Metrobloggen

...är väl inte direkt det som kännetecknar den här familjen. Jag vill ha det snyggt. Jag vill ha ordning och reda...det är vad jag strävar efter hela tiden. Därför städar jag hela tiden.  Problemet är att denna ordningen är det bara jag som strävar efter, denna önskan är inget som delas av någon annan i familjen.  Tjuren hjälper till på order. Just nu är det hobbyrummet som vi arbetar med.

Här är den delen av hobbyrummet där pyssel och mer hobby/verkstadsbetonat arbete ska ske.  Och även om vi är långt ifrån färdiga så ser man mycket mer av arbetsbänken på den här bilden än man gjorde tidigare.

Det som är min stora huvudvärk är hallen. Jag vet bara inte hur man ska få ordning där. Vi är 5 stycken i familjen och en katt. Oftast slänger ungarna sina jackor rakt ner på golvet. 

Meningen är alltså att tyget ska dölja den röra som döljer sig bakom med jackor, skor, den gula tunnan finns vantar, mössor, halsdukar etc.

Det riktigt svåra är förvaringen. Dammsugaren brukar allt som oftast gömmas bakom tygstycket också. Jag vill ha ordning i hallen. Den ska vara lätt att dammsuga och lätt för barnen att hålla iordning sina saker. Men HUR???  Vi har inte mycket att arbeta med. Har ni tips eller råd? Tips på smarta förvaringsmöbler/hallmöbler? Hur har ni andra gjort för att få ordning i röran som brukar bli i hallen? Jag tar tacksamt emot alla tips ni kan tänkas ha.

Nu sitter/ ligger jag på ett vandrarhem i Karlstad. Jag har tagit tåget från Bålsta, bytte i Hallsberg och sedan buss till vandrarhemmet.  För att imorgon gå på en kursintroduktion för engelska för lärare.  Detta är något jag aldrig...jag menar aldrig hade gjort för några år sedan. Det var väldigt nära att jag inte började min lärarutbildning alls. För jag tyckte det var så läskigt att bara åka till Göteborgs universitet. Det gav mig sån ångest, alla nya platser...alla nya personer. 

Jag mådde förvisso inte bra när jag skulle åka idag, men det berodde nog mer på muskel och ledvärk och en feber på nästan 38 grader, än själva resfebern. Nu är jag här, vid liv. Förvisso fryser jag en hel del...och jag sakna katten, mina kuddar och mina täcken.  Ipren köpte jag på pressbyrån.

Denna resa jag har gjort, allt jag faktiskt vågat, som jag tidigare varit livrädd för. Jag förvånar mig själv. Jag hoppas bara att jag inte blir sämre än jag är nu. Ipren lindrar..men inte om jag måste ränna runt hela tiden.  Nu ska jag vara här fram till tisdag kväll.  Och nu är jag trött.

På torsdag åker jag i väg till Karlstad och blir borta i fem nätter. Det är två kursintroduktioner som jag ska vara med på.  Å ena sidan känner jag mig nervös. Hur tar jag mig till från Karlstad Station till vandrarhemmet jag ska bo på? Hur tar jag mig från vandrarhemmet till universitetet?  Går det bussar? När går det bussar? Å andra sidan behöver jag verkligen en break nu. Jag behöver verkligen komma hemifrån och bara ta det lugnt.

För nu kommer ruljansen gå igång vad gäller Studsbollen. Han kommer sättas i kö för utredning, och det kan ju ta tid. Undertiden ska specialläraren göra något Itpa test. Som om inte skolproblemen vore nog så är han inne (eller har varit till och från sen 8-årsåldern) tonårstrotsbeteende. Sjujävla svår att få upp på mornarna. Men under tre vardagar får Tjuren sköta hela ruljansen, och det enda jag bryr mig om är att katten mår bra under tiden.

Jag är som sagt väldigt trött...utmattad. Bara att tänka på barnens träning gör mig utmattad. Hittills har jag inte behövt åka iväg med dem man bara tanken gör mig helt slut.  Förra veckan kom jag på att jag behöver ett studiehörn, så under helgen började vi rensa ut hobbyrummet (som Tjuren använt som "grejer-som-kan-vara-bra-att ha-rum/verktygsrum) och vi har knappt sett golvet.  Men inget lär bli gjort så länge jag är borta.

Vad som är roligt, om jag lyckas hålla näsan över vattnet...är att jag faktiskt börjat hajja matematiken. Då menar jag den riktiga matematiken. Parallellt med matematikkursen jag läser så ska vi utveckla vårat eget matematiklärande och jag har påbörjat C-kursen...det är typ enbart mitt egna lärande jag behöver utveckla då jag redan har all didaktik. Så jag tror faktiskt att jag till våren kan tenta av Matematik C.  Hade någon sagt detta för 15 år sedan så hade jag bett dem flyga och fara...

Vet inte varför...men nu vill jag bara sticka från hela skiten.  Studsbollen har varit på pissigt humör sen skolan började.  Tjuren är hela tiden tvekande vad gäller hjälp och vill att vi ska avvakta...och själv känner jag mig fundersam vad en ev diagnos på Studsbollen skulle tillföra. Vi skulle kunna testa medicinering men det är ock det.  Vi är en bokstavsberikad familj, det är bara ett faktum oavsett om det mynnar ut i diagnostering eller inte.  Om det inte vore för denna känsla av misslyckande jag känner. Jag som mamma, jag som är lärare....varför i h-e har jag lyckats få barn som avskyr skolan. Buspojken tycker det är kul att vara där...men inte att lära sig något.  Studspojken anser att skolan är pest, han har inga framtidsutsikter och för honom skulle livet vara perfekt om han fick drukna i World of Warcraft...som förövrigt är enda motivationen att få något gjort alls.

Som lärare ska jag se det positiva, framstegen och det som eleverna lyckas med....som mamma så ser jag en kille som troligtvis inte kommer gå ut grundskolan med godkända betyg, om han överhuvudtaget kommer igenom högstadiet.De tankarna har ju inte Tjuren, och Tjuren var ju själv en väldigt studiemotivierad kille när han var ung. Egensinnig men oerhört duktig. Sådan är han fortfarande idag, även om han övat upp en rejäl social kompetens. Och han hoppas väl att Studspojken har hans förmåga...vilket han kanske har med utan någon som helst drivkraft.

