Metrobloggen

SkrivPuff utmaning 39
"Skriv om en användbar egenskap".

Han klev rakt mot mig, jag kunde se att han var förbannad. Jag hade gjort det igen. Backat på brevlådan. Fjärde gången den här månaden. Det var helt enkelt omöjligt att komma in på vår lilla uppfart. Vår stackars brevlåda var alltid den som fick ta smällen.
När han kom mot mig kunde jag skymta blixtar som sprakade ut från hans röda huvud.
“LILY!” vrålade han.
Jag sjönk ner i soffan, slöt ögonen och koncentrerade mig.
“LILY!” han stack in sitt stora, röda ansikte i vardagsrummet.
“Lily! Lägg av med den där skiten!” saliven sprutade ur hans fräsande mun
“Jag vet att du är härinne, jag såg dig nyss!”
Jag smög tyst genom rummet, aktade mig för knarriga golvplankor.
“Lily” sa han med bestämd, mörk, manlig stämma
“Jag sa ju att jag vet att du är här”
Han stirrade på soffan, där han tidigare sett mig. Jag stod vid bokhyllan och funderade på vilken flyktväg som var den säkraste.
“Lily, jag menar allvar” han bredde ut sig i dörröppningen.
Jag hade inget val än att försöka smita förbi honom. Jag la handen över min mun för att inte mina andetag skulle avslöja mig. Så tog jag det första steget mot honom. Med en hög smäll slog jag i tån i bokhyllan.
“Aj” skrek jag.
Han grep genast ut i luften. Missade ett par gånger, men fick slutligen tag i min arm.
“Min tå” kved jag.
“Hur gick det?” frågade han nästan oroligt.
“Illa” sa jag och lät min kropp bli synlig igen, så att han kunde hålla om mig.
Han blåste på min tå, kysste mig på munnen innan han började blänga på mig.
“Hur backar du egentligen?” sa han surt.
Jag såg upp på hans ansikte, såg in i hans stadiga blick. Så började han söka med ögonen.
“Lily, lägg av!”

Jag fick Författarkortleken av mamma i födelsedagspresent. Det är ett sätt att få släppa lös sin kreativitet. Alltså man drar ett kort ut leken, ställer en timer på 3 minuter, läser kortet och skriver! Precis det som kommer ut. Man får INTE ändra något i textet. Det gäller att bara skriva det som först kommer upp. 
 Idag provade jag det för första gången. Det var verkligen roligt och jag rekomenderar det varmt.

På mitt kort stod: "Sjukskötarens kläder" och här är min text. När du läser den, kom ihåg att jag bara skrev ner det jag kom på under tiden. Texten är inte redigerad.

Var bruna. Utan att bry sig om vad andra tycker ville hon visa upp sig för chefen från SAS. Han hade fått hjärtinfarkt men klarat sig utan större skador. Jag fattar inte hur jag klarade det sa han gång på gång och åt bananen som barnbarnet gett honom. Utan att klaga bröt han sin tå när han slog i sängbenet. Förskräckt över sjuksköterskans oanständiga dräkt.
“Nej nu får det banne mig vara nog” ropade han och kastade bananen på henne “Vad i alla sina dar har hon på sig? Lilla söta fröken”
“Jag önskar bara att jag var älskad” viskade hon förläget. Torkade banansmeten med en linnesevett hon fått i gåva.

Ett stort tack för all respons jag fått för Den normala kvällen

Jag brukar inte skriva så mycket i den stilen längre (gjorde det förr) men har varit sugen på att testa. Så det känns helt underbart att få höra så många fina ord! 
 Det kanske kommer en fortsättning....

Kärlek
Från Fru K

SkrivPuff utmaning 26
"Skriv om att se skillnaden. "

Jag försöker hålla balansen medan jag knuffas hit och dit på den trånga flygplatsen. Krampaktigt håller jag i min makes hand för att inte tappa honom. Tre människor bestämmer sig samtidigt för att jag är så liten och lätt att slinka förbi. Den ena knuffar mig åt höger, jag faller åt sidan. Den andra knuffar mig åt vänster, jag faller åt andra hållet. Den tredje knuffar mig i ryggen och jag tumlar framåt. Väskan bakom mig är otymplig och svår att kontrollera. Det är en sådan där väska på hjul, som ska vara så praktisk. Och den inger även respekt!
 När en kvinna marscherar fram med en sådan väska bakom sig, kastar sig människor ur vägen för henne, som om hon var smittad av svininfluensan.
 Det var därför jag skaffade mig en sådan. För att enkelt kunna ta mig fram i trängseln på flygplatser och tågstationer. Men av någon anledning fungerar inte väskans magiska kraft på mig. Folk sparkar och snubblar på min fina väska, utan att lägga märke till dess ägarinna.
 Varför? Varför ser de mig inte? Trots att jag har en rullväska!
 Jag studerar nyfiket en vacker kvinna som obehindrat och nonchalant stegar mellan människor och tränger sig före i kön.
 Så förstår jag. Så enkelt. Kvinnans respektingivande yttre beror inte enbart på väskan. Naturligtvis inte. Hon är är nämligen upp mot två meter lång. Kanske inte riktigt så mycket, men eftersom jag måste böja på nacken för att kunna se henne upplever jag henne som det, kanske till och med tre meter.
 Efter henne kommer fler jättelika kvinnor som svänger lätt med sina rullväskor. Deras klackande höga klackar låter som ett vilddjurs varningsrop.
 Min man ser en lucka i folkvimlet, han tar ett fast och beskyddande grepp om mig och lyckas få in oss utan större skador i kön till bagagekontrollen.
 Tänk om jag bara var en aning längre, tänker jag och ser ner på mina korta ben. Då skulle jag kunna klara att klämma mig fram utan hjälp. Inte bara för att folk skulle respektera mig, jag skulle även se mer än bara ryggar. Vad lätt livet skulle vara!
 Jag skulle aldrig behöva byta plats med folk i teatersalongen för att människan framför mig skymmer hela min sikt. Jag skulle kunna puffa undan småskitar som mig själv, för att få en bra plats i busskön. Jag skulle kunna gå fortare. Ja, jag skulle kunna göra det mesta bättre.

