Metrobloggen

Jag har en annan blogg, inte en hemlig blogg bara en oanvänd blogg. Har inte skrivit i den på ett år och tänkte radera den idag. Men det gick inte. Istället började jag läsa inläggen och bestämde mig för att jag ska behålla den.

Den var full av minnen och att läsa den gjorde mig glad och stillsam och luddig i magen. En sån där känsla som man får när man umgås med bra vänner, vänner man tycker om.

Det blev bara två timmar idag, skönt att börja veckan så. Resten av veckan blir det fler timmar men då är det bara fyra dagar kvar fram till fredagen och därmed inte lika jobbigt. Känslan är allt.

Ska på stan med syster sen, om hon inte ändrat sig, man vet aldrig med henne. Men först ska jag färga håret och dricka mer kaffe.

Solen tittar fram från bakom molnen. Det är trevligt att kunna ana att det finns en sol i alla fall. Även om det inte finns så många andra vårtecken än.

Igår ägnades hela dagen åt mat. Vi åt en lång frukost och sedan gick vi ner till stan där vi fikade innan vi handlade ingredienser till lördagsmiddagen. Sedan tog vi bussen hem och började med alla förberedelse.

Till förätt åt vi avokado med romsås, mycket enkelt och funkar alltid.

Romsåsen blev även kvar till huvudrätten som bestod av grönsaker frästa i olja och smördegsknyten med lax i. Eget recept och mycket gott.

Sedan väntade vi i tjugo minuter innan det blev dags för efterätten som bestod av hallonmousse varvad med vit choklad och physalis.

Jag har varit alldeles för grinig i min blogg hela veckan. Hoppas det här inlägget visar på en vändning.

Har sminkat på mig ansiktet och nu bär det av till jobbet. Åh...

Jag ser åtminstone representabel ut, det är allt som spelar någon roll, hur jag känner mig är en annan sak.

och mer kan jag inte säga. Men jag vill slita mitt hår och skrika rakt ut. Varför kan det inte gå bra för mig? varför händer aldrig underbara saker mig?

Jag vill dra täcket över huvudet och gömma mig från världen.

Chefen skrev i morse och frågade om jag kunde jobba mer, idag. Var tvungen att säga nej. Min kropp är alldeles matt och tung och jag har problem att andas. Det räcker med de timmar jag har.

Skulle vilja sitta hemma hela dagen, snora för mig själv och titta ut på solen som skiner. Men i morgon är det lördag i alla fall. Äntligen helg.

Har inte kunnat träna på hela veckan på grund av förkylningen och dessutom bara levt på mackor av olika slag. Jag saknar riktig mat. Åh vad jag saknar det. I morgon ska jag äta massor.

Hatar att säga nej till jobb, kommer ha ångest över det hela dagen, jag vet ju inte när jag får mer. Men samtidigt blev jag förbjuden att ta på mig mer för min flicka. Så mycket behöver vi inte pengarna att jag ska slita ut mig helt. Fin hon är.

Skönt att hennes mentalitet från uppväxten finns och kan motverka min lite. Jag är en sån arbetarklass.

Och det är ju faktiskt så, pengar är inte allt. Men jag har djävligt svårt att inte ställa upp när någon ber mig. Det där med att säga nej måste jag öva på.

Jag har snytit ut hjärnan och fyllt huvudet med snor. Knarkar ner mig mig med kan jang, alvedon och c-vitamin. Det har slutat snöa i alla fall och man kan ana en sol bakom molnen, det gäller att vara glad för minsta lilla.

Min katt sitter och tittar på mig, eller det kanske är datorn hon tittar på, avundsjuk över att den får vara i mitt knä.

Jag stinker förkylning, blir inte av med lukten av sjukdom och snart ska jag bege mig till jobbet.

I morgon-är-det-fredag-och-sen-helg-i-morgon-är-det-fredag-och-sen-helg-i-morgon-är-det-fredag-och-sen-helg.

Suck. Jag kan inte andas genom näsan och hör inte vad någon säger, antar att jag ser ganska korkad ut för tillfället.

Jag hatar vintern, jag hatar vintern, jag hatar vintern.

Ännu ett inlägg som får mig att framstå som en gnällkärring, men det är faktiskt lite synd om alla oss som måste ut i det här.

Snödag, det är en bra idé, allting stängs ner och man slipper gå till jobbet och skolan. Fast klart, det skulle inte fungera, i sverige biter vi ihop och gör det vi ska. Det är så typiskt svenskt. Förstår inte att politikerna säger att vi fejkar sjukdom, vad tror de händer när man går ut i vintern och arbetar med kroppen samtidigt som man bär på förkylning? Inte fan blir man friskare av det.

