Metrobloggen

Det har varit intensiva dagar under Mariehamns Winter Jazz. Jag har jobbat 4 kvällar och alla kvällar har vi haft uppträdande. Jazz på torsdagen, swing på fredagen och på lördagen, ja då var det ett fantastiskt bluesband från Sverige. Jonathan Stenson Band. Har ni möjlighet att se honom, gör det.

Söndagen får jag nog hålla för mest speciell trots allt. On stage på Parks lilla barscen; Linda Gail Lewis. Det svängde ett gäng kan jag säga. Klingar det inte bekant alls? Nå, hon har spelat sedan 60-talet, gammal hederlig rock ´n roll. Precis som sin namnkunnige 12 år äldre bror Jerry Lee Lewis. De har spelat tillsammans i ett antal turnéer runt hela klotet.

Efter konserten hade jag en trevlig pratstund med denna 63-åriga tjej. Född och uppväxt i den amerikanska södern med allt vad det innebär. Det starkaste minnet hon har av Europa var när hon turnerade tillsammans med den levande legenden B.B King. De var inne på sin 28:e konsert på lika många dagar och Linda var för första gången i Wien, eller för henne - Vienna.

Dagen efter konserten var de äntligen spellediga och Linda och B.B bestämde sig för att åka in till stan för att äta de österrikiska specialiteterna Wienerschnitzel och Apfelstrudel. Lite förvånade blev de när chauffören pratade franska, men de blandade ihop Österrike och Schweiz och konstaterade att där har de ju flera officiella språk. Chauffören sa att det var ca 1½ timmes bilfärd till city. Nåväl, det kunde det väl vara värt.

Sedan slumrade de in i baksätet och vaknade av att chauffören sa att nu är vi framme. Å vad jag skulle ha velat se B.B Kings min när han blickade upp på Eiffeltornet, och gallskrek: Hur länge har vi sovit, vi är ju i Paris, God damn it! Knorren på historien är att de inte alls spelade i Wien (förstås) utan i Viennes 150 km sydväst om Paris.

Imorse tog jag med Linda på en åktur på Åland där hon innan spelningen igår aldrig varit. Det var en mycket trevlig upplevelse för både henne och mig.

Nu sitter jag på Rosella på väg till Stockholm för att umgås med goda vänner men också för att slåss mot väderkvarnar. Vem vill vara min Sancho Pancha?

Att åka med Rosella är inte någonting jag brukar uppskatta men idag kan jag inte låta bli att mysa lite. 90% av resenärerna är svenska pensionärer som tar en liten kryssning över dagen. De har så roligt. De pratar och dricker vin, spelar kort och dansar. Lite extra intensivt till den odödlige slagdängan "De sista ljuva åren".

Ja, det står ett vedsågargäng på scenen och mal dansbandslåtar, men jag förlåter dem det för det är en fröjd att se dessa gamla par som varit gifta i en evighet och dansat med varandra ännu längre, att se hur roligt de fortfarande tycker att det är. När jag blir gammal vill jag också vara just vad de är; en glad pensionär.

Fascinerande. Steg upp i ottan och gick ut på min trappa. Så där dov tystnad som bara nysnö kan ge. Snön var lätt och fluffig och hade jag bara haft rätt kläder hade jag kastat mig mitt i fluffigheten och gjort änglar. Men eftersom jag var på väg till färjan fick jag skjuta upp det till imorgon. Men då jäklar ska det bli änglar.

Just över trädtopparna stod fullmånen, stor och nästan alldeles röd. Med 21 minusgrader i Strandnäs tuffade jag iväg i min över dagen hyrda Transitbuss för att hämta min soffa jag köpt av Lina.

Väl ombord blev det stor frukostbuffé så nu sitter jag här alldeles mätt och glad. Nu ligger dimman tät över havet och jag önskar mig bara en sak. Att det inte blir några incidenter - man vet aldrig så noga med en nyservad båt, kanske glömde de att byta tändstiften - så man måste klättra i livbåtarna. Visserligen finns det överlevnadsdräkter men jag kan vara utan den erfarenheten.

