Metrobloggen

Som jag skrev till Leroy här så har jag bestämt mig för att avsluta den här bloggen helt och hållet. Den började  med att handla om viktiga diskussioner och debatter om och i medievärlden och kom sen mer och mer att handla om mig. Det kändes inte rätt.

Jag har också avverkat min förra, gamla blogg helt och hållet och startat en  ny. Men den är anonym. Om ni lyckas hitta den så är det ju bara roligt men avslöja mig helst inte då. Det handlar inte om att kunna skriva om hemligheter, jag vill bara känna mig fri nog att kunna vara mig själv.

Tack för den här tiden och alla era fina kommentarer och ert stöd. Det har betytt otroligt mycket för mig! Jag hoppas allt går bra för er i era liv, ta hand om er.

Kramar.

Jag skriver skriver skriver. Får ont i rumpan, Magnus säger att det är för att jag har för lite muskler där, och han har säkert rätt. Musklerna kommer sen, orden nu.

Så fort jag är färdig med Anns bok ska jag läsa Unnis och om min idé fortfarande får plats, så ska jag göra ett försök. Om inte, så får jag snällt vänta på nästa tillfälle.

Men orden kommer nu.

Fröken Drama är i stan som om ingenting men alla kan se hennes diarré bubbla i magen av nervositet när hon möter de hon fruktar mest. Det finns många fröknar Drama här i världen och ärligt talat så är jag så förbannat jävla trött på dem allihopa. Jag är trött på allt och alla jag är trött på världen, livet, mig själv, alla som ens skänker mig en enda blick och framför allt hatar jag att inte kunna andas.

Varför skulle jag dömas till evigt liv utan lungor? Evigt liv utan lungor, luftrör, en näsa som alltid blir täppt, nåt fucking jävla fel uppe i skallen som gör att jag inte kan vara normal? Varför varför varför VARFÖR?

Varför sitter jag här och gnäller som en tråkig jävla gnällspik när jag borde vara där ute och leva livet som alla andra? Jag vet inte.. Herrejävlagud jag vet inte, OKEJ? Just let me be, ffs..............................................................................................

Allt jag känner nu är bara hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat. Och den 1a september är alldeles för långt bort.

Panikångest. Mitt i stan. Bland en massa folk. Alldeles för mycket folk. Bra dag att åka in till stan på. Inte.

Jag skäms. Så jävla pinsam. Hela ens existens säger "jag är psykiskt störd, titta inte på mig jag ser att du ser hur kasst jag mår men jag föredrar om du låtsas att du inte ser mig, för jag vill  vara osynlig och inte finnas". Hela jag. Den där personen som jag egentligen inte är. Varför?

Insåg att jag de senaste veckorna inte gärna lämnat hemmet. Inser att jag hellre sitter hemma och har dödstråkigt än går ut. En promenad är okej, för jag bor ju på landet så man träffar inte på så många här. Men innerstan skrämmer mig. Det var knappt att jag klarade av Prideparaden. Kan inte stänga ute. Och idag gick det inte alls. Vi hade en plan, ett mål, ett snabbt ärende. Sen skulle jag vara bakom hemmets trygga väggar igen. Men de ändrade sig, de gjorde inte som vi sagt. Och vi stod bland alla tusen människor och bilar. Panik. För mycket liv, ljud, rörelse, kaos. För mycket av allt. Kunde inte tänka, koncentrera mig, såg mörka skuggor i ögonvrån. Nästan lite paranoia. Vad fan är det som händer?

Idag stod jag och grät som ett litet barn på någons axel som inte alls var glad. Idag grät jag inför hela Stockholm. Idag. Sög. Skit.

Och visst är det intressant att så fort jag inte har något att säga bland folk så har ingen annan heller det? Tar jag verkligen så mycket plats? Det är ju också värt att tänka på.

Idag har varit både den bästa och den värsta födelsedagen på samma gång. Jag är så trött. Ge mig en stuga i skogen och jag åker. Nu.

Usch. Idag är ingen bra dag. Ingen bra dag alls! Jag vill mest ligga i fosterställning och glömma bort den här dagen helt. Eller gärna sova bort den. Drömma om andra dagar, andra världar och andra människor.

Var är den där tryggheten jag så starkt letar efter? Var är mitt egna jag? Att det ska ta så långt tid alltihop.. Jag står inte ut. Jag vill bo långt bort från alla andra men ändå nära alla behövliga saker. Jag vill vara ifred men aldrig ensam. Hur fan går det ihop? Jag vill vara med någon, men ändå fri..

Jag hatar etiketter.

Tova har köpt en dator och mobilt bredband. Gissa om jag är lycklig! Vi får väl se hur mycket internet jag kommer få använda men det lär ju underlätta en hel del i alla fall.

