Metrobloggen

Förtrycket tränger sig in i tingens, språkets och vardagens väsen och förvanskar och förändrar. En cykel blir inte längre en cykel och en parfym inte längre en parfym. Vänskap blir oberäknelig och vänner opålitliga. Allt nagelfars och genomsyras av diktaturens oinskränkta hegemoni, skändliga doft och eländiga mörkermakter.
Herta Müller visar genom ordens valörer och betydelseförskjutningar hur förtrycket tränger djupt in i vardagens detaljer, till och med i vänskap och kärlek. Vardagsstunderna bär längtan efter frihet, efter en väg ut ur den utdragna diktaturtidens klaustrofobiska prägel. Som de två fiskande männen på Donaus strand: De vill komma över till andra stranden och friheten men kan inte simma eller kanske drömmer de om att simma och en tidsutdragen och metande längtan beskrivs.
Den ene håller fram en näve melonkärnor till den andre:"... ät säger han, så att tiden går".
 "Redan då var räven jägare" är Nobelpristagaren Herta Mûllers femte bok och hon visar genom sin häpnadsväckande ordkonst hur det var att leva under ett absolut förtryck i Ceausescus Rumänien. Säkerhetstjänstens vålnader tar sig in i dagens bekymmer, i tingen och dofterna och blir ett med vardagligheterna.

Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:

Vad har James Joyces exil eller Nelly Sachs sjukdom med det omöjliga eller ogripbara i det språkliga att göra och vad är det som säger att Elfriede Jelineks uppfattning om sexualitetens libidinösa arbetsfördelning där "kvinnan är den som visar upp sig och mannen den som har rätt att se" ger en vink om det oskrivbara i att återge en kvinnlig pornografi?
Och vad ska vi säga om Marguerite Duras uppfattning om begäret, att skrivandet och konkret språket inte klarar av att fullt ut skildra delar av hennes liv, att det blir till det omöjligas konst? Och kan vi i Dantes Inferno få oss utrett om språkets och tänkandets begränsningar i förhållande till vår uppfattning om döden kan få oss att förstå vår egen död?
"Essäerna i den här boken kretsar på olika vis kring litteraturens och konstens relation till det som inte låter sig fångas i en språklig eller konstnärlig framställning, men som får den att leva" .
Det är det inledande anslaget till essäsamlingen "Till det omöjligas konst: essäer om litteratur och psykoanalys" av Carin Franzen docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet. Hon tar med hjälp av Gunnar Ekelöfs formulering om "det omöjligas konst" tag i de psykoanalytiska begrepp som förankrar diskussionen kring språket, litteraturen och medvetandet, där det omedvetna och döden ställs i relation till den nutida realitytrenden och dess önskan att frångå det symboliska och språkliga till förmån för något som skall vara en "äkta" eller "sann" verklighet.

Läs mer i min recesnion i Tidningen Kulturen här:

Det nya numret av Outside The Box magazine är vackert och läckert i handen och fräckt och osorterat i innehållet och den redaktionella ledningen ställer frågan: "Behöver man klistra fast etiketter på det man gör? Vad händer om man struntar i att placera allt man skapar och tänker i kategorier, pärmar och lådor?" Och i undertiteln styr man upp med följdfrågan: "Vad är skam".
Outside The Box säger sig vilja "samla inspirerande effekter bland konstnärer, visionärer, individer och förändringsagenter genom intervjuer, reportage och publicering av visuella verk". Och redan i tidskriftsnamnet deklareras att man minsann tänker hålla sig utanför den så kallade boxen och kanske skulle detta normalt utgöra en varning om att här härskar ett ängsligt deklarerat utanförskap. Men redaktionen behöver inte känna skam utan håller genomgående vad man lovar. De här outsidarna ger flera excellenta exempel på det självpåtagna utanförtänkets skapande anda.

Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:

Helena Tolvhed, historiker och idrottsvetare vid Malmö Högskola har i sin doktorsavhandling "Nationen på spel" gått igenom populärpress som skrivit om OS mellan 1948-1972. Hon har synat dess rapportering avseende begrepp som kropp, kön och svenskhet i skildringarna av tävlingarna och hon har i denna analys utgått från Foucaults uppfattning "det finns ingen sanning oberoende av makt".
I OS-rapporteringen ligger konsekvent bilden av den svenska manligheten i främsta rummet. OS har i populärpressens rapportering under dessa OS huvudsakligen varit en fråga om maskulinitet enligt Tolvhed och denna har konsekvent sammankopplats med nationens moraliska värden och dess ära. Den svenska nationen blir den manliga kroppen och den svenska manlighetens egenskaper blir den svenska nationens uttryckliga särdrag. Maskuliniteten förkroppsligar nationens längtan, styrka och avgränsningar.
Nationens och maskulinitetens diskurser sammanflätas . Tolvhed visar också på hur segraridealen till nationens ära enligt den gängse diskursen rimmat illa med en svensk kvinnlighet och därigenom reducerar det kvinnliga deltagandet till "lekar". I rapporteringen blir de kvinnliga deltagarna istället utsatta för frågor om deras skönhet och deras "vimmel" i OS-byarna, detta också för att "balansera" och reducera "riskerna" för en "maskulinisering". Denna hotande "muskelfiering" av kvinnorna när de deltar i kroppsutvecklande sporter måste således "balanseras" genom kommentarer kring de kvinnliga deltagarnas graciösa uppenbarelser.

Läs mer i min recensioni Tidningen kulturen här:

Det är en i dubbel bemärkelse explosiv personlighet som Elin Lindqvist skildrar när hon ger sig i kast med sin farmors far Leon Larsson, författare, poet och revolutionär anarkist som bildligt talat sprängdes inifrån av revolutionär energi, kampanda och hat mot samhället och inte bara skrev eldfängda dikter om att störta samhället utan också skaffade sprängämnen för att spränga banker och dessutom planerade att bygga en hemlig bombfabrik i centrala Stockholm. 
Det handlar om Leon Larsson anarkist och revolutionär i förra sekelskiftets Sverige som föds 1883 i Älvkarleby och som tillsammans med sin familj flyttar till Stockholm. Författarinnan Elin Lindkvist har i sin tredje bok vågat sig på att skildra den eldfängde släktingen i skönlitterär form. Leons pappa, filhuggaren Karl August hostar blod när de flyttar in i bostaden på Kungsholmen. I det trånga kvarteret doftar det avskräde och bränt kol och fadern dör snart. Modern Emma är 34 år när hon blir ensam med de fyra barnen.När sonen Leon

växer upp oroar han sig mer för samhällets framtid än familjens eller sin egen och hans mor vill att han flyttar hemifrån då hon inte orkar med sonens alltmer vidlyftiga bohemliv som doftar och larmar på grund av för mycket cigaretter, sprit och prat och för lite inkomster. Det är en orolig tid i landet vid sekelskiftet. Storstrejken 1909 är på gång men ungsocialisterna vill ha mera handling. Allting går för långsamt. De politiska möten Leon deltar i får till slut sin egen dragningskraft och blir hans egentliga hem.

Leon lever för dessa och där läser han bland annat upp sina explosiva dikter.

Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här:

Önskar vi veta vad våra storföretag med internationella arbetsområden sysslar med? Önskar vi ta reda på var materialet till Hennes & Mauritz kläder kommer från eller vem som bidrar med virke till Ikeas möbler eller till vem Bofors levererar kanoner? Det svenska företaget Skanskas förehavande i Latinamerika har undersökts av de två reportrarna Agneta Enström och Hanna Dahlström som på plats i Ecuador skärskådat oljeindustrin i Amazonas i allmänhet och det svenska företaget Skanskas roll i synnerhet, det senare som medverkande vid byggnads- och anläggningsarbeten.
Resultatet av Enström-Dahlströms undersökningar presenteras i en ny bok: "En svensk tiger- om Skanska, olja och förintelse i Amazonas". 
Detta reportage har öppnat upp en mycket viktig diskussion om dolda miljöbrott i internationella storbolags hantering och om vilket pris lokalbefolkningar i dessa råvaruländer får betala på grund av denna verksamhet. 
Generellt handlar det om så kallad "Greenwash". Om hur företag tvättar sin miljöprofil genom bearbetning av myndigheter och politiker och genom anslutningen till olika "luftiga" miljöcertifikat som ger en nimbus av hög och grön miljöprofil och sedan "under cover" sysslar ostörda med en verksamhet som är allt annat än miljösäkrad. Skanska arbetar ivrigt med sådan "Greenwash" enligt Enström & Dahlström.

Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här:

Denna bok liknar inget jag tidigare läst. Den associativa färden genom tid och rum går inte bara över stock och sten utan också över nutid och dåtid, verklighet och fantasi, genom medvetandet och ned i undermedvetandet i en inre och yttre färd. Jag har alltid tyckt mycket

om den franske Nobelpristagaren Claude Simons girlanger till meningar som lindar sig som associerande blomsterrankor runt medvetandet och far iväg i frossande varseblivningsorgier bort i eviga parenteser. På samma sätt uppstår kalejdoskopeffekter och spegellösningar genom Percivals associationsteknik som blir till minnesbildernas dans där situationsnedslagen i en dåtid länkas i kedjor och bär iväg musikaliskt med teman och omtagningar i ett slags partitur av komposition med alla små associationer, upprepningar som dyker upp, ord som tvagas, kantstötta i upprepad användning.

Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här:

Ur min recension av hennes senaste bok Bergets döttrar:

"Miltons falska fiolspel vid kistan och tyskarnas samtidiga ockupation av Polen utgör en minnesvärd dödsstämning kring Karins begravning i Anna Jörgensdotters roman Bergets döttrar. Det handlar om de tre systrarna Karin, Sofia, Emilia och deras två bröder Edwin och Otto och om dessa syskons bitvis dramatiska livsöden med början kring andra världskrigets utbrott och som avslutas vid televisionens intåg i vårt land.

Bergets döttrar är först och främst en berättelse om kvinnors planer och möjligheter inför livets oberäkneliga utveckling.
Med denna kollektivroman som sträcker mellan 1938- 58, lägger Anna Jörgensdotter ytterligare gediget fundament till ett redan betydelsefullt författarskap som utgjort ett slags generationskväde där hon hanterat sin kvinnogenerations nutida livsbetingelser med genuin särart och där den uppmärksammade debuten Pappa Pralin manifesterade det minnesvärda anslaget till hela författarskapet.
Nu lämnar hon nutiden och tar ett djupt tag långt bak i den egna släktens minnesgömmor."

Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här:

Antiken är het igen men är den bara en chimär? Är vår föreställning om "Antiken" bara summan av forskningsresultat, bokutgåvor och tänkta tankar? Finns det flera "Antiken"? Dimitrios Iordanoglou är grecist och forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet och har skrivit boken "Antiken by night", en skrift om erotik och poesi i den klassiska litteraturen. Konkret handlar den om sex, droger och dildos.

Syftet, säger Iordanoglou, har varit att skriva om hellenistiska texter som sällan berörs och i det svenska sammanhanget skriva nytt om dessa. Antiken är vår identitetsskapande barnkammare och vår kulturella pensionsfond menar Iordanoglou. Och den är åter på gång. I populärkulturen vimlar det av anknytningar. Hollywood har tagit sig an Troja Thermopyle och mer litteratur i ämnet har också kommit ut eller är att vänta och intresset stegras oavbrutet. "Var superhjälten Odysseus en mediehora? Hur gick tjejsnacket om dildos i Alexandria?
Var filosofikejsaren Marcus Arelius en tjackpundare? Dessa retoriska frågor från Iordanoglou, fotade i modern media- och populärkultur, ställer det hela på sin spets för att öppna upp det överseriösa allvar och den betungande status som låser fast de klassiska texterna i antikt damm. Hela angreppsmetoden i denna bok görs utifrån en populärkulturell, nutida estetik som med tillhörande språkbruk hanterar den hellenistiska poesin för vad den egentligen är inte för vad den bör vara.

Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här:

Det finns ingen dialekt i vårt land som fått utstå så mycket spott och spe som den skånska. Det har till och med hävdats att dialekten borde förbjudas i radio och teve eller åtminstone dubbas och textas som minoritetsspråk. Författaren P C Jersild har rest dessa krav från sin Stockholmshorisont och han har pekat ut malmöitiskan som en särskild styggelse. Jag föddes i Skåne närmare bestämt på Allmänna BB i

Malmö och mantalsskrevs i Västra Skrävlinge socken men utvandrade tidigt till Dalarna. Jag är trots propåer och utspel mot det skånska ingen revanschist som vill utropa ett fritt Storskåne och rida i sporrsträck mot skånsk storhet och renhet eller återbörda Skåne till Danmark.

Många har genom åren tyckt att det vilar en grov och övermaga stoisk provinsialism över det skånska hägnet ofta drygt och bräkigt uttryckt i det skånska idiomet. Edvard Perssons beskäftiga "låt dom bara gå på- vi  klarar oss nog ändå" är en tidig chauvinistisk uppmarsch för de skånska befästningarna och den dryge dragspelshataren Sten Bromans skorrande musikanalyser i teven har inte mjukat upp de negativa epiteten kring det skånska. Charmörer i modern tappning i genren är Björn Ranelid med sina grandiosa uttalanden kring egen storhet och Zlatans självsäkra utsagor på Rosengårdsskånska med nyskånskans styva touch. De två senare ståtar som värdiga efterföljare till Edvard Perssons kategoriska egoismer i genren "Allt ljus på mig!" ståndaktigt deklarerade i dennes omnipotenta filmroller.

Läs mer i min krönika i Tidningen Kulturen här:

Ratners stjärna är en skönt rörig men galet disparat fantasikonstruktion av en av den postmodernistiska litteraturens representanter Don DeLillo. Det är en teknikalistisk skapelse av kolossalformat och man undrar om inte DeLillo i detta verk fortfarande sökte sitt rätta handlag, fullt i färd med att leta efter den storhet som han definitivt skulle uppvisa senare.

Ratners stjärna publicerades första gången redan 1976 och kommer först nu på svenska i smidig språkform av Rebecca Alsberg. Det är svårt att avgöra vid en första inläsning i den 500-sidiga abakadabratexten om den är ett relevant bygge med sin täta begreppsanvändning kring funktioner och formler, fraktaler och koder eller om det är ens eget lilla magra matematiska grundforskningsmaterial som är alldeles för glest och bräckligt för att uppfatta och därmed förstå dessa forskares verbaliserande. Hela romanen väller ut i en galaktisk faktaexplosion som man inte kan följa, i alla fall inte om man tröttnar vid den första aritmetiska ekvationen...
”Jag försökte bygga en roman inte bara i någon mån om matematik utan som matematik. Det skulle vara en bok som rymde, mönster, ordning och harmoni sådant som den rena matematiken eftersträvar”. Så har De Lillo sagt. Och nja, för en enkel lekman blir det nog mera av oordning, disharmoni och obegripliga begrepp. Men oavsett detta äger berättelsen en galen och grandios idé hisnande storslagen i sin ytspänning som en hel simultan värld. Denna värld ska enligt Don DeLillo ha inspireras av Alice i Underlandet och dess skapare Lewis Carrol. 
Läs mer i min recension iTidningen Kulturen här:

Det handlar om huvudpersonen ”Carl” som en blandmissbrukarnas Bond och kalsongrunkarnas alter ego, stump- och stympromantikernas banérförare, magmunsproblematikern in extenso men också strumpbyxlustens iscensättare och till syvende och sist den dolda lilla flickan som vill ut och leka, allt detta som instabila levnadsfaktorer i de dagliga referenserna. Det är glidande identiteter och disparat könstillhörighet. Och ”Carl” går i fälttåg, blir agent i eget liv, jagar väderkvarnar i sitt uppdrag, men inte fotat i egen dumhet, utan i kraft av egen svaghet, egen sorg, egen lust som tycks rikta sin udd mot patriarkatets övervakningssamhälle, med en stympkroppsestetik och ständigt återkommande magmunsproblematik som en exponering av den disparata personlighetens utträngande ur kroppen och iscensättande i den, att med detta helt enkelt redovisa den sårbara manligheten och den queera personligheten.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här

Lars Ahlin är utan tvekan en författare som alltid genererat huvudbryderier, infekterade debatter  och trosvissa verbala utgjutelser och kanske också ödmjuka huvudbockningar hos diverse litteraturkritiker i vårt avlånga land. Ahlins kamp med att reda ut samhällskritiken kontra gudsbegreppet och religionen har hos litterära hanterare orsakat ständiga uttolkningar av de mest brokiga valörer. Ahlin är också den sortens författare vars litterära material och frågeställningar erbjudit inbjudande karriärpinnar för den villige att bestiga på den stege som leder upp i den litterära himmelens offentlighet. Det är ju så att vissa författare utgör manna för litteraturens sorterare och grindvakter och andra handhavare men att de oftast inte går att klämma in i den dagsaktuella litterära galoschen.

Läs mer här i min recension på Tidningen Kulturen:

Rädaa vargstammen från utrotning!

Lär mer i min artikel på Newsmill här:

Författare: Klas Lundström
Titel: Den här platsen faller samman. Reportage från den globala periferin

Under min nioåriga sjömansbana i min ungdom fick jag några av de mest bestående intrycken under den första resan som 16-årig mässkalle när jag kom till Bombay i Indien 1964 med den Broströmsägda styckegodsaren m/s Travancore. Jag upplevde en

fattigdomsschock omedelbart när jag steg i land. Horder av kastlösa, totalt utlämnade och utblottade människor utan varken hopp eller kraft följde våra steg som en fattigdomens deprimerande skuggor på trottoarerna där människor till och med låg och dog mitt framför oss. De intryck jag fick vid dessa unga år har satt sina eviga spår. Jag förstår Klas Lundströms enorma kraft att vilja skriva om allt han ser på sina världsomspännande resor. Hans förmedlar direkta och personliga intryck med stor närvaro och kunnighet men också med respekt och känsla. Det är exakta och drabbande texter han skriver och de är också levande och närgångna utan att bli påträngande.
I Den här platsen faller samman reser Lundström ut i den globala periferins utkanter och hittar de små ställen just där den enskilda människan är värst utsatt på det lokala planet. Just genom sitt personliga närmande och sin orädsla att ta sig fram till de värst drabbade i sällskap med sin kunnighet blir hans reportage viktiga och upplysande men också inspirerande och allmängiltiga.
Klas Lundströms bok är en mycket läsvärd rapport från flera hörn i världen vilka har det gemensamma och sorgliga ödet att ha drabbats av kolonialism, imperialism, global ekonomisk utarmning och militärt förtryck men där man också kan se aldrig sinande källor av hopp som väcker förundran och beundran.

Läs mer ur min recension här på Tidningen Kulturen:

Sedan barnsben har man fått i sig äventyrshistorier om guldruschens glada dagar, om människor som lämnade hus och hem för att ge sig i väg till avlägsna platser för ett förhoppningsvis lukrativt vaskande efter den magiska metallen och för att en dag finna den stora guldklimpen.

Men också att i guldruschens kölvatten följde allsköns lurendrejerier och mänskligt förfall. Och i vuxnare ålder har man hört om guldbrytningens påverkan och åverkan och om slavarbete i guldgruvor med omänskliga arbetsförhållanden och om en exempellös nonchalans mot miljö och människor från gruvbolagens sida i guldletandets spår.
Det är som om guldet vore en farsot, en epidemi som skapar elände och förödelse och förvrider huvudet på folk var det än bryts och hur det än hanteras. Ändå tycks dess värde och åtråvärda glans alltid bestå. Det är ju inte utan orsak som människor smyckar sig med guldringar och guldhalsband och andra accessoarer i guld. Vi har också fått höra om guldreservers betydelser vid börskrascher där folk har förlorat allt och att guldet då legat kvar längst in i kassavalven som en bastant och värdebestående metall. Sammantaget har alltid det faktum gällt att den som står kvar med guldet i sin hand är vinnaren.

Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:

"...Att supa sig full, stjäla ved, köpa ett gevär och iklädd mukluks, kostym, överrock och åtsmitande skinnhandskar, vandra genom snön i den alkoholiserade indianen Curleys olycksbådande spår blir för Karsten Hörnfeldt att stiga ur sitt liv till en härdande förvandling och hamna i farliga förvecklingar och helt enkelt riskera livet. Är det en lättsinnig lek som han när som helst kan dra sig ur eller är det i egentligen frågan om vällustiga steg ut i livet?