Nej, vi kör som vanligt tycker jag. Om 75 minuter lägger vi till i Kapellskär. Sen ska jag bara klara halkan in till stan, men det har jag gjort förr, så varför skulle inte det fungera idag?

Ska köpa mig en ny mobil, båda mina har pajat, den ena mer, den andra lite mindre. Men hur svårt ska det vara? De tre modeller jag väljer mellan de är slut ÖVERALLT. Tack och lov finns det ju e-handel om allt annat spricker. Någon som har LG KP500,
LG KU990i eller Samsung S5230? Och i så fall, bra eller? Jag ska inte ha nåt dyrt eller invecklat, bara en med hygglig kamera och pekskärm med tangentbord. Det mesta andra är lull lull och inget jag kommer att använda.

I lördags var det ett år sedan vi tog farväl av MLI. Jag tänker på henne nästan varje dag, ibland skrattar jag och ibland gråter jag. Jag tycker att det är så märkligt med saknad. På något sått är det som om den blir större ju längre tiden går.

Eller är det så enkelt att sorg har ett ansikte och saknad ett annat? Och att saknaden ersätter sorgen?

Vad jag skrev för ett år sedan kan du läsa här

Ja, det kan jag nog påstå att jag är. Kanske inte i hela huvudet, men ändå. Kan man skylla på sin blonda gen? Nä, jag trodde väl inte det heller.

För några dagar sedan gick jag med i en grupp på Facebook vars syfte var att ge pengar till Haiti. Trodde jag. Enligt uppgift hade gruppen en sponsor som lovat att när gruppen bestod av minst 200 000 medlemmar skulle de skänka 2 kr per medlem.

Det angavs inte i texten vilken sponsor det var fråga om, vilket borde ha gjort mig misstänksam. Men icke.

Idag visade det sig att det är en nekrofilgrupp. Med en vedervärdig bild.

Ni som gick med via min inbjudan, förlåt mig men det kommer inte att hända igen. Från och med nu går jag bara med i grupper där jag vet vem som skapat den.

50 000 döda. 3 miljoner skadade och hemlösa i Haiti. I min värld innebär det att det finns ett totalt obegränsat behov av hjälp. Alla sorters hjälp.

Sidas talesman säger att de måste utvärdera vilken typ av hjälp som behövs. "Så att de inte skickar något i onödan".

Vad då i onödan? Han hänvisar till att de hade skickat fel hjälp till tsunamiområdet 2004. De hade skickat tre fältsjukhus medan det i själva verket bara behövdes ett. Så kanske det var, men i så fall uteslutande beroende på det geografiskt utbredda område som drabbades. I Haiti ligger allt nära så det är bara att skicka. Allt som finns. NU, helst igår, men inte så sent som i övermorgon. 

Men som vanligt ska den svenska byråkratin segra. Dvs vår hjälp är sist på plats: Som vanligt är det pinsamt att bo i ett av världens rikaste länder.

Nä just det. Jag bor ju inte i Sverige längre. Måste genast ta reda på vad Finland gör. Själv skänkte jag 1000 sek via Svenska Röda Korset igår - vad gjorde du?

Äntligen är "I en annan del av Köping" tillbaka i TV-rutan. Det gör mig både glad, tacksam och ledsen. Glad för att jag har saknat dessa starka karaktärer och undrat hur de har det, tacksam över att de släpper in mig i sina privata liv och ledsen över att det i en framtid inte kommer att födas denna typ av människor.

Genforskningen ger oss valmöjligheter vi kanske inte borde ha. Genforskningen gör det möjligt för oss att välja bort de foster som inte faller inom ramen för det normala.

