Metrobloggen

I don’t believe in exile

But I believe in the sensation
of holding you close

Poesifrosseri. Nick Cave kan vara helt bäst.

--------------------------------------------------------

Outside my window the world has gone to war
Are you the one that I’ve been waiting for?

O we will know, won’t we?
The stars will explode in the sky
O but they don’t, do they?
Stars have their moment and then they die

There’s a man who spoke wonders though I’ve never met him
He said, "He who seeks finds and who knocks will be let in"
I think of you in motion and just how close you are getting
And how every little thing anticipates you
All down my veins my heart-strings call
Are you the one that I’ve been waiting for?

/ Nick Cave and the Bad Seeds

Jag är så frustrerad att jag inte finner något adekvat uttryck i vår inhemska vokabulär för att beskriva mina känslor.

Thomas von Brömsen plirar illmarigt ner på mig från datorskärmen. Jag knäpper honom med fingrarna när han blir för jävlig. (Thomas är en urklippt Thomas från en tidning. Han är anställd vid mitt skrivbord för att bära hundhuvudet när något går snett. Vet inte hur jag skulle klara mig utan honom.) Hur som helst får han ta mycket skit. Especially in these times. Jobbar som en koncentrationslägersfånge. Längtar helt mycket efter att få kyssa en mycket speciell person. He went away for ze holiday... but i feel like the KKK took my baby away.

Mina tankar far fram och tillbaka mellan hopp, lycka och tvivel. Hade förvisso ett glädjeinjicerande samtal med en fantastiskt vis dam tidigare idag. Kontentan var att man bör leva i nuet. Och i nuet känns det ju helt fantastiskt. Forza nuet.

Vem bestämmer vad som är verklighet? Nu kom jag att tänka på den där apelsinen igen. Vi tar det en annan gång.

Jag vill sväva bland toner tills du

står här igen

Och plockar ner mig från molnen

Jag vill andas dina andetag

Fläta fast dina fingrar i mitt hår och gömma

alla anledningar för dig att gå

eller någonsin lämna mig igen

Har uppenbarligen problem att komma upp med bra headlines.

Ritat igen. Resultatet kan ni se nedan...

Andra saker jag företagit mig det senaste har varit:

Ukulelespelande

Jag kan nu efter knappt två månader (eller vad för slags kvantitet i tidsaspekt som kan ha gått sedan jag svor att lära mig) cirka 15 ackord. Och ganska många låtar. Låtar som jag kan:

Oops... I did it again

Blitzkrieg Bop

I'm a believer

Take on me

Dock of the bay

Somewhere over the rainbow

Ring of fire

Folsom prison blues

White sandy beach

En kulen natt

... samt fler

Detta öppnar för att jag kommer att rekrytera någon som kan spela typ bongo eller melodica eller något annat suspekt instrument för att starta en efterbliven liten musikgrupp. Skicka ansökningarna per röksignal eller signalera med kroppsspråk vilken position i truppen (som för tillfället består av mig, mig och mig och mig, bara mig och inte ens min mamma) du är intresserad av.

Annars har jag idag, hör och häpna, tränat på gym. Rättelse: jag har "varit på gym". Det luktade svett där och jag fick lite panik. Gick runt och kände mig lite bortkommen och stundom även ganska hånfull mot tonårsgrabbarna som lyfte alldeles för tunga vikter med sina små sparriskroppar. Däremot har jag konstaterat att mina förtvinade små muskler skulle behöva sig ett litet lyft. Så skulle även min slappa röv, mina slappa bröst och min slappa fula frisyr. Slapp är ett roligt ord.

Kanske jag tar tag i även mitt fysiska liv i vår. Den som lever får se. Nu ska jag nog se. Förmodligen något menlöst teveprogram eller en dokumentär om brittiska transvestiter på femman. På femman visar de alltid dokumentärer om brittiska transvestiter. Och sådant som man skulle kunna tänka sig hamnar under samma kategori.

