Metrobloggen

som sagt en liten gratis sida som jag nog bör ändra namn på. kul att pröva:

www.betongarsle.mono.net

Yvonne Hirdmans exkluderande och föråldrade genusteorier är inget för mig. Ni hängt med i bloggen vet vad jag tycker om idéer som "kvinnliga ledarskapsegenskaper".

Men under gågna veckan har jag visst missat en debatt. En rätt så sjuk sån. Birgitta Ohlsson nyutnämnd Eu-minister har blivit kritiserad och ifrågasatt...för att hon är gravid!

Idag, i Sverige? Jag är lite mållös, ska det här vara en sk "issue". Att hon inte skulle klara av ett nytt högprofilierat jobb...för att hon är gravid?

Jag och mina tjejkompisar har många gånger suttit och undrat varför vi tycker så illa om Ohlsons åsikter. Hon är för jämställdhet och för kvinnors rättigheter. Det är ju vi med.

Men det är något som rimmar lite illa när någon alltid är lite för politiskt korrekt i sina åsikter, alltid ställer upp i media och ska "försvara" kvinnor. Vad än ämnet gäller. Det blir då mer en uppvisning i Birgittas förträfflighet än en aktion för kvinnors jämställdhet. Det skevar.

Och det var väl där skon klämde kom vi fram till, att hon och flera med henne alltid ställer kvinnan i offerposition. Vad det än gäller är det alltid synd om kvinnan. Och vad det än gäller tar hon den lättaste mest pk utgångspunkten och gör den till sin.

Det gör alla debatter hon är med i rätt tandlösa. Hon har sin fasta lite Hirdmanska uppfattning om världen där det inte finns plats för så mycket mer egentlingen än gängse uppfattning och sociala hierarki. Ingen plats för förnyeelse.

Så döm av min förvåning när jag nu känner mig stå på samma sida som Birgitta. Det jag däremot gillat med henne är ju hennes idoghet, att hon trots motstånd från sitt parti tar alla tillfällen att synas och höras. Jag tror hon har en arbetsmoral och karriärssikte många saknar. Hon vill göra gott. Det är inte alla som har det siktet med sitt politiska engagemang.

Jag tror tyvärr hon kommer göra ett utmärkt jobb för de blå, gravid eller ej. Mina polare håller med. Tyvärr, för oss, en utmärkt utlysning. Även om det håller henne borta från hemmaplan som en del av hennes egna verkar önska.

Stå på dig Birgitta, jag delar ditt förnamn och jag tror du kommer göra ett utmärkt jobb. Var nu inte ett offer utan på med ammningsbhn och in i Eu-korridorerna!

Linda Birgitta Papirnij

Skulle med bussen idag. Herrn före mej i kön sparkade föredömligt av sig snön på första trappsteget in till bussen. Jag gjorde det samma och hörde att påstigande efter mej gjorde det med. Tock, tock, tock med stövelspetsarna.

Jag blev faktiskt på lite gott humör av det här. Hur ofta tänker man inte, usch vad slaskigt och äckligt i bussen? Och så enkelt att åtgärda det, ett litet medmänskligt tock, tock, tock som sprider sig vidare i leden!

Gick på Konsum och hamnade efter en liten farbror med rullvagn. Han gick så sakta, vanligtvis brukar man ju bli galen av att ej få komma fram mellan raderna av konserver och mjölklitrar. Förmodligen var den stackars farbrorn själv medveten om detta och flyttade så snällt på sig.

Men nu var det så att idag hade jag tid på mej, ville bara kika lite på hyllorna. Så jag sa det till farbrorn, att det inte var nån fara. Han sprack upp i ett leeende och vi bytte några ord.

Så små saker, men ändå i kombination med solen pch den gnistrande snön gjorde det mig oerhört glad. Lite medmänsklighet som smittar av sig.

Att goda handlingar förder god karma fick jag bara bekräftat när ajg kom hem. Katterna pep ivrigt efter smaskismaski men när smaskismaskit kom på plats gnade de ändå en sekund att smita runt benen på matte. Det händer sällan före maten är uppäten!

Ja, nästan lika klockrent som när jag viftade förbi en buss och den stressade busschaffisen både vinkade och gjirde tummen upp. Slirigt var det och svårt för honom att bromsa, säkert försenad. Då hade jag tuuren att få gå bakom plogbilen hela vägen hem och slippa drivorna.

God karma säger jag bara!

Dricka vin!

För nåt år sen var mitt nyårsmotto att dricka mer vin. Och då inte att dricka mer mängdvis utan att pröva nya sorter. Det gick sådär.

Jag har visserligen provat en hel del nytt men det hjälper ju inte att köpa hem om man gör som jag med vinet!

