Metrobloggen

Jag är så trött mentalt nu. Materiellt lever vi ett bra liv. Ekonomiskt sett alltså, och det är nog tack vare det som det går att stå ut. Hade det funnits ekonomiska problem också hade jag nog dränkt mig.  Nej, så farligt är det inte. Fast några bakslag har det blivit. Att Buspojken är busig det visste vi redan. Att Buspojken är barnslig visste vi också. Som pedagog kunde jag se att Buspojken ligger mer i samklang med 4-åringarna på dagis än 6-åringarna i förskolan. Så det kom inte som en överaskning att läraren föreslår ytterligare ett år i förskoleklassen. Det är inget konstigt med det...det är bättre att gå om tidigt än att börja ettan och ständigt misslyckas.  
Fast i mammahjärtat känns det ändå. Buspojken har så dåligt självförtroende, och varannandag kantas av utbrott, att han hatar oss och att vi vill att han ska dö. Varannan dag anstränger han sig genom att sammarbeta och vara snäll. För att nästa dag bryta ihop och inte lyssna på ett ord man säger. 

Sedan är det Studsbollen. Han har stora rejäla problem. Det riktigt glänser AS kring honom. I skolan så gjordes ett ITTPA-test, där han låg under snitt.  Enligt specialläraren så har han flera större svårigheter, och nästa drag är att göra ett LOGOS-test www.logometrica.com/index.cfm  för att utröna vari hans lässvårigheter ligger. I övrigt så väntar vi på en basutredning, och i det här länet så är gången annorlunda än vad vi är vana vid från Västkusten. Studsbollen hamnar i konflikter hemma så fort han lämnar datorn.  Det är mycket dramatik hemma , och mycket slag. Allt, allt är tråkigt och allt som är tråkigt är inte värt att göra.

Kvar har vi Prinsessan, som klarar sig bra i skolan, men som lurar sin fröken gruvligt. Hon läser bra, men förstår inte mycket. Hon räknar bra, men bara i de rätta situationerna...nu är det även mycket lov, studiedagar och inte som vanligt.

Så under den sista veckan har jag blivit halvt hörselskadad. Det har skrikits, det har varit ständiga utbrott, det har varit våld mellan barnen. Jag påbörjade en Komet-utbildning för tre veckor sedan i habiliteringens regi..men jag har förstått att alla dessa föräldrakurser förutsätter att man har ETT barn. Ett barn som man kan fokusera på, ge positiva förstärkningar, ignorera negativa beteenden. Och jag rekommenderar starkt Komet till dem som har ETT barn som de anser ha bekymmer med.

Har man inte redan verktygen i sitt föräldraskap, som tydlighet,beröm, belöningar osv så har man nog mycket ut av kursen.  Har man därmot som jag läst vartenda bok om föräldraskap som finns, dessutom läst pedagogik och specialpedagogik och gått speciella kurser om just NPF-problematik så fanns där inget nytt.  För mig blev dessa tre timmar på måndagskvällar ytterligare ett stressmoment, och ett stressmoment att försöka att fokusera på ett barn, när det finns tre.

Jag har verkligen börjat sakna mina föräldrar den sista tiden. Jag hade så gärna 1) velat ha barnvakt för jag och Tjuren har helt tappat bort varandra mellan jobb och utbrott. 2) Jag hade så gärna velat kunna dela upp barnen. Studsbollen har alltid kommit i tredjehand, och jag vet att det hade varit guld för honom att få tillbringa tid med både mamma och pappa tillsammans, och det hade det varit för alla tre barnen.  Egentid existerar knapp tillsammans med barnen var för sig.

Jag känner mig så otillräcklig som mamma. Jag har teorin, jag har kunskapen. Men varken jag eller Tjuren har de förutsättningar som barnen behöver för att utvecklas på ett bra sätt. Just nu suger allt. Jag vill bara rymma hemifrån. Det är långt till sommaren.

Idag har jag ägnat mig åt att köp fålla upp mina nya vårpaneler.  Jag har haft lite svårt att hitta snygga gardiner, vita med lite grönt. På hemtex hittade jag dock några snygga paneler.  På tok för långa så jag fick fålla upp dem. Jag är inte så jättebra på sådant även om jag använde fållfix. Men nu är de uppe iallafall.  Jag har även städat och tvättat golvet.  Jag är riktigt nöjd med mitt dagsverk. Och bifogar några bilder. Jag har även möblerat om lite sedan sista bilderna på tapetseringen. 

Om jag står vid hallen så ser det ut så här. Så småningom vill jag gärna ha någon snygg tavla eller något vitrinskåp vid väggen där växterna står.

Matsalsbordet har fått flytta ut till vardagsrummet. Det är inte optimalt, men mer praktiskt. Dock passar matbordet inte in i rummet längre.

Jag hade gärna sett ett sådant här bord från Miomöbler;

Åminne matbord och Vilma stol. Men det får bli vid ett senare tillfälle, men det hade blivit mycket snyggare än vårt bruna matbord. 

Fast jag tror nog jag ska försöka spara ihop till det...med lite hjälp av Tjuren

Något som jag är mindre förtjust i är tevehörnan i vårt nya matsalsrummet. Men Prinsessan har ett stort behov att få titta på teve och dra sig undan, och bara här och i stora teverummet i källaren finns tevejack. Så tills vi får installerat tevejack i hennes rum så får det bli så här.

Det är inte minsta snyggt, men de kurar ihop sig i fotöljen framför. Divanerna har vi flyttat in i det som var den tidigare matsalen.

Två omplanterade små palmer väntar på större ytterkrukor.

Så småningom vill jag nog gärna ha någon form av avlastningsbord här och kanske något väggord.

Det gamla marmorbordet har kommit upp igen. Under ligger min massagesits jag fick av Tjuren i julklapp.

Jag höll på att glömma min fina ljusstake som jag köpte i Enköping. Den står vid fönstret i det nya matsalsrummet.Bilden blev lite dålig så den gör den inte helt rättvisa.

Jag väljer att inte skriva om den i övrigt jävliga helgen. Tank god it´s monday! Imorgon.

I sex veckor har jag varit utan sömntabletter nu. Sover jag bättre? Nej. Jag ligger förvisso inte vaken hela nätterna, utan med hjälp av att jag stjäl Prinsessans melatonin så har jag somnat någång efter midnatt så där. Jag vaknar dock jättelätt. Och jag sover inte bra.

