Metrobloggen

Igår kväll satt vi och tittade på Outsiders på femman. Det handlade om folk som lever för sina intressen (gud jag låter som en tioåring när jag skriver), alltså människor som är nördiga så in i helvete, eller helt enkelt har hittat en mening med sina liv och blir kallade nördar eftersom andra människor är avundsjuka.

HUR SOM HELST. En av dem som deltog i programmet var en man som samlade på sockiplast (ni vet gummisulade strumpor) och då han berättade om sitt intresse uppkommer en diskussion om sockiplastens olika användningaområden och att man (vi var alla 80-talister) använt dem då och då. Jag nämner att jag har ett hemskt sockiplastminne, och ska precis berätta vari detta sockiplastminne består då orden tar slut och jag inser att det är omöjligt att berätta om, eftersom jag helt enkelt var rädd för att börja lipa.
 Men jag har ju alltid haft lättare att uttrycka mig i skrift så...

... minnet är som följer.

Jag var åtta år och pappa packade ett par sockiplast i min gymnastikpåse, att använda på gymnastiken. Men jag tyckte de var töntiga (de var ljusrosa) och vågade inte använda dem. En av dem försvann i barndomens röriga virvel av saker och ägodelar, men den andra blev kvar i botten på min ryggsäck.

Varje höstkväll åkte jag skolbussen den dryga halvmilen hem till huset, och eftersom det låg nästan sist på rundan blev bussen nästan tom. Jag satt längst fram, längre bak satt två killar i min klass. Marcus hette den ena, den andra minns jag inte längre namnet på (Martin? kanske?). Jag sitter och tittar ut genom fönstret - det är mörkt ute - då killarna plötsligt tar tag i min väska, som ligger på sätet bredvid. Jag försöker på tag i den, men känner hur den dras ur min hand. De går tillbaka till sina platser längre bak och börjar gå igenom innehållet, jag är för rädd för att följa efter och ta tillbaka väskan (jag var klassens mobboffer och ganska kuvad). Jag tittar mellan sätena hur de får fram min töntiga, babyrosa sockiplast och skrattar rått åt den och åt mig.

Sedan går Martin (om det var Martin)av, Marcus sitter tyst där bak med min väska, och tillsist är jag ensam på bussen och kan hämta min väska. Bör tilläggas att busschauffören ser allt men inte ingriper.

Det är mitt hemska sockiplastminne, låter kanske inte så hemskt när man skriver det, men jag minns tydligt känslan av utanförskap, ensamhet och sårbarhet. Det satte sig tydligen så hårt att jag än idag har svårt att tala om det, och än idag alltid har väskremmen om armen eller knät då jag lägger väskan bredvid mig på en stol.

Syster Jessie har skrivit ett bra inläggg som svar på puckot här i östergötland som tycker att man ska häva sexköpslagen (jag vet vem det är men människor med bara en hjärncell förtjänar inte att omnämnas med namn). Egentligen är allt jag behöver göra att länka till hennes inlägg. Men när jag hör sådana saker blir jag så förbannad.

Sexköpslagen är en av de bästa lagar som gått igenom här i Sverige, särskilt för oss kvinnor (nu kommer nån liten karl gny att det minsann är synd om dem med som de alltid gör, och ja jag vet att även män far illa, men inte i samma utsträckning som kvinnor, inte i den här frågan). Lagen visar att regerineg finner det oacceptabelt att man köper en människans kropp, det skulle vara tio steg bakåt för Sverige om man tog bort den.

Som argument för sin sjuka åsikt hävdar puckot att om sexköp blir lagligt så kan man minska den hemska delen, trafficking och dylikt. Myten om den lyckliga horan och sådana saker.

Okej, låt oss reda ut lite saker.

Om någon, man eller kvinna, av egen fri vilja väljer att sälja sex, för att han eller hon helt enkelt gillar att ha sex, så fine. Kör på, för min del, så länge man är lycklig med sitt val.

Men i verkligheten ser det inte ut så, det borde till och med ett pucko med en hjärncell fatta. Sälja sex är för många en sista desperat åtgärd,  för andra ett tvång. Och vissa har gått på myten om den lyckliga horan och trampat rakt in i något som de inte riktigt förväntade sig.

Och lagen måste skydda alla, man kan inte göra specialinriktade lagar bara för de lyckliga hororna. I och med lagen gör man de svårare att köpa sex av de grupper som inte är lyckliga, och det, lilla pucko, är en bra sak.

