Metrobloggen

Det var länge sen jag skrev här på min blogg… Livet är inte rättvist.

Jag som för första gången på 8 år kände en längtan efter julen. Jag köpte nya gardiner, stjärnor och tomtar. Som redan i oktober började köpa julklappar… Men det blev inte riktigt så lung o fint som jag hade önskat... 

Den 4 december fick min sambo en akut hjärtinfarkt. Vi hade precis bestämt att Sara och hennes pojkvän skulle komma och fika. I samma stund som Sara och Sead stiger in genom dörren så ser jag att Thomas har ont. Han hade ju haft det till o från i 2 dagar, så jag tänkte först att det går snart över. Men något är annorlunda, frågar om vi ska åka in på sjukhuset. Han nickar men har svårt att svara. Jag sa, kanske vi ska ringa en ambulans istället? Sara tar telefonen utan att invänta svar från Thomas. Hon ringer 112. Thomas får nu bara ondare och ondare. Sead och jag får hjälpas åt att hålla honom. Jag biter ihop och försöker att inte börja gråta. Får en massa ”flash backs”.

Ambulansen kommer och i samma stund släpper jag taget om Thomas och rusar in på toa för att gråta. Går sen ut igen, då ligger Thomas i ambulansen, dem tar EKG, skickar resultatet trådlöst. Vi får genast veta att det är en hjärtinfarkt. Thomas vill att jag ska åka med i ambulansen, men jag klarar det inte. Jag klarar inte av synen av ambulanser, det sätter igång en massa onda känslor.

Jag tar bilen och kör en stund senare, väl nere i Lund får jag veta att Thomas är på kranskärlsröntgen och jag ombeds komma tillbaka en timme senare. Jag går ner och möter upp Sara och Sead, vi tar en fika medan vi väntar. När vi kommer upp på avdelningen är Thomas redan opererad.

Han får stanna på sjukhuset i 5 dagar. Jag var hos honom så mycket som jag kunde. Inbillar mig att om jag är med och får så mycket kunskap som möjligt om det som händer så känner jag mig mer säker. En alldeles underbara man som arbetade på avdelningen kom och informerade oss. Han hade all tid i världen för oss. Jag hade ju en hel del frågor.

Thomas mår bra efter omständigheterna, men är fortfarande väldigt trött. Han har mer förträngning som skall åtgärdas när det andra har läkt.

Det tar hårt på energin när sånt här händer, och jag kan inte låta bli att fundera över hur orättvist livet är. Det räcker nu, min familj klarar inte mer.

Min högsta önskar är att bara få ett lugnt o stilla liv.

GRATIIS PÅ 25-års dagen min älskade änglason

                                 

Den 20:e November för 25 år sedan var jag den lyckligaste kvinnan i världen, då föddes mitt första barn. Min son, Mattias.

Idag fick jag gå de tunga stegen till hans grav för att gratulera honom. Jag saknar min älskade son, det värker i hela kroppen. Sorgen har tagit en annan form, den lämnar mig inte men den går att leva med. Min längtan däremot den bara växer. Tiden mellan nu och då, när jag kunde krama Mattias, säga att jag älskar dig. Tiden då han sa Mamma jag älskar dig...

Dagen har trots allt gått bra, var på kyrkogården på morgonen och gjorde fint efter stormen. Efter jobbet åkte jag tillbaka igen, Thomas kom också dit. Efter en stund kom även Sara o Sead, när vi stod där så kom även Bodil...

Här kommer lite bilder från graven idag

Idag fyller min stora flicka 22 år.

Jag  minns den dagen som om det var igår. Dagen jag födde min första flicka. I dag är hon stora flickan.

Stort Grattis till min Linda idag, hipp hipp hurra

Älskar dig /Mamma

Fy vad det är trist att vara hemma och vara sjuk. Ligger mest på soffan och gör ingenting. Bara massa dåliga såpor på TV.

Diskade på förmiddagen sen var det liggande läge igen.

Ja roligare än så här blev det inte idag. Skriver mer när jag är på benen igen 

 Kram på er

Som jag skrivit innan så har jag inte konnat lägga ut bilder för att jag har glömt att fråga... men nu kommer ett par av mina bilder som togs på min lilla semesterresa. Hemma i Oxelösund...

Detta är Anette, min gamla klasskamrat. Anette är den som jag är jag ALLTID hälsar på när jag är hemma.

Det här är Tommy, Anettes äldste son. En himla glad och härlig kille.

Detta fotot togs när Jerker kom till min räddning och startade min bil som inte ville starta. Jerker hängde jag ihop väldigt mycket under moppe tiden.

Ska försöka få tag på några andra som var på klassfesten, och isåfall återkommer jag med fler foton.

Sitter och tittar på Rosa Bandet galan

Tankarna far tillbaka till mellandagarna 2005, plötsligt kände jag en knöl i bröstet. Åkte till en vårdcentral, läkaren kände också min knöl och tyckte att vi borde kolla upp det för säkerhets skull. Det var svårt att hitta tider för mammografi. Många hade stängt och skulle öppna först en bit in i januari. Körde ifrån läkaren med en tid för vidare undersökningar i Januari. Redan på vägen därifrån ringer min mobil, det är läkaren som säger att han hade hittat en tid i Malmö om jag ville ta den.. Spelar ju ingen roll var man gör det. Sagt o gjort jag åkte några dagar senare till mammografin. Tiden i väntrummet var låååång. Kvinnan som skulle göra min mammografi var INTE trevlig... hon ifrågasatte  vart jag skulle ha känt knölen, suckade och tyckte nog att det var jobbigt att jag var där...

Inom mig började en gnagande tanke, tänk om jag bara inbillar mig, tänk om jag upptar denna dyrbara tid istället för någon som verkligen behövde den... Tillbaka till väntrummet, sedan in igen för att göra ultraljud. Här var det en mjuk och varm kvinna som tog hand om mig. Hon såg knölen direkt och beställde tid till punktion. Det tog ca 1 vecka innan jag fick tid till punktion. Efter provet tog det ytterligare 1 vecka innan svaret skulle komma.