En del motståndare til den typen av forskning och därpå följande aborter hävdar att det kommer att leda till ett elitiskt tänkande och att så småningom kommer foster med en hjärnvolym som är mindre än X att aborteras. Det tror inte jag.

Däremot tror jag att vi är rädda för det som tillhör en minoritet, oavsett vad minoriteten består av. Färgade människor, flyktingar eller förståndshandikappade.

Att medvetet avla ett barn av kärlek och i längtan som man sedan tar bort för att t ex antalet kromosomer är felaktigt, är en rent egoistisk handling i mina ögon.

Ofta hör man människor säga: jag har ingenting emot förståndshandikappade, men nog vill jag ha friska barn, livet blir ju så mycket lättare för dem och de lever inte ett fullgott liv, så det är lika bra att de inte får födas.

Fråga Linda, Mats och Tobbe om de hellre inte hade levt alls, än att leva sina nuvarande liv. Kanske är det så att föräldrarna är oroliga över att behöva offra mer tid åt ett barn med särskilda behov?

Vem bedömer vilket liv som är värt att levas? Om de blivande föräldrarna skall göra det borde det i rimlighetens namn också forskas i sannolikheten att fostret kommer att drabbas av diabetes, ms, cancer eller andra svåra sjukdomar för att rädda dem också från lidande.  

Ett barn ber aldrig om att få finnas till, men när det väl börjat gro, tror jag att det vill födas och leva sitt liv. Även om det faller utanför normen. Tror inte du det? I så fall, fråga Linda och hennes gäng en gång till.

Jag såg någon på TV vädja till människor att sätta ut mat åt småfåglarna och rådjuren nu när det är så kallt och de inte kan hitta någon mat. Låt gå för fåglarna då - ska köpa mig ett fågelbord imorgon, fylla det med frön och hänga ut en talgboll - men rådjuren, nja jag vet inte jag. Ja, jag vet att de är söta, men de äter upp allt i trädgården på våren och så sprider de fästingar.

Apropå fästingar så lär det inte bli så många till sommaren, de överlever visst inte kyla någon längre tid. Rätt åt dem.

Och när jag nu är inne på att överleva kyla, hur gör myrorna? Vandrar de söderut eller gräver de myrstackarna neråt? De är ju lika många vartenda år i alla fall...

När jag tänker på ´fågelmat berättade min mamma nåt roligt för en tid sedan. Hon är gammal och lite skröplig och två gånger i veckan kommer hemtjänst och handlar. Mamma klagar lite på att en del pratar väldigt dålig svenska och att de städar dåligt, för att inte tala om att de inte skakar ut tvätten innan de hänger den. Hon skriver alltid en lista så att de inte glömmer vad de ska handla. Mamma hade skrivit ett grönt äpple men hemtjänst kom hem med en talgboll. Ridå.

...är helt fantastiskt. Förut har jag alltid sagt att man inte ska bo i storstäder på sommaren. Då ska man ju vara vid havet eller någon insjö, ha nära till smultron och blommor som bara väntar på att plockas.

Men det är ju nu, på vintern man ska bo nära naturen. Också. När snön ligger tjock och det är så där tyst ute som det bara blir när det har snöat. Att slippa se den där eländiga snön som i städer blir svart och sotig.

Så det enda jag kan komma fram till är att jag absolut gjorde rätt när jag beslöt mig för att inte flytta från Åland när jag blev arbetslös så att jag kan fortsätta mina promenader längs havsviken strax söder om huset jag bor i. Att se isen lägga sig, titta på isracing och isjakter som susar fram. För att inte tala om att åka tefat...

Det enda jag önskar mig nu är att snön stannar till i slutet av februari då det börjar bli dags att rusta för våren. Fram till dess ska jag njuta av att skotta snö när det behövs(det vore finfint om det kan ramla ner lite två ggr i veckan så slipper man tänka på träning), glädjas åt ungar på skridskor, skidor och snowracers. Rosiga kinder, apelsindoft och varm choklad i termos.