Hur som haver....just nu, med det jobb jag har, och med de barn jag har, och med den oehörda brist på uppskattning någonstans så känns det jobbigt. Jag känner mig misslyckad. Till skillnad mot när jag jobbade som lärare och kände mig betydelsefull och uppskattad.  Jag försöker få fram känslan, men det är svårt när man dagligen hör "skitmamma!" från Buspojken,  "skit i det, och jag bryr mig inte" från Studsbollen.  Tjuren han är inte heller den som visar uppskattning. Men katten, han döljer inte sin uppskattning, och hos honom söker jag tröst och närhet.

Före tapetsering såg det ut så här;

När jag fotograferade från ena divanen in i matsalsrummet

När jag sitter på samma ställe och fotograferar ser det ut så här nu.

När jag satt i samma divan och fotograferade såg det tidigare ut så här;

Nu när jag sitter i samma divan och fotograferar ser det istället ut så här;

Sittandes i samma divan och fotograferade ut mot hallen och matsalen såg det ut så här;

Samma vy ser nu ut så här;

När jag stod vid väggen närmast hallen och fotograferade såg det tidigar ut så här;

Nu ser det ut så här;

Jag är väldigt nöjd med de nya tapeterna, och trivs bra i det nya vardagsrummet och den nya matsalen.  Så småningom vill jag även ha en ny matsalsgrupp, istället för den bruna matsalsgruppen vi har nu. Men en sak i taget. Först måste vi investera i en massa dyra energiglasfönster...så det lär nog ta ett tag innan det blir nya investeringar.

Slutligen måste jag ju bara visa världens härligast Kirre och Prinsessa;

Känner att jag har svårt med att fokusera nu. Jag slutar tidigt om dagarna och meningen är att jag ska plugga. Alltså läsa kurslitteratur.Förvisso har studierna inte börjat än med jag borde börja plugga redan nu.

Men när jag kommer hem från jobbet så sätter jag mig vid datorn och gör inget nyttigt alls. Jag har varit oerhört trött de två senaste dagarna, jag vet inte riktigt varför, men jag har varit riktigt, riktigt trött.

Det är jobbigt med Studsbollen nu. Han kommer hem från skolan och är på fruktansvärt humör. Antingen gråter han eller så är han nära gråten. Igår hade tydligen någon klasskompis tagit strypgrepp på honom på idrotten. Skolan hade tagit tag i det med en gångs, men för Studspojkens del så gör det honom knappast lättare att gå i skolan. Han spelande har minskat ganska mycket då han hellre föredrar att mysa med Kirre, men utöver det så gapar han ganska mycket och har tappat förmågan att prata normalt. Prinsessan har också tappat förmågan att prata normalt, utan är i ett konstant gnäll-läge, väldigt irriterande att lyssna på. Hon har ju fyllt 8 år nu, och har bjudit alla tjejerna i klassen på kalas. Hon ska ha ett tjejparty. Så vi hoppas det går bra. Nu borde jag åka iväg till biblioteket, jag borde till banken...jag vet bara inte om jag orkar...

Igår började på mitt nya jobb. Mellan 9-12.30 ska jag hjälpa en ungdom som har en anpassad undervisning. Jag vill inte berätta för mycket, men det handlar om en tonåring som hamnat mycket snett i livet.  Jag jobbar enbart med honom, själv med bara rektorn som stöd.

Men det är spännande. Idag blev det dock bara en timme för han orkade inte mer. Tyvärr känner jag igen väldigt mycket av Studspojken i den här killen. Nu gäller det att mota Olle i grind. Hur man nu skapar motivation hos någon där det inte finns minsta drivkraft eller motivation. Nu är vi färdiga med tapetseringen helt..det var vi iofs innan helgen, så nu kan jag erbjuda en "Efter-bild" i matsalen. 

Före tapetsering

Efter tapetsering;

Efterbilder på vardagsrummet kommer senare när vi fått upp tavlan på väggen. Nu är det dock väldigt fint i matsalen och vardagsrummet. Tyvärr är det iskallt där, så vi knappt kan vara där. Det kallrasar från fönsterna och känns som om det är något fönster öppet, fast det är helt stängt. Så nästa projekt är nya fönster, energifönster, för just nu eldar vi för kråkorna. Dörren till vardagsrummet är stängt hela dagarna för att spara lite värme i resten av huset. Snart är det dags för mig att börja plugga också. Jag försöker göra upp någon plan om mina studier, men just idag är jag jättetrött. Så jag var nästan glad när min elev var 10 ggr tröttare och låg och sov. Man kan inte hålla undervisning med någon som inte är vid medvetande, så istället åkte jag och tränade.  Sedan försökte kontakta alla hans ämneslärare. Så jag har jobbat...men från sängen

Låt mig presentera en ny familjemedlem.

Han kom till oss igår eftermiddag, och beter sig som om han aldrig varit någon annanstans. Han heter Crille, och jag har köpt honom från www.blåkatten.se. Han är 5 år gammal, och kastrerad.

Studsbollen är ju den som mest sett fram emot och önskat sig en katt, utöver mig då, men han har lite svårt att acceptera att Kirre, som vi kallar honom, faktiskt väljer en helt annan familjemedlem att följa hack i häl.

Prinsessan är den han valt att tillbringa natten hos.  Kl 04 inatt kom hon upp och klagade över att hon inte kunde sova. "Kirre sover på hela min kudde".  Flytta undan honom då, tyckte jag.   Lite jamande och sedan blev det tyst på honom igen. Prinsessan kom upp igen. " Jag kan inte sova, han ligger på mig".  

"Ta ut honom och stäng dörren då", tyckte jag. Men istället för att vara så elak, gick hon upp och började leka med katten. Det hade väl varit i sin ordning om hon inte kommit in till mig och rapporterat allt vad Kirre gjorde. 

Jag lever min dröm nu. Hade jag haft mina släktingar inärheten hade drömmen varit total.

I 10 år har jag haft övervägande negativa känslor, som utmattning, depressioner. Jag har varit olycklig. Hela tiden kämpat med näsan knappt ovanför vattnet. Ibland har jag hamnat strax under vattenytan, men kämpat mig upp igen.  Och det är var jag har gjort..sedan jag fick mitt första barn för snart 17 år sedan så har jag simmat motströmms hela tiden.

När jag väl fick Studsbollen efter 6 missfall så var jag så lycklig. När Prinsessan kom raserades allt.  Utbrott, sömnbrist, affektkramper, och som en överaskning kom även Buspojken knappt 21 månader efter Prinsessan.  Hans första år kommer jag inte ens ihåg då de drunknade i minnena av Prinsessans 6-timmars utbrott och hennes extrema svartsjuka.  Studspojken sov ynka 3 timmar per dygn de första 2 åren,  först vid 4 års ålder sov han fyra timmar i sträck. 