 Inne i flygplanet sträcker jag ut benen under sätet framför mig. Jag sänder en medlidsam blick till min man bredvid mig. Hans knän befinner sig på varsin sida av hans plågade ansikte och jag tänker:
Det där ser obekvämt ut. Vilken tur jag har, som har så korta ben att de får plats överallt!

Skrivpuff utmaning 24
“Skriv 5 favoritord på J och en berättelse där minst två av dem är med”Jo jag jösses jeans jajamänsan jorden

Hm, gissa var jag fick idén till den här texten ifrån.

“Kan vi inte göra något helt normalt”
Jag såg upp på mannen framför mig, han såg vädjande in i mina ögon.
“Som vaddå?” frågade jag.
“Gå på bio”
“Bio?” fnös jag hånfullt.
“Ja, som helt normala människor” sa han surt.
Jag slöt trött ögonen. Jag ville inte bli påmind om mina brister. Allt det där som jag inte kunde ge honom. Allt det som han förtjänade, som alla normala människor förtjänade. Som att gå på bio. Men tanken på att sitta instängd i en varm sal, full av människor skrämde mig.
“Vi är inte normala” påpekade jag sårat.
“Jo jag är” han ställde sig tätt intill, blängde ner på mig “Och jag vill gå på bio med min flickvän”
Det lät nästan som om han morrade, jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.
“Vad händer annars” jag tog ett fast grepp om hans midja och lyfte honom.
“Lägg av” fräste han.
Det gjorde jag inte. Jag la ena armen under hans ben, den andra under hans rygg, höll honom i min famn som ett barn.
“Släpp ner mig” spottade han och vred sig som en orm för att komma loss.
“Nepp” viskade jag mot hans hals, hans underbara varma hals.
Han gav upp med en tung suck, lutade sin panna mot min.
“Snälla, jag vill gå på bio”
Jag veknade, klart vi skulle gå på bio. Det fanns ingen anledning till att inte göra det, jag var mätt och belåten och ville göra allt för honom.
“Okej då”
Jag släppte ner honom på golvet.

Biosalongen var mörk men lystes upp av den stora filmduken. Vi gav inte filmen någon uppmärksamhet, ägnade oss bara åt varandra. Jag satt bredvid honom i en av sofforna längst bak, med benen över hans knän och armen om hans nacke. Jag visste att han frös. Jag kunde känna hur han kämpade för att kontrollera de kraftiga skakningarna. Men jag kunde inte dra mig undan. Jag var, och är fortfarande faktiskt, alldeles för självisk. Jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg, lyssnade på hans hjärtslag, som blev allt snabbare ju mer han rörde vid mig. Hans fingrar under min tröja kändes overkliga. Heta som eld, uppvärmda av hans blod som pulserade inuti hans kropp.
 Men när han började hacka tänder släppte jag honom. Han drog upp sin jacka över sig. Jag kurade ihop mig hos honom igen.
 Jag älskade att kura ihop mig i hans famn. Jag tyckte om att han var så mycket större än mig. Även om det var jag som var den starka, den som borde hålla beskyddande om honom,  ville jag känna mig liten bredvid honom. Jag önskade att han kunde vara som jag, att vi kunde skydda varandra. Men jag kunde inte begära något sådant av honom. Det enda jag kunde göra var att vänta på honom, vänta tills han bad mig. Och om han aldrig skulle göra det, fick jag helt enkelt nöja mig med att ha honom som han var. Och det gjorde mig egentligen ingenting. Jag skulle få leva med honom, se honom åldras, vara med honom ända till...
“Aj” han kved i min famn.
Jag hade omedvetet tryckt honom intill mig för hårt, alldeles för hårt.
“Herregud förlåt” flämtade jag och sköt honom i från mig.
“Det är lungt” flämtade han.
Han torkade snabbt bort svett från sin panna, fort så jag inte skulle se. Men hur skulle jag kunna missa det?
“Du får ta det försiktigt med mig” bannande han retsamt “Jag är lite ömtålig”
Han försökte skratta bort det, låtsas som om att det var fullkomligt normalt att flickvänner råkade kväva sina pojkvänner.
Jag stirrade rakt ut i luften framför mig. Han försökte ta min hand, men jag ville inte.
Jag är lite ömtålig. Orden upprepades gång på gång inuti mig. Ömtålig.
Hur länge skulle det här fungera? Hur länge skulle han få leva? Hur gammal skulle han bli? På vilket sätt skulle jag döda honom? Ja, jag, döda, honom. Sanningen trängde in i mig. Jag skulle inte kunna leva med honom om han förblev människa. Jag visste det, och hade vetat det ända från början. Jag borde aldrig ha gett mig in i det. Men jag kunde bara inte motstå honom. Där han låg på knä på asfalten, kippande efter luft och med sin skateboard långt, långt borta.
Mörbultad, bräcklig, vacker, mänsklig.
Jag hade intalat mig själv att jag bara skulle hjälpa honom till sjukhuset. Så dum jag hade varit.
 Minnet skar i mig.
 Jag är lite ömtålig.
“Är du okej?” frågade han.
Jag såg på hans ansikte, förvirrade blå ögon mötte mig. Det kändes som ett slag i bröstkorgen. De där ögonens liv skulle jag släcka.
 Jag reste mig upp, alldeles för fort. Flickan bredvid mig hoppade högt. Jag lyckades på något sätt låta bli att rusa ner för trapporna och ut ur salongen. Jag försökte gå snabbt, men samtidigt i vanlig mänsklig takt. Det kröp i mina ben, det gick alldeles för långsamt.
“Vänta” hörde jag honom bakom mig.
Jag vände mig inte om. Bad en bön om att korridoren utanför skulle vara tom, så att jag skulle kunna försvinna fort därifrån. Nej, naturligtvis inte. De var inte många, men tillräckligt. 
 Jag kände hans varma hand om min arm.
“Vänta” bad han.
Jag svarade inte, stegade bara vidare. Han tappade taget om mig. När han började småspringa bakom mig förstod jag att jag gick för fort. Jag kunde känna de andra människornas blickar på mig. Mottvilligt saktade jag ner.
“Vänta!”
Jag ryckte upp glasdörren mot gatan, slängde igen den bakom mig. Jag hörde hur han stönade när den träffade honom.
Jag är lite ömtålig. En äldre dam skrockade gott.
“Jösses dig var det krut i, vad har han gjort?”
Jag snurrade runt och blängde på kvinnan. Hon ryggade förskräckt tillbaka.
Utan att tänka mig för drog jag upp över läppen, visade tänderna och fräste.
“Oj, förlåt... Jag.... Jag... Bara.... Förlåt” mumlade hon med stora ögon.
Dörren till bion öppnades och han kom rusande efter mig igen. Jag vände mig om och började gå.
“Vänta!” ropade han.
Jag försökte att låta bli att tänka på honom. Fokuserade på gatstenarna framför mig.
Hans steg tystnade men jag kunde fortfarande höra hans andetag. Jag fortsatte bara att gå.
“Snälla” viskade han.
Jag tvärnitade.
“Varför måste du alltid utnyttja snälla?” morrade jag för mig själv
 Jag stod helt stilla medan jag lyssnade till hans fotsteg som kom närmare och närmare. När han stannade bakom mig, lindade han sina armar om min midja, lutade sin haka mot min axel.
“Det är okej” viska han “Ingenting hände”
Jag himlade med ögonen.
“Förutom att jag var nära att kväva dig?” fräste jag.
“Men det gjorde du inte” han viskade in i mitt öra, ingen människa kunde höra honom “Det gjorde du inte”
Jag tog hans händer. Smekte hans långa fingrar. Jag vände mitt ansikte mot hans.
“Inte den här gången nej” sa jag mot hans mun.

