Metrobloggen

Nä, nu måste jag allt börja dejta. Någon som har ett bra tips på var man kan möta seriösa människor??????

Jag känner ett starkt obehag när jag vistas i ett rum med läkare. Jag känner mig så liten på något vis, liten för man står där alldeles ensam och utblottad till max..

Idag klockan 15.15 ska jag träffa läkaren, får se vad hon har att säga om allt det som har hänt mig den senaste tiden...Men jag gillar det inte,jag vill inte gå...Hmm, kan man möjligtvis glömma tiden??

...ensamheten i mörkret som knäcker en. Ibland är det ensamheten i mörkret som skrämmer en. Tystnad, det är vad som existerar i detta mörka fyrkantiga rum. Mina andetag bildar ett tyst eko som ljuder mellan dessa väggar. Det är bara jag som finns...här...

Känslan är starkare, jag kan känna när huden nuddar varandras ända för varje blinkning med ögonen jag gör, det är en sekunds känsla av en blöt liten rand...Blunda...blinka....känn efter. Skrämmande? Lite kanske!

Jag blundar och lyssnar noga, jag försöker lokalisera vart ljudet kommer ifrån, dunkdunk...dunkdunk..Inte är det från mig, jag hör en liten oskyldig suck...
Jag sneglar ner lite grann, Puh..Jag är INTE ensam i detta mörka, kalla rum...

Hur stor är egentligen sannolikheten att en 24åring tjej ska drabbas av en hjärtinfarkt????Jag måste verkligen ha fötts bakom helt fel stjärna, för det känns verkligen som att livet motarbetar mig hela tiden.

Allt började i lördags eftermiddag, då jag och E hade åkt till en närliggande hundrastgård för att få Tessie att busa av sig och på så vis bli lite tröttare (hon har så mycket energi och jag börjar ledsna på att hitta söbdertuggade saker överallt haha). Nåväl, efter en kort stund där säger jag till E att vi kanske kan åka hem nu, för jag mår inte så bra. Helt plötsligt fick jag så ont i bröstet, hjärtat det rusade iväg så jag kämpade med att få igenom mina andetag. Smärtan strålade ut i armarna och gjorde dem orkeslösa. Mina ben bar knappt, och jag trodde faktiskt inte att jag skulle orka ta mig tillbaka till bilen. Men detta sa jag inte till E, just för att inte skrämma upp henne.

E följde med mig hem då jag kände mig orolig, sa att det inte står rätt till med "pumpen". Jag klev in i ett varmt bad, för att få bort frysheten.

Efter ett tag kommer min mor hem, jag förklarar vad som har hänt och hon säger at hon ska ta ett blodtryck. Blodtrycket var vid det lägsta laget och undertrycket var långt över 100. Pulsen steg över 100 slag per minut. Min mor blev räd, det såg jag i hennes ögon, hon ville att jag skulle åka in, men jag sa NEJ!!! Hon sa att man kan få läkaren att komma hem, jag sa NEJ....

Så i morgon ska jag till läkaren att utreda detta som har hänt...Och jag gillar det inte...Jag säger ju det, jag börjar ROSTA innifrån...Jag är gammal...

Gårdagens händelse fick mig verkligen att börja tänka.

K och jag skulle möta upp en vän här i Stockholm igår, det var egentligen planerat att det skulle vara en fest. Men under hela dagen fick varken jag eller K kontakt med denna vän. Vi hade hört av oss som två idioter som inte har något liv (haha)Sen efter 19 tiden säger K att hon tänker ej gå till henne om hon så messa nu..Men sen på kvällen hör hon av sig och det bestäms att vi ska träffas iallafall.

Jag skickar sms till K, att jag och E (hade besök här hemma) gör i ordning oss nu, för att sedan ta tunnelbanan ut till Alby. När vi är på väg ut genom dörren ringer det på telefon och det är A som frågar vart fan vi är. Förklarar att vi är där inom 15 minuter och får ett irriterat svar tillbaka och hon slänger på luren.
Jag säger till E att jag har en olustkänsla i kroppen och vi skyndar oss ner till tunelbanan.
Vi står där på perrongen och jag ringer upp K och säger att vi är där om 10 minuter, tillbaka får jag ett stöddigt svar: "Kommer ni eller, annars börjar vi att gå"..Herregud säger jag bara..Jag kan inte skynda på tunnelbanan...
E och jag satte oss på tuben och jag sa till henne att om det inte känns bra, så åker vi hemåt igen..,