Tycker ni att jag romantiserar det hela en smula? Om bara snön får stanna kommer det att bli just så...

Nä inte dum i huvudet som du kanske tror att jag känner mig när du läser rubriken. Det är mer som om vindarna virvlat in och möblerat om lite mellan loberna. Tankarna känns nya och ovana.

Ungefär som det var när man var liten och böjde sig ner och tittade upp och ner mellan knäna på omvärlden. Folk cyklade upp och ner i himlen och vattenpölarna liksom hängde i asfalten.

När dagarna är grå och flyter lite i varandra och man inte ens vet om det är måndag eller lördag är det underbart att tänka nya tankar. Någon gång någonstans läste jag att 96% av våra tankar tänkte vi igår också. Det ska jag för egen del försöka att ändra på. I alla fall ska jag försöka att förnya minst 6% av tankarna.En tanke som jag ska ha med mig varje dag dock, är dubbelbottnad och därför oslagbar.

Tänk på att du är helt unik - precis som alla andra!

Att nästan vinna betyder för en del ett stort nederlag och för andra en stor tillfredsställelse. Vem kommer ihåg en tvåa säger många. Tja, man kan t ex ta "Idol". Där har det gått mycket bra för flera av dem som kommit tvåa.

För egen del är jag mycket stolt över min andraplats i Luciapokerkryssningen. Självklart var jag lite besviken en stund efter förlusten. Men när jag tittade i backspegeln och konstaterade att jag var nästbäst av 70 spelare och faktiskt hade kammat hem 46K, kunde jag inte annat än att vara glad. Särskilt med tanke på att jag inte begåvades med särskilt bra händer, men med en del tur (förstås) och massor av tajming gick det alltså nästan hela vägen.

Som vanligt var det en välorganiserad turnering och som vanligt var det urkul att träffa gamla pokervänner. Jag ser dem ju inte så ofta nu för tiden eftersom jag bor kvar på Åland och inte längre jobbar med poker.

Turneringen tog slut 15 minuter innan vi la till i Stockholm så det blev inte mycket tid till party på båten, vilket kändes lite trist eftersom man för en gångs skull tog en prisplats, så jag beslöt mig för att kliva av båten och åka till Gamblerz. Där spelades en liten turnering men det var svårt att hålla sig på topp och jag åkte ut efter ett par timmar. Istället testade jag i princip hela utbudet i baren, och ett par timmar senare åkte jag vidare till Krukan.

Där pågick en turnering och jag klättrade upp på en barpall och inventerade även deras bar. I alla fall kändes det så. Träffade Noelia och Lina och ett gäng andra gamla bekanta. När klockan slagit halv sex var det färdigfestat för min del och jag följde med hem till Noelia för att sova. Tack gumman för sängplats! Jag kan inte säga annat än att jag var mega-klen när jag vaknade.

Å sån hemlängtan jag hade, ni vet en sån där jag-ska-aldrig-mer-i-hela-mitt-liv-dricka-så-mycket-hemlängtan. Surrade lite med Noelia och tog mig sedan till Tegelvikshamnen och tack och lov fick jag en hytt på Cinderella för hemfärd. Kostade på mig en Spa-behandling ombord och sov sen som en liten prinsessa.

När jag imorse steg iland i Mariehamn hade det snöat och en röd sol var på väg upp på himlen och jag blev så otroligt glad över att vara hemma igen. En utflykt förgyller tillvaron alldeles bra, men att vara hemma är bäst. I alla fall oftast.

... kan sannolikt yttra sig på många sätt. En del MÅSTE tvätta händerna hela tiden, en del FÅR INTE bryta sina rutiner och ytterligare andra MÅSTE slå på en specifik lyktstolpe varje gång de går förbi.

