Metrobloggen

Tiden rullar på och det är återigen dags för permission för P.

Han kommer hem fredag eftermiddag, hämtar A på dagis, och sedan ska han inte tillbaka förrän söndag eftermiddag. Ska bli så skönt!

Behöver jag säga att A blir helt tossig när P hämtar? Han blir som ett yrväder, kan inte vara still och ska berätta för fröknarna att det minsann är HANS pappa som kommer.

Förra gången P var hemma så märkte man hur lång tid 8 månader är för en liten kille som nyss fyllt 3.
A hade glömt att P bott med oss i huset och skulle visa sitt rum, badrum och annat som finns i huset. Då sved det i mammahjärtat, kan jag lova.

Den här helgen ska P och jag få lite "ensamtid" i form av en tripp till Ikea för lite shopping. Det ska faktiskt bli skönt att bara kunna strosa omkring, ta en lunch, fika och bara titta utan att behöva jaga barn hela tiden. Även om det kanske inte är den optimala ensamtiden  så ska det ändå bli mysigt.

Nä, nu kan det få bli fredag, men först tisdag kväll så att jag får åka till stallet.

Tjing!

Hej på er alla, hoppas ni mår bra!
Själv så hade jag nyligen min andra permission. Tänk att 36 timmar kan kännas så långa (på ett positivt sätt). Nu är jag i full permissionsgång och jag hinner knappt att komma tillbaka till anstalten förrän ansökan för nästa permission ska lämnas in.

De andra intagna som varit i permissionsgång ett tag säger att nu kommer tiden att upplevas gå fortare. Det hoppas jag verkligen. Nu är det ju liksom bara slutspurten kvar... Har redan gjort över 8 månader... Helt galet egentligen, men så här i efterhand så har tiden faktiskt gått hyfsat fort.

Tänk att få komma hem till familj och vänner varannan helg... helt underbart!

Sköt om er och fortsätt höra av er!

Så har P varit hemma på sin första övernattningspermisson och det har varit helt underbart!
36 timmar som vi spenderat tillsammans som en hel familj! Som vi har njutit och faktiskt känt att det varit långa timmar (inte långa = tråkiga, utan långa = skööööönt ).

A har varit helt urflippad och sprungit runt som en hoppetoss och varit överlycklig.
Dock var han INTE överlycklig ikväll när han skulle gå och lägga sig. Vi förklarade att när A vaknar imorgon så är pappa tillbaka på Tillberga och då blev han ledsen i form av; "jag tycker inte om pappa... pappa är inte bra på att läsa saga..." osv.
Stackars liten A. Men jag tror att det kommer att ge med sig med tiden.

Vi har i alla fall, som sagt, haft ett par underbara dagar tillsammans och även en natt .
Nu är det 2 veckor tills vi sitter här i soffan tillsammans igen och då är det 48 timmar som gäller!

Jippie!!!

Idag är det en vecka sedan P var hemma på sin första permission.
Jag har levat på dessa 8 (10 inkl resa) timmar hela veckan och har därför varit alldeles för lycklig, om man nu kan kalla det lycka, för att skriva något här.

Om en vecka sitter jag absolut INTE här och skriver, för då har P precis nattat A och vi sitter tillsammans i soffan och njuter av ett glas vin och varandras närhet.
Om vi inte redan lagt oss...

Imorgon är det nyårsafton och jag är lite ledsen över att P inte är här hos oss, men vi har överlevt midsommar och födelsedagar så jag är inte orolig över att vi inte ska klara detta också.

Fatta att det äntligen har börjat rulla på med permissioner. Det känns som om allt redan är över fastän det är 4 månader kvar tills han förhoppningsvis får komma hem med fotboja.
Även om han inte får röra sig så mycket utanför huset, förutom för att jobba och några "fritimmar" varje helg så ska det bli så underbart att få hem honom.

Vi längtar så mycket, både A och jag... även om A har svårt att greppa att P faktiskt bor här och inte på anstalten.

Nåväl, eftersom A accepterade att pappa inte var hemma så är jag övertygad om att omställningen som blir när P kommer hem snabbt kommer att accepteras av lillprinsen.

Imorgon så här dags sitter A, P och jag i bilen på väg FRÅN anstalten TILL vårt älskade hem för 8 timmars julfrid och god mat.