Lilla Linda köper en flaska vitt. Då Linda har busiga katter väljer Linda att dricka ur låga färgade glas. Linda gör middag och häller upp vatten i ett glas och vin i ett. Linda dricker ett halvt glas vin och går för att fylla på vatten. I det färgade vinglaset! Det smakar inte gott. Så Linda häller ut och fyller på med nytt vin. Linda dricker ur halva glaset och gå för att fylla på vatten. I vinglaset, igen!

Linda blir sur och ställer undan vinflaskan. Den får gå bort av sig själv den närmsta tiden i kylskåpet.

Lilla Linda gör ett nytt försök: köper vitt vin igen. Ska ha en kompis på besök. Säger till kompisen att är det ok om vi kör på de små, färgade glasen? Jo, det är det. Linda och kompis dricker lite vin och äter mat. Kompisen ska fylla på vatten i glasen och fyller på i alla FYRA glasen!

Linda och kompis skrattar. Häller ut och försöker igen. Samma visa...vatten i vinglasen.

Kontentan blir att av två flaskor vin fick jag i mig ca 2 glas. Inte vidare ekonomiskt och inte klokare på om det var ett bra vin eller ej blev jag inte.

Idag har jag dock säkrat: köpt rött vin som ska hällas i absolut genomskinliga glas!

Ibland blir jag så arg på mina föräldrar, de åker till Ullared och handlar, de köper billiga kakor med vaniljkräm som smakar skit för att det är gjort med aromextrakt.

De är människor som kämpat sig genom livet. Allid hållit sig till "jantelgen" men ändå med en strävan att göra rätt för sig samt excelera och få det bra.

Nu råkar det vara så att min invandrarfarsa integrerat sig bra, kämpat hårt som arbetare trots sin dyslexi och inte bara arbetat utan även med framgång drivit företag. Som många andra från sin generation, med eller utan invandrarbakrgrund. Drivna, framåt arbetare helt enkelt.

De har försökt skörda framgången av sitt arbete, men de hamnar alltid mellan stolar. De är inte mångmiljonärer med stor förmögenhet, de är inte heller låginkomsttagare. De är helt enkelt de som drabbas hårdast av vår skatteföring oavsett vilket block man tilhör. På gott och ont är de ärliga och stolta skattebetalare.

De drabbas ochså hårt av de oskrivna lagar vi har. Man får inte vara för mer, man får inte vara för mycket. med andra ord: man ska vara vid sin läst.

De är de som lyckats kämpa sig upp från arbetarklass till medelklass. Iallafall vad gäller inkomsttrappan, inte socialt hierarkistkt. Där ska de fortfarande anse sig själva som arbetarklass. Mindre vetande, mindre värda.

Det är ju det vi har kämpat för. Det är ju det socialdemokratin går ut på. Lika rättigheter och möjligheter för alla. Nu börjar en stor del av vår befolkning närma sig medelklassen, oavsett om man har ett tjänstemannajobb eller är arbetare. Ingångslönen för en plåtslagare, som vi har brist på, är inte oansenlig. Men hon förväntas fortfarande stå ett steg tillbaka.

Det finns hundraelva studier i hundraelva ämnen som gör klart att för att vara en fungerande samhällsmedlem måse man även ha tillräckliga ekonomiska medel för att göra detta.

Nu är det i ropet att Mona Sahlin har i sin ägo en väska som kostar 6000kr. Ska man se till det arbete människan utfört och den lön hon har så ja, då borde hon väl köpt en dyrare väska? Nähej, var det hennes kompisar som köpt väskan? Hm , ptja då kan man ju tycka att det var ett snålt gäng. För hur öppen man är och hur väl man än vill, så umgås fortfarande folk främst i sin socialekonomiska hierarki. Jag tycker det var iaf snålt skramlat!

Som socialdemokrat måste man tydligen se ned på de som tjänar pengar. Råkar man hamna i detta att man tjänar pengar får man tydligen inte delta i samhället med sina inkomster. Man får varken nyttja eller bruka. Inte bidra.

Jag har mina egna priciper vad gäller ägande rätt, konsumption och kapitalism. Men i ett hållbart resonemag runt socialklass, ekonomisk klass oh blocktillhörighetm osv. måste väl så väl vanliga medborgare så väl som representater för ett parti eller en regering bruka sina pengar som de känner det bäst lämpligt?

Som barnskötare i rollen att fostra Sveriges framtid har jag en modest lön på ca 17500kr. Det är ett lågvattensmärke, men jag kan ju inte begära att Reinfelt ska stå upp och säga att han vill sänka sin lön till min nivå? Det vore en orimlighet både i anseende av arbetsinsats och profil utåt.

