Metrobloggen

yesyes, spana in nya bloggen ist. och läs lite gammalt där så länge, det kommer nytt innan ni vet ordet av det

Mary in the looking glass

Valet är nu gjort,
För att fortsätta läsa mina fabolous blogg, gå hit

Ja jäsiken, snacka om besöksrekord igår, när Missy hade varit i farten. Ca 150 sidvisningar och det är säkert det dubbla från vad jag brukar ha. Haha, kul att man blir utkonkurrerad av sitt fåniga jag. Hoppas ni fick er ett gott skratt iaf, jag satt och kved av skratt åt min egen störda fantasi. Lite skrämmande att jag ens kan skriva såna tramsiga saker.
Jag måste nog sluta läsa om vad Kissie, Dessie och Amanda har för sej, annars kan detta sluta illa.

Sen kan jag ju berätta att den här dagen INTE började bra.
Vid femtiden imorse vaknade jag av att nån retard till granne spelade nån form a techno-disco-oljud medan en bunt folk (elefanter?)dansade runt och skapade ett sjuhelsikes bullrande i taket. Ja mitt tak då, deras golv. Doooh!
Jag var icke nöjd. De brölade väl på nån timme innan de däckade alt insåg att folk ville styckmörda dem. Men min sömn var förstörd iaf.
Jävla idioti.
Inte blev det sen bättre av att jag insåg att det återigen var vitt ute. All snö hade försvunnit igår men hey, säg den lycka som är långvarig.
Nä, nu ska jag minsann sätta Bosse Bubbla i arbete så jag kan få kaffe, sen blir det nog bara scrappande idag, förutom en tur till apoteket.
Adios!

Och ja, Missy återkommer inom kort

Jag kastade för ovanlighetenskull ett öga på Idol igår, mest för att jag ville höra Mariette. Vilken lycka när jag såg att hon hade valt låten Because the night. Temat var Världens bästa låt och det är då verkligen en av dom. Sjukt bra låt och Mariette gjorde den verkligen bra. Snacka om gåshud.
Jag såg inte röstningen sen, hallå nån måtta får det vara, men har just läst att hon "hängde löst". Folket är knasigt. Hehe, ok jag röstade inte heller, men andra borde ha gjort det.

Slänger in Mariettes version av låten, men även orginalet av Patti Smith och en mycket bra version av 10.000 maniacs.
Enjoy!

Jag gillar inte Katy Perry.
Jag älskar Ellen deGeneres
Alltså kan denna video inte bli mycket bättre

(vad ni än gör, ta för gudskull INTE detta inlägg på allvar)

HejHej Bloggen!

Jaa, jag heter alltså Missy, kallad Miffo -fniss-
Asså, jag kollade mej i spegeln nyss och herregud, jag är sååå snygg!
Jag kan fatta varför alla brudar hatar mej, asså, kan ni stava till
A-V-U-N-D-S-J-U-K-A?
Men jag är en skitbra människa som faktiskt alla borde se upp till, ameh lixom, hallå. Jag är sååå smart, jag är snygg och jag är ju lixom...jamen bara fucking fabulous. Om ni ser mej får ni sååå gärna ta lite på mej, jag VEET att ni vill. Kan skriva autografer oxå. Klart man ställer upp på sina faaans juh!

HISSA
-Mej själv, ofcourse!
-Tonåringar som röker och super. Ameh, jag menar, lika bra att lära sej livet i tid! Why wait, lixom?


DISSA
-Blåsta blonda bimbos som tror att de kan komma nånvart. SUCK säger jag ba. Så feejk
-Vintern för då måste ja ha typ äckliga tjocka kläder som döljer min to-die-for kropp! Vintern går fett bort.
-Åldergräns på krogen. Ja, lixom, se ovan. Varför ska inte fjårtizar få ha kul oxå? Vaah?

Nu ska jag sminka mej, för femte gången, måste fixa min foundation juh! Nu lyser inte solen lika starkt, för herregud, foundation går FETT BORT på sommaren. Tur att man lixom inte har finnar.

Pussåkram bloggen!

Egentligen vet jag inte om detta är en bild jag borde lägga upp, det kan finnas folk som tar den på fel sätt.
Jag ville mest bara visa vad jag gjorde med mej själv under den här sista perioden.
Bilderna till höger kommer från början av året, de till vänster från aug 08

Seriously girls and boys, gör inte såhär mot er själva.
Jag vet, jag var inte dödligt mager, men det är inte lätt att komma på fötter igen ändå.
Och det är faktiskt inte såå snyggt

Nu är det ju mycket snack om att man inte längre bör använda metrobloggen, för de kör inte med rent spel etc.
Grejen är ju den att som tidigare nämn så har jag inte heller fått betalning, så jag har inte gått miste om visst antal kronor och liknande.
Började dock ändå fundera på om jag skulle byta bloggvärd.
Både Jonas och Andie peppar för wordpress, medan jag känner till och kan blogg.se mer.
Men jag känner ändå att jag ännu inte är redo att byta. Jag vet inte om jag riktigt bryr mej om allt tjafs runt om. Jag trivs, än så länge med metro så jag tror jag stannar kvar ett tag.
Har dock jusr reggat mej på blogg.se men jag säger till om/när jag byter.

Metrobloggen slutar betala ut ersättning för bloggarna nu. Jag har iofs aldrig fått någon så det påverkar inte mej.
Det innebär dock att jag kan lägga min plan att bli bimbobloggare på hyllan. Tänkte jag skulle skaffa mej lite blont löshår, fixa ett par ankläppar och köra uppstoppad BH, kalla mej Missy-Miffo och sen enbart skriva inlägg där jag dissar allt och alla men höjer mej själv till skyarna. Gärna en bild på mej själv varje dag oxå.
Jag menar, det är ju inte alls förnedrande, absolut inte.
Självklart ska jag även videoblogga i mitt badrum, utan att ha något speciellt att säga. Puffen har ett gäng pipleksaker jag kan ta hjälp av när jag inte orkar pipa längre själv.

Men...nu får man ju inga pengar längre så tyvärr får ni inte se mej som bimbobloggare.

Ja jäsiken, jag fick tummen ur häcken och tog tag i städningen idag. Disken är klar, diskbänken torkad, golven är dammsugade, , saker ihopplockade. Att dammsuga var dock lite av en utmaning. Jag tror inte att min stackars Vampyr mår något vidare för den tjöt. Och jag menar tjöt!! Tänk gris innan slakt. Grannarna måste ha undrat vad i hela helvete jag höll på med! Nåväl, jag tjöt vidare så jag fick upp det allra värsta iaf. Skam den som ger sej. Men jag funderar lite nu på om min trogna tjänare ska få gå i pension.

