Metrobloggen

...till min nya fina blogg på wordpress. Den här bloggen skrivs inte i mer.

Det är så konstigt hur vissa verkar ta anstöt för att man uppmärksammar vissa samhällsprobem och inte samtidigt uppmärksammar alla andra samhällsproblem. Johanna Sjödin tar upp det och jag kan inte annat än hålla med.

När feministerna uppmärksammar exempelvis mäns våld mot kvinnor får de kritik för att de inte uppmärksammar invandrarkvinnors situation. När de uppmärksammar invandrarkvinnors situation får de kritik för att de inte uppmärksammar mäns situation. Och så vidare. Som om feminister alltid måste ta upp alla problem som finns. Denna debatt är på intet sätt något nytt, den dyker ganska ofta upp när krönikorna blivit lite för röda, lite för manshatande.

Paul Lindqvist tycker att allt våld är förkastligt. Mycket förnuftigt. Men våld ter sig på olika sätt. Slår en man en kvinna handlar det oftast om makt i och med att mannen är fysiskt starkare, kvinnans odds att kunna försvara sig är låga. Våldtäkt är fråga om makt. Mäns våld mot män är ett annat slags samhällsproblem. Ett problem som är värt att uppmärksamma. Ett problem som det behövs krafttag emot, eftersom det blivit grövre och alltmer oprovocerat. Det står dock inte högst på feministers agenda, varför är det så provocerande? På samma sätt kan man ifrågasätta varför inte Amnesty ägnar sig åt djurrätt, varför inte humanisterna ägnar sig åt feminism och så vidare.

Sen kan det behövas någon slags balans. Som någon sa kan kvinnor använda sig av psykiskt våld, det vill säga provocera mannen tills han slår. Sådant tror jag behöver komma upp. Jag tror på att behöva uppmärksamma att män också kan bli våldtagna. Jag tappar dock lusten när allt hela tiden hänger på feministerna. Nu vet jag inte om Paul Linqvist är antifeminist, men han använder sig av samma argument. Kan inte dessa män ställa sig på feministers sida och kämpa med oss för mäns rättigheter istället för att kalla sig antifeminister och använda förkastliga argument om att det är synd om männen också? Jag har verkligen inte förstått mig på antifeministerna. De startar en grupp som sitter som bespottar en annan grupp. De använder sig av en grupp och kallar sig anti. Så fånigt. Gör något konstruktivt istället. Som att hitta på något nytt, istället för att använda andras argument och vända på dem.

Jag besökte en studievägledare idag. Ville ha lite tips och få mina vyer vidgade eftersom jag fortfarande är så insnöad på journalistik.

Kom fram till:

Det kan faktiskt vara bra att söka några kursutbildningar såsom svenska, skrivning, litteratur, statsvetenskap eller liknande på högskola, om man är osäker på vad man vill göra. Svenska intresserar mig, språk över huvud taget intresserar mig.

Jag ska såklart söka journalistutbildningar trots mina dåliga odds. Kanske även medie- och kommunikationsvetenskap. Vet dock inte vad jag mer ska söka.

Jag fick reda på att man kan gå gymnasieutbildningar på distans. Finns en jäkla massa, och det tyckte jag var intressant. Har funderat på kontorsjobb, dock är jag fantastiskt ointresserad och ganska kass på siffror, vilket är synd, för det finns mycket kontorsarbete som kräver ekonomiska kunskaper. Men det där med gymnasieutbildning låter så bra för det är gratis, startar varje måndag och är helt och hållet på distans. Jag kan alltså söka utbildningar imorgon om jag vill.Dessutom är det en bra start för en som är säker på om hon har vad som krävs för universitetsstudier.

Nu är frågan om jag ändå ska prata med en studievägledare på en högskola. Jag har ju lite bråttom, eftersom det den 15 oktober ska vara klart med anmälan till högskolor och universitet. Dessutom ska jag göra satans jävla högskoleprovet och jag förbannar mig själv att jag missade det i våras. Jag var väl inne i bebisdimmor då.

Så där ja. Inte ommit fram till så mycket, men jag tror det börjar arta sig.

Jag har fortfarande inget att säga. Inläggen är tråkiga, går på tomång och dessutom upprepar jag mina ämnen.

Dessutom tycker jag metrobloggen kinkar för mycket. Jag började blogga på passagenbloggen och gillade den skarpt för att man precis som här kunde följa senaste skrivna inläggen, samt de mest populära och så vidare. Sen blev det problem. Det kunde dröja upp till ett dygn innan man ens kom in på sidan. Dessutom överöstes vissa bloggar (däribland min) av porrspam. Så jag försvann därifrån och kom hit. Är dock lite besviken, för ofta strular det med metrobloggen också. Det tar tid att logga in, ibland går det inte på flera timmar. Dessutom är folk inte på riktigt sugna att läsa andras bloggar, men det är väl vad man får vänta sig av en bloggportal som belönar en med pengar när man får många läsare. Allt handlar om att få så många läsare som möjligt till sin egen blogg, att göra reklam hos andra. Skittråkigt. På passagen var det lättare att hitta nya intressant bloggar och lättare att få nya läsare som var inreserade på riktigt.

Därför har jag ledsnat. Vill hitta på något nytt. Nån slags modifikation av bloggen. Kanske en schysstare bloggportal räcker, inte vet jag. Tidigare har jag inte brytt mig så mycket. Jag funderar på att lägga ner. Och troligtvis återkomma, men fixa lite andrum, nya ideer. För inte så länge sen sa jag att jag aldrig kommer sluta blogga, men det känns lite som att min bloggtid är över. En epok är avslutad, för att låta storartad.

Däremot är jag ju lite beroende av att skriva, och ni ser ju, jag skriver ett långt inlägg om att lägga ner, det säger ju allt. Nån som har en bra bloggportal att rekommendera?

Jag har egentligen inget emot Fotbollsfrun. Har till och med haft henne i min länklista, då jag gillat hennes brutala humor och att hon är kaxig och inte det minsta pryd.

