Metrobloggen

Inatt drömde jag att jag var på gymmet. Jag var så rädd för att göra bort mig med maskinerna att jag bara cyklade på träningscykeln och då och då smög iväg till maskinerna, och sen tillbaka till cykeln igen. Den här drömmen har helt förstört min dag. Hela morgonen präglades liksom av velande kring gym eller inte gym idag (kring om jag skulle Våga gå till gymet själv), tills jag vaknade till lite mer och insåg att jag nog inte hade tid, varpå det ändå var för sent och jag fick tid men då var det ju återigen försent. Ja, jag orkar inte förklara närmare.

Huvudsaken är att jag har någon slags drömperiod, det vill säga mycket drömmar och svårigheter att skilja på dröm och verklighet, vilket jag har läst är ett av de första tecknen på utbrytande psykos eller schizoid störning, vilket skulle vara tämligen ironiskt eftersom jag för en gångs skull känner mig väldigt mentalt stabil och lycklig. Jag undrar vad det kan bero på det här, som de säger i Antichrist (som för övrigt inspirerade en blurrad dröm där jag på något sätt utgjorde ett hot för P, och som innefattade en liten kulhammare, som jag var väldigt rädd för, faktum är att jag alltid är fienden i mina värsta mardrömmar, när andra blir jagade så jagar jag): dreams are of no interest to modern psychology, Freud is dead isn't he? Men det kan väl inte innebära att det är välgörande eller likgiltigt att inte få sova ifred? Vad ska jag göra? Det här är verkligen en besvärlig och, tycks det, fysisk åkomma, bör jag medicinera den, bör jag söka terapi, jaha Linnea allt utfaller till din fördel och framtiden spelar sina skänker rakt i din famn, så vad är problemet? Jag har märkt att det bli tusen gånger förvärrat av alkohol, oavsett berusningsgrad, så jag ska nog ta tillfället i akt för den där vita månaden nu.

Haha, jag såg precis att jag i de två föregående inläggen har lagt upp två bilder som korresponderar på flera punkter. Vi har män, vi har muskler, vi har bränna, och vet ni vad det bästa är, är det inte fucking jävla Sunset-beach-Cole (jag har sett alla säsonger av Sunset Beach, jag kan nog fortfarande namnet på alla karaktärer och kan lätt återberätta flera av intrigerna), som är en av New Moon-vargarna, till höger bakom pack leader? Det här får mig att fundera på varför man gillar vargarna men inte SunsetbeachBen. Jag tror inte att slutsatsen är särskilt PK. Det är knappast brännan eller musklerna som är problemet - au contraire ( i och för sig är varulvarna indianer så de är inte solbrända, de är bara indianbruna). Problemet är snarare att SunsetbeachBen är lite för ren? Vi feminister gillar ju våra män mer när de är djur. Eller hur var det nu?

En gång i tiden var jag intresserad av musik. Jag brukade alltid ha musik på hemma och alltid ha iPoden med mig när jag gick ut och jag letade efter nya saker att lyssna på. Nuförtiden är jag ganska gubbig med det där. Jag har typ tyst, eller P3 på. Men sen var jag och såg New Moon med C förra lördagen. Alltså Twilight, min guilty pleasure beyond comparison, får min inre tonåring att kickboxa mot mitt hjärta på ett sätt som jag hade glömt att hon kunde. I alla fall, förutom att New Moon är en hel jävla wonderfantastic orgie i mansporr

kombinerat med ultrakonservativ kvinnligt medboerondepropaganda, så har den också ett bidrag från Thom Yorke i sitt soundtrack. Alltså, förstår ni, jag hörde en låt, gick hem och ansträngde mig för att hitta den, det är också något som inte skett sen hösten 2006 (då jag inte var tonåring, men ung vuxen. När man är inne på sitt 25:e är man inte ens det längre va?), vilket kanske också var hösten han senast släppte ett album? Tyvärr finns den (nya låten) inte på något album mer än "New Moon soundtrack", som dessutom är Stympat på Spotify, Thom Yorke finns inte med bland de lyssningsbara låtarna och nej han tycks inte vara på väg att släppa något nytt. Så, nu efterlyser jag annan musik som låter såhär. Jag kan fan inte sitta och youtubelyssna på samma låt om och om igen, även om jag har läst på internet att tjejer alltid gör det.

Alltså missa inte Klumpesnusks Vanliga-killar-tävling-omröstning! Jag försökte övertala P att ställa upp, men han verkade inte så sugen. Jag har tjatat på honom om en avklädd pin-up-kalender (med uteslutande P i alltså) sedan vi blev ihop utan resultat, så det här med internetz får nog vänta. Men jag tycker i alla fall att det är en sån himla fin idé! Mer sexobjektsmän som INTE ser ut som Sunset Beach-Ben i etern!

Haha, jag tycker det är så himla fint med hur killar liksom presenterar sig själva, det är sånt jävla snoppfokus. Är det så det är att vara kille, är snoppen liksom det enda på den egna kroppen som man kan tänka sig intresserar och attraherar kvinnor (och män)? Om jag skulle skicka in nakenbilder någonstans så skulle jag ju liksom inte ta en fisljummen close-up-mug-shot på min fitta, jag skulle ju hålla på och ljussätta och siluettfokusera och sånt där. Nu låter det som om jag är värsta rutinerade internetamatörporraren. Det är jag inte, sorry, det finns inga nakenbilder på mig där ute. Men ja, there is so much more to the male body *amerikansk realitysåpa-åka-ut-musik*.

Okej, men jag tänkte i alla fall att jag skulle göra en sånhär ostig lista på snygga och sexiga saker på min pojkvän. Alla vanliga män som funderar på en karriär som amatörporrstjärna och som har fotominnet fullt med snoppbilder i blixtbelysning är välkomna att inspireras till nya motiv:

1. Skrattrynkorna. P har världens snyggaste skrattrynkor. Dom syns mest när han skrattar och jag får fjärilar i magen när han skrattar så. Han är rätt snål med det annars. Kvällen vi möttes skämtade han och sa att han var mannen som aldrig log. Jag brukar hålla på och fjanta mig hur mycket som helst för att han ska skratta.

2. Nästippen. Han har en helt perfekt och lite skum nästipp. Jag brukar följa hans näsrygg ner till nästippen med fingret.