Det var en fredag kväll klockan var halv 6. Sara och jag satt och åt middag, då ringer min mobil. Det var läkaren som sa att svaret hade kommit och tyvärr var det en elakartad tumör.  Efter det var det totalkaos i vårt hem. Rädslan växte och frågorna hopade sig inom mig. Flickorna blev såklart jätte rädda, tänkom dem skulle förlora sin mamma.

Fick operation i februari 2006. Strålbehandlinen utfördes i maj-juni. Tabletter i 5 år, sen ska jag vara frisk. En lång väg, men jag mår bra och hoppas och tror att detta är över nu.

                                    

Så är då dags igen för Alla Helgons dag, en av de dagar då jag bara inte klarar av att gå till kyrkogården. Den dagen då vi i Landskrona i alla fall har parkeringsvakter på kyrkogården. Folk fullständigt vallfärdar till kyrkogården. Ja jag vet att många anser att det är fint med en dag då vi ska minnas våra nära o kära.

 Jag minns Mattias varje dag...    

Så min tanke är att jag ska hinna iväg lite tidigare från jobbet i morgon och köra till blomsteraffären för att handla lite blommor som jag kan göra nåt fint av i morgon kväll. Sen åker jag till Mattias på lunchen på fredag, så jag slipper trängas med alla som ska dit på lördag.

Visst är det fint när alla tänder ljus och smyckar sina gravar, men vart är alla dessa människor alla andra dagar på året. Nu är jag ju inte hos Mattias lika ofta längre, men när jag är där så ser man inga andra. Det är riktigt öde.

                     

Dagen efter klassfesten, då var man inte så tuff. Kan det bero på åldern? Jag är inte alls van att vara ute och festa, ändå drack jag inte så mycket.

Satte mig i massagefåtöljen, somnade visst en stund. Mamma frågade när jag skulle vara hos Anette. Då blev det bråttom värre, hade bara en timme på mig. Missade tiden medca 10 min. Rätt bra jobbat tycker jag själv.

Känner mig alltid lika välkommen närjag kommer hem till Anette och hennes familj. Tommy, stora killen som har flyttat hemifrån kom också för att träffa mig. Det tycker jag är såå gulligt. Vi fikade och pratade en massa. Det är ju inte så ofta vi ses så vi har ju en del att ta igen.

Sen var det dags att gå hem och packa. Måndag morgon,går ut till bilen för att åka hem mot skåne igen. BILEN ÄR STENDÖD !! Hade lite problem med bilen på lördagen också, men då hade jag sån tur att Jerker kunde komma och hjälpa mig att starta.

Gick upp till mamma igen, tur nog så ringde en granne så mamma passade på att fråga om hjälp. Grannen kom snart och hjälpte mig att starta bilen. In med ALL packning, sen bar det iväg till Skåne. Varje gång jag har varit hemma så brukar jag bli ledsen vid Nyköpings Bro. Jag har ju lite separations ångest, men jag var inte ledsen när jag åkte den här gången.

Jag tror att det beror på att jag brukar bara vara hemma några dagar. Mamma och Pappa har haft butiken. Så den här veckan hemma var rena medicinen för mig.

Så till sist vill jag tacka alla jag har träffat under mina dagar i Oxelösnd (och Maria o Jonas i Nyköping).Tack för all god "önskemat",mamma.

                                  

Den stora anledningen till att jag reste till Oxelösund var vårt 30-års jubileum. Men något måste vara väldigt fel, 30 år ?? Jag är väl inte sååå gammal?? Hur som helst så var det så dags att gå iväg till för festen. Ni som läser min blogg vet ju att jag har varit väldigt nervös för detta, hur skulle det bli när jag berättade om Mattias?

Jag var först på plats. Vi blev 8 st totalt tror jag. Det paratdes och kramades. Jag hade med mig foton på min familj, även Mattias såklart han är ju min familj lika mycket ännu. Sa lite i förbifarten att han dog när han var 17 år. Det blev lite konstigt, men kanske det var mitt eget fel. Jag visade nog tydligt att jag inte ville prata om det.

Vi gick ner till Klassfesten vid halv 8. Den var på Hotell Ankaret. Där blev det en liten fördrink och lite mingel. Det var väldigt dåligt skött, vår klass fick inte plats vid bordet så 2 pers fick sitta hos andra klasser. Tacobuffén var under all kritik. Köttfärs, mjuka bröd, chips, 2 såser och 4 grönsaker...!!

Ganska snart efter maten så åkte vi vidare till Läget, det var mycket trevligare. Det blev inte så stelt där som det var på hotellet. Tyvärr kan jag inte lägga ut bilder här eftersom jag inte har frågat mina vänner om det är ok, dessutom blev de flesta korten suddiga. Hade ingen kamera med mig, sådet blev att plåta med mobilen. I det stora hela var det en lyckad kväll. Vi var några som bytte telenummer och mailadresser,så jag hoppas att det blir lite mer kontakt i framtiden.

                            

Jag kom tillbaka till Oxelösund sent på måndag kväll, mamma hade kaffet klart när jag kom. Vi satt uppe ganska sent och pratade.

Tisdag lunch träffade jag en gammal klass kamrat som jag inte har sett på typ 18 år... Vi träffades på Jogersö och åt på Havets Källa. Jag hade med mig gamla foton som vi tittade på och fick några glada skratt. Sen tog vi en promenad och pratade. Tänk  att det är så lätt att prata efter alla dessa år. Konstig känsla, men enormt roligt. Hon hade ju inte ens åldrats. Tack fina Helindh för en trelig eftermiddag.

Efter middagen hos mamma så pratade jag med Jerker, en gammal kompis från moppe tiden. Vi bestämde att jag skulle åka till honom, så jag fick adressen. Tänkte att det var ju bra för dit hittar jag. ha ha ha eller hur ! Det slutade med att jag fick ringa och få hjälp att hitta. Vi pratade och mindes en massa saker som vi nästan glömt, men det är väl så. Man måste nog prata och hålla minnena vid liv.. Jag fick även träffa Jerkers trevliga fru och deras två pojkar. Tänkte inte stanna så länge men  men tiden går fort när man har roligt så klockan blev 11 på kvällen innan jag körde därifrån.

Onsdagen tillbringade jag mest i mammas kök. Tvättade luckorna, spisen mm.