Jag försöker skapa mig ett intrutat liv men det är svårt. Mycket svårt. Ett inrutat liv för att jag ska få in rutiner och må bättre. För att jag ska få ett enklare och bättre liv. Aldrig trodde jag det skulle vara så svårt att förändra. Jag skulle vilja bosätta mig i en egen lägenhet där jag får vara helt i fred och där jag kommer ha så tråkigt att det enda nöjet jag kommer ha är att följa rutinerna så bra jag bara kan. Där inte en massa människor kommer och stör hela tiden, inte fattar hur viktigt det här är för mig, eller kommer och frestar mig med saker jag inte borde göra. Nu vet jag ju att det inte kommer bli så, men önska kan jag ju alltid. Det jag måste lära mig är att våga säga ifrån till folk när de inte respekterar mina önskningar och bli bättre på att hålla distans till dem så att jag får min egna space som jag tydligen verkligen behöver.

Jag har redan tagit första steget, så nu är det bara att fortsätta! Jag hoppas ni har det bra allihopa i Augustivärmen.

Hejhej.

Gotland är fint! Det är första gången jag är här och jag gillar det. Synd bara att man inte kan utnyttja det fina vädret och ligga på stranden, bada och sånt.. Jag har bestämt att det här är absolut den sista sommaren med komplex och brist på baddräkt. Alla kommande somrar ska jag bada precis hur mycket jag vill!

På måndag är det dags för mitt tredje samtal med kurator G.H. på psyk och jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men jag ser fram emot det. Jag har ju inte haft varken tid, ork eller möjlighet att berätta för er vad som pågår i mitt liv just nu men jag kan säga att det består mest av ångest, panik, deppressivitet, och tvångstankar. Därav arbestlöshet, tomhet, psyksamtal och ansökan om soc-bidrag. Jag har tappat motivationen helt. Och hur mycket jag än försöker så jag inte varva ner, allra mindre slappna av. Det enda jag kan tänka på just nu är jag vill vila, få lugn och ro.. Men det verkar ju vara fullkomligt omöjligt!

Jag har alltså påbörjat en utredning som kommer pågå i två etapper. Jag har bestämt att det är nu eller aldrig. Allt allt allt ska bort. Alla minnen, alla känslor, alla tankar. No more miss confused. No more miss nervotic. No fucking more miss anxiety! Sjuk eller inte sjuk, det är så det är. Jag har inte gjort annat än att förstöra mitt liv ända sen jag var liten och nu känner jag att det får fan vara nog. Jag är trött på att kämpa emot mig själv, jag trött på att skapa hinder, jag är så jäklans trött på att pissa i motvind. JAFAN!

Vet inte om ni fattar nånting, men jaja.

Kram på er!

Fortfarande en massa kaos, och nu även utan internet. Åker till Gotland imorgon, vi får väl se om jag kommer hem igen, då jag inte har några pengar till biljetten.. Men det ska nog lösa sig!

Tankearbetet bakom min egna bok är nu så gott som klart, nu måste jag bara komma igång med skrivandet. Unnis projekt har jag inte kommit någonstans med, då jag inte kunnat läsa hennes än så länge skrivna kapitel.. Men jag ska försöka göra det så fort som möjligt!

Hoppas ni har det bra. Glöm inte att ta hand om varandra, ge varandra kärlek. Alla behöver en kram då och då, och alla behöver få höra att de är älskade.

Kramar.

Förlåt! Massor som hänt, massor som händer. Ska försöka få ordning på kaoset så fort som möjligt så jag kan fortsätta på mitt bidrag till Unnis senaste bokprojekt. Och min trejde kortfilm som jag precis hade påbörjat arbetet med!

Tack för att ni finns och tålmodigt väntar kvar.

Ta hand om er, kramar!

Jag har blivit tipsad om att medverka i ett skrivprojekt och jag vill jättegärna göra det! Ska kolla upp saken närmare och återkommer till er mer om det senare. Tack Leroy för tipset!

Fyfan. Kan inte andas för alla känslor du fyller mig med. Kan inte andas för alla känslor ni alla fyller mig med. Mitt liv har verkligen berikats något otroligt mycket den senaste tiden. Jag är glad. Lycklig, tror jag nog! Trots såna saker som förmodligen skulle ge de flesta djup ångest. Men inte mig, inte.

