Metrobloggen

Upptäckte här om dagen att en ny hundtidning (enbart webb) sett dagens ljus i slutet av 2009. Visst finns det tonvis med tidningar och tidskrifter av olika slag och visst kan det bli för mycket av det goda. Ändå tycker jag det är kul när något nytt dyker upp. Det är väl mitt stora intresse för media kanske...

För dig som är intresserad finns länken till tidningen här:

Det borde ju vara självklart. Ändå stöter man nära nog dagligen på olika mer eller mindre hänsynslösa uppträdanden från hundägare.
Jag är själv hundägare så det här är inte något "vi mot er"-tänkande från min sida. Snarare är det just för att jag har hund själv som jag tycker att det får vara nog. Man ska väl inte behöva skämmas för en stor del av de människor som man delar ett så trevligt intresse med. Självklart är det långt ifrån alla som bär sig illa åt men vi andra får ju liksom dras över samma kam...

Jag tycker att har man hund så har man ett antal saker att ta i beaktande. För det första tror jag att alla hundägare känner till det här med totalt hundägaransvar. Alltså det att vi bär ansvaret för precis ALLT som våra fyrbeningar hittar på. Och vi ställs också till svars för det många gånger.

Man ska ta  hänsyn till andra människor, de kanske är rädda eller inte vill hälsa på ens älskade fyrbenta kompis. En del släpper automatiskt fram sin hund till andras hundar, utan att fråga om det är ok. Jag vill helst bestämma om min hund ska hälsa på en mötande kompis eller inte. Om hon ska få det så vill jag bli tillfrågad av den andra hundägaren. Jag vet att jag inte är ensam om den åsikten.
Man ska vara noga med att hunden inte är i vägen i trafiken, på något sätt alls. Även cykeltrafik och andra fotgängare räknas till trafik...

Och GIVETVIS plockar man alltid upp skiten efter sin hund!! Det får mig att se rött när man passerar den ena högen efter den andra längs med cykelvägar och trottoarer. Hur i hela helv... tänker ni som lämnar högarna där? Er önskar jag en stor hög under sulan. Jag kan inte föreställa mig att det finns någon som tycker det är okej att få skit på skor och kläder.
Sen hör det väl också till vanligt sunt förnuft (kan tyckas) att man inte låter sin hanhund pinka på precis allt som kommer i hans väg, husväggar, blomkrukor, parkbänkar...

Sin lösa hund måste man ju ha sån lydnad på att den inte trakasserar varken människor, andra hundar eller andra vilda eller tama djur. Och inte blir en trafikfara.

Ja, ni förstår säkert vad jag menar med det här uppräknandet... det finns en del att ta av om man säger så.

Kan inte vi hundägare istället tillsammans ta ansvar för att det inte ska finnas något negativt att räkna upp? Med hänsyn och sunt förnuft kommer man ganska långt, eller hur?
Hur svårt kan det vara??

En hint om känslan de hade på redaktionen när alla böckerna kom från tryckeriet på pallar, det fick jag kanske när jag dagen efter fick mina exemplar med posten. Lite spännande att öppna paketet och dra fram helt färska, nytryckta böcker.

Hundtränaren är en årsbok där man kan läsa en rad artiklar om hund och hundträning och samtidigt har man almanacka och skrivutrymme. Hundtränaren 2010 är den andra boken.

Redaktionen bakom den här boken har varit en av mina frilansjournalistiska uppdragsgivare i år så det var så klart lite extra kul att öppna den nytryckta boken och bläddra igenom den.

För dig som vill läsa mer om den här boken finns hemsidan:
www.hundtranaren.se

Testade att göra ett litet asfaltspår ikväll. Har testat en gång förut. Det gäller ju att börja med korta snuttar. Asfalt är mycket svårare för hunden än gräs och sånt. Men det är ju spännande att testa något nytt.

Lite lydnadsträning körde vi också. Och hon tycker det är sååå kul.

Ska försöka lära mig mer om blodspår tror jag. Har fått veta att det ska vara ett bra sätt att få sin hund mindre intresserad av jakt. Hur motsägelsefullt det nu än låter. De som har tipsat mig vet mer om sånt än jag så jag förlitar mig på deras råd .