Karsten i Lars-Göran Söderbergs kortroman Polarmässan, har en karriär i Swedetrack och siktar på att bli ansvarig för huvudkontoret i Nordamerika. Det gäller att bli svensk representant och ansvarig för företagets scooterförsäljningskontor och Karsten känner att det är han som är vikt för posten. Det blir dock inte så och han vet att arbetskamraten Smitty som ansvarar för lokalkontoret i Kanada gått bakom hans rygg. Kvar i huvudet finns hans frus reaktion när han inte fick erbjudandet om chefsjobbet och karriären mojnar och kärleken bleknar och han undrar varför hon egentligen vill ha honom. Hennes reaktion blev en chock för honom som om något brast mellan dem.

Karsten reser ändå som företagsledningens representant till staden Whitehorse fyra timmars flygväg från Edmonton. Det ska bli ett avstamp i etablerandet av lokalkontoret genom företagets representation vid Polarmässan där Smitty redan är närvarande..."

Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:

En säck full av Gud är något så ovanligt som en stor episk debut och detta med språklig bravur och euforisk berättarglädje som man inte är särskilt bortskämd med. Paola Gemma Francesca Russo skriver in sig direkt bland de stora svenska berättarna och jag vill på en gång säga att denna författare kommer att ta stora kliv i berättarkonsten om hon håller vad denna debut lovar.

Jag måste erkänna att jag är tagen av att ha läst hennes bok. Det självklara anslaget, det galanta berättardrivet och den stadiga berättarrösten som inte darrar en sekund på varken på de språkliga stämbanden eller den berättartekniska manschetten och att man därtill lägger det breda episka anslaget där orden dansar om intriger och släktrelationer som eldsflugor och brer ut en stor släkts historia och relationer i ett andravärldskrigets Italien med alla band och referenser till de olika politiska rörelserna där fascister och anarkister av alla de slag figurerar. Om man kunde säga att den skildrar en så svart tidsperiod med lust så kanske man skulle göra det. Paola Russos berättande är fullt av liv, av känsla och av kamp. Det är en levande skildring av en ond tid.

En överlevandeberättelse om en mörk epok. Det svarta får djup av det vackra och höga. Det öppnas också en andevärd som lyfter det realistiska upp i fantasin sinnliga luftlager och skänker syrerik lätthet över sidorna där det doftar och strider, ståtar och gråter om denna släkt som spänner över generationer och som innehåller hela andravärldskrigets alla politiska motsättningar exponerade vid köksbord och i släktträffar.

Läs mer i min reecenion på Tidningen Kulturen här:

Plötsligt flög en vildhäger upp framför honom och längre bort lösgjorde sig en rördrom ur vassen och kanske såg han också en stor fågel segla över kanten borta vid Whellers tranbärsfält.Han  upptäcker strax en ny rörelse i vassen kanske en kastvind men ser i momentet efter att en annan fågel dyker upp och sträcker ut och han iakttar dess utseende och sedan kommer klassificeringen och en längre beskrivning av de sköna vingrörelserna, den lätta flykten och kanske får vi en metafor för vad man kan likna den vid i människans föreställningsvärd och hur den med naturens hjälp driver hyss för att lura jägaren, vandraren eller fiender av annat slag...detta är fågelskåderi.

Läs mer av min recension i Tidningen Kulturen här:

I konstverket 5 porträtt från 1901 av konstnären Vilhelm Hammershois finns tomma blickar, en sparsmakad interiör och få människor närvarande. Författaren Jan Wolf-Watz har dragit fem

berättelser ur ramen och smetat ned dem verbalt i samlingen Vilhelm Hammershois väg. Om han nu inte har stigit in i tavlan. I alla fall bör det vara genom litterär tillväxt han uppnått ett nätt temasnurr kring den ödesdigra lotten att dra det kortaste strået. Han har låtit detta pryda skrönorna i form av en sorts sammanhållen Wilhelm Hammershois väg som är en icke lättkontrollerad samling.

Jaja.
Det där är Sven.
Det får man ta.

Läs mer i min recension här i Tidningen Kulturen:

Hans-Evert Renérius, författare, litteraturkritiker och präst, erbjuder i antologin Exodus och Stillwater. I Wilhelm Mobergs ord och spår och andra essäer en intellektuell vandring i Wilhelm Mobergs efterföljd i det mäktiga emigranteposet Utvandrarna där Gud är med i kappsäckarna. Dessutom analyserar Renérius gudsbegreppet i flera andra författares verk.

Renérius blottlägger religiösa grubblerier och bevekelsegrunder i Utvandrarna som när Karl-Oskar och Kristina ställer sina existensiella frågor till Gud. Enligt Renérius för Moberg ett Gudssamtal i vardagens strapaster i samspelet mellan himmel och helvete där människan i kampen för sin överlevnad finner sin Gud. Moberg, republikanen och tvivlaren med ett erkänt kraftfullt rättspatos pekar enligt Renérius ut de andliga värdena som varande begravda i vardagen. Som när Kristina efter alla hopplösa umbäranden i kampen för överlevnad ställer den "omöjliga" frågan om Gud finns. Kristinas veklagan över att Gud inte hjälper henne och följdfrågan om han verkligen finns slutar i total underkastelse: Hon behövde kröka sig mer, ödmjuka sig mer, kasta sig på sitt ansikte, lägga sig ner under Herrens fot, bli till stoft under Skaparens fotablad...   

Läs mer i min recension här i Tidningen Kulturen:

Ska man prata om Annica Wennströms bok Svart kvark så får man först och främst ta fram språket. Wennström målar med gnistrande pensel och det blir mänskligt nära och nästan omänskligt naket i livets nödlösningar och tillkortakommanden när hon berättar om dessa människors hårda öden i Holmsund med början i trettiotalet.

Det är inte arbetarklassens bästa sidor Wennström tar fram. Istället befinner vi oss i svekens obehagliga närhet inne i feghetens skändliga fäste och blir vittne till lättsinnets omoraliska dans i själarna.

Man känner den salta smaken av tillkortakommanden i de paltdoftande köken. Hur spritens eländiga rundgång mellan människorna bidrar till denna djävulska demoralisering av folk. Det doftar om de välgräddade moralkakorna och ljuder om skvallrets lättfotade steg och man känner klangen av tillkämpad moral och efterklokhetens kranka blekhet i den lysande dialogens korthuggna språk.

I det nattliga mörkret stinker det av högoktanig spritångest och vämjelig andedräkt uttryckt i grann språkdräkt inne ibland vedtravarna där spritflaskorna göms som buteljerade reträtter i en svår tid. Våldtäkten lurar också inne i uthusmörkret efter allt för många supar av den smugglade spriten.

Wennström bjuder på en underbar folklig rättviseprosa som dignar under en skavallermoral tryfferad med utstuderad folklivshumor som det är få författare förunnat att ha tillgång till. Bokens titel Svart kvark apostroferar den minsta elemantarpartikeln, som kan hänföras till kampens minsta och/eller svagaste länk men anknyter också till havet söder om Bottenviken, Kvarken, den smalaste passagen mellan Sverige och Finland som förankrar Wennströms skrivarsjäl. Alltihop är fotat i det lokala, dialektala idiomet i Holmsund där Wennström haft sin uppväxt:

Den som spotta i smeten får igen det i kakan!Du ska vakt tunga din, du ger int äldre än att du knappt klara en riktig rännskita på egen hand!Dom slit dig i stycken om du gör sig märkvärdigBortrationaliserad. Inte fan går jag med på att rationaliseras bort!

Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:

De hade lyssnat till kyrkklockans klang som bearbetat och manifesterat den innevarande sorgen men också rivit upp fragmentariska minnesessenser från odefinierad sorg ur det förflutna med en karaktär avhängig av varje själs klangfärg och historik. Kyrklockan hade...
...

 Nu är vi alla här Oh Gud!

 De hade lyssnat till kyrkorgelns spel av den sorgligaste psalmen med orgelpipornas eskalerande ljud ackompanjerat av den tunga rytmen från egen andhämtning och hjärtslag när de gick utmed altargången mot kistan för att ta farväl. De hade känt av kyrkorummets vitkalkade väggar med dess svala engagemang och stillsamma begrundan dit tusentals själars efterbörd genom eviga tider singlat som reminissenser till dess eftermäle... 
[bild: tusch Monika Lind-Holmberg]Läs mer ur min essä i Tidningen Kulturen här:

Mary Anderssons språk i Den vingabrödna är organiskt sammanfogat med hennes leverne, helt enkelt framfött direkt ur liv och arbete. Bokens upptakt sker vid andra världskrigets inledning och

Mary växer in i tonåren under kriget. Hon har mycket att berätta och berättelserna präglas av en vidunderlig brokighet. Det är en självbiografi som är hämtad direkt på stället. Detaljrikedom och tidsfärg ger läsaren en levande inblick i denna orostid och Andersson flätar på ett naturligt och följsamt sätt in sitt liv på arbetsplatserna med kriget och världshändelserna som utgör en hotande bakgrund där hon bland annat följer faderns flyttningar av den vimpel på kartan som illustrerar tyskarnas frammarsch i Europa. Plötsligt sätts vimpeln ned i grannlandet Danmark.

Mary Andersson berättar om ett långt arbetsliv med en blandning av sällsamt allvar och sprittande humor som är konsekvent fotad i kamratskapet, människovärdet och med insikten att inte behöva be om ursäkt för att man är en arbetande människa. Anderssons förmåga att berätta om det vardagliga och få det att ingå som viktiga beståndsdelar i det världsomspännande är en fröjd att läsa.

Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:

När han släpar in henne i städskrubben och tvingar ned henne på alla fyra är hon i hans våld. Han gör vad han vill och för att ytterligare understryka sin makt och nonchalans och önskan att förnedra klär han inte ens av sig. Efteråt är hon tvådelad. Hon kan inte längre förlika sig med sin kropp. Den lever ett eget liv och tycks kunna glömma snabbare än hon själv.

Det finns en mycket skakande skildring av en våldtäkt insprängd mellan bokens mera teoretiska avsnitt i Katrine Kielos Våldtäkt & Romantik. När boken kom förra året var det inte odelat positiva reaktioner inom feminist- och kvinnokretsar. När nu ett år har gått och Pocketförlaget återkommer med Kielos våldtäktspamflett är det i kölvattnet av en ganska brokiga debatt som följde med första utgåvan.