Kuratorn är en sjujäkla kvinna. Hon får mig att berätta saker jag aldrig någonsin berättat för någon förut. Det känns stort. Det känns sjukt att tänka på sitt liv ur ett annat, mer objektivt perspektiv. Jag har levt med misshandel i 16 år, till exempel. Det hade jag faktiskt ingen aning om. Jag har aldrig tänkt på det så. Och hon tog fram massor av tankar, olika perspektiv som jag aldrig kunnat tänka mig skulle kunna spela så stor roll. Men det kan det faktiskt mycket väl göra!

Alla har vi vår egen sanning. Jag känner mig redo att börja berätta min. Det är en helt ny känsla, och jag gillar den trots att den skrämmer slag på mig. Jag har alltid kunnat prata om mig och mitt liv. Men aldrig på det här sättet förut. Aldrig såhär. Aldrig sanningen.

Är lite ledsen nu, ska försöka släppa och låta tårarna falla lite. Det behövs, känner jag.

Glöm inte kärleken! Snälla.

Aaaaaaaaaaaaaa!!! Nu har jag skrivit 2½ sidor i word. SKÖNT! Jag släppte på det, äntligen. Det suger, är helt förskräckligt. Men jag skrev.

Godnatt!

Jag är för pretentiös, va. Jag ser framför mig hur det ska se ut, hör i huvudet hur det ska låta, känner i kroppen hur det ska kännas. Men så fort jag tar det ett steg längre, till själva skrivbiten, då tappar jag känslan. Självförtroendet, inspirationen. Problemen, hindren dyker upp istället. Hur ska jag få det att hänga ihop, vilken vinkel ska jag ha, hur ska jag kunna berätta alltihop utan att det blir tråkigt?

Jag har ingen färdig, perfekt plan. Och då tar det stopp. Är det så för andra också, eller bara för mig?

JAG BLIR KNÄPP! Orden sitter praktiskt taget utanför huden nu, men ändå sitter de fast! Helvete..

Om ni bara visste.

Jag tror jag behåller min bok inuti huvudet och gräver ner mig under jorden och tar den med mig. För jag tror att den aldrig kommer komma ut ändå. Det låter så jäkla bra i mitt huvud, men så fort jag sätter mig vid datorn är allt borta, tråkigt, jobbigt. VARFÖR? Hur ska jag minnas en hel bok i huvudet? Måste ju börja nu..

Jag pallar inte gå nån skrivarkurs, det om något måste ju ta död på ens inspiration. Jag vill kunna få ut orden sådär bra som jag tänker mig dem. Hur gör jag?

Hjälp!

Allting tog en helt annan vändning nu. Jag står vid stupet, tvekar om jag ska ta steget ut, eller.. Jag vrider på huvudet och blickar bakåt. Stanna kvar där, tänker jag tyst. Jag har alltid vetat att det finns en risk med att flyga. Men ändå så kunde jag inte låta bli, och snart blev det som en drog för mig. Men den här gången var det annorlunda. Kändes annorlunda. Hördes, såg annorlunda ut. Marken skakade inte, vinden tjöt inte, och bergen sjöng inte. Allt var bara stilla och tyst. Bara mina egna andetag.

Kanske var det dags för en förändring? Kanske jag flugit min sista tur, kanske jag fått nog, kanske någon annan behövde mina vingar nu, kanske.. Jag vet inte. Men jag tror det. Så jag memorerar bilden av utsikten innan för hornhinnan, biter mig i läppen för att inte släppa fram tårarna, vänder mig om och rakryggad och med värdigheten kvar går jag stolt därifrån.

Fem timmars sömn sammanlagt på allt för många nätter är inte bra, skriker någon i mitt huvud och jag slår på skallen för att få dem att hålla käften. Inte nu, jag har inte tid, säger jag åt dem med skarp röst och fortsätter gå tillbaka den alldeles för långa vägen hem. Det där hemmet där allt och inget hände på en och samma gång. Det där hemmet som snart heller inte kommer vara mitt längre och jag känner redan nu att förlusten kommer göra så ont i hjärtat att jag knappt kan gå de sista metrarna som är kvar. Just innan jag öppnar porten tar jag ett djupt andetag och andas in vårens alla dofter som omger mig, syréerna, det kalla, våta morgondaggsgräset och den täta, men friskt fuktiga luften som pressats ihop av regnet som fallit ner bara ett par timmar tidigare.

Solens morgonpigga strålar lyser på fönstret och bländar mig, jag ler tillbaka och känner värmen sprida sig i min mage samtidigt som jag kliver in i trappen och trycker på hissknappen. Studerar mitt ansikte noga i hisspegeln. Gör olika grimaser och skrattar lågt åt mig själv. Inne på rummet kastar jag av mig alla kläderna på en gång och kryper ner under täcket. Det är lite kyligt, då mitt fönster stått öppet hela natten, men det är bara skönt. Tårna vinkar när jag sträcker ut mig samtidigt som tankarna hinner ifatt mig och börjar samlas för stormöte. Alla bjuds på kaffe och kaka och sen sätts diskussionen igång med full fart.