Jag är på ett hata-världen-humör idag.

Fast det är klart, efter idag är hyran inarbetad och efter torsdag och fredag kan jag köpa mp3n och hörlurarna jag vill ha. Maten får vi ta nästa vecka.

Sitter och tittar ut genom fönstret, snön yr hit och dit och marken och himlen smälter ihop. Titta ut på eländet är något man borde få nöja sig med men nej då, jag måste gå ut i det senare idag.

Förkylningen har slagit til ordentligt och jag skulle vilja sitta under en filt med kaffe och en stor chokladkaka hela dagen. Inte GÅ till jobbet.

Dessutom tänker inte spårvagnarna gå idag så jag får försöka överrtala min kära mor att hämta mig ikväll efter jobbet. Håller tummarna för att det går. Hon hatar att köra bil i sånt här väder.

I Stockholm har de värmeslingor i hela stan, stora delar av den åtminstone, här har de det bara på drottninggatan. Något att investera i kanske? Vi bor ju trots allt på en plats där vintern oftast drabbar hårt när den drabbar.

Och tunnelbana, tänk vad praktiskt om vi kunde färdas under jorden, så bekvämt, kunna byta mellan hållplatser genom att gå inomhus.

Ibland, trots alla mina klagomål, saknar jag huvudstaden.  (Som föresten suger)

Ska inte slänga mig iväg till jobbet förrän något i tolv idag, det blev till att jobba kväll. Spänningen med att vara vikarie, man vet aldrig från den ena dagen till den andra vad som kommer hända.

Osäkerheten, ack denna osäkerheten

Sitter med kaffe nu, behöver mycket av den varan då jag upptäckte fem i morse att min kropp vant sig vid att gå upp så dags. Det tog sin lilla tid att somna om igen.

Jag har sminkat mig pigg och räknar ner dagarna tills det blir helg igen. Då ska jag sova ut. Kan ju inbilla mig det i alla fall.

När det är helg vill jag ju vara vaken så jag kan njuta av ledigheten. När förlorade jag förmågan att hasa?

Gick upp när klockan ringde. Ingen sömn hade jag fått men upp måste jag ändå. Höll på att somna vid frukosten på jobbet.

Trötthet har bliv vardag för mig, sömnbrist och dagar som sveper förbi utan att jag är riktigt närvarande. Bara man håller igång går det att klara sig utan sömn ett bra tag. Jag har blivit ett djur, stjäl några minuters sömn, stående eller sittandes vid ledig tid.

Och så kommer förkylningen. Ny månad betyder ny jakt på en lönecheck, och att jobba är ett måste.

Sitter och dricker kaffe, börjar ett idag.

Ute snöar det, ingen kan ha missat det, jag vill inte gå ut. Bara fyra veckor kvar till inflyttningen i lägenheten. Hon säger att jag kommer kunna börja skriva igen då. När vi äntligen har våra egna saker omkring oss igen.

Det är mycket jag saknar, inte bara att skriva, saknar även mina änglar. Det känns som om jag har svårt att definiera mig numera, Som om jag förlorar min personlighet, flyter ut i kanterna och suddas ut mot världen.

Vart finns jag?

Vill göra som Tistel (min katt) och gömma mig bakom en blomkruka, vässa klorna mot soffan och väsa mot alla som kommer nära.

Nerverna sitter som en tröja utanför kroppen och jag är lättirriterad och lättstött.

Kanske borde jag sudda ut kanterna helt och hållet, flyta in i världen, smälta samman med möblerna och försvinna.

Ingen kan ha missat det.

Sitter i pyamas och läser dåliga bloggar där huvudpersonen är en korkad blondin. Världen är riktigt skrämmande när man tittar ut på den. Jag vill aldrig ha något med den att göra.

Sitter och hoppas på att hon får sluta tidigare idag på grund av snön. Samtidigt är det så klart dumt eftersom det blir mindre pengar då. Men jag föredrar sällskap framför en ful väska som kostar för mycket.

har precis börjat men min arbetsdag är slut och vädret är hemskt.

Jag är så trött på vinter, den är inte vacker längre, bara grå och kall och trist.

I födelsedagspresent fick jag en fin liten anteckningsbok av mamma. Den har svarta pärmar och vit tomma sidor. Tomma, det är problemet, jag har så svårt att fylla den.

I fina små böcker ska det stå vackra små saker, jag vill fylla sidorna med fina ord och betydelsefulla dikter.

Jag kommer aldrig någonsin skriva något i boken.

börjar försvinna. Hade så ont att jag nästan inte kunde se på väg hem från jobbet. Det negativa med att jobba morgon och man bara är vikarie; svart kaffe och ingen mjölk.

