Metrobloggen

Tidigt i morgon bitti bär det i väg på den första regionala hopptävlingen för Elin och Salvia detta år. Denna dag ägnas åt diverse förberedelser som tex tvätt av man och svans. Det gäller att vara snygg när man ska ut och visa upp sig , säger Salvia.

Jag ska försöka att komma ihåg att ta med kameran så att ekipaget blir förevigat.

Nu börjar säsongen med fika i trädgården, det finns inget som värmer så gott som vårsolen när man hittat en skön plats i lä mot en vägg. I dag barikerade vi oss på dynor och filtar på trappan. Kaffe, bok och tuggben - då har jag och pojkarna vad som behövs för en skön stund i solen.

Master var lite besviken på mig i går, då jag åter råkade glömma vår  bröllopsdag - att det ska vara så förbenat svårt att komma ihåg alla speciella dagar. Jag försökte blidka honom med lite extra kärlek, men han var svåråtkomlig. Jag får försöka hitta på något så att jag hamnar på plus sidan igen. Rotmos och fläsklägg till middag kanske...

Lilla Sandra du måste hjälpa din glömska mamma med vissa saker. Vi saknar dig så det skär i hjärtat på både mig och pappa. Det enda vi kan trösta oss med är du måste vara med oss på något sätt, och att vi kommer att ses igen. Med våren kommer din födelse och dödsdag, det är tungt att leva med alla kast som våren kommer med. Det är så mycket känslor som vaknar till med vårsolen - både skönt och skit...

Salvia väntar...

Räkningsbunten i början på året är alltid lika diger - det är konstigt. Allting verkar blivit dyrare - Elräkningen har inte kommit än - den blir nog "höjdpunkten". Det hade snart varit på sin plats med rätt postkod. Undra på vilken gata i Kållered som alla firar med tårta nu? Kanske man kunde lämna sina räkningar där?

- Skit samma. Nu skiner solen, och snart ska jag ut och rida. Räkningarna är betalda och glömda.

Vårt ridhus har levt farligt en tid med mycket snö på taket. Men Mikael har ägnat några dagar åt att skotta taket, så nu får vi tro att konstuktionen ska hålla sig upprätt.

Våren är på väg. Jag såg ett säkert vårtecken för en stund sedan. Strandskatan Birger mellanlandade här.

Kasta er ut i snösvängen

Så länge jag håller det högsta tempot, kan jag leva en stund i glömskans sköna land.

Men så fort jag stannar upp, kastas jag fram till ångestens djupa rand.

Det är då jag följer andetaget ner i magen, genom alla levande känslor. Det finns inget annat val, än att stanna där en stund och känna efter.

Jag måste erkänna att det ofattbara hänt, och att det följer mig överallt - ALLTID.

Det är så ofattbart tomt

Jag vill ha dig här - min lilla gumma.

På tv:n i morses så pratade man om barncancer, och om hur olika hemsjukvården för barn, fungerade beroende på var man bor. Du hade tur i oturen min lilla skatt - du fick i alla fall somna in i din egen säng, tidigt en morgon. Jag saknar dig, din röst, ditt skratt...

Din mamma

Först var det upp tidigt och tillbringa dagen på arbetet. Sedan i sporrsträck till sjukgymnasten för att sätta nålar i armen. Svårt att veta vem som njuter mest hon eller jag - ibland är lagom smärta rätt skönt. Sjukgymnasten vid namn Linda verkar tycka det är rätt ok att skruva på nålarna tills det går som ett elektriskt sug igenom armen. Efter 30 min som nåldyna är det dags för dagens höjdpunkt - "lilla Rally Sally". I kväll skrittade vi sex varv runt galoppbanan i trevligt sällskap och tempo. Det tog en stund innan Salvia kunde varva ner och njuta av skritturen. Hon har snabbt vant sig vid, att det ska gå undan när man kommer ut på tur.

Det var så lugnt, milt och härligt väder ute i kväll. Som gjort för en stilla tur med mycket "tjej-tjöt".

Nu blir det kvällsfika - kanske?

 En liten kaka, kan väl inte vara så farligt?

Skickar ett stort varmt hjärta till mina nära och kära - både här och i himlen.

Kramar till er...

Nu har Salvia blivit utrustad med störtbåge ifall hon får för sig att försöka kulta i boxen igen. I fredagsmorse fick hon pånytt draghjälp för att ta sig upp - tur att det finns starka flickor i stallet på mornarna.

Tack för hjälpen Martina

Här är två tuffa pojkar som nästan jobbar ihjäl sig.