Jag glömnde berätta igår att jag nu pratat med min Pappa. K var här igår, vi hade väldigt trevligt, skrev ett brev till Farmor och pratade om allt som hon pratat med dem om. Hon uppmuntrade mig än en gång att ringa Pappa och efter att jag lämnat henne vid tunnelbanan så ringde jag honom på en gång. Hej. Vad gör du? Okej, hur mår du då? Osvosv. Ett vanligt samtal, sådär som det brukar vara. Kändes mycket bra efteråt! Jag frågade om han skulle vara hemma nästa vecka och om vi kanske kunde ses något då. Han sa kanske, vi får se. Jag har i alla fall tänkt att jag ska åka hem i slutet på nästa vecka och träffa min älskade familj och mina fina vänner som bor kvar där hemma.

Nu ska jag göra mig i ordning, fick plötsligt nya planer under dagen, jag ska åka till A och hämta massa post och min cykel. Hehe. Äntligen ska jag börja cykla igen! Sen ikväll ska vi gå ut och dansa är det bestämt. Och imorgon är det fest hos M.W.Å. Och på söndag ska jag till Flemingsberg och grilla. Det kommer bli en underbar helg, tror jag!

Jag hoppas ni har det bra!

Jag har sökt jobbet nu! Håll tummarna för mig. Jag har upplevt helt fantastiska dagar med romantisk salsadans i köket och sånt där fjantigt kärleksfniss mellan de franska meningarna. Jag har varit kreativ och gjort min tredje present med eget, personligt tryck på klädesplagg, jag har gått på massa viktiga möten på morgonarna och hållt mitt hem rent och fräscht. Jag har också fått tillbaka lite lust att jobba, vilket känns superskönt. Men fortfarande bara om det gäller roliga saker. När jag tänker på annat blir jag helt mörk och tung i kroppen och vill inte jobba alls. Det är inte lätt att få ett jobb då! Min handläggare på Arbetsförmedligen var ett riktigt snille, han öppnade verkligen många dörrar för mig!

Läste en bra bok i veckan som inspirerade mig mycket till att skriva på egen hand, vi får väl se om det blir något med det! Jag berättar mer om det senare, nu ska jag sova!

Hej på er.

Jag har ingen dator för tillfället så därför har jag inte varit så aktiv här de senaste dagarna. Jag vill säga TACK! för alla kommentarer, det betyder enormt mycket att få läsa tröstande och uppmuntrande ord som visar på att det faktiskt finns folk som läser/lyssnar på mig. Det får mig att känna hopp, och det gör mig glad att se att jag inte är helt jävla ensam här i världen, så tack tack tack för att ni finns, och för att jag finns, så att vi tillsammans kan göra världen till en finare plats.

Jag är så stolt över både mig och er! Igår ringde K och berättade att hon pratat med både Farmor och Pappa. Hon rådde mig att själv ringa upp Pappa nu och säga allt det där, blötiga. Men jag kunde inte. Dels fick jag besök i samma sekund, och dels så kändes det helt omöjligt. Hur RINGER man till sin Pappa som man inte pratat med på två månader och säger; "jag älskar dig, jag vill få det här att funka"?

Mötet med A gick bra, jag hade ju såklart förstorat upp alltihop helt i onödan, precis som vanligt. Insåg kort därefter att vi också måste ses igen då min cykel fortfarande står kvar där och sånt där. Men det löser sig. Det känns ju inte lika farligt nu längre.

Har tid till en kurator på Måndag, vi får se hur det går. Har också varit på Fyss-forum nu och det är absolut ett skitbra ställe att gå till om man verkligen vill förändra sin livsstil och allt sånt. Men, det kostar därefter också. Vi bokade direkt nya tider hit och dit men idag var jag tvungen att avboka dem. Jag har inte råd. Jag har använt massa pengar nu redan, ska strax gå in på banken och få min dödsdom - om jag inte har råd med ett SL-kort så döööööör jag. Fan vad allt ska jävlas! Men, jag ska i alla fall söka ett roligt jobb, som videojournalist! Jag hoppas verkligen att jag får det, det låter sjukt kul.

Och, jag trivs fortfarande jättebra i Tensta. Jag har fått jättebra vänner och kanske en liten fin romans. Puss på er!

Och så bröt vi ihop. Lagom sådär på en fredagskväll. Det var ju tur att jag inte festade och drack - som det var tänkt.