Själv KAN jag inte låta bli att få spel på syftningsfel. Ibland är texter så illa skrivna så jag måste läsa dem flera gånger för att förstå innebörden. Just nu visas ideligen reklamsnuttar i TV om Kista och Sollentuna centrum. Nya Sollentuna centrum. Nya Kista centrum. Jaha ja, så nu finns det två Kista och två Sollentuna. Det heter ju Kistas nya centrum osv.

Fick just reklam via e-mail från en smyckessajt som pushar sin julbrosch. En liten tomte med en säck som hälsar. När sjutton började säckar hälsa?

Ja jag vet att det är petitesser och det är min absoluta uppfattning att språket ska förändras över tid, annars kan det inte utvecklas. Men det här kallar inte jag utveckling. Jag har inget emot att man använder t ex grym i en annan betydelse nu än tidigare.

Kort sagt; det är bättre både förr och nu.

Det var en björn, ett lejon och en gris som skröt för varandra;
- om jag vrålar så skakar alla av rädsla, sa björnen.
- om jag ryter så flyr alla i panik, sa lejonet.
- äh sa grisen och knyckte på nacken, det var väl ingenting, nar jag nyser går hela världen och får en vaccination.

Jag tror att det är första soldagen i november idag. I alla fall på Åland. Det var ju nästan så att man kände sig lite pigg en stund. Rivstartade  morgonen med att susa iväg till en kompis som brutit armen för att barnvakta hos henne när hon var på sjukhuset. På eftermiddagen var det höstmöte i golfklubben och det kändes bra att få höra om planer inför kommande säsong.

Sitter i soffan och slöar efter en långpromenad. Det har nu gått 1½ månad sen jag skadade ledbanden i en fot, och det räcker att jag går några hundra meter så svullnar foten upp och jag får ont. Surt. Passade på att inviga mina nya gåstavar. De har en pumpfunktion som gör att man tränar även överkroppen. Perfekt. De svajiga historielärararmarna - även kallat gäddhäng - skall bort till sommaren.

Börjar bli less på att vara utan jobb. Borde göra både det ena och det andra men det är svårt att komma igång. Soffan lockar och min TV har långa arbetsdagar. Tittar mycket på Animal Planet och vet en hel massa om ormar, hajar, lejon, servaler och en massa andra djur. Visste ni att det finns lodjur i Afrika? Jag hade ingen aning. Lite mindre än våra och med kortare päls.

Ormar förresten, jag tittar på ormprogram! Jag som har varit en av de största ormfobikerna i världen. Konstigt så det kan bli. Jag blev huggormsbiten för fem år sedan och på nåt mystiskt sätt försvann rädslan.

Respekten finns förstås kvar. När jag var i Thailand för ett par år sedan kom en kobra ringlande över fairway. Mäktigt att se, men lite läskigt också.

 En av männen som gick i samma boll som jag, kastade en golfboll mot kobran -riksidiot! mannen alltså, inte ormen - som blev rädd och arg, och jäklar vad snabb den var. Våra caddies bildade en mur mellan oss och ormen, inte för vår skull utan för ormens, så att inte nån av oss skulle försöka döda den. Kobror är heliga i Thailand och rättrogna buddister dödar inte kobror.

Två hål senare stod samme korkade man i en bunker för att slå sin boll och pang så ramlade det ner en trädorm precis bakom honom. Haha..där fick han smaka sin egen beska medicin.

Hur som helst, första advent nalkas och det ska bli mysigt att sätta upp adventsljusstakarna. Här på Åland julpyntar man redan dagen före första advent för då är det lillajul. Jag tänker dock hålla på mina egna traditioner och pynta till Lucia. Och så ska jag förstås koka egen glögg efter farmors recept.Så, jag kanske inte hinner jobba när allt kommer omkring...

Idol väcker känslor uppenbarligen. Ikväll har det haglat glåpord över Rabih och hans usla sång. Juryn sågade honom, och själv undrar jag hur han någonsin kom med. På Facebook skrevs det spaltkilometer minuterna innan han blev utröstad och även minuterna efter.

