Metrobloggen

Alltså när vi träffades var jag så smal, så smal, och jag bodde med Nathalie. Jag lånade hennes jacka som jag egentligen tyckte var alldeles för tjejig för mig, men jag hade inget alternativ egentligen. Jag bodde i lägenheten, den där fina jävla lägenheten som jag älskade, men nu i efterhand så kommer jag knappt ihåg hur det var, vad jag gjorde, det är den där hösten och vintern 2007 som är som bortblåst, heck, två jävla år har gått sen dess och vad var det jag sysslade med egentligen? Jag har lättare att komma ihåg när jag tänker på vad som fanns i min garderob. Jaha, den dära vit/röda tunikan som jag hade återträff med den sommaren, då kan jag på något sätt förstå i vilken sinnesstämmning jag var i. Så, den hösten, jag gick fortfarande på Långbro, och jag fotade en bro.

Jag hade Nathalies jacka, röda tygskor från H&M, åh, dessa skor, dessa älskade skor i vitt som jag vurmade för, dom var söta och lite misslyckade, precis som jag och alla mina karlar, det var dom och mina dansskor på Trädgården. Jag fotade en bro och du fotade mig, vi satt på en parkbänk ett tag, jag var bakis och nykter och nervös, ovan vid att inte snurra.

Jag var liksom så liten, min garderob var full av skit, men det bästa skitet, som Puckos gamla kostymbraller och den där tröjan jag råkade köpa fel en gång på AA. Vinet flödade och det var tidig vår på Boule och Berså, jag hade hoppet i behåll, hoppet om oss, om framtiden, om livet, jag var i mitt esse som hade hittat något så bra, något så fint. Den bruna skinnjackan gjorde mig oövervinnerlig, när jag satte på mig den så fick jag Hulkens styrka och Spindelmannens smidighet, jag var världsvan och berest, längst och vackrast. Jag älskade den så mycket, jag hade köpt den för fula pengar och det kanske det var därför den var så fin, för att den var lite skitig i hörnen liksom, som gårdagens disk eller en svag doft av sex.

Vår och sommar på Långholmen i för liten klänning som jag köpte när jag och Henrik fortfarande var tillsammans, och den alldeles för stora munkrocken som fick träffa så många på Trädgården sommaren innan. När det sommaren sa adjö så fick den sitta kvar, vintern var ju så sval de två åren, jag gick runt i två sommarjackor och en extra tjocktröja och det var jävla bylsigt och trångt men det gjorde inte så mycket. Jag jobbade mycket och slutade bry mig om att vara sådär snygg hela tiden. Batiktajtsen inhandlades och jag gick upp en del i vikt. Jag var liksom inte lika glad, eller jag var mindre ledsen men också inte lika glad. Jag gick ständigt omkring i ett nöjt tillstånd, som att livet var väl ändå helt okej, men inte sådär spännande och fartfyllt som jag vill ha det. Vi bråkade mycket också, varje gång vi gick ut, men inte alls lika mycket som på senaste.

Sen slutade jag bry mig över huvud taget. Jag förseglade mig i din lägenhet och tappade allt var medvetenhet heter, det var inte så att jag inte orkade, jag bara ville inte. Det är här som mycket försvinner, dessa gråa, tråkiga dagar som på något sätt lagras och blir ihågkommna som en ena stor massa, en deg av något odefinierbart. Men där har jag nog även fel, eller har vi kommit så långt att vi är inne på 2009? Det är som att det har funnits två liv, två helt olika Nadia som har gjort helt olika saker. Prisca-vintern, kvällar med alldeles för dyrt vin på Riche och dåliga mornar, det var en snålblåst att vakna upp varje morgon och tänka på att jag kan göra det här utan problem, bara det att något sa nej liksom. Någon jävla äcklig ömhet, någon ruskig respekt, vete fan om det kan kallas kärlek, men jag antar det.

Sen kom sommaren och du var kortklippt och tog sepiabilder på Skansen, jag grät en kväll på bussen när hela den här Malmökarusellen drog igång, vi firade ett år och du fick en klocka, det var uteserveringsmiddagar på Debaser och jag var fan en sån jäkla bra brud alltså. Jag flyttade in i huset, detta underbara hus som är mitt, bara mitt, ingen ska få bestämma någonting här inne, det är fan min vackra borg som jag styr och ställer över, men det hör inte hit utan jag tror bara att när det drog igång, när allt det här började, den där dagen då du bara kom hem och berättade hur livet låg, det var den kvällen då jag dog lite och slutade kämpa. Jag har fan bearbetat och gått igenom och undrat och grinat helt själv, sen dess, och att jag nu fick nog, det skulle lika gärna ha kunnat hänt när som helst. I julas, i somras, i höstas, för allt mitt hopp, all min vurm, det började långsamt sina tills det inte fanns någonting kvar.

Nu börjar en helt ny period, ett helt nytt kapitel, och det kommer bli snoppshorts, träskor, skinnpaj och hockeyfrilla. Eller så kommer det inte alls bli det, utan jag kommer gå helt bananas och bara sätta mig in i något helskevt, vad fan vet jag, jag har suttit och skrivit i två timmat, jag har inte onanerat på två veckor, jag är i ett konstant bakfullt tillstånd, jag njuter av att någonstans leva lite mer på gränsen än tidigare, jag tänker inte älta, jag har liksom redan gjort det. Jag bara önskar att tiden kunde gå fortare, bara lite lite fortare, sådär så att jag kan slappna av lite mer, att jag kan andas lite lättare, så att jag slipper höra saker, jag vill slippa allt skitsnack och bara kunna få leva liksom. För helt ärligt så tänker jag inte längre än vad näsan räcker, och det är det som är så bra, för när man börjar fnysa in i saker som man egentligen inte behöver gå igenom så blir det bara pannkaka av allting och det slutar illa.

Det skall tilläggas att jag inte har en aning om vad exakt det är jag har skrivit i detta milslånga inlägg, men det här är fan sista gången ni får läsa om K och vårt liv tillsammans, för det finns inte längre. Jag hänvisar nu till min helt nya och färska singelblogg. Ni får adressen alldeles strax, jag måste bara ta tag i den först.

Ja, imorgon bär det av upp på taket. Jag måste då skotta hela taket, för annars kan det bli litet för tugnt och falla in. Ja, in i huset då. Jag sitter liksom lite som på nålar hela tiden, för tänk om det inte går att vänta tills imorgon, tänk om vi måste skotta nu, då kommer ju taket att rasa in inatt när vi sover så vi inte märker det sen kommer vi inte vakna imorgon.