Nu sitter jag här och känner mej duktig, med massa tända ljus.
Har även spanat in mer på scrapblog och lärt mej massa skoj.
Gjort iaf två bilder som jag kan bjuda på.

Blir ett snabbt, kort inlägg men jag lovade ju faktiskt att jag skulle visa bild på nya bordet när jag kunde fota så here comes

Lyssnade på Pieces med Sum 41 idag. Otroligt bra låt men som rubriken säger så väckte den en mycket bitterljuv nostalgi.
Lyssnade på denna låt jämt förut, allra mest förra sommaren.
Lyssna och läs texten så kanske ni förstår varför jag kopplade så mycket just den här

Igår bestämde Jessica och Robert hastigt och lustigt att dom minsann skulle åka till sundsvall idag å köpa TV på Media Markt, den var ett lakan billigare än här. Självklart måste svansen/binhanget/undertecknad haka på. Jojo, annars går det inte.
Sagt och gjort, vid ett idag packade vi in mat. hundar och oss själva i bilen och brummade neråt landet.
Det var länge sen jag tramsade så mycket på en bilresa men jag och Jessica hade verkligen hysteriskt roligt åt radiopratarna. Tänk: Nyheter i klartext, fast bara med svåra ord. Saaaakta, säääävligt och totalt ofattbart.
Väl framme blev vi brudar avsläppta på IKEA, vår plan för dagen.

Jag hade hysteriskt lite cash så jag fick mest dreggla över allt jag kunde tänkas inhandla den dagen jag blir rik. Men det kan vara skoj det med.
Självklart var vi ju tvungen att prova de roliga huvudbonaderna för barn som fanns.

Nåväl, några rundor senare var det matdags och det satt inte alls fel kan jag lova. Yummy for my tummy. Och orden GRATIS PÅFYLLNING är sjukt vackra. Mängder av cola for me.
Men ja, jag spenderade den ohyggliga summan av 60 kr

Ett stycke sådan blir det så jag kan få lite ordning på diskbänken. Inte illa alls.
Tycker hela den Kroken-serien har så fina saker och till vettiga priser. Denna för 19 riksdaler.

Men som alltid så kan jag ju inte låta bli att inhandla något till skrutt-Moa så det blev en liten sak till henne oxå.
Jag tror inte att bror+Matilda läser här så jag kan visa en bild. Jag tar chansen :P

Ett stycke äta mat å vara skitsöt-kit. Fast det jag köpte var ju förståss jävligt rosa, fanns bara ingen bild på det. Attans Ikea.
Och mina små pinaler ligger kvar i bilen så jag kan inte fota själv.

Okej, detta var egentligen inte allt jag köpte. Snälla Robert lånade mej 175 kr så jag kunde köpa ett nytt soffbord som fanns på fyndhörnan, det var för fint och till så bra pris att jag nästan dog inombords över att inte kunna köpa det.
De köpte även ett likadant själv. Alltid ska jag å Jessica härmas.
Återigen vill ikeas sida inte som jag vill så bild kommer när jag kan fota själv.

Nu är det natt å sånt elände så jag ska väl iaf försöka sova även om John Blund tycks vara långt borta.
Later!

Baby tipsade just om Melissa Horn. Kollade upp en låt och texten till Sen en tid tillbaka träffade verkligen mitt i prick

”Allt som är bra med mej har jag förmågan att glömma bort”

Jojomensan, jag ska bli en Al Bundy.
Egentligen kanske jag inte ens borde skriva detta då inget (nånsin?) är 100% men jag gör det iaf.
Var på studiebesök på skopunkten i fredags. Det var sagt redan innan att även om det skulle bli något så var det inte aktuellt förän i januari men att det var bra att ses redan nu ändå.
Sagt och gjort, jag och Maria brummade iväg ohyggligt tidigt på morgonen. Eller ja, halv nio iaf.
Detaljer om besöket i sej är väl kanske inte jättespännande, men Petra som vi träffade var väldigt trevlig. Vi passade på att fråga om saker som kläder, piercing, snusning å allt det där jag pysslar med. Eller ja, ahha nu har väl alla människor kläder på sej men kanske mer att jag har en annan stil. Men så länge jag inte visade halva tuttarna och röven så var allt acceptabelt. Ringarna i fejset var oxå ok. Snusa fick jag gärna göra, bara jag inte stod i petade in och spottade ut snuset mitt framför kunderna. Haha, nja, så långt fattade nog jag med.
Anyways, den 12 januari är det planeringsträff och tanekn är då att jag ska börja veckan efter. Nu hoppas vi bara att det inte blir som på Rusta

Det var då värst vad jag förväntas ha karlar överallt.

Jag ska hyra en festlokal ikväll.
Nyss ringde han som har hand om den å sa att min sambo var minsann portad å han fick inte komma.
Vahettere? Sambo?
-Jaa, han Jezek

Jag fick fint förklara att jag minsann inte hade någon sambo och vem han än var så skulle han inte med ikväll iaf
Människan bor visserligen i mitt hus men tammefan inte hemma hos mej.

Detta påminner mej om förra sommaren då jag bodde hos min farmor. Sådär lagom vid 23tiden ringde det på dörren och eftersom bara jag var vaken så öppnade jag, lagom flöddrig bara.
Där står en skock ambulansmän och en å annan polis.
Hjälp?
-Bor du här?
-Eh, sist jag kollade iaf. Det är jag och min farmor.
-Det finns ingen man här?
Man? För i sjutton, icke!
-Hmm...Men är du SÄKER på att det inte bor en man här?

Ja alltså, man lär ju veta om man bor i samma hus som nån, men neheerå, jag skulle minsann inte vara så säker på det tydligen.
Den stackars ambulansnissen var djupt förvirrad, för han hade minsann fått larm från EN MAN, som skulle bo i detta hus.
När jag väl fick namnet så kunde jag lite fint upplysa honom om att han bodde i huset intill.
Haha, ja jisses, verkar vara många män i mitt liv, dock ser jag aldrig skymten av dom

detta inlägg kommer bestå mest av bilder men det föreställer då jag transfomerar min vän till star wars figuren darth maul!
Håll till godo med att jag bara hade sprayfärg att använda

Dags att återuppta bloggande om alla tatueringar då.
Tänkte ta stjärnorna nu.