Vad är en våldtäkt egentligen? Är det en våldshandling utan anknytning till det sexuella? Att man avkönar våldtäkten till att vara en våldshandling vilken som?

Den amerikanska feministen Susan Brownmiller menade i sin bok Våldtäkt  på sjuttiotalet att en våldtäkt inte handlar om sex utan om makt och våld. Mannen våldtar inte för att få sex utan för att dominera.

Katrine Kielos budskap i Våldtäkt & Romantik kan kortfattat sägas vara att Brownmillers idé om att våldtäkten är fri från allt vad sexualitet heter är felaktig. Att brottet istället riktar sig specifikt mot könet och därmed är avhängigt av könet och refererat till detta både i maktrelaterat och sexuellt hänseende. Att frikoppla våldtäktsakten från det sexuella i första hand och könens matkrelation i samhället i andra hand är att göra det väl enkelt för sig och söka komma runt de frågor som uppstår kring en våldtäkts orsak och verkan menar Kielos.  Att befria våldtäkten från sexuella aspekter reducerar enligt Kielos övergreppet till ett våldsbrott vilket som.

Kielos anser att man förlorar den viktigaste referensen och drivkraften till brottet. Könsaspekten. Könsmaktdemonstrationen

Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här:

De sitter där som en tavla gjord  i ockra eller kanske det mera går i bärnsten, en färgton man kan tänka sig i en tallskog en eftermiddag när solen försvinner som gnistrande blänk bak trädkronor och skuggorna blir allt längre bland stammar och lingonris...
[bild: krita Monika Lind-Holmberg]

...De är samlade inför det faktum att hon skall dö. De är förutsättningen och målet för sorgens anvisningar och dess utgjutelser som skall stegras och nå sin mörka kulmen i sorgens höjdpunkt. De kan inte göra något åt det och vad de skadat och förstört eller älskat och byggt upp tjänar nu som hjälplösa apostroferingar till den oundvikliga sorgen. Ett faktum som ligger tätt och dallrande i det dödsmärkta rummet.

De visar varandra plats, hjälper, lyssnar, cirkulerar kring ett upplöst faktum och inför en ny verklighet.

Skulden dyker upp. Lägger ut sina referenser och hänvisar. Någon pekas ut. Att just en av dessa människor i rummet är den som på något skall hamna i skärningspunkten och särskiljas mellan gråt och hat. När man ser de andras ansikten tycker man sig kunna utläsa avklarnad sorg och behaglig ansvarsfrihet. Att dessa människor på ett enkelt sätt är ledsna och deltagande och kommer undan med detta. Att de närmar sig sorgen på ett sätt som inte är belastat med några som helst otydligheter eller tvetydigheter. Till skillnad från den som avkrävs ansvar.

Den reella verklighet som de sörjande existerar i upplöses inför den döendes kamp. Kvar lämnas referenser, känsloband och tunga apostroferingar.

Läs mer i min essä på Tidningen Kulturen här:

Musik är säkert den konstart som sätter de djupaste spåren i hjärnsubstansen där tonerna ritar outplånliga minnesräfflor och vars påverkan är särskilt stor i tonåren. För den som var inne i sin mest

purbertala fas under Radio Nords härjning i etern under några månader i början på sextiotalet sitter intrycken, musiken och ginglarna evigt fastsvetsade i hjärnvindlingar. Själv satt jag klistrad tillsammans med mina fem syskon då vi fann Radio Nord vara en ö i tråkighetens hav.

Stick iväg Jack! Är den träffande låttiteln som lånats till boktitel på Jan Kotschacks vackra och bildspäckade utgåva och vars undertitel Historien om Radio Nord. En älskad och oönskad station och om ett annat Sverige berättar om det mediahistoriskt betydelsefulla men inte helt konfliktfria och sorgligt nog alltför korta eteräventyret Radio Nord där Jans far Jack Kotschack spelade den spektakulära huvudrollen.

Boken är en dokumentär över en betydelsefull epok i svensk etermedias historia och dess opinionsmässiga och politiska förvecklingar som slutade i riksdagen i en remiss där man förbjöd företag att annonsera i Radio Nord vilket avvärjde den första allvarliga attacken mot Sveriges Radios monopol. En förövning till vad vi alla nu känner till skulle komma. Boken kan också med stor behållning läsas som en minnesorgie i musik.

Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:

När de steg in i kapellet och i hastigheten tog fel dörr och hamnade rakt in i förrummet där den bortgångna just färdigställdes var det som om de på ett oåterkalleligt sätt brutit hela den massiva ritualens heliga sigill, rubbat dess principer och äventyrat dess upphöjda tillförlitlighet.

Den performance som skulle erbjudas inne i andaktsrummet sprack nu upp i okontrollerbara, disparata beståndsdelar, som att de såg henne sitta där upprätt, naken; att två svartklädda män behandskade och klädda i vita förkläden ordnade med hennes kropp på ett sätt som om kvinnan varken var död eller levande utan bara existerade i en sorts fysisk mellanform.
[bild: tusch Monika Lind-Holmberg]

Den döda hade redan upphört att finnas i visuell form för de anhöriga. Hon var gömd i kistan och skulle så förbli i evig tid eller åtminstone till kremeringen. Hon var redan förandligad i de anhörigas sinnen och ingen av de sörjande var förberedd att återse den döda. Hon var för dem evigt  inkapslad i denna sorgens regim nedlagd i sakral ordning i kistan under blomsterhavet i kyrkans hägn.

Att då stiga in genom fel dörr när den döda redan var uppslukad av det rituella omhändertagandet och den religiösa ritualen bröt på ett nesligt och avgörande sätt mot förtrollningen. Och att se dessa professionella dödgrävare som rörde sig som svartklädda parasiter kring den döda i en situation som var innehållsligt bemängd med flera anstalter och realiteter som gjorde att ritualens regler bröts var som att håna sorgeaktens heliga sigill och göra detta till ett vårdslöst profant spektakel. Att hela denna dödsperformance genom de iögonfallande fadäserna aldrig riktigt fick tillbaks sin andaktsfulla balans i de närvarandes sinnen.

Läs mer i min essä i Tidningen Kulturen här:

Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna...
[bild: tusch Monika Lind-Holmberg].

...Trädet böjer sig nu under höstblåsten. Löven har gulnat och trädets stam har svartnat. Som en utjänad och sliten metafor. Jag tänker igenom denna årstidsmetaforik. Bygger vidare i metaforernas rika värld. Att jag ser mig själv i trädet. Att jag blir metametaforisk. Trädet som gulnar och svartnar i sina färger och ändå  i förlängningen blir denna metafor som bildar mitt liv. Och diskussionen blir i sig en metafor för en diskussion eller en pastisch kanske.

Det beror nog på allvaret. Dess angelägenhetsgrad.

Jag har vänt mig om i fas med den förliga vinden och låter nu bara små vindpustar irritera. Allt kan då följsamt passera genom håligheter, veck och grenklykor. Inget ogint tränger genom barken. De höga ungdomsidealen fick böja sig under den realistiska beskedlighetens mjuka vind. En rationell och praktisk tjänlighetsmaterialism utmejslad i en följdriktig relativiseringsprocess.

Hur var det nu ? Vilka dog? Var det bara de som inte orkade stå emot? Eller var det de som verkligen stod emot och framhärdade? Kanske inga relevanta frågor idag. Bara tidsödande återblickar. Gå vidare. Det där tänkandet kan du tillfredsställa genom att besöka gravstenarna. Lägga blommor. Minnas.

Läs mer i min essä på Tidningen Kulturen här:

Liam Norberg är en av de författare vars skrivande står i ett dramatiskt förhållande till deras eget liv och blir en sorts bikt och direktväg ut ur det gamla livet och ett avstamp att börja något nytt. 

Om man jämför Liam Norbergs bok Insidan med Jens Lapidus brottsskrönor Snabba Cash och Aldrig fucka up, så föreligger den bastanta och avgörande skillnaden i att Norbergs berättelse är på riktigt. Man kan också roa sig med att lägga två litterära upcomers bredvid varandra. David Larsson som legat bakom flera tunga värdetransportrån gör i år debut med sin Jag är Wanted och Liam Norberg som avtjänat ett tioårigt fängelsestraff för grova rån ,bland annat 930 miljonerskuppen mot Gotabanken 1990, har kommit med sin Insidan, brotten, pengarna, tiden.

Man frågar sig onekligen om dessa före detta rånare är ovanligt kreativa personligheter som till en början kommit snett i livet men som till slut visar sina exklusiva färdigheter i för samhället mera acceptabla former.

Liam Norberg gör inget för att dölja denna bakgrund. I sin skildring Insidan, brotten, pengarna, tiden, skapar han en ärlig och självutlämnande men också skärpt och snävt stiliserad och sammanhållen självbiografi. Med sin förmåga att bygga upp trovärdighet i miljö och spänning har Norberg en god litterär plattform att förflytta sig på. Språk och intrig får det hela att bära och berättelsen blir mycket spännande utan att bli mer än nödvändigt actionandfådd eller beroende av ämnets spektakulära dramatik utan håller måttet även i de lugnare och mer reflekterande partierna. Genom sin medhavda detaljkännedom får Liam en bredare svung i sin berättelse med en slags långverkan och därmed blir dramatiken tyngre när den får en softare bakgrund. Denna balans är ett kännetecken för en god actionförfattare.

Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:

Det kan finnas en förrädisk skönhet och bisarr njutning i själsligt lidande. Att förlora sig i egen plåga...
[bild: tusch Monika Lind-Holmberg]

...Själsligt lidande kan generellt utvecklas till en bekväm ankarplats där inget får störa den noggrant utarbetade lidandeprofilen. Man är expert och allenarådande i sitt lidande och vid försök utifrån att ifrågasätta underlag motivbild och annat byggande material försvarar man ängsligt sin lidandefigur. Man drar fram bakgrund och scenarios som enligt egen mening utgör de gedigna och rättvisa motiven för detta oantastliga lidande. Man certifierar helt enkelt sitt lidande. Där finns inga läckor eller mentala utgångar. Lidandet är komplett och vattentätt.