Problematiken i hela frågan ligger inte i säljandet av sex, den ligger just i köpandet. Om inte behovet av att köpa sex fanns, skulle inte säljandet existera. Om ingen människa ville köpa byxor så skulle så småningom ingen sälja några heller. Och det är så klart det som det handlar om, det är därför sexköpslagen finns. Om alla människor vore laglydiga skulle kanske livet för många andra bli betydligt bättre. Vi kanske ska sluta "vårda" prostutionen som ett nödvändigt ont i vårt samhälle och istället ifrågasätta behovet att alls köpa sex, ändra på våra normer som sex som någon ofrånkomlig naturkraft som vi inte kan hejda. Det går att leva utan sex, det går att onanera istället för att köpa en billig hora någonstans, och skillnaden blir inte så stor.

Och till sist, kära lilla pucko. En lycklig hora kostar några tusenlappar. Men en femtonåring som säljs mot sin vilja av andra, hon är billig hon. Vill du stoppa kuken i ett hål så kanske det är mer ekonomiskt för dig att köpa det billiga?

Så, man bör fråga sig var problemet ligger, egentligen? Kan man få stopp på trafficking och andra former av sexuell handel genom att legalisera sexköp, eller genom att, långsamt måhända, förändra attityden i samhället gentemot sexualitet, kön och makt?

Så nu sitter man här framför datorn med huvudvärk igen. Samt en lätt aning till ont i halsen, men jag varken får eller vill bli sjuk. I morgon startar ju nya jobbet... skumma jobbet.

Har länge tänkt på ett inlägg om alla skumma åsikter som man har som man inte direkt skyltar med... för det finns ju alltid. Saker man tycker som man kanske inte vill erkänna att man tycker. Sedan finns det ju saker man gärna skriker ut, om inte annat så för att provocera. Men det är en helt annan sak. Jag tycker till exempel att pedofili och andra sexuella brott är de värsta brotten (näst folkmord)  och borde straffas hårdast (minst 10 år för våldtäkt eller sexuellt utnyttjande av personer under 15). Det är ingen åsikt som jag vare sig skäms för eller inte brukar skylta med. Snarare handlar den här bloggen om det till stor del om det. Men något som jag inte brukar skylta med är att jag tycker att människor överlag (inte sexbrottslingar) som styrs av sina drifter är lite patetiska. Med det menar jag att vi rika människor i västvärlden som står högst upp på behovstrappan borde styras till största delen av vårt intellekt, inte om vi får knulla eller inte. Sådana människor tycker jag (i smyg) är patetiska.

Andra smygåsikter... folk som har svenska som modersmål, inte är dyslektiker men fortfarande inte vet när de ska skriva hans/hennes sin/sina eller de och dem är dumma i huvudet.

Jag tycker synd om människor som inte läser böcker.Tycker inte de är korkade eller nåt, tycker bara synd om dem.

Och jag verkligen hatar folk som rör sig långsamt (särskilt folk med kapacitet att röra sig snabbare).

Det var väl några smakprov.... nu äter sig huvudvärken genom pannbenet och bildar horn. JAG MÅSTE HA KAFFE!!!!!

... så läser jag här att han bara fck fem år. Hade han skattefifflat 200 gånger skulle han fått tio om inte mer. Men åh just den, pengar är mer värda en småflickor. För en tolvåring KAN ju varit med på att knulla med en gubbe.... Eller hur?

Nä fy fan, nu ska jag fly till landet en vecka och vara harmonisk i en timme eller två.

12-åring våldtogs över 200 gånger av 44-åring.

Man undrar ju om han fick orgasm varje gång och vad det kan vara för skoj med att få 200 orgasmer. Det är ju faktiskt inte så att känslan av orgasm blir så himla mycket annorlunda per gång. Och den är ju inte annorlunda om man runkar i duschen så man BEHÖVER ju inte vålta folk. Lilla vännen.

Gick en vinterpromenad i min korta lila klänning och noterade att alla gubbar som var på södagspromenad med sina pälstantiga fruar glodde öppet på mina ben. Brukar aldrig tänka på sådant, men det här var så uppenbart. Totalt patetiskt.

Tog en massa vackra vintebilder ifall snön är borta när jag kommer hem från södern igen.

skulle gärna lagt ut fler bilder men metrobloggen krånglar som fan just nu.... så det får bli en annan gång.