Sedan jag slutade med sömntabletterna har jag även hamnat i någon form av nedstämdhet. Jag är inte glad längre, och svår att tillfredställa. Inget är bra liksom.  Så nu har jag gett upp. På måndag har jag telefontid med psykdoktorn, så får han skriva ut mer sömntabletter till mig.  En annan sak som kom lite som en chock är att Studsbollen remitterades till bup av skolsköterskan för någon månad sen, om ens det. Igår kom en kallelse, fast jag såg den först i dag, när jag skulle hämta reklamen och märkte att jag hade missat posten igår.  Så nu ska jag fylla i ett stort formulär...det känns lite sådär...jag trodde det skulle ta ett tag. Ett långt tag.

En tredje sak som vände upp och ner på mig var ett telefonsamtal jag fick igår.  Jag satt vid datorn när mobilen ringde. Och det var tur att jag satt, för när jag förstod vem det var i telefonen så blev jag smått svimfärdig. Det var en människa som jag aldrig, aldrig trodde skulle ringa.  Det var min äldsta son.  Jag orkar inte dra historen här utan den går att läsa på en urgammal hemsida jag hade. hem.passagen.se/lindas_sida/

Sist jag träffade min äldsta son var Buspojken 6 månader och äldsta sonen fyllde 10 år.  Det var sista gången jag träffade honom

Jag har pratat med honom någon gång om året, vanligtvis när han fyllt år. Jag har skrivit brev som aldrig fått svar. jag har ringt och mycket sällan har någon svarat.  Sista gången jag pratade med honom var när han fyllde 16. Han visste inte att jag hade flyttat trots att jag berättat det för hans pappa, skickat flyttkort och skickat brev. Han visste inget.  Han visade ett intresse för mig och för sina syskon. Det kändes hoppfullt.  Sedan blev det tyst igen. Ingen svarade när jag ringde.  Och jag hittade inte ens deras adress på eniro.  Jag började tro att de flyttat....

Igår ringde han. Ont i magen...kunde det verkligen vara han? Jag väntade på att han skulle tala om att något hänt hans pappa. Men han ringde för att han kunde. I all hemlighet. Och inte hemifrån.  Jag fick ett mobilnummer. Han kan inte ringa från mobilen, bara ta emot samtal.  Jag hoppas åh så jag hoppas att vi kan behålla denna lilla kontakten. Jag hoppas att han så småningom lyckas ta sig ifån sin pappa så vi kan få lite kontakt och lära känna varandra.  Vi pratade i 40 minuter vilket var mer än vi pratat under de snart 7 åren vi inte fått träffas.Inte ens ett kort på honom har jag sett. Det sista kortet jag har på honom är ett skolfoto när han var 13 år.  Men han ringde

På många sätt är livet mycket bättre här uppe i Bålsta. Jag trivs verkligen. Fast vissa nackdelar finns.  Sjukvården är en. Idag ringde jag vårdcentralen för att boka en läkartid.  Jag blev ombedd att få återkomma om två veckor...för att boka en tid. Döh...

Jag har medlemskap på Curves men nyttjar det inte. Jag borde. Och jag skall. Så fort jag inte känner mig febrig längre. Då skall jag boka in tider som får bli lika viktiga som om de vore läkartider. Fast det stora problemet är nog att jag tycker inte det är kul att träna. Och de har dumma öppettider.  När jag kommer från träningen så är jag utmattad, och den utmattningen varar i två dygn. Jag vill träna något som är roligt och som ger mig energi snarare än tar energi. Något som jag faktiskt längtar efter är att jogga. Men det kan jag inte. Jag kan inte ens promenera längre sträckor utan att få ont i fötter och leder.  Av den anledningen ville jag söka läkare. Men icke.

En annan nackdel här är den kapitala bristen på barnvakter. Jag hade så gärna velat ut till Stockholm, shoppa, gå på bio, käka på restaurang...men ska jag göra det måste jag göra det ensam. Hur kul är det på en skala?  Jag och Tjuren kan aldrig göra något tillsammans såvida det inte är på hemmaplan, och det med barnen. Det är tråkigt och har en dålig inverkan på förhållandet.

Det blir inte bättre av att Tjuren jobbar och tränar två dagar i veckan då han inte är hemma förrän 23 på kvällen, så när helgen kommer så vill han bara vara hemma och spela tv-spel, vilket gör mig skogstokig.  Fast mest av allt är jag nog understimulerad efter att ha haft barnen hemma på sportlovet. Jag känner mig rejält bunden. Till helgen är Tjuren borta på träningsläger så även denna helgen går bort. Inte ens bokrean har jag fått gå på

Eftersom det inte finns mycket annat än snö så kommer några snöiga kort.  De här korten togs i tisdags.

Buspojken kom på att man kunde använda snövallarna att åka pulka på.

Ibland kan jag undra varför det är så svårt att göra det man mår bra av. Jag mår bra av flera saker, det svåra är att göra dem.

• Jag mår bra av att det är snyggt och ordning hemma. Men jag har svårt att hålla ordning.Det krävs ju ett regelbundet städande och rensande för att hålla snyggt och iordning...tänk att det ska vara så svårt.
• Jag mår bra av att promenera. Jag har dock sedan en längre tid tillbaks värk i både fötter och ben och kan bara gå i ett par skor. Jag måste till en ortoped, men att få till och komma ihåg detta telefonsamtal känns lika svårt som att vinna på lotto.

• Jag mår bra av glada barn. Både Elias och Cassandra borde få en stund i veckan med bara mig, då jag gör något med bara ett av barnen. Men inte heller det blir av. 

Det här kortet togs i början av januari. Nu är vi inne i slutet av feburari och vi har ännu mer snö. Jag längtar efter sommaren.

När jag hämtade Buspojken idag så fick han astmatisk hosta när vi kom ut från fritids. När vi kom hem fick han astmamedicin. En liten stund senare hittar jag honom i hans säng med täcket över sig. "Jag fryyser". Det visade sig att han hade 39 graders feber. Bara sådär.  Han somnade vid 19...på en fredag. Då är man sjuk.

Själv är jag trött, har huvudvärk. Det har jag alltid numer. Den blir bara värre också.  Så jag borde boka tid hos läkaren också. Det har jag tänkt sedan jul....och det har fortfarande inte blivit av. Varför är det så svårt att göra det som man mår bra av?

Det skär i mig att erkänna det. Jag gör det inte godvilligt. Erkännandet kommer dock här. JAG ÄR INGEN SUPERMÄNNISKA.  Det är nämligen så att jag har börjat studera.  Jag kom in på 3 stycken distanskurser. Alla kurserna är på halvfart, dvs 50%.  En halvfartskurs förväntas man lägga minst 20 timmar på studier.  