Hej på er!
Nu ska jag berätta varför jag har haft ännu en tyst vecka. Jo min underbara man, som vet hur mycket jag hatar vintern, tog med mig på en värmande tur till Gran Canaria!

Men ny är jag tillbaka! Energin sprudlar och jag längtar efter att få börja jobba igen.

Har just varit på bio med min make och min storebror. Vi såg Sherlock Holmes, en film som jag varit mycket nyfiken på. Jag är inte besviken, den var ungefär som jag väntat; spännande men förutsägbar. Mycket vackra miljöer, och härlig musik.

Och när jag ändå skriver om film (det var så länge sedan jag skrev nu, så jag kan inte riktigt sluta) jag tycker att svenska omslaget till New Moon är fantastiskt fult. Det ser inte ut som den romantiska ungdomsfilmen den är. Och Bella ser ut att vara i trettioårsåldern.

Så nu ska jag ge mig, det var inte meningen att skriva det här, jag kunde helt enkelt inte låta bli.

Ha det bra nu!
KRAM
Fru K

SkrivPuff utmaning 2010:7
“Skriv om att orsaka”

Dörrklockan ringde ännu en gång. Med min bacardi breezer i högsta hugg gick jag mot hallen för att se efter vem det var. Men när jag hörde det tillgjorda tjutet som skulle föreställa ett skratt, stelnade jag. Ett uppgivet Nej ekade i huvudet på mig. Hon hade ju sagt att hon inte kunde komma. Hon klev in i rummet, vackrare än alla andra, och jag fylldes av bitterhet och avsky. Men för att inte avslöja något, och eftersom jag stod närmast dörren och därför hamnade mitt framför henne, kramade jag om henne och sa glädjestrålande:
“Heeeeeeej”
Jag hatade att göra mig till. Jag hatade henne. Och jag hatade att alla andra dyrkade henne.
Hon svassade runt i rummet med sina spaghettismala ben och fladdrade med håret så våldsamt att hon borde få hjärnskakning.
Måtte hon få hjärnskakning, tänkte jag surt och såg på de smala fingrarna som hon elegant drog genom håret. Hon pratade på med sin rosa mun, och alla lyssnade uppmärksamt. De satt med lysande ögon och missade inte ett ord av vad hon sa.
“Ja herre gud” kvittrade hon “Hon är verkligen ensam! En riktig ungmö! Det stinker sköljmedel och onani hemma hos henne”
Åhörarna brast ut i ett rungande gapskratt som fick vinglasen att klirra.
Sedan avfyrade hon ett hånleende åt mitt håll. Antaglgen ansåg hon att det luktade sköljmedel och onani hemma hos mig också.
 Hon var en sådan där Modern Frigjord kvinna. Med andra ord skröt hon om hur många hon legat med, att hon filmade sig själv när hon spelade Nintendo Wii naken och sedan la upp på internet, att hon hade “gjort det” i baksätet på en taxi, med en taxichaufför, för femhundra pund när hon var på semester i London. Skitsnack naturligtvis. I alla fall det där med taxichauffören. Det nakna Nintendo spelandet var dessvärre sant. Det visste jag eftersom jag hade googlat efter det, bara för att få veta om det var sant. Annie Ci, var hennes artistnamn som hon kallade det. Men egentligen heter hon Ann-Catrin. 
De flesta kvinnor suckade avundsjukt när hon berättade om sina små äventyr. Jag kunde inte förstå vad som gjorde henne så speciell. Om jag skulle göra något sådant och sedan berätta om det, skulle antagligen alla mina vänner tycka att jag var dum i huvudet. Men av någon anledning blev hon klassad som en stark kvinna, som visste vad hon ville.
Och även om jag aldrig skulle erkänna det då, så var även jag grön av avundsjuka.

SkrivPuff utmaning 2010:5
“Skriv om att få dispens”

“Ja Stina har lite svårt med matematiken, hon är ju helt enkelt dum i huvudet, och det kan vi ge dispens för. Hon kan få sitta bland de andra idioterna och arbeta I Sin Egen Takt”
Fröken log medlidsamt mot mig.
Visst, det där var inte exakt vad hon hade sagt, men det rådde inga tvivel om att det var det hon menade.
“Ja men det låter bra” sa mamma mjukt.
Tydligen delade hon frökens åsikter om min svaga intelligens.
Fröken malde på om mina dåligheter, klottrandet på skoltoaletten, smygrökandet och skolkandet. Naturligtvis sa hon ingenting om mitt MVG i bild och formgivning. Det var ju bara en extra kurs, inget viktigt.