Men hennes åsikter om Linda Rosing som blivit förbannad för att pervon skrivit äckliga kommentarer om hennes dotter får mig att inse vilken riktig moralist hon är. Egentligen har jag inget emot moralism, tycker vi behöver lite gammal hederlig sådan då och då. Dock inte på det sätt hon framställer saker och ting. Hon är ganska bra på att döma människor som inte är som hon, även om hon brukar hävda att så inte alls är fallet. Så här ser bilderna ut. Fotbollsfrun kallar det tuttbilder. Och fan vad jag avskyr sådant snack. Speciellt när det ständigt och jämt ska moraliseras över "Linda Rosing-typer". Samma snack brukar dyka upp när "Linda Rosing-typer" blir våldtagna. Skuldbördan förflyttas från förövaren till offret.

Dessutom tycker hon att folk älskar att missförstå henne när de bara är av en annan åsikt och ställer sakliga argument. Sådant är jag ännu mer allergisk mot. Speciellt när man är en offentlig person och får räkna med att inte alltid få kommentarer som oförbehållslöst hyllar. Man kan använda samma argument där som hon gör mot Linda; Men ge fan i att skriva om Linda Rosing då!

Jag brukar bli brutalt provocerad varje gång jag stiger in i en leksaksaffär eller klädesaffär (h&m:s barnkläder är alla kategorier värst, nån jävla måtta får det väl ändå vara på könsuppdelningen). Det finns över huvud taget inga konstruktiva leksaker till flickorna för det första. Allt handlar om utseende, förebilderna ska vara Barbie eller liknande Barbie. Kläder, smink och utseende. Pojkarnas leksaker är användbara, konstruktiva. Det är byggsatser, bilar och verktyg. Tuffa förebilder som Stålmannen och Spindelmannen. Jag såg en gång två bokalternativ till respektiva flicka och pojke. Pojkarnas bok hetter Min verktygslåda. Flickornas bok hette Min handväska. Det säger väl allt.

Jag tänker inte uttala mig om vad som är biologiskt betingat och inte vad gäller val av leksaker och intressen hos barn. Jag vet bara att när Kajsa får sin första docka kommer hon i samma veva få sin första bil. Eller tvärtom. Jag tror nämligen inte på att inreda ett så kallat flickrum med rosa och barbies och sedan räcka henne en bil och tro att man inte präglar barnet. Eller de som överöser sin son med tuffa leksaker för att sedan slänga till honom en docka. Då har sonen med sina tuffa konstruktiva leksaker lärt sig att leka på ett sätt. Att vara på ett sätt. Troligtvis leker han med dockan på samma sätt. Kanske vill föräldrarna innerst inne ha sin tuffa lilla son och sin fina lilla flicka och gör kanske mer eller mindre oemdvetet skillnad på barnen.

Jag läste en tråd i ett föräldraforum för ett tag sen. Det var en mamma som hade en son som gärna klädde ut sig i kvinnokläder, ville bara leka med dockor och så vidare. Hon berättade att dagispersonalen hade varit "oroade över situationen", till och med pappan hade reagerat och hon blev så nedslagen över att man inte bara lät pojken vara, att han i så tidig ålder måste få inpräntat vad som är "rätt" och "fel". I svaren på forumet stod saker som att han kanske blir homosexuell. Det är ju fan beklämmande. Har man som liten pojke inget intresse av traditionella pojksaker är det något fel eller så är man homosexuell.

Jag undrar varför det finns så lite unisexleksaker. Sådant som varken är typiskt pojkigt eller flickigt. Som lego. Kajsa kommer få lego. Jag minns att lego var en av favoriterna i min barndom. När jag var liten lekte jag med dockor, jag lekte med bilar, lego, meccano, my little ponys och gosedjur. Jag klädde gärna ut mig, men hade aldrig något "prinsessperiod". Jag uppfann mer eller mindre smarta konstruktioner av kartong och tejp, jag körde min docka i dockvagnen och har aldrig varit intresserad av hästar. Mitt stora intresse har alltid varit farliga vattendjur, som hajar, krokodiler och späckhuggare. Min favoritfärg har alltid varit blå och jag är ganska säker på att det har med omedveten indoktrinering att göra eftersom jag när jag var liten ofta fick saker och kläder i blått. Jag tror inte mina föräldrar tänkte något könstänk (eller gjorde ni det, mamma?) men jag undrar om det hade varit annorlunda om jag som liten fått ett rosa rum, överösts med dockor och så vidare.

Sen vet jag att det finns ett annat problem. Samhället. Normerna. Reklam som inte får riktas till barn men som ändå visas så att barn kan se. Leksaksaffärerna, skolan, lärarna som gör skillnad på pojkar och flickor. Andra föräldrar. Det kan inte vara lätt som förälder att stå emot allt sådant utan att göra illa barnet.

Som sagt tänker inte jag uttala mig om det verkligen fnns biologiska skillnader vad gäller intressen hos pojkar och flickor. Det jag vänder mig väldigt väldigt starkt emot är när föräldrar så starkt uppfostrar sina barn i en roll som de kanske inte ens trivs i.

Ni som har barn, hur har ni gjort?

Jag lyckas inte författa några vettiga inlägg och jag vet inte vad det beror på. Därför fortsätter jag på temat gnällinlägg istället. Det passar mig mycket bättre för tillfället.

Jag vet inte om jag äter för dåligt, om jag sover för dåligt eller vetskapen om att det snart är höst som gör mig så trött. Trött och less. Liknande känslor jag hade när jag var i slutet av min graviditet. Hjärnan går på lågvarv, jag går runt och klagar på det mesta och desstuom känner jag mig ledsen. Inte alltid, men ibland och oftast på kvällarna. Min huvudvärk börjar komma tillbaka. Huvudvärken som har med nacken att göra. En huvudvärk som gör mig lamslagen. Häromdagen kunde jag inte ta mig ur sängen på över en timme. När sedan bebisen kinkade när jag skull ge henne mat blev det liksom droppen och jag stegade bara rakt ut från köket, lämnade henne skrikande (så hemskt var det inte för Herr Kurry befann sig i köket och tog över. Ni behöver inte tänka på att kontakta soc). Jag är så rädd att få dras med skiten livet ut. Alltid ha problem med nacken, aldrig kunna leva ullt ut, inte kunna ta vissa jobb och så vidare. Jag vill inte ha problem med krämpor innan ens fyllda 24. Fan också.