Sista dagen på Tråkiga Jobbet igår. Skönt att vara av med det faktiskt, lite dumt kanske men ändå. Tror inte jag skulle tjänat så mycket pengar på det i alla fall.

Snö och kallt ute när jag åkte hem, och en massa polisbilar hade samlats vid stationen för att hålla koll på galna hockysuportrar som ragglade omkring och var allmänt dräggiga.

Snö som yrde i luften och marschaller som fladdrade.

En galen kvinna på bussen, hon ville så gärna krama alla. Då hon gick av vid filmstaden kramade hon en berusad man som vrålade bögdjävel efter henne och blev utskälld av en tant i enorm svart pälsmössa.

Stjärnorna som glittrade i träden vid Söder Tull och en känsla av att någonting höll på att ta slut.

Nu plågar de mig med teven alldeles för högt på och jag ska nog gå och gömma mig. . Hej så länge.

Så här lagom i juletid, liksom. God jul.

Våldtog dottern när frun skjutsade sonen.

En perfekt dag har det varit idag, underbart väder med snö och klar kall luft. Vi åt en lång frukost, sedan klädde vi oss i tjusiga kläder och gick på utställning på Arbetes museem, fotografier från Sydafrika före och efter apartheid. Sedan blev det lite opolistiskt och mycket inkorrekt kaffe på Espresso House och en aning juklappshandlande. Har en aning ont om pengar, men det var trevligt att komma ut och göra något och inte bara sitta hemma med näsan i en bok.

   Imorgon åter igen dags för tråkiga jobbet. Blä usch och fy och bajs. Men det är bara tre dagar den här veckan så det går väl att överleva. Det är oehört mysigt här nu. M. har fått bakryck och ordnar med bullar och mjuk pepparkaka. Till Bones och adventsfikat. Jag diskuterar Axel von Fersens öden och äventyr på facebook med min lillebror C-L. Bildad fjortonåring det där.

Har ett ilsket inlägg på lager, men tar det nog senare, för att renodla det hela litet. Detta var bara en liten resumé över min fabulösa dag!

Michael Mensah dömd för våldtäkt.

Jul på Löfstad i helgen alltså och jag invigde min tjusiga dräkt. Är jag inte fin så säg? Skulle gärna gå omkring så för jämnan.

"Mitt" rum på slottet, grevinnans sängkammare.  Jag tillbringade hela helgen här inne. Mycket vackert med de tända ljusen.

Hörnrummet, fröken Pipers vardagsrum. Till höger skymtar lille Niklas i sin eleganta 1700-talsstass.

Löfstad slott. Tog inga bilder på slottet i helgen, det här är från i höstas någon gång. Sämre arbetsplats kan man ju ha.

Nu har jag haft två inlägg på lager i ett bra tag, utan att ha haft energi nog att skriva ned något av dem. Som ni nog märkt har det mest blivit kortare saker.

I dag fyller Thea tjugofem, och tanken var väl att vi skulle fira henne, men hon är tvungen att jobba till nio ikväll. Så det blir väl en kort presentöppning och tårtätning innan läggdags. Och i morgon börjar jag på det tråkiga jobbet. Dock har jag haft en helt underbar helg, det var ju julmarknad på mitt kära slott, och jag har guidat hundratals människor hela helgen, tiden bara flög fram. Alla hade vi vackra kläder, från 1700-tal till tidigt 1900-tal fanns representerade. Själv bar jag eleganta sekelskifteskläder. Lång svart klockad kjol och vit blus med puffärm och hög krage. Kände mig hemskt stilig. Lägger kanske ut en bild senare om jag orkar (ingen idé att lova för mycket). I hela slottet brann det levande ljus och mysstandarden var på max. Åtminstone för personalen, vi slapp ju trängas med folk och svettas i tunga ytterkläder. De flesta hade rest dit ganska långväga ifrån bara för att vara med under helgen. Det är väl typiskt för oss museiarbetare, att vi aldrig skaffar något fast och tryggt jobb eftersom man aldrig vet när museet kallar, och när det kallar är man beredd att släppa precis allt för att finnas där. Guide är ungefär det värsta yrke man kan välja. (det var det här det ena planerade inlägget handlade om).