3. Underläppen. Speciellt ett litet ärr som gör så att den är som lite, lite svullen på ett ställe.

4. Nacken. Leder upp i lockigt hår. Kommentar överflödig, väl?

5. Halsgropen. Supermjuk hud.

6. Axlarna. Som nacken. Fräkniga och starka och perfekta bara.

7. Skulderbladen. Eller nästan mest dalen mellan dom. Bästa stället.

8. Bröstkorgen. Eller menar jag bringan? Jag hatar ordet bringa, men jag älskar själva bringan. P:s bringa är perfekt hårig och liksom hård-mjuk.

9. Bebisgroparna ovanför rumpan. Dom är så söta och han blir så grinig när man påpekar dom eller petar på dem, för han tror att bara tjockisar har bebisgropar. Det är inte sant, utan beror på hur musklerna är fästa i bäckenet. Jag har inte bebisgropar.

10. Raggar-eh-området. En gång kanske det var en sträng. Jag undrar om det var det. Hur ska jag få reda på om det var en sträng?

11. Höftbenen (benet?). Höftben får mig att tänka på rörelsen "jucka".

12. Världens ärtigaste röv. Den är så jävla liten och ärtig.

13. Så jävla snygga lår. De är liksom lite svälliga, inte på ett fettsätt. Mer typ jag-har-spelat-fotboll-alltid-sättet.

14. Jag glömde ovanför, som ni märker går jag uppifrån och ner, men jag glömde armarna och händerna. Alla delar. P är jättestark. Han får alltid bära saker åt andra för att han är så stark. Åh min starka pojkvän. Och så har han jättesnygga händer och ett spännande ärr runt vänstra handleden *no-emo* som en hiphopare skulle sagt.

15. Lurvet på vaderna. Det är så mysigt att dra i.

16. Han beniga och långsmala fötter. Okej jag är inget superfan av fötter precis *underdrift* men å andra sidan är jag typ eh tubsocksfetishist. På riktigt alltså. På fötter menar jag då. Mmm. Ibland är jag rädd att det är någon slags topp på ett förträngt hebefili-isberg, men jag tror inte det. Jag gillar nog vuxna män bättre än tonåringar. Jo. Jo det gör jag.

Okej, det var väl det. Tror jag fick med allt nu va?

Anna-Klaras inlägg om kompisar fick mig att komma ihåg min egen bästis-nemesis från lågstadiet. Jag fick som någon slags uppenbarelse kring min egen wannabe-sociala-fobi och måste typ bearbeta det här. Jag måste fundera lite mer på saken, men bekännelselitteraturkommer strax.

Det är en man här på biblioteket som jag tror kanske försöker stöta på mig (vilken självupptagen slutsats, jag är något så ovanligt som en tokfeminist som män stöter på- Ibland.). Varje gång jag jobbar måste jag vid minst ett tillfälle hjälpa honom att boka en dator, jag har aldrig sett någon annan hjälpa honom med det. Hur gör han för att alltid få just min hjälp? De första tio gångerna visade jag med pedagogisk röst och tvingade honom att själv styra musen (no pun, please) så att han skulle lära sig att själv göra det. Jag är osäker på hur mycket svenska han pratar, när jag frågar Förstår du? eller Ser du nu här? så skrattar han bara mot mig, men han förstår när jag frågar Vill du sitta nu? eller när jag förklarar vilken dator jag bokat åt honom. Nu skrattar han mot mig varje gång han går förbi, men det är inget illvilligt skratt, utan mer Oj vad knasig jag är nu igen som om vi hade något slags hemligt band emellan oss. Jag vet inte. Det känns på ett sätt skönt att kapitulera inför uppgiften att lära honom boka själv.

Jag satt och slösurfade lite här, när jag ramlade in på det här klippet från bloggen Genusnytt, länkat från alliansfritt Sverige.

I det här klippet intervjuar alltså Per Ström, som driver den antifeministiska bloggen Genusnytt, en kvinnlig riksdagsledamot vid namn Camilla Lindberg om det utbredda mansförtrycket. De diskuterar att "det pratas mycket om könsroller som sociala konstruktioner och patriarkat hit och dit" och Camilla håller med om att könsroller knappast är något kulturellt och att det vore befängt att försöka motarbeta dem, och eftersom det är en liberal grundtanke att alla är lika värda så är ju patriarkatet knappast möjligt, för att någon skulle behandlas olika på grund av kön, det är väl ändå för knäppt.

Fast sen kommer de ju in på det här med pappor som inte får träffa sina barn, och visst är det inte så att det finns en förtryckarkultur här, jo att mammor ska ta hand om barnen och att "pappor kan ju inte lika bra ändå, säger man, och det är ju hemskt, det är ju mansförtryck helt klart". Trots att vi ju alldeles nyss kom fram till att könsrollerna inte är socialt konstruerade, och att det vore befängt att motarbeta naturen. Alltså, kära antifeminist, antingen finns det kulturella strukturer, eller så finns det inte. Antingen så är kvinnor och män olika bra på att ta hand om barn (med de nödvändiga logiska följder det får i form av mammor med ensam vårdnad), eller så är de det INTE.

Jag har fått ett DN-kort! Det har jag aldrig fått förut, och jag tror inte att jag förnyat min prenumeration, men vad spelar det för roll, med mitt nya DN-kort öppnar sig en värld av möjligheter. Halva priset på Skansen! Jag älskar Skansen! Om jag var med i TV och Lotta Engberg frågade mig vad jag ville ha för drömdejt skulle jag säga Skansen, helt klart, komplett med fika i Bredablick. Alltså, det känns som att jag fått medlemskap i en exklusiv klubb eller något, som om jag fått hem ett nummer av Connisseur (stavning?) och upptäckt att jag var miljonär. Om jag hade vetat hur det här skulle kännas hade jag sett till att bli helårsprenumerant för länge, länge sedan.

I övrigt har jag extrem tandvärk efter monteringen av den lilla grillen i tisdags. Jag kan äta: youghurt, soppa, mjukt bröd med bortskurna kanter. Konstigt nog tycks det inte ha någon effekt på mig. Andra kanske skulle bli hungriga eller griniga men jag känner ingenting. Jo, jag var grinig på M-pedagogiken igår men det var för att det var så jävla tramsigt, inte för att jag var hungrig. Jag är lite orolig. Jag som hade jobbat upp en så väl fungerande hungermekanism. Jag har gått upp fyra kilo.

KultursnobbLinnea retar sig för övrigt idag också på att i ett forum ha läst om en person som sökte intellektuella män "som läser riktiga böcker och Shakespeare" varpå hon blev beskylld för att vara posör. Åh, herregud ingen riktig posör skulle väl skylta med något så banalt som Shakespeare, eller använda uttrycket "riktiga böcker"?