Pluggångesten spökar. Jag vet inte vad jag vill. Jobbångesten spökar. Både min situation och herr Kurrys.

Jag är otålig, rastlös. Vill hänga med folk hela tiden. Undrar varför. Trivs jag inte hemma? Har jag så tråkigt med bebisen att jag hela tiden måste söka mig ut? För kajsas skulle vill jag trivas hemma, jag tror inte det är bra för ett litet barn att hela tiden befinna sig på andra platser.

Dessutom spökar min pessimism. Jag har fortfarande inget hopp om framtiden och man kan undra varför man sätter barn till världen. Tänk om Kajsa får ett skitliv?

Egentligen har jag inga problem med att aldrig nöja sig. Den dagen man är nöjd har man slutat kämpa, så ser jag det. Jag är rädd att nöja mig. Det verkar som att många som skaffar barn och levt kärnfamiljsliv ett tag helt plötsligt nöjer sig. Glömmer sina gamla värderingar och jämställdhet och slutar bråka. Jag vill aldrig sluta bråka, men ibland är jag så trött på det satans jämställdhetstänket. Dessutom är jag trött på mig själv. Trött på mina tankar, på min blogg, på mitt hår. Trött på att hela tiden behöva umgås med mig själv. Man kommer liksom aldrig ifrån sig själv.

Så sammanfattningsvis räcker det med orden trött och less. Och när man har barn måste man alltid förklara sig, försvara sig för att inte få kommentarer som "Men du har ju barn, tänk på de som inte kan få det". Ungefär som att det är bebisen som är problemet.

Dottern min har hunnit bli ett halvår. Jag saknar lite den tiden då hon bara var ett litet knyte, även om jag njuter av att se henne växa och göra sina små framsteg. Men ju äldre hon blir, desto mer stressad blir jag. Till våren ska jag söka högskolor hade jag tänkt. Jag har inte hittat några utbildningar som intresserar mig förutom journalistutbildningen och medie- och kommunikationsvetenskap. Dessutom har jag ett inte så litet hinder att komma över först. Det förbannade satans jävla högskoleprovet. Vill inte. För fixar jag inte att komma upp till de poäng som behövs är det ju liksom kört och jag måste tillbaka till det gamla jobbet. Jobbet som jag i somras när jag jobbade extra, kände att jag var väldigt klar med.

Alternativet är ju att söka utbildningar där jag har platsgaranti. Exempelvis genusvetenskap. Jag skulle tycka det var superintressant att läsa det. Problemet är väl att jag inte kan få nåt direkt jobb efter en sådan utbildning. Jag behöver ett jobb, jag kan inte plugga och ta studielån hur länge som helst. Dessutom jobbar Herr Kurry på ett ställe som ska varsla en jävla massa folk. Blir han av med jobbet kommer inte jag kunna plugga. Då måste jag ha ett jobb.

Ja ni som har följt min blogg märker ju att jag inte har kommit någon vart vad gäller pluggfunderingarna. Det enda jag känner är stress och ångest. Men imorgon ska jag ta kontakt med en studievägledare. Jag ska, jag ska, jag ska.

Kan inte någon fatta alla mina beslut så slipper jag?

Jag har alltid varit en pessimist. Jag ser oftare hinder än möjligheter. Jag är ängslig av naturen. Frågan är hur jag kommer att bli som pensionär. Nidbilden av en vresig gammal kärring med käppen i högsta hugg kanske.

Min fråga är om världen är på väg utför eller ej. Om det mesta var bättre förr eller om det är något man fått inpräntat i skallen. Om det liksom jämnar ut sig med det som var bättre förr och det som är bättre nu, vad vinner?

Vi skadar vår jord, inget snack om saken. Det oprovocerade våldet blir grövre, kapitalistsamhället styr oss mer och mer, konsumtionssamhället gör oss till slit och släng-människor. Vi är själviska, vi har ihjäl varann och vi hatar varann. Ser framtiden ljus ut? Frågar du mig så gör den inte det, men som sagt min hjärna kan vara förvrängd. Min personlighet är en pessimistisk sådan. Det är den som skapar tankarna om hur det ser ut, vad jag har för perspektiv. Vem ska man tro på om framtiden? Ser ni ljust på framtiden? Har ni hopp om mänskligheten? Det har inte jag, och det gör mig då och då deppig.

En bekant sa till mig att när hon var ung på 60-talet såg man positivt på saker och ting. Man såg möjligheter och man gjorde något. Hon sa att det är stor skillnad på då och nu, när man inte ger mänskligheten mycket hopp. Nyheterna handlar oftast om katastrofer, tragedier. Vi matas med det hela tiden. Orkar inte, byter kanal och ser hjärndöda tv-program istället. Går med i Facebook-grupper om att stoppa barntrafficking. Som om normalt funtade människor inte skulle vara emot barntrafficking.

Men kanske handlar det bara om att modifiera. Omvärdera. Världen ser inte ut som den gjorde förr, det behöver inte vara något dåligt. Det skapar nya möjligheter att förändra. Kanske.

Hur ser du på framtiden? Om du vill får du väldigt gärna ge mig lite hopp.

En enkel video, en enkel text, en låt som känns i magen. Det är så här det ska vara. Apropå blondinbella.