Väl hemma igår kväll kröp jag upp i soffhörnet och läste någon gång kring elvasnåret ut min bok, Boktjuven av Marcus Zusak. Deffinitivt den bästa boken jag läst det här året och den kommer lätt in på topplistan över de bästa jag någonsin läst (det var om läsande det andra inlägget handlade om). En gång för länge sedan läste jag en text om Strindberg, där det stod att han skrev fler böcker än de flesta läser under ett helt liv. Jag hade läst fler än så redan i tidiga tonåren. Jag älskar att läsa, om läsande vore ett yrke skulle jag ha det, och om jag var tvungen att välja mellan att aldrig läsa och aldrig skriva skulle jag välja att aldrig skriva. Den tänkta bloggen jag skrev om handlade just om det. hur lite förståelse jag har för folk som väljer bort litteraturen ur sitt liv, som inte läser. Jag kan bara inte förstå det. Och det är inte så att jag tycker att de är dumma eller ointelligenta, jag vill bara så gärna förklara för dem, få dem att föstå, hur torftigt deras liv blir utan läsandet, hur oerhört värdefullt det är att få sjunka in i en annan värld som helt befolkas av ens egen fantasi, en värld utan begränsningar. Det finns så många världar i mitt huvud och de vackraste upplevelser jag haft har jag haft genom böcker.

Minns speciellt när jag precis läst ut Paula av Isabel Allende. Det var många år sedan nu, jag var fjorton år och det var på Lofoten. Det var sent på natten, men ljust som på dagen ute och det regnade. Fortfarande med bokens stämningar kvar i hela kroppen gick jag ned till båten medan regnet skapade ett ilande ljud om mig och vattnet var alldeles blankt förutom ringarna som kom sig av dropparna mot ytan, regnet som grå streck rakt ned i marken. Inget i denna händelse skulle blivit så speciell om det inte varit för att känslan från boken dröjde sig kvar så strakt.

Jag läser alltid, har alltid en bok på gång, och önskar så att jag kunde förklara för andra vad de missar. Men det brukar aldrig gå så bra...

Nu har jag i alla fall skrivit ned det jag haft i huvudet ett tag nu, inte alls så välformulerat och slagfärdigt som jag kunde önska. Men det får vara. Nu ska jag utnyttja den sista lediga dagen till att dricka kaffe och ta tag i Kepler.

Musik just nu: Ball and chain med Janis Joplin.

12-åring våldtogs på Coops toalett.

frost, den andre december, i en park någonstans i Linköping...

Man måste ju ha en julgran - så jag gjorde en, pytteliten. Köpte en liten granliknande sak och minismå bjällror i olika färger som jag satte sytråd på. Thea ordnade stjärnan och glittret. tredje december.

 Katterna i solksenet idag. Ying och Yang...

Och äntligen har vintern kommit, frost täcker marken och resten av världen och det är runt tio minusgrader. Idag skriver vi på kontrakt för nya lägenheten . Och jag har fått mig en två veckors provanställning som säljare. Inte skoj. Jag har alltid trott att jag kan göra i princip vad som helst förutom hora för att tjäna pengar men jag måste nog omvärdera det nu. När det gäller det här jobbet skriker varenda fiber i hela kroppen ett paniskt NEJ!!!!! Över min döda kropp. Jag går hellre på soc. Så planen är att tjäna så mycket pengar som möjligt de där sju provdagarna och sen tacka nej, om jag nu inte skulle känna att jag kan överleva detta trots allt. Tvivlar på det. Är faktiskt tio gånger hellre fattig.

Men ska inte deppa över det nu, i helgen är det jul på Löfstad. Det ska bli oerhört trevligt och jag hoppas att det vackra vintervädret håller i sig till dess.

Nej, nu är det dags att bege sig ned mot stan.

Vaknade och trodde inte jag vaknat än, att vi under natten gått in i en annan värld... dimman tryckte sig mot fönstret. Det gör den fortfarande, trots att klockan närmar sig halv två på eftermiddagen. Det är alldeles vitt.

   Helgen har varit trevlig, i synnerhet gårdagen, ensamma hemma och drack drinkar, tittade på Tomten är far till alla barnen. en lagom hjärndöd sysselsättning.

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om något helt annat (som vanligt) men jag har vansinnigt ont i min tumme som jag stukade i somras och därmed i resten av handen så det får vara. Det var jobbigt nog att skriva så här långt.

Men så snart tummen fungerar kommer det ett inlägg om mitt absoluta favoritämne. Ni kan ju ägna er åt att gissa vad det är för nåt så länge.