Här tar vi en välförkänt paus i arbetet. Till våra arbetsuppgifter räknas promenader och knäsittande i massor. Man blir lite trött på att vara söt hela dagen...  Hälsningar Sigge med bror

På eftermiddagen gav vi oss ut i skogen igen för en härlig snöritt. Salvia, Poseidon och Grynet var pigga på att följa små stigar i skogen. Vi såg älgspår och harspår, men inga indianspår. Vi följde några mindre okända stigar i skogen - spännande att se var vi skulle komma ut. På några ställen var det så tätt mellan träden att jag fick rida med mitt ena ben bakom sadeln för att inte skalas av mellan granarna. Dessutom var det så lågt under träden att jag fick ligga raklång efter halsen på Salvia - balansridning. Hästarna stortrivdes och frustade belåtet. Skogsbackar och fält inbjöd oss till trav och galopp.

Tillslut såg vi slutet på skogen, vi behövde inte göra upp lägereld och övernatta bland alla sjövilda djur.

Salvia var så trött att hon nästan somnade i stallgången.

Nu sitter jag i soffan och dricker te med min älskade make, som dessutom bakat en rulltårta till oss.

Snacka om att jag haft en härlig ledig dag...

I kväll blir det ingen hoppning för Salvia då Elin har fått ont i en fot. Borde vara bra med häst om man har svårt för att gå, men så är ej fallet. Det blir nog krycka för den stackars tösen istället.

Men istället för hoppning, så tog vi oss en härlig skogsrunda på förmiddagen. Långa härliga galopper i snön. Allt var perfekt förutom all snö som hamnade inanför jackan (nacken), men eftersom jag och Salvia låg först i spåret så var det vår uppgift att befria trädens alla grenar från snö.

Det finns fördelar med denna snödjupa vinter - om man har en egen snökanon. Och det har jag, en pigg sådan.

Modell : Salvia

Hej på er. Har ni några morötter?

Såg ett skimmer av Sandra vid köksbordet, hon satt på sin vanliga plats -

Lugn

Lugn

En vacker fjäril flyger fritt - utan hinder.

Flyg du lugnt

du bär frid med dina vingslag

Om ni undrar varför inte Fantomen varit synlig under vintern, så beror det på att han sitter hemma i dödskallegrottan och fryser. Master har nämligen kommit över hans berömda långkallsingar (dessa hängde på torksträcket utanför grottan). Maken har piggat upp min vardag med dessa fantaskta sippor, verkligen en syn för "gudar".

Kan ni förstå att jag längtar efter våren.

Jag hade en skön ledig fredag, först en härligt snöig skogsritt med Salvia. En ridtur som bjöd både på skogsklättring, fina vyer, och trav och galopp på snöiga fält. Salvia tyckte det var en femstjärnig tur, och jag är benägen att hålla med.

Sen blev det middag på tu man hand med maken. Lite gott vin till gjorde inte saken sämre.

När sedan kvällen infunnet sig och vi borde sjunkit djupt ner i tvsoffan med vårt öl och vin  -Då uppstår frågan -  Vad gör vi nu?   

-Jo.  Vi gör äpplemos.

Kvällen fortsatte i köket med en massa äpplen som skalades, urkärnades och kokades till mos.

Både äpplena och jag var en aning mosiga framåt kvällskvisten.

Lite puss-sjuk blir man lätt av för mycket vin. Men Master tackade nej. Jag förstår inte varför - läppstift och allt!

Folket har dragit till stallet och jag har dragit fram min fåtölj till brasan, kan det bli bättre. Lugnt och skönt - varmt och gott.

Tänk att man nästan tycker att det är en varm kväll när temperaturen ligger strax under nollan. Men har man tillbringat några kvällar - ca fyra timmar stillastående i ett ridhus med temperaturer runt -15 grader, så råder det nästan snudd på vårvärme runt nollan.

Nu ska vi dricka en kopp te Master och jag, slappa sju minuter i soffan framför tv:n. Kanske hinner vi i säng innan vi somnar. Först dusch sen te - eftersom det ej blir några bilder från duschen så håll tillgodo med tekoppen - Haha

Två lååånga leeediga dagar från jobbet.

Men då är det dags att städa  - mycket märkligt att det alltid tycks vara dags för detta nöje när man äntligen blir lite ledig. Undra vem som röjer till när man är på jobbet? Möjligtvis det usla hembiträdet Inga. Har försökt bli av med henne i många år men det verkar vara ett hopplöst företag.