Detta är en krönika som handlar om vad jag anser att pornografi är för något, alltså den innehåller INTE några av mina personliga åsikter om porr, var snäll och respektera det tack!

Alla vet vi väl vad pornografi är för något? Det är ju när människor blir utnyttjade framför en videokamera, och sedan kan någon stackars äcklig, porrmissbrukare sitta och tillfredställa sig själv framför filmen, som han laddat ner från internet.... Eller?
 Jag har inte direkt brytt mig särskillt mycket om porr, det har bara funnits där, liksom något som andra pysslar med. Men efter en våldsam diskussion för ett par dagar sedan började jag fundera över vad det egentligen är. Och jag kom fram till att pornografi är någon form av media, bild, text film eller kanske ljud, som är till för att upphetsa och/eller tillfredställa sexuellt. Lägger man fram det på det viset så tycker i alla fall inte jag att det låter så farligt.
 Porr har en mycket dålig klang, det är något som snuskhumrar, särskilt män, håller på med. Men något många ofta glömmer är att tjejer blir lika upphetsade av porr som killar. Det finns mängder av undersökningar (om man nu litar på sådana) som stödjer detta. Och då är det inte sensuella idyllen, älskande par i regnet, utan sex i hela dess betydelse. Ställningar hit och dit och kroppsdelar här och där. Att många glömmer detta tror jag beror på att när man nämner ordet Porr, associerar många lätt till: Droger, våldtäkter och utnyttjande.
Nu behöver ju det nödvändigtvis inte vara på det viset, jag kan nämna ett exempel som inte innehåller någon förnedring, inte så långt jag har sett i alla fall, och det är tv-serien L-World. Visst jag tror inte att hela seriens enda syfte är att ge en sexuell upphetsning, men stundom, vissa scener, ja jag tror det.

Nu försöker inte jag lyfta fram pornografin, jag är inte helt blåögd och vet mycket väl att det finns mängder av material där människor och djur misshandlas sexuellt. Men porr behöver nödvändigtvis inte innehålla detta, och det behöver nödvändigtvis inte vara något negativt.
Men sedan om man njuter av det eller ej, det är en hel annan femma

SkrivPuff utmaning 362
"Skriv om att behöva"   

Dörren slog i väggen med en smäll, så att det ekade i den tysta hallen. Pipande av återhållet skratt sparkade de av sig skorna. Han la ett finger på hennes läppar för att tysta skrattet som sipprade ut.
“Mina föräldrar” fnittrade han.
Han tassade in i badrummet, hon vinglade efter. När hon försökte trycka ut tandkräm missade hon tandborsten så den vita smeten kletades ut på hennes händer. Medan hon stod böjd över handfatet och tvingade tillbaka fnittret, la han tandkräm på tandborsten med en road och tålmodig min. Han höll om hennes midja för att hindra henne från att ramla omkull när hon borstade tänderna. Hon sköljde bort tandkrämen sedan fyllde hon munnen med vatten och sprutade ut det i ansiktet på honom. Men låtsas irritation torkade han av sig.
Med armen om henne och med hennes huvud mot hans axel började de gå mot hans sovrum. Hennes huvud var så tungt, hon hade aldrig känt något så tungt förut.
Bredvid sängen slängde hon av sig sina kläder och lät dem ligga på golvet, hon kröp ner i de svala lakanen. När hon låg där platt på rygg började rummet att snurra, fortare och fortare.
“Wow” mumlade hon “Jag som tyckte att det snurrade förut”
Han la sig bredvid henne. Kysste henne försiktigt på kinden. Hon fnittrade flickaktigt när han la sig ovanpå henne, med ståndet tryckt mot hennes lår.
Hon hann kyssa honom ett par gånger innan mörkret omslöt henne.
 Hon vaknade, huvudet dundrade och illamåendet sved i magen. Han låg fortfarande uppe på henne och todde därför att hon bara hade nickat till.
“Förlåt älskling, jag är för trött” sluddrade hon.
“Mm, det är okej” viskade han och rullade av henne.
Han försvann långt i från henne. I mörkret letade hon efter sin kudde, hon märkte att hon inte längre låg bland de fluffiga kuddarna, utan med huvudet i fotändan.
Vad knäppt, tänkte hon förvirrat. Mödosamt började hon kräla tillbaka upp i sängen. Först så att huvudet hamnade utanför sängen och sedan var hon tillbaka på kudden igen. Hon noterade att han fortfarande låg långt ifrån henne, trots att sängen var smal. Hon noterade det men hann inte fundera över det innan hon somnade om. 

Det är märkligt hur mitt skrivande varierar. Ibland flyter det på utan hinder och ibland måste jag tvinga mig själv att skriva. Vid det sist nämnda är SkrivPuff till stor hjälp. Jag får inspiration av de små utmaningarna som är kluriga och roliga, vissa av dem är omöjliga för mig. Jag skriver något men blir inte nöjd och väljer att inte publicera texten.

När jag tänker efter så är det ju faktiskt så med det mesta.
Vissa stunder när jag målar går det riktigt bra, men ibland vill liksom inte färgen följa med penseln, den klumpar ihop sig och blir en enda gegga. Allt trilskas med mig, en pensel med färg (ofta en svart) jag lagt åt sidan för tillfället, bestämmer sig för att ge sig ut på en upptäcktsfärd och rullar ut över pappret. Den lämnar ett otrevligt spår efter sig. Jag har förstört en hel del målningar på grund av detta.

Jag tycker det är lustigt att vissa dagar fungerar allt som det ska, och andra sätter sig allt emot en. Vad beror det på?