Good evening!

Hej. Jag hinner inte reflektera och skriva intressanta betraktelser i denna stund, trots att vissa efterfrågar det. Jag är i färd med att utveckla mina konstnärliga sidor. I helgen har jag gjort ett porträtt till min vän Linda. Detta föreställer hennes söta dotter Casandra. Känner mig ganska nöjd, även om jag tröttnar lite på finjusteringar och nästan skippar slutfinish totalt. Har varken knådgummi eller vettiga sudd hemma... Well, well. Kanske jag ska lägga upp fotot jag utgick från också, så att ni kan göra en bedömning av huruvida det är lagom likt modellen...

Jo, jag gör det:

Känner mig genast mindre nöjd. Ska nog ta tillbaka det där att den är "klar". Ser tydligt att den inte är det. Skit samma. Jag räknar kallt med att ingen anmärker på skuggfel. Just nu.

Jag undrar om de avlyssnat mig och tjuvläst min blogg på uppdrag av försvaret för att sedan tvinga mig bli hovnarr med en sån där bjällrig mössa för att psykiskt bryta ner mig till den punkt att jag går med på vad som helst för att senare övertala mig att dansa och sjunga klassiska hawaiianska folkvisor för prinsessan Lilian varje torsdag klockan halv två eller någonting åt det hållet. Hon kan inte ha det för kul. Nej, varför säger jag så, hon kanske har det jättekul typ oftare än vem som helst.

I varje fall inte ofta man får så fina vykort nu för tiden eller vad säger ni?

Jag undrar lite varför statens detektivbyrå poststämplar sina dokument i Malmö...

Men det kan ju finnas tusen förklaringar på det.

Nu ska jag äta något innan jag avlider.

Godkväll!

Okej

Möte med chef i fredags. Följden blev följande: Det fixar sig.

Då var det avklarat. Livet går vidare. Känner nu att jag måste sätta upp små intressanta mål i livet, jobbar på dem under våren och klarar dem. Annars blir tillvaron tom och meningslös.

Klarar jag dem kommer jag inför sommaren 2009:

• Kunna spela ukulele typ skitbra

• Måla apsnyggt med olja

• Spela in en musikvideo med mitt snygga band och få ett erkännande i vår vänskapskrets and beyond

• Ha besökt ett nytt land och utforskat dess kulturella utbud

För att förbereda mig inför dessa fantastiska utmaningar har jag åstadkommit följande:

Införskaffat instrument i form av mikroskopisk gitarr, även kallad ukulele. Jag tycker det är fränt att spela gitarr, men accepterat faktum att mina fingrar inte är konstruerade för att förflytta sig mellan ackorden på en gigantisk jävla gitarr (hur fan gör man!?) och därför backat ett steg på skalan och stannat vid en brinnande längtan att lära mig spela det här fåniga instrumentet istället.

Fått mina önskningar infriade på julaftons afton genom att inkassera presenter med innehåll som gör det möjligt för mig att kunna påbörja mitt oljemålningsprojekt. Man skulle också kunna säga att jag har färg. Nu har jag färg. Du vet vad man brukar säga, "Utan färg, ingen tavla". Förvisso brukar man inte säga det, men detta faktum förminskar inte sanningshalten i påståendet.

Startat ett band. Under föregående år stakades visioner ut om en framtid för öststatselectrodiscorapgruppen Sneaky Females. Scenkostymer finnes till låns hos vår manager och producent, så i själva verket är det bara att sätta planen till verket. Watch out for baggy catsuits, oförglömliga moves och två oemotståndligt förföriska ukrainskor.

Snart bokat tågbiljetter till Tjeckien. Enligt ryktet ska det finnas någon katedral där, byggd av människoben. Ni förstår ju själva att det genast måste beskådas.

Med reservationer för ytterligare tillägg längre fram.

Ikväll blir det spontan afton i sällskap med okända människor, tydligen har jag och Karin blivit bjudna på en fest, hos någon, någon stans i 036-området. Stay sharp and alert!

