Metrobloggen

...metrobloggen är för kass för mig, och så vidare. Nej, förlåt. Men jag ger upp. Välkomna skola ni dock vara till min äldre, nyuppgrävna, blogg i samma tappning.

Så, nu var det gjort. Vänta lite.

[Separationsångest]

Nu är allt bra. Klipp av navelsträngen! VIND I SEGLEN!

"Jag hade drömmar om att leka med vokalerna..."

För att få förstnämnda ämne i rubriken avklarat länkar jag låten som det handlar om via youtube, sen får ni väl kommentera som ni vill angående det:

Så till ämnet som kommer efter det första; alltså byggarbete. I kontrast till mina tidigare värderingar och tolkningar så finner jag yrket som byggarbetare riktigt roligt. Jag har aldrig ens tittat åt byggprogrammet på Bolandsskolan, men just nu hade jag velat spola tillbaks tiden ett år och börjat där istället. Mycket chockerande, minst lika trevligt. Ännu trevligare är att jag får pengar för mina tre dagar på bygget. Jag säger som snubben i följande youtubeklipp (lyssna på hans sista mening):

Med andra ord (men ändock samma ord): De e NAJS!

Ja, förra inlägget igen. Kommentera med hotmail-addresser så att jag kan överleva.

Alla som nu vill förgylla min kväll, kommentera. Gör det gärna med eran hotmail-address så blir jag ännu gladare, jag behöver folk att chatta med. Tack!

Jag börjar berättelsen ganska sent (hoppar över skoldagen), så runt 14.13 skulle jag och Tobias ta oss till bussen. När vi då ska öppna dörren som leder ut verkar den mer eller mindre låst. Som sig bör försöker vi med nyckelknappen, men likförbannat får vi inte upp dörrjäveln. Tobias står där och trycker på dörren, i takt med att jag trycker på knappen, men det går inte. Samtidigt som förtvivlan och ilskan bubblar upp ser jag mitt liv passera i revy; vi kommer aldrig mer ut, tänker jag.

Fullkomligt uppgiven ser jag på min vän, och han ser minst lika berörd ut. Vi överväger starkt tanken att prova på gaysex, då vi faktiskt inte kommer se dagsljus (förutom det som syns genom både glasdörr och glasväggen bredvid) igen. Precis när Tobias har dragit ner gylfen kommer en räddare söderifrån; en kvinnlig gestalt som slår följe med oss på ett högst udda vis. Innan Tobias ens har hunnit dra upp gylfen har hon fått upp dörren och vandrat vidare.

När chocken har lagt sig (Tobias hade nästan dragit ner gylfen, tänk er den chocken!) går vi ut i denne frälsares fotspår, för att ta oss till bussen i tid. Som av ett mirakel kommer vi med bussen, och blir fraktade till Bäverns Gränd. Både jag och Tobias lämnar bussen för att fortsätta mot grönare ängder (han gick in mot staden, jag gick bort mot busshållplatsen för nästa resa) efter något ögonblicks erotiskt laddade farvälritualer. Väl vid busshållplatsen påbörjas den långa väntan.

Efter 20 minuters lidande i kylan ringer John mig och påstår att jag har skyldigheter. Med andra ord missar jag bussen, tar mig till John och vi uppsöker en skivaffär. På skivaffären finnes både det ena och det andra, men viktigast är att kassören var ruskigt trevlig. Efter minst en halvtimmes snackande med kassören och bläddrande bland vinyler tar vi oss vidare till bussen hem. Det var dagens äventyr, nu ska jag göra något vettigt. Säger vi.

Fan vad jag känner för att blogga lite. Bara delge massa skit till folket. Det är väl därför man har en blogg trots allt? Hur många är det som inte delger (allt som oftast astråkigt och allmänt oväsentligt) skit via sina bloggar? Jag vill inte vara sämre, så här kommer då en skildring av mitt läxmässiga tillstånd.