Jag har suttit och gjort ingenting mestadels av kvällen, var väldigt trött när jag kom hem efter en dag som städhitler och nanny hemma hos en väns familj. Började stämma träff med honom för imorgon, och jag fick skit kastad på mig igen. Jag tror att det var det som startade det. Jag har insett att jag är rädd för honom. För hans känslor, hans oreglerbara humör. Han påminner väldigt mycket, alldeles för mycket om Pappa och det skrämmer mig. Att bo med Pappa var på något sätt underförstått accepterat, han var ju min Pappa, min familj, en sån kan man inte välja, det är ju bara att finna sig i situationen och vara glad. 

Men en pojkvän däremot, väljer man. Och man kan också välja att gå därifrån, när man vill. Jag gjorde inte det. Jag stannade, för jag trodde att det skulle bli bättre. Jag trodde jag kunde får det att funka. Men jag var nog mest rädd. Jag var rädd för den där reaktionen. Den där ilskan, de där skriken, de där slagen mot föremål som inte var jag, men som lika gärna kunde varit det. Det var som att bo med Pappa igen, fast värre. För Pappa kände jag ju, ändå. Honom kände jag inte lika bra. Nu kanske jag utmålar honom som en misshandlare, men det var han inte. Vi var bara en förfärlig kombination. Vi var dåliga för varandra. Behandlade varandra hemskt. Och jag var naiv och trodde att det skulle gå över. Att allt mitt kämpande skulle ge resultat till slut. Men jag hade fel..

Imorgon blir sista gången vi ses. Jag har suttit här i köket, min roomie satt i sitt rum och tittade på den där serien jag fastnade för ett par år sedan och hade en fin återförening med förra veckan. De dramatiska säsongsavslutningsavsnitten där Mamman blir inventionierad och alla älskar varandra. Där någon blir skjuten och musiken går rakt in i hjärtat, som jag lämnat öppet och sårigt ikväll. Jag slås av hur mycket jag älskar min familj. Jag slås av hur ont det gör när jag tänker på dem, FAN vad jag saknar dem! Ser min Lillebror på msn, skriver; "FAN vad jag älskar dig". Blir alldeles varm i magen när jag tänker på honom och skriver samma sak till Mammas mobil. Har nästan skickat iväg ett andra sms till Pappa när jag inser att, nej.. Det kan jag ju inte. Jag kan inte. Jag vill så mycket att kroppen skriker, men j a g   k a n   i n t e. Jag tänker; "men kanske om jag skickar det så blir allting bra igen, kanske han blir glad?".. Men jag vågar inte. Och tårarna börjar rinna, nej, de forsar ner precis som regnet gjorde idag när jag envist var ute och gick med barnvagnen och blev frusen i halsen. De forsar, halsen snörper ihop sig och magen krampar. Var tog allt syre vägen? Varför gör det så ont i bröstet för? Varför kan jag inte sluta tänka på Pappa och hur mycket jag saknar honom, älskar honom..? Jag önskar att han var här nu och höll om mig, hårt, vaggandes.

Jag bad Lillebror väcka Mamma för att be henne ringa mig så att jag kan gråta i hennes öra, höra hennes tröstande och lugnande ord när jag berättar att jag älskar min Pappa men kan inte säga det. Jag behövde säga det till henne, jag behövde få säga det till någon, jag behövde.. Men hon ringde inte. Precis som hon inte gick upp och tröstade mig när jag var liten och inte kunde sova för rädslan för mörkret, natten, mardrömmarna och ångesten var för stark. Natt efter natt satt jag där, med kudden i knät och grät, grät, grät för att jag var så ensam och ingen fanns där att trösta mig. Precis som nu.

Jag hatar mitt bräckliga hjärta för att det inte är starkare än såhär. Jag hatar min trasiga själ för att den inte blivit mer lagad än såhär. Jag HATAR allt som ens kommer i närheten av min egna existens, för allt jag ser är ett enda stort misslyckande.

Jag såg ett foto på min Pappa idag och tårarna bara kom. Dagen då vi, jag och min vän K ska fara till Nyköping och deklarera fred närmar sig och jag försöker att inte göra en sån stor grej av det. Vet fortfarande inte vilken dag vi ska åka, så därför har jag fortfarande inte meddelat Farmor om att vi kommer, eller bett henne be Pappa komma.

Så fort jag tänker på det blir jag nervös, så jag försöker att inte tänka på det så mycket. Imorgon ska K komma hit och hjälpa mig att plugga, men jag har inte gjort läxan. Som vanligt. Jag hatar läxor. Varför är det så jävla svårt att sätta sig ner och göra det man ska? Gah.