Sitter och funderar på vad vi ska göra idag, hunden och jag.

Som både hundägare och förälder behöver man ju försöka planera lite... och det är väl där vissa brister smyger sig in.

Vi ska i alla fall ta vår vanliga långrunda för motionens skull och då ska jag försöka ta mig an träningen med långlina igen. 
Jo, ni förstår, jag har en hund som är lite FÖR intresserad av harar, rådjur, älgar och sånt. Hon är snäll som bara den men en jägare ut i klospetsarna. Jag vågar aldrig ha henne lös om det inte är på inhägnat område och det är trist för hennes skull, tycker jag.
Så jag har fått rådet att träna med långlina och det är ett bra råd. Problemet är bara att jag och linan inte riktigt kommer överens. Man kan säga att jag behöver träna mig själv också när det kommer till långlinan. Så jag har inte fått någon riktig kläm på det hela.

Jaha, sen kanske vi ska köra till brukshundklubben en stund och köra lite vanlig lydnadsträning. 
Och, så har vi ju kantareller då...
Kantarellsök är ju en ypperlig aktivering säger de som har provat och det låter ju helt klart vettigt. Att matte och husse sen får goa, gula små kantareller att käka är ju bara grädde på moset.
Vi har dessutom en hyfsat kantarellrik skog inpå knutarna, så vad väntar jag på?

Ja, det här med träningsplanering är något som jag måste jobba på, jag vet. Träningsplan brukar vara ett gott råd. Det gäller bara att sätta sig och göra det...

Hur gör ni andra, några tips?

Bästa hunden för barnfamiljen (alltombarn.se) 

Det är ju trevligt att tidningen Härliga Hund vill hjälpa människor i sitt val av hund. Men de bästa råden tycker jag ändå man får i den till-länkade artikeln som handlar om att man ska ha tid och att rasen ska passa ens livsstil. Det är väldigt viktiga bitar att ta hänsyn till. 

http://www.alltombarn.se/livsstil/familjehundar-1.8170/tid-ar-a-och-o-och-rasen-ska-passa-familjens-livsstil-1.8167

Det är otroligt skönt att läsa att det finns riktigt goda råd till människor som ska skaffa hund. Det finns allt för många olyckliga hundar på grund av att ägarna har valt fel eller kanske i värsta fall inte borde ha husdjur över huvudtaget.

Läs och begrunda :-)
Hoppas dessa artiklar leder till fler lyckliga hundar och hundägare.

Varför schäfer? Den frågan får jag ibland...

Och varför tycker jag så mycket om schäfer? Jag tycker ju om många andra hundraser också och min nästa hund är tänkt att bli en flat coated retriever. Det är en ras jag har spanat på länge men det har inte blivit att jag har skaffat en.
Schäfern då, jag tycker om den för att den är otroligt vacker och det är en jättetrevlig och arbetsglad hund med mycket energi och styrka. Och den är stor. Jag tycker bäst om stora hundar men jag föraktar definivt inte de små. Det finns många små som är fina också och har härligt temperament.
Att jag lekte med grannens schäfer när jag var liten kanske påverkade min kärlek till rasen, vad vet jag. Jag minns i alla fall att jag tyckte väldigt mycket om henne och blev så glad varje gång hon kom på besök.

Tyvärr dras ju dagens schäfrar med både det ena och det andra problemet både fysiskt och mentalt. Man får välja sin individ med omsorg och sen hoppas på det bästa. Jag hoppas verkligen att SKK's avelsprogram kommer att göra nytta.

Schäfern är ju så klart inte en hund som man tar hem och låter ligga innanför dörren eller i soffan utan att ge den det den behöver i form av aktivering och motion. Och den kräver en hel del av båda sakerna för att må bra.
Men det är det som är härligt tycker jag, en hund som vill och har energi att göra saker. Och de egenskaperna besitter ju även, bland många andra, flat coated retrievern.