Skrivpuff utmaning 348
"Skriv om att smyga"   

Hon tyckte inte om att smyga, ändå gjorde hon det. Varje dag smög hon genom korridorerna för att inte bli upptäckt. Upptäckt, tillfångatagen och tvångsplacerad i lektionssalen. Hennes mattelärare hade med tydlig, överlägsen och mycket hög röst sagt att hon kunde “se sig om bland stjärnorna efter sitt betyg” Och då var det ju ändå ingen idé att gå dit.
 Hon kröp ihop och gjorde sig liten, småsprang mot utgången. Parkeringen utanför var tom. Förutom ett par elever med röd, hårt sprayad snedlugg som stod tysta och rökte med stor inlevelse. Hon kunde inte se om de var killar eller tjejer.
 Hon kände sig inte lugnare förrän hon hunnit runt hörnet på skolbyggnaden. Då pustade hon ut och gick i betydligt lugnare tempo mot den separata byggnaden där esteternas lokaler var placerade. Konstnärer, skådespelare och som hon, dansare. Eller som de också kallades, en bunt fåniga idioter som aldrig skulle bli något.
Hon kämpade med den tunga porten och möttes av en välbekant, trygg doft.
Hon kontrollerade schemat så att inte danssalen  var upptagen, sedan gick hon in, tände en strålkastare, satte igång musik och kände hur kroppen slappnade av för att sedan börja röra sig till musiken som den själv ville.

Den här krönikan kan nog förklara min långa frånvaro!

Om någon skulle fråga mig vad det värsta jag någonsin varit med om var för något skulle jag naturligtvis ha mängder av hjärtknipande historier på lager, jag är ju en vanlig människa som precis tagit steget ut ur tonårens alla våndor.
Men om någon skulle fråga mig nu, i den situationen jag befinner mig i just nu, skulle jag utan att tveka säga: flytten som jag och min man nyligen genomlidit.
Det är ju jobbigt att flytta i största allmänhet, dammet, den ständigt växande tvättkorgen (tack mamma), fläckarna av tomatsåsen på spisen som man bara inte orkar torka bort, eftersom man ändå snart ska flyttstäda, men jag vill gärna tro att vi två hade det lite värre än allmänheten.
 Som man oftast gör när man flyttar gick vi igenom skåp, lådor, soffan för att hitta saker att slänga. Jag hade inte bara bestämt mig för att göra mig av med en massa skräp, instruktionsböcker för videobandspelare som jag inte ens ägde, gamla tv-spels kartonger, tillgodokvitton som för länge sedan gått ut, garantier för olika maskiner som redan gått sönder och lagts på tippen, fler instruktionsböcker och manualer. Nej jag tänkte göra mig av med så mycket som möjligt från mitt “gamla” liv. En hemsk procedur som tar onödigt mycket kraft. Det skar i mitt stackars hjärta när jag slängde ner de små fina keramikskulpturerna, föreställande grekiska hus som jag köpt på en semester när jag var så där elva, tolv år, i sopsäcken. Jag separerade mig från gosiga kramdjur och strumpor som var fulla med hål men som jag älskade. Det tog också onödigt lång tid då jag kände mig tvungen att gosa in näsan i kramdjurens trygga päls och försäkra dem om att jag fortfarande älskade dem och skulle sakna dem.
 Alla som har flyttat vet att just utrensningen brukar vara det allra värsta. Alla minnen och tankar på alla pengar som lagts ut på onödiga kläder som knappt användes.
 Men när vi var färdiga med den biten och började slappna av, eftersom det bara var själva flytten kvar, brakade eländet lös på riktigt.
 Det var egentligen inte så mycket som hände. Och det var nog just det som var problemet. Flytten blev uppskjuten eftersom vi behövde lacka golvet i vårt nya vackra vardagsrum. Visserligen var det ingen stor grej, vanligtvis brukar folk gnälla över hantverkare som inte kommer när de lovar, men golvfirman vi anlitat gjorde ett fantastiskt jobb. De kom på måndagen och på onsdagen kunde vi börja köra dit kartonger. Det som var så hemskt var att vi fick bo kvar i vår gamla, smutsiga illaluktande lägenhet en hel vecka till. När vi visste att vår nya, fina, ljusa stod där tom och bara väntade på oss.
 Men det värsta av allt var nog när vi helgen före flytthelgen inspekterade vårt nya hem mer noggrant och upptäckte att de förra ägarna bara hade lämnat lägenheten som den var. Utan att ens tömma alla kökslådor. Vi fick både det ena och det andra i inflyttningspresent av dem. Ett väldigt fint oanvänt glas med prislappen kvar, en kapsylöppnare, två värmeljushållare, mascara inte oanvänd, fryst dill, gamla fasttorkade potatisklyftor på ugnsplåtarna och något som vi tror kan ha varit en fotfil en gång i tiden. Eftersom vi varken hade tid eller ork att ta upp strid mot de förra ägarna om betalning av flyttstädning, tänkte vi lida i tystnad och städa själva.
Då tog min fantastiska mor på sig en bestämd min, skickade iväg mig till konsum för att köpa swinto och gummihandskar, sedan satte hon igång att städa. Det var fascinerande! Sprutröd i ansiktet och helt livsfarlig, vi vågade knappt andas i hennes närhet, klättrade hon upp på stegen och skurade ovansidan av köksskåpen med sådan kraft att stegen svajade olycksbådande.
 Jag kan fortfarande inte förstå att hon gjorde det! Det finns nog inte så många mammor som frivilligt städar sina döttrars lägenheter. Och särskilt inte när det inte BARA handlar om att de vet att de gör det mycket bättre än döttrarna, utan för att vara snälla.
 Enda gången jag blev lite orolig för henne var när hon skurade de nedsmetade ugnsplåtarna så rena att vi skulle kunna använda dem till hallspeglar, trots att jag gång på gång sa åt henne att vi ändå tänkte skaffa nya plåtar. Men det gick inte att stoppa henne.