Har bokat en tid hos en kurator nu också. Har tänkt att jag ska ta tag i mina issues och destruktiva beteende. Också bokat en tid hos Fyss Forum, ni kan gärna gå in där och kolla. Mitt besök kostar 450kr. Det är ungefär hälften av de pengar jag kommer att ha att leva på kommande månad. Sen måste jag köpa ett SL-kort också, som kostar 700kr. Och betala Stockholms Bostadsförening 275kr. Sen får jag väl köpa 30st paket nudlar för resten så att jag klarar mig resten av månaden. Jippi.

Fortfarande inget jobb. Jag söker och söker och söker.. Och jag lessnar, lessnar, lessnar. Folk säger åt mig att det är dags att börja ve sig ut, gå från butik till butik med ett CV i handen. Jag säger nej. Jag pallar inte det. Fatta vilken ångest det skapar. Jag skulle bryta ihop. Jag börjar känna lite så, att, om jag nu inte får något jävla jobb, så är det väl inte meningen då! Jag kanske ska vara arbetslös och olycklig. Om jag då, mot förmodan, skulle lyckas få hjälp av A-kassan eller soc, så skulle det i alla fall kännas lite bättre. Då skulle jag kunna lägga ner tid och pengar på det här med Fyss och verkligen lyckas. Vem vet?

Mitt rum är i ordning nu, men långt ifrån drömrummet. Långt ifrån. Jag behöver en bokhylla att fylla med alla mina böcker och filmer och papper och pyssel och sånt. Jag behöver en garderob, en bäddmadrass (fjädrar kan vara ganska hårda), och gärna en soffa. Mitt lån av hans dator går ut på lördag, men lyckan har lett lite emot mig ändå, för en annan vän, en alldeles för bra vän, ska ge mig sin gamla dator, för hon har inget behov av den längre. Hur jävla snäll är hon, va? För övrigt har han och jag bestämt att vi ska gå skilda vägar nu. På riktigt. Jag orkade inte mer och sa ifrån på skarpen. Så så var det med det!

Dock har jag fått färdigt en pepp-present till en av mina änglar som befinner sig i södra Sverige, och det första jag ska göra på måndag är att skicka iväg den. För på måndag har jag råd med det. Nu är det snart läggdags!

Jaha, då var Film i Sörmlands regionala filmfestival avklarad. Och jag gjorde mycket bra ifrån mig! Jag kunde tyvärr inte vara där eftersom jag inte hade råd att åka ner, men min Lillebror och min Mamma gick dit och tog emot mina priser och det värmer faktiskt lite extra i hjärtat när de visar att de bryr sig och stöttar mig så!

Juryns Pris för Bästa Ljud

tilldelas

Joline Larsén-Kilan

för filmen Kontakt

Juryns motivering:

För en ljuddesign som med små, men mycket versamma medel fördjupar känslan av huvudpersonens belägenhet.

Framejuryn 2009:

Malin Crepin

Tove Edfeldt

Per Carleson

--- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- ---

Juryns 60 poäng 22-26 år

tilldelas

Joline Larsén-Kilan

för filmen Kontakt

Juryns motivering:

För en film som suger in åskådaren i en alldeles egen värld av instängdhet, men också sinnlighet. Som all bra film följer den med oss ut från bion, in i livet. Varför måste kärleken vara så komplicerad?

Framejuryn 2009:

Malin Crepin

Tove Edfeldt

Per Carleson

--- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- ---

Och på Framefestivalens hemsida står det:

22-26 år

1. 105 poäng – Earthday, Johan Andersson, Eskilstuna

(60 publikpoäng + 45 jurypoäng)

2. 80 poäng – Snooze, Emanuel Nömm, Eskilstuna

(80 publikpoäng + 0 jurypoäng)

3. 77 poäng – Kontakt, Joline Larsén-Kilan, Oxelösund

(17publikpoäng +60jurypoäng)

Så om juryn hade fått bestämma så hade min film vunnit och gått vidare till Novemberfestivalen!

Och jag är inte förvånad över att den fick så låga publikpoäng eftersom konstnärliga och "svåra" filmer oftast inte uppskattas av "vanligt" folk, då de tycker de är för komplicerade för att förstå. Folk vill hellre ha något enkelt och lättsmält.

Jag kan inte vara mer nöjd! Och enligt min bror ska Film i Sörmland skicka med andra filmer till Novermberfestivalen, så han tror att det kommer skicka med min då också, så om jag har tur kanske den visas där ändå!

Hur kul som helst!

Haha. Jag gick in här för att skriva lite om vad jag gjort idag och fick syn på den här artikeln.