Som vi har längtat efter dessa få timmar vi ska få spendera tillsammans.

GOD JUL!

Ojojoj, nu är det nära. Första permissionen är runt hörnet. Nu, såhär i efterhand, känns tiden ha gått ganska fort ändå. Jag tror också att tiden som är kvar fram till bojan kommer att kännas ännu kortare, nu när jag får komma hem varannan helg.

Jag kan konstatera att det varit mer upp än ned i berg- och dalbanan på sistone. Det beror nog på att permissionerna är här. Skönt!

När jag börjar komma ut varannan helg så får jag sova i min (vår) egen säng, äta den mat jag känner för och lägga A när han ska sova. Bara för att nämna några saker som jag verkligen, verkligen längtar efter...

Sköt om dig och skriv gärna en rad.

Wow, det slog mig idag att det bara är 14 dagar tills jag ska gå och lägga mig för en natt för att morgonen efter ska åka och hämta min P för en dag!
8 timmar som jag hoppas blir så underbara som jag inbillar mig att de ska bli.

Det är även MINDRE än en månad till P kommer hem för 36 härliga timmar med mig och A!!!

Jag längtar efter julen!!!

Hej på er alla trogna läsare och vänner, hoppas ni har det bra.
Nu är vi i slutet på november (det var det när han skrev) och min första permission närmar sig med stormsteg (nästan i alla fall). På den här sidan staketet så är dagarna fortfarande väldigt lika varandra. Veckorna springer iväg när man jobbar och det är helgerna som jag ser fram emot, när familjen kommer på besök.

För några helger sedan var dock fru och barn bortresta så då passade två kompisar på att komma på besök. Det var skitskoj att träffa dem efter så lång tid. De hade med sig smaskigt fikabröd, godis och massor av tidningar. Tack till er! (jag vet att ni läser detta)  Det är skönt att prata med någon annan än gubbarna härinne som man snackar med varje dag. Hur det än är, så snöar man in på samma samtalsämnen hela tiden, så nya diskussioner är bra ombyte.

Nu i helgen kommer familjen igen och det ska bli jätteskönt att få mysa med dem igen!

Sköt om er alla och hör gärna av er!

Så är det dax för advent, födelsedag för A och jul...

Jag vet inte om jag orkar.
Jag är 1 sekund från gråten hela tiden. Ångest är ingen rolig känsla och den äter mig levande.
Jag har fått svårt att sova igen, har koncentrationssvårigheter, beter mig som en bulimiker med hetsätning på kvällarna när A somnat och gråten som sitter i halsen hela tiden.
Jobbet är stressigt, jag halkar hela tiden lite efter vilket gör att jag börjar få mer eller mindre panik för att gå till jobbet.
Jag har ångest över att A fyller år, det betyder att det ska vara litet kalas med nära vänner och deras barn (som är jämngamla med A). Det betyder att jag måste städa, vilket jag brukar göra utan problem, men som nu ter sig som ett oöverstigligt hinder och får mig att börja gråta bara av tanken på det...
Jag måste fixa kalaset, jag måste fixa adventspynt, jag måste städa, jag måste jobba, jag måste åka till P, jag måste handla, jag måste köra till dagis, jag måste hämta, jag måste laga mat, jag måste... jag måste...
När måste jag INTE?

Mår jag bra? Nä, inte direkt, men jag kan inte bryta ihop för vem ska då ta hand om allt?

Det är 30 dagar tills julaftonen ligger om hörnet och P kommer hem på sin första permission. Det ska bli så skönt att få vara tillsammans som en hel familj, om så bara för 8 timmar.

Det blev inte så illa som jag inbillade mig att det skulle bli.
Det som var annorlunda var att vi vid ankomst fick läsa igenom bestämmelser om hur det ska/bör fungera på anstalten samt att vårdarna gick ronder med jämna mellanrum för att kolla att allt var sjysst.
Så det blev okej i alla fall.

Idag är det 7 veckor till julafton och därmed 7 veckor till Ps första permission.
Permissionen efter den kommer han hem i 36 timmar och om jag har räknat rätt bör det bli helgen vecka 1 nästa år.
Men då har jag funderat lite såhär; 6e januari är röd dag = hälsa på P, 7-8 är torsdag-fredag och då har jag tänkt att han kan ta sin 36-timmars för på lördagen och söndagen kan vi ju åka och hälsa på igen. Det blir ju 5 dagar av umgänge på raken. Låter inte det bra så säg...???