"Jag har hört vad han heter, jag står med ett gevär. Jag ska spendera mitt liv med att ta tillbaka allt som är ditt"

Jag tror ingen har missat stormen kring Blondinbella just nu och övergreppet hon råkat ut för i Italien. Bloggare har skrivit mer eller mindre nyanserade inlägg, kommentarerna har flödat. Detta inlägg är på intet sätt något utöver det vanliga, säkerligen PK, men jag måste få skriva.Något som ger mig dålig smak i munnen är den obligatoriska misstron som ständigt uppstår när någon bimbolik person råkar ut för något. Det talas om PR-trick, att hon minsann får skylla sig själv, att hon förtjänar det och att hon överdriver. Det gamla vanliga. Men så jävla läskigt.

I mer nyanserade diskussioner pratas det om hennes attack (för att använda ett favorituttryck i kvällstidningarna) mot resebolagen, som hon tycker borde informera svenska tjejer om att vissa andra länders kulturer inte ser ut som Sveriges. Hon har uttalat sig om Italien och italienare, att deras utvecklingsnivå vad gäller kvinnosyn ligger långt under Sveriges. De som tar henne i försvar menar att någon som fått två fingrar i underlivet kanske inte tänker helt rationellt, klart människan är skärrad, arg och ledsen. Jag håller med om det. Även om det kan tolkas som en klapp på huvudet att hon inte kan tänka klart, hyser jag mina största sympatier och har stort överseende med vad hon uttalar sig om för tillfället. Kritiken mot henne är inte ett dugg ok, ett rånoffer skulle knappast fått sådan misstro. Allt hon borde få är stöd. Stöd för att hon blivit kränkt. Istället får hon kritik för hur hon uttalat sig, hur hon betett sig, hur hon borde agerat. Hade jag blivit utsatt hade mina blogginlägg varit liknande något sånt här: "Jag hatar män och jag hatar framför allt det där jävla Italien och varför i helvete informerar inte resebolagen om att har du kort kjol tror killar att det är fritt fram att göra vad fan de vill? Faan" Förhoppningvis hade jag trots det fått stöd och uppmuntran tills jag mådde bra igen, hade fått perspektiv och kunde tänka rationellt. Varför får sig inte svinen sig en känga? De verkliga förövarna? Varför synas inte de i kanterna, varför bedrivs aldrig häxjakt på sådana personer? 

Vidare handlar diskussionerna om hur mycket ansvar tjejen ska ta. Och främst vad gäller andra kulturer. Svin finns överallt, det gäller att vara beredd på det. Jag kan hålla med till viss del, verkligheten är hård, uppvaknandet om att främst kvinnor inte kan se ut hur som helst, bete sig hur som helst, genom ett sådant övergrepp måste sätta djupa spår. Vad som gör mig illamående är att skulden som vanligt läggs på offret. Hur hon helt plötsligt förtjänar att bli utsatt för sådan förnedring. Och argumenten håller inte för att i samma stund man säger att kvinnor egentligen måste få göra vad de vill, klä sig ur de vill, så säger man att tyvärr verkligheten inte ser ut så. Det är samma gamla unkna kvinnosyn som spökar hos de flesta. Man löser inte någonting med att råda kvinnan att klä på sig. Och specielt inte genom att säga att kvinnor egentligen BORDE få klä sig hur de vill, men att de helst inte ska göra det. På samma sätt har man ju dömt ut alla (i detta fall) italienare på samma sätt Blondinbella gjort. Ett offer ska synas, annars kan man aldrig syna strukturen och göra något åt den. Hellre jävligt explicit, än farligt implicit.

Jag beundrar Blondinbella för det hon gjort. Hade det varit bättre om hon gömt sig, vägrat tala om det och blivit ännu ett offer som långsamt anpassar sig till reglerna om att klä sig i långbyxor och fnissa? Nu tjänar Blondinbella stora pengar på sin blogg, en sådan här händelse betyder mycket och är kanske lätt att späda på, jag tänker inte lägga någon värdering i just den saken. Det som är fel är hatet som riktas åt helt fel håll.

När jag var yngre var jag inte rädd för någonting. Idag ser jag mig om när jag går ensam på vägen. En av mina största rädslor är att bli våldtagen. Jag har ingenting att sätta emot. Inte ens en sketen liten pepparspray. Jag frågar mig vart denna rädsla kommer ifrån. Jo den kommer ifrån allt detta jävla tjat ansvar som läggs på tjejen från det att hon är liten (ta inte emot godis från främmande farbröder, Kurry), allt hon ska undvika för att inte bli våldtagen. Allt detta ansvar när man väl blivit våldtagen. Ansvar för att män kan vara svin, ansvar för att män inte kan behärska sig, ansvar för att män tydligen är djur. Men det är klart, jag som aldrig går i kort kjol, eller bär urringat, som inte tillhör stureplanseliten eller tjänar pengar på att skriva blogg, skulle troligtvis få alla sympatier. Våldtäkter definieras ju utifrån vad kvinnan är för personlighet. Jag har nog den rätta, för att ansvaret inte skulle vara mitt.

Jag har skrivit om detta förut, jag upprepar mig säkert, men det blir sådana tydliga krackeleringar i den svenska moderna synen när vissa tjejer utsätts för våldtäkter och sexuella trakasserier. Vi ligger inte långt fram i utvecklingen som vi tycks vilja tro. Skärp er svenska folket. Ge Blondinbella cred för att hon vågar visa att hon fortfarande står upp.

Jag har alltid tyckt att jag inte är som alla andra, fast aldrig riktigt kunna sätta fingret på vad det är.

Därför undrar jag om andra också tycker jag är knäpp. Häromdagen frågade jag Herr Kurry om han tycker jag är konstig eller kufisk. Först sa han ingenting, sen kom det: "Alltså...du är ju inte jättekonstig"

Man ska inte ställa frågor man inte vill ha svar på.

A är så bra, så rolig och så spot on.

Ett måste i varje bloggrulle.

Många som bestämmer namn åt sitt barn har i åtanke att inte ta ett namn som kan rimma på opassande ord, så att risken inte finns att de kan bli mobbade på grund av sitt namn. Så har aldrig jag tänkt. Uppenbarligen, alla vet vad som rimmar på Kajsa.