Det kommer nog dock alltid att "lura" en schäfer också runt hörnet, i mitt liv.

... när ens hund blir sjuk eller skadad. Det är mycket pengar som ska ut så fort det är något med det lilla älskade djuret. Som djurvän och älskande ägare gör man ju allt som man bara kan för att skrapa ihop de där usla kronorna. Jag kan säga att med vår ganska knappa ekonomi är det stundtals tufft. Men allt vi vill är så klart att våra djur ska må bra.

Frågan man ställer sig när man varit hos veterinären eller på Apoteket är: Måste det verkligen vara så här dyrt?

Visst jag förstår att veterinärerna och djurklinikerna har mycket kostnader för att hålla god standard och service på sina tjänster. Och vad gjorde man om de inte fanns?!
Ibland tycker jag dock att man betalar väldigt mycket för väldigt lite, tyvärr.
Och medicinerna då? Jag löste ut antibiotika och en salva här om dagen och kalaset gick på 700 kr!!
Det är ju sanslöst, tycker jag!! Kan det vara nödvändigt med sådana priser? Även läkemedel till människor är svindyrt i vissa fall, jag vet... det är inte ett dugg bättre!

   

Hundar på badstranden brukar inte ses med blida ögon av alla icke hundägande badare. Av någon anledning tycker många (inte alla - men många) att det är väldigt eländigt, hemskt och till och med äckligt om det råkar finnas en hund på badplatsen.

De flesta offentliga badplatser är skyltade med "inga hundar inom badplatsens område".
Jag frågar mig varför. Varför är inte hundarna välkomna ens inom området, alltså inte ens på gräset intill.
Och förresten är det även i många kommuner förbjudet att ha med sig sin hund på lekplatser.
Är det så att så många hundägare har varit så innerligt slarviga i hållningen av sin hund och kanske även slarvat med att ta upp efter hunden när den har uträttat sina behov. Är det anledningen till att vi idag har sådana här trista regler?

För nog skulle det vara trevligt om vi kunde ha våra hundar med oss. Kanske har inställningen till våra fyrbenta vänner börjat luckras upp något. Vid flera tillfällen har jag på senare tid sett hundar i sammanhang där man inte brukar se dem. Hoppas att alla hundägare kan sköta sitt ansvar så att nya eller strängare förbud inte behöver införas bara för att några få missköter sig...

I dag såg jag en liten dvärgpinscher och en schäfer som fick vara med på stranden, en helt vanlig offentlig strand på Öland. Mitt i semestertider när stranden fullkomligt kryllade av badande människor och man nästan väntade på att någon skulle få "ont i magen" och säga något om jyckarnas närvaro. Men ingen visade någon agg, inte ens några arga blickar såg jag...

Och hundarna och deras ägare skötte sig exemplariskt!
Mer sånt!

Ha en härlig sommar!

Så var det då dags igen. Sol och sommar - sååå härligt. 
MEN, vart tog allt förnuft vägen hos somliga hundägare?

Varje år dör hundar i varma bilar. Lik förbannat lämnar folk sina hundar om och om igen.
Inte är ni väl så blåögda, på fullt allvar, att ni inte förstår hur illa det är för jycken att sitta i en varm bil i gassande solsken? Eller förresten i en varm bil över huvud taget.
Eller förvisso, ni som lämnar era djur eller små barn instängda i en bil mitt i solen måste ju ha avsaknad av något väsentligt!

Jag såg härom dagen hur en kvinna parkerade på en varuhusparkering, mitt i solskenet, sa hejdå till sina hundar, stängde dörren och gick in för att handla. Alltså, man kanske inte ska vara borta mer än fem-tio minuter men ändå, man ställer inte bilen mitt i solen om man nu måste lämna hundarna där. En kort stund kan vara tillräckligt!
Jag pratade med henne och hon sa då att hon alltid hade med sig sina hundar och att hon var medveten om risken med värmen.
Varför i helskotta gjorde hon då som hon gjorde, funderar jag?