Ett säkert tecken på att lidandet kan vara bekvämt och tryggt och till och med behagligt är att vid återgång till det normala för en person som existerat under dessa lidandets figurer finns där ofta ett motstånd som bottnar i att vederbörande vill vara kvar i den kravlösa trygghet lidandebilden erbjöd. Den egna lidandemiljön i själen har ju utarbetats under noggranna och prövande överväganden. Där finns de hanterbara figuranterna, de invanda demonerna, de väl utvalda och figurerade farorna. Denna mjuka sadel vill man sitta kvar i. Ett alltför snabbt utknuffande i den bistra verkligheten kan leda till en omedelbar återgång med följden av ett snabbt återsjunkande ned i det bekväma lidandet som då kan bli än djupare.

Läs mer i min essä här i Tidningen Kulturen:

Om propagandaministerier i det forna DDR och i Östblocket någonsin förstått hur mycket Berlinmuren betydde i negativ reklam så hade de väl aldrig byggt denna odemokratiska åsikts- och demarkationslinje rakt genom Berlin och därmed genom själen på folk. En ödets ironi är ju också att muren nu blivit den främsta skådeplatsen och minnesportalen för befrielsen från DDR-regimens förtryck och därmed en historisk påminnelse. Muren som en ständigt närvarande cementorm blev till en förtryckets bastanta mur, ett materialiserat och blodbesudlat elände över en inskränkt diktatur. Den visade i sin iögonfallande och påtagligt närvarande symbolik att frihet aldrig kan omgärdas av murar då alla regimer som bygger murar kring sina idéer förr eller senare murar in sig själva i en politisk återvändsgränd. Murens symboliska betydelse som hot och skrämmande uttryck för förtryck och att detta blev DDR-statens och därmed Sovjetimperiets negativa propagandaansikte utåt kan aldrig överskattas.

Läs mer i min recension här i Tidningen Kulturen:

Att söka en nollpunkt. En plats, ett tillstånd där ingenting finns. Att gripa tag i detta undflyende. Att reducera all indentitet, medvetande, människor, ingenting, inga ting, noll.

Jag är i min mors rum. Det är jag som bor där nu.  Jag vet inte hur jag kom hit. I ambulans kanske, i något slags fordon i alla fall...

Molloy flyttar in efter sin mor, gör i hennes kärl, arbetar fast ändå inte, tiden går, någonstans är det som förr men ändå inte...och han vet inte mycket, kanske har han en son, kanske inte, och varför han arbetar utan pengar, vet han inte, eller om han arbetar överhuvudtaget, egentligen, och hur hans mor dog eller om hon redan var död när...

Malone dör...Snart är jag i alla fall äntligen alldeles död...han är döende...han blir stum, ljudet försvagas...allting dämpas ner...maten ställs ändå in...föregående dags tallrik byts ut mot en ny...

Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:

"...Hitomi Kanehara har med den dödslängtande huvudpersonen Lui Nakazawa i sin roman Ormar & Piercing skapat ett jag som söker sitt liv och sin lust i smärtan och fantasin om dödsögonblicket.

I ett mörkt och skrämmande spel mellan Lui, sadisten och piercaren Shiba, och den våldsamme punkaren Ama skapas ett sm-sexuellt triangeldrama med total och maximal utlevelse.

Lui låter Shiba ta henne brutalt med strypsexantydningar som ingredienser . Och Lui säger: Det enda som fick mig att känna mig levande var smärtan... För varje gång vi hade sex blev han allt hårdhäntare. Kanske var det bevis på hans kärlek. Fortsatte det här skulle han döda mig till slut...

Romanen Ormar & Piercing illustrerar och exponerar den stora motsägelsen i det destruktiva vändandet in mot kroppen från själens sida, där själen angriper sin egen boning för att åsamka den maximal smärta och uppväga livets eländiga kval och därmed uppnå en befriande lust. Att denna  motsägelsefulla lust kallas njutning och att den ultimata lustförnimmelsen uppstår när smärtan tar den totala överhanden. Att kärleken egentligen kan nås slutgiltigt endast genom döden...."

Läs mer i min recension här i Tidningen Kulturen:

"...Xi Chuan...Det är inledningsvis om stjärnorna i mysteriet där hästar glömmer att flyga, där rymd och skymning kommer och anlägger sig och...om vinden, före och efter vinden, när den blåser upp och kvällen i ett land med vidsträckt yta. Det är pålitliga metaforer, välkända upphängningar, på känslor, längtan och tillkortakommande och passerade tider...det är nattfåglar och prasslandet av löv, porlandet av bäckar, och fåglars skrin och hösten och stora snöfall...och upplevelse av livets andra sida...och tiden som en ask tändstickor...när den fluschar upp...och makro- och mikrokosmos, och mer tid...som passerar...och det är mantran, upprepningar, omkväden, repetitiva strofer, prövningar,

som i Upptäckt
Till och med myrorna är rädda för natten
Till och med stenarna plågas av sömnlöshet
Till och med...

tills...

Ett kolsvart träd hejdar mig och håller mig om midjan..."

Läs mer ur min recension i Tidningen Kulturen här:

"...En spis, en säng, ett bord, en stol, en bokhylla med det absolut nödvändigaste...Vad mer behövs?

När den skrivande människan njuter sitt pensum och trevar i sitt ordmoras är tid och rum inget annat än meningar, betydelser, abstraktioner och metaforer som strålar samman och mynnar ut i dessa eviga berättelser. Det finns något mäktigt höglitterärt och nästan gammaldags stämningsfullt i Håkan Anderssons nya bok Den vita väggen med dess intellektuella pilgrimsresor efter försvunna författare och nedlagda kulturskatter. Men skenet bedrar...Under ytan ligger otäcka erfarenheter från krigiska djävulskheter och bidar sin tid. Det är skändligheter som bara människan kan fundera ut som larmar i bakgrunden i otålig puls över att få bli återgivna...

Detta är en tredje del i ett litterärt projekt med början i debutromanen Breven (2004)  och därefter Om en ensamstående herre (2007)  vilka tillsammans bildar ett länkat litterärt anslag.

Den vitkalkade väggen, vitare än något annat, eftersom omgivningen annars är ruingrå, övergivna, delvis raserade hus, det platta taket och den perfekta vinkeln emellan, precis till vänster olivträdet och långt därnere havets skarpt avgränsade blå yta..."

Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här:

Den 1 oktober 2009 skrev jag en recension i Tidningen Kulturen om förlaget Vertigos utgåva av Samuel R. Delanys klassiska roman Hogg som varit förbjuden sedan 1969 tills den efter trettio år fann möjlighet att bli utgiven i USA 1995 och som nu också kommit på svenska på Vertigo förlag. Min recension och efterföljande debatt som kan läsas i Tidningen Kulturen har mött kraftiga reaktioner
I reaktionerna på min recension blev jag anklagad för peka ut författaren Delany som brottsling då jag enligt kritikern i förtäckta ordalag beskyllt Delany för pedofili. Jag blev också kallad homofob, moralist, omoralisk och också att jag tillskrev de homosexuella denna bok. Jag avvisar alla dessa beskyllningar och epitet.

Jag skrev: "Min huvudpoäng i recensionen kvarstår. Att placera detta elvaåriga barn som en sexuellt medveten och kåt kuksugare som hungrigt suger av cirka tio man om dagen i ett eget rent slaviskt beteende är för mig en grotesk som grundar sig just i pedofilens sjuka betraktande av det sexuella barnet och att ’den lilla krabaten minsann gillar det’. Att barnet enligt pedofilen är ett medvetet sexuellt subjekt med en självständig och aktiv sexualitet som har en utstuderat spektakulär och för pedofilen pikant touch i sin sexualitet. Att elvaåringen självmant söker denna sexuella position. Att han önskar bli påsatt i alla kroppsöppningar som är möjliga och omvänt vill suga av inte bara den minst sagt osnygga lastbilschauffören Hogg utan också precis alla andra vuxna män som finns i hans omedelbara närhet..."

Läs mer på Newsmill här:

I sin Nobelföreläsning den 7 december 2005 inledde Harold Pinter med att konstatera att det nödvändigtvis inte går några skarpa gränser mellan verkligt och overkligt inte heller mellan sant och osant. Detta gäller utforskandet av verkligheten genom konsten. Någonting är inte nödvändigtvis endera sant eller inte sant; det kan vara både sant och inte sant säger Pinter. Förhållandet mellan sant och falskt i dramatiken är enligt Pinter att en enda sanning aldrig förekommer där. Som författare står han bakom sitt konstaterande medan han som medborgare måste fråga sig: Vad är sant? Vad är osant?

Antologin Frihetens språk är en sammanställning av dikter, politiska texter och intervjuer och dessutom Pinters Nobeltal. Det är ett viktigt och illustrativt utsnitt ur ett författarskap som ansåg att konstnären har ett ansvar för sin omvärld. John Pilgers som har skrivit efterordet beskriver Pinter som en sanningsägare. För Pinter var utsägandet av sin politiska sanning en livsnödvändighet och han formulerade alltid detta tydligt och klart:

Läs mer av min recension på Tidningen Kulturen här:

"...Verkligheten överträffar allt oftare dikten i dessa haussade tider. Är det inte den ena ankan så är det den andra frestas man pekoralisera i tät anslutning till de senaste mediaorgierna vars krusningar nu blir allt skrynkligare i ankdammen. (bild Fotoakuten)

Verkligheten är en storhet som nyhetsjournalister bör vara bekanta med. Vadan denna frustration och häftiga rekyl inför en helt vardaglig recension och sågning?

Var det ändå den onda verkligheten utanför personalfestens inbäddade trygghet som blev för svår för "TV4 -profilerna". Var det en välbehövlig verklighetsuppdatering och real korrigering av TV 4:as smetiga personalfestestetik som vi nu blev vittne till där TV4-devisen "alla kan" trodde sig kunna fira ännu en triumf men som nu fick skörda sitt slutgiltiga pekoralistiska nederlag?

Det finns en mediaomsvärmning kring dessa nyhetsjournalister som höjer dem ovanför nyhetsjournalistiken och utnämner dem till idoler. Vi har sett det med den norska väderkvinnan som plötsligt vek ut sig till allas häpnad. Vi har sett det på flera händer. Och nu sker det åter..."