Sist men inte minst skulle jag behöva läsa en kortare kvällskurs, helst på distans, i ekonomi för kulturvetare typ. Finns det?

Alltså, åh gud jag ska göra en så jävla fet grej, jag är typ avundsjuk på mig själv. Jag har varit på möte med Anne idag angående den här feta, feta grejjen och jag är så jävla pepp. Det är ungefär vad jag tänker säga just nu.

Jag hittade en kommentar på Forumet som liksom känns typisk för det jag pratade om i det här inlägget.

"Jag läste som hastigast att moderskärlek inte ingår i biologin...nähä...och hur ska barnet då tänkas överleva utan faders och moderkänslor...dom är ju inte precis kalvar som reser sig upp och går...Men nu ska jag hålla mig till ämnet... Männen bara stönar och är ute efter orgasm... Jag är kär i en kille som inte vill ha sex alls.. Tyvärr är han nog ganska frustrerad..han vill ha lite flört och så men jag är oftast för trött för denna sortens lek. Dessutom känner jag mig otillräcklig interlektuellt...en annan tjej kan sitta tyst och se sexig ut och han uppskattar det men av mig förväntar han sig alltid mer...mer och mer..jag vill inte prata med honom om mitt liv...han frågar alltid dumma saker som tex var du mobbad som barn..? ..Det har jag ju svarat på säger jag..då säger han att jag inte kan föra en normal konversation...ska han säga som upprepar sig varje dag...jag är så less på att han söker muntlig kontakt..det får mig att känna mig så osexig"

Talet om moderkärlek i början är ett svar med missad poäng angående en annan diskussion i tråden, om huruvida moderskärlek och brist på faderskärlek är biologiska eller kulturella konstruktioner. I tråden i övrigt är det ett antal män som påpekar att de minsan inte tänder på att kyssas eller kramas ömsint. Det är väl kanske något som är sant för en stor och könsblandad grupp av befolkningen, men i även i övrigt tycks verkligen det här forumet fullt av känslomässigt förstoppade män men rejält präktiga hora-madonna-komplex. Det får mig verkligen att uppskatta mitt eget liv fullt ut.

Fast ändå inte. Mer typ hudkräm. Jag har varit hos min tandreglerare idag igen. Jag har fått en liten grill. Skitkul. Ingen varning eller nånting, hon bara spände fast en liten extra tråd runt allting. Ja, så på vägen hem gick jag av i Liljeholmen för att handla yougurt och så släntrade jag runt en stund inne på apoteket. Jag älskar verkligen att släntra omkring inne på apotek eller stormarknader. Jag går liksom där helt sakta och tittar på schampon och krämer och smygluktar lite och läser på baksidan. På stormarknader går jag och tittar på ostar och nya konstiga saker som kommit till Sverige och på fredagar släntrar jag runt och provsmakar på allting och tittar länge på allt som finns i delikatessdisken och jag tänker att när jag en gång blir så pass välbärgad att jag kommer att glömma hur det känns att dra sitt kort och vara nervös över om köpet kommer att bli godkänt, om jag blir så välbärgad, då ska jag börja unna mig allt det där som jag går och tittar på som en annan svavelsticksflicka. På fredagar ska jag köpa hem plockmiddag från delikatessdisken och äta ostbricka och Paulúnmusli och powerjuice med superbär och på Apoteket ska jag köpa hela dyra kit med ansiktsprodukter från Avene och när jag någongång åker utomlands ska jag handla kit med concealer från Yves Saint Laurent på taxfreen och så ska jag surfa hem hela min önskelista på Adlibris och på Eleven och så ska jag teckna prenumeration på Filter, Ful, Bang, Arena och kanske den där lilla tidsskriften Glänta som jag aldrig läst men gillar det senaste omslaget till, hela mitt liv ska verkligen bara ett enda stort jävla unnande.

Jag behöver snart en ny ansiktskräm och Apoteket Kronan har tydligen något slag erbjudande på Cliniderm just nu, men dessvärre ingen hemsida (varför har ingen av de nya apotekskedjorna någon egen hemsida? Det går inte att få reda på när apoteket i Västertorps centrum har öppet, för de har köpts upp och det nya bolaget saknar hemsida) så att jag i lugn och ro hemma kunde ta reda på exakt vad jag får om jag köper en av deras krämer, så istället har jag nu en längre stund surfat på Eleven, och uppdaterat min önskelista. Jag gör ofta önskelistor på de platser man kan. När man väl har pengar brukar man aldrig veta vad man vill göra med dem och då är en önskelista verkligen top. Fy fan vilken skönhetsproduktsjunkie jag är. Jag önskar mig typ två saker överhuvudtaget och det är böcker och saker som luktar gott (ja, ibland önskar jag mig smycken också, men i princip bara om den tilltänkta givaren är P). För någon som har så otroligt nedsatt och dysfunktionellt luktsinne som jag är det helt otroligt. Jag älskar verkligen att lukta på saker. Om jag är insmord eller inlöddrad eller besprutad med något som luktar (gott, inte skunk) så älskar jag att lukta på mig själv. Just nu vill jag ha

(DUSCHGEL)

Jag måste tillge att jag mest önskar mig Cakegrejjen och Body Buttret. Jag har deras rosa, jag hittade det i en av mina lådor för liknande produkter, det var nästan slut och jag håller på och försöker använda upp lite av mina lager så jag tänkte att jag skulle göra slut på det, inget mer än så. Sen kom P hem och ville med anledning av ett tidigare sänt sms, ja äsch alltså vi kan väl lämna det därhän varför han plötsligt var hemma, innan han gick igen (det låter som att han aldrig är hemma utan alltid ute och ränner på stan, det är han inte, men han skulle inte vara hemma just då) beskrev han lyriskt hur jag både var lite insmordkladdig och luktade fruktsallad och jag kände mig äntligen som en av de där tjejerna som man läser om i tjejtidningar, jag en såndär tjej som alltid luktar gott, det kändes härligt och dessutom var mina ben inte längre likgrå utan människofärgade så det var sannerligen en mirakelprodukt.

Två dagar senare konstaterade han dock att jag luktade lite kokosnöt "blä!" så där dog det väl lite. Alltså den här berättelsen tar verkligen aldrig slut. Men jag tänkte i alla fall att jag vill ha mer av den här fantastiska produkten, men kanske ska prova den gröna då, och se vad P säger om den. Varför kan han inte gilla sådana där lukter som killar brukar gilla, typ kokosnöt, jordgubbar, billigt godis, vanilj, ni vet, ni vet, jag är inget stort fan själv men ibland jajaja, okej jag ska ge mig nu. Jag fyller inte år eller så. Jag är bara stadd i konstant önskning.

