Metrobloggen

Nu är det faktiskt så att det här inte funkar längre.

Fram tills den 26 mars var det kul att blogga. Sen gick luften ur. Istället för att stänga av helt tar jag nu en paus och återkommer sedan starkare än någonsin.

Jag inser att jag förmodligen kommer bli av med alla mina läsare i och med det här. Det kanske är bra.

Vill ni ändå ha en dos Falkman om dagen kan jag rekomendera Twitter.

Hej på ett slag.

Nu är essän så in i helvet inlämnad och det finns ingenting mer jag kan göra.

*Cybercspace high-five*

Imorgon hörrni. Då händer det.

Människor som skriver "thé" när de menar "te" kan dra åt helvete.

Själv ska jag ta mig en kopp Earl Grey nu.

God morgon mina vänner!

Insikten att jag inte kommer att bli rik på mitt bloggande ger mig en varm känsla i magen. Det är ett steg i rätt riktning.

Nu släpper jag det här och kör på som jag vill.

Det låter väl bra?

Förvånansvärt många bloggande tjejer berättar vilken hårfärg de har i sin bloggpresentation.

"En blond tjej på 20 år som gillar sär skrivningar."

"Jag är en brunett som bor i Sverige. Tror jag."

"Jag är rödhårig, men jag mår bra ändå."

Är det inte sorgligt med människor som låter deras hårfärg definiera dem?

Med det sagt, kolla hur det såg ut när jag ville överraska min familj efter att jag hade rakat mig:

Akta nacken!

Hela tanken med den omvända frågestunden var att jag skulle svara att jag skiter i vad ni vill läsa om och att jag bloggar för min egen skull - inte för er.

Haha. Där fick ni. Luring!

Nu var det inte tillräckligt många som svarade, och det i kombination med att all min motivation gått och lagt sig resulterade i att det inte blev någon uppföljning på frågestunden.

Förrän nu.

Jag har kommit fram till att allt mitt snack om att blogga för min egen skulle är tjurbajs. Om det verkligen var så skulle inte statistik spela någon roll, det skulle inte finnas någon mening med att logga in på mejlen en gång i halvtimmen med hopp om en ny kommentar och jag skulle inte gå in på topplistan med jämna mellanrum för att titta om jag klättrat eller fallit fritt.

Jag bloggar för att jag tycker om att skriva. Jag bloggar för att jag tycker om att underhålla. Men jag bloggar också för att jag behöver massera mitt enorma ego.

Jag försöker att lära mig att släppa taget om den här obetydliga lilla skit-bloggen och att enbart skriva för min egen skull. Om jag inte lär mig det kommer pressen jag känner över att ständigt leverera och att vara produktiv ta bort all glädje med skrivandet.

Blir det så finns det ingen anledning att fortsätta.

Twitter.

Scmitter.

God morgon mina vänner!

Te och mackor, hon är en jävla hycklare, jättestressad.

God natt.

Nyss hemkommen från Uppsala har jag parkerat mig framför datorn för att slutföra uppsatsen.

Det finns ett lager av inlägg i bakhuvudet, förhoppningsvis hinner jag in där och välja ut ett par under dagen.

Rubriken passar inte längre.

Jag måste ta tåget till Uppsala idag eftersom bilägaren är sjuk.

Måndag vareja.

Men. Jag känner en viss lust att dela med mig av vad jag äter till frukost, vad jag tycker om Vanja och hur stressad jag är över uppsatsen.

Den nyheten måste ju få era alla att hoppa högt.

God morgon mina vänner!

Det verkar inte som att det bli något idag heller.

Vi får hoppas att lusten är tillbaka i morgon. Annars vet jag inte vad som händer.

Häpåre.

Vakna, frukost, internet, duscha, vänta, bil, Ikea, tråkigt, färdig, lasta, bil, bära, bära, bära, svettas, garage, kaffe, Lidl, montera, flyttta, montera, klar, rödvin, hemmagjord pizza, rödvin, balkong, cigarett, äta, mysa, bloggvila.

Would you prefer a lie or the truth?

Jag åker till en plats utan internet nu i syfte att färdigställa min uppsats.

Det känns bra att ta tag i uppgiften på riktigt.

Det känns sorgligt att jag har så dålig karaktär att jag måste sätta mig i radioskugga för att kunna skriva.

Jag känner att jag vill lämna bloggen med ett inlägg som kommer generera en massa kommentarer, något som sätter igång er. En omröstning körde jag tidigare i veckan, frågor svarar jag på mest hela tiden och att skriva ett inlägg om piratpartiet pallar jag bara inte.

Vi provar en omvänd frågestund.

Vad vill ni läsa mer om här på bloggen? Vad vill ni läsa mindre om? Vilken riktning vill ni att jag tar?

Jag tänkte ge mig på ett litet bloggexperiment.

Om jag skriver utan en plan och utan en riktning, kan jag fortfarande producera något läsvärt?

Hur som helst.

Nej.

Det gick inte.

Potatisen blev underkokt och biffarna smakade sur uppstötning. Såsen var god, men den har mamma gjort.

Imorgon är det jag som går tillbaka till spagetti och köttbullar.

Good ol' spagetti and köttbullar.

Att recept alltid tar för givet att man redan kan laga mat.