Jag tycker inte man kan tänka så för problemet ligger inte där. So what om någon kallar min dotter för Kajsa b.... (Jag tycker det är liiite kul faktiskt) det viktiga är hur hon tar det, hur hon väljer att reagera. Och det är där jag hoppas vi lyckas uppfostra henne väl, att hon vågar stå på sig, veta sitt värde och ha skinn på näsan. Nu tror jag inte att bara vissa individer kan bli mobbade, det har inte med uppfostran att göra, det kan hända vem som helst. Ofta de som är lite annorlunda, de som valt att vara annorlunda. Men det börjar med den synen vuxna har och hur vi idealiserar, dömer ut och tycker. Tycker vi att namnet kan riskera att få ett mobbat barn, måste vi tänka om. Skaffa oss lite tolerans till att börja med. På samma sätt som vuxna tycker det är konstigt med rosa kläder på pojkar. "Vill du att barnet ska bli mobbat?" Personer med sådana åsikter är väl de största mobbarna själva.

Jag är grymt stolt över namnet Kajsa. Lite konstigt kanske en del tycker eftersom det är en slags förkortning på Karin (mitt namn som alla vet, jag låtsas blogga under pseudonym för att verka viktig, även fast alla vet vad jag heter), men inte konstigare än de som döper sina söner till samma namn som pappan men ligger till ett Junior efter. Jag hoppas att Kajsa kommer gilla sitt namn själv.

Jag har tittat på skoj efter annorlunda bebiskläder på nätet. Hamnade på en amerikansk sida och kollade upp om det fanns några bebiskläder med feministtryck. Och visst finns det "My mommy is a feminist" "Future feminist" "Feminist in training" och så vidare. Sen finns det tönttryck liknande "Girl Power" och "Girls rock". Jag avskyr sådana slagord, ungefär som att tjejer måste bevisa att de också har ett värde. Tyvärr finns även en uppsjö med vidriga propagandatryck också.  "Abortion does not make you unpregnant, it makes you a mother to a DEAD CHILD" "Abortion victimizes women"  och "Abortion. Babies die, their mothers cry"

Jävla propagandor. Överallt. Det känns inte bra att använda sin bebis för att få fram något slags budskap man själv står för. I synnerhet inte om bebisen verkligen inte vill stå för något deras föräldrar står för.

Eftersom Kajsa har stora tjocka äppelkinder som alla tycker om att gulla med blev dagens skratt när jag hittade en body med texten "Ge fan i mina kinder!"

Jag hittade av en slump en blogg skriven av en kristen. Och fann det här inlägget med intressanta kommentarer efteråt. Bloggaren sätter fingret på något.

Det är mer ok att bespotta kristna, religiösa grupper än vissa andra t ex homosexuella (gillar inte ordet grupp, som om det är någon slags särart, men i brist på bättre formulering så.) Självklart är det mycket mediernas fel. Vi säger att vi har åsiktsfrihet i Sverige, men den åsiktsfriheten har en ganska tydlig gräns. Du får bara uttala dig om vissa saker, eller rättare sagt, du får bara tycka vissa saker.

Sverige är toksekulariserat. Fler och fler väljer att gå ur kyrkan. Att vara ateist är det sunda, det rätta. Att tro på en Gud är lite omodernt. Kristna ses som lite galna. Jag kan dra parallellen mellan de missförstådda feministerna och kristna. Man ser bara en sida, man väljer att se en sida. Fundamentalisterna, Åke Green, de homosexuella som inte får en plats i kyrkan.

Jag vet ju inte, jag är inte ett dugg troende, men jag gissar på att alla som är troende faktiskt inte till fullo står bakom kyrkan. Jag tror inte att alla troende regelbundet går i kyrkan för att sjunga psalmer, lyssna på predikan och ta nattvarden. Jag tror inte att alla troende (vad är skillnaden mellan kristen, religiös och troende? Jag blandar möjligtvis ihop begreppen här) anser att alla som inte tror på gud är dömda själar, att homosexuella är sjuka människor, jag tror inte att alla troende vill på något sätt frälsa icketroende och så vidare. Däremot tror jag att många kanske känner uppgivenhet för att så många väljer att gå ur svenska kyrkan. Att man inte stannar och försöker kämpa emot surgubbarna. Vi har ju trots allt kommit ganska långt, varför inte fortsätta kämpa? Och måste man likställa kristna med kyrkan?

Själva kyrkan är en fin plats. Det är mysigt att gå i kyrkan, men personligen mår jag illa av psalmerna, att höra hur syndiga vi människor är och så vidare. Det gör mig mycket anti. Därför gick jag ur. Jag har inget emot att folk tror, jag tycker det är fint på något sätt. Min tro heter vetenskapen, men jag är öppen, kanske inte för gud, men för annat, till exempel andevärlden.

För att knyta ihop påsen och återgå till vad som skrevs i inlägget ville jag bara säga att det är så sant. Att uttala sig illa om till exempel kvinnor, invandrare, homosexuella hade blivit ramaskri. Att uttala sig om kristna är så mycket mer ok.

Jag vet inte, jag bara funderar.

Offermentalitet och syndabockar diskuteras ibland. Att vara ett offer är förknippat med svaghet och därför vill ingen vara ett offer. Samtidigt är det svårt att värja sig för rollen eftersom man som offer tilldelas en gnutta makt. Offer ska lyssnas på. Klart man vill vara ett offer då.

Jag funderar på vad som egentligen är så fel med att vara ett offer. Tillhörande det kvinnliga könet är jag ett offer för mäns överordning, jag är dock inte ett offer personligen. Män blir arga ibland, tycker den feministiska diskussionen blir enkelspårig. Och så pratas det om mansjourer och att kvinnor också slåss. Att det är synd om männen också (Pär Ströms favoritmening) Och så börjar man slåss om vem som är det största offret. Trots svaghetsförakt kan man inte låta bli att vilja antaga rollen som offer. Så frågan är var man ska plocka upp tråden? Var spårade det ur? När slutade man se det som ett samhällsproblem att kvinnor blir slagna och våldtagna? Var det när feminismen blev hopplöst ute, kidnappad av dåliga krönikörer, stampad på av illvilliga antagonister som i media spydde ut hat över ROKS och våldtog formuleringen Alla män är potentiella våldtäktsmän?