Torsdag förmiddag åkte jag in till Nyköping och träffade Maria. Efter en runda på stan åkte vi hemn till henne. Jag behövde färga håret så jag passade på att göra det där. Jonas, Marias man kom hem från jobbet. Vi åt middag och Maria och jag delade en flaska vin. Sen bar det iväg till Stockholm och Göta Lejon. Vi såg Buddy Holly The Musical. Wow vilken upplevelse. Det var verkligen helt fantastiskt.

              

Morgonen efter var vi ute en stund med hundarna, sen åkte jag tillbaka till mamma.

På eftermiddagen träffade jag Esa, även han en gammal klasskompis. Jag har inte sett honom sen vi slutade skolan för 30 år sedan. Vi tog en fika på Birgers. Det var jätte trevligt att se honom igen. Han såg ut precis som förr.

               

Lördagen var det dags för klassfest, men om den skriver jag i morgon...

Gick upp tidigt på söndags morgonen, tassade ut från rummet i kyrkan som jag sovit i. Skyndade mig att ta en dusch och gjorde mig iordning. Sen bar det iväg till Arlanda för vidare färd till Helsinki. Linda skulle möta mig vid flyget. När jag var framme visade det sig att mamman i familjen hade följt med för att hämta mig. Vi åkte till huset på Brändö. Jag fick träffa de små pojkarna som Linda passar om dagarna, jag hade med varsin liten bil till dem.

Vi åt en snabb lunch innan pappan i familjen skjutsade oss till Hotell Haven. Vi var ute och gick lite det var segelbåtsutställning i hamnen. Vädret var soligt och fint så vi satt i solen och åt varisin våffla med sylt o grädde. Sen gick vi till Torni, på 12:e våningen fanns en uteservering med en jätte fin utsikt. Vi åt kebab tallrik innan vi gick tillbaka till hotellet.

Vi fick ett gott skratt när det plötsligt knackade på dörren. Linda gick o öppnade, utanför stod personal som undrar om vi vill att dem ska bädda upp sängen till oss... Ha ha allvarligt talat vem skulle säga ja till det??

Efter att vi ätit frukost på hotellet på måndag morgon så åkte vi till Brändö. Vi gick en promenad med hunden, sen åkte vi metron till Itäkeskus. Där vi tittade lite i affärer och åt på McDonalds. Tiden går fort så det var snart dags att återvända till huset. En liten promenad med hunden igen, ducha och fika... Sen åkte vi till flyplatsen,ett snabbt avsked och sen flyg tillbaka till Arlanda.

Det sägs ju att underbart är kort, det stämmer på mina 2 dagar med Linda. Älskar dig !

Vi ses till jul..

På fredagen var vi några kontaktpersoner i kyrkan. Vi hade en heldag där vi pratade om arbetet i febe. Skönt att prata om hur vi har det i våra olika grupper runt om i landet. Fler grpper är på väg att bildas.

På kvällen var vi på restaurang och åt en god middag, efter det var vi hembjudna till Ylva, som arbetar som diakonissa i kyrkan. Det blev en trevlig stund med ost bricka och ett ett gott glas rött.

Vi var 5 personer som skulle övernatta i kyrkan. Vi satt uppe länge och pratade.

Lördagen var den stora Febe-dagen. Det startade med kaffe och macka. Sen var det föreläsning, först var det en nyutbildad socionom som i sin C uppsats hade skrivit om Febe. Det var intressant att lyssna på. Efter henne var det en präst som höll föreläsning. Personligen tyckte jag inte att det blev något flyt i det hela..

På kvällen var det minnesstund i kyrkan, kören sjöng och det lästes upp namn och tändes ljus för vart och ett av namnen. Totalt lästes 91 namn. När jag hör min sons namn läses upp, så går jag sönder. Ändå vet jag ju att det snart kommer, men det blir som ett knivhugg i hjärtat ändå. Det är en konstig känsla, jag gråter förtvivlat var gång. Men sidan om mig har jag vänner att hålla i handen. En trygghet, trots allt. Efter minnes stunden är det dags att säga hej då till vänner som man träffar här en gång om året.

Dessa dagar är guld för mig. Avslutar med en vacker bild på ljusen som tändes för våra barn

Hej på er

Nu är jag hemma i skåne igen. Ska försöka skriva lite varje dag nu, så jag får berätta allt.

Det har varit en bra resa. Jag känner att jag har kopplat av. Hunnit ikapp mig själv. Jag har träffat en massa gamla kompisar.

Varit med mamma o pappa, pratat mycket om allt. Så skönt med all tid vi haft. Idag när jag åkte hemmåt och passerade Nyköpings Bro så kändes det bra, Jag brukar alltid börja gråta där, men jag kände inte så idag. Detta är nog första gången jag varit hemma ensam så många dagar.

Sov gott

Har haft lite mejl kontakt i några dagar med en kompis från förr. Tyvärr kan hon inte komma till klassfesten som jag ska på om 2 veckor, men vi ska ändå träffas och ta en lunch tillsammans. I den här koversationen gav jag adressen hit till min blogg.

Jag fick ett mejl där hon skriver att hon läst här och att det det gör henne ont att läsa vad jag gått igenom

Dessa små små ord... tänk vad lite som behövs för att det ska kännas bra. Jag har ju lite nojjor över att komma hem och träffa alla. Hur ska jag kunna berätta om mitt liv och samtidigt vara på "fest humör"? Jag hoppas att det är fler som kan säga små små enkla ord. Jag hoppas att jag inte förstör stämmningen... Jag kan ju inte göra annat än att vara mig själv. Och allvarligt talat. Jag åker 50 mil enkel resa för att gå på fest. Klart att jag vill att det ska bli roligt

Jag känner mig i alla falll lugn över att träffa min kompis över en lunch, för nu vet hon redan och jag har sagt att det OK att prata om det,men precis lika OK att inte prata om det.

Nu mina vänner längtar jag "hem".

Har pratat med mamma om maten... ha ha det är väl bara att beställa !! Eller?

Bilar ska bara tankas och köras, men riktigt så enkelt är det ju inte.

Först var det hjul lager. När det var fixat kom ett nytt ljud, det visade sig vara nåt motorfäste som var paj. Nu när det blev lagat idag så upptäcker Thomas att det var nåt annat fäste som var trasigt.