Jag funderar på allvar på att starta en egen riktig sminkblogg, ni vet göra en fucking effort, så att företag ska börja skicka smink (med smink menar jag nu i princip hela tiden typ hudkräm som luktar gott) till mig som jag ska testa och blogga om, I could do it, om en eh hudkrämstestartalangscout läser det här, I’m your man, jag testar allt ni har, i själva verket är det en av anledningarna till att jag alltid handlar på Eleven och inte Acessora, Eleven skickar med små prover, Acessora hårda äckliga karameller. Jag kan också tänka mig att testa sexleksaker, spabehandlingar, restauranger, träningsskor, underställ, herrgårdsweekends, jag är flexibel, ring mig!

Jag har precis betalat räkningar utan att få omedelbar slita-sitt-hår-ångest för första gången på mer än ett år och tänkte fira med att köpa torrschampo från Cake Beauty på Eleven. Sen såg jag att frakten kostade 55 kronor, oavsett vilket fraktsätt man valde, så då la jag ner. Nu undrar jag alltså var man kan köpa det här över disk. Och vad kostar det då? Jag vet att Accessora nog har det i sin fysiska butik på Fleminggatan, men jag var där i fredags för att kolla på deras lagerrensning och typ kände mig bortkommen och jag vill helst inte gå dit igen (det här är någon slags konstig noja, så kanske borde jag gå dit bara därför). *Sentimentala minnen av C/O Stockholm*

Jag har upptäckt något nytt och helt fantastiskt, jag kommer blir helt beroende och sen kommer jag bli paranoid och utveckla social fobi men jag kan ändå inte låta bli! Jag googlade något förut idag, jag minns inte ens var var det var för en av träffarna ledde mig rakt in på Amelias forum! Det finns ett forum på internetz för Amelias läsare, och överraskande många som skriver där är faktiskt män och alltså Oh boy, jag kommer ju inte spendera kvällen med att kolla på Svindlande höjder, jag kommer plöja forumets arkiv! Än så länge är jag bara inne på sexforumet, innan läste jag frontade trådar om jämställda relationer, alltså det är något med ämnen som provocerar Verklighetens folk som gör mig helt övertänd, så mycket galenskap liksom!

Hur kan ett så litet land som Sverige rymma så mycket beteendestörda analfabeter? Hur kan de här människorna klara av att ha en fungerande vardag? Har de arbeten? Har de relationer och bostad? Har de drömmar och rädslor (mer än för smygbögar... som vill ha analsex... fasst det finns en härlig lurvig mutta.... mmmmm...) och läser de någongång böcker eller tidningar, ser de på nyheterna, hur tänker de om världen och sig själva, funderar de på de stora sammanhanget, har de någongång i barndomen tittat upp mot stjärnhimlen, sådär klyschigt ni vet, och liksom anat innebörden av konceptet evighet? Är de engagerade i någon förening, brinner de för något ämne (mer än att femenisterna ska sluta gapa och skrika och se till at få lite stock så de slutar bestäma över vanlia mäniskors liv), skrattar de åt Mia och Klara när Tabitha är med? Förstår de ironi tillräckligt väl för att tillämpa den, äger de ett bibliotekskort, kan de förstå kedjan av händelser som skapar handlingen i en film?

Jag tänker lite på det där om Toni Morisson igen, och språket ni vet. Att den som har språket har tolkningsföreträdet och makten, den som kan formulera sig kan också formulera andras existens och jag tänker på hela den här jäsande massan av obändiga, motstridiga och självmotsägande viljor som ingen kan formulera eftersom ingen av dem tycks ha tillägnat sig språket som analytiskt verktyg, deras språk är bristfälligt, osammanhängande och tycks aldrig tjäna något högre syfte än att uttrycka en grundläggande och nästan djurisk vilja, eller oftast motvilja mot att bli kategoriserad eller analyserad och jag tänker att det är absurt att det skulle kunna finnas en sådan grupp människor i Sverige.

Jag vet att allt det här kan tolkas som ett rent extremt klasshat och förakt från min sida och det kanske det är också, jag kan inte helt garanterat svära mig fri från det. Jag kan min kulturhistoria och vet att mina metaforer är klassiska i beskrivningar av underklass och det är inte helt sympatiskt. Samtidigt är det inte den bilden jag har, jag har aldrig träffat en person som jag skulle kunna säga han eller hon är en av de där som lever rövare i forum och kommentarsfält om, jag har aldrig träffat en person som saknar resonerande förmåga och jag kan inte säga att detta skulle vara knutet till en samhällsklass, mer än att det är uppenbart att de jag talar om inte har haft möjlighet att tillägna sig någon vidare utbildning. Samtidigt är det väl kanske oförmåga att förstå och kommunicera information som är modernitetens tecken på "underklass"? Dåligt med pengar har alla jag känner i perioder, men den verkliga makten över sig själv, sin identitet *passar till Morisson igen* är kanske snarare en fråga om förmågan att formulera sig, att producera och reproducera en identitet och ett sammanhang att existera i, snarare än att vara resultatet av någon annans, med större formuleringskraft, beskrivning. Förlåt om jag skriver er på näsan med sjävklara insikter, jag har inte funderat över klass som ett konstruerat och föränderligt begrepp förut och med tanke på min egen välordnade medelklassbakgrund har klass alltid varit ett slags tabu. Om jag talar har jag automatiskt tolkningsföreträde, eftersom medelklasskapitalistens position är den ideologiskt dominantes och jag föredrar då att inte tala om det (uttalat), eftersom jag aldrig kan göra det utan skuld.

Föresten är jag sjukt ynklig idag. Jag har träningsvärken från helvetet trots att jag inte ens gjorde ett Helt pass igår, bara provade alla olika övningar och cyklade en liten(liten!) stund. Jag vet att det här är en klassisk och ganska töntig sak att säga, men jag har verkligen på riktigt hittat muskler i min kropp som jag inte visste fanns där. Dessutom är jag förkyld! Jag har inte varit sjuk på hela vintern, och så blir jag förkyld nu, nu när mitt nya hälsosamma liv ska börja! Det är som att min kropp är en simulant, heter det så, ni vet i Jane Austens böcker finns alltid minst en kvinna som alltid tror sig bli illa behandlad, i Övertalning är det systern Mary, i Stolthet och fördom är det morsan, ja en nervklen stackare helt enkelt, och ofta känner jag att min kropp är likadan.