Nåväl, jag har även stjärnor på överarmen och runt handleden.
Planen är att de som sitter på armen ska byggas på och till slut möta dem i nacken. Det enda som krävs är pengar. Massa pengar

Nu hittade jag tyvärr ingen bild på de tre stjärnor som sitter på insidan av handleden men jag tror ni kanske såg dem i samband med den latinska. Right?

Men så har jag även ett band av röda stjärnor runt den andra handleden, kanske den som har mest symbolik, jag vet inte.
Ett rött armband står för anorexi.
Kanske låter halvdumt att göra ett sådant, men även nu när jag kämpar för friskhet så är armbandet ett minne av det jag har gått igenom och även överlevt, så jag ångrar den inte för en sekund.

Well, until next time!

Malin visade mej en helt fantastisk blogg idag, nämligen Hot Gossip-Gossip girl.
Den handlar om alla dessa spåniga bloggare såsom Kissie, Dessie, Kenza och alla de andra med underliga namn.
Jag var tveksam först, trodde helt enkelt det var deras genensamma blogg och inget kunde väl vara värre. Men icke!
Bloggen är utformad i Gossip girl-stil. Ni som sett serien förstår hur jag menar.
Spana in den, för allt i världen. Den ger ett gott skratt om inte annat

Jag skrattade så jag dog en smula

www.dailymotion.com/video/xavr31_mvi2092_webcam

Tjejsnack#29

Reflexer

1. Använder du reflexer, om ej varför?

Nej, jag gör ju inte det, vilket är sanslöst dumt. Jag ska verkligen införskaffa reflexer snart, om så för min hunds skull om inte min. Det är korkat att vara utan faktiskt
2. Vad har du/skulle vilja ha för typ av reflexer?

Jag vill nog ha lite söta reflexer, typ döskallar, spöken och sånt.
3. Hur reagerar du när det dyker upp någon i mörkret utan reflexer?

Ja, när jag väl ser människan så tänker jag mest "shit, den såg jag inte" och då inser jag verkligen hur mycket en reflex gör och slår mej själv på fingrarna lite
4. Tycker du att skolan ska dela ut gratisreflexer till barnen?

Ja varför inte. Kan väl iofs hålla med Plupp där och tycka att det är föräldrarnas ansvar att ge barnen reflexer men för de barn med oansvariga föräldrar så är det ju bra om skolan kan hjälpa till
5. När senast är du glad att du hade inbygda reflexer?

haha jag vet knappt att jag har det :P Men nej jag minns inte när jag sist märkte av det som mest, men det är klart att det förekommit tillfällen så man varit glad att de har funkat som de ska

Bestämde mej för att hoppa lite i historian, för att komma till den slutgiltiga (och sista?) delen i allt.
Men för att berätta kort så var det tre år då vikten gick upp och ner, ätandet hit och dit och bantingspillerknaprandet fortsatte.

Men, sista delen då.
Det började (igen?) när jag flyttade hem till umeå i mars 2008. Jag hade gett mej fan på att nu skulle jag ner i vikt. Stod då och stampade på ca 55 kg, vilket i mina ögon var helt groteskt.
Jag började, efter en paus, att äta bantingspillerna igen. Hade väl tidigare gjort nåt halvlamt försök att lägga ner det men jag insåg att det inte skulle hålla.
Jag har aldrig varit den där som lite långsamt drar ner på maten för att succesivt minska i vikt, ohnej, jag kör med råsvält direkt och så blev det ju förstås även denna gång.
Det är förstås inte helt lätt när man bor med familjen men är man tillräckligt lurig så funkar det, ett tag.
Efter ca en månad  hade jag tappat runt 7 kg men då ville pappa ha mer koll på mina matvanor och sa att jag varje dag skulle komma dit och äta lunch och middag. Lite halvt motvilligt gick jag med på det, jag hade egentligen inget val.
Med tiden kom jag lätt undan luncherna genom att sova för länge, vara borta eller helt enkelt bara inte gå dit och sen skylla på att jag sov.
Mitt dåliga ätande förvärrade bara mina redan befintliga sömnproblem och jag började (miss)bruka sömntabletten Imovane och för den delen alla andra sömnpiller jag kom över. Jag blev förstås fort van vid dem och fick ta större och större dos, vilket gjorde mej mer knäpp än trött. Det var många sömnlösa nätter, vilket slet på min trötta kropp.
Jag köpte på mej flera olika sorters bantningpreparat, ville ha allt som lovade viktminskning.
Hade även ett tag innan flytten börjat med en ny neuroleptika (stabiliserande medicin) som hade biverkning aptitlöshet och viktminskning. Den hjälpte till en hel del på traven och jag lyckades väl inbilla mej att det var en helt strålande medicin, aldrig hade nån hjälp så bra som den.
Kanske gjorde den det oxå, det var svårt att veta vad jag kände och inte, det fanns bara mat och vikt i mina tankar.
Vid midsommar vad jag nere på 40 kg men det var även här jag började bli lite rädd. Jag kände att nu var jag verkligen helt fast. Det fanns ingen återvändo längre om jag hade velat det. Jag kände mej tjockare än någonsin och kroppsynen var helt skev, förmodligen värre än den varit innan.