För tillfället har jag fler läxor än önskat (som alltid, oavsett om jag ska lära mig stava till "pundarjävel" eller om jag har prov på 5000 glosor, det är alltid fler än jag önskar), men även två prov inför morgondagen. Särskilt det där tvåtimmarsprovet i matte känns lockande, jag riktigt längtar. Nej, det gör jag faktiskt inte. Inte alls. Skitprov. Skitmatte. Skitskola. Skit. Avföring. Men det löser sig nog. NEJ! Eller kanske. Hoppas. Det sista som överger en man är dock inte hoppet, utan hans gråa mjukisbyxor. Sagt förr, jag vet. Men det tål att nämnas igen.

Fan, jag ska nog sova nu. Slängde precis i mig en jättekopp med mördarkaffe, så jag riktigt känner hur det svider i magen. Magsår är skiten. Jag kommer pissa kaffesump och inälvor, men kaffet var gott. Tackar som frågar. Nu har jag annat för mig. Typ. Herrårå! Toodiloo! PUSS! KRAM! Blev det för vulgärt? Okej, då fortsätter jag. Lite längre ner? Där? Säg till när du kommer! Nej! Inte i ögat igen, det var ett misstag, okej? Du får fan inte! Okej då, men bara den här gången. Aj som fan! Det svider! AJ! Idiotjävel! *Smack* Nu går jag!


"Cause everwhere that I go, I got people I know, who got people they know, so I suggest you lay low"

Känsliga läsare varnas. Fast det är ingen fara ännu, först när du trycker på länken börjar vuxenmaterialet. En kär kamrat länkade det här (han är inte alls lika mycket "en kär kamrat" längre) nyligen, och jag är inte den som är egoistisk. Alltså länkar jag samma sak som han länkade till mig här på bloggen.

DET ÄCKLIGASTE JAG NÅGONSIN LÄST OCH SETT

Det har visat sig att min mor har lyckats googla fram mitt dildoinlägg (nej, hon googlade inte på dildo, hon googlade på Emil Janestam), och nu har jag fått höra lite om det. Mycket roligt. Förr i tiden var det minsann inte lika viktigt för henne att googla på mig, men visst.

Nej, så jävla god är den inte. Jag vaknade först nu efter nattens läxbravader (jag minns inte när, men jag däckade i sängen med kläderna på) och har precis sjukanmält mig. Morsan kommer döda mig. Jag hatar skolan.

Idag har jag pluggat som en jävla idiot. Jag förstår inte vad det här ska ge mig. Från 10.00 till 14.15 satt jag och pluggade i skolan (gjorde läxor). Efter det tog jag en buss hem som gick 15.00, alltså var jag hemma runt 15.30. Väl hemma spelade jag lite Just Cause med John, sedan stack John på träning vid 16.30 (tror jag). Direkt slutade jag spela och gick ut för att hjälpa min far med en sak (hans arbetskamrat fyllde 50, vi skulle göra en humoristisk sak till honom). När vi var klara med det gick vi in igen, och då var det mat (antar att klockan var runt 17.30). Som en helande kraft intogs lite kaffe på maten, så jag var väl klar vid matbordet vid 18.00 ungefär.

Sedan dess (ungefär, jag har druckit te också) har jag suttit här. Jag har pluggat. Från 18.00 till 00.50. Efter lite räknande (inte min starka sida) så har jag kommit fram till att jag har pluggat i drygt 10 timmar idag. Det värsta är att jag är långt ifrån klar. Mitt personporträtt är så gott som klart, men min redovisning som jag ska hålla imorgon (om första världskriget) är inte klar alls.

Jag vill bara försova mig så illa att jag vaknar på torsdag morgon istället. Det här är inte roligt alls. Samtidigt har jag hela dagen känt mig väldigt liten, fast ändå stor.

Alla här i världen kommer med tips om hur man ska göra och inte göra, men vem kan avgöra vad som är rätt eller fel? Ingen har ju levt fler liv än ett, hur kan då en person säga att en annan persons liv inte har varit bra? Bara för att en person inte är utbildad så är han misslyckad, men varför är det så? Vem säger det? Tänk om den outbildade personen är grymt nöjd med sitt liv? Tänk om jag skulle råka bli outbildad? Det här är inte mitt kall i livet, jag känner mig malplacerad.

Jag gör nu lite reklam för en kamrat (två kamrater, indirekt) som har lagt upp en film på youtube. Mycket nöje.

Nu är även Necro - I need drugs på väg. Underbart. Livet leker. Dessvärre är det en CD, men bättre än ingenting alls.