Det blir inte bättre av att jag har konstaterat att min PMS, så länge jag inte är stressad och utgångsläget är dåligt till att börja med, i princip bara yttrar sig genom en betvingande lust att stanna hemma och äta enorma mängder choklad, som jag inte ens riktigt gillar i vanliga fall. Såatte. Ikväll blir det väl farliga förbindelser med Glenn Close och sen Svindlande höjder (hoppas, hoppas jag fick tag i den versionen jag såg för tio år sen) + Rocky Road. Jag gick till Godisgrisen igår för att köpa Ben and Jerrys, jag hade sett en Ben and Jerrybil utanför tidigare samma dag och var säker på att de skulle ha den. Men det hade de inte! Jag bor i ett centrum utan Ben and Jerrys!

För sju år sen jobbade jag på Seveneleven när Ben and Jerrys först kom till Sverige, det var bara Seveneleven som hade den först och jag kunde inte för mitt liv förstå hur någon kunde köpa glass för femti spänn halvlitern, innan Ben and Jerrys köpte man bara Bigpack eller kanske en halvliter i pappersförpackning med gammeldags vanilj om det var fest, kommer ni ihåg det? Nu är det ju fan ett tecken på avtackling om man inte kan köpa Ben and Jerrys i sitt eget centrum. Herregud.

Jag drömde värsta misärdrömmen. Jag höll på att missa Veganens bröllop, eftersom jag var tvungen att ta hand om mina pyskiskt sjuka föräldrar som bodde i varsin lägenhet ovanför mig. De ringde på mig hela tiden för att jag skulle komma och torka upp deras kiss eller plocka upp tusen glasbitar efter att de kastat glas i golvet och i hela lägenheten stank det av gammal, smutsig människa och mina föräldrar, som inte på något sätt påminde om mina riktiga föräldrar bör jag kanske påpeka, skrattade hela tiden ondskefullt när de kom på nya sätt att plåga mig och hindra mig från att komma iväg.

Jag tror att det beror på att jag läser en lite skämsig bok just nu, som heter Medan de sov, som handlar om en familj där föräldrarna slåss och super och terroriserar sina barn tills äldsta sonen slår ihjäl allihop utom systern med ett basebollträ. "De" är verkligen understruket sådär på omslaget och jag väntar på att få reda på varför, jag tänker mig att "de" ska visa sig vara ett omgivande samhälle eller något och "sover" ska vara metaforiskt *skriver på näsan*. Det är en "sann historia", det där därför den är lite skämmig, som litteraturvetare tror jag inte på "sanna historier" men jag kunde liksom inte låta bli att låna hem den, jag var väl i ett svagt ögonblick eller något. Dessutom har jag en slags deja-vúaktig känsla av att ha läst om den I DN, för den har någon slags djupare ambition än att berätta en "sann historia" á la Dave Pelzer, och jag kan inte bestämma mig för om jag stör mig på författarens essäistiska filosoferande eller om jag gillar det (hon diskuterar saker som minnen och "sanna historier", författaren Vs. Pelzer 1-0). Hon verkar i alla fall vilja berör något allmänmänskligt och jag tror att jag gillar ansatsen, men ibland blir det ju som i Verkligheten på P3, när programledaren ska prata med sin allvarliga dokumentärröst hela, hela, hela, hela tiden och man bah Åh dra något gammalt över dig förfan.

Vad jag hade tänkt komma till var i alla fall omslaget.

Ett sånt jävla sann-historia-omslag. Jag skulle bli så jävla arg om jag var författare och liksom försökte berätta något om den mänskliga naturen och det bedrägliga minnet och så fick jag ett sånt här omslag, som liksom bara skriker Sann historia med mord och blod och vidrigheter. Jag lovar att bara det här omslaget gör så att en hel drös tanter över 80 missar poängen, och bara ser allt det där våldet och allt sex som de inte tycker om och inte vill läsa om och som de sedan kommer att komma och beklaga sig över för mig, som om jag i egenskap av biblioteksassistent skulle kunna få både fiktivt och verkligt våld och sex att försvinna genom att kontaka förlaget, när jag egentligen bara vill fråga varför de lånar deckare och kriminalhistorier om de inte gillar våld och sex.

Det här omslaget, och hur det liksom felkommunicerar till en "outbildad" läsare, säg en representant för verklighetens folk, förlåt jag är hemsk och fördomsfull nu, jag vet, men ärligt talat finns det utbildade och utbildade läsare av utbildade och outbildade berättelser, och jag tänker på en annan omslagsmiss som stört mig ganska länge. Toni Morrison är ju en Nobelprisbelönad amerikansk författare som ofta verkar råka ut för samma sak. Hennes omslag ser ut såhär, till exempel.

Och på baksidan lockas man ofta av sann-berättelse-retoriken applicerad på fiktion, berättelsen handlar om slaveri och andra vidrigheter. Det är bara det att Morrisons slaveriberättelser inte är samma slaveriberättelser som till exempel Rötter (som ju grundar sig på en Sann Historia och är nog så gripande och säkert välskriven också, jag läste den vid fjorton) utan slaveriberättelser som har, i brist på bättre, hög litteraritet. Morrison är helt enkelt en författare som inte använder språket som ett stumt verktyg för att förmedla en historia, "som den är", utan snarare som berättelsen i sig. Det är så otroligt orättvist att en sådan författare ska behöva drabbas av de här omslagen, och att hennes böcker ska säljas med argumentet att det handlar om slaveri (en implicerad premiss i det här resonemanget är givetvis att vidrigt säljer, jag tänker inte diskutera det, vi har fem hyllrader med bara deckare och där är snart fullt) snarare än att Morrison visar och diskuterar hur språk, makt, maktlöshet, motstånd och identitet är oupplösligt förbundna.

Okej, här kommer ännu ett inlägg i serien ointressant text om vad jag har gjort idag, men alltså jag är så himla eh stolt eller något över mig själv för idag har jag varit på mitt livs första gyminstruktion om man bortser från en konstig gympalektion i gymnasiet då vi var i ett gym och jag undvek motion genom att cykla långsamt på en träningscykel på lägsta motståndet. Alltså jag är så sjukt klen. Jag är världens klenaste person. Jag visste att jag var klen, men jag visste inte Hur klen jag är. Superklen.