Vi kliver av i Alby och jag säger till E att jag fortfarade har en olustkänsla i kroppen men försöker ändå förbi se det och går upp till spärrarna där de skulle stå och vänta på oss. Jag frågar K om de väntat länge, varpå hon säger: "Ja säkert en 30 minuter".Förklarade till henne att jag skrev ju i smset att vi gör I ORDNING OSS NU,  men då hade hon antagit att vi skulle till T-banan direkt. Men varken jag eller E hade ju fixat till oss då vi inte trodde att det skulle bli något under kvällen eftersom vi inte hade fått kontakt med A.

Direkt möttes jag av, negativa vibbar från både K och A (kändes det som iallafall), men jag gav det en chans iallafall. Tänkte att
jag kan iallafall vara trevlig och träffas och prata. Alla 4 traskade hem till K och vi satte oss i rummet, knäckte en öl och satte oss och pratade.

Sen utbrister A "Vad glor du på?" Jag mimade, inget (förstod inte varför hon sa så) A: Vad är problemet??? 
K satt på golvet och granskade E från topp till tå. Sen följde jag med
E till köket för att hjälpa henne med vinet, öppna flaskan och hälla upp det i ett glas. När jag sedan ska gå in i rummet igen hör jag hur A säger "Det är inte okej att hångla i köket". HERREGUD, det är stor skillnad på att hångla och hälla upp vin!!!!

K kom också med otrevliga ord emot mig, vid ett tillfälle sa hon "M gillar inte småhundar", med en stöddig ton, varpå jag kände att jag var tvungen att försvara mig...

Jag satt där och kände mig så ovälkommen så det var inte sant och jag kände mig så uttittad och hatad. Jag trodde att det skulle bli en trevlig kväll, men det förvandlades till en totalt misslyckad kväll. Det var länge sedan jag kände mig så ovälkommen, nästan så att det var besvärande från deras sida att jag var där. Jag förstår nu att det var ett STORT misstag av mig att åka dit.

Jag säger till E att vi går nu, och jag gick för att undvika bråk, för det var just den känslan jag fick..Sen får de kalla mig för feg, eller att jag flyr, men jag tycker att det var moget av mig att gå...

Jag har lärt mig min läxa nu, och jag ska inte göra om det misstaget igen...Det här kommer jag sent att glömma....

Jag har under en lång tid känt att jag har burit en sorts tomhet i mig, mitt inre det har ekat. Något har fattats i mitt liv. Men sen en dag, helt utan förvarning, kom detta lilla charmtroll in i mitt liv, TESSIE

Sen den dagen hon klev in genom min dörr har jag inte kunnat slita mig ifrån henne, hon har blivit en del av mitt liv. Och nu tassar hon runt i lägenheten och hon är MIN I´m in love...

Vaknade för en stund sedan, vaknade upp med någon sorts oro i kroppen. Var det för det som hände igår kväll? 
Jag sitter här vid köksbordet i min lägenhet, hör hur kaffe puttrar in i det sista, innan jag ska hälla upp det i min "Morgonkopp".

Idag tänkte jag spendera dagen till att filosofera och försöka sätta mina tankar till ord, ord som blir till ett inlägg och som kommer att publiceras här på min blogg.

Ska först ta mig morgonens första kopp med kaffe och cigarett (inte bra att röka)

SE HIT..

Facebook, facebook, det blir nästan som ett mantra. (haha) Tänkte höra hur många av mina läsare skulle vara intresserade att följa med mig in i nästa steg i att lära känna mig??
Tänkte höra er om vi ska adda varandra på FACEBOOK?

Om ni vill det, lämna namn och epostadress genom en kommentar (som jag naturligtvis kommer att radera)

Ibland är det verkligen hårt att leva, hårt att fungera "normalt" i samhället. Man visar ett starkt yttre till omvärlden, men i själva verket är man som ett litet skrajset barn inombords....

Jag känner mig verkligen OFF idag, just nu finns det en person i min omgivning som drar så mycket energi ur mig så det inte är sant. Ena stunden kommer det "glada" (om man nu ska kalla dem för det) sms, och den andra stunden kommer det sårande sms.
Vet inte om jag är arg eller ledsen just nu, eller bara helt blockerad som människa.