Jag har inte haft problem med bilen innan, nu när jag ska ut och köra sådär en 120 mil på en vecka så kommer allt. Så himla typiskt,men men det löser sig väl

Dagen har varit slitig. Jag sover dåligt just nu, jag grubblar mycket och är sååå trött.

Jag har städat husvagnen, tvättat, betalt räkningar och varit i Landskrona och haft Febe-möte. Men så ska jag köra och tanka.

Där träffade jag Sara, min lilla dotter. Ja nu är hon inte så himla liten längre, men fortfarande min lilla... Hennes pojkvän var också där. Jag är så glad för att Sara har träffat just honom. Han är så fin. Han kommer alltid fram och ger mig en kram. Han är så genom snäll. Han ler, jag menar verkligen LER (ögonen glittrar), när han ser på min Sara och kallar henne Söt. Kan det kännas bättre för en mamma än att tycka att barnen träffat rätt.. Att se sitt barn så glad. Eller överhuvud taget att se att barnen mår bra.

Tack snälla Sara och Sead för den lilla stunden vid macken som faktiskt fick min dag att lysa upp.

                        

Mår inte bra alls längre. Min trötthet tar snart kål på mig. Orkar inget, vill inget...

Hoppas att min stundande semester skall göra mig gott. Ska till Febe-dagen i Kista. Fredagen är en heldag för oss som är kontaktpersoner ute i landet. Där byter vi erfarenheter och får råd och tips. Lördagen är den dag då föräldrar som mist barn samlas. Vi äter ,lyssnar på föredrag och har en gemensam minnes stund i kyrkan...

På söndagen åker jag till Linda, ska bli jätte roligt och åka över och se hur hon har det, träffa pojkarna som hon passar. Längtar....

Tillbaka redan på måndag kväll,då ska jag till mamma och pappa i Oxelösund.Där ska jag bara ha det bra i några dagar.

Lördag,Klassfest 30-års jubileum..... Ha ha ha ja dem måste ha skickat fel,jag är väl inte sååååååååååååå gammal..

Ja hur som helst,så ska det bli så himla roligt och jag hoppas så att resan gör gott. Lite miljö ombyte kan nog vara bra

Idag har Sara och jag ätit ABBORRE. Kommer inte ens ihåg när jag åt det sist. Annat var det förr... ha ha låter som jag är 100 år..

Men allvarligt talat, när jag bodde  i Oxelösund, när pappa var frisk. Då var han ofta, riktigt ofta ute och fiskade. Då åt man ju massor med abborre, torsk och lax.

Idag kostar den stackars fisken 179;-/ kilo.

Ja, mer än så blir det inte idag..

Det är i alla fall för mig att hålla full fart och fokus på annat. Som den här helgen tex.

Vi har tömt "lilla stugan" rensat ut massa gammalt,som Thomas var och kastade på tippen idag. Sen har vi burit,burit och åter burit. Jag har haft en liten del av verstan som pysselhörna, men tyvärr haft lika mycket pysselgrejor inne i huset. Nu är det slut med det. Lilla stugan är min nya plats för pyssel. Det kan nog bli riktigt bra. Jag har försökt organisera mina saker, men oj vad med prylar jag har...

Thomas har grejat i verkstan bla.tagit ner hyllor, slitit och släpat med hyvelbänk, hyllor och plåtskåp. Det blir riktigt fint, tror jag. Dessutom blir det en enorm skillnad på plats. Kan nog likna en verstad när det blir klart.

Nu är det åter söndag kväll och snart dags att sova, om man nu kan det. Har varit riktigt svårt den sista tiden. Mina nätter är fulla av en massa hjärnspöken.

Avslutar med tankar på min Mattias och tänder ett ljus för honom och alla andra som för tidigt fick lämna oss.

                                 

I torsdags var vi i Eslöv. Det var säsongsavslutning på Cranke Crusers

Ja just det, avslutning och Sambon och jag var där för första gången. Trevligt var det i alla fall. Det var grill Buffé.Mums.. Massa tillbehör..

Det såldes en massa lotter också, jag vann 3 priser och Thomas 2.. inte dåligt va?

Här kommer lite bilder från den här trevliga kvällen..

Som ni säkert redan vet, så är jag och sambon lite "galna" i gamla saker... Bilen från 1963 och vår söta husvagn från 1965... Även huset vi bor i är från 1965.

Så har det rullat på och vi skaffar lite nytt efter hand...ja fast nytt är ju fel eftersom det blir mest från 60 talet.

Här kommer några bilder...

Dockan är för stor,får inte plats i dockvagnen,så den säljer vi nog vidare..

Ja det var allt för idag..

Igår körde jag Linda till Svågertorp, där tog hon tåget till Kastrup för vidare flygresa till Helsingfors.

Linda ska nu vara AuPair i Finland i 1 ÅR. Hon hoppas på att lära sig Finska så att hon kan prata med sina släktingar som bor i Finland.

Jag fick ett kort av henne innan hon åkte där det står:

Visst är vi underbara tillsammans, Bli inte ledsen mamma , Vart jag än är i världen så finns du alltid med mig i mitt hjärta.

Ni som känner mig förstår ju att jag började gråta. Linda ville såklart att vi skulle vara glada när hon åkte. Hon har ju sett fram emot detta en lång tid. Jag kämpade och var glad, men när tåget rullade ut från perongen så kom tårarna igen. Kunde inte hålla dem inne längre. Fick gråta på vägen hem.

Jag vet att det verkar löjligt, hon ska ju bara ut på ännu en resa i livet.

Ha det så bra Linda, vi ses ialla fall till JUL.

Kramar Mamma

                                   

Nu har mina föräldrar varit några dagar i Skåne. Dem kom på fredag kvällen förra veckan. Eftersom min pappa sitter i rullstol så var jag väldigt nervös om han skulle kunna ta sig in i huset. Den nya medicinen han fick prova i våras har ju gjort underverk. Pappa kunde gå in med Rullator !!! Detta är helt fantastiskt !

På lördagen var vi ute och handlade lite,mamma behövde nya skor. Det blev två par, jättefina. Sen var vi såklart och handlade mat inför den stora dagen (söndag). Pappa och Thomas var på Elgiganten under tiden vi handlade mat. På kvällen åt vi tacos och bara hade det bra.