Det har varit diagnoser och astma och allerger, utbrott, sömnbrist och på något sätt jämka ihop en vardag. Ett liv.  Jag överlevde.

Sedan flyttade vi hit...och jag väntar på de stora bakslagen. Visst kämpar vi lite med skolan. Visst kan det hända att Buspojken kommer få gå om förskoleklassen och visst finns det en stor möjlighet att Studsbollen kan behöva utredas och troligen får en diagnos även han.

MEN...Allt flyter. Jag simmar inte motströms, jag kippar inte efter luft.  Jag flyter på ganska bra. Mycket marginal innan jag ens börjar sjunka.

Jag kommer troligtvis påbörja ett 50% tjänst som elevassistent här i staden. Det kommer jag kombinera med studier.

Det känns mysko att må så här bra mentalt. Jag kan inte minnas när jag mådde så här bra. Det ändå som är jobbigt att att Studsbollen inte mår bra. Men livet kan ju inte vara helt perfekt

Tjuren har varit ledig hela jullovet. Därför passade vi på att göra något som varit efterlängtat av mig sedan vi flyttade in i huset. 

I vardagsrummet fanns det förvisso hela och rena, men dock urfula tapeter enligt mig. 

Tjuren ville köpa en X-box360 till sig själv och jag sa okej, under förutsättning att vi tapetserade om rummet.  Så dagen innan nyår så gick vi och valde ut ljusa snygga tapeter.

Eftersom det var jag som ville tapetsera så var det även jag som fick stå för allt förarbete.

Jag har alltså bildbevis på att jag gjorde förarbetet. Många kommer nog inte tro på mig, så Tjuren fick ta ett kort eller flera när jag slipade. Och slipade. Och slipade.

Vi började med att tömma matsalsrummet och tog in allt till vardagsrummet.  I söndags 3/1 påbörjade jag förarbetet med matsalsrummet. På måndagen var det meningen att tapeterna skulle komma, men de kom inte till butiken förrän på kvällen, så vi tapetserade inte matsalsrummet förrän på tisdagen.

Nu är vi så gott som färdiga. Vi ska sälja terrariet och våra ormar.

Terrariet

Blade

Och ungefär samtidigt kommer vi få en ny familjemedlem som vi ser väldigt mycket fram emot.

Bilder från det slutgiltliga resultatet av renoveringen kommer.

Så är det bara några dagar kvar innan året är slut.  Dags för mig att se tillbaks och reflektera över året som gick, och till skillnad från tidigare år så känns detta gångna året övervägande positivt.  Några stora händelser, kanske bland de största händelserna i mitt liv, utöver barnen, har hänt detta år.

• Jag tog min lärarexamen, efter många, långa år, där jag även var på väg att ge upp så tog jag min hett efterlängtade lärarexamen.

• Jag flyttade 50 mil, från Kungsbacka till Bålsta.  Från lägenhet till hus. Det är stort. Jävligt stort. Inte ett ögonblick har jag ångrat mig.

Jag tänkte på det när jag var nere hos mina föräldrar och svärföräldrar och firade jul. Hur roligt det än var att träffa dem, och handla på Ullared så kände jag att det var skönt att komma hem. Hem till Bålsta. Jag trivs himla bra här. Jag hoppas att jag klarar av att ha den känslan även när jag är arbetslös.

Men det största är nog att jag lärt mig att styra om mitt tankesätt. Jag känner mig positivare...även när jag är negativ så gräver jag inte ner mig lika djupt som tidigare. Jag fastnar inte i ältandet. Jag försöker det positiva i det negativa så att säga.  Så på det hela taget så kommer år 2009 vara ett år som jag ser tillbaks på med glädje, och år 2010 är ett år som jag är nyfiken på.  Jag tror det kommer bli ett ännu bättre år än detta år.

Idag gjorde jag min sista dag på jobbet.  Det kändes rejält för jag har trivts så väldigt bra.  När jag kom hem så ringde det en rektor från en skola här i Bålsta, om en tjänst som jag inte mindes att jag sökt men de ville träffa mig för en anställningsintervju.  Så jag träffade dem idag. Tydligen har jag sökt en tjänst som svenska/engelska lärare på högstadiet, det är ett vikariat under vårterminen.  Jag har ingen ämnesbehörighet, och ju mer jag funderar på det så känns det fel att undervisa i ämnen och sätta betyg i något så viktigt som dessa kärnämnen.  Det känns inte bra i magtrakten alltså, även om Tjuren definitivt tycker att jag ska ta det om de vill ha mig. Men det är ett stort ansvar, och det finns en anledning till att jag utbildat mig inom de tidigare skolåren.  De verkade inte bortskrämda av min brist på ämneskompetens utan var mer intresserade av den specialpedagogiska inriktningen jag har....

De hade fler intervjuer och de skulle höra av sig så snart som möjligt, men jag hoppas faktiskt att de tackar nej till mig. Gör de inte det så kommer jag nog tacka nej ändå...för det känns inte bra i magtrakten...hade jag sluppit sätta betyg så hade det varit intressant att ta vikariatet bara som en utmaning. Men min brist på kompetens kan ju faktiskt bli avgörande för hur dessa elevers framtid blir.

Jag har ju kommit in på högskolekurser som jag känner att jag vill gå på, varav en faktiskt ger mig ämnesbehörighet i svenska. Och jag vill kunna hoppa in som vikarie på min gamla skola.

På söndag lämnar vi vintriga, snöiga Bålsta för att fira jul på Västkusten i slask och dask. Jag kan faktiskt känna mig lite småsur över att behöva åka härifrån när vi kunnat fira jul i snö för första gången i världshistorien. Min världshistoria alltså. 

En liten uppdatering sen sist. 

Vi börjar med det som är lite mindre roligt först. 

Jag fick ju ingen förlängning av kontraktet och står alltså utan jobb. Jag gör min sista dag på fredag. Det är inte roligt för jag har trivts väldigt bra.

Prinsessan har sedan hösten utvecklat ett beteende som vi känner igen sedan förr. Många och långa utbrott. Vi får se till att syskonen inte är i samma rum, några gemensamma middagar eller tevetittande är det inte tal om. Så illa är det att vi till och med väljer när vi åker till Västkusten till jul, att jag tar tåget med ett av barnen.  Jag vill ha Studsbollen med mig på tåget. Tjuren vill ha Studsbollen med sig i bilen. Ingen vill ha med sig Prinsessan

Nu har vi haft ett möte med rektorn och läraren. Och naturligtvis visste läraren ingenting om hur vare sig autism eller adhd kan yttra sig hos flickor.  Och denna lärare läser ändå till specialpedagog....men hon hade ingen aning om hur man bemöter föräldrar. Rektorn var högst förstående och henne har jag förtroende för.  Men inte det minsta förtroende för läraren som Prinsessan möter varje dag.