Läs mer i min artikel här på Newsmill:

"...Istället för koftiga myskvällar med stor varm tekopp får hon hem en lat tonåring som invirad i en filt av katatonism inte ens kan plocka fram sitt käk själv. Huvudpersonen Susanne har med detta härbärgerande av den osorterade syrrans desorienterade lat-tonåring verkligen gått in i vardagens absolut mest nedsunkade tristessvägg.

TonåringsJonas sitter hemma och skolskolkar i passivitetens unkna träsmak. Oduschad, svept i egen skit zombietorterar tonåringen moster Susanne med sin truliga negotystnad. Utan jacka, utan stövlar, utan liv i kroppen, autistiskt inkapslad i hörlurar och platteveskimmer. Det är segt och uppförsbacke.
Helena von Zweigbergk skriver bra om när det inte är så bra. Hon låter huvudpersonen Susanne vara en oerhört förfördelad martyr som går omkring och känner just det som hon ska känna om hon är i den situationen. I Zweigbergks regi blir händelseutvecklingen för Susanne som den nyskilda, nybortrationaliserade, nyförbannade kvinnan 53 år gammal, en välskriven vardagsskildring som blir förutsägbar i all sin träffsäkra vanlighet..."

Läs mer i Tidningen Kulturen här:

För den som lärt känna John Swedenmarks skrivande i hans egenskap av kulturchef på LO-tidningen är Kritikmaskinen och andra texter en betydelsetung skrift att lägga till den existerande bilden. Det är en sammanställning eller snarare ett utsnitt ur Swedenmarks kritiker- och litteraturgärning genom åren och Harald Hultkvist som redigerat samlingen beskriver i en redaktionell not Swedenmarks förhållningssätt till sina ämnen som både ödmjukt och respektlöst men också märkvärdigt associativt och det är väl också så man i god swedenmarksk kritikeranda bör närma sig denna kunskapsansamling.

Enligt Hultkvist strövar Swedenmark över så vida fält att ordinarie principer för redigering inte varit görliga och istället har innehållet tjänat på att anordnats associativt. Det har tydligen varit en välgörande ledfyr att följa då redigeringen är gjord med känslig hand för det läsbara och publika. Det är ju ändock en del tunga ämnen som avhandlas.

Det hela är överraskande lättillgängligt och uppfriskande som vore det nytänkt och dagstidningsfärskt. Swedenmarks texter far iväg mellan raderna i de mest intrikata och lustfyllda utvikningar vilket är kännetecknande för det djup och den underhållande läsbarhet som uppstår. Samlingen spänner över vida fält. Innehållet i samlingen rör sig från diktanalysens inre väsen över Madonnatexter till att vi får sitta över ett glas vin och prata med Brita af Geijerstam om Nalle Puh-översättningen. Och vi får oss till livs Tranströmers uppfattning om orden som en moralisk kvalité. Att inte låta dem försoffas. Det gäller att låta det vilda komma till tals såväl i poesin som i livet.

 Läs mer i min artikel i Tidningen Kulturen här:

Jan Myrdal talar om att Maos era grundlagt dagens Kina. Han talar om den historiska nödvändigheten. Nu har Kina äntligen vunnit sin rättmätiga plats deklarerar han. Till vilket pris detta skett talar han inte om. Myrdal handskas med människor och samhällsförändringar som sutto han och plockade med sitt privata mekano.

"Jag vet inte om man hängde tysken eller fängslade honom eller blott utvisade honom. Det var afghanernas sak" Så skriver Jan Myrdal också i ett inlägg om Kambodja på Newsmill där han utan närmare känsloyttring, nästan provokativt och man kan också tycka generande pubertalt och obstinat ordar om hur han angav en tysk. "Om man hängde honom eller..."

Och han skriver i sin senaste artikel att Mao Tse tung grundlagt dagens utveckling i Kina. Han är nöjd och glad över att den historiska ordningen nu återställts. Kina har återtagit sin rättmätiga plats. Men han nämner inte det pris det kinesiska folket fått betala. Sådant intresserar inte Myrdal. Folket är bara ett material för Myrdal. Ett förbrukningsunderlag i den historiska nödvändigheten som det också var för Mao, liksom för De röda khmererna, liksom för Kim Il-sung och hans enfödde son i Nordkorea. Liksom för Stalin...liksom för...den rumänska diktatorn Ceausescu och hans fru som trodde folket var deras barn ända tills detta kära folk hängde dem upp och ned. I Jans tankevärld existerar endast den historiska nödvändigheten.

Läs mer i min artikel på Newsmill här:

"...Professorn i straffrätt, Bert Welton - Haak hade en förkärlek för bestialiska mördare. Och just vid denna tid var en särskilt spektakulär massmördare i ropet i diverse medier. Sommartidens intåg medförde per automatik alltid en ny spektakulär mördare, presenterad mellan årstidens första mördarsnigel och en hotande asiatisk dödsinfluensa, eller insprängd mellan den galna kosjukans efterdyningar och diverse herpesepidemiers härjningar. Kunde också komma i par med en mördaralg.

Welton - Haak var en märklig inventarie ombord på den juridiska fakulteten. Han var helt enkelt ”Professorn” framför de övriga professorerna. Han stod där nere vid föreläsningsalens pulpet och föreläste, som om han gjort samma sak, dygnet runt, genom alla årstider. Han var en fästning av kunskap. En kunskapens perpetum mobile. Han såg på oss med trött blick som om vi med vår närvaro bara var en upprepning av alla dessa identiska kullar av studenter som varje år vällde in på fakulteten, stimmigt kunskapstörstande som en hop bräkande får. Oplöjda fåror i en gyttjig åker. En hop juridiskt jungfruliga själar.

Jag satt där bland de andra juriststudenterna och lyssnade till Weltons verbaliserande om rättssamhälle och rättsprinciper i allmänhet och om straffrätt i synnerhet.

Jag skulle bli jurist. Advokat. Med en unken smak i munnen och en dimmig hjärna vilande i huvudskålen såg jag ned på professor Haak. Mitt slarviga liv hade satt sig i min kropp och gett sig till känna i diverse lekamliga åkommor. Som att mitt synfält var oklart med låg horisont. Genom mina grumliga ögon försökte jag koncentrera mig till det yttersta då professor Haaks mässande innehöll högoktanig kunskap som kunde bli lönen för lyssnarmödan. Jag försökte mobilisera all min intellektuella kraft för att ta till mig det mest matnyttiga ur hans gedigna kunskapsöverflöd. Försökte helt enkelt destillera fram guldkornen ur hans verbala faktaflod.

Kostymen som professorn bar var endast ett nödvändigt hölje, sliten och tunn, kritdammig och ovidkommande som vore den gjord av boksidornas pappersludd. För honom tycktes klädsel bara vara sidoutensilier. Något perifert. Däremot härskade han inom juridiken likt en allvetande Gud i sin juridiska himmel. Ur hans mun flög den juridiska kunskapen som brödskivor till änderna.

Vi som näbbigt simmade omkring på fakulteten med våra platta fötter och upphettade hjärnor i den juridiska kunskapens djungelliknande värld, letade ivrigt bland de utkastade kunskapssmulorna.

- Hör här!, sade Welton. Det återstår mycket att lära! Kunskapsstoffet är oceanlikt! Och ständigt i förändring! Man kan aldrig lära sig nog mycket! Man kan aldrig bli fullärd!

Som om det inte var någon idé. Som om det inte var någon mening att vi gjorde oss besvär. Att vi skulle förbli eviga andraplansfigurer i hans juridiska värld.

Hans böcker var mycket lästa och använda i undervisningen. De var tilltalande och innehållsrika som inbundna smörgåsbord, drypande av fakta som sidonumrerade saliver, heltäckande som lärorika utsöndringar. Ja , speciellt de som avhandlade den romerska rättens historia och straffrättens utveckling i vårt land. De var som åsikter på högkant. Kunskapen inkarnerad. Dessutom var hans föreläsningar vida berömda. Han höll dem som en återuppstånden romersk retoriker. En senator. Med sin imaginära kunskapstoga slängande ikring sig effektfullt draperande sig utmed kroppen.

Folk som för länge sedan gått ut i samhället med sin juristexamen, hudflängda av sina år på juridiska talade om honom. Ord om honom låg alltid kringströdda i den juridiska fakultetens korridorer. Och folk som just nu vistades i den juridisk-akademiska miljön blev lyriska av beundran alternativt ryggade av fasa när man nämnde denne professor vid namn.

Hans prov och tentamina var i klass med det berömda nålsögat in i paradiset. Mannen bar som en exklusiv kröning av sitt persona en monokel. Denna blänkte till då den hamnade i vinkel mot det nakna industriljuset från lysrören i föreläsningssalens tak. Då var han aktiverad. Då var han alert och sökte motstånd, sökte upproriska pretendenter, sökte efter bångstyriga studenter.

- Kan inte kandidaten skilja på en utsaga och en domsaga? Eller är kanske kandidaten trött? Och kanske hellre vill höra en godnattsaga?"..."

Läs mer ur " Anden i flaskan" här:

"...Nästa dag tar ju pendeln till min vän P-K. Jag tänkte våldgästa honom. Han är min vän sedan många år. Vi lärde känna varandra på

krogen vid ett tillfälle när stället stängde och jag vinkade in en taxi och han frågade var jag skulle och vi skulle en bit åt samma håll och kunde dela taxin och betala hälften var. Nu var han en av mina bästa vänner.

Han bodde ensam och hade sin mor ett par portar bort. Jag hade skrivit in honom i manuset. Han fanns med och det visste han om. Jag hade berättat per telefon för honom att jag skrivit med honom.

När han fick reda på det bad han mig om en sak. Jag hade skrivit om hans lägenhet med det där konstverket som han fått av sin syster och som satt på väggen i vardagsrummet intill soffan och som folk brukade fastna med nackhåret i.. Han bad att jag skulle ge honom en kvinna i manuset...

Han sa det på kul först men samtidigt hörde jag hur enträgen han var. Han hade ju ingen kvinna för tillfället och han ville knulla sa han. Han bad om det. Jag vill knulla där i manuset! Kan du inte fixa det?

Det kändes lite påträngande och privat men jag höll god min. Han hade haft en kvinna för fyra år sedan men hon hade kört ihjäl sig och sedan hade det varit stopp för honom. I princip. Han hade haft hem några kvinnor från krogen men det hade aldrig blivit något ständigt. Nu började det bli akut och till och med problematiskt menade han.