Jag är i alla fall tokförkyld och har tänt tusen ljus hemma, för snart kommer Älskling hem från Ica och har köpt käk och film, så ska vi ha det så jävla bra här hemma. Spenat- och fetapasta med citron och pinjenötter, stenugnsbakat surdegsbröd med baba ganoush och tapenad, chokladmousse med bär och hemmagjord chokladsås med bär, kesella och short bread. Fy fan vilken kväll. På det blir det En Kvinnas Doft, Iron Man och Tillbaka till Framtiden 2. Alltså. Jag tror inte att denna kväll kan bli bättre. Hej egg!

Jag är fruktansvärt trött på denna vinter. Min hals går bananas och vägrar läka. Det är så kallt att jag måste ha dubbla långkalsonger. Vi betalar en hutlös elräkning. Men annars är livet ganska så fint. Jag längtar till våren då jag kan ha färre tjocktröjor och tunnare skor. Jag längtar till sommaren då jag ska cykla mellan parkerna i shorts, sandaler och fransjacka. Jag längtar tills jag får nakenbada i Glasan och gå hela jävla backen upp igen. Svettas på jobbet. Behöva raka mig uner armarna. Kunna sova med öppet fönster. Sitta på verandan och dricka té tills solen går ner och sedan upp igen. Jag och Pälskling ska lyssna på så bra musik hela nätter, spela piano och gitarr, laga middagar till hudratals, grilla, parka, mysa, sova, skratta, sola, och ha en så jävla underbar sommar. Lite som här. Man kommer hem efter jobbet så sitter det folk och grillar i min trägård. Det, mina vänner, det är trevligt. Så, öppet hus från och med April, ända till Augusti.

Det finns inget bättre än att vakna, gå ut i köket och se gårdagens middagsdisk. Det är som en påminnelse om hur mysigt man hade det igår. Det är fan så det ska se ut hemma.

Ja, som alltid med vintern kommer inlägget om min älskade vinteralkoholism! Jag är nästan ensam hemma för det mesta, jag jobbar oftast sent, jag har vänt på dygnet, och en oväntad semester har gjort att festandet har tagit över livet totalt - men mest på gott! Dagar av socialisering gör mig överlycklig och får mig att må som en gudinna. Att ha ett sådant socialt nätverk som jag har är få förunnat. Jag älskar mina vänner - helt och hållet. Varenda en. Den som dyker upp på Lilla Hotellbaren när jag är där helt själv, dom som sen skyndar sig dit när det gänget har dragit, han som bjunkar på vin och öl en helt lördagkväll, hon som sitter på the Liffey på söndagar, ah, dessa söndagar som alltid spårar ur, och de små stackarna som väntar i tio minuter till bara för att jag inte ska få sitta själv för länge på Carmen. Jag älskar er! Ni är underbara vänner som kommer med lavendelsocker och som förstår och som tar hand om och som accepterar och som tänker på en och som skrattar med en och som gråter med en. Ni är så pass vackra att jag måste säga att man kan inte ha bättre vänner. Man kan inte det. Det värmer liksom så fint, ända in i hjärtat.

Jag bor i en villa på cirkus sjuttio kvadrat, tillsammans med mina två bästa vänner. Sanna & Nathalie.

Huset är min morfars, och han bor nere i friggan.

Sanna och jag har känt varandra sen dagis, och jag och Nathalie har känt varandra sen lågstadiet.

Nathalie har två katter. Det här är Salve...

...och det här är Ines.

I vintras bakade vi lussekatter, jag och pojkvännen. Det gick under förväntan.

Jag vet att jag har sagt det hundra gånger förut, men jag är bara så stolt. Jag, Nathalie och Sanna har målat om hela huset själva. Vi gjorde det på fem dagar och då är nästan hela huset i pärlspont som man måste pensla på. i hallen krävdes fem lager vitt för att det skulle bli bra.

Vi är hundvakter just nu, till världens fulaste hund, Miklo. Det är en mops. Han vill gärna vara kompis med katterna. Katterna vill inte gärna vara kompis med han.

När Pälskling var uppe förra helgen så ordnade vi alla mina hyllor efter färg. Jag är sådärnöjd, men det får vara så ett tag.

Lampan köpte jag på auktion uppe hos mamma i Hälsingland, och jag älskar den. Masken på köpte jag på impuls när jag var 16, jag hade aldrig sett något galnare och roligare. Plåtasken med rosor är min hemliga låda, den är full av sorgliga gamla saker som man helst inte kollar på så ofta. Men den innehåller även väldigt fina klistermärken som är min mors gamla.

Jag har inga gardiner, och ingen plats för mina kläder, så här får dom hänga. Den röda sammetsjackan ni ser till vänster än min mest sinnessjuka jacka, när man har den på sig känner man sig som Michael Jackson och Jimi Hendrix på samma gång. MC-jackan fick jag köpa av min bästa väns mamma, och det är tur det, för när jag tar på mig den så får jag ett mod som jag aldrig har känt förut. Tavlan till höger köpte Sanna till mig. Hon har något liknande som jag har tjatat på sedan länge, så när hon såg den uppe i Dalarna på loppis så köpte hon den till mig. Bara sådär. Jag blev så glad.

Mina smycken kanske inte är mycket värda, men dom är otroligt vackra och jag har helst på mig alla på samma gång. Mycket har jag snott från min mamma eller min Gudmor, men den runda ringen köpte jag faktiskt i London sist jag var där. Silverkedjan med den stora platta stenen fick jag av pojkvännens föräldrar när jag konfirmerade mig.

Jag älskar små askar och krukor, och den här har jag fått av Susannes mamma. Det blå-gula fatet har min mamma bankat ihop för länge sen. Jag har hårnålar i krukan och silverkedjor på fatet.

Egentligen så tror jag inte att man ska ha speglar i ett sovrum, men när man bor tre stycken är det inte schysst att sprida ut allt. Så jag har nyttigt placerat mitt emot sängen, sådär som man absolut inte ska ha.

Min tapet är sockersöt. Guld och rosa blandat med körsbärsblommor och pippifåglar.

Plastrosorna fick jag av en gammal gymnasiekärlek.

Orkideen är i tyg. Jag köpte den på Indiska för många år sen, jag har aldrig riktigt kunnat ta hand om levande växter. De små hyllorna bakom köpte jag när jag var sexton. Jag satte upp dom för första gången när jag flyttade hit. En gul Buddah myser med en liten Babusjka, och bredvid den myser Jesus med en säl.