Jag kom in på "Engelska för lärare F-6" 50% , "Kreativ matematik F-6 " 50% och  "Svenska för grundskolan  åk 4-9" 50%.  Vem som helst som kan bara lite matte inser snabbt att 50+50+50=150% vilket ger 60 studietimmar i veckan. Jag jobbar även 50% som elevassistent. Vilket innebär att jag är fullt sysselsatt 80 timmar i veckan. Utöver det har jag som bekant även 3 barn och en periodvis frånvarande man. Jag trodde faktiskt jag skulle klara det.

Tills jag laddade hem tentan för första delkursen i Svenska. Grammatik och språkstruktur....Och jag börjar inse nu...Jag är ingen supermänniska. Jag som inte ens vill jobba på högstadiet, varför ska jag envisas med att läsa svenska för att göra mig behörig till att undervisa högstadieungdomar.  Så jag har gjort ett beslut...Jag kommer hoppa av svenskan. Jag ville läsa den för min egen skull, för att utmana mig själv. Lära mig skriva igen, analysera texter och läsa mer litteratur.  Jag tror dock att den utmaningen får vänta. 

Jag är redan behörig att undervisa i svenska upp till år 6. Jag läser matematiken, som gör mig behörig till år 6, och jag läser engelskan som gör mig behörig till år 6. Det får räcka.  Så småningom vill jag läsa till speciallärare, så någon måtta med studier får det vara. Att studera 100% och jobba 50% torde räcka för min del. Även om jag kan vara envis till dumdristighet, så är jag ingen supermänniska.

Det känns väldigt skönt att ha tagit beslutet att hoppa av svenskan. Jag har suttit och kämpat med denna tentan sedan i söndags. Jag har svurit och svurit. Jag har inte varit någon rolig mamma. Jag har kommit hem från jobbet, och sedan suttit framför datorn med mängder av grammatikböcker och inte blivit klokare. Nu kan jag istället koncentrera mig på det som är roligt, som engelskan och matten. En tyngd har fallit från mina axlar.

På väg till bilen igår, när vi skulle iväg till skolan, så böjer sig Studsbollen framåt.

"Jag har ont i magen, känns som jag ska kräkas".  Jag skickar in honom igen och åker iväg med de två små vilddjuren till skolan. När jag sedan sitter hos min elev, och försöker få till någon form av undervisning, så ringer Studsbollen och talar om att han kräkts. Två gånger. Idag på morgonen så är det min tur. Fast jag har tur..jag behöver inte kräkas...det tar den andra vägen istället.  Jag känner mig definitivt inte sjuk, och hade det inte varit för att Studsbollen kräkts igår så hade jag nog inte ens övervägt att vara hemma. Men nu är jag hemma, idag och imorgon. Studsbollen får vara hemma imorgon också för säkerhets skull. Till skillnad från mig så mår han fortfarande lite tjuvtjockt.

...är väl inte direkt det som kännetecknar den här familjen. Jag vill ha det snyggt. Jag vill ha ordning och reda...det är vad jag strävar efter hela tiden. Därför städar jag hela tiden.  Problemet är att denna ordningen är det bara jag som strävar efter, denna önskan är inget som delas av någon annan i familjen.  Tjuren hjälper till på order. Just nu är det hobbyrummet som vi arbetar med.

Här är den delen av hobbyrummet där pyssel och mer hobby/verkstadsbetonat arbete ska ske.  Och även om vi är långt ifrån färdiga så ser man mycket mer av arbetsbänken på den här bilden än man gjorde tidigare.

Det som är min stora huvudvärk är hallen. Jag vet bara inte hur man ska få ordning där. Vi är 5 stycken i familjen och en katt. Oftast slänger ungarna sina jackor rakt ner på golvet. 

Meningen är alltså att tyget ska dölja den röra som döljer sig bakom med jackor, skor, den gula tunnan finns vantar, mössor, halsdukar etc.

Det riktigt svåra är förvaringen. Dammsugaren brukar allt som oftast gömmas bakom tygstycket också. Jag vill ha ordning i hallen. Den ska vara lätt att dammsuga och lätt för barnen att hålla iordning sina saker. Men HUR???  Vi har inte mycket att arbeta med. Har ni tips eller råd? Tips på smarta förvaringsmöbler/hallmöbler? Hur har ni andra gjort för att få ordning i röran som brukar bli i hallen? Jag tar tacksamt emot alla tips ni kan tänkas ha.

Nu sitter/ ligger jag på ett vandrarhem i Karlstad. Jag har tagit tåget från Bålsta, bytte i Hallsberg och sedan buss till vandrarhemmet.  För att imorgon gå på en kursintroduktion för engelska för lärare.  Detta är något jag aldrig...jag menar aldrig hade gjort för några år sedan. Det var väldigt nära att jag inte började min lärarutbildning alls. För jag tyckte det var så läskigt att bara åka till Göteborgs universitet. Det gav mig sån ångest, alla nya platser...alla nya personer. 

Jag mådde förvisso inte bra när jag skulle åka idag, men det berodde nog mer på muskel och ledvärk och en feber på nästan 38 grader, än själva resfebern. Nu är jag här, vid liv. Förvisso fryser jag en hel del...och jag sakna katten, mina kuddar och mina täcken.  Ipren köpte jag på pressbyrån.

Denna resa jag har gjort, allt jag faktiskt vågat, som jag tidigare varit livrädd för. Jag förvånar mig själv. Jag hoppas bara att jag inte blir sämre än jag är nu. Ipren lindrar..men inte om jag måste ränna runt hela tiden.  Nu ska jag vara här fram till tisdag kväll.  Och nu är jag trött.

På torsdag åker jag i väg till Karlstad och blir borta i fem nätter. Det är två kursintroduktioner som jag ska vara med på.  Å ena sidan känner jag mig nervös. Hur tar jag mig till från Karlstad Station till vandrarhemmet jag ska bo på? Hur tar jag mig från vandrarhemmet till universitetet?  Går det bussar? När går det bussar? Å andra sidan behöver jag verkligen en break nu. Jag behöver verkligen komma hemifrån och bara ta det lugnt.

