt även kommunalrådets, är att de inte har ett arbete att gå tillbaka till när de röstas bort. Det är ett nationellt problem, och något som borde uppmärksammas bättre av främst media. Att politikerna i Sverige skall ta initiativet är knappast att räkna med eftersom allt för många då skulle såga av den gren de själva sitter på. Icke desto mindre är beteendet inte acceptabelt.

KJ tror jag hade haft större chans att kunna lära sig hantera uppdraget om hon fått utveckla sig utan sin företrädare som gruppledare, brodern NIT. Han har erkänt svårt att spela andrafiolen och kan inte undvika att lägga sig i när det inte blir som han finner bäst. Det är ingen tillfällighet att han understundom redan i ungdomsförbundet på 70-talet ådrog sig öknamnet ”Nils-Ingmar Styr Och Ställ”. Det är inget särskilt konstigt att den som lämnar det yttersta ansvaret drar sig undan helt, tvärtom ganska vanligt. Den insikten har dock inte nått NIT. Behovet av försörjning har dock stått över allt annat för NIT och efter att ha slutat på apoteket även för KJ.

Det finns mycket mer att säga i denna historia. Tillräckligt mycket och graverande för NIT:s och KJ:s trovärdighet har kommit fram. För min del sätter jag nu punkt för denna debattrunda. Den inleddes av ett TV-inslag som jag inte tog initiativet till, och jag har sedan svarat på ett antal angrepp i media. Under förutsättning att inga nya angrepp, i synnerhet felaktiga, eller fakta kommer i dagen tänker inte jag ta upp tråden på eget initiativ.

Jag tror att Folkpartiet i Ronneby kan komma tillbaka och bli ett seriöst alternativ till det socialdemokratiska vanstyret som präglat Ronneby, i vart fall sedan 1998 då jag flyttade hit. Men då måste partiet byggas upp igen från grunden, utan att gamla egotrippade bråkstakar som NIT, KJ och jag själv blockerar konstruktivt arbete. Därför har jag lämnat det lokala Folkpartiet, och kommer att fortsätta med politiskt arbete i ett annat parti som väl motsvarar mina värderingar och politisk inriktning, Ronnebypartiet. Nu vill jag ägna tid åt det.

KJ har offentligt meddelat att hon drar sig tillbaka efter nästa val. Sådant har hon talat om förr, men troligen mest varit intresserad av att bli övertalad att stanna. Mandatperioden går ut december 2010. KJ fyller 67 år i januari 2011 och blir då definitivt pensionär. Jag vet inte om dessa två fakta har något samband, men har mina aningar. NIT har sagt att han tänker fortsätta efter nästa val. Om han inte övertar uppdraget som gruppledare, i praktiken är han det redan, KJ är en statist, så får jag bara önska KJ:s efterträdare ”Lycka till!” med följdorden att nogsamt göra upp om arbetsfördelningen med NIT och därefter hålla honom i strama tyglar, annars blir uppdraget omöjligt att fullfölja.

Må väljarna 2010 döma och avgöra vem som hade rätt under den gångna perioden.

Jag har skrivit tidigare på Tankar från Skönevik om interna förhållanden i Folkpartiet. Jag kommer mest att använda denna för att dels lägga ut en mer sammanhållande berättelse för beskådan av den som är intresserad, samt att bemöta de påståenden som eventuellt kan komma i frågan. Tankar från Skönevik kommer i framtiden att ägnas åt de frågor som nu är aktuella i ronnebypolitiken, men det kan inte uteslutas att några svängar mot syskonen Thorell kan komma med, men då mer som ett nödvändigt komplement till det huvudsakliga innehållet.