Den påminner lite om Daddys näst senaste inlägg där han tog upp det faktum att det finns människor som enligt mig inte inser det brutala och otroligt snedvridna i att tro sig ha rätt att leka gud och bestämma om ett liv får leva beroende på om det har rätt kön eller inte, och; "Bloggaren Märta anser att det är hyckleri att bli upprörd över att kvinnor gör abort på grund av kön ’Om man godkänt abort hur kan man då lägga en värdering i vad man får abortera och inte? Vad säger att det är fel att abortera flicka eller pojke men rätt att abortera ett barn det kan vara fel på. För det kan ju vara ett friskt barn man tar bort’."

Jag tycker att alla människor ska tänka efter mer istället för att använda aborter som preventivmedel. Jag tycker att abort ska vara en mänsklig rättighet, speciellt när man blivit utsatt för sexuealla övergrepp och/eller är väldigt ung och inte är redo att bli förälder. Hur hemskt jag än kan tycka det låter när folk säger att man dödar ett foster, så tycker jag ändå att det är bättre det än att fler barn ska sättas till livet för att sen få dem förstörda totalt pga taskiga omständigheter.

Och jag tycker också att det är på något sätt bättre att ta bort ett foster som man genom vetenskapen kan se att det skulle få leva med ett handikapp hela sitt liv som gör att man inte kan leva ett normalt liv osv. För om jag kunde välja mitt eget barns framtid, så skulle det inte se ut så. Jag har jobbat med handikappade människor som lever instängda i sina kroppar och allt sånt, jag vet hur hemskt de flesta av dem har det. Och om jag då vet från början att mitt barn skulle få ett sådant liv - vad för slags mamma skulle jag vara då, som valde det åt mitt eget barn? Dessutom så finns det alldeles för många barn som har det riktigt jävligt här i världen, och om jag kan bidra till att åtminstone ett mindre barn har det bättre än så, så vill jag det. 

Dock, så tycker jag inte att det är okej att välja bort ett friskt foster/barn bara pga dess kön. Det är så jävla fel som det bara kan bli. Då handlar det inte om "vad som är bäst" för någon, det handlar om trångsynta människors brutala sätt att tro att bara för att man väljer att föda färre söner, så kommer samhället att bli bättre? De har fel. Vad sägs om att ta ditt ansvar som vuxen människa, föda din son och sen uppfostra honom rätt? Och ja, jag vet, alla människor är inte lika smarta och kunniga som jag, men det går faktiskt. Det är faktiskt inte så jävla svårt!

Det handlar inte om männens gener, det handlar inte om deras ursprungliga beteende, det handlar om miljö. Och om ni kunde sluta vara så himla lata och korkade och börja jobba på att förbättra samhällets ideal, värderingar och sociala regler, jobba för att den miljö era barn växer upp i är jämlik och hälsosam, så kommer det att bli mycket bättre, jag lovar.

Bloggaren Anders S ser ut att ha en mer hälsosam syn på det hela och skriver: "Det finns bara en möjlighet att förhindra aborter på grund av fostrets kön. Det sättet är att skapa ett mer jämställt samhälle. Först när vi har ett samhälle där kvinnor och flickor betraktas som lika värdefulla som män och pojkar kan vi bli av med aborter som utförs på grund av kön."

Och ja, jag tycker om att svära, för er som har märkt det.

Nu kommer jag att skriva vad jag tycker om den här artikeln. 

Det är inte sant! De ljuger. För jag har ALDRIG hittat vare sig kläder eller bh:ar i MIN storlek som kostar lika mycket som de som har S/M eller A/B-kupa!

Det har bara inte varit uttalat i Sverige, och det förstår man ju, hur många skulle inte bli arga då, om man SA att man tar mer pengar från de som är "större", och - i de flesta fall har lägre ekonomisk budget än de "normala"!

Så det så. Ni kan fråga vem som helst som använder de storlekar som är för stora för att få vara med i det normala sortimentet, och som måste vända sig till BigBoned-avdelningen eller PLUS-avdelningen eller vad fan de nu heter, som dessutom, för det mesta bara innehåller modeller på kläderna som inte passar någon! I alla fall inte mig, Joline 22 år med för stor mage, lår och bröst, med med smala områden däremellan! Antingen är tröjan bred som satan, men MIDJEKORT, eller så är den ful så in i helvete för de som syr kläderna tror att alla som är så tjocka inte kan se något eller hänga med i världen och inte fattar vilka jävla fula kläder den tvingas ha på sig!

Jag vill väl för sjutton också kunna känna mig som 22, OCH snygg i de kläder jag har! Jag vill kunna gå in i vilken affär som helst och hitta likadana snygga kläder till MIG, som alla andra hittar till sig, jag vill också kunna göra klipp på rean, så att jag har råd att köpa 3 linnen istället för 1, som jag måste använda tills det är så trasigt och slitet att folk börjar undra om jag blivit hemlös igen.