 Så kom då äntligen själva flytten. Mina svärföräldrar kom upp från Småland, mamma och pappa kom med släpkärran och två starka, snälla vänner kom också för att hjälpa till. Med hela åtta personer gick det alltså väldigt snabbt. Jag kände mig yr och förvirrad. Jag hängde inte riktigt med i svängarna. Jag stod mest och pekade på saker och sa med gäll konstig röst:
“Ja den där ska med” eller “Nej ta inte med den, den ska till återvinningen”
 Nu är hela flyttdagen som en tjock smetig dimma för mig, det jag minns tydligast var att vi åt take away från kinarestaurangen och att jag sedan låg i soffan åt snickers, drack vitt vin och kunde inte sluta skratta. Inte för vinets påverkan, inte bara i alla fall. Utan för att jag var så sprudlande glad över att vi kommit helskinnade ut ur flyttkaoset.       

Tänk vad lycklig jag blir när ni, så många duktiga författare, ger mig så många fina kommentarer!

Ni är mitt ljus i december mörkret!

SkrivPuff utmaning 336 "Skriv 5 favoritord på I och en berättelse där minst två av dem är med."

Ilska, irritation, inuti, idé, igelkott

Det började långt inuti henne. pumpades ut i kroppen med blodet, slingrade sig in i hennes leder. Som en igelkott stack hon sina vassa taggar utåt, när hon såg på mannen mitt emot henne, som tuggade ljudligt och med öppen mun.
 Hon visste inte riktigt när irritationen gått över till ilska. Kanske när han tyckt att det vore en bra idé att vänsterprassla med hennes bror. Eller kanske när han började äta mannagrynsgröt istället för havregrynsgröt till frukost.
 Hon klatschade frustrerat med skeden i den vita gröten. Den var tydligen mycket mer chic än hennes gamla, trista grå gröt.
 Ilskan kanske hade kommit när han började säga chic?
 Det pirrade i armarna, sved av rastlöshet i händerna.
 Mannen gäspade stort och sträckte på sig så det knakade obehagligt i hans leder. Hon kunde se rakt ner i hans hals.
  Äcklad tittade hon ner i sin skål.
“Så vad ska vi hitta på idag då gumman?”
Det svartnade för hennes ögon när hon reste sig alldeles för fort.
Med smala ögon stirrade hon på honom. Utan att riktigt veta vad hon gjorde, lyfte hon sin skål och slängde den rakt i hans ansikte.
 Han tittade sig förvirrat omkring medan den vita sörjan rann ner för hans haka.
 “Där fick du” spottade hon.

SkrivPuff utmaning 335  

"Skriv om att öppna en lucka"

Den var så fin, mer som en tavla än en kalender, alla luckor oöppnade. Bekanta, vänner och avlägsna släktingar tyckte att hon var så duktig som sparat sin kalender långt efter julafton. Tillskillnad från mig, jag hade öppnat alla luckor redan första december, och tryckt i mig all ljuvlig choklad. Men jag visste att hon inte alls var duktig, hon hade sparat kalendern bara för att reta mig. Så hon skulle kunna ta fram den mitt i sommarn och långsamt öppna luckorna en i taget och njutningsfullt tugga i sig godiset.
 Jag höll kalendern i mina händer, smekte pappen med tummen. Hon var inte hemma nu, ingen var hemma, jag skulle kunna sätta i mig alltihop på en gång, Jag var ensam med skatten.  Jag bestämde mig för att  bara öppna en lucka. Sedan kunde jag klistra igen den och låtsas som ingenting. Jag valde lucka noga, men i slutänden kunde jag inte motstå nummer tjugofyra.      
 Jag slöt ögon. Ett djupt andetag. Så var luckan öppen. Jag kisade försiktigt mot kartongen. Och där låg en liten ihopvikt papperslapp, ingen choklad. Förvirrat lyfte jag upp lappen, ett meddelande var skrivet med ilskna bokstäver.

Älskling, kan du aldrig låta min choklad vara i fred? Nu får du laga middag ikväll

SkrivPuff utmaning 331
"Skriv om ett avbrott i vardagsbestyren"

Jag får ett inre lugn av att vara omgiven av böcker. Därför brukar jag strosa ner till bokhandeln eller biblioteket när jag behöver ett avbrott från vardagen. Jag kan inte bara lägga mig ner i soffan, slänga en filt över mig och LÄSA en bok, nej jag måste vara omringad av böcker för att bli lugnad. Om jag försöker läsa kan jag inte koncentrera mig, tankarna svävar hela tiden iväg till orosmolnen.
Så jag går omkring bland hyllorna i bokhandeln/biblioteket och myser förnöjt, öppnar en bok här, en bok där.
 I en av bokhandlarna i vår stad har de ställt ut några fåtöljer runt ett litet bord. Där kan man sätta sig och läsa olika förlagstidningar och särskilda låneböcker, vilket är riktigt bra när jag blir trött i benen.
 När jag och min man var på roadtrip i Irland gick vi in i en mycket mysig liten bokhandel i Kilkenny. Den hade gammeldags inredning och pocketböcker från golv till tak. Dessutom hade de en lång vägg med endast tidningar. Och det var inte bara tråkiga dagstidningar utan både Vouge och Xbox magazine. Men det bästa av allt var ett par fåtöljer som stod mitt bland alla böcker där man, enligt skylten, gärna fick ta en bok eller tidning och slå sig ner. De hade till och med klämt in en fontän! Den porlade glatt och harmoniskt,  tyvärr blev jag kissnödig av ljudet. Men tanken var god!

Kort och gott så älskar jag böcker.