Då torde ju det samma gälla för socialdemokater? Väldigt många ställer sig emot att Göran Persson byggt sin "herrgård" och dessutom har boskap i området. Få reflekter på vilken roll han spelat, vilket arbete han i relation till sin lön utfört. Dessutom är han gift med en höginkomsttagare som haft chefspositioner. Skall dessa två likaväl som mina hårt arbetande föräldrar inte få skörda frukterna av sitt eget arbete? De är alla fyra socialdemokrater. De har alla fyra jobbat hårt.

De har nåt den position vi efterstävat: att folk ska ha en dräglig livsstandard, gärna över denna så att de kan bidra till samhället gärna som konsumeter av kvalitetsprodukter osv.

Men de tillåts ej göra detta!

Jag vill ha design, jag vill ha konst och jag vill ha kultur. Tyvärr så kostar detta pengar. Jag hoppas med flera fortsätter köpa snygga och dyra saker. jJag vill ha provokativa och nya saker. Det kan vi bara få om folk har råd att betala för det i dagens samhälle.

Inte minst så måse vi få folk att känna att de har rätt att ha de här sakerna.

Eller ska vi säga till Mona när hon bli statsminiser: Nej, du kan ej säga nej till din lön och arvode MEN du får fan inte heller spendera pengarna på dej själv, dina nära eller till samhällets välnytta? Våga ej köpa konst eller ett sommarhem i Spanien. Det får bara borgare göra, var vid din läst!

Varg eller inte varg? Det finns få ämnen som väcker så mycket känslor och ger upphov till så mycket dåliga liknelser i svensk media.
Som ofta när människor blir känslomässigt involverade har de svårt att skilja på fakta och åsikter.

Företrädare för jägare och landsortsbor såväl som forskaren och vargälskaren, alla är de djupt influerade av sina bilder och myter runt vargen. Sin kärlek eller sitt hat. För det verkar inte finnas något mellanting vad gäller vargen. Iallafall inte i media.

Debatten runt nyssens avskjutning av varg är igång. Mitt i vad som företer sig vara ett logiskt resonemang kommer fula påhopp och dåliga exempel utan dess like. "Då kan vi börja skjuta bilar i storstan då..." Det sänker hela debatten.

Det finns många sätt att förhålla sig till vargen på: som en viktig del i vår fauna, ett skadedjur eller ett direkt hot. Huvudsaken är att vi inte börjar få anledning att se det som ett djur på zoo.

När jag var yngre tyckte även jag att detta mytomspunna, rebelliska djur var skithäftigt. När jag lärde mig mer om det blev jag mindre intresserad av vargen som nåt slags symbol för det mörka mytomspunna eller som någon skogens rebell. Det blev ett djur bland många andra. Men dess speciella situation höll kvar intresset.

Polemiken står ofta mellan oinsatta stostadsbor som aldrig rörs av problematiken eller den oro folk kan känna av att ha en varg strykandes runt hörnet. En oro man måste ta på allvar även om den ej är helt befogad. Landsortsbor och jägare utmålas ofta som intoleranta och mindre vetande.

Sveriges jägare är dock inte ignoranta eller outbildade i frågan, de är ofta mycket engagerade och kan sin skog och mark utan och innan. De är oftast inte heller några blodtörstiga slaktare utan jagar utefter de premisser som finns. Jakt för föda, jakt för att hålla vissa bestånd i shakt och ta hand om sin skog. Naturligtvis bland dessa finns det starka förespråkare både för och emot vargen. Själv var jag på mitt första varg-seminarium -94.

Avskjutning sker ju sällan för att skogen får för mycket djur, utan för att människan är den dominerande arten och för att vi ska kunna ha en fungerande infratruktur osv.

Vargens mytstämpel ligger dock kvar. Medan varg och björn ökat i vårt land går ryktena: vem har sett en varg, vems hund har blivit riven, har någon skjutit en? Man ser i dagligt tal rätt illa på vargen. Däremot är det alltid svårt att få reda på vem det egentligen var som såg vargen, ingen har namn på han vars hund revs.
Inte sedan 1800-talet har en månniska blivt allvarligt attakerad av en varg. Och den vargen hade rabies.

Människan har alltid haft ett behov av att utse en fiende, någon att förhålla oss till. Vargen, vars nuvarande naman bygger på fornnodiskans ord för våldsverkare, är en utmärkt sådan. Man riktigt märker hur landsortsbor älskar att tala om vargens farlighet, rovdjuret från den mörka skogen. Medan storstadsbon förhärligar den och känner sig smått heliga när de framhåller hur mycket de tycker om vargen. I verkligheten är vargen ett rovdjur man ska ha respekt för och ej uppmuntra att komma närmare. Vare sig man gillar den eller ej! En skygg varg är en bra varg.