Mina känslor, vad är mina känslor?? Vad känner jag? Känner jag något överhuvudtaget? Är jag kall
inombords? VAD FAN ÄR JAG?Jag är bara jag och jag har rätten att vara mig själv.

Jag har sådan lust att ge samma mynt tillbaka, att vara lika taskig, men jag gör det inte, för jag är inte en sådan människa som kan göra så..Så som andra gör emot mig...

Helt plötsligt känner jag mig kontrollerad, precis som att vartenda steg jag tar spelas in. Får jag inte göra något längre eller? När det har gått så långt ja, då har det verkligen gått till överdrift. Ingen människa kan någonsin ÄGA en annan människa, och jag är så otroligt trött på svartsjuka människor.

Så fort det skedde en förändring på min facebook, var personen där och sa både det ena och det andra, samt drog upp en av mina kollegor (ja vi har riktigt bra kontakt med varande, men vad är felet?). Bara för att jag skaffar mig min EGNA umgängeskrets, ja då är man helt plötsligt ute och cyklar. Men jag gör vad jag vill, umgås med de jag känner jag vill umgås med.Jag är min egna individ..

Vill jag vara ute på krogen en vardag, ja då gör jag det.
Vill jag sitta uppe om nätterna, ja då gör jag det.
Vill jag träffa nya människor, ja då gör jag det.
Vill jag sova hos andra, ja då gör jag det.
Det jag vill, det GÖR jag!!

Jag är jag och det kan ingen förändra på....

Efter att ha blivit väckt av en kollega via telefon vid 7.45 i morse, kämpade jag med att få upp mina ögonen. Jag kan säga att dem var inte det minsta sammarbetsvilliga (haha). Men efter en stund kämpande fick jag upp dem. Satte mig upp på sängkanten, trött letade jag efter morgonrocken. Jisses vad kallt det var här i lägenheten (fattar inte varför  det inte kan var varmt inne). Med staplandes steg gick jag igenom köket och till hallen och letade efter cigaretterna (inte bra att röka). Med tysta steg smög jag mig genom vadagsrummet och fäste blicken mot balkongen (min storebror sov på sovan, som förövrig fyller 32 idag, gamgummen ) HERREGUD vad snö det ar kommit i natt, och vilken snöyra det är ute.

Pinsamt nog så hade jag glömt bort min brors födelsedag, det var min mamma som påminde mig om det, så nu måste jag ut i detta busväder för att införskaffa en present till honom. Jag kan ju inte säga att det känns lockande precis att gå ut i detta pissväder, men måste man så måste man.

Nu funderar jag på att kliva upp från sängen och ta bort det varma täcket som jag nu ligger under för att gå upp och brygga lite kaffe. Utan kaffe, kan jag inte vakna..

GOD MORGON PÅ ER

Det går genom tiden en säregen fläkt, en sjukdom som 
allmänt kallas jäkt. Och bannlyst är stunder av ro och av frid, man hör bara ständigt "Jag har inte tid"

Du äger kanhända en sjuklig vän, det sista besöket var länge sen. 
Du söker en ursäkt, blir öm och blid, men tröstar dig med "Jag har inte tid".

Kanske har du en mor, ren gammal nu, Vars enda ljuspunkt i 
livet är du. Att glömma henne, är du så blid? Ditt samvete kväver med "Jag har inte tid".

Så lever du livet i stora drag-hur ska jag hinne med allt idag? 
Jäktet förvandlar ditt liv till en strid, din slogan har blivit "Jag har inte haft tid".

Men när du har levat ditt antal av år och döden på tröskeln 
väntande står.När han dig kallat från livets id, ska du då svara..."Jag har inte tid"?

(Torsten Palmkvist)

Jag är så trött på att ständigt bli missförståd för både det ena och det andra. När jag väl trodde att livet skulle bli bra igen och allt det negativa runt omkring mig skulle försvinna så kommer orkanen och blåser till storm i livet igen. När ska denna negativa trend mojna? Är jag verkligen en person som har lätt att bli missförstådd, utstrålar jag sådan energi? Vad är det med mig som influerar personer till att missförstå mig konstant?

Allt vore så mycket enklare om man bara gav upp allt, började om med livet, på ett helt nytt ställe. Så som jag gjorde nu för nästan 1 år sedan. Kanske är det enda vägen till riktig lycka?

Så underbar, ja, jag säger då det...