Krucifuxet har Linnea eller mamma köpt till mig. Båda kom hem med Jesusprylar ungefär samtidigt, har litet svårt att sära på dom... Det hänger övanför sängen, sådär härligt vakande.

Jag har väldigt svårt att komma upp på morgonen och då är det bra med sånna här väckarklockor. Tyvärr så räcker det inte alltid, men oftast.

Tre av mina favoritplagg. Den fina blusen som har armar som vaginor, yllehatten och mormors gamla lådväska.

Det var allt för idag.

Trots mensflöde och sömn till fyra så har det varit en riktigt bra dag. Jag kom över en riktigt söt blogg och jag fick reda på att jag bara har två omtentor att göra. Eventuellt en komplettering också, men jag har gjort den så han kanske ser över det. Fan vad bra. Jag är så jäkla inspired.

Jag klippte mig ju igår. Jag kom på varför jag helt bara klipper mig en gång om året. Jag hatar ju att gå till frisören. Jag är alldeles för otålig för att sitta still i en och en halv timma. Det går liksom inte. Hon var trevlig, men disträ. Hon massakerade min hårbotten när hon fönade håret. Den var jättehård, hennes jävla borste, och jag hade röda märken i pannan efteråt. Jag undrar om hon var arg på något. Jag undrade om hon var arg på mig, fast egentligen på sig själv, för vi hade lite lika näsa och då tänkte jag att jag påminde henne om sig själv men sen så har jag lite för vild fantasi ibland också. Frisyren blev i alla fall så sjukt fin att jag är toknöjd. Kommer definitivt gå dit igen, om jag vill behålla denna vackra frisyr, det vill säga. jag råkade även köpa kläder för sexhundra spänn på Weekday, men dom var på rea och jag har inte handlat kläder på länge.

Igår skottade jag och tvättade mina lakan direkt efter att dom hade åkt av sängen. Jag kände mig så huslig. Jag ska försöka gå ner i garaget och skaffa fram lite spikar också, sen ska jag hänga upp tavlor och krokar här inne, i mitt lilla kyffe. Jag älskar mitt rum. Det är det finaste, underbaraste, vackraste rummet som någonsin har funnits. Jag tänkte låna Sannas kamera idag och ta litet kort, så ni får se på undret.

Mensvärken ska bort snart, sen ska jag hoppa i duschen och göra mig fräsch. Tänkte gå ut en sväng ikväll. Hej egg.

Imorgon bär det av till Eva på Hårgänget. Ja, hon ska minsann få klippa mig. Sexhundra tar hon, fan, jag skulle ha frågat hur mycket hon tog innan jag bokade tiden. Aja, det får helt enkelt bli sexhundra. Det spelar faktiskt inte så stor roll för mig, jag klipper mig en gång per år och då får det faktiskt kosta lite. Jag har haft så många frisyrer genom åren. Jag har varit helt snaggad, haft under cut, spockfrilla, munkflint, långt och slitet, kort och tantigt (det var INTE det jag ville ha dock). Det jag har trivts allra bäst i är nog långt. Eller luggen kanske. När jag och H gjorde slut, eller precis innan faktiskt, så bokade jag tid hos världens bästa Camilla på Mohair, och fick en frisyr som jag aldrig kommer kunna ha igen. Det var liksom inte bara frisyren, utan så mycket runt omkring den. Jag hade precis fått så långt hår att jag kunde känna topparna på nyckelbenen och jag böjde huvudet och det var så oklippt och tjockt att jag såg ut som Ronja efter varje dusch. Det tog mig 30 minuter att föna det torrt och det var nästan kolsvart efter alla mörkbruna färgningar. Sen gick jag dit utan större hopp. Jag har aldrig kommit overens med frisörer, eller det är inte så att vi blir osams, men jag har aldrig kunnat kommunicera med dom. Alla andra i salongen har pratat friskt med sina frisörer, och jag har bara suttit tyst. Det är inte för att jag njuter speciellt mycket heller, är faktiskt ganska håröm och hatar massage vid schamponering, utan vi har bara inte så mycket att prata om. Men Camilla och jag, vi hade en flytande och fin konversation om allt mellan himmel och jord. Vi hade en sådan fin stund tillsammans. Och håret blev magiskt, just kanske för att hon redde ut mitt Ronja-hår, för att vi hade en sån fin timma tillsammans och för att jag gick därifrån med helt nytt självförtroende. Jag tror att jag piercade mig några veckor senare, och ytterligare några veckor senare gjorde jag slut med H. Och frisyren var med mig hela vägen. Min vackra frisyr. Jag gick till henne ytterligare en gång för att skaffa den snyggaste luggen, flatluggen. Tänk Anna i Tillsammans. Hon klippte den och berättade att hon skulle åka till Australien. Jag blev väldigt ledsen men det var kul att se henne på Trädgården innan hon åkte.

Ja. Sen var det bara att leta efter en ny frisör. Jag har gått till tre sen Camilla. Min pojkväns pappa, Elias på Klippoteket och Nathalie, min huskamrat som går frisörskola fortfarande. Nathalie klipper mig gratis och det är ju skitbra, pojkväns pappa klippte mig också gratis, toppenbra, men för mig har det alltid varit sådär lite speciellt att gå till frisören. Det är en lyx som jag unnar mig en gång om året, och då går jag gärna till hypade ställen som ska vara skitbra. Hårgänget, till exempel. Där betalar jag gärna 600 spänn för att det ska gå fort, för att dom ska fatta vad jag menar och för att jag inte ska behöva åka så långt, och mest för att jag bara gör det en gång om året. Jag vill inte behöva vänta på lärare, eller se kort på barnbarn, eller ha dåligt samvete över pengarna, eller något sådant. På sin höjd vill jag berätta om mitt liv för en person som kommer glömma bort det tio minuter efter jag har gått, eller helt höra en annan persons livshistoria. Den som hen berättar varje dag för de flesta kunder, men som jag alltid lyckas ta med mig. 

Elias på Klippoteket var så bra. Han ägde. Han fattade precis vad jag menade. Anledningen att jag går någon annan stans denna gång är för att innan Hårgänget blev så stora som dom är nu så var dom jäkligt bra på sinnessjuka frisyrer. Det var dit man gick om man ville ha en litet mer edgy frisyr. Och det är därför jag går dit nu. Jag ska testa om det verkligen är så.

Ja, alltså. Jag tror ju alltid att jag är så ocool, typ den ocoolaste människan på hela jorden, så jag har aldrig vågat gå dit tidigare. Jag bokade tid en gång, men vågade inte dyka upp. Så cool och modig är jag. Men imorgon ska jag gå det. Jag kan alltid spatsera med att jag ska bli präst liksom...