För nu kommer ruljansen gå igång vad gäller Studsbollen. Han kommer sättas i kö för utredning, och det kan ju ta tid. Undertiden ska specialläraren göra något Itpa test. Som om inte skolproblemen vore nog så är han inne (eller har varit till och från sen 8-årsåldern) tonårstrotsbeteende. Sjujävla svår att få upp på mornarna. Men under tre vardagar får Tjuren sköta hela ruljansen, och det enda jag bryr mig om är att katten mår bra under tiden.

Jag är som sagt väldigt trött...utmattad. Bara att tänka på barnens träning gör mig utmattad. Hittills har jag inte behövt åka iväg med dem man bara tanken gör mig helt slut.  Förra veckan kom jag på att jag behöver ett studiehörn, så under helgen började vi rensa ut hobbyrummet (som Tjuren använt som "grejer-som-kan-vara-bra-att ha-rum/verktygsrum) och vi har knappt sett golvet.  Men inget lär bli gjort så länge jag är borta.

Vad som är roligt, om jag lyckas hålla näsan över vattnet...är att jag faktiskt börjat hajja matematiken. Då menar jag den riktiga matematiken. Parallellt med matematikkursen jag läser så ska vi utveckla vårat eget matematiklärande och jag har påbörjat C-kursen...det är typ enbart mitt egna lärande jag behöver utveckla då jag redan har all didaktik. Så jag tror faktiskt att jag till våren kan tenta av Matematik C.  Hade någon sagt detta för 15 år sedan så hade jag bett dem flyga och fara...

Vet inte varför...men nu vill jag bara sticka från hela skiten.  Studsbollen har varit på pissigt humör sen skolan började.  Tjuren är hela tiden tvekande vad gäller hjälp och vill att vi ska avvakta...och själv känner jag mig fundersam vad en ev diagnos på Studsbollen skulle tillföra. Vi skulle kunna testa medicinering men det är ock det.  Vi är en bokstavsberikad familj, det är bara ett faktum oavsett om det mynnar ut i diagnostering eller inte.  Om det inte vore för denna känsla av misslyckande jag känner. Jag som mamma, jag som är lärare....varför i h-e har jag lyckats få barn som avskyr skolan. Buspojken tycker det är kul att vara där...men inte att lära sig något.  Studspojken anser att skolan är pest, han har inga framtidsutsikter och för honom skulle livet vara perfekt om han fick drukna i World of Warcraft...som förövrigt är enda motivationen att få något gjort alls.

Som lärare ska jag se det positiva, framstegen och det som eleverna lyckas med....som mamma så ser jag en kille som troligtvis inte kommer gå ut grundskolan med godkända betyg, om han överhuvudtaget kommer igenom högstadiet.De tankarna har ju inte Tjuren, och Tjuren var ju själv en väldigt studiemotivierad kille när han var ung. Egensinnig men oerhört duktig. Sådan är han fortfarande idag, även om han övat upp en rejäl social kompetens. Och han hoppas väl att Studspojken har hans förmåga...vilket han kanske har med utan någon som helst drivkraft.

Hur som haver....just nu, med det jobb jag har, och med de barn jag har, och med den oehörda brist på uppskattning någonstans så känns det jobbigt. Jag känner mig misslyckad. Till skillnad mot när jag jobbade som lärare och kände mig betydelsefull och uppskattad.  Jag försöker få fram känslan, men det är svårt när man dagligen hör "skitmamma!" från Buspojken,  "skit i det, och jag bryr mig inte" från Studsbollen.  Tjuren han är inte heller den som visar uppskattning. Men katten, han döljer inte sin uppskattning, och hos honom söker jag tröst och närhet.

Före tapetsering såg det ut så här;

När jag fotograferade från ena divanen in i matsalsrummet

När jag sitter på samma ställe och fotograferar ser det ut så här nu.

När jag satt i samma divan och fotograferade såg det tidigare ut så här;

Nu när jag sitter i samma divan och fotograferar ser det istället ut så här;

Sittandes i samma divan och fotograferade ut mot hallen och matsalen såg det ut så här;

Samma vy ser nu ut så här;

När jag stod vid väggen närmast hallen och fotograferade såg det tidigar ut så här;

Nu ser det ut så här;

Jag är väldigt nöjd med de nya tapeterna, och trivs bra i det nya vardagsrummet och den nya matsalen.  Så småningom vill jag även ha en ny matsalsgrupp, istället för den bruna matsalsgruppen vi har nu. Men en sak i taget. Först måste vi investera i en massa dyra energiglasfönster...så det lär nog ta ett tag innan det blir nya investeringar.

Slutligen måste jag ju bara visa världens härligast Kirre och Prinsessa;

Känner att jag har svårt med att fokusera nu. Jag slutar tidigt om dagarna och meningen är att jag ska plugga. Alltså läsa kurslitteratur.Förvisso har studierna inte börjat än med jag borde börja plugga redan nu.

Men när jag kommer hem från jobbet så sätter jag mig vid datorn och gör inget nyttigt alls. Jag har varit oerhört trött de två senaste dagarna, jag vet inte riktigt varför, men jag har varit riktigt, riktigt trött.

Det är jobbigt med Studsbollen nu. Han kommer hem från skolan och är på fruktansvärt humör. Antingen gråter han eller så är han nära gråten. Igår hade tydligen någon klasskompis tagit strypgrepp på honom på idrotten. Skolan hade tagit tag i det med en gångs, men för Studspojkens del så gör det honom knappast lättare att gå i skolan. Han spelande har minskat ganska mycket då han hellre föredrar att mysa med Kirre, men utöver det så gapar han ganska mycket och har tappat förmågan att prata normalt. Prinsessan har också tappat förmågan att prata normalt, utan är i ett konstant gnäll-läge, väldigt irriterande att lyssna på. Hon har ju fyllt 8 år nu, och har bjudit alla tjejerna i klassen på kalas. Hon ska ha ett tjejparty. Så vi hoppas det går bra. Nu borde jag åka iväg till biblioteket, jag borde till banken...jag vet bara inte om jag orkar...

Igår började på mitt nya jobb. Mellan 9-12.30 ska jag hjälpa en ungdom som har en anpassad undervisning. Jag vill inte berätta för mycket, men det handlar om en tonåring som hamnat mycket snett i livet.  Jag jobbar enbart med honom, själv med bara rektorn som stöd.

Men det är spännande. Idag blev det dock bara en timme för han orkade inte mer. Tyvärr känner jag igen väldigt mycket av Studspojken i den här killen. Nu gäller det att mota Olle i grind. Hur man nu skapar motivation hos någon där det inte finns minsta drivkraft eller motivation. Nu är vi färdiga med tapetseringen helt..det var vi iofs innan helgen, så nu kan jag erbjuda en "Efter-bild" i matsalen. 