Om hunden inte måste följa med så har den det tusen gånger bättre hemma, även om den är ensam.
Måste man ha hunden med sig av en eller annan anledning så är man skyldig att se till att den har skugga och ordentligt insläpp av friskluft samt vatten. Tänk om alla hundägare kunde få in det i sina huvuden en gång för alla.

Det är faktiskt vårt ansvar som hundägare att se till att djuren har det bra och får det de behöver - ALLTID!

Ge kompisen det bästa - det är den värd!

Jag säger då det, det är inte lätt att ta något så djupt rotat som viltjakt ur sin hund.

Har skrivit om det tidigare och återkommer nu till det efter att hört andra hundägares liknande problem. Det är ganska många som har problem med att deras hundar drar efter vilt. En del hundar sticker så långt de orkar så fort de släpps lösa, andra drar iväg på synretning enbart medan en del kör igång med ett ivrigt spårande efter de små vilddjuren och nosar upp dem för att sedan dra...

Ja, sätten är många för våra jyckar. Och det är svårt att få dem att sluta med det här om de väl har börjat. Det är ju en oerhört grundläggande instinkt - instinkten att skaffa föda.
Och sätten att få bukt med problemet är nog lika många som det finns hundar med jaktproblem, tror jag. Man får allehanda råd och en del innebär att man ska vara direkt elak mot sin hund medan andra handlar om att man ska ge hunden annat att intressera sig för. Där utöver finns en mängd andra metoder.
Det bästa jag har hört, tror jag, är att se till att hunden aldrig får tillfälle att lyckas jaga, från det att den är liten alltså. En kompis har sagt att om hunden inte lyckas att jaga någon gång de första åren (tror jag det var) så bryr den sig inte sen. Det ligger onekligen en logik i det, tycker jag.

Det är inget lätt jobb att komma tillrätta med jakt och det krävs mycket tålamod och mycket arbete. Jag tror verkligen inte på att vara dum mot hunden. Vilken rätt har vi att bära hand på våra husdjur?

Det skulle vara roligt och mycket intressant att läsa vad ni andra hundägare har för tankar och idéer i sammanhanget.
Har du något tips eller något att berätta så bidra gärna!

Tillsvidare jobbar jag vidare med min egen lilla fyrbenta jägare.

Efter en relativt mild vinter är fästingarna åter i farten här i södra Sverige, om de ens "gått och lagt sig" över huvud taget.
Det är mycket de ställer till med de där små djuren, som faktiskt inte tycks ha någon som helst funktion av vett och värde i vår tillvaro.

För oss med husdjur är det ett evigt kollande, plockande och fästingmedelfixande under fästingsäsongen. Den kan ju nära nog anses vara året runt om man bor i södra landsänden. Om jag har förstått saken rätt finns det inga fästingar i norra delen av landet. Jag vet inte, det är bara sånt jag har hört...

Men det som är det verkligt otäcka med fästingarna är inte att de är läbbiga små krypande djur som sätter sig på oss och våra husdjur och som riskerar att hamna i våra sängar om husdjuren tillåts vara där.
Nej, det riktigt läskiga är de sjukdomar de sprider och att man faktiskt kanske går omkring och är sjuk utan att veta det. Man kanske inte ens märker det... Ens hund eller katt kan gå omkring med Borrelia t ex utan att vi ägare ens ser några symptom.

Skrämmande!

Jag känner en ung, pigg och välmotionerad hund vars matte beslöt sig för att ta ett borreliaprov bara liksom för att bekräfta att allt stod rätt till. Hunden var som sagt pigg och alert som vanligt och hade burit fästinghalsband hela säsongen. Hon hade haft en fästing, ungefär vid den här tiden på året som vi nu befinner oss i.
Hon var fullständigt jättesjuk i Borrelia! De värden som visade på sjukdomen var skyhöga.

Det är något att tänka på, tycker jag.
Personligen ska jag nog börja ta borreliaprov och prov för att kolla efter andra fästingburna sjukdomar också, en gång om året i alla fall. Följderna av obehandlade sådana här sjukdomar är ingen höjdare.
Och så ska jag ta på fästingmedel - det är svårt att veta vilket man ska ta i det enorma utbud som finns. Jag tänker rådfråga veterinären och ställa en miljon frågor eller så. Jag vet i alla fall att man inte ska ha något som innehåller tea tree oil, det tål nämligen inte hunden heller.