Denna konstanta trötthet måste bero på vintern. Det enda jag vill göra är att sova. Hela dagar. Sova mig igenom snön och kylan. Idag var det så kallt ute att jag tog på mig två mössor. Jag upprepar: två mössor. Så kallt var det. Sen hade jag tjockstrumpbyxor, strumpor, raggsockor, benvärmare och mamelucker under jeansen. Och två tjockiströjor. Jag orkar inte mer! Jag är ju inte gjord för detta väder! Jag har ju inget underhudsfett alls! Mitt rum börjar bli varmt nu i alla fall, efter sådär en tre månader. Imorgon ska jag städa ur det och flytta på byrån som står framför elementet så att det blir ännu varmare. Då kanske jag till och med kan sänka lite.

Jag och K sorterade alla mina hyllor i färgordning här om dagen. Jag är inte helnöjd, men nöjd är jag. Det ser fint ut, liksom. Imorgon ska jag dra och köpa pennor och papper, sen ska jag sätta igång att rita. Riiiita. Rita för hela slanten. Fan, nu kom Inez ut ur mitt rum. Hoppas att hon inte har gjort nått, om ni fattar vad jag menar. Jag vill inte hitta en pöl i sängen. Då kan det ske så att jag ignorerar den och somnar i alla fall, så det är nog bäst att jag inte söker efter den.

Afro har inte varit hemma på en hel vecka. Det gör mig orolig i själen. Moffe var hemma här om dagen, hoppas han kommer och äter snart. Mina fina katter. Älskade dumma katter.

Ja, alltså. Jag hade inget vettigt att säga för jag är så jäkla trött, så jag ska nog bara knyta mig nu. God natt.

Ja, Pojkvän har ju flyttat nu. Han drog i lördags. Det var jobbigt och gråtigt och alldeles för smärtsamt för att jag skulle orka med det. Vi sa hej då utanför Centralen och sen drog jag och jobbade. På kvällen gick jag på fest och dansade hela natten. Dagen efter sov jag till sju på kvällen och sen kollade jag på film. Dagen efter det jobbade jag, vilket var igår då, och på kvällen hade jag och Sanna jättetrevligt med vin på Indigo, och idag har jag också jobbat, sen var jag på Carmen ikväll och det är fan första gången som det har känts riktigt jobbigt. Jag och min pojkvän träffades på Carmen. Det var inte meningen på något sätt, utan efter fyra glas vin så var han bara där, och han såg skitdryg ut och jag tänkte "Han är den enda killen på Carmen som jag aldrig kan få". Nästan varje dejt vi hade avslutades på Carmen, innan man åkte hem det vill säga. Fyra månader senare övertalade jag honom att bli tillsammans med mig, vi satt under trappan vid de höga borden, på Carmen. Hela förra hösten spenderade vi tisdagar med att dricka öl på Carmen. Varje gång jag går in så frågar Yosif var Brorsan är, och jag kommer ihåg att jag tänkte länge på om han verkligen trodde att vi var syskon, och om så var fallet, vilken jävla äcklig relation han måste tycka att vi hade. Innan min pojkvän åkte bad han Mike hålla ett öga på mig, halvt på skämt, halvt på allvar. Vi var på Carmen då jag frågade vad han röstade på, och ångrade mig. Vi var på Carmen och höll händerna under bordet på vår första dejt. Jag vet inte hur många sms jag skickade till honom när vi dejtade och skrev att "Jag är på Carmen, kom hit!". Tillslut fanns det inga nya sätt att skriva det på att jag fick skriva det baklänges. Vi har haft så stora bråk på Carmen, bland annat den dagen då vi firade vår årsdag. Vi har också varit så nyförälskade på Carmen. Jag blev kär i min pojkvän på Carmen. Allt, hela vårt nya, jobbiga, heta, underbara, bråkiga föhållande började på Carmen. Det där jävla Carmen. Sen fortsatte det på Carmen. Fram tills förra tisdagen, då vi var på Tisdags-Carmen för sista gången på ett sånt där regelbundet sätt.

Så det var lite jobbigt att vara där idag.

Jag skulle vilja vara mer kreativ. Jag och pojkvännen råkade gå igenom mina gamla kreativa lådor och hittade massor med roliga saker från min extremt roliga, men destruktiva singelperiod 2007. Jag måste säga att jag är en rolig brud. Jag kan vara så självironisk att jag dör av garv. Vad ska jag säga, the best joke is on yourself, det måste ni hålla med om. Problemet är att jag tar mig aldrig tid längre. Jag sätter mig aldrig ner och försöker. En av anledningarna kan faktiskt vara att jag inte har något som helst bra material hemma. Alla tuschpennor har torkat ut och alla mina pennvässare har försvunnit i alla flyttar, men det kostar ju inte så mycket att köpa papper. Fan, det ska jag göra nästa månad. Köpa lite grejer på Matton. Det blir som ett litet mål för nästa månad. Så länge får ni stå ut med ett gammalt självporträtt som jag gjorde i gymnasiet, det är det enda jag har på datorn.

Jag skulle vilja göra massa listor. Alla bloggar som jag går in på har listor. Listor om vilka album som var bäst, om vilka filmer som var mest sevärda, och milslånga listor på året som gått. Så jag kanske ska göra en sån. Året som gått.

Januari.

Jag var inne i min snyggperiod när jag bodde hos pappa på Östermalm.

Jag lärde mig att gå i högklackat. Typ.

Februari.

Jag blev med dyra glasögon som jag knappt använder.

Mars.

Jag hittade pälsängermammor i min säng.

April.

Jag målade och tapetserade ett helt hus på fem dagar.

...sen flyttade jag in.

Maj.

I Maj kollade jag på sjukt mycket Supernatural... Kan ha varit den bästa månaden...

Juni, Juli.

Tyvärr så togs inga bilder under dessa månader, så jag kan inte föt mitt liv komma ihåg vad jag sysslade med.

Augusti.

Jag var på bröllop.

Sen drog jag till London, men kom på nu att det var ju det som hände i Juli...

September, Oktober.

Jag lärde mig dricka öl.

November.

Kollade mest på film i soffan.

December.

...och slutligen så konfirmerade jag mig.

Nej, det hände inte så mycker det här året heller.

Fan vad skönt. Jag har äntligen förstått. Nyår innebär inte nya möjligheter för någonting. Jag fick ingen nytändning på livet. Jag har äntligen insett att det spelar ingen roll vilket år det är, det som spelar roll är en själv. Det känns skönt. I övrigt hade jag en väldigt gemytlig nyårskväll, med pojkvän, hans vänner och käk. Jag vaknade dagen efter helt obakis och var stolt.