Söndagen, Mamma och Pappa hade bjudit in Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Alla inbjudna utom min syster kunde komma. Vi hade väldigt trevligt. Vi grillade kyckling, mamma hade gjort en jätte god potatissallad. Vi hade verkligen tur med vädret det var soligt och fint. Skönt för barnen som kunde springa o leka ute hela dagen.

På måndagen var vi till kyrkogården. Mamma och Pappa satte en jättefin bukett blommor till Mattias. Sorgligt men samtidigt skönt att mamma och pappa varit där.

Mamma och Pappa åkte hem på tisdag morgon. Jag hatar avsked, jag blir så ledsen... men ändå, NU vet jag ju att det gick bra, så nu kan jag se fram emot nästa besök.

Tack för jätte fina dagar / Anita

I helgen har vi campat inne på citadellområdet. Campingveteranerna är ju nu en del av Thulinträffen. Vi väntade på att det slutade regna på torsdagen så vi blev lite senare än vi hade räknat med. När vi hade satt upp förtält och fixat till allt så grillade vi en bit kött och tog en öl..

Lite senare kom det 3 gamla Militärfordon,den ena med kokvagn.. Det bjöds på korv med bröd. 

På Fredagen var det Crusing i stan. Det kom mycket fler bilar än vad vi trodde.Vi hade  verkligen tur med vädret. Fint och soligt under hela crusingen

Lördagen var den stora dagen för själva Thulinträffen. Utsällningsdag, den dag då vi äntligen får visa upp våra husvagnar som vi gjort fina med gamla tillbehör.

Så här såg vår utställning ut.

Här sitter jag i den underbara solstolen från 60-talet.

En liten glimt på vår campinghörna...

Den här lilla vagnen är nästan som Kalle Ankas... titta hur den ser ut när den är uppfälld......

Den är bara så söt...

Tidigt på förmiddagen,det kom många bilar till senare...

Det var en mycket trevlig helg. Vi har redan bokat plats till nästa år,inget kan fåmig att missa detta...

Grattis mina älskade flickor till era kökort.

Både Linda och Sara har nu klarat sina körkort. Alla vet vi ju hur viktigt det är. Vi har kört ,kört och åter kört.Nu har det gett utdelning.. Jag är sååå STOLT över mina flickor.

Stort Grattis LINDA & SARA

Kör försiktigt och var rädda om er

Älskar er över allt annat

En sång som jag tycker om...

Som ni säkert har märkt så är det länge sedan jag skrev här...Jag ska försöka att bit för bit berätta för er hur jag känner mig för tillfället..

Just idag blir det bara en sång

Kram på er

Detta är ju helt sinnessjukt. Hur kan ett landsting bara gå ut med sånt här? Det är väl deras plikt att prata med de personer som ringer in, ge bra råd och göra sitt bästa för att ge oss trygghet

När Mattias blev sjuk så ringde jag redan på måndagen till sjukvårdsupplysningen, jag fick svaret att årets influensa var så. Det fanns inget att göra. Se bara till att han får i sig ordentligt med vätska

Dag 2, tisdagen, ringde igen till sjukvårdsupplysningen, bönade och bad att jag skulle bli kopplad så jag kunde prata med en läkare.Åter igen fick jag ett nej !

Dag 3, ondagen. Jag ringde igen... Den här gången frågade jag om inte Mattias kunde få något smärtstilladne om vi åkte in. Dem svarade att det gick inte. Dem skulle inte ge honom annat än vanlig smärtstillande, så det kunde han lika bra få hemma...

Idag ångrar jag naturligtvis att jag inte trotsade allt dem sa... Mattias blev medvetslös och fick hjärtstillestånd på Torsdagen( Alla Hjärtans Dag). På fredag morgon, stängde dem av de livsuppehållande maskinerna... Allt tog slut.. Mattias blev bara 17 år.

Jag pratade med läkaren efteråt, jag sa att jag måste ha ett ärligt svar, jag måste veta... Hade jag räddat livet på Mattias om jag hade åkt till Akuten i allafall. Han sa att med 99,9 % säkerhet så hade dem bara skickat hem oss igen... Han hade ju inte symtom som visade att det var hjärtmuskelinflammation... Men tanken släpper aldrig helt...

Och nu ska dem stressa personalen som sitter där... Herregud, det blir bara värre och värre

Ännu en underbar dag i solen... Thomas var iväg på swopmeat i Höör idag, så jag fick spela melodikrysset själv, men det gick jätte bra, klarade hela alldeles själv.. Sen blev det trädgårdsarbete igen...

När jag håller på i trädgåren så flyger tankarna iväg... Kom plötsligt att tänka på den där gången när jag hämtade Mattias i Kävlinge. Det var någon tillställning i en park där... När jag kom för att hämta honom såg jag på avstånd att han stod en bit bort med en tjej (lite små hångel). Det var då han blev tillsammans med sitt livs stora kärlek. Jag kan minnas den kvällen som om det var igår. Jag minns till och med vilka kläder han hade, Jäklar vad snygg han var. Han var så lycklig...Tack du fina för att du gav min son kärlek... Jag är verkligen glad att Mattias fick uppleva det. Herregud, så galet livet blev  sen. Idag är en sån dag då jag inte fattar hur jag kan leva vidare när min son är död. Jag hoppas att det verkligen finns något efter detta livet, att han finns där och väntar på mig.

Mattias jag saknar dig. Älskar dig in i evigheten

Vilken dag... Solen skiner och värmen är alldeles underbar. Idag har vi arbetat i trädgården hela dagen. Det var ett tag sen vi tog tag i det sist, så vi hade att göra kan man lungt säga. Nu är i alla fall framsidan fin. Baksidan kan inte bli så fin på ett tag, vi håller på att koppla in kommunalt vatten och avlopp.Ja det är sant... det blir ju nästan civilicerat att bo här...ha ha. Skämt åsido, det är ju både på gott och ont. Vår egen brunn funkar ju bra, så det hade gärna fått dröja ett par år, men nu är det som det är. Kommunen bestämmer!! Hoppas att vi snart får klart på allt så man kan koppla av. Det är ett ständigt grubblande om hur vi ska göra, vem ska ska göra vad... Och det är fruktansvärt dyrt. Med lite tur så höjer det väl det totala värdet på huset, men det lär dröja innan jag flyttar härifrån. Här är så lungt o skönt. Inte så mycket grannar, nästan ingen trafik, rådjur i trädgåren.. ja vad mer kan man önska.