Jag kan klaga en massa men på två dagar har jag tjänat mer än jag trodde att jag skulle göra på hela veckan. Bara att tacka och ta emot, ska ju köpa ett helt nytt möbelemang i slutet av nästa månad.

Föredrar att skriva vackra inlägg men vädret är så grått och blött att jag inte orkar.

Visst går det att finna skönhet även nu. Ännu en gång ligger snön som ett täcke över träden och i mörkret lyser den upp. Reflekterar gatlyktornas sken och får världen att likna en saga.

metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp

Till er som snubblar in här, ni kan ju gå ut på den här länken.

Jag är trött, har mensmage och ångest. Det här började ju bra...

och jag funderar på att göra den sällskap.

Ute fortsätter det att snöa, så underbart mysigt att sitta inne och dricka kaffe och titta ut. Vackert är det, täckta av frost ser träden ut som havsväxter. Förväntar mig nästan att de ska börja svaja stilla som om de följde vattenströmmarna.

Tog lite oskarpa fotografier på gryningsvärlden i morse som jag tänkte lägga upp nu. Har aldrig kallat mig fotograf, men de kanske kan ge en idé, och jag vet ju att det finns de som var uppe med mig och kan känna igen sig.

Solen skiner och det är inte tjugo minus ute. Underbart. Bara en och en halv månad kvar tills vi flyttar in i nya lägenheten. Längtar. Bara egna saker och möbler man valt själv.

Vår värld.

Tända ljus, romaner och kaffe i muminkopparna.

Solen som faller in genom köksfönstret och landar på bordet, förflyttas utmed bordsytan under dagen, klättrar upp för väggen och förvandlas till en sprakande röd solnedgång.

Te framför teven till kvällen,  tända ljus i vackra lyktor lyser upp i mörkret. Invirade i filtar kryper vi ihop i soffan och avnjuter en film.

Eller varför inte en snuva eller tio vid köksbordet medan månen lyser upp med silvervitt sken.

och filar naglarna, jobbet har förstört dem helt men det har ju sina fördelar också.

När jag stod ute och väntade på bussen i morse, helt ensam, omgiven av mörker och snö till exempel. Allt vitt och stilla, tystnaden knäppte i kylan, pudersnön dalade ner mot marken, upplyst av gatlyktorna och alldeles gnistrande. Som att stå i ett torrt silverregn.

Nu ska jag snart i väg och handla räkor till middagen och ladda på mitt busskort. Längtar tills det blir cykelväder igen.

Sitter och läser vackra bloggar. Sådana som handlar om flyktiga dagar och solsmekta kinder. De får mig att längta efter äventyr, jag blir både varmluddig och kallfrusen i magen. Så många känslor som virvlar omkring.

Avundsjuka är en av dem, en snabb glimt av varför har inte jag innan egna minnen dyker upp av många fina dagar i solen eller konstiga nätter på en buss som aldrig är framme i vinternatten.

Det är så lätt att rycka till och låta avundsjukan ta över, man glömmer så lätt det man själv har. Men jag försöker att hålla kvar mitt eget, minnas det och upptäcka att bakom alla varför inte jag finns ännu ett minne att hitta.

Idag bär det av.

Jag och min fina ska resa till söder för att fira jul. Men inte tillräckligt söder för att det ska bli snöfritt. Snöstorm ska tydligen klättra uppåt från Skåne. Och vi är kvar i Sverige.

Då blir hon glad, hon som älskar snö och vill ha en vit jul.

En gran med levande ljus och kalla promenader med familjen. Ser fram emot det, julafton ska firas på landet, så är det bara.

Dricker kaffe och tittar på solen som går upp. Det är jullov för barnen och de har masat sig upp för att använda diverse teknik i lägenheten.

I dag är min sista arbetsdag och efter det går jag på jullov. Härligt. Då kan man äntligen njuta av att det är snö och inte känna sig tvingad att gå ut i det.

Sitter och leker med min nya mobil, är nykär och alldeles på. Konstigt att man kan bli så av en död pryl. Men den är inte personlig än, måste göra den till min.

inställd i förådet, den fick ta jullov två dagar tidigare än jag.

Det är vackert med snö.

När man inte slirar i det och cyklar omkull, fem gånger föll jag idag, tror jag, tappade räkningen efter ett tag. I morgon blir det till att ta bussen.

Men jag saknar våren och bsommaren, fjärilar i dikeskantet och små fröna larver på altanräcket. Trots vita vackra täcken över världen som lyser upp vintermörkret.