I juli påbörjade jag en ny kontakt på psyks rehabteam. Jag ville då be om hjälp för den långt gånga ätstörningen (jag vägrade kalla mej själv anorektiker, det var jag bara inte) men när jag väl satt där och skulle berätta om mej själv så kunde jag inte. Jag ville inte förlora den trygghet jag hade intygat mej själv om att det var.
Jag vet att jag gjorde många besvikna genom att fega ur men jag fixade det helt enkelt inte då.
Jag hittade varken modet eller orden. Jag var alltför fast i mej själv.
Två veckor senare träffade jag min kontakt igen och lyckades så få ur mej lite om vad som pågick men jag kände inte att hon förstod mej och jag var otroligt frusterad.
Dagen efter i ett panikutbrott som mest troligt var en form av "för mycket imovane"-psykos bad jag gråtandes en av mina bästa vänner att ta kontakt med Freja anorexi och bulimicenter för min räkning. Aldrig att jag vågade själv.
Hon viskade tröstande ord i mitt öra och lovade att ta kontakt med dem redan dagen efter.
Jag kan inte ens börja beskriva paniken dagen efter när jag insåg vad jag hade bett henne göra.
Men bollen var i rullning. Freja hade mitt namn och personnummer, allt jag behövde göra var att nu ringa dit själv.
Jag skakade när jag lyfte luren och slog telefonnumret.
Telefonsvarare. I vanliga fall hatar jag telefonsvarare men just då var det en befrielse. Jag hade aldrig kunnat yttra orden till en verklig människa.
Med darrande röst sa jag vad jag hette, när jag var förr och uttalade sen orden "...jag vill ha hjälp med min anorexi"
Freja ringde mej två dagar senare, då var vikten nere på 35 kg.
De ansåg att eftersom jag var aktuell och inskriven på rehab så var det bäst att jag fick fortsätta där men med visst stöd av freja, som konsulter. Självklart vågade jag inte säga emot och när jag nästa gång på psyk fick frågan om hur jag hade tänkt när jag hade kontaktat Freja visste jag inte alls vad jag skulle svara. Jag var besviken på henne för att hon inte förstod mej, men vågade inte heller säga det.
Strax efter detta flyttade jag in i min lägenhet (och mitt förhållande sprack) där en evig hetätning pågick. Okej, nu vill jag poängtera att detta inte var någon regelrätt hetsätning, men med mina mått mätta hade jag kunnat posera som julgris. Jag levde på hämtpizza, färdigmat och choklad och blev bara olyckligare.
Till slut satte jag stopp för det, för att enbart äta runt var tredje dag.
Vikten och humöret pendlade men någon riktig hjälp fick jag inte. Såhär i efterhand förstår jag ju att jag aldrig var riktigt tydlig med hur jag mådde, vad som pågick och vad jag faktiskt ville ha hjälp med.
Den 15 september kom då vändningen, som jag redan skrivit om, dagen då min gamla terapeut fick in mej på psykavdelningen, med en vikt på 34,4 kg och med en extrem uttorkning.
Det var där kampen började och mycket av det har jag ju redan skrivit om i bloggen tidigare.

Så, nu har ni fått min ätstörningshistoria. Om ni nu orkade läsa all denna text.

har fått min finfina t-shit nu å jag är så nöjd :)

Jag skulle ju få liv i bloggen igen, men det höll ju inte så längre.
mest har jag väl inte allt för mycket att skriva om, antar jag. Så detta lär bli lite av ett knäckebrödsinlägg.
Sitter hemma hos Jessica och Robert och är hundvakt medan stackarna plågar sej igenom högskoleprovet. Jag är inte avundsjuk, inte ens lite. Fy sjutton.

Ikväll blir det att fortsätta med Varuhuset. Oj oj, the drama, the excitement. Haha. Jag minns hur ruskigt spännande man tyckte det var när man såg det på tv. Nåväl, jag var 6-7 år så man var väl lättimponerad. Nu gör det nästan ont i själen att se de fruktansvärda, överspelade dialogerna, den halvlama dramatiken and oooh the paaain! Ja jisses.
Det är dock sjukt roligt att kolla på ändå.

Nu ska jag fortsätta nörda mej med Farmville

Häromdagen så sålde jag en klänning på tradera. Igår fick jag betalt och kollade därmed upp namn och adress på säljaren och det var väl sådär normalt som vanligt, en Sara i Vadsten lixom.
Idag började de prata om Knutby på radion och nämnde därmed Sara Svensson, ni vet hon som sköt hejvilt.
Jag småfnissade lite för mej själv för jag kom då på att min köpare också hette just Sara Svensson.
Väl hemma började fundera lite på att hmm, ligger inte Vadstena där i närheten?
Jag googlade lite på den "riktiga" Sara Svensson och fick läsa att hon befann sej på rättpsykiatriska avdelningen i Vadstena. Lite klick här och där så fick jag fram adressen till psyk.
Hör och häpna, det var samma som jag hade skrivit på paketet:
Så gott folk, jag har just sålt en rutig babydollklänning till knutby-skytten. Hejja mej!!

Tjejsnack#28

Dagar

1. Vad gör du helst en fredagkväll?

Jag gör helst det som andan faller på, om det så är att se film, dricka en öl eller tvätta (inte så jeffla troligt dock). En fredagkväll är för mej bara ännu en kväll.

2. Vad gillar du måndagsmorgnar?

Precis samma som alla morgnar, det är ju bara en dag. När man är sjukskriven/arbetslös så är det inte speciellt stor skillnad på dagarna, så för mej är det lika drygt alt lätt att vakna en måndag som en torsdag

3. Äter du “finare” mat någon speciell dag?

Nej, vanligtvis inte. Jag är uppvuxen med att äta lite finare på helgerna men har inte riktigt fått med mej vanan själv, inte i nuläget iaf.
4. Vilken är din favoritdag?

Har ingen speciell favoritdag. Kanske den då händer roligast grejer, men det är minsann inte lätt att veta i förväg och det kan ju variera.

5. Är onsdag en lille-lördag för dig?

Nja, den har väl varit. Nu är det väl mer att alla dagar är lediga dagar och därmed helgdagar? Kanske.

yes, jag tävlar igen, rösta för sjutton :)

Igår berättade jag för en vän att jag inte hade fått praktik på Mique och förklarade varför och hon frågade vad det var för specialbehandling jag skulle behöva då. Haha, riktigt så är det ju då inte, men det finns vissa saker i mitt CV/personliga brev som jag tror är anledningen till att iaf Mique sa som de gjorde.
Tänkte skriva in de delar jag tänker på.

"Jag har dock ett bristande arbetsminne (korttidsminne) och kan därför inte ta in stor del information på en gång. Jag behöver få lite instruktioner i taget, gärna muntligt och även skriftligt, så enkelt som möjligt. Tyvärr hanterar jag inte stress alltför bra, blir det för mycket på en gång blir jag osäker och handlingsförlamad."