Ha en bra kväll allihopa

Min lediga dag började med en tur till Center Syd, där hittade jag en prickig överdel till mina bikinitrosor... Därefter körde jag till Hög och handlade lite sommar blommor, tyvärr var det inte så mycket blommor som det brukar. Men det blev i alla fall en låda med 24 blommor. Vi hade ingen jord hemma så det handlade Thomas på väg hem. I morgon skall här planteras.

På vägen hem körde jag förbi min gamla vännina, jag tog mod till mig och stannade till. Hon satt ute och drack kaffe när jag kom. Jag är inte säker på vad hon tänkte om mitt lilla besök, men jag vet i alla fall vad jag tyckte. Det var väldigt trevligt att se henne igen, jag saknar henne fortfarande, trots att tiden gått. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon kommer och tar en fika en dag..

Ni som har läst min bok, vet att den här vänninan är omtalad även där. Konstigt det där med hur man tänker om olika människor... På min vandring i sorgen har många vänner försvunnit, några har valt att inte se åt mig när vi möts på gatan... de flesta av dessa tycker jag egentligen ingenting om. Jag kan bådeha och mista dem. Sen finns det ett par stycken som jag verkligen inte kan släppa med mina tankar. Dessa personer har satt spår i mig som jag har haft svårt att släppa. Jag har idag acceperat att vänner kanske inte alltid är för livet, men mitt hopp finns där...

Fick min 2:a Guldstjärna på Viktväktarna idag...Gud va skönt det kändes. Nu har jag gått ner 6,1 kg.

Efter VV mötet åkte jag och Sara till badhuset. Vi bubblade, simmade lite, bastade både ångbastu och vanlig bastu. Nu känner jag mig ordentligt avkopplad. Härlig känsla efter 3,5 års väntan...

I morgon har jag tagit semester. Ska försöka gå upp i tid. Köra och köpa lite blommor till trädgården. Kanske hinna städa lite på morgonen..Sen tänkte jag plocka fram solstolen och bara ha det bra.

Önskar er alla en trevlig Valborg.

Känner fortfarande ångest över planksteken jag åt i lördags. I morgon är det åter dags att väga sig. För er som inte känner mig och redan vet... Jag har de senaste 3 åren gått upp 20 kg. Jag var alldeles för smal innan, men så mycket ville jag ju inte gå upp. Jag har provat nästan alla metoder att gå ner i vikt på. Jag har inte gått ner ett gram, trots att jag samtidigt tränat. Jag gick på första viktväktarmötet den 3 mars. Det går  ganska bra än så länge, ca -0,5 i veckan...Känns ibland väldigt jobbigt att behöva tänka och välja bort sånt som "kostar points"... Det tar ju lite tid att gå ner så mycket i den här takten, men som allt annat så finns det väl inga genvägar...

Jag hoppas så att jag får min 2:a guldstjärna i morgon.. det betyder i så fall att jag gått ner totalt 6 kg. Låter kanske inte så mycket men det känns ordentligt på kläderna.. Håll tummarna för mig i morgon...

Ska tillsammans med mina döttrar till badhuset i morgon, det ser jag fram emot riktigt mycket.. Har inte varit där på över tre år. (sedan jag fick min cancer) 

Igår var vi på årets första cruising. Jag var för dagen iklädd min nya prickiga klänning....Gud så fin den är.

Vi samlades på Mobilia i Malmö kl 16:00. Färden skulle gå genom lite mindre byar där målet var Trelleborg. Solen sken från klarblåhimmel, men det blåste väldigt mycket, så vi hade ingen lust att gå ur bilen. Den här egentligen ganske korta turen hade dem lagt in 3 pauser i... Lite väl mycket !! När det blev dags för sista pausen fick vi nog. Vi gav upp och lämnade cruisingen. Färden gick tillbaka till Malmö där vi gick på restaurang och åt varsin Plankstek...

En plankstek är 24 points. Hur ska det nu gå på nästa vägning på Viktväktarna??

Men hur som helst så kändes det som en väldigt fin avslutning på kvällen

Ja, helt lyckat blev det inte , men det känns bra att säsongen är här. Ser fram emot många trevliga utflykter i sommar, både med älskade bil och vår fina husvagn..

Har aldrig kännt mig så säker på att änglar finns, som precis nu. I går

Det var ca 20 personer där. Det var första gången som mina vänninor var på seans.. Min ena vännina fick kontakt med sin pappa...

När vi satt och fikade i pausen berättade hon att ALLT, verkligen allt som mediet hade sagt stämmde. Även de andra i salen bekräftade att det stämde. Lite besviken blir man ju när man har höga förväntningar, men allt sammantaget gör att min tro på detta bara blir starkare.

Efter själva seansen fick vi ställa frågor, min fråga är: Varför kan vissa människor se tecken, drömma, känna närvaro av andar. Jag tror stenhårt på detta, men jag ser inte, känner inte, drömmer inte... Men hon sa att vi alla kan lära oss att känna och att jag har fått tecken som jag inte förstått. Kanske är det så, jag har ju några upplevelser som inte går att förklara med logiskt tänkande...

Mattias väntar på mig, det är jag säker på. Utan den tron skulle jag inte klara av vardagen.

Hoppas att det snart finns tillfälle att besöka fler seanser...

oj oj oj vilken vecka...Jobba äta sova...

Vägde mig på viktväktarna igår, -0,7 det är ju ganska bra med tanke på att man varit långledig under Påsken. Jag kämpar på och ser fram emot att köpa en ny snygg bikini till sommaren...

På söndag ska min systerdotter,Adina och hennes sambo Jacob komma och hälsa på. Alltid lika trevligt att träffa dem. Vi hoppas på fint väder så att vi kan grilla och sitta ute. Kanske tar vi en liten runda med Novan.. Jag körde den i söndag och till jobbet i måndags... Snacka om att man fick vårkänslor. Snart börjar ju "raggarsäsongen".