Fast vilka fördömer offermentaliteten mest? De som ligger högt upp i hierarkin troligtvis. Jag kan finna det lite roande att man tror sig ha sådan inblick i hur andra människor bör leva, när man aldrig själv varit i botten av hierakin. Typ Men varför tar inte kvinnor för sig mer? Eller Men varför går hon inte ifrån han som slår henne?

Män är också offer. Jag anser det beklämmande att kvinnor nästan per automatik tilldelas den största delen vårdnaden av barn i skilsmässotvister. Att en man som blir slagen eller våldtagen av en kvinna inte blir tagen på allvar. Jag har skrivit om det förut, jag tycker såna frågor är jätteviktiga även om det faktiskt är så att kvinnors våld mot män inte kan jämföras i samma utsträckning som mäns våld mot kvinnor. Fast jag blir sur när feministerna får klä skott för detta, när det var feministerna som från början tagit upp dessa frågor. Igen, feminismen är våldtagen, missförstådd och bespottad. (Gjorde jag feminismen till ett offer nu?) Även män förlorar på könsrollerna. Jag blir också sur när det pratas om att det minsann är synd om männen också (vadå synd om? Är det synd om kvinnorna? Ruskigt fel ordval om du frågar mig) att kvinnor kan vara svin. Jo, kvinnor är svin, kvinnor ljuger och slåss, men fortfarande har män den största makten. En man som slår en kvinna är ett maktproblem. Kvinnan är ett offer. Om vi börjar där igen och inte hoppar högt av att höra att kvinnan är offret och inte per automatik jämställer det med att alla män är syndabockar kanske vi kan komma åt den viktiga punkten igen. Det är inte fel att vara ett offer (eller jo det är klart det är fel, hade samhället varit friskt hade kvinnor inte varit offer, men ni förstår vad jag menar). Det är ett strukturellt problem. Kan man komma ur offerrollen utan att glömma orättvisor och jämställdhetsproblem i samhället? Är alla debatter beroende av offer och syndabockar? Är fel använding av offerrollen en simpel härskarteknik som egentligen inte löser någonting?

Något som jag aldrig kommer acceptera är den liberala synen på barn och sex. Alltför ofta läser jag i bloggar om att barn i puberteten är vuxna. Att med mensen kommer förnuftet, med puberteten kommer ansvaret. Barn vill ha sex. Barn ska ha sex. Barn borde få ha sex med vuxna om de vill. Vuxna som tänder på barn i puberteten är fullt normalt. Ni får förlåta min synnerligen reaktionära och politiskt korrekta (vilket jag tveklöst är i de flesta fallen. Men hellre PK än liberal) syn på det hela, men jag finner det gubbsnuskigt. Jag blir oroad av att vuxnas beteende och intresse går före barnens. Det är barn som ska skyddas, inte vuxna.

Kanske en fin grundtanke. Sex ska inte låsas in, vara något syndigt. Sex ska vara något roligt, opretentiöst, något sunt. Jag ser det dock som något jävligt farligt att lägga ansvar på att ett barn som kommit in i puberteten helt plötsligt ska förstå sex och dess följder och vad det innebär. Speciellt när det vad jag tycker handlar om att rättfärdiga vissa vuxnas liberala syn på sex med barn. Vad är det som säger att barnen INTE tar skada? Barn mognar i olika takt, visst, åldersgränser kan kännas godtyckliga ibland. Men lagar är till för att skydda vissa grupper. Det finns vuxna som våldtar barn. Med en liberalare samhällsssyn på sex med barn i puberteten blir det kanske mer lättillgängligt för vuxna i polisförhör att köra med "Men hon var ju med på det". Och dessa argument finns det redan nog av.

Självklart är jag glad och stolt över dottern min. Saknar henne när jag är borta och kan ligga och titta på henne länge, länge. Men ända sedan hon föddes har jag vid vissa tillfällen tänkt Vad fan har jag gett mig in på? Och det har inte handlat om att jag inte längre kan vara spontan, resa jorden runt och bla bla. Det har handlat om att jag skapat en varelse som är beroende av mig i många många år framöver. Jag har skapat något som inte liksom bett om att få bli skapat. Jag har så mycket ansvar, så mycket skyldigheter som jag aldrig aldrig kan slippa ifrån. Det ger mig ångest. Som ett fängelse.

Det är svårt att sätta ord på det, utan att det låter helt fel. Kajsa var både planerad och efterlängtad. Jag ångrar inte en sekund att vi fått henne. Jag känner bara panikkänslor ibland. Ofta frammanas de såklart när hon är gnällig, krävande och jag är allmänt trött. Kanske har de känslorna då sin naturliga förklaring; trötthet och irritation kan få vem som helst att tänka i negativa banor. Det har även fallit sig så att så fort jag vill iväg händer något som ger mig dåligt samvete. Jag jobbar några dagar under sommaren. Naturligtvis har hon börjat vägra ta flaska, så herr Kurry fått mata med sked. Har jag varit på träning eller till stan, eller för en gångs skull gått på krogen har hon varit hysterisk hemma. Jag tror absolut inte det beror på att jag är borta, det är säkerligen tillfälligheter. Men tillräckligt olyckliga för att jag ska känna dåligt samvete för att jag vill försvinna ibland. Jag kanske inte skulle tagit de här jobbpassen. Jag kanske skulle stannat hemma istället för att roa mig. Är jag en dålig mamma för att jag vill sluta amma och känna mig mer obunden? Varför ska en mamma hela tiden skaffa sig dåligt samvete? Varför kan en mamma inte älska lika villkorslöst som en pappa?