I helgen ska A och jag åka till min bästa väninna i Skövde. Jag längtar massor, har inte träffat henne sedan i maj och därmed inte heller träffat hennes lilla son född i juli. Jodå, det ska bli roligt att träffa hennes make också...  
A ska få åka tåg för första gången i sitt liv och efter att jag berättat det så frågar han varje morgon om vi ska åka tåg.

Nackdelen då är ju att vi inte kommer att träffa P, men det får lov att gå.

Jo, enligt P och övriga på anstalten är det nog så att han mycket väl kan ha gjort det han anklagas för.
Killen sitter inne för våldtäkt, har friats en gång (våldtäkt) och risken är väl överhängande att han begår liknande brott igen.

Just nu kan jag, egoistiskt sett, bara hoppas att vi andra inte blir drabbade... och att anstalten ser över sina rutiner ordentligt så att de får bättre koll.

Det är egentligen lite som P och några andra intagna diskuterat...
En som är dömd för grovt trafikbrott (kört påverkad av ett eller annat) får körkortet indraget och får Antabus innan permission/frigång/villkorligt osv...
En som är dömd för bokföringsbrott kan få näringsförbud för att inte kunna starta upp nya firmor...
Men hur är det med dem som döms för sexualbrott? Ingenting! De kan utan vidare fortsätta sin sexualbrottsliga bana... Surfa på porrsidor, våldta, begå pedofili och annat... De borde bli kemiskt kastrerade, åtminstone!

Nu hade ju inte detta hjälpt det som hände på anstalten i lördags, men nya rutiner för permissioner, frigång och villkorlig frisläppning måste till för sexualförbrytare!

Tycker jag i alla fall...

Hur kan något sånt här hända??

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6021803.ab

Det värsta är att jag inte kan låta bli att vara egoistisk och tycka synd om min egen familj, för på något sätt kommer detta att drabba oss.

Tänk om vi inte får hälsa på P längre? Eller att vi bara får vara i besöksrum? Hur ska det gå när det är nästan 150 intagna och 2 besöksrum med vardera 2 timmars besökstid under en 6-timmarsperiod?

Och så blir jag av någon anledning arg på tjejen. Hur kan hon vara så dum att hon går med honom in på rummet?
Givetvis tycker jag synd om henne, det är inte det, men jag är som sagt egoistisk i detta fallet.

Och han då?!?!
Hur tänkte han?

Å ena sidan kan jag inte låta bli att undra om det har hänt överhuvudtaget. Jag har svårt att se att någon kan vara så ini h-vete korkad att göra en sådan sak när han sitter där han sitter.
Fast å andra sidan tänkte han kanske att "jaja, jag sitter ju redan här så..."

Nä... det här har förstört min dag och mitt tidigare goda humör...
Fuck fuck fuck...
Jag hoppas dock på någon form av besked av P när han ringer på lunchen... de har haft möte om detta nu på förmiddagen...

Veckorna går, tack och lov, väldigt snabbt och idag är det 2 månader till min första permission. Som jag längtar efter att få komma hem! Första gången får man bara smaka på friheten i 8 timmar, men det är i alla fall en chans att få se något annat. Därefter kommer jag att få permission varannan helg, vilket gör att tiden kommer att kännas gå ännu snabbare.

Just ja, sedan jag skrev senast så har jag haft ytterligare ett besök av en kompis, PP. Det var riktigt roligt att snacka gamla jobbminnen och få återkoppling om vad som händer på utsidan.

Annars är väl dagarna ganska lika varandra. Gråa, trista och tråkiga... Det går en hel del tid till att skriva överklaganden till myndigheter kors och tvärs. Det är det där kravet från kronofogdemyndigheten som bekämpas med näbbar och klor.

Hoppas ni har det bra där på utsidan och att ni njuter av friheten ni har, den är alldeles för lätt att ta för given... Sköt om er och hör gärna av er, här eller varför inte via brev...