Men min instruktör vare sig retade mig eller sa Kom Igen en enda gång trots att hon var en fräsh och ärtig brud med världens minsta stjärt. Jag trodde inte att det var möjligt för "normalbyggda" kvinnor att ha mindre stjärt än "normalbyggda" män, och då menar jag själva skinkorna liksom, den ärtiga biten, min röv som är ganska liten jämfört med många andras är till exempel dubbelt så stor som P:s lilla stuss. Om man skulle äta våra rövar skulle det vara dubbelt så mycket mat på min röv. Så jag tänkte att det måste väl gälla rent generellt också, så länge man inte till exempel jämför minijapanskan (är det här rasistiskt?) som jobbar på sushin här och valfri pizzabagare på Sorrento. Men min instruktörs röv, den var den minsta jag har sett.

Jag har ju alltid varit lite rädd för sportisar, ja inte så länge vi inte befinner oss i ett sportsammanhang alltså, men ni vet klassisk high-school-film-motsättning mellan jocks och bokmalar och jag är väl utan att överdriva en bokmal, min pojkvän brukar kalla mig sillmjölke, vilket jag har listat ut betyder SILLSPERMA, äckligt va? Men det var i alla fall helt okej och snart kommer jag vara stark som en oxe och vinna över P i kittlingsbrottning.

Sill. Det fanns ingen sillsperma.

Jag upptäckte precis att min andra visdomstand i underkäken är på väg upp. Den är lite öm och så, men så kan det ju vara, men sen undersökte jag den lite närmare och hittade ett millimeterstort Hål som går ner till ett av tandens hörn och alltså det kan jag ju säga med en gång att det luktar inte mumma i det där hålet. Det luktar död och förbannelse om allt som kommer i närheten av det. Det kanske är därför jag har så dålig andedräkt jämt? För att jag har ett fucking hål som inte går att göra rent i, där döden bor? Så jävla jobbigt!

Det allra, allra värsta är att jag förra året blåste över 5000 på tandvård, till exempel på att ta ut den andra visdomstanden och leta efter obefintliga hål på akuttid (jag är typ tandhypkondriker eller nåt, men vet ni vad det var? Jo en tand slets ojämt. Min tandregelerare slipade ner den gratis på tre röda och sen var problemet väck). Eftersom det finns en slags garanti som gör att den som spenderat över femtusen på tänder under ett år får resterande tandvård subventionerad med 50% bad jag mycket snällt om att få ta ut den andra tanden också, den som alltså jävlas med mig nu, så att jag kunde spara 1700 spänn och slippa oroa mig. Men det fick jag inte. De tar inte ut tänder som inte jävlas Just Nu, även om man kan se på röntgen att de växer i 90-gradig vinkel mot de andra tänderna. Såatte. Nu antar jag att jag måste spara ihop till 3500, som det kostar att ta ut den. Jag har inte haft råd att köpa kläder på mer än ett år, så min tandbudget är lite pressad. Tacksåjävlamycket Tandvården.

edit: Okej, förlåt, jag hade lite fel. Garantin gäller belopp över 3000, och en uttagning av visdomstand kostar 2700. Eftersom jag är under 29 får jag bidrag om 300 kronor per år för att kolla tänderna, jag undrar nu om jag måste göra ett diagnosbesök innan, eller om de skulle kunna bara tro på mig direkt om jag förklarar läget. I såfall skulle jag åtminstone kunna pressa kostnaden till 2400. Jippi. Garantin gäller dessutom bara "nödvändiga" åtgärder om jag förstår rätt, så jag skulle inte ens kunna festa loss med en tandblekning till subbat pris* när allt detta är över.

*Missförståndsrisk, jag tycker inte att människor ska få bleka sina tänder med statlig subvention, men jag tycker å andra sidan inte heller att det är riktigt okej att en student ska behöva lägga ~8000 på tandvård under en period av 2 år. Speciellt inte om man upprepade gånger bett om en förebyggande åtgärd.

Håhåjaja, jag har precis varit på vinterpromenad, det knarrade under fötterna och jag låtsades att jag var i Åre och så tänkte jag på skidfamiljefoton och på om jag fortfarande kan åka skidor eller om jag har glömt och tänkte på att man måste kunna själv för att kunna lära andra tillexempel barn, och så tänkte jag att jag och P kanske aldrig kommer att ha råd att åka på skidsemester i alla fall, eller att vi kanske hellre kommer åka till Kanarieöarna eller, om jag fick bestämma, till typ städer med museer i.

Jag har ju pushat i smyg för en sak under en längre tid, inte särskilt aktivt skall tilläggas men ändå, jag har nämligen bestämt vad vår i framtiden kommande dotter ska heta; Polly. Det är dels ett fint namn, ett gott godis och första ledet i P.J Harveys namn och jag har alltid tänkt att det är bra att vara döpt efter en idol sådär. Förra gånger jag utverkade ett löfte om detta tog P skamligt nog tillbaka det strax efteråt "vadå nej alltså jag menade att det kunde vara ett av förslagen" men igår förnyade han det i utbyte mot att han får fria händer i händelse av mansbarn. Då sa han att Liam är ett fint namn, om man inte hatar Oasis så mycket. Jag sa att det är fint men att det är ett jävla Linda-Rosing-namn som kommer bli nästa generations Conny, Sonny och Kenny, vilket han höll med om. Jag tror jag är safe.

Nå, idag ska jag studera museipedagogik. Jag ska ta tag i den här boken om pedagogerna och göra den där jävla uppgiften. Det är en sak med pedagogikens läror som bekymrar mig och det är att det ständigt tjatas om att Alla Ska Med, vilket innebär att man ska Leka fram kunskaper istället för att läsa sig till dem, eftersom inte alla barn är så bra på att lära sig så. Själv var jag ett barn som inte tyckte särskilt mycket om att leka och som gärna undvek större lajvliknande gruppaktiviteter. Jag tyckte om att rita, lyssna på sagor och läsa dem när jag lärt mig läsa, leka arkeolog i sandlådan eller skola med min lillebror (förlåt lillebror för att jag tvingade dig att göra läxor redan som treåring), i övrigt gillade jag helt enkelt inte att leka.