Hoppas att jag snorar ner tangentbordet. Det är Christoffers.

Jag är sepeförkyld, ensam, uttråkad och arg.

Planer inför kvällen:

Se på en dålig film, dricka upp alla äckliga öl i kylen, samt röka alla äckliga cigaretter och få ännu mer ont i halsen. Kanske även skaffa cancer.

Saknar Ellen, hon är hos Jocke och inkasserar ännu fler onödiga presenter.. Värt att dokumentera är att hon nu slutat med napp. Tomten var här och hämtade dem. Ok, för helvete, det var jag som tog dem, jag bara sa att det var tomten. Den respekten hon har för tomten kommer hon aldrig att ha för mig, det är bara att inse. Därav nämnda nappbeslagtagningsmanöver, eller vad man kallar liknande tillslag. Nåväl, slutet gott, allting gott. Skulle man kunna tro.

Om det inte var så att man varit på hemska a6 idag, bara för att inte alls hitta en klänning till nyår, och istället komma hem med fler onödiga grejer från Kicks att kleta i ansiktet... Bull.

Ja ja, whatever. Egentligen skulle lördagen ha spenderats på fetischfest i Göteborg, men sjukdomar och hemskheter satte stopp för det. Jobbade på Ria-center halva dagen istället och försåg "the less fortunate" med frukost och lunch. Det skär lite i hjärtat när man ser tjejer som knappt är myndiga, totalt nerknarkade och i armarna på äckliga gubbar som är dubbelt så gamla och dubbelt så nerknarkade. Livet går hårt åt vissa.

Ofta önskar man sig mer än man har. Ibland behövs andra perspektiv. Jag orkar inte vara någon tvåtusentalsyuppie med blekta tänder och plastpattar. Har fan inte rakat benen på en månad. Mina uppseendeväckande långa bröst brukar jag rulla upp på en liten pinne innan jag tar på behån. Min frånvarande platta mage ersätts numera av något som fungerar som tvålkopp i duschen om man drar tillräckligt hårt i fläsket. Jävla praktiskt.

Who cares, vissa har varken armar eller ben.

Jag vet inte riktigt vad som var min poäng idag, men jag tycker att vi sätter punkt här, innan någon börjar se otäcka bilder famför sig.

Pga översvämning har jag spenderat några dagar i bloggavhållsamhet.

(Däremot har det trots detta varit många besök här, faktiskt, till min stora förvåning och kanske glädje, beror på hur man ser det)

Hur som helst så kommer man hem efter en dags jobb full med stress, press och julklappshets och tänker att nu ska jag äntligen få duscha, ta det lugnt, se på dåliga sitcoms på tv och allt annat man vill göra när man kommer hem från en dags jobb full med stress, press och julklappshets.

Så det är vad jag gör.

Jag tänker i vanlig ordning som man gör när man duschat att nu ska jag mest torka mig.

Drar undan duschdraperiet och får en stroke.

Något rör har pajat och det forsar ut vatten från väggen, det är en sjö i halva hallen och all annan beskrivande information om hur katastrofen ser ut är överflödig. Tänk tsunami. Nästan.

Jag försöker vara rådig och snabbt fundera ut en handlingsplan, men avbryts av dörrklockan och på något sätt känner jag att jag ska öppna dörren fast jag inte har kläder på mig.

Så det är vad jag gör.

Där står min nervösa granne från våningen under min och undrar om det kanske möjligen kan tänkas vara något litet fel, kanske bara pyttelitet, hemma hos mig, eftersom vatten formligen rinner från hans tak ner på vederbörandes huvud.

Vi ringer första bästa jourhavande rörmokare (varför kan inte alla vara som Jon bon Jovi i Ally mcBeal?) och något förmodligen skäggigt svutto lovar att dyka upp så fort som möjligt för att åtgärda felet.