Vackert!

Oj, så tydligt det blev på "Senaste inläggen". Ganska roligt.

För tillfället sitter jag på tidigare nämnda lektion och har tråkigt.

Nej, det är inget skämt! Det är fan sant! Han blev skjuten av en annan mycket känd person för bara ett par timmar sedan, personen är inte gripen. Mördaren var Arnold Schwarzenegger.

Hahaha! Förlåt, men jag älskar att luras då och då. Var på det humöret bara. Jag ber om ursäkt!

Sittandes på en lektion i skrivande journalistik kommer tankarna. Vad fan är grejen? Vi har fått i uppgift att läsa en artikel om Kina och OS, men det vi läser där är ju på nyheterna precis varenda dag; varför gör vi det här? Kunde vi inte lika gärna ha intervjuat folk, eller blivit mer belästa i det svenska språket? I ren protest skriver jag istället ett blogginlägg; det du läser nu med andra ord. För att döda lite tid men ändå hålla mig smått till lektionens ämne så kan jag väl skriva vad jag personligen anser om situation i Kina.

Om jag nu ska vara ärlig (och det ska man tydligen) så berör det mig inte särskilt mycket, för min del så får de ha OS vart som helst, men om det nu är så känsligt med Kina så är det väl bara att lotta fram ett nytt land? Det är väl lite omoget att klaga så jävligt, men ändå vara fast vid att OS ska hållas i just Kina? Varför inte bara låta kineserna avrätta folk på arenorna hur de vill? Ja, för att det är olämpligt. Men om det är olämpligt så kan man väl fortsätta klaga, och flytta lite på OS?

För övrigt har jag lyckats få tag på ett par riktiga godbitar; MBMA - Vulgära Vovvar 12'' och Organism 12 - Vem som helst 12''. Lycka är att ha tolvor av MBMA.

Hej och välkomna!
This is where the magic happens!

Det blåser friska vindar. De friska vindarna blåser liv i en självdöd blogg och en apatisk bloggares skrivlust. Nej, det här är inget dåligt skämt som kommer avslutas med "Smile, you’re on Candid Camera!", det här är allvar. Ungefärligen samma nivå av allvar och torr cynism som när George Bush säger till journalister att han har begått ett misstag i och med attacken av Irak, men att han faktiskt ska plantera köttbullar i hela Kalifornien som ersättning.

Med andra ord har jag inte gått och blivit allvarlig, jag bara svamlar på som alltid. Fast jag antar väl att det är något i den stilen man söker när man faktiskt läser min blogg, och inte bara skyr den som pesten. Visst fan är jag lite psykiskt instabil, men det påverkar inte mitt bloggande. Jo, lite faktiskt. Ganska mycket om jag ska vara ärlig. Förlåt.

Nu ska jag lära mina läxor en läxa (hö hö hö), men jag ska inte överge bloggen igen. Kom bara ihåg det här: Att försöka vara kompis med sitt ex är som att mata sin guldfisk när den redan är död. Jag sa det idag, och tyckte att det lät vist. Alla vill vi vara visa. Så även jag. Den fjärde vise mannen bloggar här, hälsa era kristna vänner det! All publik är välkommen!

Det här beskriver mitt liv, och alla andras liv skulle jag tro.


"Life is not a bitch, life is a beautiful woman, you just call her a bitch cause she won't let you get that pussy"

"Jag har nu insett att man måste prioritera, så jag donerar mig själv dagligen för att ha råd med bio med mera"

Seron


Bra citat där.

Focker out! Otacksamma jävlar =/

Once upon a time there was a boy named Roger.

Jag har vaknat från min dvala. Uppryckt ur min sömn är jag nyvaken och skrivsugen, men vad ska jag skriva om? Nåväl, förr eller senare trillar poletten ner, och då får ni smaka på bautainlägg. Tills dess borde alla lära sig lyssna på Organism 12.

Ja, vad fan. Nu ska jag sova. Skit.