Det har varit lite kris i Paris på vissa sidor på senaste. Men jag tror att jag har läget under kontroll. Jag tror att jag har mig själv under kontroll. Det känns skönt att för första gången få lite skit för saker. Ett uppvaknande i sig.

Julhelgen var magisk. Den konkurerar helt klart med julen 2007. Julafton var som en ber- och dalbana, matkoma kontra Debaserpeppad i en enda stor röra. Vegokäk åts med majonäs i mängder, billiga julklappar öpnnades och rötjut dracks. Sen tog vi bussen till Debaser och dansade, drack och skålade. En underbar kväll. Juldagen spenderade jag med Tanias familj och Patric, jag och den sistnämnda drog senare till Kvarnen och träffade trevligt folk. Efterfesten bestod av Totoro och tomatsoppa! Sen var jag ganska sliten, och vet inte riktigt om jag var berättigad de två glas vinen jag drack den 26e... Men det var en underbar helg. Helt tokig. Helt galen. & alldeles, alldeles udnerbar...

Såhär hemma i stugan är allt i sin ordning. Tre blir snart två och jag och Nathalie ska flytta på garderoben och måla om. Pianot kommer i slutet på månaden, badrummet och hallen ska göras om, och förhoppningsvis så har jag råd med en bäddmadrass snart.

Det enda som är riktigt, riktigt ledsamt och ångestfyllt är att min pojkvän flyttar till Malmö om en vecka. Men vi fixar det. Om vi kan fixa allt annat så kan vi fixa det.

Jag går på en diet som kallas Ångest-Dieten. Jag har inte ätit på två dagar, men är ganska glad ändå. Idag fick jag i mig en avocado och en apelsin. Jag ska berätta för er hur den funkar, och även visa bilder.

Det är är jag när jag är på Ångest-Dieten. Det ser man tydligt på de utstickande nyckelbenen och även på det faktum att jag har på mig en kjol i storlek 34 fast jag är 1,83 meter lång.

Här är jag när jag inte är på Ångest-Dieten. Man ser det tydligt på de rundade armarna och den kurviga kroppen. Inga knotor syns och jag ser härligt mjuk ut.

Alltså, att folk frivilligt vill se ut så som på första bilderna är så jäkla sjukt! Jag ser ju fördjävlig ut! Jag åt inte på en hel sommar och jag fanns inte mot slutet! 52 kilo! Vem skulle ni helst ligga och krama? En jävla pinne eller en stam? Jag blir tokig! Varför kan jag inte äta!!!

Jag måste också säga att jag inte lider av anorexia eller bulimi, men däremot lider jag av bli-mätt-på-sina-tankar-sjukan. Ibland så går det bara inte. Men det går över. Jag brukar alltid bolla i vikt. Det är sjukt onyttigt men så har det alltid varit. När jag växer upp och ifrån så ska jag ta tag i det. Okej. Hej.

Ibland undrar jag om det inte var meningen att jag skulle bli man ändå. Jag som längtar efter den dagen då jag blir så gammal att jag får mustasch, och om jag hade brösthår så skulle jag raka det hjärtformat. Hockeyfrillan skulle vara obligatorisk. Jag skulle vara en sån jävla karla-karl att ni inte skulle sett till maken på det. Nu råkar jag vara kvinna, och inte bara det, utan en kvinna med väldigt lite hår. Så det jag kan göra för att få utlopp för min manlighet är att harkla mig bland folk, prata om mina könssjukdomar offentligt och fisa när som helst. Nej, det är ju inte typiskt manligt, det vet jag också, men det är fan motsatsen till hur kvinnor ska vara idag, och det är det jag älskar med det. Jag längtar tills den dagen jag slutar bli behandlad som kvinna och blir behandlad som en människa. Jag blir så trött och äcklad av det. Jag är en person. Undrar om det är därför jag har så svårt för jejiga tjejer. Det känns som att dom är så tjejiga för att dom ska vara det. Men jag kanske har fel. Jag kanske ska börja behandla dom som personer istället för att bara se dom som tjejer.

(Bakis idag. Man kan lugnt säga att jag mår som jag förtjänar. Nu ska jag *** ****. Det är inget snuskigt, men det har med julklappar att göra så jag kan inte skriva ut det...)

Just det! Det är helt fantastiskt när Ni kommenterar. Och jag har precis listat ut hur man besvarar dom, så nu gör jag det med råge. Två besvaringar för varje kommentar!!!!

Det är ju jul om några dagar, något jag helt har lyckats förtränga, igen. Men jag tror att det blir trevligt. Jag ska ha på mig mina bästa kläder, sen ska jag låtsas vara snygg och gå på Debaser och fira, efter att ha firat med systerns familj då...

Ja, alltså jag är faktiskt ganska bra på att låtsas vara snygg. "Jag är inte känd för att vara snygg", är ett citat som passar in på mig. Jag är oftast en jäkligt rolig och skön tjej, men inte en snygg tjej. Jag tyckte det var jättejobbigt förut. Jag blev förälskad i alla jag träffade, men ingen blev förälskad i mig. Jag fick bara höra att jag var en jävligt skön tjej. Sen kom jag på att man kan ju luras. Man kan låtsas vara snygg. Så jag sparade ut mitt hår och lärde mig hur jag såg bäst ut i smink, sen slutade jag dra roliga skämt och prata om TV-spel och film, och vips så blev jag en av dom snygga tjejerna.

Jag vill inte säga att jag har träffat många män, men på den lilla tid som jag har varit singel sen sist så har jag nog överträffat de flesta. Om jag hade kommit på denna taktik i 17-års åldern hade jag varit Samantha vid det här laget.

Det jag tycker är nästan roligast är att jag förmodligen inte hade behövt låtsas vara snygg alls. Jag hade bara behövt lite mer självförtroende, något jag fick med snyggheten. Idag är jag fullt medveten om att jag förmodligen kan få precis vem jag vill, och jag har ändå redan valt så det spelar ingen roll. Men tänk vad den där lilla, lilla säkerheten gör. Det är magiskt.

Det är svårt att skaffa ett bra självförtroende, eller självkänsla, jag kan inte skillnaden. Jag trivdes så bra med mig själv som person - men inte så bra med mitt utseende. Andra trivs med sitt utseende men inte med sin person. Jag tror inte att man ska förändra sin personlighet eller sitt väsen, men om jag måste det för att komma fram till det jag är och gillar och det får man nästan göra hur som helst. Man måste experimentera med sig själv för att komma fram till något.