Vi har haft ett nära och tätt samarbete med Studsbollens lärare. Vi har haft en fantastisk tur när han fick henne. Men tyvärr räcker det inte bara med en bra lärare. Han har stora koncentrationsvårigheter, vägrar läsa böcker, och han är så skoltrött...och han går bara i fyran. Hemma vill han bara en sak....World of Warcraft.  Det är också det enda hotet han nappar på.  Ingen dator innan läxorna är gjorda.  Han kan gapa och skrika i några timmar innan han sätter sig och faktiskt gör sin läxa (som då tar 5 minuter) .  Han vägrar ta emot hjälp eller råd om hur man kan tänka i tex matten. Nu undrar läraren om hon ska ta honom upp till elevhälsovården.  Innan de och vi kan sätta in lämpliga åtgärder så måste vi veta varför det är så jobbigt för honom. ADHD?  Läs och skrivsvårigheter?  Dyslexi...Depression?

Buspojken är fortfarande väldigt liten. I förskoleklassen får han vara det...han får leka..vilket är det enda han vill. Han vill inte rangordna sig in i gruppen, inte göra något som har med siffror eller bokstäver att göra.  Inget skolarbete är intressant för honom.  Men i ettan kommer alla krav, då kommer målen....uppnåendemål. Hans förskolelärare vill ha ett samtal om hur de kan arbeta med honom för att få honom göra sådant han inte är så intresserad av. 

Jag kan känna mig maktlös och värdelös ibland. Jag är lärare, jag är specialist på sånt här. Men två av mina tre barn ser ut att misslyckas kapitalt inom skolvärlden.

Men det är inte bara dåliga saker som händer.  Jag har kommit in på alla de högskolekurser jag sökt.  Jag har kommit in på en distanskurs  som gör mig behörig i matematik upp till år sex. Idag är jag bara behörig till år 2. Jag har kommit in på Engelska för lärare f-5 och jag har kommit in på Svenska, vilket gör mig till en ämneslärare upp till år 9.  Så nog kommer jag inte vara helt sysslolös till våren. 

Skolan jag jobbar på hoppas jag vill vara kvar som vikarie, och de hoppas på att det finns möjlighet för mig att börja jobba till hösten igen hos dem. Vi får se...jag är gärna vikarie och hoppar in då och då medan jag pluggar.

...jag påbörjar men inte orkar avsluta ett blogginlägg.  Tjuren har varit hemma över en vecka nu, och jag är tröttare än någonsin. 

Jag fick en dåligt besked igår....jag får tyvärr inte vara kvar på mitt drömjobb. Jag visste ju att det var en projektanställning och att det går ut vid terminslutet. Samtidigt så ökar eleverna med särskilda behov....och då talar jag enbart om de eleverna har svårigheter med att nå kunskapsmålen.  Sedan finns ju de eleverna som har svårt att lära sig i grupp... Ingen av lärarna eller de spec.lärare som jag har som kolleger var speciellt förtjust i beslutet. Rektorn hoppades på ett mirakel vid budgetmötet för behoven finns, och blir inte färre.  Ekonomi är dock ekonomi...och som alltid går budgeten före elevernas förutsättningar.

Vi är även extremt missnöjda med Prinsessans lärare...hon är så inkompetent att jag inte ens ids skriva om det här.  Prinsessan gör förvisso stora skolmässiga framsteg, och läser närmast flytande med stor läsförståelse. Hennes tålamod är fortfarande inte helt det bästa och jag har lite svårt att hitta böcker som utmanar henne, samtidigt som de inte får vara för tjocka. För det är naturligtvis jag som ser till att hon får läsa, och ger henne material som jag använder med de elever jag jobbar med.  Och så ska det ju egentligen inte vara...Och när jag inte är pedagog, så skriker hon. Konstant.

Sedan 3 veckor tillbaks har jag fått någon muskel inflamation/spänning så  ena vaden är kronisk spänd och det känns som stark träningsvärk. Som aldrig släpper.

Träningen har helt kommit av sig....

Jag ser inte fram emot julen...speciellt nu när jag inte vet vad jag ska göra efter nyår.  Och jag ser definitivt inte fram emot att sitta 6-8 timmar i en trång bil med tre ungar, varav två inte tål åsynen av varandra, för att sedan trängas hos mina förvisso kära släktingar.

Jag är inne i en svacka nu....

Imorgon kväll kommer Tjuren hem efter 3 veckor i Indien.  Jag känner att jag börjar rasa, jag vet att jag inte kan förvänta mig så mycket av honom de närmsta dagarna med tidsomställningen, att gå från 35 grader till nollgradigt, och ensam tid på hotell till att ha 3 barn som tävlar om uppmärksamheten.  Jag vet att jag inte kommer kunna räkna med honom, och det han gör får bli en bonus. 

Jag är bara så infernaliskt trött på barnen.  Jag hade så gärna velat se New Moon och 2012 på bio, men sådant är inte att tänka på.  Jag vill känna mig frisk, något jag inte gjort på 2 veckor, jag vill kunna sätta igång med träningen igen. 

Jag hade ambitionen att, under dessa tre veckor, träna och få iordning huset lite. Istället dominerades förra veckan av att jag var sjuk, och denna veckan har Studsbollen varit sjuk.  Det märks att han börjar bli frisk, för nu retar han allt och alla, och inget är bra. Tidigare har han varit för trött för att hålla på att retas. Huset ser fördjävligt ut, för jag har varit som död när jag kommit hem från jobbet. Handlat, fixat mat, fixat undan maten och få någon form av uppm 

Imorgon kl 16 åker jag till Arlanda för att hämta Tjuren. Jag måste säga att jag har lite ångest över det så jag hoppas att gps;en visar rätt terminal och att jag hittar parkeringsplats. Framför allt hoppas jag att inte jag blir sjuk, eller Prinsessan eller Buspojken blir sjuka. Svininfluensan härjar på skolan jag jobbar på och ingen av oss är vaccinerade.