Jag kan rekommendera en sökning på "fästingar" - då kommer en uppsjö av informativa länkar fram. Men framför allt är det nog att föredra en god kontakt med en duktig veterinär att rådfråga.

Det har varit en del om ansvar och rätt och fel i de senaste inläggen. I dag pratade jag med en kompis och vi kom att prata om instruktörer i olika hundkursorganisationer. 
De allra flesta som håller kurser för hundägare och deras hundar är nog av den goda sorten, tror jag och hoppas jag...
Och det är viktigt att gå kurs med sin hund, särskilt om man är helt ny som hundägare.

Tyvärr finns det då en del som inte är goda, som man hör talas om då och då. Dessa utför rena djurplågerier mot hundarna. De drar sig oftast heller inte för att det kanske är valpar eller unghundar de behandlar illa. I vissa fall är det psykiskt lidande som hundarna får utstå, som kan ge rädslor och aggressioner till följd. I andra fall kan det vara fysiskt; slag, drag, ryck, släng i marken, osv.
Många gånger sker det genom att instruktören ska "hjälpa" hundägaren att "tala förstånd med hunden" eller "få hunden att förstå" eller "visa hunden". Hundägaren ombeds då lämna över sin hund till instruktören som då passar på att utöva sitt taskiga sätt mot den.
Det här är sånt som kan sätta spår för livet i en hund, i synnerhet om den är valp eller unghund.

Så om ni ska gå kurs kolla att instruktören/-erna har legitimation, alltså att de kan visa vilken organisation de är instruktörer inom. Är det en ensam instruktör som inte har legitimation är det kanske smart att ta reda på mer innan man anlitar denne.

Dessutom; lämna inte över er hund om ni inte känner er helt trygga och säkra med instruktören och dennes metoder.

Synd att det ska behöva vara så här men det finns ju tyvärr alltid så kallade "rötägg".

Till sist: Alla ni goda instruktörer - Tack för det superjobb ni gör! Ni behövs för att Sveriges hundar ska få lära sig att uppföra sig på ett bra sätt och med bra inlärningsmetoder.

Lite apropå gårdagens inlägg vill jag lägga fram en annan tanke om det här med hundägaransvar och även uppfödaransvar.
Alltför ofta ser man hundägare som inte borde ha hund av en eller annan anledning. Det kan röra sig om misskötsel, våldsamheter mot hunden eller andra typer av djurplågeri. 
Det borde ju ligga ett stort intresse hos uppfödarna, kan tyckas, att deras valpar kommer till goda hem. Tyvärr finns det ju uppfödare som bara är ute efter att tjäna pengar och inte har så höga krav på sig själva om etik och moral.

Men så finns det ju protester i samhället om hundar som beter sig illa och om särskilda raser som antas vara värre än andra i sitt uppförande. Borde det kanske finnas någon typ av "körkort", ett krav på att man som blivande hundägare har vissa grundläggande kunskaper.
Alla uppfödare skulle kunna ställa krav på valpköpare att de gått kursen. Det skulle ju då vara en kurs särskilt utformad för att ge blivande hundägare de grundläggande kunskaper som behövs för att ta hand om sin hund på rätt sätt och också lära den föra sig i samhället - alltså god vardagslydnad.
Det talas om att vissa hundraser bör/ska förbjudas i vårt land och en del är redan förbjudna i andra länder. Utan att ge mig in i debatten om raser skulle jag i alla fall vilja påstå att det stora problemet med alla hundar som uppför sig illa ligger på ett annat plan. Det kan vara avel, miljö, skötsel och uppfostran - var för sig eller alla tillsammans. Det kan så klart vara andra orsaker också. En del hundar kan ha ont eller vara sjuka, t ex.

Men, vad tycker ni, ligger det inte ett stort ansvar både hos uppfödare och hundägare?
Behovs hundkörkort?