Eöh. Förvirrat. Det enda jag egentligen ville säga att jag är nog lika ful nu som förut, bara det att jag är nog inte så jäkla ful. Jag är nog jäkligt snygg. Det som förstör är min manliga personlighet och min förmåga att prutta in public, men det är det jag älskar med mig själv så det tänker jag inte ändra på!

Ja, jag hade helt glömt bort hur det var att leva i Sveriget under vinterhalvåret. Förra vintern söp jag så mycket att jag inte kommer ihåg hur mycket ångest och matstrejk det innebar innan. Men men, nu sitter jag här, och allt är väl i sin ordning, i och med att det är december redan. Som tur är så går ju tiden fortare ju åldre man blir, och det är ju fan snart jul så jag klarar mig not tills mars-april någon gång där...

Pälskling står och lagar mat till mig. Ja, alltså jag skäms också lite över att använda pälskling istället för pojkvännens namn, men med tanke på de bråk vi brukade ha om vad jag skrev och inte skrev om vårt förhållande i min förra blogg så tar jag det säkra före det osäkra. Plus att han är ganska hårig, så pälskling blir ett ganska så bra ord för just honom. Hur som haver så lagar han mat till mig. Jag är utmattad efter lunchens halva skål soppa. Soppa, soppa, soppa. Det är oftast den enda vegetariska där jag jobbar. Jag skulle kunna komponera min egen macka, men efter att ha ätit samma halloumi-, fetakräm-, mozarella- eller parmesamtoast i ett och ett halv år så blir man inte så sugen. Så då blir det soppa, eller ingenting alls.

Har läst ut Her Fearful Symmetry. Blev så galet arg på bokens slut att jag ångrar att jag började läsa den. Nu är det Bear Heart som gäller.

Nej, jag skriver mest för att hålla er uppdaterade. Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men jag orkar inte. Är helt slut, helt tom. Vill bara gå och lägga mig i sängen, och aldrig mer gå upp. Eller, kanske i april. I slutet på april. Varför går inte vi i ide, vi som bor så kallt?

Jag är egentligen jävligt trött, men jag vill liksom inte sova. Jag letar efter något kul att göra på internet, men jag tror att min bok vinner snart. Jag läser Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger, författaren till the Time Travelers Wife, min favoritbok. TTW har precis blivit film, och den var inte så bra. Det magiska som sker i boken hade försvunnit helt. Mycket var utelämnat och dom hade ändrat handlingen förfärligt mycket. Boken är otrolig. Det är Niffeneggers debutroman och handlar om Henry och Clare. Henry reser ofrivilligt i tiden och boken går igenom hela deras kärlekshistoria. Underbar. Måste läsas.

Hennes andra roman är bra. Den är lättläst och intressant, men den var lite seg att komma in i. Tvillingparet Valentina och Julia ärver deras bortgångne mosters lägenhet i London. Mostern Elspeth spökar. Den är mysig. Men inte lika mysig.

En annan bok jag älskar är Fördjupade Studier i Katastroffysik av Marisha Pessl. Det är en sån underbar historia om en sån underbar genialisk pekuliär tonårstjej vid namn Blue Van Meer. Underbar, underbar.

Ja, alltså. Som sagt har jag tråkigt. Jag ska skriva ut min predikan här. Jag ska. Konfirmationen var underbar och jag höll mitt tal. Det blev fem minuter kortare än vad jag hade tänkt, men det blev i alla fall av. Festen var underbar, jag har haft en underbar födelsedag, och nu ligger jag här ganska så sömnlös. Ja, ja. Pojkvännen sover i alla fall bredvid.

På lördag konfirmeras jag, och jag ska hålla tal på min konfa. Jag ska predika. Jag ska stå inför 40 pers och berätta om mig och mitt prästkall. Jag är redan så nervös att jag skulle vilja dö. Fy fan vad läskigt. Vad fan ska jag säga? Jag vet exakt vad jag skulle säga om jag stod inför 40 främlingar, men jag har alltid tyckt att det är mycket jobbigare att prata inför folk man känner. Det har alltid känts som att dom ska avslöja en där mitt i alltihopa. Det kanske bara betyder att jag värdesätter mina vänskapsrelationer väldigt högt och att jag är rädd att de ska lämna mig. Hm. Hur som helst, så ska jag knåpa ihop något tal. En predikan. Fy fan vad läskigt. Får man svära i kyrkan? Om det bara är vi där liksom? Äsch. Jenny sa att jag fick supa lite innan i alla fall. Det känns skönt. Min predikan är alltså min presentation. Man ska ju på något sätt presentera vad man har gjort under studietiden. Nu har ju jag haft det väldigt lätt tror jag, men jag ska få till något. Jag kanske lägger upp min predikan här sen. Ja, det gör jag nog. På söndag utlovar jag en blogg-predikan utöver det vanliga. Count on it!

På tal om ingenting så fick jag lite kritik om hur ofta jag uppdaterar... Jag vet att jag är väldigt dålig på det, men jag vet att om jag skulle skriva oftare så skulle jag skriva trista saker och det skulle bara bli kort och ironiskt. Och för er som tänker "Hon skriver inte så roliga grejer nu heller" så håller jag med. Jag har helt enkelt inte så mycket att skriva om. Jag bara jobbar och sover. Det är allt jag gör. Och läser. Lyssnar på musik. Ja. God natt och god jul, kära vänner. Höres om några dagar igen.

Jag och mamma råkade gå förbi Pocket Shop här om dagen... Det var inte så bra för ekonomin, men nu har jag massa grejer att läsa i alla fall. Fan, jag älskar att läsa. Det är så jävla skönt. Om det är en riktigt bra bok så bara försvinner jag in i handligen, in i en annan värld. Jag köpte Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger, kvinnan som har skrivit min favoritbok. Den började lite segt men jag tror att jag är i fas med den nu. Boken verkar inte alls lika bra som den förra, men vi får se. Sen köpte jag Vinden är min mor, vet inte om ni har hört något om den men det ska tydligen vara något bra. Det är en såndär töntigt andlig bok som jag älskar att läsa. Historier ur en shamans liv. Kan inte bli bättre. Sen fick lite annat följa med hem och jag vill bara läsa alla på en gång. Har fortfarande inte läst ut History of Love, dels för att lilla tjejens historia var smått seg, men jag älskade den äldre mannens. Den kanske blir utläst sen. Vem vet.

Japp, efter en heldags städning så ska jag nog lägga mig i soffan och läsa lite. Härligt.