Efter mycket om och men bestämde jag mig för att åtminstone barnen är värda en vaccinering. Speciellt då Buspojken eftersom han har infektionsastma som vi medicinerat honom dagligen för fram till sommaren.  Att gå och vaccinera sig var något som Prinsessan var tvungen att förberedas noga inför. Jag försökte förbereda henne för alla möjliga och omöjliga situationer då jag inte hade en aning om hur det faktiskt skulle blir. Jag berättade om att det kunde vara långa köer, och lång väntan, och att det i värsta fall inte fanns något vaccin kvar när det var våran tur. Jag talade om att det kunde även gå snabbt och att vi kanske inte behövde vänta alls. Hon ville veta vem som skulle vaccinera sig först och vem jag skulle vara med, och var skulle syskonen vara om jag var med någon annan. Vi har gått igenom biverkningar som kan komma, eller inte komma alls. Jag hade förberett för alla eventualliteter. 

Här i Bålsta är vaccinationsmottagningen öppen på söndagar mellan 11-14, vi var där en kvart innan.  Och jag var inte förberedd på synen som mötte mig. Där var en kö med människor på minst 500 meter. Och då såg jag ändå inte riktigt var kön slutade.  Det var en kö i värsta Ullareds-klass. Det var barn med föräldrar som skulle vaccineras idag, men ändå stod det vuxna karlar  utan synliga barn i närheten, gamla och jag tyckte nog att barnen var i definitiv minioritet. Kanske inte så konstigt för när vi såg den extremt långa kön till mottagningen så utbrast Studsbollen;

-Aldrig i livet att jag står i en här kön för en spruta!  Buspojken som faktiskt tillhör riskgruppen ville inte ta spruta alls. Två pojkar som gav ett våldsamt motstånd till att stå i en typ halv kilometer lång kö (om det nu räckte) för att ta en vaccination, vilket jag fullkomligt förstod för jag kände samma motstånd i mig.

Detta var ju dock en situation som jag inte förberett Prinsessan på. Hon ville stå i kö. Det hade jag ju sagt.  Halvhjärtat gick vi för att se vart kön slutade, samtidigt i värsta Ullareds-anda så kom fler och fler storfamiljer och skulle också ställa sig i kön  Båda pojkarna drog mig åt motsatt håll.

Jag försökte förklara för Prinsessan att även om vi ställde oss i kön så skulle antagligen mottagningen hinna stänga innan vi ens kommit fram.  Hon var inte riktigt mottaglig för det argumentet. Har jag sagt att vi ska stå i kö så ska vi.  Jag hade att välja på att ställa mig i kön och gett pojkarna psykbryt (och troligtvis hade prinsessan fått det också när vi inte varit framme efter 5 minuter) eller så skulle vi få ge oss av hem och då skulle Prinsessan fått ett psykbryt. 

Så vad gör en mamma då.  Hon bestämmer sig att en barns psykbryt är bättre än två barns psykbryt. Vi ställer oss inte ens i kön.  Prinsessan blir tydligt uppjagad och börjar slå mig och sig själv. Hon vill stå i kö, hon vill vänta, hon vill kanske inte få något vaccin. Då får jag snilleblixten, och frågar om hon inte vill ha godis heller. Utbrottet kommer av sig. Godis på en söndag? Men då får vi gå och handla godis nu, säger mamma. Nöden har ingen lag.  Men jag undrar ärligt talat vilka sorters barn dessa föräldrar har som faktiskt orkar så 1, 2, 3 timmar i kö för en spruta.  Änglar med ett fantastiskt tålamod? För det tålamodet hade inte ens den här mamman.  

Jag står gärna en timme i kö till Ullared om jag måste, men då gör jag det utan barn, och med motivationen att jag får göra något jag älskar när jag väl kommit in.  Att vänta flera timmar på vaccination med tre barn, varav en som kräver en förberedelse mer än de flesta andra barn,  till en vaccination som dessutom gör ont och ger smärta i armen eller influensasymptom.

Jag vet inte hur jag ska göra nu. Buspojken behöver sin vaccination, troligtvis även för den säsongbundna influensan. Jag skulle vilja boka tid för vaccination, för att underlätta förberedelsen för Prinsessan, och den ångesten hon får med dessa rutinavbrott. 

Är det nu så att denna vaccination är så viktigt, så borde man väl som myndighet underlätta vaccination av barn och inte skrämma bort dem. För nu vette tusan om jag gör något mer försök med de öppna mottagningarna. Där är det uppenbart den starke som kommer först,  men frågan är om det är dessa människor som behöver vaccinationerna, eller om man ska satsa på att underlätta vaccineringen för de som behöver den.  Och barnen behöver den i första hand, därför borde skolhälsovården ha hand om vaccinationerna, istället för som det är här. 

Folk bryr sig inte om rekommendationerna. De har panik. De är hysteriska. En kö på en halv kilometer med människor som vill ta en spruta bevisar detta. 

Imorgon har Tjuren varit borta i två veckor. Det har fungerat bra, över förväntan här hemma.  Men nu börjar det bli riktigt jobbigt. Jag var glad över att börja jobba igen i måndags. I tisdags eftermiddag kände jag mig dock illamående, och lite ont i magen.

Onsdagen vacknade jag och mådde illa. När jag lämnat av barnen på fritids så var jag yr, matt och svimfärdig. Grymt illamående, och magkramper. Eftersom magsjuka florerar på skolan jag jobbar på så åkte jag hem och sjukanmälde mig. Hela onsdagen kände jag mig grymt dålig. Ingen feber, men tydliga feberkänslor. Ingen hosta, men ont i bröstet. Muskelvärk, ont i armar och ben.

Igår kunde jag börja äta igen, och kände mig lite bättre. Idag är yrseln borta, feberkänslorna och illamåendet borta. Muskelvärken har jag dock kvar, ordentligt ont i axlarna, armar och ben. Till och med fingrarna.  Huvudvärken är ganska ordentlig också.

Så just nu känns det ganska jobbigt. Dels är jag för frisk för att känna att jag orkar ligga och vila, men jag är för dålig för att orka jobba eller göra lite mer ansträngande saker som att promenera, städa och göra någon nytta. Vilket innebär att jag mest känner mig irriterad på att jag inte orkar och känner mig ensam.

Det märks tydligt på barnen nu att de saknar sin pappa. En veckas frånvaro gick bra, men nu....han är borta en vecka till.

På söndag har de vaccinationsmottagning här i Bålsta. Hela två timmar har de öppet.  Jag hade tänkt ta barnen igår till en grannkommun för vaccination men där var allt vaccin slut.  Jag var väldigt anti när det gällde vaccinering, men insåg i onsdags att om jag mådde så dåligt utan feber...så skulle jag nog dö om jag fick influensan.