Jag har aldrig trott att spädbarnstiden ska vara små rosa moln. Snarare tvärtom. Jag var dock inte beredd på ångestladdade känslor som dessa.

Så länge jag kan minnas har jag på kvartsamtalen (det hette ju så då) fått höra att jag bör vara mer muntlig på lektionerna. Och jag har nickat och pipit Jaha. I tysthet har jag förbannat lärarjäveln för att han/hon inte kan ha mer förståelse för att vissa männsikor helt enkelt inte ÄR muntliga. Jag tycker det är idiotiskt och opedagogiskt. En del av min personlighet har alltid varit blyghet. En egenskap som jag förbannat många gånger, men inte kunnat göra något åt. Det är inte enkelt för en människa att helt plötsligt börja prata, ta för sig. Lika svårt tror jag att det är för en person att vara mindre muntlig på lektionerna. Vi har olika sätt att lära oss på, en del måste prata, ifrågasätta och föra diskussion med läraren för att förstå. Andra kan läsa sig till kunskapen. Vissa måste skriva anteckningar. Vissa är högljudda, oftast ses det som en dålig egenskap. Andra är knäpptysta, och det anses ännu sämre.

Varför fick jag hela tiden höra att jag bör vara mer muntlig? Jag menar, vad skulle jag få ut av det? Jag förstår välviljan från lärarna, de ville att jag skulle ta lite mer plats. jag förstår också om elevens skolarbete blir lidande för att eleven inte vågar fråga. men det var ju inte mitt problem. Jag vågade fråga läraren, bara inte högt ut i klassen. Men som sagt kan man inte bara pussla ihop sina egenskaper och sin personlighet utifrån andras perspektiv. Så den viktiga frågan är egentligen hur viktigt det är för en elev att ta plats på lektionerna. Är det lika viktigt som att eleven blir sedd av läraren? Är det lika viktigt som att eleven får hjälp med det den vill ha hjälp med? Är det lika viktigt som att läraren utgår ifrån eleven och hur eleven bestämmer sig för att bete sig? Att hela tiden få höra att jag inte ska vara så tyst hjälpte inte mig ett endaste dugg. Det gav mig bara ångest. Säg nånting Kurry. Kom igen Kurry, säg nånting nu.

Ju äldre jag blev desto mer vågade jag ta plats. I gymnasiet kunde jag vara en riktig näbbgädda. Jag har märkt att finns det tystare personer än jag, hamnar jag i en grupp där ingen vågar ta initiativ, utser jag mig till ledaren, för jag vill ha effektivitet och resultat. Men jag kan inte ta den platsen om det finns andra som redan besitter de egenskaperna. Och det måste få vara ok tycker jag.

Jag hörde på radion för ett tag sen där jag tror det var Jan Björklund som ville ha en beredskap för eventuella skolmassakrer i Sverige. Jag som annars tycker FRA-lagen, som ska vara nån slags beredskap för terrorattacker är på snudd till töntig här i lilla Sverige gillar trots allt den här sortens beredskap. Ungdomar mår skit i skolorna även i fantastiska Sverige. Skolor har bränts ner. Självmord har begåtts.  Även om vi inte är i närheten av de vapenlagar t ex USA har, är det inga problem att få tag på vapen i Sverige om man rör sig i "de rätta kretsarna" tror jag. Och speciellt inte om man har gett sig fan på att få tag i ett. Vissa hävdar att detta inte kan ske i Sverige och jag hävdar att självklart kan det det. En skolmassaker ligger närmare till hands än ett terrordåd i alla fall. Finland har ju fått sin beskärda del av skolmassaker. Det har även planerats och hotats om massakrer bland annat i Malmö. Drogerna flödar och mobbningen fortsätter. Kraven är för höga, en elev ska inte ta ansvaret för hur uppbyggnaden av skolarbetet ska se ut, det är läraren och ingen annan som ska strukturera upp sådana saker. 

Hur denna beredskap ska se ut vet jag inte, för jag hittar ingen länk och jag minns inte vad som sades på radion. Tyvärr tyckte jag mig höra något om "mer övervakning" och om de menar att sätta upp kameror i skolorna känns det som att det är ganska enkelt för eleverna att kringgå ett sådant system, plus att det då ska satsas en jäkla massa resurser på någon som bryr sig om dessa övervakningskameror och tar det på allvar. Jag tycker det ska satsas på fler och mer lättillgängliga kuratorer och skolsköterskor (och det vet jag att Björklund vill ha), fler lyssnande lärare ute bland eleverna samt fortsatta antimobbningskampanjer. Sen måste det finnas ökad förståelse för mångfald och att alla människor inte behövder vara stöpta ur samma form. Men det är något som måste börjas i tidig skolålder. Och hos föräldrarna. Jag tror inte på nya betygsformer, jag tror inte på något slags belöning till dem som presterar bäst. Det tror jag kommer minska mångfalden och uppmuntran till mångfalden. Alla elever kan inte prestera på samma sätt. Många elever ligger på olika nivå och man ska få hjälp och uppmuntran oavsett om man ligger långt före andra elever i samma ålder, eller långt efter. Annars kommer oförståelsen kommer öka bland lärarna, frustrationen kommer öka bland eleverna och så vidare.

Förlåt, jag svävade ut. Ville bara nämna att jag är är för att det händer saker på skolfronten även om jag inte håller med om alla förslag. Heja Björklund.

Som en fortsättning på mitt förra inlägg. Läs det här. Lokesson är alltid lika bra.

Sen man fick barn har jag märkt stor vänlighet bland folk. Rent hyfs kan tyckas, men när jag inte bett om att någon ska hålla upp dörren för mig, sakta ner när de kör förbi barnvagnen med bilen och så vidare fylls jag av stor tacksamhet. Jag är inte så förtjust i att manövrera barnvagn på stan, som bekant.