Före tapetsering

Efter tapetsering;

Efterbilder på vardagsrummet kommer senare när vi fått upp tavlan på väggen. Nu är det dock väldigt fint i matsalen och vardagsrummet. Tyvärr är det iskallt där, så vi knappt kan vara där. Det kallrasar från fönsterna och känns som om det är något fönster öppet, fast det är helt stängt. Så nästa projekt är nya fönster, energifönster, för just nu eldar vi för kråkorna. Dörren till vardagsrummet är stängt hela dagarna för att spara lite värme i resten av huset. Snart är det dags för mig att börja plugga också. Jag försöker göra upp någon plan om mina studier, men just idag är jag jättetrött. Så jag var nästan glad när min elev var 10 ggr tröttare och låg och sov. Man kan inte hålla undervisning med någon som inte är vid medvetande, så istället åkte jag och tränade.  Sedan försökte kontakta alla hans ämneslärare. Så jag har jobbat...men från sängen

Låt mig presentera en ny familjemedlem.

Han kom till oss igår eftermiddag, och beter sig som om han aldrig varit någon annanstans. Han heter Crille, och jag har köpt honom från www.blåkatten.se. Han är 5 år gammal, och kastrerad.

Studsbollen är ju den som mest sett fram emot och önskat sig en katt, utöver mig då, men han har lite svårt att acceptera att Kirre, som vi kallar honom, faktiskt väljer en helt annan familjemedlem att följa hack i häl.

Prinsessan är den han valt att tillbringa natten hos.  Kl 04 inatt kom hon upp och klagade över att hon inte kunde sova. "Kirre sover på hela min kudde".  Flytta undan honom då, tyckte jag.   Lite jamande och sedan blev det tyst på honom igen. Prinsessan kom upp igen. " Jag kan inte sova, han ligger på mig".  

"Ta ut honom och stäng dörren då", tyckte jag. Men istället för att vara så elak, gick hon upp och började leka med katten. Det hade väl varit i sin ordning om hon inte kommit in till mig och rapporterat allt vad Kirre gjorde. 

Jag lever min dröm nu. Hade jag haft mina släktingar inärheten hade drömmen varit total.

I 10 år har jag haft övervägande negativa känslor, som utmattning, depressioner. Jag har varit olycklig. Hela tiden kämpat med näsan knappt ovanför vattnet. Ibland har jag hamnat strax under vattenytan, men kämpat mig upp igen.  Och det är var jag har gjort..sedan jag fick mitt första barn för snart 17 år sedan så har jag simmat motströmms hela tiden.

När jag väl fick Studsbollen efter 6 missfall så var jag så lycklig. När Prinsessan kom raserades allt.  Utbrott, sömnbrist, affektkramper, och som en överaskning kom även Buspojken knappt 21 månader efter Prinsessan.  Hans första år kommer jag inte ens ihåg då de drunknade i minnena av Prinsessans 6-timmars utbrott och hennes extrema svartsjuka.  Studspojken sov ynka 3 timmar per dygn de första 2 åren,  först vid 4 års ålder sov han fyra timmar i sträck. 

Det har varit diagnoser och astma och allerger, utbrott, sömnbrist och på något sätt jämka ihop en vardag. Ett liv.  Jag överlevde.

Sedan flyttade vi hit...och jag väntar på de stora bakslagen. Visst kämpar vi lite med skolan. Visst kan det hända att Buspojken kommer få gå om förskoleklassen och visst finns det en stor möjlighet att Studsbollen kan behöva utredas och troligen får en diagnos även han.

MEN...Allt flyter. Jag simmar inte motströms, jag kippar inte efter luft.  Jag flyter på ganska bra. Mycket marginal innan jag ens börjar sjunka.

Jag kommer troligtvis påbörja ett 50% tjänst som elevassistent här i staden. Det kommer jag kombinera med studier.

Det känns mysko att må så här bra mentalt. Jag kan inte minnas när jag mådde så här bra. Det ändå som är jobbigt att att Studsbollen inte mår bra. Men livet kan ju inte vara helt perfekt

Tjuren har varit ledig hela jullovet. Därför passade vi på att göra något som varit efterlängtat av mig sedan vi flyttade in i huset. 

I vardagsrummet fanns det förvisso hela och rena, men dock urfula tapeter enligt mig. 

Tjuren ville köpa en X-box360 till sig själv och jag sa okej, under förutsättning att vi tapetserade om rummet.  Så dagen innan nyår så gick vi och valde ut ljusa snygga tapeter.

Eftersom det var jag som ville tapetsera så var det även jag som fick stå för allt förarbete.

Jag har alltså bildbevis på att jag gjorde förarbetet. Många kommer nog inte tro på mig, så Tjuren fick ta ett kort eller flera när jag slipade. Och slipade. Och slipade.

Vi började med att tömma matsalsrummet och tog in allt till vardagsrummet.  I söndags 3/1 påbörjade jag förarbetet med matsalsrummet. På måndagen var det meningen att tapeterna skulle komma, men de kom inte till butiken förrän på kvällen, så vi tapetserade inte matsalsrummet förrän på tisdagen.

Nu är vi så gott som färdiga. Vi ska sälja terrariet och våra ormar.

Terrariet

Blade

Och ungefär samtidigt kommer vi få en ny familjemedlem som vi ser väldigt mycket fram emot.

Bilder från det slutgiltliga resultatet av renoveringen kommer.

Så är det bara några dagar kvar innan året är slut.  Dags för mig att se tillbaks och reflektera över året som gick, och till skillnad från tidigare år så känns detta gångna året övervägande positivt.  Några stora händelser, kanske bland de största händelserna i mitt liv, utöver barnen, har hänt detta år.

• Jag tog min lärarexamen, efter många, långa år, där jag även var på väg att ge upp så tog jag min hett efterlängtade lärarexamen.

• Jag flyttade 50 mil, från Kungsbacka till Bålsta.  Från lägenhet till hus. Det är stort. Jävligt stort. Inte ett ögonblick har jag ångrat mig.

Jag tänkte på det när jag var nere hos mina föräldrar och svärföräldrar och firade jul. Hur roligt det än var att träffa dem, och handla på Ullared så kände jag att det var skönt att komma hem. Hem till Bålsta. Jag trivs himla bra här. Jag hoppas att jag klarar av att ha den känslan även när jag är arbetslös.