Egentid har fått en helt ny innebörd för mig.
De flesta ser väl egentid som en stund att kunna träna, shoppa, umgås med vänner/väninnor och annat roligt. Själv anser jag att det är att ligga i Ps rum på anstalten och vila en timme samtidigt som A och P leker och håller sig borta.
Tänk vad allt ändras med förutsättningarna.

Jag måste dock säga att jag uppskattar det mer än något annat just nu. Att få en paus och utrymme att bara få ligga ner och slumra, tänka eller bara vara. Utan att han någon som pockar på uppmärksamheten hela tiden.

Efter den timmen av lugn och ro gör det absolut ingenting att A kommer och kastar sig över mig och hojtar "jag tycker om dig, mamma" rätt i örat på mig.

Helgen har varit okej, i lördags var jag däckad med feber (började i onsdags kväll), så A och P fick roa sig själva nästan hela tiden vi var där. Igår följde min syster med familj med på förmiddagen och när de åkte tog de med sig A så att jag och P fick lite egentid tillsammans. MYYYYYS!

Idag är det 58 dagar kvar till första permissionen. Det är bara 8 helger kvar. Det är ju ingenting!

Guuuud så tråkigt det kan vara emellanåt...
Den ena dagen är den andra lik och ingenting nytt/roligt/oväntat händer... Ingen Gevalia-reklam här inte...

Fördelen är ju förstås att för varje dag som går så blir det en dag närmre första permission.
Idag är det 65 dagar kvar till julafton (=första permis).

A har börjat fråga, varje morgon, om vi ska åka till pappa samma dag. Han vill så gärna åka dit och blir ledsen varje gång jag svarar nej. Har försökt förklara för honom att vi inte får hälsa på pappa. Att jag också vill, men att det inte är jag som bestämmer (för han har varit arg på mig för att vi inte ska dit).
Men hur ska man förklara för en knapp 3-åring att man inte alltid kan få som man vill?

Nåväl... snart är det jul, P kommer hem några timmar och rätt som det är kommer han hem för gott. Jag längtar till dess!

Så känns mitt liv just nu. Fortare och fortare går det och jag hinner inte riktigt med. Skulle vilja sätta ned foten och bromsa lite samtidigt som jag är tacksam för att det rullar på, för det betyder ju att P kommer hem fortare. Och skulle jag bromsa kanske jag hinner tänka/känna efter och det vill jag inte heller. Orkar inte vara ledsen för hur ska jag då fixa att ta hand om lilleman och sköta jobbet?

Egentligen händer inte så mycket, det är precis som vanligt med dagis/jobb, mat, sova och träffa P på helgerna.

I helgen blir det dock lite annorlunda. Jag ska på tjejfest på fredag, A ska sova hos mormor och morfar, P får besök av en kompis på lördag förmiddag och jag ska få träffa P själv på lördag eftermiddag.
På söndag blir det dock som vanligt igen och sen är det ju vanlig måndag igen.

Idag ska jag boka in en resa till min bästa väninna. A ska få åka tåg för första gången och det känns redan nu lite pirrigt. Visst har han åkt t-bana, men då var han ju pluttig... Men det ska nog gå bra. Får ta med saker som kan roa honom och kanske låna en portabel dvd-spelare...
Nåväl... det är en dryg månad kvar så jag hinner nog bli mer orolig...

Det är lördagkväll och jag sitter i soffan med en dator i knäet. Visst låter det väl kul?  Det är faktiskt ingen ovanlighet för jag brukar nästan alltid sitta i soffan, dator i knät och TVn påslagen. Däremot är jag faktiskt uppe så sent som efter 22. Jag brukar stänga av TVn vid 22 och ligga i sängen senast 22.10. Nu är klockan 22.10 och jag sitter här och skriver...

Som jag skrev i förra inlägget var jag orolig för att inte kunna sova efter hjärtklappningen och andnöden. Mycket riktigt tog det drygt 2,5 timme att somna med en "liten" avstickare till toan i över 30 minuter, för magen passade ju på att balla ur när jag ändå var i farten...
Mamma var en ängel och lovade att ta mitt jobb tills jag mår bättre. Tänk vad bra det är med familj. Jag älskar verkligen min massor!

Idag har A och jag varit till P, som vanligt, och det var skönt att få se honom en stund. Som vanligt blev jag helt slut när jag var där så jag var väl inte den roligaste eller trevligaste att umgås med. Det var ju tur att A var med så att han kunde leka och umgås med P.