Många gånger blir jag anti. När det skrivs för mycket i media om något så kan det få helt motsatt effekt på mig.  Som det här med Svininfluensan, eller "den nya influensan", som en del kallar det, eller H1N1 som bokstavskombinationen är. Hur som haver, så har anser jag att media hausar upp, och för en närmast skrämselpropaganda. Skillnaden mellan den nya influensan och de vanliga säsongsbetonade influensan är att lika många dör....men i den vanliga influensan så är det de gamla och redan utsatta som ryker med. Och dessa räknas ju inte.  Men om en arbetsför 30-åring dör, Gud hjälpe....då kan man ju förlora skattepengar. Och där känner jag mig anti....jag vill inte vaccinera mig eller mina barn pga av solidariska skäl med andra.  Som att samhället ska förlora pengar för att jag inte kan jobba....eller att samhället förlorar pengar för att jag måste vabba.  I mina ögon fruktar jag vinterkräksjukan tio gånger mer än någon nöff-sjuka. 

Men nu börjar jag tveka....ska man vaccinera sig?  Buspojken kommer jag nog utan tvekan låta vaccinera pga hans astma. Han kan bli rejält sjuk om han får feber (och då menar jag vanlig feber och inte någon speciell nöff, nöff).  Starka friska barn som Studsbollen och Prinsessan då?  Ska man ta dem i bara farten?

Ska jag vaccinera mig själv....även om jag själv misstänker att jag haft en kultingvariant av influensan.  Frågan är hur stora blir biverkningarna?  De elever som vaccinerat sig på skolan jag jobbar på innan höstlovet, klagade ca 100% på onda, ömmande armar där sprutan tagits.  Och vissa fick vara hemma pga influensaliknande symptom.  Vågar man ta vaccinet alls?  Sverige snabbgodkände vaccinet...och när man snabbgodkänner något så drar jag öronen åt mig. Vad är de kortidsbiverkningarna mer än ömmande armar och eventuell feber? Men framför allt undrar jag vad de långsiktiga biverkningarna är?  Med neurosedynskandalen i minne, där kom bieffekterna långt efteråt i form av gravt missbildade barn. 

Idag, med en tung huvudvärk som inte gått att träna bort ( ojaa, har tränat på Curves idag) jag har druckit vatten, och jag har tagit Ipren och jag har tagit treo.  Ändå känns det som om någon sitter på mina axlar och håller fast mitt huvud.  Ögonen börjar också kännas....enligt min mamma så har jag alltid fått ont i ögonen när jag fått någon form av infektion eller inflammation.

Jag ska ta reda på imorgon hur och vilka risker man tar om man vaccinerar sig, och framför allt.. Kan man vara redan förkyld när man tar vaccinationen, för kan man inte det....då är svaret klart.

Då blir det ingen vaccination för både jag, Studsbollen och Buspojken och till viss del Prinsessan är redan förkylda.

Vaccinerar jag så är det inte av några solidariska skäl, utan endast av egoistiska skäl.  För att inte bli sjuk.  Därmed är det inte sagt att man blir sjuk om man inte tar sprutan.  Troligtvis visar sig bara nöff.nöff sig i form av feber och hosta.  Man behöver ju inte nödvändigtvis bli sjuk.  Hmmm....tål att tänka på.

"Den 34-åriga 3 barnsmamman fick nog av sin 6-årige sons utbrott. Enligt uppgift hade den 6-årige pojken vägrat sätta på sig pyamas och äta någon mat. Den 34-årige 3-barnsmamman hade suttit och ätit kinamat med 6-åringen två äldre syskon. 6-åringen hade hela tiden försökt påkalla uppmärksamhet genom att ropa Bajsmamma! När han därmot började knuffa sin ett år äldre syster i trappan fick modern nog och tog honom i armen för att leda in honom i sitt rum. Enligt modern kom det riktiga utbrottet då, och modern hävdar att den 6-åriga pojken slog, rev, spottade och sparkade modern. Han skrek och slogs. Efter en timmes utbrott menar mamman att hon såg svart. Hon minns inte mycket av händelsen, men den 7-åriga systern berättade att mamman knuffade in brodern i rummet. Modern kommer troligen häktas för dråp".

Den artikeln hade kunnat vara i tidningen imorgon. Det kommer den dock inte vara, den riktiga versionen är att modern låste in sig i sitt sovrum för att inte begå våld. Buspojken stod utanför och sparkade och bankade på dörren, samtidigt som jag störtgrät innanför.  Han har lugnat sig nu. Vi kramades...men han kan och vill inte prata om det. Han hävdar fortfarande att jag slagit honom när jag tar honom i armen för att få in honom i rummet. Kanske upplever han det så...men han menar också att barn får slå vuxna, men vuxna får inte slå barn. Jag känner mig trött och utmattad. Jag var så nära att faktiskt gå över gränsen...så nära att jag faktiskt fick fly huset, låsa ytterdörren så han inte kunde komma ut.  Stod i farstun, andades in den kalla luften. Lugnade mig.  Jag gick inte över gränsen den här gången heller.

Jag har aldrig haft särskilt många vänner. Min syster har i överflöd. Jag kan ibland känna mig lite avundsjuk på dem som har vänner och bekanta att hälsa på eller bjuda hem. I all enkelhet. Tidigare så har barnen hindrat oss att ha vänner utöver familjen, det har inte varit lätt att umgås när barnen krävt all uppmärksamhet.  Nu, en kväll som denna, hade varit roligt att ha någon att bjuda hem...bara för att umgås.  Jag känner mig nog extra ensam nu när Tjuren är borta. Jag hade sett fram emot att träna på Curves under förmiddagen...men barnen höll på att slå ihjäl varandra så jag vågade inte lämna dem ensamma i fem minuter ens. 

Jag ville dock träna eftersom jag inte kommit iväg när svärmor varit här, så jag ställde mig på den eliptiska crosstrainen, men efter 15 minuter så var kriget igång igen. Anledningen till denna konfliktfyllda förmiddagen var att jag förbjöd datoranvändning fram till 11.30.  Jag ville att de skulle göra något annat under dagen.....och det gjorde de ju.  Nu under höstlovet har dagarna varit långa och tråkiga.  Så till skillnad mot många andra så ser jag fram emot måndagen, då vardagen kommer igång igen. Då barnen inte sitter vid datorn lika mycket, och jag kommer hemifrån och får träffa lite folk.

Jag hade inte kunnat föreställa mig att jag skulle sakna Tjuren så mycket som jag gjort under den här veckan. Jag tyckte att jag var van vid att vara ifrån honom, men nu är det "bara" 2 veckor kvar.