Men det finns en annan grupp. En grupp som i radio och tidningar och på stan tycker sig ha rätten att ondgöra sig över morsor och farsor med sina barnvagnar. En grupp som indirekt säger att har man barn ska man hålla sig hemma. Eller bara vistas på ställen där andra barnvagnar finns. De som klagar på att man pratar om sitt barn, att barnet är högljutt, snorigt, tar upp plats och så vidare. Och de som tror att alla mammor med barnvagn är illvilliga satmaror som är ute efter att köra på andra människors fötter. Den som inte har barn kan tydligen inte sätta sig in i att det inte är världens enklaste sak att göra alla till lags när man skjuter en barnvagn framför sig. Står det en person framför mig i en butik kan jag såklart väja och ta en annan riktning, problemet är att det kan stå en annan människa där, eller kanske bara en klädställning eller ett trångt utrymme. Risken är därför att jag kör på dessa fötter, råkar knuffa någon i ryggen, eller välter en klädställning. Därför är det enklare att denna person som står framför mig flyttar sig lite åt sidan, så fungerar det i  trafiken också. Gående håller uppsikt över bilarna, för att de har lättare att gå åt sidan. Därmed inte sagt att alla bilister på något sätt tycker att de är bättre än de som går. Liksom. För det är lite vibbarna jag får. Tro inte att du är bättre för att du har barn.

Självklart ska barnvagnsförare visa respekt och hålla uppsikt, säkert finns det mammor och pappor som tycker att det är upp till resten att se till att just denna kommer fram med sin vagn. Men det känns som att det enda jag gör när jag går på stan med barnvagnen är att säga ursäkta och le besvärande.

Tack alla som gör det enkelt och lite roligare för en mamma att knalla omkring på stan. Alla ni andra kan ta er i häcken. Jag kanske också ska klaga högljutt på er och säga att ni är så jääääävla irriterande där ni går med era shoppingkassar och tar upp tid i provrummen. DÅ skulle det bli liv i luckan minsann.

Sånt här gör mig så glad ända in i hjärteroten. Få ord som betyder en massa för mig och ger mig många glada små kickar att vilja fortsätta blogga. Någon läser och tycker om det. Det är egoboost på hög nivå.

Jag lider ofta av svår skrivkramp. Det finns så många som skriver så bra, som formulerar sig så intelligent och fint, så som jag aldrig skulle kunna formulera mig. jag har svårt att hitta ord. Vill ha synonymer till ord och meningar jag inte får fram ens i mitt eget huvud. Ofta skäms jag för inlägg jag skriver, medveten om taskig grammatik och dåliga ordval och formuleringar. Men jag låter det stå kvar, Jag skriver ju ner tankar och på nåt sätt känns det fel att censurera tankar som liksom formar en på något sätt. Sedan påminns jag om att det faktiskt duger att bara vara jag.

Det är därför uppmärksamhet och beröm från en bloggare jag verkligen tycker om och som känns så äkta gör mig sprudlande glad. Det behövs så himla lite. Kalla mig larvig, men så är det. Tack!

När jag var nio år började jag skriva dagbok. I gymnasiet tröttnade jag och la dagboken på hyllan (haha).

Häromdagen hittade jag min gamla dagböcker och började läsa igenom. Jag fascineras över hur bra jag var på stavning och grammatik redan i lågstadiet. Även hur jag lyckats vara kär i så många killar under så kort tid.

När jag började läsa dagböckerna fån högstadiet började jag skämmas. Det är inte riktigt klokt vad jag fjäskar för de där populära, snygga killarna som kan bete sig hur som helst, göra vad de vill och ändå få så mycket uppskattning. Hur jag hatar de där snygga tjejerna som egentligen var ganska trevliga. Hur jag tycker de tar för mycket plats, att de är självsäkra och tar för sig. Jag har lust att ge mitt fjortonårsjag en smäll på käften. Man kan inte tro att jag, feministen Kurry, som suckar irriterat åt minsta lilla orättvisa på tv, i tidningar och skriver arga blogginlägg om hur människor hjälper till att hålla patriarkatet glödande - var en sån där äcklig liten fjortisunge som tillät killarna bete sig hur som helst och nedvärderade mitt eget kön genom att hata tjejerna som tog för sig.

Jag minns vår SO-lärare som jag gissar var supervänster och superfeminist, hur hon försökte få oss tjejer att skaffa oss självaktning, hur hon ondgjorde sig över porrfilmer. Jag minns en tjej som hette Doris som kom och föreläste för oss tjejer om att ta tillbaka ordet fitta och lärde oss självförsvar. Jag minns att jag inte fattade någonting. Vadå? Feminist? I den åldern har man fullt upp med att skaffa sig så mycket bekräftelse som möjligt. Hur göra det genom att kalla sig feminist? Och så fortsatte jag att fnittra, älska de kaxiga killarna och hata de kaxiga tjejerna. Jag tror jag som fjortonåring inte skilde mig alltför mycket från de andra fjortonårstjejerna.

Det behövs mer feminism i skolorna. Det behövs mer kvinnliga perspektiv, mer drottningar i historieböckerna, mer kvinnliga författare i svenskaböckerna, mer kvinnliga ideal. Jag vet att många anser feminismen dogmatisk, grundlös och ovetenskaplig. Jag tror att den är absolut nödvändig ända ner i förskoleåldern för att inte riskera cementera rollerna om tjejerna som uppmuntras när de är tysta och ordningssamma. Jag menar, hur har vi inte blivit präglade av detta förbannade manssamhälle, genom skolan och skolböckerna? Att genusvetenskap och feminism påvisar hur detta kan se ut och ger andra vinklingar förstår jag kan leda till lite misstänksamhet. Darwin skrattades åt också åt i början. Visserligen har kvinnokampen pågått i sisådär hundra år.

Nu är jag vuxen och kan som tur är se tillbaka på högstadietiden med ett litet bittert leende på läpparna och ångra mitt beteende. Önskar bara jag var lite smartare på den tiden och hade lyckats utveckla mer självrespekt tidigare.