Ja, igår var jag på P Floyd (ej att förväxla med Pink Floyd, då P Floyd endast är ett coverband som spelar låtar av Pink Floyd) med min käre far. Efter att vi hade intagit fenomenal pizza på Little Italy tog vi oss mot Konserthuset. Nu går jag igenom konserten lite kvickt, jag har saker att göra:

Del 1 av konserten (innan pausen):

P Floyd spelar en drös med låtar som jag inte hade en aning om att de existerar, jag kände bara igen Another brick in the wall. Lustigt nog så fann jag en helt ny känsla under de låtarna jag inte kände igen; under de instrumentala delarna flöt jag bort i mig själv för att sedan komma tillbaka till verkligheten med ett ryck när det började sjungas. Relativt angenämnt, men samtidigt skrämmande.

Efter ett tag får vi en bensträckare på 20 minuter, och den var otroligt nödvändig.

Del 2 av konserten (efter pausen):

Med utvilade ben gick jag och satte mig igen. Det är lite luddigt just här, men efter vad jag tror var 2-3 låtar kom igenkännbara toner. P Floyd hade nu börjat spela In the flesh, en av historiens bästa låtar. Lyckan var oslagbar. Andra delen av konserten gick väldigt bra, och jag kände igen lite fler låtar.

Allt gick som planerat, och P Floyd tackade för sig och tog sig sedan bort från scenen. Denna listiga skenmanöver lurade bort de två personer som satt till höger om min far; de gick ut i tron om att det var slut på riktigt. Jag frågade min käre far om han trodde att det var slut, men han trodde bestämt att P Floyd hade "minst ett par låtar till" att spela. Eftersom min far är så lika mig så är han väldigt vis. Han hade rätt. De sprang in på scenen för att spela några låtar. Jag minns inte allt nu, men jag minns i alla fall att Comfortably Numb spelades. Vi gick därefter ut, glada och nöjda.

Summering:

En trevlig kväll som endast hindrades av min okunskap (då jag inte kände igen alla låtarna), och jag rekommenderar P Floyd. Jag blir tvungen att vara lite extra snäll då jag och min far tidigare har besökt Globen för att se Roger Waters (wikipedia nästa?). P Floyd var inte i närheten, men P Floyd var ändå grymma.

Betyg:

8/10

Långt hitom flinten å´ långt bortom luman fanns landet. Kungstvåan hade just slussat de´ blev ett chuckert rörhöns som kallades Snövit, helt plötsligt tog Kungstvåan ner skylten. Då braita kungen en ny tvåa, den nya va´ en gammal tacka me´ just fasad men trots fasaden var hon helt iskall.

Hon hade en självtittare som gav prognos en da´ när hon fråga tittarn´ vem som va´ chuckrast i riket svara tittarn ”Du din gamla tacka är chuckrast i hela riket här.” Då blev tackan så stöddi´ så pipen visa zenit.

Helt plötsligt börja Snövit få justa lungor, pumpad häck å´ helslickad fasad, när tackan då fråga svara tittarn´ ”Du din gamla tacka är numer sågad av Snövit kär”, då fick tackan halvnojan å´ sa åt kulvicke att ta ut Snövit i buschen å´ me´ en tjuring lossa pumpen, men kulvicke va´ blöt så han sänkte en galt å´ la galtens pump på disken, Snövit gav järnet hon hamna hos ett gäng kvartsfigurer å´ börja brassa nagg å´ bläddra sängar.

Så fråga tackan igen vem som va´ chuckrast å´ tittarn´ svara ”Snövit e´ chuckrare än vanligt”, då gick tackan igång me´ helnojan i halv skruv i tyska å´ koka ihop en soppa som kona som en explosion i ett ungkarlshotell, hon tryckte in tre droppar i ett pall å´ fick Snövit å´ att kränga se´ kring pallet, hon gick i däck som en golvad pråmskeppare, när gruvgänge´ kom till kvarten va´ Snövit horisontal dom packa in´ na´ i en glasbinge som dom ställde på tunet, hon platsa i ett vaxkabinett.

En da´ när luman visa rött kom prins Charming förbi på sin vita havreturbo, han kolla in Snövit å´ tyckte att hon va´re´ chuckraste han hade sett, han jumpa av turbon å´ släta Snövit så pallbiten stod som ett norrsken i halsen på na´ sen gängarom se´ å´ fick egen kvart, å´ där lever rom´ lyckliga alla tre Snövit, Charming å´ Kronkalle!

Mitt pundarnamn är utlistat.