Önskar er alla en underbart fin alla hjärtans dag

Det har verkligen varit några intensiva veckor i mitt liv under den senaste tiden. Mycket har hänt, därför har mitt bloggande kommit lite åt sidan. Jag har varken haft tiden eller orken till att sitta och skriva av mig.

Jag känner mig så förvirrad i allt just nu, jag vet varken ut eller in. Den ena dagen är allt bara sä jävla bra, och helt plötsligt utan förvarning så förvandlas allt till en jävla mardröm.

Jag är så irriterad på människor som lägger sig i mitt privatliv, de säger saker som de inte har något att göra med. LEV ERA EGNA LIV OCH LÅT MIG LEVA MITT. Jag är trött på människor som tror att de kan "bossa" över mig, och jag är jävligt trött på att bli anklagad för saker och ting  (som jag har blivit under den senaste tiden).Börja ta tag i ert egna liv, innan ni börjar att försöka styra och ställa andras....

Igår fick jag en massa oroväckande sms till min inkorg, en efter en kom dem, alla innehåll ungefär samma ord. Att "i morgon kommer inte jag att finnas mer".

Tillslut blev jag bara så trött på det att jag skrev "gör vad fan du vill", för jag kände att jag nådde den gränsen där jag känner att jag inte kan göra något mer. Det kändes precis som att denna människa ville att jag skulle få dåligt samvete över något, men VAD???

Att skriva gång på gång att man ska ta livet av sig är bara så egoistiskt (även om den andra människan inte känner så, jag vet det). Men att skriva gång på gång samma sak, det är endast ett rop på hjälp! För den människa som verkligen vill ta sitt liv, och verkligen gör det, gör det i sin ENSAMHET. Den människan kontaktar inte människor i sin närhet och säger att denne ska avsluta livet på jorden. Den människan drar inte till sig en massa uppmärksamhet!

Jag blev bara så förbannad igår, och än idag har jag inte fått något svar, men jag vet att hon är vid liv, för det var ju bara sömntabletter som denna tog. Så det är skönt att veta, men nu står jag här, förbannad till MAX....

Det tog inte många minuter efter att jag hade klivit upp ur sängen innan det började blöda, det rann och jävlar vad det rann. Varifrån? Jo där "nerifrån". Mina blödningar de fortsätter som aldrig förr, jag har varit hos en doktor tidigare som säger att hon inte kan se något onormalt, men FAN är det normalt att blöda så här?

Det har pågått sedan oktober månad och jag är ju vettskrämd! Det gör ju så ont i magen också. Finns det någon kunnig människa här ute som vet vad det beror på? Skriv då gärna en kommentar till mig om vad ni tror att det kan vara.

Ja, snart är helgen över igen och inte har man gjort något vettigt. Inte för att man behöver göra det men iallafall .
Ikväll kommer det iallafall bli lite utgång, det blir söder som får stå ut med alla galna tjejer på vift (så akta er där ute på trottoarerna). Sitter här i soffan, med ett vinglas ståendes på bordet. På något sätt känns det lite motigt att gå ut, men å andra sidan så känns det roligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan som är innombords utan att det ska låta konstigt.

Tror att det är bäst att hoppa in i duschen nu (lovar att inte halka) och göra mig i ordning för kvällens bravader. Jag önskar er alla en mycket trevlig helg, ta hand om varandra!!!

Här kommer min morgonmusik till er så att ni vaknar...

För några dagar sedan gjorde jag någonting. Något som jag har pratat länge om och har önskat mig under en längre tid. Bära eller brista tänkte jag och beställde mig en bärbar dator.

Nu har jag väntat i 3 dagar på den, hoppas att den kommer idag! Det blev en Fujitsu Siemens Lifebook (skitglad)

God morgon!

Inatt har jag haft en ganska så sömnlös natt, beroendes på många olika orsaker. Men den här natten har verkligen varit en enorm pina. Nu sitter jag här, fortfarande jätte trött och jag känner hur ögonen vill sluta sig hela tiden, och jag kämpar emot. Kaffet som jag bryggde för en stund sedan, hoppas jag är till hjälp för att få mig att piggna till .

Idag är jag ledig och det är skönt, känner att jag behöver vara hemma lite grann, få distans på jobbet. Så idag tänkte jag roa mig med att tvätta (hmm inte så roligt) Men men, ibland måste man göra lite hushållssysslor (haha). Sen sitter jag som på nålar, jag väntar nämligen in posten, hoppas jag får avin idag (paket till mig)