Nu ska jag dock gå och lägga mig så att jag orkar upp när A väcker mig i morgon. Det brukar bli runt 7, men med lite TV på morgonen så får jag nog ligga kvar i sängen till halv åtta...

Good night
Sleep tight
Don't let the bed bugs bite

Så är det nog.
Jag har precis suttit och försökt göra mitt andra jobb, att sköta ekonomin åt två frisersalonger (med samma ägare). Det började redan innan nattningen av A att jag kände mig stressad och att stubinen var näst intill obefintlig.
När A väl somnat gick jag och satte mig vid datorn för att börja jobba. Det tog väl 30 minuters pappersvändande innan jag ens klarade av att kopiera.
Efter det kom hjärtklappningen och andnöden. När P ringde trodde han att jag kört ett maraton eller något för att jag lät andfådd.
Tårarna höll på att komma, men jag lyckades hålla dem borta tack vare att jag fick ett par minuter i telefonen med min älskade.
Efter samtalet "lyckades" jag i alla fall lägga in leverantörsfakturor för betalning. Något mer klarar jag inte idag.
Nu är det drygt en halvtimme sedan jag avslutade, men jag har fortfarande hjärtklappning. Det här kommer att få mig att inte kunna somna...

Är det inte märkligt att det känns som en seger att "lyckas" lägga in fakturor för betalning när det är det jag pysslar med hela dagarna annars... och dessutom utan problem...

Det är bara att jag inser mina begränsningar, annars kommer jag att gå under.
Det är inte värt min hälsa att få några extra kronor varje månad. Jag måste tänka på A också. Jag vill att han ska få ha en mamma som är (relativt) glad och inte bara skäller hela tiden.
Jag måste fråga mamma om hjälp igen, även om jag vet att hon helst inte gör det...

Nu har jag varit här i fyra månader. Jag har avverkat mer än hälften av tiden till första permissionen och drygt en tredjedel av tiden till fotbojan. Det har gått ganska fort ändå, även om vissa dagar kan kännas som en evighet.

"Nyhetens behag" har flagnat och nu är det bara en lång transportsträcka tills permissionerna börjar. Nästan alla de andra omkring mig är i permissionsgång och har de inte precis varit på permission så ska de strax åka iväg på en. Det tar på krafterna och humöret att sitta på avbytarbänken och se alla komma och gå genom grindarna.

Apropå humör så har jag nyligen lagt märke till en sak med mitt eget humör som förvånar mig. Nära och kära som känner mig vet hur lång stubin jag har, hur svårt det kan vara att locka fram en reaktion ur mig. Men på sistone har jag varit väldigt lättretlig.

Minska lilla sak har irriterat mig maximalt. Om någon har kommit med välmenande råd så har jag tolkat det som kritik. Om saker inte har gått min väg så har jag velat slänga iväg det jag håller i, för att sedan gå därifrån. När något, eller någon är 5 minuter försenat kan jag gå i taket.

En annan grej är att jag troligtvis övertolkar situationer och vad folk säger. Vid ett par tillfällen har jag misstolkat vad som sagts till mig och gått i några dagar och funderat på varför vederbörande var arg på mig. När jag sedan konfronterade personen så visar det sig att det inte alls var något att oroa sig för.

Inte alls likt mig, men kanske inte så underligt med tanke på situationen...

Hoppas ni har det bra därute i alla fall. Här inne övar jag mig på att bita mig i tungan och hålla låg profil.

Må väl och ha det så gott.
//P

Dagarna trillar på och det är så skönt. Häromdagen var det 4 månader kvar till P:s första permission (julafton) och vi räknar ner (240 dagar till boja).

Förra veckan kom betalningsanmodan från Kronofogden på 600 000 kr. *ouch* Var i h-vete ska vi få de pengarna ifrån?
Jag tycker att det är helt orimligt att först sätta någon i fängelse 2,5 år och sedan kräva 250 000 kr + 600 000 kr i "böter". Hur tänkte de då? När de dessutom inte ens är säkra på att det varit ett brott eller att P varit medveten om att det eventuellt, kanske, möjligtvis varit ett brott han begått. Märkligt, minst sagt...