Frågan är - ska jag börja städa nu eller sen?  Ska kanske ta en kopp kaffe först, eller vad tycker du S? Hon sa fika. Ok jag lyssnar. S kommer alltid med de bästa råden.

Har lite träningsvärk i kroppen, det är lite stelt här och där.

Har inte helt och fullt lyckats hitta den totala njutningen i en hel ledig dag, kanske för att jag alltid varit van vid att ha Sandra hemma. Hon var inte så ofta i skolan -hade andra prioriteringar med sitt liv, och så här i efterhand med tanke på vad som hände, är jag glad att jag inte med alla medel tvingade henne ut i världen. Hon gjorde alltid sina saker på sina villkor. Det kanske är så, vi alla skulle försöka göra lite mer. Alla mönster är inte till för att följas. Sin egen väg kan leda mycket längre.

Var i stallet innan tuppen gol

Kuskade runt på Salvia i en timma

Snärjde runt som i en dimma

Kom på först nu vad jag glömde

Hade möjlighet att njuta lite av dagens sol

Den som gnistra och glimma

Jag som i kväll Master skulle trimma

Salvia bjöd på en supertrevlig kväll, hur mysig som helst. Hon var pigg men ändå lugn och glad. Riktigt kelsjuk - det är synd att man inte kan krympa ner henne och ta med hem.

Hörde i stallet ikväll att man kan mjuka upp ryggen på hästen om man longerar innan ridning - tror att jag ska testa detta hemma istället. Master känner sig lite stel påstår han, i morgon tar jag nog med linan hem.

Varför är det alltid så skönt att sova när det inte finns tid. Tre trötta musketörer drog på sina rustningar och gav sig ut i kylan. Klockan 06.00 stod vi på yttertrappen och spanade ut över den vida prärien (vita trädgården) vi fångade in den vilda mustangen ( tama toyotan) och satte av i sporrsträck ( 40 km/h ) längs den frusna dalen (plogade vägen). Mustangen frustade med vitt skägg runt mulen ( jag skrapade frost på vindrutan). Prärien låg ödslig ( inga mötande bilar).

Vi stannade till och gjorde upp eld ( tankade på Jet).

Tänk vad man kan lura sig själv- då blir det nästan spännande att ta sig till jobbet.

Sigge och Bruno var inte lika roade av detta tidiga äventyr. De hade hellre legat kvar hemma i grottan på björnfällarna och sovit fram till lunch.

För att hjälpa till med att dryga ut hushållskassan, har vi nu gett oss ut på arbetsmarnaden. Vi arbetar som habiliteringshundar. Det är ett tufft jobb - många knän att sitta i varje dag. Vår uppgift är att tillfredställa behovet av husdjur, att vara keliga och tillgivna.

Vi vaktar även alla ingångar så att obehöriga ej får fritt tillträde - nu börjar vi att få kläm på vilka som har tillhörighet.

Med andra ord så sliter vi så att pälsen står rakt ut. Jobbet är bra och vi trivs, det enda att klaga över skulle i så fall vara arbetstiderna - vi är ej vana att gå upp så tidigt, men eftersom matte nödvändigtvis ska åka så tidigt så får vi väl hänga på. Det är för långt för oss att ta bussen.

Med vänliga hälsningar Sigge och Bruno.

Ett helt år till utan vår lilla Sandra, det låter som en hel evighet. Men vetskapen om att ett år är en mycket kort tid jämfört med just "en hel evighet" blir en klump i magen. Men för Elins skull så vill jag verkligen göra en kraftansträngning. Livet måste halta vidare.

Vi flyter med i tiden

Jag söker själen djupt in i hans ögon  - ögon som förr bar glädje och framtidslöften.

Det var framtidslöften som bar oss fram - våra gemensamma önskningar.

Nu ser jag annat djupt i hans blick - och jag känner igen det jag ser.

Jag ser ett sargat hjärta - och en stor saknad.

Jag hoppas att tiden flyter fort

Jag har funderat lite över olika nyårslöften - har inte bestämt mig än om jag ska ta och lova mig själv något inför nästa år. En sak som är säker är att jag inte ska lova att sluta med något - snarare kan jag tänka mig ett löfte som inebär att jag skall börja med något istället.

Ett motto som känns bra är "go for it"

Att leva farligt - kan vara en variant av att möta livet.

Aldrig göra något halvdant - möjlig livsåskådning.

Jag ska ägna dagen åt att konferera med Sandra, hon har säkert många åsikter som jag kan få nytta av.