Men det största är nog att jag lärt mig att styra om mitt tankesätt. Jag känner mig positivare...även när jag är negativ så gräver jag inte ner mig lika djupt som tidigare. Jag fastnar inte i ältandet. Jag försöker det positiva i det negativa så att säga.  Så på det hela taget så kommer år 2009 vara ett år som jag ser tillbaks på med glädje, och år 2010 är ett år som jag är nyfiken på.  Jag tror det kommer bli ett ännu bättre år än detta år.

Idag gjorde jag min sista dag på jobbet.  Det kändes rejält för jag har trivts så väldigt bra.  När jag kom hem så ringde det en rektor från en skola här i Bålsta, om en tjänst som jag inte mindes att jag sökt men de ville träffa mig för en anställningsintervju.  Så jag träffade dem idag. Tydligen har jag sökt en tjänst som svenska/engelska lärare på högstadiet, det är ett vikariat under vårterminen.  Jag har ingen ämnesbehörighet, och ju mer jag funderar på det så känns det fel att undervisa i ämnen och sätta betyg i något så viktigt som dessa kärnämnen.  Det känns inte bra i magtrakten alltså, även om Tjuren definitivt tycker att jag ska ta det om de vill ha mig. Men det är ett stort ansvar, och det finns en anledning till att jag utbildat mig inom de tidigare skolåren.  De verkade inte bortskrämda av min brist på ämneskompetens utan var mer intresserade av den specialpedagogiska inriktningen jag har....

De hade fler intervjuer och de skulle höra av sig så snart som möjligt, men jag hoppas faktiskt att de tackar nej till mig. Gör de inte det så kommer jag nog tacka nej ändå...för det känns inte bra i magtrakten...hade jag sluppit sätta betyg så hade det varit intressant att ta vikariatet bara som en utmaning. Men min brist på kompetens kan ju faktiskt bli avgörande för hur dessa elevers framtid blir.

Jag har ju kommit in på högskolekurser som jag känner att jag vill gå på, varav en faktiskt ger mig ämnesbehörighet i svenska. Och jag vill kunna hoppa in som vikarie på min gamla skola.

På söndag lämnar vi vintriga, snöiga Bålsta för att fira jul på Västkusten i slask och dask. Jag kan faktiskt känna mig lite småsur över att behöva åka härifrån när vi kunnat fira jul i snö för första gången i världshistorien. Min världshistoria alltså. 

En liten uppdatering sen sist. 

Vi börjar med det som är lite mindre roligt först. 

Jag fick ju ingen förlängning av kontraktet och står alltså utan jobb. Jag gör min sista dag på fredag. Det är inte roligt för jag har trivts väldigt bra.

Prinsessan har sedan hösten utvecklat ett beteende som vi känner igen sedan förr. Många och långa utbrott. Vi får se till att syskonen inte är i samma rum, några gemensamma middagar eller tevetittande är det inte tal om. Så illa är det att vi till och med väljer när vi åker till Västkusten till jul, att jag tar tåget med ett av barnen.  Jag vill ha Studsbollen med mig på tåget. Tjuren vill ha Studsbollen med sig i bilen. Ingen vill ha med sig Prinsessan

Nu har vi haft ett möte med rektorn och läraren. Och naturligtvis visste läraren ingenting om hur vare sig autism eller adhd kan yttra sig hos flickor.  Och denna lärare läser ändå till specialpedagog....men hon hade ingen aning om hur man bemöter föräldrar. Rektorn var högst förstående och henne har jag förtroende för.  Men inte det minsta förtroende för läraren som Prinsessan möter varje dag.

Vi har haft ett nära och tätt samarbete med Studsbollens lärare. Vi har haft en fantastisk tur när han fick henne. Men tyvärr räcker det inte bara med en bra lärare. Han har stora koncentrationsvårigheter, vägrar läsa böcker, och han är så skoltrött...och han går bara i fyran. Hemma vill han bara en sak....World of Warcraft.  Det är också det enda hotet han nappar på.  Ingen dator innan läxorna är gjorda.  Han kan gapa och skrika i några timmar innan han sätter sig och faktiskt gör sin läxa (som då tar 5 minuter) .  Han vägrar ta emot hjälp eller råd om hur man kan tänka i tex matten. Nu undrar läraren om hon ska ta honom upp till elevhälsovården.  Innan de och vi kan sätta in lämpliga åtgärder så måste vi veta varför det är så jobbigt för honom. ADHD?  Läs och skrivsvårigheter?  Dyslexi...Depression?

Buspojken är fortfarande väldigt liten. I förskoleklassen får han vara det...han får leka..vilket är det enda han vill. Han vill inte rangordna sig in i gruppen, inte göra något som har med siffror eller bokstäver att göra.  Inget skolarbete är intressant för honom.  Men i ettan kommer alla krav, då kommer målen....uppnåendemål. Hans förskolelärare vill ha ett samtal om hur de kan arbeta med honom för att få honom göra sådant han inte är så intresserad av. 

Jag kan känna mig maktlös och värdelös ibland. Jag är lärare, jag är specialist på sånt här. Men två av mina tre barn ser ut att misslyckas kapitalt inom skolvärlden.

Men det är inte bara dåliga saker som händer.  Jag har kommit in på alla de högskolekurser jag sökt.  Jag har kommit in på en distanskurs  som gör mig behörig i matematik upp till år sex. Idag är jag bara behörig till år 2. Jag har kommit in på Engelska för lärare f-5 och jag har kommit in på Svenska, vilket gör mig till en ämneslärare upp till år 9.  Så nog kommer jag inte vara helt sysslolös till våren. 

Skolan jag jobbar på hoppas jag vill vara kvar som vikarie, och de hoppas på att det finns möjlighet för mig att börja jobba till hösten igen hos dem. Vi får se...jag är gärna vikarie och hoppar in då och då medan jag pluggar.

...jag påbörjar men inte orkar avsluta ett blogginlägg.  Tjuren har varit hemma över en vecka nu, och jag är tröttare än någonsin. 

Jag fick en dåligt besked igår....jag får tyvärr inte vara kvar på mitt drömjobb. Jag visste ju att det var en projektanställning och att det går ut vid terminslutet. Samtidigt så ökar eleverna med särskilda behov....och då talar jag enbart om de eleverna har svårigheter med att nå kunskapsmålen.  Sedan finns ju de eleverna som har svårt att lära sig i grupp... Ingen av lärarna eller de spec.lärare som jag har som kolleger var speciellt förtjust i beslutet. Rektorn hoppades på ett mirakel vid budgetmötet för behoven finns, och blir inte färre.  Ekonomi är dock ekonomi...och som alltid går budgeten före elevernas förutsättningar.