Idag ringde jag till KFM och lyssnade lite om hur det var med sparade pengar på mitt och A:s konton. Mina konton kan de inte röra om inte P har dispositionsrätt. A:s konto kan de ta pengar ifrån eftersom han har det. På A:s konto finns en hel massa pengar som jag sparat undan från barnbidraget, men hon på KFM sa att när det är månatligt sparande, födelsedagspengar eller liknande så brukar de pengarna vara "safe"... OM man kan visa på att det INTE är P:s pengar (och det gäller även mina konton).

Jag har dessutom lyckats spara lite pengar till sämre tider (ska t ex betala omläggning av VA-ledningar in i huset, betala ny AC på bilen mm). Jag trodde faktiskt inte att jag skulle lyckas lägga undan pengar med bara en lön att betala räkningar med, men det har gått! Därför känns det extra kymigt att de ska kunna ta de pengarna bara för att jag satt in dem på vårt gemensamma räkningskonto. "SURT sa räven..."

Jag får väl helt enkelt shoppa upp pengarna eller köpa något jag vet att vi kommer att behöva när P kommer hem igen... t ex en ny bil för den lilla Fiestan vi har idag räcker ju inte till hela familjen... Då blir jag ju "av" med pengarna som KFM annars kommer att norpa...

Ja ja... det löser sig väl... någongång...

Söndag den 16 augusti 2009. Klockan är 07.25 och det är en grå och mulen dag utanför. Nu har jag varit här i över tre månader. Det känns ha gått ganska fort ändå, nu när jag tittar i backspegeln. Det är nog, bland annat, tack vare att familjen kommer på besök varje helg. Det gör ju att jag har något att se fram emot under veckorna, vilket gör att tiden kännsgå något fortare.

Annars händer det inte så mycket på den här sidan stängslet... Livet har sin gilla gång och det handlar till stor del om att avverka tid, att kryssa dagar i kalendern. Apropå det så har jag snart gjort 1/3 av tiden till bojan. Det gäller att tänka positivt!

Nu efter sommaren verkar många intagna gå på boja, eller så muckar de. Det är någon som lämnar stället var och varannan dag och nya ansikten fyller upp tomrummen. Det blir lite rörigt när det kommer massor av nya personer som inte kan rutinerna och som man inte vet varför de är här eller vad de är för typer...

Oj, jag höll på att glömma nämna det, igår hade jag mitt första besök i besöksrummen. J.E. norrifrån kom och hälsade på under två timmar. Skitskoj! Vi pratade om allt mellan himmel och jord och det var verkligen befriande att träffa en god vän. Mera sånt!

Nåväl, idag kommer familjen på besök och jag bör städa lite på rummet innan brunchen. Sköt om er allihopa och skriv gärna en rad.

P.S. Inlägg från C; Jag har adressen och om ni vill träffa P så hör av er så fixar vi det. D.S.

Jag känner mig så less!
Allt bara rullar på, samma visa varje dag...

Måndag - fredag
Klockan ringer - väcka A - välling/frukost - lämna på dagis - jobba - hämta på dagis - laga mat - umgås ca 30 min med A - lägga  A - dö en smula i soffan ca 1 timme - lägga mig - vakna när A kommer in mitt i natten - väckas när A sparkas - Klockan ringer

Lördag - söndag
Vaknar av att A vaknar - frukost - åka till P - åka från P - handla mat för nästa vecka (lör el sön) - laga mat - umgås ca 30 min med A - lägga A - dö en smula i soffan ca 1 timme - lägga mig - vakna när A kommer in mitt i natten - väckas när A sparkas - Klockan ringer (måndag morgon)

Fast jag höll på att glömma... på tisdagar har jag ju ridningen men då tar mormor över från "umgås ca 30 min med A"...

Så ser mitt liv ut. Jag hoppas att andra har roligare...

Så har fyra veckor gått och jag sitter återigen på jobbet. Var tog dagarna vägen?
Det känns inte som om jag varit ledig mer än fem-sex dagar, men det var ju faktiskt 28, med ett litet avbrott under andra semesterveckan då jag smet in och gjorde lönerna lite på känn.

Det har dock varit helt underbart att få sitta på båten och bara mysa. Mormor har underhållit A så jag har fått läsa eller bara pillat naveln och njutit.