Ryan Adams - Gold

Jag låg ensam på nätterna i Makedonien och lyssnade på Sylvia Plath och längtade hem. Jag satt på tunnelbanan på väg till skolan och lyssnade på La Cienega Just Smiled och ville bort. Jag lyssnade på The Rescue Blues och tyckte att den handlade om mig. 

Ray LaMontagne - Trouble

Jag lyssnade på Trouble och Ray sjöng om oss. Jag lyssnade på Shelter och trodde att det skulle bli precis så. Jag lyssnade på Jolene när han sa att skivan var dålig för att den som hade rekommenderat den hade jag legat med.

Damien Rice - 9

Jag lyssnade på Elephant och drömde mig bort till ett stormigt förhållande då jag vågade säga till. Jag lyssnade på Me, My Yoke & I i hörlurar på högsta volym för att stänga honom ute. Jag lyssnade på Rootless Tree och sjöng den tyst till honom. Jag lyssnade också på Dogs och önskade att jag var the Girl that does Yoga och att han sjöng.

the Tallest Man On Earth - Shallow Grave

Jag lyssnade på I Won’t Be Found och tänkte att K skulle älska den. Jag lyssnade på the Gardener och tyckte att det var det mest romantiska jag någonsin hade hört. Jag lyssnade på Where Do My Bluebird Fly och kände ett lugn jag aldrig känt förut.

Glen Hansard - the Swell Season

Jag såg Say It To Me Now och grät men jag vågade inte visa det för K satt bredvid. Jag lyssnade på Lies och tänkte på det som hade varit och grät men jag vågade inte visa det för K satt bredvid. Jag lyssnade på Falling Slowly och slutade gråta för att K satt bredvid.

Nu är det ordning på min musik. Allt är inrippat på iTunes och jag är så nöjd. Jag har köpt tre skivor och en bok och sen var jag pank. Det är lite tråkigt, men jag antar att de utgifterna går under kategorin "hobby", för det är väl det jag har skaffat mig, två små hobbys!

Den första är musiken, som alltid har funnits där, men som jag på senare tid har glömt bort lite. Nu när jag har rippat av allt så ser jag hur mycket bra musik jag har - och det får mig såklart att törsta efter mer. Köpte två efterlängtade skivor som har varit för dyra i butik, Crosby, Stills & Nash’s CSN och Josh Rouse’s Nashville. Sen gick jag lite igång på Bon Iver’s Skinny Love, så hans skiva fick bli nerladdad också. Sen kunde jag inte motstå Don’t Stop Believin’ från Glee, plus lite Neil Young-låtar... Men nu får det vara nog. För den här veckan...

Sen hittade jag en bok om något som jag har tänkt att öva upp länge - Lucid Dreaming, att kunna kontrollera sina drömmar. Jag har alltid haft ett rikt drömliv och jag tror jag skulle älska att kunna bestämma i dom. Jag vet själv hur jävla nöjd man blir efter att ha drömt något perfekt. Sen har jag alltid fantiserat massor också, inte bara om gamla kärlekar utan om vad som helst. Jag spelar upp hela filmer till perfektion i mitt huvud innan jag ska gå och lägga mig. Så det ska bli spännande att läsa allt och göra alla övningar och sådär. Ganska flummigt dock. Men vi får se om jag har diciplin nog att fixa det.

Jag håller på att läsa lite i Bibeln också inför min konfirmation, och jag måste säga att jag är glatt överraskad. Jag har alltid känt att den är alldeles för gammalmodigt skriven och att jag aldrig kommer in i språket, men det är helt fantastiskt att läsa! Det är ett så enkelt språk, nästan till förbannelse, men ändå så når budskapet fram - oftast. Förstår fortfarande inte varför Gud bad Noa att bygga arken, till exempel, inte heller hela den här Sodom och Gomorra-historian. Jag antar att det har med fri vilja att göra...

Ett tips är att läsa Predikaren. Ingen vet vem som har skrivit den boken och han pratar mycket om tomhet, men det är en sån poetisk och mystisk bok. Ja, nog om Bibeln.

Konfa om två veckor. Ibland är jag nervös och vet inte vad jag har gett mig in på. Vissa dagar är det helt rätt. Lite som med prästbeslutet också. Dagar av tvekan och dagar av självklarhet. Man vet ju faktiskt aldrig om man inte prövar.

Så. Tack för att ni läste det här extremt ointressanta inlägget om ingenting. Återkommer snart med musiklistor.

Jag har tvättat i tolv timmar. Ni får resultatet i lågupplösta mobilbilder, för jag hittade inte Sannas sladd till kameran:

Min fina Levis-skjorta som jag fick av Mia.

Och det var det! Nu är klockan kvart över tre och jag måste kolla till min tvätt en sista gång...

När jag var liten ville jag bli präst. Jag tyckte präster verkade så fina och snälla, harmoniska. Jag ville också vara harmonisk och jag ville viga folk och framför allt vara en varelse full av kärlek, något som jag ansåg att präster var. När jag var sex blev jag bästa vän med min granne, och hela hennes familj råkade vara med i en frikyrka. Ibland fick jag följa med till deras kyrka och jag älskade det, genemskapen, härligheten och öppenheten. Jag tyckte dock att något var lite konstigt, man var tvungen att skänka pengar till kyrkan och man fick inte se vilka barnprogram man ville, man fick inte tycka att killar var snygga utan man skulle bara ha ögon för Gud. Sen tyckte jag att det var så konstigt, det här med Gud, att det skulle vara en liten gubbe uppe i himlen som hade skapat allt, men jag tänkte att "Jaha, alla dessa människor säger ju att dom har träffat Gud så det kommer väl jag också göra tillslut". Hela hennes familj bad för mig i flera års tid om att jag skulle få träffa Gud, men han dök aldrig upp. Jag blev äldre, klokare och började inse att det kanske inte stämde, allt dom sa. Jag blev mer och mer besviken på Gud, och mer och mer arg på alla dessa förbud som kom med Honom. Min bästa vän brukade förklara för mig att sådant som var förbjudet var gjort av demoner och att om man tittade/lyssnade på det som var just demoniskt så kom man inte till himmelen. Jag struntade för det mesta i det här, men jag levde med en ganska så stor skuldkänsla fram tills jag var 12-13 kanske då jag förstod att det inte fanns några demoner. När jag var 14 så slutade jag att tro på Gud. Jag var så arg på kristendomen och all den skuld som jag upplevde då. Jag förbannade all religion och började kalla mig själv för ateist, fast jag egentligen fortfarande hade svårt att koppla ifrån religionen. Det var som att jag, istället för att vara ateist, var troende men hatade det. Men som men det mesta så växte jag ifrån hatet men principen var kvar. Inget högtidsfirande, svära mycket, ja, ni vet sånna saker som man inte fick göra då.