Imorgon har Tjuren varit borta en vecka. Svärmor kom hit i söndags och åkte tidigt i morse.  Hon har avlastat, samtidigt som det är jobbigt att leva så nära varann i flera dagar. Jag har varit trött, sedan vintertidsomställningen så har jag velat gå och lägga mig redan vid 17-tiden, då det är becksvart ute. När jag tittat på klockan så har jag blivit besviken för jag trott klockan varit 21 och så har hon knappt slagit fem.

I perioder känner jag mig ensam, ensamhet som inte går att "sällskapa". En djup bottenlös ensamhet, men nu när Tjuren är så långt borta så är den ensamheten ännu värre. Det jag går och irriterar mig på hos honom i normala fall, det saknar jag nu. Alla mina nära är så långt borta, de jag kan vara mig själv med. Jag känner dåligt samvete om jag lämnar barnen ensamma hemma för att träna eller bara gå ut. De sitter framför datorn och spelar hela tiden. Jag får inte med mig dem någonstans, det gäller främst pojkarna. Prinsessan följer inte heller med. Svärmor och jag tvingade med dem på en utflykt i onsdags. Jag fick bära Buspojken skrikande och sparkande ut till bilen utan jacka och skor (vi tog med oss det dock). Han ville stanna hemma och spela.  Han lugnade dock ner sig när vi var framme vid promenadleden. När Prinsessan förstod att vi skulle promenera så fick hon bryt och skrek i 20 minuter. Svärmor förlorar sällan tålamodet men hon var nära. Så ni förstår att jag ogärna tar kampen själv med att få dem ut själv utanför huset.

Hur som haver så är det 15 dagar kvar innan Tjuren kommer hem från Indien. Och sedan får man väl räkna att det krävs en stor omställning att komma från kultur-och värmechocken i Indien till kalla Sverie så det blir väl runt 3 veckor innan han orkar vara den pappa och man jag vill han ska vara. Innan dess är jag ensam...så ensam.

Idag har jag haft en intensiv dag, med nästan inga raster alls. Jag tycker fortfarande att det är så roligt och hoppas att jag får stanna kvar. Det absolut roligaste är att vi har en fantastisk rektor. Hon är ute som rastvakt, hon går in i klasserna och behövs det och hon har möljlighet så ställer hon upp som resurs. Det borde vara en självklarhet men hon bryr sig verkligen om eleverna och om lärarna. Det är roligt att arbeta under en sådan rektor. 

Men som vanligt så är det ekonomin som styr, och för någon som faktiskt bryr sig så är det nog ganska svårt med hur prioriteringen ska gå. Jag hoppas naturligtvis att jag ska få vara kvar, och jag vet att det jag gör är uppskattat och att det är ett enormt behov. Det måste dock finnas ett ekonomiskt utrymme att anställa mig. Om det finns ekonomiskt utrymme så vill de behålla mig. Så jag hoppas att de har råd. Jag trivs så bra, och mina arbetstider är perfekta. 

En annan dumhet har jag gjort också. Jag ska börja träna på www.curves-sverige.se/  Första bokade träningspasset börjar om en halvtimme.  Det är bara 30 minuter man tränar och det bör väl till och med jag ha tid med.  Eller orka med. Jag har gått upp rejält med vikt och känner att jag bara pga min övervikt inte mår så bra som jag skulle kunna må.  Så nu ska dessa 30 minutrar bli lika viktiga som om jag skulle jobba.

Det finns egentligen ingen anledning till att känna mig nere. Jag stortrivs på mitt jobb. Men någonting är inte helt bra och jag får inte grepp om det. Jag tror det har att göra med att Tjuren åker till Indien i en månad om två veckor.  Men även att saker och ting inte händer här hemma lika snabbt som jag vill. 

• Vi har fortfarande inte fått omtapetserat i vare sig vardagsrummet eller Elias rum.
• Våran trädgård ser rent ut sagt fördjälvlig ut. Jag orkar inte ta tag i det, och ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra heller.
• Prinsessans rum behövs också fräschas upp.

Vi har ett fantastiskt bra väder här i Bålsta jämfört med vad vi hade nere i Göteborgstrakten, så jag ska inte klaga på vädret. Egentligen mår jag väldigt bra...men jag kunde ge vad som helst just nu för att åka hem till mamma och pappa och få krama syrran. Jag längtar så mycket efter syrran. Bara en kram. Vi kramades inte tillräckligt när vi bodde nära varandra, och nu kommer jag inte se henne förrän till jul. Det gör ont.

Här ligger jag, bröstsjuk höll jag på att säga, men det är jag inte alls.

Jag har låg feber, ont i leder och det värker i bröstet. Trött, trött.  Igår åkte mina föräldrar hem efter att besökt.  Trots 38,2 i feber åkte jag till jobbet. Eller jobbet igår innebar en studiedag där vi var och besökte en annan skolas verksamhet.  Jag och en kollega satt med två lektioner sedan var arbetsdagen slut. Mina kollegor skulle iväg och äta men jag åkte hem, för jag mådde inte bra.  Väl hemma sov jag 3 timmar, sedan skulle jag träffa Studspojkens lärare för samtal.  Han har fått en himla bra lärare som verkligen anpassar så gott hon kan.  Studsbollens stora problem är att skriva för hand. Nu kommer han få göra alla sina läxor på datorn, och även skriva de längre texterna på datorn. Hon försöker verkligen ha en dialog med Studsbollen och höra vad han tycker och tänker. Skolan kan man inte förhandla bort, men kanske några av de sakerna som verkar göra skolan så jobbig.

En annan sak som gör mig så glad trots jag ligger här min frossa är att jag stortrivs på skolan där jag jobbar. Vi har en fantastisk rektor där, som faktiskt bryr sig om både lärare och elever.  Hon är med i verksamheten, ute och rastvaktar, pratar med eleverna och hennes kontor är alltid öppen för lärare och elever.  Hon är alltid mån om att allt fungerar, och idag ringde hon och undrade om jag ville gå en utbildning gällande Robomemo.

www.attention-riks.se/index.php/skolprojektet/hjaelpmedel-och-it/199-robomemo.html

Självklart vill jag det! Jag hoppas att det här gör att de faktiskt vill fortsätta behålla mig även efter jul. Jag är glad!  Trots frossa, ledvärk, huvudvärk och feber så mår jag ganska bra.  Även om jag mår ännu bättre när jag blir frisk

Lycka är inget bestående. Att vara lycklig är inte någon man går omkring och känner sig allt som oftast. Därmot kan man hoppas att de flesta känner sig hyfsat tillfredställda med sina liv som helhet.