Efter dödsbudet om hans kvinna hade varken fått eller önskat någon kvinna en lång tid efter. Hon hade betytt allt för honom. Med åren hade han gjort alltmer ansträngda försök. Men nu verkade det som om han givit upp. Nu gick han på i livet lugn och känslolös som han sa. Stilla flyter Don brukade han säga.

Nu ville han att jag skulle skriva in honom med en ryska. Att han ville ha en ryska påstod han bero på att han haft kontakt med två stycken på sitt jobb. Och det hade först varit meningen att han skulle ställa upp med ett skenäktenskap med den ena men sedan blev det någon annan på hans jobb som fixade det hela. Han fattade ändå tycke för ryskorna. Tyckte de var öppna och trevliga. Och han var ju så ensam nu.

Han ville att jag skulle skriva in honom i manuset med en ryska och hon kunde gärna heta Nadja sa han.
Så jag gjorde det. Jag frågade honom till råds i detaljer. Och jag märkte att han gärna ville ha det så att de omedelbart låg i samma säng, hur hennes kropp såg ut, och hur han gjorde närmanden och hur de så småningom älskade.

Nu när jag kom ut till honom ville han säkert att jag skull berätta för honom om hur långt det hela framskridit i manuset.
Han öppnade dörren och såg härjad ut. Jag frågade honom om jag kom olämpligt. Nejdå, svarade han. Jag har inget för mig i all fall. Jag bara sitter här och glor i väggen.

Jag undrade om han blivit så ensam nu att han började bli riktigt nere. Jag blev orolig för det. Och tänkte att jag skulle pigga upp honom med mitt skrivande och om vad jag skrev om honom och ryskan. Jag frågade honom ändå om han var deppig. Nejdå, svarade han och frågade omedelbart därpå om jag ville ha något att dricka. Jag sa att jag hade tagit med mig lite och vi satt där. Han hade petat undan lite tidningar som låg kring fötterna på oss där vid soffan och fåtöljerna och också under bordet. Han hade inte lust att hålla ordning.

Vi diskuterade inte det där. Jag kände ju honom och hans egenheter. Jag visste hur han hade det. Jag begärde inte att livsglädjens sprudlande färg skull skimra på hans kinder. Jag ville bara umgås.

Han var intelligent och rolig och jag tog gärna ett glas med honom. Och naturligtvis bidrog han med material till mitt romanbygge. För det mesta utan att vara medveten om det. Han brukade önska att jag skulle berätta ur det jag skrev. Och han ville delta. Och hans förtjusning över möjligheten att han skulle figurera i en bok jag skrev och gav ut och att främmande människor skulle få läsa om hans liv hetsade upp honom. Detta förstärktes då hos honom i vetskapen om att vi tillsammans satt och fantiserade och bredde på så det brakade om det i de delar som handlade om honom..."

Läs mer ur " Att mörda sina älsklingar" här:

"...Och alltså denna sprakande lust! Ett försök att övervinna det evighetsgrå i den dagliga lunken på kontoret där han sköter inkommande och utgående i långa smala kolumner med darriga siffror som han formulerat genom glasögonen som faller ned på näsan. Att han använder detta evighetslöpande enehanda till att formulera en akrobatisk moral. Ett spektakulärt och oväntat språng ut ur förgängligheten...(...den puckelryggige såg deras ansikten som var förvridna av hat när de tog upp stenarna och faktiskt i någon slags glädjeyra kastade dem mot hans lyte...)

...(...de där svarta flygfäna har ändå den senaste tiden verkat finna sig i tillvaron däruppe på de svartklädda taken...deras näbbar som är solkiga och skavda av allt rotande i skittunnor, på bakgårdar och i allsköns lämningar har ändå den senaste tiden kunnat användas till att putsa de illa medfarna fjäderskrudarna...)...att aldrig ge sig. Att stapla tillvaron i färggranna klossar. De gröna för ungdomens vårar och att allt skall löpa ut i sin fulla blomning och de blå i skörden och senare retardationen och också konsilideringen och de grå i det tillbakalutande; i summerandet och reflektionerna; minnenas tidevarv.
Han staplar alltså klossar.
Står på händerna och staplar klossar. Gör detta gående på händerna. Kliver upp på den byggda högen och står där med ett nästan segervisst leende. Han är urstark i armarna.
Kröner klosshögen. Livets resultat i klossars form. Ovanpå denna bråte som en ranglig tupp. Att han kompenserat det onda benet med detta uppochnedvända stående och gående...(när man söker det möjliga...gör guld av sten...)...gjort armar till ben...Alltihop sker till den nasala rösten från den raspiga skivan: ”Under ekars djupa grönska!” I det ljusa vardagsrummet där han genomför sitt nummer mitt på golvet om och om igen och små svettpärlor framträder vid tinningarna och på överläppen. Klädd är han i den vita scendräkten. Där i vardagsrummet...”...under ekars...”

Han far runt på turné med sina färggranna klossar.
Ingår i truppen The Four Heavens. Och de uppträder på alla möjliga tillställningar...(...och i staden...puckel...folk som sett honom otaliga gånger...som längtar till...”Ska den där jäveln komma dragandes med sina förbannade klossar nu igen!”... söker det som...inget som sticker ut, eller glänser, eller bländar utan bara det igenkännbara, det...(...och ändå hade man tyckt att det nu fanns...)...överallt kommer den rönnpöddidöttande saaben med de fyra heavens där just denne man är huvudnumret och de andra garnering.

Han inrutar sin tillvaro i in och utandet på kontoret med bajonettkopplingar i förpackningar om femtio; vingmuttrar, make och maka av rörkopplingar, spik, skruv och mutter och allt annat som går ut och in på förrådet i bruket därnere vid den forsande älven där så många...och den andra delen när han kommer hem och klär sig i den spartanskt vita dräkten och börjar sitt staplande till musiken: ”Under ekars djupa...” Ett slags akrobatisk späkning. Ett ursinnigt försök att förädla det vardagliga. Att göra det enehanda till något stort. Förhöja vardagen och göra den glänsande, skimrande. Stapla sina klossar. Frun som smyger omkring i köket och letar korsordsnyckeln då hon så fort hon kommer åt löser sina korsord, ordflätorna, likt ett flätande av detta...han å sin sida med livet som ett staplande och hon alltså med sitt flätande...alltså inrutat...”Under ekars...”, Falla ned i hopplöshet: Fem bokstäver= A -P- A- T – I..."

Läs mer ur " Puckellivets berättelser" här:

"...Den grannen.
Spelar alarmerande marscher och kamphymner som dånar i huset och ringer till uppror om att det är dags att äntligen...(...folk som bara önskade ett drägligt...)...ta upp striden, att slipa svärdet, att gå axel vid axel mot ljuset, eller smäktande sorgesamma...(...trodde han först att de ville tala med honom men när de tog upp stenarna...)...ballader från gutturala kvinnoröster som gråter om död och elände och vargars tjut i arktiska vintrar...(...såg sig om skyggt och med puckeln som ett skydd som tornade upp sig men det var just den som de...)...och att där inte finns ett enda uns glädje, att avsaknaden av glädje gör hela detta uppror sorgesamt och mörkt redan från början, tungt, trögflytande, impotent och den heta gemenskapen i höbärgningen när kaffekorgarna bärs ut till de svettblänkande männen och de rosigt utschasade ungkvinnorna, att det skrevs ballader om detta, diktades versfötter, versmängder, författades tegelstensromaner, att i denna svettiga höbärgningsromantik ligger en slags präktig sexualitet som inte kan få utlopp utan hela tiden är i sin yttersta fast strax före sitt förverkligande och mycket nära besläktad med den de fina salongernas, alltså en rosigt prydlig sexualitet som ständigt finns närvarande just genom att aldrig föverkligas.

Den grannen stör honom inunder som sitter med travar av böcker som skall hjälpa honom att kravla sig upp ur gropen, upp ur anonymitetens eviga förtvivlan och han reser sig ur sina tjugofemöresingenjörsstudier och tar kvasten och dunkar i taket...(...denna stad bär på en märklig ton av...)...men däruppe marscherar arbetarklassens bästa män och kvinnor, och dess ungdomar taktfast med dövörat tillslaget vidare mot nya segrar och han slår och dunkar som en vansinnig för det är just detta:
att försöka beskriva denna ödsliga anonymitet, detta drunknande i den svettiga massans hav som något vackert, som något upphöjt, det är just det som retar honom och som klingar lika falskt i hans öron som om man talar om att Jesus gick på vattnet eller botade förlamade...(...starka öden och vilsna själar i staden...)...då han faktiskt tävlar med grannen ovanpå att vara just den egentlige...(...den puckelryggige kunde aldrig förstå eller ens någon enda sekund komma på tanken att det var honom som dom ville...)...ateisten, den som oavkortat och oinskränkt hyllar de fysiska lagarna, biologin och jordens roterande...(...jorden som roterade i evighet oavsett om stadens själ dog eller lämnades ut till högstbjudande eller passerades av historiska nödvändigheter, eller helt enkelt realiserades bland all annan bråte på marknaden...)...och klasskämpen ovanpå honom å andra sidan som lägger sig på golvet och biter i trasmattan av ilska över dessa arbetares tröghet, deras småskurna sneglande på sidovinster, lotterier, lättjan att för en handfull glitter sälja sin klass, bocka sig, buga för smulor från de rika borden, nederlagslinjerna som lades ut, kompromisserna, ökenvandringen i de borgerliga idéernas korridorer. Och hans surmulna livsinställning går ihop med gråheten och han blir nejsägare, glädjedödare och så småningom en slags munk.

Och han som bor i våningen över...(...på de svarta taken blänkte det inbjudande efter regniga nätter, och det kändes en friskhet som man inte känt på länge och man ville upp där och sitta med kråkorna, skatorna, råkorna, och sitta där och se ut över staden, och det var på något sätt som om man aldrig befunnit sig på någon annan plats och man förvandlades till just dessa skepnader och där satt han...och där hon!...och titta på den!, och äntligen hade man lösgjort sig från tvånget att bara gå där och acceptera detta...detta...detta groteska puckelliv...)...hon med de svällande behagen. Han med glasögonen...(...hade den senaste tiden överfallits av en underbar känsla av välbefinnande eller något annat, något styvt, nästan erotiskt...)...och den rönnpödidöttande saaben och sitt ofärdiga ben som hänger med hjälpligt när han tar sig fram med en energisk hälta.
Han har sina klossar i lägenheten.