Utmaning 330 från SkrivPuff"Skriv om att ha en svag karaktär"
Fotsättning på Mes

Tomrummet växte inuti Kamilla. Hon blundade, stängde av sina känslor. Hon koncentrerade sig på  hur kallt hallgolvet kändes under hennes kind, och hur skönt det var mot den dunkande huvudvärken.
Astrids höga klackar klackade ilsket fram och tillbaka vid hennes huvud. Då och då kickade hon retsamt till henne med tåspetsen.
“Kom igen nu” skrattade hon “Du är så jäkla fånig, draaamaaatisk!”
Hon böjde sig ner över Kamilla, grep tag i hennes arm och började dra.
“Res dig upp”
Kamilla pep något med rörde sig inte.
“Men va fan” gnällde Astrid “Res dig för i helvete”
Hennes hand var liten men stark, de långa, vassa naglarna borrades djupt in i skinnet.
 När Kamilla kände något varmt rinna ner för hennes hud, tänkte hon på alla de ljuvliga kortärmade blusarna som hon inte skulle kunna ha på sig.
“Res dig” beordrade Astrid “Res dig!”
Hon drog och ryckte i Kamilla, hårdare och hårdare, tills hon plötsligt släppte taget
“Vad fan” viskade hon.
Kamilla lyfte nyfiket på ögonlocken, vad var det som hänt? Astrid stod blixtstilla på hallgolvet, studerade sin hand.
Så blossade vreden åter upp i hennes ansikte, hon riktade in en spark i Kamillas mage.
“Din jävla idiot! Du bröt av min nagel!”

Min långa frånvaro beror på många olika saker. Jag och min man har just genomgått en fruktansvärt jobbig och krafturtömmande flytt, jag har tillsammans med min mor haft min första utställning och jag har just kommit hem från Stockholm där jag sökt till Teater högskolan, kort och gott: det har hänt saker hela tiden.
 Under denna ansträngande period har jag försökt att skriva men det har inte gått särskilt bra, jag har inte blivit särskilt nöjd med mina senaste texter. Men nu är min make och jag på plats i nya lägenheten och inspirationen flödar! Så nu är jag tillbaka för att (förhoppningsvis beror på julen) stanna!

I förmiddags skrev jag dagens Skrivpuff och jag vill tacka för fina värmande kommentarer och till alla som gått in och läst! Jag höll på att trilla av stolen när jag såg visningssiffran!
Tack så mycket det värmer verkligen!

Många kramar
Fru K 

Skrivpuff utmaning 239
"Skriv om att fördela."

Papperna med mina anteckningar låg prydligt framför mig på bänken. Jag såg ut över klassen och ansträngde mig för att inte påverkas av deras trötta, tunga ointresse. Jag pratade på om den romantiska epoken, berättade om författare som påverkat litteraturhistorien, allt för döva öron. Det kröp i kroppen när jag förgäves försökte fånga deras uppmärksamhet. Det här var något jag älskade, litteraturens historia, annars hade jag inte undervisat i ämnet- Men jag kunde inte få dem intresserade, dem ville inte. Deras suckar och stön var djupa förolämpningar. De hånlog och fnös åt mina förebilder, mina hjältar.
 Omedvetet drogs min blick hela tiden till Oscar, som satt på första raden med lysande ögon och pennan tryckt mot kollegieblocket. Det var omöjligt att försöka fördela frågorna rättvist, eftersom han var den enda som följde med i vad jag sa, läste texterna i boken och gjorde läxorna. Ändå var jag tvungen att kasta ut frågor i klassrummet. Annars kunde jag råka illa ut, det hade hänt förr, i liknade situationer, liknade klasser. Jag kunde bli ännu en lärare som inte trodde på jämställdhet.

SkrivPuff utmaning 303
"Skriv om ett mellanmål"

Det hela hade varit menat som en engångs händelse. För att lindra smärtan från det som varit, och ge aptit för det som skulle komma. Som ett mellanmål.
Hon hade aldrig trott att hon skulle bli så... Involverad.

Hon kunde se redan på håll att han var påtänd. Hon stelnade, långt bort på andra sidan gatan.
Han gick med tre andra, två killar och en tjej. Hela deras väsen utstrålade lycka och välbefinnande. Deras steg var lätta, bekymmerslösa.
Tjejen skrattade med hela kroppen, som om hon ville lyfta från asfalten. Kanske trodde hon att hon gjorde det. Lovis visste inte vad som rörde sig inuti deras rus. Det fick henne att känna sig utanför. Utestängd.

De kom närmare och närmare. Hon fick lust att fly, gömma sig från alltihop.
Hon tvingade sig att gå till mötes. Hon älskade honom. Alldeles för mycket.

Dagens SkrivPuff utmaning,  nummer 288
"Skriv om slå knut på sig själv"

Lakanen var våta av svett men när hon kastade av sig täcket för att få svalka började hon frysa. Hon vände sig på sidan, slöt ögonen och försökte tänka på ingenting. När de ovälkomna tankarna smög sig på henne la hon sig på rygg, stirrade upp i taket, fäste blicken på en spik, fokuserade och räknade till hundra.
 Hon la sig på andra sidan, drog upp benen, kurade ihop sig under täcket.
Tankarna snurrade, runt, runt, runt, utan ordning. Hon drog bet sig hårt i läppen, försökte lägga upp en plan för de närmaste dagarna.
“Jag går andra vägar till skolan, skolkar från keramiken, äter med Sara istället för Petra“
Magen värkte och det kliade i hårbottnen.
“Det kommer funka, jag kommer inte träffa på honom, jag går en omväg till skåpet“
Hon la sig på rygg igen, blängde på spiken, drog djupa andetag och räknade till hundra..

Skrivpuff utmaning 285
"Skriv om att slå till"
Idag blev det en kort en igen, jag är på jobbet (:

Molnen låg som en tjock heltäckningsmatta utanför flygplansfönstret.
Aina lutade pannan mot rutan och försökte urskilja landskapet under molnen. Hon suckade ljudligt, Benjamin tog hennes hand och kramade den.
“Ångrar du dig?” frågade han.
Hon tänkte efter. Tänkte på deras lägenhet som hon älskade, sin familj, sin hund som hon hade behövt sälja. På utbildningen hon aldrig skulle slutföra, på hela livet hon lämnade bakom sig.
“Nej,” sa hon “inte egentligen, men...”
“Men?”
“Ja du, helt enkelt bara men”

Här är en liten text jag skrev i min andra blogg Videogamer och jag tyckte den blev ganska kul så jag lägger upp den här med (:

I spelet BloodRayne spelar man som Rayne en korsning mellan människa och vampyr. Hon är snygg, smart, orädd och har små kläder. Låter väl ganska klassiskt för en tv-spels hjältinna, men hon gör något som de flesta inte gör hon livnär sig på blod. Så när livmätaren börjar dala ska man leta rätt på någon att suga blod ifrån. Detta går till så att hon klättrar upp i famnen på en motståndare, lägger benen om midjan på honom (jag tror i alla fall att det är honom) sätter munnen mot hans hals och suger under njutningsfulla stön. Jag tror att dettta ska vara sexigt. Och det skulle det nog också vara om det inte var så att de hon suger blod ifrån är gröna, slemmiga monster, föredetta bybor, som krälat upp ur träskmarkerna. Deras blickar är tomma och de vevar konstigt med sina tentakelarmar när Rayne suger livet ur dem.
Låter det sexigt? Nej, det gör det inte, och det är inte sexigt heller, bara fånigt.  