Jag gjorde likadant förstås. Aldrig har så många röstat i Idol som ikväll. Eftersom jag bor utanför Sverige gjorde jag det inte. Men för övrigt var mitt engagemang lika stort som alla andras.

Tänk om vi lade den energin på att bota cancer eller utplåna svält och krig istället.

Tänk om.....

Både länge och väl har jag funderat att utöka familjen med en hund eller en katt. Ett problem är att han eller hon måste ha ett EU-pass och vara rabiesvaccinerad. Visst sånt kan man fixa, men det finns ett stort men här.

Efter en rabiesvaccination måste det gå minst 120 dagar innan man gör ett antikropptest. Om inga sådana finns då, gör man om vaccinationen och ett nyst test tas efter ytterligare 120 dagar. Så vad göra? Stanna på Åland i fyra månader? Eller om inga antikroppar finns; åtta månader?

Nej, jag får nog avstå tänkte jag tills jag igår såg på TV att det finns flera sajter som tar hit gatuhundar från Syd- och mellaneuropa. Vitsen är att när de kommer har de alla vaccinationer, chipmärkning, eu-pass och hela baletten fixat. Så jag gick in på den sajten som nämndes. Och där fanns hon, föremålet för min ömma låga.

En liten äldre dam, ca 10 år. Så om inte jourhemmet behåller henne kommer hon att tillbringa sin ålderdom med mig.

Här är hon, lilla Fröken Rufsig.

Jag skulle vilja vara en brunbjörn och få gå i ide nu. Inte för att jag egentligen tycker att allt är hemskt bara för att det blir mörkare och kallare hela tiden, utan för att jag är inne i en period när jag drömmer mycket och väldigt intensivt.

När jag vaknade imorse hade jag hunnit med en resa genom Nepal, med ett långt stopp i Katmandu, rida yak och klättra i Himalaya. Eftersom det var kallt om händerna - glömde vantarna hemma - lämnade jag truppen som jag klättrade med och tog mig vidare på egen hand.

Bakom en klippspets hittade jag plötsligt en mur jag följde och gick och gick och gick. Plötsligt var jag vid en järnvägsövergång och när tåget passerat tog jag mig över spåret och kom in i en söt liten väntsal.

Jag gick fram till biljettförsäljaren och frågade var jag var nånstans, och han pekade på en stad med ungefår 48 bokstäver i namnet och sa att jag var i Tibet. Plötsligt visste jag i drömmen att det bara var en dröm, och att jag inte alls hade besökt två nya länder.

Trots det fortsatte drömmen med en god middag och sen en natt i en sovsal. Det har nog aldrig varit så skönt att sova som där och då, utsliten som jag var efter allt klättrande.

Det finns många sätt att stödja de kvinnor som drabbas av bröstcancer. För egen del har jag - förutom att jag satt in pengar till forskning - köpt Rosa Armbandet. Det är så fint och det känns roligt att bära ofta, för kampen måste pågå hela tiden, året runt.

Köp ett armband till dig själv, i julklapp till några du bryr dig om. Det kan vara du själv som drabbas nästa gång. Eller din mamma, fru eller dotter. Alla som får bröstcancer är någons bästa väninna eller kanske syster.

Jag har kontaktat några väninnor och tillsammans har vi köpt 23 armband. Bra jobbat tjejer. Anna som tillverkar armbanden har t o m skrivit ett inlägg på sin hemsida.

Gia

www.hildestamdesign.se

Är jag möjligen Ålands blivande Anna Anka? I min chatt med min suveränt roliga systerdotterdotter utspelades följande dialog:Isabella: Hur går det, får du något jobb?
Jag: Nä, det är magert på fronten, och till en del tjänster är det mer än 50 sökande, med en population på 27500 är det oerhört mycket.
Isabella: Vad har du för planer nu då?
Jag: Jag söker ju allt som jag möjligen kan tänkas passa för, och några fler. Jag får väl försöka hitta mig en rik ålänning och bli hemmafru.
Isabella: Gia Gås!! Haha.