Samtidigt var jag avgjort alldeles för blyg för att protestera mot påtvingad lek. Jag är ganska säker på att barnjag skulle uppleva den mesta av landets museipedagogik som extremt traumatisk men ändå inte säga nej eller stopp, och jag tänker mig att jag inte är det alldeles enda barnet med den läggningen? Vad händer med alla de barnen? Va? Vem håller ögonen öppna för de tysta barnen som lär sig bäst av att läsa, när ADHDbarnen, som måste springa i cirklar för att överhuvudtaget kunna lyssna på vad någon säger, skriker och gormar? Hela min grundskoletid upprepades samma sak på mina one2oneföräldramöten; Linnea är så himla begåvad och duktig men hon säger så lite, ska du inte prata mer Linnea, vi vet ju att du kan? och så var det liksom mitt fel att jag inte räckte upp handen eller ville vara lekledare, men var det liksom någon enda jävla vuxen som Gjorde något, tillexempel pratade med mig eller skapade ett pratvänligt klimat, lät oss diskutera saker som dödsstraff och kärlek i grupper vi kände oss trygga i? Nej det var det inte, för tysta barn är alltid stoppningen man fyller upp med mellan de som stör, alla vet ju att man i en grupp inte kan ha bara stökiga barn, då stökar de bara, en grupp måste också ha tysta barn, som vadd. Förutom den på föräldramötena direkt riktade kritiken mot min åttaåringstystnad var det ingen som tänkte ut listiga pedagogiska metoder för att få mig och mina tysta klasskompisar att prata. Tysta barn stör ju ingen.

Åh, igår drack jag öl med mina fantastiska gamla modekursare, det var så himla trevligt så det blev såklart så himla sent och jag missade såklart bussen precis och sen var nästa 20 min sen så jag åt kebab och tog 94an till Hornstull där jag väntade i den där Swedbanksbankomatgrejjen som har öppet jämt och där det är varmt, som P visade för mig en gång när vi var ganska nyihop och sen kom äntligen bussen och var uppfylld av en känsla av ungdom!

Och sen, jag kan inte låta bli att gotta mig i detta, men S råkar vara kompis med L, som var så himla kär i P under förrförra vintern så jag fick höra historien från andra hållet; Det jobbar en Perfekt man på mitt jobb Han har lockigt hår Men det kommer inte att bli något Han har en flickvän som också heter L!

Ja, såatte bara så ni vet så är det jag som är den perfekta mannens flickvän *gottigottgott*.

Jag äter ju inte skaldjur, jag tycker att de ser ut som insekter, vilket är skäl nog för mig att vägra äta något och de gånger jag faktiskt ätit en räka så har den antingen inte smakat något eftersom den varit så inmosad i typ skagensås (och jag har gjort en fiktiv hålla-för-näsan-mental-åtgärd, som man gjorde i skolbespisningen när man fick ärtsoppa), eller så har jag kunnat känna den lilla djurryggraden (jag vet, de har inte ryggrader eftersom de har yttre skelett, precis som insekter, men ni vet den lilla brosk-typ-filén som sitter där en ryggrad borde sitta) knakat och spruckit på ett så otroligt obehagligt sätt i munnen att jag verkligen funderat på att bli vegetarian igen (igen syftar i huvudsak på funderat, inte bli), och inte för djurens skull.

Men nu sitter jag här med ansiktet fullt av persilja och vitlökscrostinis, utan pålägg och är så jävla sugen på räkor. Det var provsmakning på Ica kvantum Liljeholmen i fredags och vid bordet för Crostinis blev jag så exalterad att jag liksom bara slängde i mig vad som serverades utan att fundera närmare och sen fick jag vet att det var skagenröra = innehåller räkor som pålägg. Jag vet inte. Den här upplevelsen har förändrat något i mig. Jag har upptäckt en ny sida av mig själv, lite som att upptäcka att man är gay när man är heterogift småbarnsmor, ja, något av en identitetskris. Jag äter allt, men jag äter inte räkor (och ja, jag är inte så sugen på det här med pölsa, som P brukar tala så lyriskt om) detta är liksom min kulinariska identitet. Smakar gärna på allt, men skaldjur, nej tack, jag har inte ätit skaldjur sen jag var fem och såg kopplingen mellan oskalade och skalade räkor (de var i själva verket samma!). Nu måste jag kanske tänka om.

Haha, jag tänkte skriva något men sen såg jag den där svarta plumpen eller vad det är längst ner i högra hörnet på varje inlägg och insåg varför den här cssmallen heter typ Plump, och så kände jag mig lite lurad, här har jag haft den där plumpen där hela tiden utan att veta om det, fast jag bara trodde jag hittat en bra mall där det är tydligt, tydlighet framförallt, när ett inlägg är slut jag tänkte att om det är sådär tydligt kanske jag kan skriva jättelånga inlägg och någon orkar läsa dom ändå eftersom de kan se när de tar slut, så tänkte jag men så fick jag en plump där längst ner, som om en person med fjäderpenna skrivit hela inlägget med textade små bokstäver och sen på slutet, som för att understryka allvaret, liksom tryckt dit en plump, som forna tiders sigill, fast bara en plump.

Jag är så otroligt trött idag, supertrött, och jag måste liksom plugga och gå till skolan och jag går dit så sällan så jag har glömt hur man gör, vilket gäller pluggandet också iofs. Jag ska dricka en kopp te och sen får vi se. Eventuellt måste jag sova en stund på soffan. Jag tänker att det måste vara bättre, om än skamligare, att sova en stund på soffan tre timmar efter man stigit upp och sen återgå till dagen, än att gå omkring i zombiemode hela dagen, eller?

Jag drack öl igår och det har börjat medföra att jag alltid drömmer konstiga saker i halvvaket tillstånd och så blir jag alldeles förvirrad för att jag inte vet vad som är sant eller inte. Jag drömde till exempel att jag låg i sängen och skrattade högt och slängde med benen och varje gång ett ben typ hamnade utanför sängen så skrattade jag högt och lyckligt och eh, eventuellt släppte mig också, som kronan på verket. Jag hoppas att det här är lika lite sant som att min kusin försökte lura mig på facebook att hon brukade säga att hon skulle jobba, men egentligen gick hon och simmade. Det är ju inte konstigt att man är utmattad efter en sådan natt eller hur?

Okej, såhär då. Från och med måndag är det vit månad. INGEN alkohol. *high five*

Alltså det lät så sorgligt det där förra inlägget men alltså hemkomster har aldrig varit vår gren. Det blir alltid ultimat antiklimax, det är som att vi säger tomato och tomäjto och alla blir besvikna och sen tar det typ ett dygn innan vi är tillbaka på spåren. Jag känner lite att vi haft så många dåliga hemkomster att jag inte ens riktigt kan se fram emot det eftersom det garanterat kommer bli något gnäll. Alla har ju sina akilleshälar, eller hur?