Han har dom.
De märkliga klossarna som är tegelstensstora och målade i grälla färger...(...han hade naturligtvis i inledningsskedet möts av den tunga stumheten, den skärande misstänksamheten, den refererande undersökningen där allt lades fram och jämfördes med detta klossande, ALLT ANNAT DET VARDAGLIGA, DET SOM GICK I DAGARNA SOM GENGÅNGARE, TIDENS GÅNG, OCH BLOMMOR SOM VATTNADES OCH HUNDAR SOM TOGS UT OCH RASTADES, OCH ARBETSDAGAR SOM KRYSSADES AV I ALMANACKOR, OCH KAFFE SOM DRACKS BAKOM FÖRDRAGNA GARDINER OCH MUNNAR SOM RÖRDE SIG MOT DEN DÄR VINKLINGEN, DETTA INLEDNINGSSKEDE...)
...HANS VÄRLD AV JUST...LUST.
LUSTEN SOM HAN VISADE! Han travar sin tillvaro.

En akrobatisk övning i det tysta.
Men lusten.
Ett samlat jämnmod inför svårigheterna.
En seans i koncentration och självdisciplin..."

Läs mer ur "Puckellivets berättelser" här:

"...Jag klädde långsamt på mig och strosade omkring i kokvrån och glodde på väggarna. Jag var orolig. Jag kunde inte riktigt fästa tankarna. En del saker hade oroat mig den senaste tiden. Mina tankar avbröts av att telefonen ringde. Det var redaktör Löfgren på förlaget, han som hade det yttersta ansvaret för mitt manus.

- Hej, hördudu! Jag har funderat på en sak i ditt manus! Flera av personerna bär ju på en symbolik! Och jag tänker på den här gamla damen som tror att det upprättats vägspärrar i källaren och som har ett helt menageri av döda på foton på linneskåpet i vardagsrummet. Är hon kanske en bärare av dödsbudet? I ditt manus har du ju tre dramatiska och tragiska dödsfall som alla bär på sin egen symbolik! Den här damen är ju som en budbärare som skall tala om för de levande att döden alltid står och lurar. Är det så du ser det?

Jag hade alls inte tänkt så långt. Mera att hon var en förvirrad gammal tant och släkting som ringde då och då och tjatade om döden efter som hon själv satt på gravens kant och alla hennes vänner och nära var döda. Damen hade ju ändå en verklighetsbakgrund! Det var egentligen min mors ungdomskamrat som stått modell. Hon brukade ringa och berätta om hur roligt de hade i sin ungdom. Hon ringde alltid när hon fått i sig några glas vin och hon blev frispråkig och berättade hårresande saker om hennes och min mamma och deras gemensamma ungdom. Och då kom hon till slut alltid in på döden. I allmänhet och min mors död i synnerhet.

Jag höll god min vid dessa tillfällen trots att jag hört de där nekrologerna många gånger.

- Jovisst, svarade jag redaktören, det är nog ungefär så jag tänkt…jag tror att…
Men han avbröt mig.

- Tror du inte du kan utveckla henne lite till i stil med någon slags levande lieman eller kvinna eller så? Va? Eller hur?

- Jodå, svarade jag och han avslutade med en dela artigheter och frågor om när jag nästa gång kunde tänkas höra av mig och sedan lade vi på.

Och då flög den stora idén på mig.
Jag skulle skriva något mycket viktigt i manuset. Jag satte mig ned vid skrivbordet och slog på datorn. Nu jävlar skulle det ske! Jag började formulera hur jag satte mig ned och avslutade mitt manus..."

Läs mer ur " Att mörda sina älsklingar" här:

"...Jag skrev in henne i manuset när jag kom hem. Jag skrev så det sjöng i tangentbordet. Hon fick verbal kontur och började leva i min text. Hon fick sin historia. Sin bakgrund och sina levnadsbetingelser. Ju mer jag skrev desto mer intresserad blev jag av henne. Jag beskrev hennes liv innan hon blivit frisör. Hennes mamma var också frisörska och hade haft en egen salong men stängt den på grund av värken i armarna. Men kvinnan hade tidigt lärts upp av sin mor och det hade ganska tidigt blivit en egen inkomst.

[bild: tusch Benny Holmberg]

...Nu hyrde hon en stol på den här ganska stora salongen och det verkade som hon hade fullt varje dag. Jag lät henne bo i samma trappuppgång som jag.

Nu får man komma ihåg att jag ändå försökte hålla isär huvudpersonen och mig själv, alltså berättaren och personen i manuset. Mitt liv som fick stå modell för huvudpersonens liv avvek ju på flera punkter. Men här var det omvänt.

När jag skrev in denna kvinna i manuset hade jag inte några hämningar i vad jag skulle skriva fram henne till. Vi eller rättare sagt huvudpersonen i manuset och frisörskan skulle naturligtvis träffas och umgås. Och här kunde jag passa på att skriva om min oerhörda fascination inför denna kvinna. Den hade gripit tag i mig direkt jag såg henne.

Jag funderade hur jag skulle få kontakt med henne. Och skrev att jag eller rättare sagt huvudpersonen gick ned och ringde på hennes dörr. Han ville låna kaffe, eller kanske fråga om tvättstugan eller något. Han fick komma in hos henne. Hon hade just duschat syntes det i håret och hon hade badrock på sig och håret var uppsatt med en handduk i en hög turban. Det doftade tvål och apelsin hos henne.

Lägenheten var ljus och spartanskt möblerad. Hon hade liksom han en tvåa men hennes var spegelvänd. Hon log med rosiga kinder och undrade om han ville ha lite kaffe och ett glas konjak. Han tackade ja och hon visade honom in i vardagsrummet.

[bild: tusch Benny Holmbnerg]

...Han satte sig i den bekväma skinnsoffan och hon kom in och satte sig i en fåtölj mitt emot. De pratade lite och hon undrade vad han sysslade med. Hon hade sett honom någon gång i trappuppgången men det var först när hon klippte honom som hon hade förstått att de bodde i samma trappuppgång.

Hon hade sett honom då och då men inte dragit slutsatsen att han bodde intill henne. Han bjöd in henne på mat nästa fredag och hon tackade ja.

Jag skrev om henne. Att hon kom in till mig. Eller rättare sagt till honom. Och vi satt där i mitt enda rum. Jag i soffan och hon i fåtöljen med en dåliga fjädern. Jag kände hennes närvaro, eller egentligen var det huvudpersonen i mitt manus som kände hennes närvaro. Men jag blev upphetsad när jag skrev. Jag kunde inte se mig mätt på henne.

Jag skrev att huvudpersonen inte kunde se sig mätt på henne. Jag skrev att han ville vara nära henne för evigt. Jag skrev att de kysstes. Att mitt alter ego i form av denna huvudperson som lånat alla mina drag, min livssituation, och min bostad, kände hennes mjuka läppar mot sina.

Det surrade i min nacke av välbehag när jag skrev att det surrade i huvudpersonens nacke av välbehag. Jag skrev att han tog henne i armen och drog henne till sängen. Och att de föll ned omslingrande och upphetsade. Jag skrev att han drog av henne trosorna och förde in sin kuk. Att de älskade våldsamt där på sängen.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle skriva det där. Om de fullbordade samlaget? Eller om det bara blev denna ansats men att jag ville ha kvar min fantasi om att få älska med henne, jag menar egentligen att eventuella läsare skulle få ha sin fantasi kvar.

Jag lät dem ändå löpa linan ut. Jag lät huvudpersonen och frisörskan förenas i våldsam älskog. Knulla utav bara fan. Jag skrev så pennan glödde. Men det var under noggranna övervägande. Det blev kamp mellan egna lustar och de litterära kvalitéerna.

Ett par dagar senare kom jag och gick nere i centrum och hade varit ett ärende på posten. Och då mötte jag henne. Hon rusade fram till mig. Hon var upphetsad och log.

- Hej! sa hon. Hennes ögon glittrade. Jag vill träffa dig igen! sa hon.

Jag blev konfunderad. ’Igen’, tänkte jag

- Vi kan dricka kaffe! Kan du inte komma hem till mig i kväll? Jag bjuder på nybakat fikabröd? Det blir väl bra? Jag måste kila nu! I kväll klockan sju alltså!---"

Läs mer i " Att mörda sina älsklingar" här:

"...onsdag nov 2007

(…ett…och två…)

Det sitter åter mediehoror i varje fönster precis som det satt damer i de mörka fönstren inne på de gamla sjömanskvarteren Herbstrasse i Hamburg där sjömän strosade omkring innanför det giftgröna pisskurplåtskranket och där dessa kvinnor exponerade sina prunkande kroppar inne i sunkigt svettiga kärleksnästen iklädda silverdraperade klänningsfodral i en rumsmiljö av rosa tyll- garnerade, neonglittriga draperier, erbjöd en solkigt köpt kärlek med tillbehör och miljö av utstuderade pinoredskap, kladdiga spermatussar slängda här och var, toalettrullar på kala stolar, klistriga lakan hoprullade i hörnor. Och sängbenen stod vingligt på ölunderlägg av Heiniken och Becks Bier alltihop insvept i dofter av frityrkök och malt och i ljudmattor av brunstskrik och herrelösa hundars ångestfyllda skall med deprimerade kulisser av andravärldskrigssotiga tegelfasader som fönsterutsikt. Männen satt där med kuken i näven, offentliggjorda, tillintetgjorda i sin skamliga lust. ’Too much drink! Never finish!’

Det är lika längesedan som inlandsisen. Nu sitts det igen, i de mediala horfönstren och erbjuds verbala fettvalkar, solkiga ihopkladdade ord och andra pinoredskap, alltihop garnerat med verbalt tingel-tangel och medialt hysko-mysko.

Varje tidsepok förmår uppfinna sitt eget centrum, varje generation mäktar skapa något som är fullständigt ouppnåeligt för den föregående.

Nu kom ändå detta....Nu har vi bloggandet..."

Läs mer ur  "I berömda bloggares skugga" här: