Metrobloggen

Det här är en lista på saker angående Kina jag kommit till insikt med under den senaste tiden.

•  Att skrika är ett helt normalt sätt att prata, så väl som i telefon som till personen på andra sidan bordet. Vill du ha någonting sagt, skrik!
• Kan polisen köra mot trafiken så kan du också!
• Att spotta är helt normalt. Varför inte lägga av en stor snorloska på kontorsgolvet, eller mitt framför receptionisten på hotellet?
• Är inte övergångsstället övervakat av en person med visselpipa så är det helt okej att stå på andra sidan stoppsträcket. Du behöver inte alls bry dig om en billist måste tokväja för dig och orsaka en kollision. Du var ju ändå inte inblandad, eller hur?
• Om någon frågar efter hjälp är det helt okej att bara ge en halv förklaring som inte ger något och sedan gå därifrån. Du bryr dig ändå inte om hur det går för den andra människan, förutom om det är din chef. Dock kommer din chef aldrig sjunka så lågt att fråga dig om hjälp.
• Att städa boendet betyder att du lägger saker där de ska vara. Det betyder inte att du ska ta bort damm eller städa golvet, för du går ju ändå med skor inomhus.
• Fönstret kan öppnas året runt, oavsett temperatur. Du vill ju ha frisk luft. Blir det för kallt på vintern så kan du ju sätta på luftkonditioneringen, men stäng för guds skull inte fönstret!
• Är du van att lösa ett problem på ett sätt så gör du det på det sättet. Du bryr dig inte alls om någon skulle ha ett sätt som skulle effektivisera allt radikalt. Du är ju inte van.
• Kan du fuska och få allt att se lite bättre ut än vad det är, så gör du så. Ärlighet passar dig inte över huvud taget. Sopa allt under mattan om du skulle behöva. Ingen kommer titta där ändå eftersom ingen bryr sig.
• Rök i hissen, snälla gör det!
• Du kommer älska filmen 2012 eftersom den hade så grymma effekter.

Slutsats: Herregud...

Visst att hotellet är fem-stjärnigt och "the first five star hotel in Chengdu", men nån måtta får det vara på hur mycket skit arbetarna ska ta. Då menar jag inte från gästerna. Här är cheferna mycket värre än vad gästerna på en sunkig strippklubb utanför en småstad i Californien är (källa: valfri amerikansk road movie).

Det värsta exemplet är att det blir avdrag på lönen för minsta misstag. Oftast är det 50-100 yuan, men skulle det vara något värre kan det bli upp till 300 yuan. Inte så mycket enligt svenska mått mätt, men om man som kines jobbandes i receptionen tjänar mellan 1000 och 2500 i månaden blir skillnaden genast ganska stor. Det här är något som cheferna har stenkoll på och man kan lätt tro att de njuter av att få ge ut den här typen av bestraffningar för att de har makt.

2 yuan per minut gäller vid försening, men skulle man jobba övertid får man inget tillbaka efter som det räknas som "hängivenhet till avdelningen". 50 yuan om man skulle råka göra något fel vid rumskorts-registreringen, 100 om det är till en VIP-gäst. 150 yuan om man skulle skriva in något fel när man registrerar sina gäster hos polisen (vilket är en av fem gånger man måste skriva ner all information om gästen). Det här är bara några exempel. Det finns ett pris på så gott som varje arbetsuppgift och det är få som lyckas få en full lön varje månad.

Bestraffningarna är något som självklart inte gäller cheferna. Det är ju de som har full kontroll på det här systemet. Varje person har ett eget papper i en pärm på kontoret med de vanligaste tänkbara felen fint uppradade redo för att bockas, och nederst på papperet en ruta för "övrigt" där man kan lägga till saker som inte finns med i listan. För att komma åt pärmen måste man så klart ha en nyckel, som ligger i varje avdelningschefs ficka. Idag blev jag introducerad till den här pärmen och som jag trodde fanns inte en enda person med en lite finare titel med där. Nästa gång jag kommer på någon av cheferna att de gör fel kommer jag inte orka hålla käft. Cheferna skulle verkligen behöva få höra vad deras arbetare tycker om sättet de styr hotellet på. Eller kanske inte, vi får väl alla sparken i så fall.

Chenhao är en kille som inte riktigt alltid är i sina bästa år. Han är en runt hundra kilo tung kines, ibland olyckligt gift med en tjej som pratar så nasalt att hon skulle kunna orsaka en till jordbävning i Sichuan, arbetar som leksaksdesigner, verkar ha en hel förmögenhet undanstoppat någonsans samt röker som en krematorium men dricker inte en droppe alkohol.

Chenhao är lite fast mellan att vara en kines och att göra allt som finns för att inte vara det. Medans de flesta kineser kan anses vara "hjärntvättade" av kinesisk propaganda, känns det mer som att en marsiansk dvärgkamel varit inblandad här. Han är helt random och har nya ideer ungefär var femte minut. Den ena galnare än den andra, dock oftast i kategorin "att tjäna pengar".

Sen jag träffade Chenhao för första gången har jag inte hört honom avsluta en enda mening utan att fått höra minst en svordom. Det spelar ingen roll på vilket språk. Dock när det gäller svenska kan han bara svordomar och inget annat. Något som oftast får erfaras när man spelar tv-spel med honom. Det var så vi träffades. En bar, han ville spela tv-spel och frågade om jag ville komma hem till honom någon gång. Efter det har jag dödat honom säkert tusen gånger och han mig lika mycket. Han är också en husdjurssamlare.

Lista på Chenhaos husdjur:

• Två dammar på balkongen med en hel del fiskar.

• En galen katt.

• En fågel.

• Två sköldpaddor.

• En trött padda.

• Ett gäng pirajor.

• Flertalet akvarier med mat (fiskar) till pirajorna.

• Två krokodiler!

Det dock som är okinesiskt av honom är hans stora hat mot landets struktur och dess förre ledare Mao, som lever kvar i många kinesers hjärta, tyvärr. Hans familj är en av de få som vågar uttrycka deras riktiga känslor angående kulturrevolutionen och vilka påföljder det fick på deras familj. De hade landägare och folk med makt som alla fråntogs allt de hade för att lämnas på gatan. Släktingar hade blivit mördade och det fanns även de som begick självmord för att de inte orkade med rädslan längre. Jag var tvungen att fråga vad som skulle hända om någon kom in i hans hus med en bild på Mao. "Jag kommer banka skiten ur fanskapet, sedan slänga ut jäveln ut genom fönstret. Till sist kommer jag grilla en korv över elden som skapats efter att jag här tändt på den där jävla bilden". Chenhao bor på tredje våningen, och det märktes att han menade alvar när han svarade. Efter det kände jag att det dummaste jag kan göra är att fråga hans föräldrar samma sak. En annan intressant sak är när jag skulle introducera min svenske kompis Per för honom. Vi skulle gå hem till Chenhaos lägenhet och de två pratar lite om något oviktigt. Helt plötsligt utbrast Chenhao "I fucking hate China!" och vi visste inte riktigt vad vi skulle säga. Han har en tendens till att vilja förkasta kulturen i det land han är uppväxt i och köra på ett helt eget spår som varken innebär att tappa anskitet eller att bry sig om vad andra tycker.

Chenhao är bland det ärligaste man kan hitta. En väldigt enkel människa som tar saker för vad det är. Han är ett enda stort "vem fan bryr sig?".

Sitter och smuttar på en öl och lyssnar på lite svensk klassisk musik i form av Silent Scythe. Ursköna gamla minnen väcks till liv men jag kan inte låta bli att ändå bli lite bitter när jag tittar genom lite gamla kinesiska nyheter. Hittade en som starkt visar på Kinas homofobi.

Allt kretsar kring en påhittad stad uppe i Norrland som heter Shakebao (Chako Paul City) där bara lesbiska kvinnor bor. Uppgifterna visar att staden, som ligger på 25,000 invånare, är större än Kiruna - men är en stad så gott som ingen svensk vet om existerar.

De svenska nyheterna har försökt översätta de kinesiska nyheterna på ett så objektivt sätt om möjligt, men kollar man på de kinesiska sajterna spårar det ganska snabbt ur och likställer lesbiska med barbarer samt att frigjordhet är något som kan få ett samhälle att rasa på nolltid. Kul att ett land som vill minska sitt invånarantal tänker på det sättet.

Kina är ju ett land som har utvecklats och förändrats enormt de senaste decennierna, men det slutar aldrig att förvåna hur de nåt så ofantligt försöker sträva åt ett mer traditionellt samhälle. Eftersom hjärnan bakom all skit som landet fått utstå det senaste århundradet, Mao, plockade bort större delen av den kinesiska kulturen, vill de nu ha tillbaka allt - inklusive de tillbakahållande konfucianska reglerna som styr familjelivet. Om konfucius fortfarande levat hade jag gett honom en smäll på käften!

En houzi, eller apa, är en person som i regel sitter på en liten pall på gatan, helst fet man utan tröja, som skriker till en annan houzi på andra sidan gatan. Houzin tycker väldigt mycket om att äta solrosfrön, att skräpa ned och att stolt visa alla förbipasserande vad som för tillfället tuggas.

Det kan hända att en houzi kommer in på en restaurang där det genast blir rörigare. Houzis har kommit fram till att restauranger är ett mycket bra ställe att dricka risvin på, vilket bara förvärrar deras beteende. De börjar skrika till houzin på andra sidan bordet, stolt visa alla i hela restaurangen vad som för tillfället tuggas och cigarettfimpar far och flyger. Mycket sällan tas solrosfrön med in på restaurangen (dock ofta ombord på flygplan), men istället finns där mycket annan mat att tillgå. Ris och oljiga rätter fungerar mycket väl som substitut till solrosfröna.

Många teorier har kretsat kring ifall deras nedskräpande faktiskt har en kulturell bakgrund. Vissa hävdar att det är en parningsritual, medans andra en rekonstruktion av Nanjing-incidentens efterkrigstid. Nanjing-incidenten är något otroligt viktigt för en houzi och för den helt omöjligt att glömma, även fast den aldrig upplevt det själv, eftersom det inträffade 1937 - för 82 år sedan - jämförbart med västvärldens, lite mindre viktiga, andra världskrig, som inträffade för 64 år sedan.

Dock existerar inte houzis i västvärlden utan skulle oftare nämnas som uteliggare, knarkare, drägg och Jocke Berg (endast känd från det misslyckade bandet Kent).

Japp, den spanska tenoren var och hälsade på på mitt jobb. Jag fick väl inte riktigt tillfälle att tala med karln, men destå mer med hans manager och koreograf. Tyvärr var väl inte samtalen så trevliga som jag hoppats på.

Att jobba på hotell kan ofta vara intressant, men inte när man måste jobba med femton snobbar som tror att de är grymma på engelska, men i själva verket inte förmögna att kunna svara på en fråga angående tvätt.

Just en sådan fråga ställde koreografen och innan jag fick reda på det hade han ringt receptionen och pratat med fyra personer. När jag väl fick luren kändes det som att jag försökte kommunicera med en åskstorm. Herregud vad han var förbannad. "Om inte du jobbade på det här hotellet hade jag utan tvekan viljat pilla bort två stjärnor från ert hotell" och "hoppas du har bra lön, för du verkar vara den enda som har koll där nere" var sådant jag fick höra och ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska svara även fast jag till hundra procent anser att han har rätt.

Hur som helst pallrade jag mig upp klockan fem på morgonen i onsdags för att se till att de fick rätt pris när de checkade ut, då allt i slutändan handlade om pengar (tvättpriser etc). Det var inte tidigare än då jag fick reda på att både Domingo och hans manager har haft rum som vätte mot en byggarbetsplats som väsnats hela tiden. Managern såg ut som ett lik när han kom till receptionen för att checka ut. Ibland undrar jag vad folk på hotellet egentligen tänker med.

Nu har jag hur som helst vilat i två dagar, och har en dag kvar innan jag ska tillbaka och jobba. Jag hoppas att miss Gatenby fortfarande bor kvar. En underbar australiensisk tant, årgång 1944, som jag bara vill krama om. Nej, nu fan får jag skärpa mig. God natt!

Har bara jobbat fem dagar, men redan fått smaka på kinesisk prestige. Att jobba som hotellreceptionist är egentligen inte så svårt om man inte måste ha allt vad som finns i nästan femhundra rum i huvudet. Eller varför inte sex resturangers öppettider, menyer och priser? Eller nittio telefonnummer? Bara för att nämna några grejer.

Att komma på iden att lägga en telefonlista vid varje telefon och ha en meny till varje resturang vid receptionen är ingen match. Närå, allt ska nötas in så att man kan rabbla det i sömnen. Inte konstigt att man måste sitta konstant och plugga under hela anställningsperioden.

Jag blev anställd för att ta hand om utlänningarna som kommer till hotellet eftersom jag kan prata engelska. Men det verkar ha ändrats totalt. Allt material jag får är på kinesiska och i morgon ska jag börja drillas till att kunna ta hand om kinesiska kunder, även fast jag knappt fattar ett ord av vad de säger när de kommunicerar med de andra receptionisterna. Visst kommer jag kunna lära mig det, men det vore bra att veta vad jag egentligen var anställd för.

Sedan kommer jag inte få några lovdagar för att det inte stod med i kontraktet. Vad är det för jävla sätt? Det står dock i kontraktet att jag ska jobba med utländska gäster, men inte  med kinesiska. Här tar de sig friheten att läsa kontraktet när det passar, och sedan lägga till vad de känner för. Min chef gör vad som helst för att kunna få roffa åt sig lite creds och visa sin makt, vilket är något som hade fått vilken chef som helst avskedad i valfritt grannland (möjligtvis uteslutande Nordkorea).

Sorry, i dag är jag extra förbannad. Orkar verkligen inte med när folk försöker köra med mig bara för att de har en liten fin namnbricka med ordet "chef" på.

Herregud. Jag vill varken se en katolsk kyrka eller info om atombomber på ett bra tag nu. Vi har vandrat runt i Nagasaki och försökt vara så turistiga som bara går. Vi har fått reda på allt kring en av de största katedralerna i sydöstra Asien, angående kärnvapensprängningen och även dess påverkan på katedralen. Intressant men väldigt tröttsamt för skallen eftersom varje liten detalj upprepades minst tio gånger.

På kvällen drog vi till Glover Garden där man hade fin utsikt över hela staden, men tyvärr fanns det bara en sak i huvudet. Hur spred sig elden från bomben? Slingrade den sig mellan kullarna och ut mot havet, eller sket den fullständigt i bergen och körde över allt som fanns?

I morgon blir det något mer lättsmält. Shintotempel, skinnskor och pinviner.

Nu är det snart slut på dag två i Nagasaki och allting har gått jättebra. Jag och Keiko hade förberett oss på att behöva bråka rejält på kinesiska konsulatet för att få våran vilja genom men det enda de frågade om var ett telefonnummer.

Efter det har vi varit på en resa genom Japans öler och vi har varit småsnurriga sedan lunch. Jag trodde först att Japan bara hade sina 4 företag (Kirin, Asahi, Sapporo och Yebisu) men där hade jag fel. Det som är kvar i kylen är bara en Saxer Lemon och en Sakamoto Ryoma (öh?!?), samt en Tsunami som komiskt nog är från Hawaii. Till råga på allt lyckades vi hitta ett svart ma jiang-spel som nu ligger och glänser i min resväska. Bland det vackraste i spelväg jag någonsin skådat faktiskt.

Om jag ska vara helt ärlig så är det här himlen jämfört med Chengdu. Folk i Chengdu skryter gärna om att deras stad är så lugn och sansad och att där kan man minsann leva ett riktigt bekvämt liv. Skulle dessa människor besöka Nagasaki (eller valfri annan japansk småstad) skulle de nog anse att den här staden stod helt still.

Exempel:

• Här borta är inte Mercedes-märket ett sikte att försöka träffa människor med.
• Här stannar bilar när man ska över gatan.
• Här är det rent.
• Här skriker inte folk så fort de ska försöka föra en konversation.
• Här tackar folk för maten på resturang.
• Här tackar folk för allt annat också.

I morgon ska vi iväg och se på atombombsmuseumet och dricka upp resten av ölen. Natti natti.

Nu var det länge sedan man skrev här. Inget har hänt, mycket har inte hänt och det som hänt hoppar jag gärna över. Hur som helst.

Under min tid här i Kina har jag kommit fram till att jag aldrig i hela mitt liv stöt på så fruktansvärt fördomsfulla människor som här (jag är väl medveten om den amerikanska södern). Kineser har förutfattade meningar om allt och alla precis hela tiden. De pratar så gärna om hur konstiga eller dumma andra folkslag är och har ofta lite svårt att förstå att man inte gör som kineserna i andra länder. Men de är också väldigt bra att tycka illa om kineser från andra platser också.

Jag kan köra en liten lista på några av de saker som jag ofta får höra från vänner, folk på gatan, familjen på landet, universitetsstudenter och fint folk som har ett fint stort kontorsrum.

Utrikes:

• Vita västerlänningar: Väldigt fina att titta på och roliga att skratta åt när de sjunger eller dansar. Kineser vill gärna få västerlänningar att tro att kineserna respekterar dem, men så är sällan fallet.
• Svarta: Luktar illa!
• Japaner: bläckfiskluktande mördare och våldtäktsmän.
• Mongoler: Vildar, väldigt ociviliserade vildar.
• Koreaner: Luktar inlagda grönsaker och är något ska ligga i skuggan av Kina.
• Thai: Är ointellektuella för att de pratar väldigt nasalt.
• Ryssar: En västerlänning med för stor näsa.

Inrikes:

• Tibetaner: Smutsiga, eftersom traditionellt så tvättade sig tydligen en tibetan sig bara två gånger med vatten. Vid födsel och efter döden. Annars var det vanligt att man använde hästmjölk när man tvättade håret.
• Uyghurer (Xinjiang-minoritet): Livsfarliga muslimska galningar som gör vad som helst för att kunna få kol på han-kineser.
• Mosuo-folket: Sexgalningar som inte utvecklats på 1-2000 år. Anklagas för att leva i ett matriarkat.
• Sichuaneser (han-kineser): Bönder. Man kan inte umgås med bönder. Anses väldigt ointellektuella för att de har ett väldigt bräkande uttal. Starkt påminnande om danska.
• Shanghaikineser (han-kineser): Jobbiga som fan och de tror att de vet och kan allt.
• Beijing-kineser: Kan allt. Det är ju folket som bor i Hufvudstaden!

De andra närliggande länderna tycker bara att kineserna lider av något som kallas för sinocentrism. Zhongguo (Kina) direkt översatt blir "mittens rike" vilket man kan konstatera att det var, för 5000 år sedan. Men tankesättet finns kvar hos väldigt många kineser, vilket är anledningen till att de kunde stå och banka sig på bröstet och skryta över sitt olympiska spel eller leva i tron om att om Kina inte längre skulle finnas, så skulle hela jorden gå under. Mao var en kille med goda intentioner som hade otur, och att det var studenternas idioti som drev dem till att vilja dö på torget Tiananmen. Suck...

Kom precis hem från Xinjiang och är helt utsliten. Jag har funderat länge på kinesers beteende och de slutar banne mig aldrig att förvåna. Ibland är det bra, men ofta tyvärr dåligt. På min resa hem har jag sett alltför många fall av folk som bara inte kan följa regler för att det ska vara hälsosamt. Bara som en sådan sak på flygplanet. Vi hade kraftig turbulens nästan hela tiden och toaletterna stängdes ungefär var tjugonde minut. Men så fort de ropat ut att alla måste sitta och ta på sig bältet, så springer fem pers bort för att gå på toa. Idag hade vi också en person som började röka på flyget. Samt en som bara var tvungen att ställa sig upp och prata med kompisen framför, när planet skulle landa!

Den här typen av småregler för att underlätta för samhället har de helt enkelt svårt att följa för dem. Vare sig det är att stanna vid röd gubbe, vänta på sin tur i bankomatkön eller att inte tända den där ciggen för att förhindra att tvåhundra stryker med i en flygkatastrof. Men varför är det så? Är de bara helt dumma i huvudet eller är det något annat? Alltså, visst är det ju inte långsiktigt tänkande och överdriven intelligens som skapar de här situationerna, men en bidragande orsak är att kineser är fruktansvärt egoistiska. Inte alla, men många. De vill komma först och vara bäst oavsett vad. De skiter i folk de inte känner och har du inte status vill ingen hjälpa dig. Jag har tyvärr fått smaka på så många sådana hära fall att det börjar bli svårt att bli övertygad om annat.

En annan sak värt att nämna är när Kina går ihop blir de extremt enade och främlingar blir helt plötsligt folks syskon. Två bra exempel är jordbävningen här förra året och olympiska spelen. När jordbävningen drabbade Sichuan stod folk på gatorna i Shanghai och Beijing och grät. Visst är det en fin akt, men det kändes väldigt konstigt att se, de vanligtvis ego, kineserna helt plötsligt göra en sådan här sak. Samma sak med olympiska spelen. Min kompis började nästan gråta när han såg invigningen för att det var så storslaget och för att det skulle ge Kina ett så otroligt bra rykte. Jag började nästan gråta för de tusentals som förlorat sina hem och inte fått nya (som regeringen lovat) för att det där spektaklet kunde hållas, vars rykten ändå förstördes av all skit de hade gömt bakom lyckta dörrar.

Nu ska jag inte bittra ihop totalt och bli utslängd ur landet för att de scannar allt jag skrivit, så det får bli sängen istället.

Tjingtjong!

Jag stod nyss och funderade lite kring det här med den överdrivna engelska-kåtheten som verkligen har gripit sina klor kring det här landet. Det är ofta man möter ungdomar som kommer fram till en bara för att få öva på sin engelska. Sedan att varje viting kan prata bra engelska är fakta här borta spär bara på det mer. Värre var det för min ryska gamla klasskompis som verkligen inte kunde säga mer än "yes", "no" och "is that a hooker?".

Hur som helst. Jag åkte på en liten resa till Xinjiang för någon månad sedan för att fira det kinesiska nyåret. Mitt ute i ingenstans sitter jag, min kompis som jag åkte med och trettiofem av hans släktingar. Den yngsta (3 bast) satt i min kompis knä och spelade allan så gott som hela tiden. Min kompis ville vara rolig så han tog upp ett äpple och frågade ungen vad det var på engelska och ungen svarade blixtsnabbt "apple". Både jag och min kompis skulle vid det tillfället ha behövt lyftkranar för att få upp våra hakor till munsnivå igen. Precis när vi tänkte grilla ungen med mer översättningar rusade en äldre herre in med ett stort bord och fem tjejer med en herrans massa mat.

Efter middagen tänkte vi gå hem och ungens mamma ville stila och ville få ungen att säga hejdå till farbrorn (jag är snart 23, tror jag?!?). Ungen började se kissnödigt nervös ut och rapade fram ett "apple" varpå vi började asgarva.

Väl på väg hemåt kom vi fram till att unen i princip bara kunde ett eller ett par ord.

-Hur fan lyckades jag pricka ordet apple?
-Har du mer bra frågor?
-Ja, hur många ord finns det i det engelska språket?
-Ungefär lika många som du har familjemedlemmar.

Vid det tillfället tror jag att min kompis började förstå vilken extrem röta han hade.

Hur ser man att en japanska är sur?

Enkelt. Keiko visade klart och tydligt efter att jag mobbat henne lite för lite allt möjligt genom att blåsa upp kinderna. Jag hade helt plötsligt mer saker att mobba henne för efter det. Haha.

Efter en helt vanlig fredagkväll med majiang har jag äntligen kommit hem. Precis innan vi skulle börja dra oss hem kom jag på den frigjorda tanken att knäcka en bira. Sagt och gjort, jag satte mig på min cykel för att försöka vingla hem med en stor väska och en öppen öl vid sidan av en trefilig, blöt och vältrafikerad väg. Det bökigaste var egentligen inte vägen i sig utan mer allt som bara ville få mig ut på vägen:

1. Trottoaren var full med kineser som (som vanligt) inte har koll på någonting och bara stirrar ner i backen när de går.
2. Här kunde man även finna ca två miljoner försäljare som ställt sig på finurliga ställen för att lätt kunna blockera vägen med sina shaokao-grillspett och/eller dandan-nudlar.
3. Cykelbanan var full i parkerade bilar vilket gjorde att man var tvungen att vingla ut på den stora otäcka vägen.
4. Jag hade en stor väska...
5. ...och en öppnad öl i näven.

Med andra ord kände jag mig som en trött Pernilla Wiberg när jag slalomade (svensk verbifiering dänger engelsk i alla lägen) mig genom den kinesiska skidbacken (gatan) med Keiko hack i häl eftersom vi var dumma nog att komma på tanken att ha en tävling. "Vem kommer hem först?" Jag vann med en mikrosekund eller två. Däng den du Pernilla!

Jag sitter och väntar på att rörmockaren ska komma förbi. Jag borde nog förbereda med att slå upp några ord innan jag ger mig in i en diskussion om vad som är trasigt. Jag vet vad som är trasigt och jag är ganska säker på att han kommer försöka lura mig och säga att någonting dyrare är trasigt. Igår fick vi betala 200 spänn för att laga tvättmaskinen (all känns trasigt just nu, varmvattenberedaren har också pajat) och allt som behövdes bytas var en liten kabel (max 10 kr, skulle gissa på 2 kr).

Hur som hellst kan jag inte lämna lägenheten eftersom att han inte riktigt berättade för mig när han skulle komma förbi och laga toan. Jag tog i alla fall en snabb tur ut för att köpa vatten förrut och sprang på ett, här i Kina, vanligt salladstorkeri.

Inget konstigt egentligen, men tittar man närmare på en av dem hittar man något lite oroande.

Jepp, det är någon form av djurbajs. Salladen tillhör en av resturangerna runt hörnet och jag kan garantera att den där salladen kommer landa i någon form av nudelrätt eller blandas med vitlök och en jäkla massa olja. Men det går väl an, de "tvättar" ju salladen innan, haha.

Idag har jag varit fruktansvärt lat. Sådär odrägligt lat som man bara får vara på lördagar efter en riktig fredagsfest. Nu hade jag ingen gammal pizza eller halväten chipspåse, men ett jumbopack cornetto (den där med en chokladskiva överst) fick hoppa in som substitut. Men något jag i alla fall har är ett tvspel och en massa fritid. Otroligt farlig blandning, speciellt eftersom jag faktiskt borde plugga och inte spendera tiden på sådana lösaktigheter som tvspel, filmer, cornetto och att vara lat. Plugga får bli imorgon istället.

Något skumt jag har märkt dock. Mitt alarm verkar stänga av sig helt genom tankekraft. Antingen det eller så vill helt enkelt inte klockan väcka mig. När jag kom upp idag (lagom till lunch) ställde jag klockan vid skamvrån (på översta hyllan, bredvid fiskskålen) och lät den tänka över sina synder. Den fick vackert stå med ryggen mot tvn så att den inte kunde njuta av att se mig spela tvspel. Jag har också hotat klockan med att krossa den i tusen bitar och köpa en ny om den inte väcker mig imorgon.Att jag skulle vara för trött på morgonen för att komma ihåg att jag faktiskt själv stängt av den är helt uteslutet, vilket var det enda klockan hade att säga i försvar.

Mot kvällen knallade jag över till en kineskompis och åt middag. Idag var den dagen då han skulle "visa upp" sin flickvän för sina kineskompisar. Haha, han hade berättat för dem så många gånger men ingen trodde honom. Stackars pojke. Det blev applåder, sjungande och ölskålning - allt enligt sedvanligt kinesiskt maner.

Imorgon blir det majiang, som vanligt på fredagar. Ich bin very happy desu!!!

Nej, inte idag heller. Mitt mål var att komma upp klockan nio men av någon konstig anledning stängdes alarmet av sig själv (min teori) och det blev istället halv ett. Hur fasen ska jag kunna studera på förmiddagen om jag inte klarar av att kontrollera ett ynka litet alarm?

Hur som helst, jag har nu spenderat senaste timmen med att försöka läsa en kinesisk busstidtabell som är sublimt implementerad i en stadskarta. Jag behöver åka och hälsa på en vän, men eftersom taxi är för dyrt (hela 22 kr) så hade jag tänkt ta bussen (1 kr). Efter att ha snabbkollat Chengdus cirka rehundra linjer kom jag fram till att 77an var den jag skulle behöva ta. Jag kan hoppa på precis utanför mitt hem och hoppa av strax utanför min väns hem. Men det var inte det lättaste att förstå vilken väg bussen skulle ta. Kollar man på kartan så försvinner helt plötsligt linjen och återkommer fyra kvarter längre bort. Vad händer däremellan? Går den in i en teleporter? En annan dimension? Hoppar den? Inte fasen vet jag. Men en sak har jag lärt mig, vill jag komma fram måste jag ta reda på vart bussen tar vägen. Jag vill inte stå vid en ändhållstation på västra huvudgatan och höra en skrattande busschaufför säga till mig att jag skulle åkt och andra hållet, eller byta till en annan 77a tre kvarter bort. Båda två har hänt förrut...

Idag ska Keiko laga soba och tempura till lunch. Namnam!

Skit också, inte idag heller. Jag sitter i min lägenhet i miljonstaden Chengdu i Kina och bara undrar när solen ska titta fram nästa gång. Imorgon? I juni? Att staden har problem med dåligt väder vet nog alla vädernissar i den här delen av världen, men inte nog med det så är Chengdu en av världens smoggigaste städer. Man måste med andra ord ha riktig trisslycka för att molnen och smoggen ska samarbeta för att släppa genom solstrålarna. Det finns till och med ett ordspråk för fenomenet. "Hundarna i Sichuan skäller när de ser solen." Chengdu är Sichuan-provinsens residensstad.

Jag får nog ta och fixa en sån där ljusterapilampa för att kompensera solbristen. Efter lite mer än ett och ett halvt år här borta trodde jag att jag hade vant mig, men det är lika svårt som att vänja en kines till att gilla saltlakris. Tro mig, jag har försökt många gånger.

Kvällens middag blir friterade degknyten stoppade med ägg och risnudlar.... Åh, nu blir jag glad!