Dagen efter blir jag uppringd på jobbet och upplyst om att julen är förstörd. Så låter det åtminstone i mitt huvud:

"Hej, julen är förstörd. Det är grava vattenskador i lägenheten och vi ska nu bryta upp hela ditt golv och blåsa torrt och lägga dit ett nytt golv och det kommer ta typ... Ja, räkna med tre veckor."

Hur som helst lovar de att man åtminstone kommer att kunna använda badrummet igen följande dag. Jag kommer hem från jobbet följande dag och finner en lapp där det står att "felet är åtgärdat". Jag i min dumma lilla värld tror att det betyder att felet faktiskt i själva verket är åtgärdat och sätter igång tvättmaskinen med allt det som blev blött och surt i tsunamin (mest handdukar i badrummet).

Felet är inte åtgärdat.

Vatten sprutar åt alla håll och jag blir galen och dricker upp en flaska vin själv framför tv:n och skriver ett långt argt sms till inteJonBonJovi.

Han lovar att kolla igen på felet nästa dag som blir IDAG, just denna dag som är nu.

Jag kom nyss hem och fann en ny lapp där det återigen stod att de varit där och att felet var åtgärdat, samt att jag skulle ha en trevlig helg. Jag tänkte att nu är det hugget i sten. Lagat två gånger, säkert som berget. Nu. Nu funkar det.

Tror ni det funkade?

Jag testade genom att sätta på en kran. Hånfullt forsade vattnet oavbrutet ur väggen. Jag fick panik och hjärnblödning och ringde min pojkvän som ska föreställa bland annat ett stöd i livet och i jobbiga situationer och förklarade livet och den jobbiga situationen. Han i sin tur gapade på mig och tyckte att jag:

"skulle hänga upp handduksjävlarna som blivit blöta innan de möglar och blir förstörda för om de skulle mögla och bli förstörda så är det ju rent för jävligt och så fruktanshemskt onödigt alltså!!!".

Jag blev förbannad och slängde på luren.

Så jag sket i Jon bon Jovi och "felet åtgärdat"-lappar och knep mitt trumfkort. Konsulterade min fader i himmelen:

"Snälla Gud, jag orkar inte"

Nu fungerar det.

Helt plötsligt har vattnet slutat forsa ut. Det läcker inte längre. Det är sant. Jag har nu duschat och tvättmaskinen är på med handdukarna i.

Livet är outgrundligt. Ack ja.

Det här inlägget ska bli kort. Dagen har ägnats åt lussekattsbak.

Resultatet blev egentligen inte sååå många lussekatter. Ellen envisades med att göra runda små klumpar. Hon dekorerade dessa med ett russin i mitten. Christoffer åstadkom en lussesnigel och två stycken märkliga kreationer, påfallande lika ett par manliga genitalier och ett hakkors.

Dock hävdas bestämt att dessa ovan nämnda bullar skapats utefter inspiration från traditionell julbakskonst. De finns t om. avbildade i kokböcker. Få inte för dig någonting annat.

Jag hade inhandlat dyrt glanspapper, dyrt annat papper, dyra flörtkulor, en ny dyr vass sax m.m. för att i helgen ägna mig åt dyrt julpyssel.

Min dotter hade missuppfattat det hela och trodde att vi skulle pussla hela helgen. Det blev för övrigt inte jättemycket gjort, varken pysslande eller pusslande. Jag gjorde ett halvt julkort och Ellen ritade en fin snögubbe som hon sedan målade över. Det var synd.

Igår var vi en sväng på länsmuseet för att bevittna en vernissage, Länssalong 08. Mina vänner är så duktiga. Nästa gång ska banne mig jag också lämna in någonting. Jag är så inspirerad just nu. Det kan i och för sig gå över fort. Det vet jag av erfarenhet. Men jag siktar på att bli mer konsekvent. I allt.

Jag drömde att jag hade ett koncept. Mitt koncept var så jävla bra. Jag tänkte, "det här är perfekt". En genomtänkt tanke, en idé, en utarbetad livsplan. Jag tänkte ringa Karin, bara för att exalterat få utropa:

"Jag har mitt koncept!"

Nu har jag totalt glömt bort vad som var mitt koncept. Verkar som att jag i fortsättningen får ha med mig ett anteckningsblock också. Även när jag sover.

Hej.

Ser jag ut som en man? Verkar jag som en man? Låter jag som någon som heter typ Patrik? Va? Va? VA!!??

Till saken:

En kund ringde in igår och jag presenterade mig enligt vanlig ordning. Min standardöppningsfras i telefon lyder enligt följande:

"Ja, det är Carin...?"

Då säger mannen på tråden

" Hej Patrik, det är såhär, jag undrar blabla bla xxx och så vidare"

Jag skiter i att påpeka mitt nyvunna tilltalsnamn och tänker att han fattar snart att han hört fel. Han kommer känna sig dum när han hajar att jag är en kvinna. Döm om min förvåninig när han envisas med att fortsätta kalla mig för Patrik flera minuter in i samtalet. Han ber Patrik (alltså mig) om hjälp med diverse problemlösning hos kundtjänst för hans företags räkning och jag liksom vet inte riktigt när jag ska flika in ett

"jag heter för fan inte Patrik, ditt farstufödda kötthuvud"

Detta blir liksom alltså inte av alls och innan vi lägger på ber han om mitt efternamn. Jag bara liksom säger det och tänker att nu är jag Patrik Ydman. Nämnda kund uppfattar givetvis detta mitt efternamn fel. Han uppfattar det som Nyman. Jag orkar inte reagera och rätta honom ens nu. Jag inser att det är försent att efter att flera gånger ha blivit tilltalad med Patrik, helt plötsligt släppa bomben att han har missuppfattat mitt namn. Tvåfaldigt. Missuppfattat allting. Namnet, ärendet, fakturan, situationen och meningen med livet i allmänhet.

Det är försent helt enkelt. När vi lägger på och han säger "tack för hjälpen, och ha en trevlig helg nu Patrik", accepterar jag detta faktum att jag fått en ny identitet. Jag liksom bara "Inga problem, herr Kund, Patrik Nyman, at your service"

Tiden som sedan följde kände jag mig typ som Stålmannen eller nånting, med ett fräsigt alterego

- Patrik Nyman - what you want, he has got it!

ändå tills min chef idag på lunchen kallade mig för Ulrik.

Jag orkar inte längre!

Däremot har jag fullföljt min läxa och skissat lite grann. Min dotter satt vid köksbordet och la pärlplattor idag ("pärlade" som hon själv skulle ha uttryckt det) och jag tog tillfället i akt och ritade av henne i förbifarten. Det var svårt. Såhär blev det i alla fall:

Ibland känner jag mig jävligt kreativ och vill måla och rita saker. Det här är det senaste i raden av alster som aldrig blir färdigt. Jag har nu bestämt mig för att bli mer produktiv och från och med nu alltid ha med mig ett skissblock. Starting tomorrow.

När jag inte skapar någonting känner jag mig ungefär som en invalid valross med för högt kolesterolvärde. Livsgnista noll. Därför har jag nu tagit tag i saken idag, som fan. Och bestämt mig för att "här ska minsann bli någonting av". En spark i röven till mig själv helt enkelt. Jag känner att jag har mycket att säga till mig själv när allt kommer till kritan. Det hela får i dag sammanfattas med:

"Börja göra det du hela tiden tänker att du borde och vill"

Ofärdigheten som syns här nedan är alltså en uppmaning till mig själv om att bidra mer till min egen fritid. Börja slutföra saker. Bli konsekvent. Bli fantastisk. Ha mer roligt. Utvecklas.