Till helgen skriver jag igen, nu väntar kudden

Den här bilden får mig att tänka på en underbar upplevelse för några år sedan. Vi var några mammor som förlorat barn som träffades en sommarkväll. Vi besökte en av mammornas, sons grav. När vi var på väg att cykla tillbaka, så var det två mammor som kallade tillbaka oss. Kom ni måste se detta... Vi gick tillbaka och tittade upp på himlen. Där var ett rosa hjärta, helt tydligt,det gick verkligen inte att missa. Det var som en liten rosa stig upp till hjätat. Mina tårar föll, det var en mycket stark upplevelse. Den ena mammans son fyllde 20 år den dagen, Vi var alla övertygade att det var våra barn som hälsade till oss... Vi stod kvar tills molnen suddade ut både hjärta och stig.

Kram på er

I början av min vandring i sorgens land hörde jag någon stans att den akuta sorgeperioden efter ett barn är   7 år. Den 15 februari i år hade det gått 7 år, då tyckte jag att allt var precis som innan. Vet inte vad jag hade förväntat mig, Ett Under kanske. Att allt skulle vara bra, lika konstigt som att man trodde att efter första sorgeåret skulle man få nån slags  belöning. Nu har något hänt, jag mår mycket bättre, har fått ny energi. Jag tycker att det är roligt och avkopplande att städa och fixa i trädgården. Precis det som jag tyckte om innan Mattias dog. Kanske är det bara våren eller så är det verkligen så att det blir bättre efter 7 år.. Tiden får utvisa vilket, men just nu mår jag bra. Den känslan tar jag tacksamt emot...

I dag har jag haft Febe-möte.. Det var bara jag och en mamma till, tror att det beror på Påsken och Vädret... Efter Febe körde jag till Kyrkogården. Jag har en pall av trä som jag bränt in Mattias namn på. Den brukar jag ställa fram lagom till Mors dag, men i år är det ju redan så fint väder så idag har ställt ut den till Mattias. Jag satt en stund hos Mattias och pratade. Passade på att skura stenen.. Nu är det riktigt fint.

Imorgon skall jag jobba några timmar... Kanske inte det roligaste man kan hitta på, annandag Påsk. Men nödvändigt.

Ted Gärdestads låt "Himlen är oskyldigt blå" för mina tankar tillbaka till början av av min vandring i sorgen...

Minns dagen då vi var i kyrkan , det var på måndagen efter att Mattias dog. Det var själaringning för Mattias. Vi gick upp till kyrkan i byn där vi blev insläppta av kvinnan som skulle starta klockorna. Vi gick in och tände ljus, med oss var en pastor från en frikyrka där jag gick och sjöng Gospel. Han läste något ur bibeln som jag inte minns, men det var en mycket stark stund. Då hade det bara gått 4 dagar efter min sons död. Det blev ändå en värdig stund som jag allid kommer att minnas.

När vi kom ut från kyrkan vet jag att reagerade riktigt starkt på att folk körde bil genom byn, någon körde med en traktor nere i skogen. Va f*n, vad håller dem på med?? MIN SON ÄR DÖD !!! Jag var arg på livet, arg på människor som skrattade, arg på orättvisan, arg på solen som sken. I min förtvivlan tyckte jag att det skulle vara grått och mulet.Jag ville inte att någon skulle vara glad... Jag ville utlysa landssorg. Det var ju inte vem som helst som hade dött, Det var ju MIN SON.

Idag 7 år senare förstår jag att det var ett helt normalt sätt att reagrea, mitt liv rasade. Sakta men säkert har jag återfått livslusten och tron påen framtid. Sorgen är idag en del av mitt liv, jag har blivit vän med sorgen...

Till alla som mist någon kommer här Teds vackra sång..

Idag har Thomas och Jag 3 års jubileum. Vi har varit lediga från våra jobb idag. Vädret har varit fantastikt , Vi har solat och spelat lite kubb.

I kväll har vi varit på kina restaurang och ätit gott ( hur går det nu med mina points) hm, det var vägning på Viktväktarna igår... -1,3 kg på en vecka. Kanon bra ju ! Provade lite kläder som legat gömda länge...hittade två par byxor som jag med lite möda får på mig igen. Alla framsteg är ju bra.

Såhär ser han ut, min Thomas

Jag satte mig för att se på Rent Hus, jag brukar fundera på hur man kan få det så smutsigt, hur det kan bli så illa...Men idag berättade den här kvinnan att hennes son dog för ca 3 år sedan. Plötsligt har jag full förståelse för att det blev så här. Jag vet ju hur allt rasar och man tappar livslusten...Det var mammans kompis som anmält henne till programmet, vilken tur att det finns såna vänner. Det blev jätte fint.

I slutet av programmet sa hennes döttrar att mammans ögon glittrade och att det kändes som dem fått en ny mamma...Känner igen det.. Mina flickor har också talat om för mig hur jobbigt allt var då ibörjan på sorgen...Och hur glada dem är när jag är glad..

Både Linda och Sara och skrivit fina brev till mig om hur det påverkat dem att se sin mamma så ledsen.

Jag hoppas att den här mamman har någon att prata med. Det finns ju en del olika form att vända sig till, tex www.febe.net  och www.vsfb.se

Kramar Anita

Jag kämpar med mitt nya foto redigerings program. Kan bara säga att jag är inte lättlärd när det gäller sånt..ha ha.Jag har skapat en bildbok..men när jag sparar den så lägger den sig som flera bilder... Ja ja en vacker dag kanske kanske poletten trillar ner.

Annars har det varit en helt vanlig dag,med jobb /mycket utbildning för tillfället.. Lite övningskörning med tjejerna,matlagning och ett evigt räknande av Points.Skam den som ger sig, jag ska ner i vikt !! Så här långt går det sakta men säkert, ungerfär -0,5 i veckan. Men dem säger ju att det är bättre att det går sakta. Jag har lite dåligt tålamod och vill ju rasa i vikt.

I kväll är båda tjejerna hemma,känner mig så glad att vi är samlade. Snart ska vi se på Spårlöst... dags att gråta igen.

Svårt att se kanske men här är mitt fina halsband med alla tre barnen på.

Kramar Anita

Igår var en underbar dag. Som vanligt satt vi och åt frukost till Melodikrysset. solen sken och vi tog med oss våra kaffekoppar ut i trädgården... Wow vilken värme, efter en liten stund gick jag in och bytte om till bikini! Bikini den 4 april !