Och på tal om BH:ar.. Den billigaste bh:n jag köpt i en "vanlig" klädesaffär, är min favorit, som finns på lindex, och den kostar BARA en cirka 300kr. Och det är knappt att mina tuttar får plats i den, men vad har jag för val, om jag inte vill ha en BH utan push-up, så att tuttarna istället hänger ner på magen och folk börjar fråga om jag kan "kasta" runt med dem. Det är det som gäller, eller att gå till en sviiiiindyr affär som har större storlekar till också, självklart, större priser.

Så kom fan inte och säg något annat..!

Återigen ber jag er att läsa Joakim "Daddy"s blogg, för han behöver verkligen allt stöd han kan få. Han har nu blivit en i raden av de stackars pappor som blivit falskt anmälda för sexuellt övergrepp på sitt barn. Och jag mår illa när jag läser om hur systemet blivit uppbyggt grundat på helt skeva könsroller av oss, folket och våra valda regeringar.

För mig är det här väldigt enkelt. Förr i tiden skulle kvinnan vara liten och späd, försvarslös och helt hopplös utan mannen. Mannen skulle vara kvinnans räddare i nöden och familjens beskyddare och överhuvud. Sen tröttnade kvinnorna på att vara inkompetenta och började revoltera mot mansgrispatriarkatet. Men detta tycker inte maktens män om, som trivdes så bra med att få bestämma över allt, så de gör allt för att förhindra att kvinnorna får för mycket makt genom att se till att de alltid ligger i underläge på något sätt, genom att ge dem lägre lön eller trycka ner dem med sexuella övergrepp och misshandel.

Kvinnorna blev upprörda och börjar försökte komma på alla möjliga olika sätt att manipulera männen på. Och så kom någon på att istället för att visa att man är en stark, självständig och kompetent kvinna så ska man använda de svagheterna männen utsett som deras bästa egenskaper, nämligen att vara svag, mesig, försvarslös och hopplös. Och genom att spela med dessa könsroller så kan man på ett smidigt sätt lura mannen att tro att man sällat sig till mängden och att ens enda syfte är att göra mannen lycklig med mat, städning och sex. För att sedan slå till, som en skorpion, mitt i natten, rakt i mannens rygg. Eller varför inte bara med en kökskniv rakt in i hjärtat, det är samma sak. Kvinnan har alltså utvecklat ett så kallat Svarta Änkan-beteende.

Hon tar hela Svenssonfamiljen, pengarna och barnen med sig och sticker iväg för att lämna mannen ensam med ingenting förutom hans kläder kvar. Och om pappan visar sig vara envis och korkad nog att vilja ha tillbaka allt det där, eller börja gnälla om att han skulle vilja få träffa sina barn så trycker hon ner honom med tumfingret som om han vore en ynklig liten insekt, för det har han ingen rätt till att vilja, för han är ju en man, och de la ju över allt ansvar på kvinnan för länge sen och det ska han fan få betala för, inte fan är det hans barn, de är ju bara hennes, fattar ni väl. För alla dessa kvinnor har tillsammans skapat en utväg, en flyktplan, ett kryphål i herraväldets bubbla, där de gemensamt arbetar för att hjälpa varandra att krossa sina män, en efter en. De har skapat ett safety net, helt grundat på dessa fördomar och "regler" som männen själva skapat åt dem. Och om någon skulle få för sig att säga ifrån så får de en anmälan om sexuellt ofredande på sig, kvinna som man. Detta är kvinnornas hämnd, revolt, detta är kvinnornas sätt att ge igen på de otroligt grymma männen som förstört deras och många många generationer av kvinnors liv.

Kvinnan var inte dummare än att hon tog mannens egna vapen och vände dem mot honom. Men det hon inte ser, och det mannen inte ser, det är de stackars små människor som står vid deras fötter och ber dem sluta upp sin kamp - för att de är rädda och små och försvarslösa. På riktigt. Det dessa hämndlystna kvinnorna och dessa maktlystna männen inte tänkte på när de skapade detta system var barnen. Alla de stackars små barnen som hamnar i kläm för de vuxnas tjafs och bråk. Tänk på alla små barn som utsätts för sexuella övergrepp och misshandel av sin förälder bara för att de råkar vara av fel kön?

Och tänk på alla dessa kvinnor och män som inte är hämnd eller maktlystna, vad hårt de straffas för de andras synder. Tänk på alla dessa som Joakim, som egentligen bara ville vara en bra familjefar men som aldrig fick chansen, utan istället fick ett giftigt skorpionbett rakt i hjärtat, bara för att han råkade vara en man.