  Just nu är det ju mycket julstress i de flesta butiker och det finns inte alltid tid att se till de "problemen", att varje dag stå å ge mej stegvisa instruktioner. Så jag har förståelse för dem (dock inte rusta-killen, han var bara elak)

Ja jag ska inte hålla er på sträckbänken längre.
Nu ska jag försöka citera så gott jag kommer ihåg.
"Först och främst, vilken jättesöt och rar tjej!! Tyvärr känner vi just nu att vi inte kommer kunna ge henne en bra hjälp att komma igång, med all stress och allt som behövs göras innan jul, jag känner att det inte kommer bli bra för henne och att hon förtjänar ett bättre ställe. Men jag önskar henne ALL lycka"

Ja, typ nåt liknande iaf. Så summan av kardemumman så blir det inget jobb på mique, men hon var iaf gullig och tänkte mer på mina behov istället för att "göra ett personligt misslyckande". Ja ni hajjar.
Nåväl, det är bara att köra på. Vårt nästa ställe på listan var Tiimari, men vi skulle återkomma dit efter nyår för de hade packat med praktikanter nu.
Nu är vi inne på Skopunkten eller Godishuset, vilket egentligen vore ett rent ekonomiskt självmord för min del, men roligt iaf

Nej, snart ska jag iväg och passa lilla skuttMoa men jag återkommer.
Adios for now

jaojao, fick ju besked idag.
men jag är lite trög i huvudet efter allt för många vakna timmar så jag återkommer om det imorgon

Idag var man morgonpigg så det smällde om det minsann. Vid sextiden slog jag upp de två blå och undrade vad i helvete jag höll på med. Dock var sängen så mjuk och varm så jag låg å kramades med wilma en timme.
Men ja, jag kände mej skitkaxig sådär "vaddå, kliva upp klockan sju är ju piece of cake"
Jo tjena, att jag egentligen tycker så. I måndags ringde klockan 5.30 och jag var nästintill självmordsbenägen.
Knepigt det där.
Ska ju dock erkännas att jag samlade kärringpoäng igår och knallade i säng vid 22-tiden. Orkade knappt se klart Grey's anatomy, vilket är det enda program jag slaviskt följer.
Herregud, hur gammal ÄR jag?

Jag har nyligen sett filmen The uninvited, som är en amerikans remake på den sydkoreanska filmen Tale of two sisters.
Jag tycker filmen i sej var bra, men (alltid detta men) ska man se båda filmerna bör man börja med den amerikanska, annars finns risk att du bara kommer sitta och spotta och fräsa.
Visst, The uninvited var lättare att förstå sej på, det var inte lika avancerat psykologitänk i den. Och visst fanns det scener med viss obehagskänsla (rädd blir jag inte) men ändå inte i samma klass som Tale.
Nu är ju inte jag rätt människa att avgöra hur skrämmande filmen var eftersom det krävs ofantliga mängder skräck innan jag börjar tugga på fingarna ex Shutter, (orginalet såklart) och Amityville horror (som ingen fattar varför) men ja, som sagt, vissa obehagscener iaf.
Klart sevärd film.
Filmen handlar iaf om systrarna Anna och Alex som i en brand förlorar sin mamma. Anna spenderar drygt ett år på psyket och åker sedan hem och försöker anpassa sej i den nya familjen, sedan hennes pappa skaffat en ny flickvän. Men hon plågas av mardrömmar och syner, som hon inte själv förstår sej på.

Tale of two sisters

Egentligen fryser jag för mycket och känner mej för ynklig för att kunna skriva nåt vettigt men jag får la göra ett tappert försök.
Jag var uppe innan brevbäraren återigen igår, vid åttatiden slog jag upp de blå. Eller de röda, snarare. Man är ju så snygg på morgonen att titta sej i spegeln inte direkt är lockande.
Hursomhaver så var jag totalt kolugn, fanns inte en tillstymmelse till nervositet. Icke, man är ju en stenhård filur.
Jo tjena, en timme innan Maria skulle hämta mej blev jag halv golvad av herr nerv och jag kände mej rent fysiskt sjuk.
Tur nog höll det inte i alltför länge och när jag väl satt i bilen hade andetagen hamnat på rätt plats och magen hade lugnat ner sej.

Maria fick se porträttet jag hade gjort av henne och hör och häpna "ja, jag ser ju vem det är", med ett stort flin.
Hon började berömma mej för mitt ååh så fantastiska fotografiska minne. Jag spelade cool innan jag nästan sprack av skratt och fick förklara att jag hade rotat fram en videoklipp med henne och därav fått en bild.

Men det jag egentligen skulle skriva om var ju Mique. Fick träffa chefen som var trevlig men som kanske hade kunnat behöva ett litet chillpill.
Hon babblade på om stress, stress och lite mer stress på det.
Jomenhej, det här låter lockande serru, jag är ju bäst på stress :S
Ohwell, efter att ha utbytt information fram och åter så packade jag och Maria ihop våra tillhörigheter, sa tack och bock och lämnade stressbruden med sitt kaffe.
Vi tjötade på om det ena och det andra på väg till bilen, hon körde hem mej under diverse babbel. Ska erkännas att halva tiden gick åt att diskutera serien Varuhuset. Jojomensan, deh har hon sett.
Väl hemma inser jag att...eeeh, jag skulle ju åka med frugan hem när jag var klar. Var försvann det?

Så, typ nångång under nästa vecka bör jag få hiss eller diss från Mique.

Tjejsnack#26
Lärdom

1. Vad vill du lära dig?
Mja, förutom att äntligen lära mej plinka på den där attans gitarren så fokuserar jag mest på att lära mej hur jag själv funkar. Ja och så vill jag lära mej ryska oxå.
2. Vad lärde du dig senast?
Jag vet inte? Man lär sej säkert nåt nytt varje dag men utan att tänka på det
3. Vad känns onödigt att kunna?
Är något onyttigt att kunna? Alltså, klart jag inte har jättenytta av att kunna lyfta på ögonbrynet, flaxa med öronen etc, men onyttigt, nej
4. Vad lärde DU senast någon annan?
Vett och etikett, för bövelen! Det gick dock inte in. Attans
5. En lärdom du fått med dig från din barndom?
Vaddå, skulle jag ha lärt mej nåt som barn? Eh, ja det skulle väl vara att inte lita på folk då. Eller neehej. Men ja, att inte slicka på lyktstolpar när det är kallt då, haha

Jo minsann, idag är det dags för studiebesök må ni tro. Och helt otroligt nog är jag varken nervös eller haft panikutbrott a'la Mary. Det är tammefan inte illa.
Nåja, det är drygt sex timmar kvar så allt kan väl hända, men än så länge är jag lugn som en filbunke iaf.
Vad som kommer ske om de säger att jag får börja vet jag inte. Jag tror dock (och det är ett jeffla stort TROR) att jag kommer vara ganska harmonisk. Det känns som att jag fick ur mej all panik, oro och osäkerhet innan Rusta-dealen och att det redan är färdigdiskuterat och sönderanalyserat. Hejja mej!

Jag återkommer senare idag med domen.