Igår fick jag nej på ytterligare ett jobb, så att inrätta sig i en gåsmarsch är kanske snart det enda alternativet.

Det känns som om kommentarer är överflödiga, bara Njut!

                                         R&B

Mitt lilla bonusbarnbarn är nu 17 dagar. Igår var jag barnvakt i två timmar. Vi hade så mysigt på vår promenad i solen. Han låg vaken en timme och var så nöjd med livet. Sen blev det lite ledsamt när han blev hungrig, men han grät inte hela tiden utan lät sig tröstas av att jag "tulade". Det är en liten mollvisa som de flesta spädbarn gillar, så även Bubba.

Jag fick mitt i sången ett stort och långvarigt leende. Socialstyrelsen eller nån annan inrättning hävdar att de inte ler förrän vid ca 5 veckors ålder. Bubba log. Pilutta dem!! När lyckohormonerna rusar till bara vet man...

Den här helgen har varit fantastiskt bra. Inledde med att arbeta i fredagskväll=mat på border.

I lördags var det dax för livesatellit till Paf Poker Challenge som hålls i Ålands nya kongress- och kulturhus Alandica 15-18 oktober. Buy-in är €660 och det kommer att bli en riktigt bra pokerhelg. Kom hit för bövelen. Se här: PPC. I alla fall så var det två garanterade biljetter i livesaltelliten och jag knep den ena! Grattis mej, eller hur?

Som grädde på moset lämnade jag in en Dagens Dubbel på kul. Tio-kronors singel rad och den satt som en smäck till oddset 67,52. Man kan ju tycka att det var skit att man bara satte en tia, men inte jag inte. Jag är så nöjd så länge jag går plus.

Så klart har jag lämnat det bästa till sist. Denna härliga söndag som har innehållit det mesta. Framför allt har jag fått träffa honom. Mitt lilla bonusbarnbarn. Mandelformade forskande ögon, små små händer med långa långa fingrar och en ögonbrynsrörelse som är på pricken lik morbrors. Och så luktade han så gott! Tyvärr har han nog lite kolik, för han var väldigt ledsen. Fast då fick ju jag en anledning att gå runt och bära på honom...

De senaste veckorna har nog Anna Anka väckt mest debatt i svensk media. Hennes kvinnosyn blir man ju mörkrädd av, ja faktiskt hennes människosyn över huvudtaget. Som hon behandlar sina barn; det borde vara straffbart. Personalen som hon använder som sin privata dörrmatta.

Det var så befriande att höra Henrik Schyffert i Skavlans program säga: "Det är ju spännande att vara gift med någon som har samma kvinnosyn som Usama Bin-Ladin."

Det känns som om fler kommentarer skulle vara överflödiga.

För länge sen, i landet bortom sa många människor att jobba i bar är ett riktigt glidarjobb. Det tyckte jag inte då - eftersom jag extraknäckade i bar - och det tycker jag absolut inte nu heller.

Igår kväll provjobbade jag i baren på Park här på Åland. Jag trodde så klart att jag skulle gå dubbelt, men så var det inte. In i hetluften med en endaste gång. Baren var lite svårjobbad och kassan liknade inte något jag jobbat med tidigare. Undermenyer och färglagda knappar i ett system jag fortfarande inte fått kläm på.

Rutiner med stängning är ju alltid lite knöligt, men här var det riktigt omständligt. För säkerhets skull ligger dryckesförrådet en trappa ner och hiss saknas, så bära och släpa efter stängning kl 02.00 stod på schemat. Fördelen är att jag sparar in gymkostnader, jag har träningsvärk nästan överallt idag.