Vi är även extremt missnöjda med Prinsessans lärare...hon är så inkompetent att jag inte ens ids skriva om det här.  Prinsessan gör förvisso stora skolmässiga framsteg, och läser närmast flytande med stor läsförståelse. Hennes tålamod är fortfarande inte helt det bästa och jag har lite svårt att hitta böcker som utmanar henne, samtidigt som de inte får vara för tjocka. För det är naturligtvis jag som ser till att hon får läsa, och ger henne material som jag använder med de elever jag jobbar med.  Och så ska det ju egentligen inte vara...Och när jag inte är pedagog, så skriker hon. Konstant.

Sedan 3 veckor tillbaks har jag fått någon muskel inflamation/spänning så  ena vaden är kronisk spänd och det känns som stark träningsvärk. Som aldrig släpper.

Träningen har helt kommit av sig....

Jag ser inte fram emot julen...speciellt nu när jag inte vet vad jag ska göra efter nyår.  Och jag ser definitivt inte fram emot att sitta 6-8 timmar i en trång bil med tre ungar, varav två inte tål åsynen av varandra, för att sedan trängas hos mina förvisso kära släktingar.

Jag är inne i en svacka nu....

Imorgon kväll kommer Tjuren hem efter 3 veckor i Indien.  Jag känner att jag börjar rasa, jag vet att jag inte kan förvänta mig så mycket av honom de närmsta dagarna med tidsomställningen, att gå från 35 grader till nollgradigt, och ensam tid på hotell till att ha 3 barn som tävlar om uppmärksamheten.  Jag vet att jag inte kommer kunna räkna med honom, och det han gör får bli en bonus. 

Jag är bara så infernaliskt trött på barnen.  Jag hade så gärna velat se New Moon och 2012 på bio, men sådant är inte att tänka på.  Jag vill känna mig frisk, något jag inte gjort på 2 veckor, jag vill kunna sätta igång med träningen igen. 

Jag hade ambitionen att, under dessa tre veckor, träna och få iordning huset lite. Istället dominerades förra veckan av att jag var sjuk, och denna veckan har Studsbollen varit sjuk.  Det märks att han börjar bli frisk, för nu retar han allt och alla, och inget är bra. Tidigare har han varit för trött för att hålla på att retas. Huset ser fördjävligt ut, för jag har varit som död när jag kommit hem från jobbet. Handlat, fixat mat, fixat undan maten och få någon form av uppm 

Imorgon kl 16 åker jag till Arlanda för att hämta Tjuren. Jag måste säga att jag har lite ångest över det så jag hoppas att gps;en visar rätt terminal och att jag hittar parkeringsplats. Framför allt hoppas jag att inte jag blir sjuk, eller Prinsessan eller Buspojken blir sjuka. Svininfluensan härjar på skolan jag jobbar på och ingen av oss är vaccinerade.

Efter mycket om och men bestämde jag mig för att åtminstone barnen är värda en vaccinering. Speciellt då Buspojken eftersom han har infektionsastma som vi medicinerat honom dagligen för fram till sommaren.  Att gå och vaccinera sig var något som Prinsessan var tvungen att förberedas noga inför. Jag försökte förbereda henne för alla möjliga och omöjliga situationer då jag inte hade en aning om hur det faktiskt skulle blir. Jag berättade om att det kunde vara långa köer, och lång väntan, och att det i värsta fall inte fanns något vaccin kvar när det var våran tur. Jag talade om att det kunde även gå snabbt och att vi kanske inte behövde vänta alls. Hon ville veta vem som skulle vaccinera sig först och vem jag skulle vara med, och var skulle syskonen vara om jag var med någon annan. Vi har gått igenom biverkningar som kan komma, eller inte komma alls. Jag hade förberett för alla eventualliteter. 

Här i Bålsta är vaccinationsmottagningen öppen på söndagar mellan 11-14, vi var där en kvart innan.  Och jag var inte förberedd på synen som mötte mig. Där var en kö med människor på minst 500 meter. Och då såg jag ändå inte riktigt var kön slutade.  Det var en kö i värsta Ullareds-klass. Det var barn med föräldrar som skulle vaccineras idag, men ändå stod det vuxna karlar  utan synliga barn i närheten, gamla och jag tyckte nog att barnen var i definitiv minioritet. Kanske inte så konstigt för när vi såg den extremt långa kön till mottagningen så utbrast Studsbollen;

-Aldrig i livet att jag står i en här kön för en spruta!  Buspojken som faktiskt tillhör riskgruppen ville inte ta spruta alls. Två pojkar som gav ett våldsamt motstånd till att stå i en typ halv kilometer lång kö (om det nu räckte) för att ta en vaccination, vilket jag fullkomligt förstod för jag kände samma motstånd i mig.

Detta var ju dock en situation som jag inte förberett Prinsessan på. Hon ville stå i kö. Det hade jag ju sagt.  Halvhjärtat gick vi för att se vart kön slutade, samtidigt i värsta Ullareds-anda så kom fler och fler storfamiljer och skulle också ställa sig i kön  Båda pojkarna drog mig åt motsatt håll.

Jag försökte förklara för Prinsessan att även om vi ställde oss i kön så skulle antagligen mottagningen hinna stänga innan vi ens kommit fram.  Hon var inte riktigt mottaglig för det argumentet. Har jag sagt att vi ska stå i kö så ska vi.  Jag hade att välja på att ställa mig i kön och gett pojkarna psykbryt (och troligtvis hade prinsessan fått det också när vi inte varit framme efter 5 minuter) eller så skulle vi få ge oss av hem och då skulle Prinsessan fått ett psykbryt. 

Så vad gör en mamma då.  Hon bestämmer sig att en barns psykbryt är bättre än två barns psykbryt. Vi ställer oss inte ens i kön.  Prinsessan blir tydligt uppjagad och börjar slå mig och sig själv. Hon vill stå i kö, hon vill vänta, hon vill kanske inte få något vaccin. Då får jag snilleblixten, och frågar om hon inte vill ha godis heller. Utbrottet kommer av sig. Godis på en söndag? Men då får vi gå och handla godis nu, säger mamma. Nöden har ingen lag.  Men jag undrar ärligt talat vilka sorters barn dessa föräldrar har som faktiskt orkar så 1, 2, 3 timmar i kö för en spruta.  Änglar med ett fantastiskt tålamod? För det tålamodet hade inte ens den här mamman.  