Idag känner jag mej nostalgisk och bjuder på en av mina barndomens favoritlåtar :) fast jag gillar den ännu idag. Men orginalet ska det vara, inte nåt trams med Kate Ryan. Sådeså!

Och som värdelöst vetande kan jag berätta för er oupplysta att låten betyder Ella har det och är en hyllning till Ella Fitzgerald. Skriv upp det i intresseboken nu

Alltså, när sjutton ska jag LÄRA mej att jag faktiskt får mina sömnmediciner av en anledning?
Igår hade jag inte den minsta lust att poppa i mej de två små gröna, få en extrem nästäppa, äta halva kylskåpets innanmäte och sen däcka klockan 22 så ja, jag hoppade hellt enkelt över dom. Så enkelt var det.
Men! Det finns såklart alltid ett men och i detta fall är det att jag helt enkelt inte sover utan mina små piller. John Blund slår bakut när han ser att pillerna ligger kvar i dosetten, vänder genast på klacken och stormar iväg.
Så, där satt jag, jävligt vaken.
Jag ägnade ett par timmar åt att läsa igenom en blogg, nämnligen den ever så klockrena Pluppens ordjonglering. Det är baske mej bra skit.
Dock var jag tvungen att ge upp när jag hade drygt ett års inlägg kvar, då klockan var strax efter sex på morgonen. Ögonen sved och halsen värkte (ja, alltså, jag får ont i halsen av sömnbrist, fel på mej?) så jag förflyttade min trötta kropp till den mjuka sängen.
Men neeheejdå, inte var det tal om att få sova på en gång. Efter en del krigandes med kudden, kramandes med div djur som kom och gick och trettiotolv temeparturförändringar lyckades äntligen kroppen stänga av.
Ett tag. Fysjutton, sämre sömn får man leta efter. Ordet kvalitetsömn fanns inte ens i närheten av beskrivningen av min sömn.

Så idag är man ju sådär skapligt mosig i hjärnan och har en kropp så stel att en skyltdocka är vig i jämförelse. Smärta, I tell you, SMÄRTA.
Jag har oxå en oförklarlig träningsvärk i rumpan! Varför händer det alltid mej? Vad GÖR min rumpa bakom min rygg?

Ohwell, snart ska jag och vackerskatten in till stan och kanske bränna en peng eller två. Väntar bara på att tvätten ska bli klar och att mina byxor ska ha krympt en storlek. Jag vet, jag vet, handlar man på ett ställe dit man inte kan åka tillbaka och byta så ska man prova innan, för ni som har sett köerna till provrummen i ullared kanske förstår min ovilja. Istället hoppas jag på en het tvätts magi.

Nej, en till kopp kaffe innan jag måste bli en fungerande människa.

Vi skulle ta normala bilder. Det gick sådär. Haha

"Ser du någonsin dina plågoandar idag? I fall som dessa hoppas jag verkligen att karma finns, så att någon riktigt hemskt drabbar såna människor...

Så enormt starkt av dig ändå, att klara dig igenom det där. Att ändå kämpa på och gå till skolan fast det måste ha varit det värsta som fanns. Hur orkade du ta dig igenom det? Jävligt synd att ingen lärare tog tag i problemet, för de måste ju ha sett det. Gick du gymnasiet sen i samma stad, och hur gick det där?"

Ja, ibland träffar jag på dem, men det har inte hänt på ett bra tag nu eftersom jag lämnade umeå under 4 års tid. Men innan det stötte jag på dem tittsomtätt.
Karma, ja. För kanske ett år sen så drabbade det O, som jag skrev om, när hans mamma dog. Även T har fått sin dos, redan under högstadietiden.
Annars vet jag inte, men jag vill på nåt sätt hoppas att deras dåliga samvete är plåga nog. På nåt sätt betvivlar jag det dock :/

Ja, hur orkade jag? Det är jag inte säker på själv, jag tror att min envishet var starkare än den psykiska smärtan.
Eller så var det helt enkelt så att jag inte vågade annat än gå till skolan för då skulle det upptäckas, vilket var något jag både ville och var väldigt rädd för.
Och ja, jag gick gymnasiet i samma stad. Jag gick in för att tycka illa om alla, inte låta nån påverka mej överhuvudtaget och inte släppa någon nära. Det gick bra, ett tag.
Sen insåg jag att människor kan vara snälla och trevliga och jag släppte garden lite.
Men det förekom inte någon mobbning då iaf, vilket jag är glad för.

Flickan trycker sej mot väggarna i korridorerna, försöker göra sej osynlig. Hon försöker gömma sej med de onda, mot de elaka orden, den psykiska misshandeln.
Hon gömmer sej i mörka hörn, i låsta rum. Hon gömmer sej för att inte bli sedd, men allt hon önskar är just att någon ska se henne.

Att gå till skolan innebar ångest. Magvärken var ett faktum, tårarna gav sej till känna redan på väg dit. Vad skulle de säga idag? Vad skulle de göra?
När jag började högstadiet hade min klass helt plötsligt vänt sej emot mej. De som inte aktivt deltog i mobbingen var passiva åskådare. Värst var väl klassens populära tjejer, de sa inget, varken gott eller ont, men på ett sätt uppmuntrade de mobbingen. För hur skulle det se ut om de snygga, coola tjejerna skulle stå på min sida, den fula och äckliga.
Det hela började ganska lindrigt med små gliringar, elaka kommentarer och sådana saker som att jag blev vald sist till grupper. Men det eskalerade fort.
-Öh, stå inte för nära mej ditt äckel, jag kan ju bli smittad för fan!
Idrottstimmarna var bland det värsta. Jag var inget vidare bra på sport, vilket de lät mej veta. Under en fotbollsmatch hörde jag en kille prata med läraren.
-Vafan håller hon på med egentligen, hon kan ju inte spela alls.
-Hon försöker ju iallafall, svarade läraren med ett tonfall som visade att han egentligen höll med.