Annars kommer min kreativitet till slut bli just som den här bilden. Dödad och uppspikad på ett kors. (Det fantastiska i den här symboliken är ju att Jesus uppstod efter tre dagar, ungefär vad jag har planerat att min livsgnista ska göra inom en snar framtid) Och nej, det här är ingenting hädiskt eller religionshäcklande. Jesus är en av mina bästa vänner. Indeed. Nu ska jag sova, för att jag är trots allt en förnuftig människa, även om jag känner mig pigg och alert som en amfetamintrippad dammsugarförsäljare på tröskeln till världens dammigaste hus, med en riktigt köpkåt och rik gammal tant i dörren.

Jag har precis återupptagit kontakten med en mycket god vän. Vi har haft alldeles för lite kontakt de senaste två åren. Hur som helst är han en av de skarpaste hjärnor jag känt. Han är även skojig och springer fort. Han springer i själva verket så jävla fort att han jobbar med att springa fort.

That’s right! Så en av förklaringarna till den undermåliga kvantiteten av kontakt i form av möten och telefonsamtal på senaste tiden, skulle kunna vara att han är utomlands en stor del av året och tränar, tävlar, posar i TV och har sig. Det är dyrt att ringa dit. Utomlands alltså. 

Hursomhelst har vi börjat snacka igen och han var på besök hemma hos mig för någon månad sedan. Vi redogjorde som vanligt för livet, hur det ser ut för tillfället karriärsmässigt, kärleksmässigt (är det ett ord?) och allt detdär man måste snacka om när man inte hörts på ett tag. Ni vet. Ja.

Jag berättade då om mitt nyfunna nöje att vistas bland glada lättklädda människor med fäblesser för diverse material och sexuella tillvägagångssätt. Att gå på fetischfest alltså. Jag har egentligen ingen egen fetisch än så länge, förutom just andra människors fetischer.

(Det är oerhört faschinerande med människor som anstränger sig så till den milda grad bara för att ligga lite. De klär ut sig, binder fast sig, töjer ut sig. Gummi, lack, peruker etc, there’s no end to it!)

Han tyckte i varje fall att det var oerhört underhållande att jag spenderade "halloweenhelgen" på en fetischklubb i Göteborg. (Detta med fetischklubbar är ju nytt även för mig, men jag lovar att jag kommer att gå in djupare på det ämnet vid ett senare tillfälle).

Min vän ville gärna se bilder från detta spektakel. Jag visade några, så klart, spontant vid åsynen av fotografiet utbrast han:

-Fyrtio tusen hade jag behövt för att ligga med den där kvinnan!

Varpå han pekade på en av mina bästa väninnor, kvällen till ära iförd ett fodral i svart latex, samt en ganska hiskelig sminkning (det var trots allt en halloweenfest).

Diskussionen fortgick sedan i temat "monetära gränser".

Min vän påstår att ALLA människor har en monetär gräns. Alltså att de skulle göra i stort sett vad som helst för en tillräckligt stor summa pengar. (Angående att han ansåg sig behöva 40 000 kr för att ligga med henne)

Min ambition är nu att undersöka det här med just monetära gränser.

Personligen erkänner jag att jag t. ex. skulle genomlida en intensiv petting med Leif Loket Olsson om priset var 100 000 kr i månaden i 100 år. Då blir det till och med lite pengar kvar åt mina barnbarn, att göra något roligt för (om jag nu någonsin skulle känna mig upplagd för erotik igen efter den här pettingen med Loket, för att på så sätt skapa en möjlighet att få fler barn som alltså kunde skaffa mig barnbarn).

Det är min monetära gräns. Just vad det gäller Leif Olsson. Denne gigant inom lotteriverksamhet och svensk folkhemstradition.

Kommentera gärna med vad du tror om din egen monetära gräns, Ämnet är fritt!

För er utan egen fantasi:

Hur mycket vill du ha för att äta en bajskorv?

Ja, den är från en människa. Som du inte känner. Och NEJ, du får inte förbättra upplevelsen av måltiden med hjälp av till exempel kryddor eller Hollandaisesås.