För mig har det många gånger varit svårt att känna lycka eller tillfredställelse alls.  Tillfredställelsen har varit i att barnen äntligen somnat, eller att man lyckats genomföra en familjemåltid utan bråk. Men lycklig har jag inte varit.  Många gånger har tillfredställelsen legat i att man klarat ytterligare en dag utan att ta livet av mig eller mina barn. Så har det varit och det har varit den övervägande känslan i ungefär 6 år.  

Men år 2009 genom gick vår familj många och stora förändringar.  Under närmare 3 månader såg jag bara Tjuren på helgerna, då han jobbade i Stockholm på vardagarna.  Jag tog min lärarexamen.  Och i påskas flyttade vi ifrån alla nära och kära till Bålsta.

Den som vi förväntade oss skulle klara flytten sämst, var den som anpassade sig bäst. Den vi trodde skulle klara flytten bäst, var den som mådde sämst.

Vi trivs i vårat hus. Trädgården hade kunnat se bättre ut, och just nu känns det som om asfalt inte än något dålig idé.  Studsbollen som vantrivdes i skolan i Kungsbacka, han trivs nu i skolan. Han har en bra lärare som utmanar honom och oftast på rätt sätt. Han har kompisar.  För Studsbollen har det bara varit positivt att flytta hit.

För Prinsessan, så har hon utvecklats rejält i den sociala kompetensen och kompisar är superviktiga. Sånär som på att vi inte är nöjda med hennes lärare, så har allt bara blivit bättre för henne också.

Buspojken därmot....vi hoppas att han vänjer sig. Kanske krävs en utredning även av honom, kanske inte.  Just nu har han iaf alla förutsättningar att utvecklas bra.

Och så jag då...Jag stortrivs på jobbet. Det är så roligt!  Det är många barn eftersom jag är inne i nästan alla klasser.  Men ibland jobbar jag bara med enskilda elever och ibland i halvklass.  Framför allt så är arbetstiderna så perfekta. 

Just i detta nu är jag så lycklig. Jag trivs med mina kollegor, jag trivs med eleverna, jag trivs med arbetstiderna. Allt är perfekt...eller så perfekt det kan vara just nu.

Och jag vill bara insupa denna känsla och hålla kvar den till de dagar inget fungerar.

*Njuter*

Jag är så himla glad för mitt tillfälliga speciallärar jobb.  Jag jobbar mellan 08-14, men det är en del planeringstid, så jag är inte med eleverna hela tiden.  Jag går in i de flesta klasserna och har förmånen att jobba med allt ifrån 7-åringar till 10-åringar.  Jag jobbar med enskilda elever och halvklasser, och enstaka helklasser. 

Det jag har svårt att förstå är att även om jag många gånger är hemma vid 14-tiden, då jag gör en del av planeringen hemma så är jag ändå trött.  Orkar inte alls vara så effektiv som jag hade hoppats hemma.  Ofta fastnar jag vid datorn fast jag inte alls hade tänkt det, och det är inte en halvtimme utan plötsligt så har hela eftermiddagen gått. 

Jag har flera teorier om varför jag är trött och inte orkar mer än när jag slutade på jobba heltid som förskolelärare. Det ena är Intenet och Facebook. Eftersom vi är ständigt uppkopplade och jag har en laptop så är nätet väldigt nära till hands. Och plötsligt går tiden väldigt fort.

Andra teorin är att det är höst nu, jag blir alltid mer eller mindre nedstämd när mörkret börjar.  Nu känner jag mig förvisso inte nedstämd, bara en stor brist på den energi jag hoppats få över genom att jobba deltid.

En tredje teori är att jag har en 10-åring som alltmer börjar påvisa större koncentrationssvårigheter i skolan, trots att skolsituationen på alla sätt är bättre än i Kungsbacka. Studsbollen har stora skrivsvårigheter när det gäller att skriva för hand och nu har vi kontaktat läraren, då det påverkar hela hans skolarbete. Han har också fastnat rejält på WOW (World of Warcraft), det är hans enda motivation för att överhuvudtaget göra sina läxor (när han kommer ihåg att ta med sig dem) och få honom att hjälpa till.  Först läxor, sedan sysslor (som att städa rummet, dammsuga och ta ut soppåsar), sedan dator.  Men att få honom göra något annat som att följa med ut på promenader eller annan aktivitet, det är som förgjort.

Buspojken har jag många gånger upplevt som yngre än vad han är. Åtminstone jämfört med de 3-4 åringar jag jobbade med på förskolan, och definitivt jämfört med dem jag jobbat med i förskoleklasserna. På utvecklingssamtalet bekräftade hans lärare mina tankar. Han är inte alls intresserad av något "skolarbete", och nu  i förskoleklassen är det ju okej, det är ju en förberedelse. Läraren upplever Buspojken som en "fantasifull" (Läs; man vet aldrig vad som är sant) och lekfull (Läs: skall få mogna fram till våren, annars åtgärdsprogram). Jag har dock fullt förtroende för Buspojkens lärare, något jag definitivt inte har för Prinsessans lärare.

Prinsessans flesta symtom hade försvunnit, och vi upplevde henne som en helt normal 7-åring. Hon var den som anpassade sig bäst vid flytten, och har kompisar. Sen hon fick ny lärare i ettan har dock utbrotten kommit tillbaks i allt större grad, men framför allt har hennes tvångshandlingar (stresssymptom) som att hon river av sina naglar, nyper sig och att hon får hysteriska skrattanfall utan synbar anledning ökat markant.  Det låter kanske ganska banalt men är ganska jobbigt både för oss och henne själv. Först trodde vi att det var pga de långa dagarna på fritids, och i viss mån var det väl det. Men den största anledningen tror vi vara hennes nya lärare som inte verkar vara av den mest välstrukturerade sorten, och framför allt inte som kan förbereda i vad som komma skall och ändrar sig stup i kvarten. Inte talar om det för oss föräldrar vilken gör vilken sjuåring som helst orolig när det kommer olika bud från en och samma person, och som dessutom påtalat annat för oss föräldrar. 

Det är då inte svårt att förstå hur det kan påverka en liten tjen som i grunden har ett stort behov av tydlighet och ledarskap. Vi har ännu inte bestämt vad vi ska göra, men jag hoppas jag snart kan vara med en dag i skolan för att se med egna ögon hur det fungerar.

Så kanske är det inte så konstigt trots allt att jag känner mig trött. Men vid gott mod.