Jag ska för ovanlighetens skull laga lite riktig mat ikväll. Köttfärsbiffar med svampsås och kokt potatis står på menyn.

Eftersom jag är lite ringrostig surfar jag in på recept.nu för att kolla upp hur fan man kokar potatis egentligen. Det första jag möts av är en ren förolämpning:

"Inte behövs väl ett recept för något så enkelt som kokt potatis?"

Vadå enkelt? Ursäkta mig så jävla mycket att jag inte stått och svettats framför en spis hela livet, era självgoda kock-fjantar. Sluta upp med att knäppa mig på näsan, ögonaböj.

Som om inte förolämpningen vore nog kan inte receptförfattarna låta bli att använda sig av obegripligt kock-språk när det väl är dags för dem att faktiskt förklara hur jag ska göra med min potatis:

"Låt koka upp och sjud sedan på medelvärme i ca 20 minuter"

Sjud?

Vad är det för ett jävla låtsas-ord?

Nu ger jag mig. Jag kan inte plugga om jag har tillgång till internet. Det går inte. En halv sida har jag skrivit, det är allt.

Jag packar ihop för idag nu och passar på att njuta av solen utan dåligt samvete istället.

Imorgon åker jag till Stockholms universitetsbibliotek och skriver. Där har har jag inga valmöjligheter och förhoppningsvis kan en hel dag med effektivt skrivande leda till att jag faktiskt blir färdig med skiten i tid.

Min oförmåga att fokusera på rätt saker kan komma att bli ett ordentlig problem i framtiden.

Finns det plåster som botar den åkomman?

Ibland (varje dag) läser jag igenom de senaste dagarnas inlägg i bloggen och kontrollerar så att standarden varit tillräckligt hög.

Oftast hittar jag ett inlägg eller ett par rader som jag tycker är helt briljanta och undrar hur de lyckats gå så obemärkt förbi. Svaren på vad jag skulle göra om jag var kvinna för en dag och vad jag har för åsikt om fötter är till exempel så roliga att jag precis blev hyschad av mina bänkgrannar här på biblioteket för att jag skrattade så högt.

Självklart kollar jag också igenom alla kommentarer. Nyligen upptäckte jag att min mamma faktiskt kommenterat här på bloggen under en längre tid, med hjälp av ett alias.

Ert uppdrag, om ni väljer att acceptera det, är att hjälpa mig att lista ut vad min mor använt för alias här på bloggen.

Den här bloggen kommer att självförstöras när jag tröttnat.

På väg till Stadsbiblioteket slog det mig att jag ännu inte skrivit en rad på min slutuppsats i kursen Att skriva. Den ska vara inne om en vecka och är helt avgörande för mitt betyg.

För att råda bot på nervositeten satte jag mig i solen på mitt favoritcafés uteservering och författade det här blogginlägget.

Prioritering tror jag det kallas.

De här tjejerna fick sin myskväll förstörd på grund av glasskandalen - de var tvungna att slänga woken. Ni ser ju själva hur jävla arga de är.

Rose-Marie: Oh no you didn’t.

Carina: ...Vadå? Jag fattar inte.

Jag glömde en grej.

Det fanns kött på restaurangen igår!

Jag åt både Gullefjun, Rosa och Gullefjuns ofödda bror, Lars(?), till middag Allt blandades i en skål med grönsaker. Det var gott.

God morgon mina vänner!

Fick ett par frågor i kommentarsfältet. Eftersom frågorna rör mig och jag är sjukt intressant tänkte jag dela med mig av svaren.

Pluggar du på universitetet? Japp. I Uppsala.
Är det superdupersvårt? Nepp. Men så pluggar jag inte kvantfysik heller.
Hur är föreläsningarna? Ganska trista. Men det beror helt på föreläsaren. I Australien hade jag en föreläsare i idéhistoria som var helt fantastisk, då blev föreläsningen också fantastisk. Duh.
Fattar man det mesta eller ingenting? Jag fattar allt, men jag är ju mer eller mindre överbegåvad.
Är tentorna jättesvåra? Inte om man pluggar.
Är det jättemycket plugg eller helt okej? På mitt program är det nästan inget plugg alls. Jag är ledig jämt.
Du skrev att du längtade till examen i din lista, är det så för jävligt att man bara vill att det ska ta slut? Absolut inte. Jag älskar att plugga. Men jag är äldre än de flesta på programet och alla kompisar i min ålder är redan utexaminerade och har börjat jobba. Hade jag börjat för fem år sedan hade jag känt helt annorlunda.

Nu vet ni ännu mer om mig.

Varsågoda.

Ikväll ska jag äta middag på en vietnamesisk restaurang med Vera, hennes bror och hennes mamma. Jag ser verkligen fram emot kvällen, det var alldeles för länge sedan jag träffade svärmor min. 

Men det finns lite sorgkanter under naglarna, lite smolk i glädjebägaren, lite omogna morötter som någon ryckt upp ur jorden för tidigt och sen stått där med ett knippe omogna morötter i handen och ba: "va fan".

Restaurangen är vegetarisk.

Låt mig förtydliga: Restaurangen serverar inte kött. Alls.

Min plan är att bara äta friterad mat.

Om man blundar ser det ser i alla fall ut som kött.