SkrivPuff utmaning 279
"Skriv om ett ödesdigert möte"

Rummet var trångt och mörkt, runt lampan hängde en tjock dimma av cigarettrök. Musiken dånade från stereon och Lisen kände hur huvudvärken smög sig på. Hon såg sig om i rummet, letade efter Nadja, hon satt i knäet på en man och skrattade. Hon var rödmosig i ansiktet och såg ut att ha det trevligt.
“Jag vill gå hem” sa Lisen trött till henne.
“Vaddå nu?” skrek Nadja lite väl högt “Men va fan... Inte nu!”
Mannen tisslade i Nadjas hår och hon fnittrade förtjust.
“Jag åker hem i alla fall”
“Meeeeeeh!” Nadja blängde på henne och hon fick ett litet stygn av dåligt samvete.
Nej, sa hon till sig själv, nej, jag ska inte få dåligt samvete jag är trött och för nykter.
Hon gav Nadja en kram och en sträng order om ta det lugnt.
“Jag vet vem du är och om hon inte kommer hem oskadd så polisanmäler jag dig” sa hon till mannen.
Han såg sårat på henne, och hon förstod att det inte var speciellt kul att bli tagen för en våldtäktsman bara för att man råkat bli född som en man.
“Förlåt” sa hon “Men Nadja är min...”
“Äh, det är lugnt” sa mannen och log “Jag ska ta väl hand om henne”
“Ja det hoppas jag” sluddrade Nadja.
“God natt” sa Lisen.

Ute i nattmörkret kändes allt bättre, Hon drog in den svala luften och huvudvärken gav med sig. Hon gick till sin bil och letade fram nyckeln ur handväskan. När hon skulle låsa upp hörde hon hulkanden och snyftningar från en bil längre bort. Nyfiket gick hon mot ljudet.
En man satt på huk och kräktes upp en röd, slemmig massa.
Blod, tänkte Lisen, herregud vad ska jag göra!
“Ambulans” skrek hon “Jag ringer en ambulans!”
Mannen såg upp på henne och skakade frenetiskt på huvudet.
“Nej” kved han innan en ny omgång spya pressades ur hans mun och landade på hans skor.
“Fan” grät han.
“Men du... Blod” skrek Lisen.
“Nej” kved mannen igen “Det är det inte.... jävla X-ider, röd”
“Jaha” Lisen nickade förstående “Behöver du något? Vatten?”
Han skakade på huvudet och höll sig om magen.
“Fan” kved han om och om igen “Fan fan fan fan fan fan FAN!”
Han satte sig pladask på rumpan och lutade sig mot en bil. Lisen drog fram ett paket näsdukar ur handväskan och gav honom.
“Tack” viskade han och torkade sig om munnen.
Lisen kände sig kluven, hon ville åka hem, men samtidigt kunde hon inte bara lämna honom här. Varför skulle hon alltid leka barmhärtig samarit?
“Var du på Markus fest?” frågade hon.
Han nickade.
“Ska jag hämta någon som kan köra hem dig?”
Han skakade på sitt ruffsiga huvud.
“Jag var här....” han började snörvla “Fanny... Hon.... Sitter där uppe med... Fan. Fan!”
Lisen tänkte efter.
“Ska jag ringa någon?”
Han skakade på huvudet.
“Varför inte det?”
“Jag har redan försökt. Alla har druckit,” hans röst blev ljusare och ljusare tills han pep fram orden.  “ingen kan hämta mig”
Lisen kliade sig i håret, stönade.
Vad skulle hon göra. Han var alldeles för full för att ligga här, vad som helst kunde hända. Han kunde bli rånad, misshandlad eller till och med våldtagen.
Hon slöt ögonen och funderade på vad hon skulle ha gjort om det var en kvinna som legat där. Ja, då skulle hon nog inte ens övervägt saken.
“Okej” sa hon tappert “Bor du i närheten?”
Han nickade, och pep namnet på gatan. Inte särskillt långt, men inte gångavstånd.
“Om du lovar att inte spy i bilen, det är pappas, så kör jag dig hem”
Han lyfte blicken och såg på henne.
“Skulle du göra det?” hans röst var hes.
“Ja”
Hans underläpp darrade och tårar började rinna.
“Du är den snällaste i hela världen” sa han ömt.
“Ja, ja” hon hjälpte honom upp på benen.
Med armen om hans midja lyckades de ta sig fram till hennes bil. Men när han skulle kliva in såg hon skeptiskt på hans kletiga skjorta och skor.
“Du får ta av dig skorna och skjortan” beordrade hon.
“Vad tänker du göra med mig?”
Hon kunde inte låta bli att skratta åt hans skrämmda, röda, mosiga ansikte.
“Jag tänker se till att pappa inte slår ihjäl dig för att du kletar spya i hans bil”
“aha” sa han dumt, och lät henne knäppa upp skjortan och dra av skorna.
Hon satte sig i förarsätet och startade bilen.
“Kör försiktigt” vädjade han.
“Ja då”
Men, när bilen rullade ut från parkeringen skrek mannen:
“Nej” och en stor mängd röd gegga rann längs instrument brädan, ner för handskfacket och droppade ned på golvet.
“Fan” kved han “Nu vill du väl aldrig mer se mig”