Det var lite jobbigt att inte få träffa P så ofta som vanligt, men vi var där i helgen som var, vilket var superskönt. Lördagen kändes lite märklig, men på söndagen var allt som vanligt igen.

Dagarna har ändå rullat iväg, nu är det "bara" 263 dagar kvar till boja.
142 dagar kvar till första permission och det är ju inte så mycket.

Det ska bli skönt att få komma in i rutinerna igen, både privat och jobbmässigt, för då rullar dagarna iväg ännu fortare. För det är ju faktiskt så att dagarna känns mycket längre när man är ledig och ska försöka underhålla en superTrotsig 2,5-åring. Nu får han leka av sig på dagis och jag får nytta gjort på jobbet.

Idag har jag en känsla av panik. Den sitter i kroppen och äter upp mig inifrån. Det är hemskt att känna stress över något, när jag vet att jag gjort så mycket som det bara gått.

Jag pratar om ledighet. Jag måste ta ut 4 veckors föräldraledighet då dagis stänger och reservdagiset inte har några bekanta ansikten alls för A. Visst skulle jag kunna sätta honom på det, men det skulle ju innebära någon veckas inskolning på ett dagis han ska vara på i 2-3 veckor.
Nä, jag gör bara inte så mot honom. Han behöver ju också få lite sommarlov så det finns inte på kartan att jag släpar iväg honom till okända människor.

Vi kommer att vara hemma första 10 dagarna och då finns ju möjligheten att sticka upp till jobbet (OM det är viktigt som tusan). Sedan kommer vi att åka och möta upp mina föräldrar med deras båt och vara med dem i drygt 2 veckor.
Det är bara det att jag mitt i måste in till jobbet och fixa lönerna.

Det är så dumt att bara en person (jag) kan göra dessa saker för det innebär ju att jag måste avbryta min ledighet för ett par dagar, stressa järnet och sedan få ledigt igen.
Det gör mig stressad NU att veta att jag måste in och jobba på min semester sen.

Nåväl, det löser sig väl. Ska höra med chefen om jag kan få ett mobilt bredband. Då kan jag göra jobbet på båten. Annars får jag väl åka 7 timmar enkel resa för att göra 5 timmars jobb...

Ytterligare en vecka har gått och vi börjar idag på vecka 9. Det är "bara" 298 dagar kvar (42,5 veckor), men det känns som en liten seger, för det kändes som om vi aldrig skulle komma under 300 dagar.
Det är 177 dagar till Ps första permission och det är ju nästan ingenting i jämförelse.
Ändå längtar jag så att det gör ont.

Någonstans hoppas jag att jag ska vakna upp en morgon och märka att allt bara varit en ond dröm. Att P ska ligga bredvid mig och A kommer instudsande och säger "Vakna". Att vi ligger och myser tillsammans i sängen, alla tre, och A skrattar så att han kiknar när vi busar med honom. Eller att A kryper ner mellan oss med en bok i famnen och säger att han ska läsa för oss.

Det märks ändå att vardagen och tillvaron förändrats rejält nu när P varit borta så länge. Det är nästan svårt att säga "vår säng" osv... det blir ofta "min säng"... Jag rättar mig dock, för jag tycker att det är viktigt för A att förstå att det är vår säng, min och Ps. Att A förstår att det bara är temporärt och att pappa kommer att komma hem.

I morse satt vi på sängkanten i mitt och Ps sovrum och A tittar upp på mig med sina stora ögon och säger "Vi saknar pappa jättemycket". Och så är det, vi saknar honom hela tiden... JAG saknar honom hela tiden. Jag vill att han kommer hem nu...

Helgen som precis passerat har varit bra. Vi var hos P en stund på lördagen, åkte på kalas och blev kvar hos värdparet till sent, åkte till P igen på söndagen och handlade när vi kommit hem igen.
Jag blev jättetrött när vi var där i söndags och jag låg och vilade i Ps rum. Utanför sprang P och jagade A på gräsmattan och As skratt klingade mellan husen. Vilken otrolig kärlek jag kände då. Lyckan spred sig som värme i hela kroppen och satte sig järnhårt i hjärtat.

Vad jag älskar min lilla familj!
Vi ska klara det här!