Åren gick och  jag började utveckla en egen tro, en tro på jorden, kretsloppet, kärleken och det andliga. Jag har aldrig kunnat sätta ordet på den tro jag har, förrän jag träffade en kvinna som var just präst. Vid första anblicken så hatade jag henne lite i smyg, trodde att hon var som dom, fördömande, förbjudande och utsugande. Sen träffade jag en annan kvinna, en helskön tjej full av liv och vi bestämde oss för att ses över en öl. Någon dag innan kom hon in på mitt jobb och skulle dubbelkolla något, och så upptäckte jag att hon var samma person som prästen. "Hur går detta till?" tänkte jag. När vi träffades frågade jag henne "Varför blev du präst? Hur tror du?" och hon gav mig ett svar som nästan var identiskt med det som jag har tänkt och trott på länge. Kärleken, respekten, tilltron. Och det var det. Det var då jag visste att jag också skulle bli präst, eller i alla fall läsa teologi och religionsvetenskap.

All skuld i onödan. Oron att inte passa in. Förbannelserna över att Gud aldrig såg mig. For nothing. Men nu, nu tar jag revansch, utan ilska och hämndlystenhet. Jag vet bara att det är det jag ska göra. Jag vill inte säga att det är ett kall, men snudd på.

Jag tycker att det är extremt jobbigt att prata om det här. Folk undrar ofta varför i helvete jag vill bli präst, och det tar emot att svara varje gång. Min pojkvän sa idag att han inte visste om han ville vara tillsammans med mig om jag blev präst, men jag kan fortfarande inte förklara för honom att jag också tror. Jag kan inte berätta den här historian för honom. Det är liksom för skämmigt och för pinsamt. Så jag skrev den här, i hopp om att han faktsikt läser min blogg ibland. Jag vet inte om det är svaret han hoppades på heller, men jag hoppas att det duger. De få som faktiskt har varit positiva ska ha en stor eloge, och dem är värda att nämna vid namn; Tania, Michis och Jenny. Ni är fan de enda som tycker att det här är en bra idé. Det känns hoppfullt och hopplöst på samma gång. Men men...

Så Januari 2011 blir det Kanditatprogrammet i Religionsvetenskap på Uppsala Universitet. Innan det ska jag göra mina omtentor och ta körkort. Så, det är min "livsplan", för alla er som undrade innan.

Min pojkvän är faktiskt mäkta klok. Han ger mig alltid livsråd som jag till en början förkastar. "Du är alkoholist, Nadia! Du kan inte fortsätta dricka såhär!" och "Du har ingen hobby! Du borde skaffa något som du gillar att göra som inte innehåller mig eller skräp!" och nu senast "Du borde ha en plan. Kanske inte en livslång en, men du måste börja tänka på vad det är du vill syssla med i resten av ditt liv." Alla dessa råd har jag först skrattat åt, sen hånat, sedan blivit lite sådära lägg-dig-inte-i-mitt-liv-lack på och sist helt totalt glömt bort. Trodde jag i alla fall. Detta som han har sagt har grott inom mig, som ett litet frö, för att sedan uppenbara sig några dagar senare i form av "Gud, vilken uppenbarelse/bra idé/det är nog dags etc, som att det då är jag som har kommit på det här. Denna gång var jag dock förberedd så när han för några dagar sen kläckte att jag borde börja veta vad jag "vill bli" så antog jag bara att klockan var slagen.

Det hela mynnar in i att jag och han är så olika när det gäller synen på mogenhet och "det vuxna livet". Ju mer säker och bekväm i sig själv man är, ju mer mognare är man, enligt mig. Den dagen man inser att man bara är människa och slutar skämmas för småsaker så börjar man bli en mogen och vuxen människa. (Nu måste jag tillägga att just ordet vuxen är fel val, men jag vet inte annars hur jag ska beskriva det. Mogenheten, säkerheten, sig självt, eller kanske bara att bli äldre. Fast vuxen kanske är ett bra ord i sin ursprungsbetydelse, den biologiska vuxenheten. Man är inte unghund längre. Sinnet börjar bli lugnare och hormonerna sprutar inte längre. Det har alltså ingenting med, säg "vuxenpoäng" att göra.) Att bli äldre för mig handlar om att se sig själv som en individ men även en del av något större, kanske att man börjar inse att livet är inte riktigt som man trodde, och helst att inse det varje dag. En konstant förändring och utveckling, helt enkelt, och det är där jag och pojkvännen tänker olika.

För honom innebär vuxenheten någon slags kontroll, att man har koll på vad man vill göra, att vara på väg dit och att man har tagit många tunga beslut om yrke, pengar, lägenhet och relationer. Han har mer den traditionella, eller ska jag säga den "nya" bilden av att vara vuxen och mogen innebär. Poängen, kollen, strukturen. Allt det som jag saknar och inte riktigt tror att man behöver.

Det är där dessa små livsråd kommer in i bilden. Vi har motsatta tolkningar av mogenheten, och där kan vi lära mycket av varandra. Så när han sa att jag behövde en plan så kände jag att det nog faktiskt är på tiden. Jag behöver inte hitta det jag ska göra i resten av mitt liv men jag skulle behöva en smårealistisk halvplan om hur mitt liv ska se ut de närmaste åren, för just nu så jobbar jag bara på ett café. (Nu låter det som att jag tycker att jag borde hålla på med något bättre, men det är inte alls så jag menar. Det är bara det att jobba är det enda jag gör. Jag jobbar, kommer hem, sover, går till jobbet, och på mina lediga dagar kollar jag på TV eller städar. Jag har ingen fritidsysselsättning, jag har inga brinnande intressen, jag kan inte tillräckligt mycket om något föt att kunna skryta om det, och jag har ingen som helst aning om vad jag vill göra i framtiden. Jag har inte ens ens susning om inom vilket område jag vill göra det.)

Så. Jag har bestämt mig för att ta ledigt imorgon och på tisdag och fundera. Ingen dator, ingen musik, ingen TV. Bara jag och ett block eller kanske en promenad eller meditation eller något som aktiverar mig. Min deadline är på tisdag kväll. Då ska jag ha en aningens plan om livet. En liten guide till hur jag kanske vill ha det. Ett steg i rätt riktning. En hjälp på vägen. En liten papperslapp med några nerkladdade mål. Så imorgon börjar tankeverksamheten.