Röjde i trädgården, solade och bara njöt av livet... Senare ringde Linda och fråga om vi skulle grilla,Yes gärna!

Innan vi hämtade Linda och hennes "vän", tog vi en runda till Kyrkogården och gjorde fint till Mattias. Vi planterade penseér, gula naturligtvis.(ett medium sa en gång att Mattias tyckte om dem).

När vi kom hem satte vi igång med grillningen, satt ute och åt. Det blir snabbt kyligt när solen försvinner, men det var ändå skönt att känna att våren är här. Vi spelade lite kubb.. Ja det var en mycket bra dag...

Här kan ni se hur fint det är hos Mattias nu.(inte så bra skärpa,taget med mobilen)

En kväll för några år sedan var vi några stycken som träffades i en stuga i Yngsjö, när vi kom dit kände jag bara att jag ville gråta. Alla måsten i vardagen gör ofta att jag stänger inne mina känslor. Ibland behöver man få ut tårarna och lätta på trycket i bröstet.

Det kom inga tårar då. Vi åt och drack lite gott vin. Så var det en som sa .   -Ni måste lyssna på den här låten...

Hon spelade "To where you are" men Josh Groban. Den är helt underbar och ger mig sån tröst. A breath away to where you are, ja visst är det så. Mattias är inte här hos oss, men ändå bara ett andetag bort.. Jag brukar spela den här låten, titta upp mot himlen och jag kan nästan känna Mattias vid min sida. Dessutom är den bra när gråten fastnat, jag gråter ALLTID till den.

Här kommer den, speciellt för alla mina sorgesystrar runt om i landet.

många kramar

Ett Stort Grattis till min söta Sara idag, hoppas att du får en bra dag.

Vi ses i kväll

Kram mamma

Sitter i ännu, tröttheten från helgen. Festen för Sara blev lyckad ( om jag får säga det själv). Vi åt och drack gott. Men varför kan man inte laga lagom mycket mat, massor med mat kvar...Det är så mysigt när vi ses. Dem är våra bästa och närmsta vänner och som Sara sa, dem är ju inte släkt, men det är ju ändå de personer som hon har växt upp med

Men det blev sent... när de sista gästerna åkte hem, så fortsatte Thomas och jag med att spela ännu mera biljard. Sov inte så mycket, jag hade ju Febe-möte på söndags eftermiddagen så det var bara att kliva upp och göra sig i ordning.Dessutom hade vi ju en hel del disk och annat som skulle fixas... Men detta var en mycket bra helg, det är inte ofta nu förtiden som man har fest eller går på fest.. Kan det ha nåt med åldern att göra.

Ha de

Jag har alltid varit känslig, men det här är ju löjligt. Sitta och gråta till Let´s Dance...

Jag har under ett par dagar haft mycket känslor. Mötte en tjej som berörde mig. Den här tjejen vågade ha ett samtal om Mattias och döden. Hon frågade också om man ska ta upp "ämnet" men någon som förlorat ett barn. Jag tycker absolut att man ska det. Om det är en nära vän så tycker jag att det bara är naturligt. I min värld är allt annat konstigt...

Hon sa att när hon ser mig så tänker hon att jag är stark. Men det handlar inte om styrka, för mig handlar det om överlevnadsplikt. Mina flickor behöver mig. Dessutom behöver jag hitta mitt gamla Jag, glädjen och en framtidstro. Om jag inte har det, då kan jag j inte finnas där och göra allt för mina flickor.

Jag vill säga till er alla, Det är bättre att säga fel än att inte säga något alls.

Jag är ganska säker på att dem flesta vill prata om det, kanske inte alltid eller var som helst. Men i hemmets trygga vrå...

Här är en fin dikt som säger mycket.

Förlorade jag ett barn

Nej, jag fick ett barn

Mitt barn förlorade livet

Men han fick min kärlek

Och vann mitt hjärta

Men se inte på mig med rädsla!

Fråga istället om mitt barn

Precis som du nyfiket skulle göra

om min son ännu levde.

Mina varmaste tankar går till den här goa tjejen som jag hoppas få ha fler fina samtal med.

Kram Anita

Mitt förstfödda barn. Mattias f.1984

Genom Mattias födelse blev det en enorm förändring av mitt liv, den kärleken finns bara för egna barn. Mattias var en kul kille ! Han var full av bus och massor med kassa skämt...

2002 blev sorgen år då han hastigt lämnade oss genom hjärtmuskelinflammation. Om detta har jag skrivit en Bok som heter

 "Att Leva Med Blödande Hjärta"

Det är mitt sätt att få fler att lära känna min pojke fast att han inte fick vara med oss längre.

Om ni är intresserade av min bok så kan ni:

Maila mej  eller

Sätta in 140;- på mitt postgiro

Så skickar jag boken så fort jag kan.

Post Giro: 1670885-1 (Texta noga namn och adress)

Just nu har jag haft en bra"Mattias tid". Jag kommer alltid att sörja mitt barn, men just nu så klarar jag av att leva som vanligt. Jag vet ju att en dag... då ses vi igen.

Nu behövs jag för mina flickor, som förövrigt är det bästa i mitt liv. Jag har ju dessutom en sambo som betyder mycket för mig.

Kärleken är starkare än döden

Kramar Anita

Efter den här lilla berättelsen kommer en film...

En dag frågar en son sin far: Pappa, springer du en maraton med mig?



Pappan svarar: ja, och de springer sin första maraton tillsammans.



En annan dag frågar sonen sin far: Pappa, springer du en till maraton med
mig? och pappan svarar: ja, min so.



En dag frågar sonen sin far: Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med
mig? (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)

Och pappan svarar: Ja

Hej

Nu har jag alltså blivit Bloggare..

Här har jag tänkt skriva ner mina tankar om livet, både på gott och ont.

Ni kommer att få dela min vardag, mina djupa dalar men även mina glada och roliga stunder.

Just nu planerar vi för yngsta dotterns 20 års fest som skall vara på lördag. Tänka sig att jag som bara är 25+ (hihi) har så stora barn.Vart tog tiden vägen?

Fantasin är ju inte på topp precis. Så vi får väl se om man kommer på nåt kul o äta, men efterätten vågar vi inte frångå, visst blir det Marängswiss, som vanligt.

Avslutar med en bild på mig och döttrarna...

Ha det så bra