Jag ville inte låta dem knäcka mej. Jag gick till skolan varje dag, hoppade aldrig över lektioner och framför allt så sa jag aldrig ifrån. Det vågade jag inte, de skulle bara skratta.
En dag brast det dock. Det var innan en slöjdlektion, jag hade valt träslöjd och gick därför med alla killar och bara en annan tjej. Klassens häftigaste kille T var riktigt jävlig med mej, som vanlig och då orkade jag helt enkelt inte mer.
-Måste du vara så jävla taskig hela tiden? nästan skrek jag.
Jag kastade jacka och väska i golvet och sprang därifrån. Jag sökte skydd i en skogsdunge bakom slöjdsalen och grät ut. Jag grät över alla elaka ord, grät för att jag var svag men mest grät jag för att jag insåg att jag just gjort saken mycket värre.
Jag smög tillbaka till lektionen efter ungefär en kvart men kom såklart inte in obemärkt. Läraren berömde mej för att jag var stark och vågade komma tillbaka men klassaen var onådig.
-Ska du inte springa till skogen och lipa lite?! "Åh, ni är taskiga", sa T och imiterade mej medan resten skrattade.

Så såg min vardag ut. Att jag var ett tacksamt mobboffer spreds även till de andra klasserna också, till slut var alla 7:or på mej.
Det blev bara värre och värre. Något jag verkligen fasade för var redovisningar. När man står framför alla, nervös för att säga fel, att snubbla över orden, att bli röd i ansiktet och sedan se stora delar av klassen gömma sej i tröjor eller bakom gardiner, allt för att slippa se just på mej. Det var ett tydligt bevis på det hat de hade utvecklat för mej, det visade vilket äckel de kände för mej.
Jag kunde inte förstå varför. Vad hade jag gjort för att få dem att känna så? Vad kunde möjligtvis ha hänt bara över sommarlovet som gjort mej till en sådan äcklig människa man bara måste hata. Såhär i efterhand så inser jag ju att detta hade smugit sej på redan innan högstadiet men i lägre doser, det märktes inte av lika mycket. Men varför just jag?
Något jag också har väldigt svårt för att ha förståelse för är hur en lärare kan se dessa saker hända men inte agera. Att bevittna en sådan öppen mobbing och endast avfärda allt med ett simpelt "lägg av nu" då och då. Hur kunde de inte se ångesten i mina ögon, hur tårarna nästan svämmande över, att hela min kropp skakade av rädsla när jag gick in i klassrummet, rädsla över att befinna mej i skolan.

Jag ville så gärna berätta för någon. Min mamma kunde jag inte prata med, det vågade jag inte, vi hade inte den sortens relation. Vi pratade helt enkelt inte om saker som var jobbiga, än idag har jag svårt för det. Min pappa kändes inte heller inte rätt, eftersom jag inte bodde med honom mer än två helger i månaden, vi hade inte heller så nära kontakt. Jag var rädd att mina lärare inte skulle tro på mej, att de skulle anse att jag överdrev och bara göra saken värre.
Varje kvarsamtal genom högstadieåren frågade de hur jag trivdes i skolan och jag pressade fram ett "bra". Hur blinda var de egentligen? Valde de att blunda för vad som hände för att göra det enkelt för sej själva. Var de rädd att skolan skulle få dåligt rykte?
Var det kanske så att de tyckte att jag fick vad jag förtjänade.
Inte ens mina närmsta vänner fick veta vad som pågick, jag var så rädd att de skulle tycka att jag var löjlig, att jag vara överdrev. Eller så kanske de trodde på mej och blev rädda för att umgås med ett mobboffer. Tänk om de själva blev mobbade därför, då var det lättare att lämna mej ensam. Så jag höll tyst. Jag höll krampaktig tag i de vänner jag hade, anpassade mej gärna efter deras behov och önskemål.
Jag tror, såhär i efterhand, att de visste om det. Just deras klass var den som var värst mot mej, näst efter min egen. De flesta av dem var de människor jag hade gått förskola med och även första året av grundskolan. Jag förstod verkligen inte vad jag hade gjort dem, det var ju sju år tidigare. Kanske hatade de mej för att det var precis vad man skulle göra, jag var den utvalda.
Terminerna avlöste varandra och mobbingen blev allt värre. Saker kastades efter mej i korridorerna, då och då fick jag ett sudd i huvudet.
T och D, också en av de värsta låste flertalet gånger upp dörren till toaletten när jag var där. Aldrig fick jag vara ifred.
Av nån anledning blev den verbala mobbingen värst på gymnastiklektionerna. Eller så är det bara dem jag minns mest.
Det jag kommer att minnas för resten av mitt liv, det som gjorde ondast av allt de sa, det som tog hårdast var just en gymnastiktimme. Jag satt intill O, som såklart oxå hörde till eliten. Utan minsta provokation eller något så utbrister han:
-Alltså, du är så jävla äcklig och ful. Kan inte du ta livet av dej så vi slipper se dej nånsin igen. Så jävla äcklig du är!
Han träffade så mitt i prick. Han kunde inte ana hur många gånger den tanken hade slagit mej. Jag hade bestämt mej för att inte låta dem komma åt mej, jag skulle inte gråta, speciellt inte inför dem. Jag vägrade låta dem vinna.
Jag bet ihop så gott jag kunde, gråta fick jag göra när jag kom hem och det behövdes. Men även hemma fick jag dölja mina tårar. Såg mamma mina tårar så skulle hon ju vilja veta vad som var fel och jag kunde ju inte berätta.
O fortsatte att plåga mej på gymnastiken. Jag var inne i styrkerummet en lektion och han kom in dit. Såklart skulle han ju påpeka allt jag gjorde, komma med elaka kommentarer. När jag gjorde fel på en maskin så det small så tog han ju tillfället i akt och hånade mej. Skrattade ut mej och lät mej veta vilken fet klantig människa jag var. Absolut ingen i hela världen var så fet, ful och värdelös som jag.
Då klarade jag det inte längre. Jag kände tårarna och flydde till omklädningsrummet och brast ut i storgråt.
Malin, som hade varit med i styrkerummet kom in efter ett tag. Hon la handen på min arm men sa inget. Antagligen visste hon inte vad hon skulle säga. Eller så ville hon inte säga något. Just då fick jag känslan av att hon inte alls ville vara hos mej då, att hon med tyckte jag var äcklig och jobbig men satt där på grund av tvång, att hon kände sej skyldig. Jag vet faktiskt inte än idag hur hon kände då.

nej, inte så, era pervon!
Hittade en text jag skrivit om mobbningen, rätt lång sådan men kan inte bestämma mej för om jag ska lägga ut den.
Känns lite som ett psykiskt utvik, ett personligt utfläkande.
Måste helt klart fundera på det, samtidigt som jag tycker den är värd att publicera.