Jag står gärna en timme i kö till Ullared om jag måste, men då gör jag det utan barn, och med motivationen att jag får göra något jag älskar när jag väl kommit in.  Att vänta flera timmar på vaccination med tre barn, varav en som kräver en förberedelse mer än de flesta andra barn,  till en vaccination som dessutom gör ont och ger smärta i armen eller influensasymptom.

Jag vet inte hur jag ska göra nu. Buspojken behöver sin vaccination, troligtvis även för den säsongbundna influensan. Jag skulle vilja boka tid för vaccination, för att underlätta förberedelsen för Prinsessan, och den ångesten hon får med dessa rutinavbrott. 

Är det nu så att denna vaccination är så viktigt, så borde man väl som myndighet underlätta vaccination av barn och inte skrämma bort dem. För nu vette tusan om jag gör något mer försök med de öppna mottagningarna. Där är det uppenbart den starke som kommer först,  men frågan är om det är dessa människor som behöver vaccinationerna, eller om man ska satsa på att underlätta vaccineringen för de som behöver den.  Och barnen behöver den i första hand, därför borde skolhälsovården ha hand om vaccinationerna, istället för som det är här. 

Folk bryr sig inte om rekommendationerna. De har panik. De är hysteriska. En kö på en halv kilometer med människor som vill ta en spruta bevisar detta. 

Imorgon har Tjuren varit borta i två veckor. Det har fungerat bra, över förväntan här hemma.  Men nu börjar det bli riktigt jobbigt. Jag var glad över att börja jobba igen i måndags. I tisdags eftermiddag kände jag mig dock illamående, och lite ont i magen.

Onsdagen vacknade jag och mådde illa. När jag lämnat av barnen på fritids så var jag yr, matt och svimfärdig. Grymt illamående, och magkramper. Eftersom magsjuka florerar på skolan jag jobbar på så åkte jag hem och sjukanmälde mig. Hela onsdagen kände jag mig grymt dålig. Ingen feber, men tydliga feberkänslor. Ingen hosta, men ont i bröstet. Muskelvärk, ont i armar och ben.

Igår kunde jag börja äta igen, och kände mig lite bättre. Idag är yrseln borta, feberkänslorna och illamåendet borta. Muskelvärken har jag dock kvar, ordentligt ont i axlarna, armar och ben. Till och med fingrarna.  Huvudvärken är ganska ordentlig också.

Så just nu känns det ganska jobbigt. Dels är jag för frisk för att känna att jag orkar ligga och vila, men jag är för dålig för att orka jobba eller göra lite mer ansträngande saker som att promenera, städa och göra någon nytta. Vilket innebär att jag mest känner mig irriterad på att jag inte orkar och känner mig ensam.

Det märks tydligt på barnen nu att de saknar sin pappa. En veckas frånvaro gick bra, men nu....han är borta en vecka till.

På söndag har de vaccinationsmottagning här i Bålsta. Hela två timmar har de öppet.  Jag hade tänkt ta barnen igår till en grannkommun för vaccination men där var allt vaccin slut.  Jag var väldigt anti när det gällde vaccinering, men insåg i onsdags att om jag mådde så dåligt utan feber...så skulle jag nog dö om jag fick influensan.

Många gånger blir jag anti. När det skrivs för mycket i media om något så kan det få helt motsatt effekt på mig.  Som det här med Svininfluensan, eller "den nya influensan", som en del kallar det, eller H1N1 som bokstavskombinationen är. Hur som haver, så har anser jag att media hausar upp, och för en närmast skrämselpropaganda. Skillnaden mellan den nya influensan och de vanliga säsongsbetonade influensan är att lika många dör....men i den vanliga influensan så är det de gamla och redan utsatta som ryker med. Och dessa räknas ju inte.  Men om en arbetsför 30-åring dör, Gud hjälpe....då kan man ju förlora skattepengar. Och där känner jag mig anti....jag vill inte vaccinera mig eller mina barn pga av solidariska skäl med andra.  Som att samhället ska förlora pengar för att jag inte kan jobba....eller att samhället förlorar pengar för att jag måste vabba.  I mina ögon fruktar jag vinterkräksjukan tio gånger mer än någon nöff-sjuka. 

Men nu börjar jag tveka....ska man vaccinera sig?  Buspojken kommer jag nog utan tvekan låta vaccinera pga hans astma. Han kan bli rejält sjuk om han får feber (och då menar jag vanlig feber och inte någon speciell nöff, nöff).  Starka friska barn som Studsbollen och Prinsessan då?  Ska man ta dem i bara farten?

Ska jag vaccinera mig själv....även om jag själv misstänker att jag haft en kultingvariant av influensan.  Frågan är hur stora blir biverkningarna?  De elever som vaccinerat sig på skolan jag jobbar på innan höstlovet, klagade ca 100% på onda, ömmande armar där sprutan tagits.  Och vissa fick vara hemma pga influensaliknande symptom.  Vågar man ta vaccinet alls?  Sverige snabbgodkände vaccinet...och när man snabbgodkänner något så drar jag öronen åt mig. Vad är de kortidsbiverkningarna mer än ömmande armar och eventuell feber? Men framför allt undrar jag vad de långsiktiga biverkningarna är?  Med neurosedynskandalen i minne, där kom bieffekterna långt efteråt i form av gravt missbildade barn. 

Idag, med en tung huvudvärk som inte gått att träna bort ( ojaa, har tränat på Curves idag) jag har druckit vatten, och jag har tagit Ipren och jag har tagit treo.  Ändå känns det som om någon sitter på mina axlar och håller fast mitt huvud.  Ögonen börjar också kännas....enligt min mamma så har jag alltid fått ont i ögonen när jag fått någon form av infektion eller inflammation.

Jag ska ta reda på imorgon hur och vilka risker man tar om man vaccinerar sig, och framför allt.. Kan man vara redan förkyld när man tar vaccinationen, för kan man inte det....då är svaret klart.

Då blir det ingen vaccination för både jag, Studsbollen och Buspojken och till viss del Prinsessan är redan förkylda.

Vaccinerar jag så är det inte av några solidariska skäl, utan endast av egoistiska skäl.  För att inte bli sjuk.  Därmed är det inte sagt att man blir sjuk om man inte tar sprutan.  Troligtvis visar sig bara nöff.nöff sig i form av feber och hosta.  Man behöver ju inte nödvändigtvis bli sjuk.  Hmmm....tål att tänka på.