Med rätt kunskap om hur den ska göra blir även hunden trygg och glad och kan få frihet under ansvar.

För närvarande ligger ett förslag hos kommunen på en för mig närliggande ort - ett förslag om utökat koppeltvång. Det här förslaget innebär att hundar ska hållas kopplade alla tider på året på offentlig plats.
Jag har hört stormande protester mot detta och jag har hört lättade bifall. Jag kan i sak förstå båda sidor.

Jag uttrycker egentligen inte åsikt vare sig för eller emot sådant här. Det jag huvudsakligen tänker på är det faktum att vi hundägare ska behöva regleras och åter regleras med regler, lagar och paragrafer. I vissa fall är det mer än befogat och i vissa fall är det horribelt. Men ska vi hundägare inte kunna ta det ansvar som krävs av oss så att de som sköter sig inte ska behöva drabbas av onödiga regler och lagar? Måste det alltid finnas några som ska "missköta" sig så till den milda grad att alla ska behöva bli begränsade till följd av det?

Jag vet, så är det med mycket i vårt samhälle. Men det är faktiskt idiotiskt att man inte kan förstå att man har ett ansvar som hundägare. Både mot sig själv, sin hund och sina medmänniskor!

Hur svårt kan det vara?

Ett litet lurv - ett svart litet pälsmonster med ostyriga, skuttiga tassar, tusen sylvassa små tänder och en blick som tycks säga: "Du bryr dig om mig och då gillar jag dig."
En valp.

Ett par kompisar till mig hämtade hem en valp för en vecka sedan. Och kan man någonsin motstå en sådan liten varelse?
När man väl sett den undrar man hur man ska överleva tills man själv ska ha en igen.

Just det här exemplaret är en flat coated retriever och just den rasen ligger på min önskelista inför nästa valpköp. En sån skulle passa bra ihop med min schäferdam, det är jag säker på.

Så - Valpsjuka har fått en helt ny innebörd för mig.
Det är sånt vi hundälskande människor drabbas av när vi ser en valp...

Jag fick ikväll ett mail från en god vän. Det innehöll en namnlista och den skulle skrivas under i protest mot att hundar och andra djur flås levande (Ja, du läste tyvärr rätt!). Detta för att pälsen skulle hållas så fin som möjligt, den ska ju senare bli en del av modeindustrin...

Det var en filmlänk med i mailet och det utfärdas med rätta varning för att se den. Trots det bestämde jag mig för att titta. Efter en kort stund hade jag fått nog. Listan skulle jag ha skrivit på i vilket fall som helst.

Jag lägger in länken här i fall ni vill se eländet. Är det någon som vill ha mailet med namnlistan är ni välkomna att lämna er e-postadress till mig. Jag hoppas det här går att stoppa, jag kan inte förstå hur man kan göra så här med levande varelser.

http://www.petatv.com/tvpopup/video.asp?video=fur_farmhttp://www.petatv.com/tvpopup/video.asp?video=fur_farm&Player=wm&speed=med>

Här om kvällen satt vi och pratade vid köksbordet, mannen och jag. Vi pratade om det tråkiga i att vår kära hund vägrar sluta jaga harar, rådjur, älgar - ja, vad som helst som kan jagas...

Många hundar mår ju rent dåligt av att inte kunna få springa lösa och sträcka ut ordentligt. "Energia av sig" som jag kallar det. Vår schäfertjej på 4,5 år är inget undantag. Hela hon är ett vibrerande energiknippe som tjuter ut sin frustration ibland om hon inte kommer fram fort nog.

Men, hon är fullkomligt VILTTOKIG!

Ja, sa jag, det är ju inte lätt att träna på vilda djur eftersom de aldrig tycks dyka upp när hon är kopplad utan bara när hon är lös. Man får ju inte så stora chanser då att träna bort beteendet, ens lite.

Nej, det skulle ju vara bra om du kunde ta en kasse kaniner med dig ut på promenaden. Då kunde du slänga iväg dem framför hundens ögon och träna förbudsträning under kontrollerade former.

Det hade ju varit bra, jag kan se det framför mig....