Hmmm

Idag var det återigen dags att besöka Nätkraft och min solstråle Maria.
Vi kastade oss in i arbete direkt. Jag lade fram att de ställen jag helst ville arbeta på var Lagerhaus och Mique. Sagt gjort, Maria ringde så det rök i telefonen för att prata med folk (och fä)
Jag fick inga besked under tiden jag satt där men nu så har Maria just ringt och jag har ett studiebesök på Mique inbokat nästa Fredag.
Lagerhaus hade tyvärr tagit in folk nyligen och eftersom den där onämnbara högtiden närmar sej så kommer personalen vara alltför stressade för att lära upp och handleda alltför många på en gång.

Men Mique är oxå en mycket trevlig affär och jag tror absolut att jag skulle komma att trivas där.
Den som lever får se.

Det tycks vara så att när min mun uttalar ordet tack så försvinnet ljudet ut i nåt slags vakuum.
Fick veta av en "vän" som hjälpt mej när varit i kris men inte ens fått ett tack.
Mina ord måste då ha studsat mot en felmonterad akustikplatta, blivit flervriden och sen hamnat i ett stumt universum. Eller vaadå? Tack har jag minsann sagt så jag förstår inte hur ordet inte kan ha nåt hennes öra.

Å andra sidan, selektiv minnesförlust av specifika ord kan nog vara en vanlig biverkning av aggresiv bitterhet

Lägger upp en video som min fina Marielle gjorde till mej för länge sen
(hahah lägg märke till hur mitt utseende har förändrats genom tiderna)

Idag är det fyra år sedan jag och frugan tog tåget till Göteborg för att hämta hem en hund vi skulle vara fodervärd åt. Det var en shih-tzu på 1 1/2 år, vid namn Pippin. Han var bosatt i Fuengirola, Spanien och var omhändertagen av SOS, en förening för gatuhundar

Det här var de första bilderna vi fick på honom innan vi skulle bestämma oss. Ojoj, vilket svårt val.
Jag hade väl egentligen redan, sådär i smyg, bestämt att jag ville behålla honom, inte bara vara fodervärd tills ett hem dök upp.
Nåväl, vi åkte ut till landvetter sådär nångång halv mitt i natten, min kära vän Tessie körde oss i gangsterbilen.
Efter ett tag började hundburar rullas ut på bandet och "min" bur lyftes fram.
Det var tammefan den sötaste lilla råttan jag nånsin sett. Han var helt rakad och med små drogade ögonen kramade han om mej direkt när jag lyfte upp honom. Mitt hjärta smälte.
Vi sov hos tessie, I fraggelberget den natten och lille Pippin kissade lite härochvar.

Jag minns inte exakt hur många dagar (timmar?) det tog innan vi hade bestämt att han skulle få stanna hos oss. Jag fick honom i tidig juklapp av pappa, för jag hade inte de fyratusen han kostade,
Han fick det nya namnet Puffen, för att han (med päls) såg ut som en liten Puff.

Nåväl, det kommer säkert mer om lille charmtrollet framöver :)
Nu ska han få nåt gott att äta

Först å främst ber jag om ursäkt för den dåliga kvaliteten på bilden, men hur som haver här kommer del tre av tatueringar.
Dessa gjorde jag i slutet av 2005. Jag har alltid gillat latin och jag tycker det är ruskigt snyggt med text på handlederna.
Det står iaf Per aspera ad astra på höger och Through difficulties to the stars på vänster.
Det står lite för mitt livsmål. Att uppnå stjärnorna. Inte som i att komma till himlen utan mer att få ro, harmoni. För mej står stjärnor för lycka, lugn men det kommer jag att skriva mer om i avsnittet om alla stjärntatueringar.
För er som undrar så tycker jag inte att det gjorde speciellt ont att sticka trettiotolvtusen nålar i handlederna. Jag trodde dock att det skulle göra obarmhärtigt ont men jag satt mest där å lallade på helt lugnt.
Jag brukar titta på dessa tatueringar när livet känns motigt, de ger mej lite hopp, mer framåtanda, motivation, jag kan uppnå målet, det blir lättare att kämpa när man har det evigt inpräntat på sin kropp.

Tjejsnack #25

Sjukligt

1. Vilka barnsjukdomar har du haft?
Ja, bra fråga. Men vattkoppor har jag haft iaf, men det vettefulingen om jag haft nån annan såndär typisk barnsjukdom, typ mässling och röda hund. Tror iaf inte det. Note to myself: fråga mamma
2. Av vilken anledning besökte du senast ett sjukhus?
Vilken sorts sjukhus pratar vi om? Men ett vanligt sjukhus var nog ett tag sen. Måste nog ha varit sist jag var tvungen att sy något och det är rätt länge sen.
3. Har du några ärr på/i kroppen, varför?
Ja, jag tänker inte sätta mej och räkna men det är väl säkert uppåt femhundra ärr på min kropp och det är väl kanske två av dom som inte är självförvållade. Varför? Ja, för att jag varit extremt självdestruktiv.
4. Hur tänker du om vaccin för svininfluensan?
Jag tänker inte på det. Ha en bra hygien så ska du nog se att det funkar fint ändå.
5. Var går din gräns för att åka hem till någon som är sjuk?
Tja, har folk magsjuka undviker jag gärna att hälsa på, det är inte en hobby att sitta och kräkas upp inälvor. Men annars så är jag inte sådär speciellt bacillrädd.

Mer tatueringsnack då.
Tänkte fokusera på tatuering nr två, Babydoll.
Babydoll var för det första det jag kallade mej överallt på internet, men även det andra började kalla mej, så det blev en form av identifiering, så som jag såg på mej själv.
Men hur är en babydoll då? För mej var det lite samma som älvan. Sårbar, bitsk men även sockersöt när det behövdes. Med en väldigt personlig stil som ofta verkligen ropade DOCKA!
Största delen av tiden runt då jag gjorde denna tatuering (det var 2000) var jag en trasdocka, jag behandlade mej själv som Raggedy Ann, så Doll kom in även där.
Sen vill jag bara även tillägga att värre smärta än att tatuera svanken har jag sällan varit med om, haha. fyfan så ont det gjorde. Tatueraren kallade mej för lipsill eller nåt sånt trevligt ^^.
Tatueringen har fortfarande mycket betydelse för mej fortfarande för den är ett minne av en tid som var, hur jag var och kanske fortfarande är till viss del. Det finns väldigt mycket minnen i denna, både fina och mindre fina, men såna som jag värdesätter.

Som ni ser så är det stjärnor ovanför, men det återkommer jag med, tänkte ta ett inlägg om alla stjärnor som finns intatuerade