Idag kommer P hem! Oh joy! Fast han lät sur på telefon så han kommer säkert vara grinig för att jag inte ringt och snuttat en massa och så kommer jag bli sur eftersom jag sett till att inte ringa och snutta eftersom han ska Sakna mig och föresten kunde han ju ringt och snuttat själv men oavsett om det är han eller man själv som ringer så är han alltid så sur i telefon att man typ måste sparka på pinnar och kottar för att lugna ner sig på hemvägen (jag ringer oftast på väg hem för att höra om något behöver handlas). Ja. jag kan ärligt säga att jag efter 76% av våra telefonsamtal är skitarg i minst en kvart för att han är så sur och när jag typ säger Va på ett utstuderat tydligt sätt för att han ska hålla mobilen intill munnen så att jag kan höra vad han säger istället för att typ hålla den upp-och-ner utan att märka det för han är så oengagerad så blir han alltid också jättesur som om det var mitt fel att han typ har noll telefonskills.

Såatte vad kul, va!

Men jag är faktiskt egentligen på jättebra humör! Jag drömde att jag hade en trädgård som växte till sig för varje tio minuter jag snoozade. Jag drömde också att jag kunde bryta ut mina framtänder när det behövdes, typ för att rengöra dem eller onämnbara sexuella akter. Det var iochförsig lite skräckartat när jag kom på att tänder bör ha rötter och sådär. Ja. Jag har semlor hemma också! Semlor och fortfarande korvstroganoff! *fragmentariskt avslut*

Okej, nu är jag hemma igen. Jag hade ju tänkt göra min man lite sotis inatt genom att typ dricka alkohol och vara allmänt otillgänglig, så att han skulle komma hem och vara snuttig eller i bästa fall vilja arg-knulla. Nu gick min plan tyvärr inget vidare. N bah blablakärlekhjärtasnuttefluff, så att jag blev tvungen att messa P och fråga vem som skulle vara hans best man (om vi skulle gifta oss alltså)och ja. Sen dess har jag inte hört något. Alltså. Det är ju inte bästa sättet att göra någon lite svartis, eller hur? Nej. Fan. Fitta.

Och nu bah, alla små giraffspråkare slår sig samman och bah Jameh KOMMUNICERA, men nej jag tror faktiskt inte på det. Jag är ledsen, men jag vill att min man ska bli lite (bara jättelite) sotis och orolig och kåt och kär och dessvärre kan man ju inte direkt prata sig till något sånt, eller hur? Är det någon som brukar prata någon kåt här eller, alltså jag vill att du ska vara mer kåt och kär i mig. Det är bara spela spel som gäller. Fyfan. Han bah *har roligt i Malmö och tycker det är skitskönt att hans tradiga flickvän inte är där och tjatar*.

Min man har med kort varsel dragit till Malmö för att underhålla och sällskapshålla en annan man, varvid jag är ensam hemma i helgen. Jag reagerade först genom irritation över att invigas i planen så sent, sen med lite ängslan och sen med avund (jag vill också åka till Malmö och party like its 1999) och nu har jag då tagit tag i situationen och styrt up eget rödvinsdrickande med N och J ikväll. Jag funderar hårt på vad jag mer kan göra som jag "inte kan göra" när P är hemma, men jag kommer inte på något. Vad tycker P inte om att göra? Han tycker inte om att diska eller städa. Han tycker inte om när jag pluggar eller läser utan vill att jag ska koncentrera mig på att titta på teve så att jag inte missar något. Jag kan alltså städa, diska eller plugga. Läsa om man ska unna sig lyx men tyvärr måste jag ju plugga. Jag funderar på att ordna sekretären men den uppgiften har liksom växt och växt  och känns nu helt oöverstiglig, jag skulle bli tvungen att sortera åtminstone fem tidsskrifthållare med potentiellt viktiga papper i innan jag fick plocka fram mina akvarellpennor och jag skulle behöva någon slags garnförvaring. ÅH VAD TRÅKIGT. Jag tänker verkligen inte lägga min egentidshelg på att städa, inte ens "rolig" städning. Jag hotade P med att jag skulle ha onanifest här, för vad är mer egentidigt än det, men alltså en hel helg? Vad fan ska jag hitta på?

Jag har i alla fall tänkt läsa ett antal texter om Exil idag, och baka semlor och sen som sagt dricka vin. Sen hade jag tänkt göra en bloggserie om genikulten, men kom på att Karin Johannissons Melankoliska rum nog gör precis det, då det får bli en bild, bara en, okej?

Det här är en av de allra, allra första manliga konstnärerna som lider under geniets melankoli. Albrecht Dürer, Melancholy, på engelska, den heter förstås egentligen melankoli på tyska, men jag hittar inte stavningen. Ni ser hur hon sitter där, Melankolia och lider och allting. Oj, oj, stackars Albrecht. Det var här allt tog sin början, Albrecht, som också gjorde självporträtt i kejsar/jesusstil, som anstår ett riktigt geni,

lade helt enkelt grunden för bilden av konstnären som (manlig) försupen och deprimerad med unikt djup och förståelse för mänsklighetens (manlighetens, kvinnan saknade väl troligtvis själ, även om melankolin, liksom andra dygder, förkroppsligas i kvinnlig gestalt) omänskliga grundvillkor, men med en brinnande passion och konstnärligt sinne jämförbart med gudomlig uppenbarelse.

Innan renässansen hade ingen frågat efter vem konstnären var, ingen brydde sig om konstnären lagt ned sin själ i arbetet eller vad konstverket sa egentligen (troligtvis sa det inte mycket mer än att livet är förgängligt och vi bör alla tänka på våra synder och be om dess förlåtelse), men sen blev det andra bullar och hela horder med självdestruktiva Individer började liksom formera sig.

Caravaggio gjorde sig till exempel, vid sidan av sin konst, känd för sin korta stubin och vidlyftiga leverne, jag är ganska säker på att han i ganska unga år blev ihjälslagen på någon Taverna efter att ha mucket med fel person, och att hans kropp flöt iland, svårt sargad, vid Tiberns strand, men det kan ju vara som jag romantiserar. Sen följer liksom den här tsunamin av konstnärer som super och slåss och knullar med horor och antastar teaterelever, och om någon nu skulle vilja ifrågasätta det så kan de i alla fall försvara sig med att de bara följer en lång tradition.

Ja, för övrigt blev jag headhuntad av A igår. Gratisjobb så klart, men om jag har tid och pengar så varför inte.

*ring ring*

- Biblioteket.

- Ja, jag letar efter böcker, min son ska skriva ett arbete om.. Eh. Usa. Och varför de går in i andra länder..

- Det är alltså din son som ska ha böckerna?

- Ja..

- Hur gammal är han?

- Sexton.

- Eh, okej. Jag kopplar dig till vuxenavdelningen.