Dock var det trevliga och förstående gäster, en trubadur som sjöng låtar att gnola till men vi hade rätt många finska gäster. Efter två lektioner känns det livsfarligt att försöka sig på att prata. Då får man ett antal smattrande ord med många y,ä och ö rakt i örat och sen står man där med sin tvättade hals och måste prata engelska i alla fall. En hel del finnar vill prata finska, ja de tycker till och med att de kan kräva att få göra det eftersom de faktiskt befinner sig i Finland.

Summa sumarum, det känns att man inte är purung längre, det tar längre tid att lära sig ett nytt språk och jag är definitivt klenare nu än förr. Fler hissar åt folket!

I två dygn har jag nu susat omkring i den fantastiska känslan av att ha blivit bonusmormor. Eufori är dagens understatement, snarare liknar det hur det känns att bli mamma. Hisnande lycka som plötsligt byts ut tll snyftningar av lättnad och en känsla som inte går att beskriva.

Hon kämpade som en tiger i över två dygn och till slut kom hennes lilla lejonunge. Han har fått ett starkt namn; Leon. Och utan att vara det minsta partisk vågar jag påstå att han är den sötaste bebis världen skådat. På pricken lik sin söta mamma.

Är han inte bedårande?

Jag undrar om inte jag antagit en större utmaning än vad jag kan bemästra. Igår kväll var det då dags för första dubbellektionen i finska. Vi var 16 stycken från ett antal nationer som Syrien, Sverige, Rumänien, Portugal, Ryssland och självfallet var det ett antal ålänningar med. Det gjorde mig lätt misstänksam eftersom jag vet att de läser finska i typ 8 år i grundskolan och då är man ju inte precis nybörjare.

För det var det som stod i kursbeskrivningen; att den var för nybörjare och att man inte behövde några förkunskaper. Finska på finska helt enkelt, med tal och skrift i fokus, inte grammatik.

Efter en kvart var jag gråtfärdig. Kallsvettig, varmsvettig, rödflammig på halsen och med skenande puls. Jag förstod baske mig ingenting. När en av åländskorna ställde en fråga på finska och det kom ett rappt svar blev jag förbannad. Jag frågade runt och av 16 var det tolv som inget förstod. Jaha ja, var det meningen att jag skulle lägga ca 100 euro på kursavgift, lärobok och ordbok och riskera att inte lära mig nånting?

Jag kände mig helt värdelös, och eftersom finska absolut inte har nån som helst likhet (om det nu var nån som trodde det) med den indo-europeiska språkstammen kunde man inte ens gissa vad som sagts.

Så småningom lärde jag mig i alla fall vilka tider man säger god morgon, god dag, god kväll och god natt. Vilket alltså betyder att om jag och Han tar sovmorgon och vaknar efter kl 10 är det inte korrekt att säga god morgon. Jag ska vara civilt olydig och strunta i det. Man får väl förutsätta att inte finskaläraren smyger in på nätterna i våra bostäder för att höra att vi pratar korrekt.

Nu sitter jag på båten med mina finskaböcker uppslagna, men här kan jag ju inte sitta med högläsning, folk kommer att skratta ihjäl sig och då blir jag anklagad för massmord. Ikväll ska jag softa hemma hos Lena, och imorgon kommer Han och barnen. Vi ska gå på Skansen, köpa en Playstation och barnen ska frossa i nån stor leksaksaffär. Förmodligen blir de mindre nöjda när vi vuxna ska belöna oss med lite frosseri på IKEA. Visst har de kvar bollhavet?

Snälla Noelia lånar oss sin lägenhet och barnen ser fram emot att få leka med familjens kanin Molle.

På söndag blir det slutligen att storhandla mat. Läste i Ålandstidningen att en kvinna på Åland (fyra personer i familjen) åker en gång i månaden till Norrtälje och storhandlar. När färja och bensin är betalt stannar slutsumman på 300 euro mindre än om hon handlar allt på Åland.

Det är ju för tusan 36 000 kronor på ett år. DET kan man ju göra nåt riktigt kul för.

Trevlig helg!