Männsikor på landsorten löper i stort med noll risk att bli attackerade av varg, men oroskänslan det ger att eventuellt ha en varg om knuten gör att många vill ha bort vargen. Helst före något händer. Det blir upp till samhället att se till att dessa barriärer mellan natur och civilisation hålls främst baserat på obefogad rädsla. det kan liknas vid hur vi som bor i stan t ex. efterfrågar upplysta gångvägar mellan hemmet och de kollektiva färdmedlen för att känna oss trygga. Trots att detta ej direkt minskar brott eller vi enligt statistik inte riskerar att utsättas för mer brott än de som bor på landet, ingjuter detta en trygghetskänsla i oss. En månne falsk trygghetskänsla, men en illusion vi behöver.

Men det finns reella anledningar till att hålla nedan vargbeståndet. För samerna har även en liten vargstam varit ett aber, den någorlunda stora vargstam vi har nu innebär stora inkomstförluster. Nu har även de med tamboskap drabbats. Detta i mycket för att vi i Sverige haft få naturliga fiender till dessa. Dags för bönderna att skydda sina produkter tycker jag. Vargar hoppar högt, vargar gnager sig igenom barriärer, men vargar lär sig även de respektera ett elstängsel.

För det kostar att ha varg i vårt land. Det är ett som är klart. Avskjutning ska ske, men relevant sådan. Det kostar att bygga viltstängsel för såväl snälla små rådjur som stora stygga vargar. Det kostar att betala pengar för rivet eller slaget boskap.

Svenska vargstammen anses ha alldeles för liten genbank att blanda vidare på. Därför är avskjutningen som skett olämplig. Näst in till oförsvarlig. Nytt genetiskt material, alltså nya vargar, bör introduceras. Men för att detta ska ske måste vi även bli av med en del varg. Det gör sig liksom inte att huvudlöst skjuta av såväl genetiskt defekta som välmående djur, urskiljning måste ske. Annars är de skattepengar som avsatts för skogsvård, forskning och nyinplantering pengar i havet.

Vargen känner inte heller några landsgränsr och även om den håller sig till sitt revir måste den ibland knalla loss lite. har vi tur kanske vargen fixar biffen själv. Snart kanske det kommer lite nytt genetisk material invandrande och säger stratvojtje eller god tur!

Svaret på rubriken är såklart: NEJ. Veckans händelser säger mej att där fionns ej kompetens eller resurser att ta hand om de djur som redn finns där...

----

Nu är jag ej expert på varg kanske behövs det mer än elstängsel, kanske måste vi tillslut skjuta av allihop om de blir för degenererade, vad vet jag. Att söka fakta på nätet om vargen är inte heller helt lätt, jag misstror starkt uppgifter på hur många hundar som tagits av varg och så vidare. Vargen är ett djur som engagerar som sagt...

Det finns bara 30-40 individer kvar av denna underart till leoparden. Den är kanske inte lika flashig som en tiger men nästan. Skänk en peng för att rädda amurleoparden till organisationen nedan. De är legitima och driver ALTA amur leopard and tiger alliance och främst -amur leopard conservation!

http://www.amur-leopard.org/

Dessa t ex samarbetar med ALTA.

http://parkenzoo.se/Djuren/asien/amurleopard/

Amurleoparden trivs i sitt kalla och karga område på gränsen mellan Kina och Ryssland. Den älskar att pulsa i snö och äter allt från skalbaggar och uppåt, så nog är den en överlevare!

Leopardens största hot är människan som tjuvskjuter inte bara leoparder utan även dess föda.

I övrigt vill jag gärna ha tips på organisationer som inte bara stöder räddandet av ett djur, men kanske en hel familj eller utrotade djur inom ett visst område.

Tyvärr är det ofta är så att de mest flashiga eller mediavänliga djuren som tigern eller isbjörnen är vad som uppmärksammas. Medan det finns många utrotningshotade djurarter som ej får den mediaexponering som krävs för att få till den hjälp som behövs. Vilket jag kan tycka är oansvarigt av många av de mediaprofiler, naturfotografer och så vidare som syns i anknytning till dessa, visserligen fantastiska, men ej lika angeläget som t ex amurleoparden.

Frågan är bara hur man får folk intresserade i att rädda okända tusenfotingar och mindre trevliga myggarter....

Äntligen kommer man få köpa sprit på caféer. Det kommer underlätta mycket då man är i ett sällskap där inte alla dricker alkohol tror jag, Snarare än göra så att fler dricker mer.

I Sverige har vi en rätt stark spritkultur, man ska dricka liksom. Om man inte gör det är man konstig. En generalisering naturligtvis, men visst är vi många som fått frågan "ska du inte ha nåt mer?" och krävts på en förklaring. Tänk då på de som får frågan "ska du inte ha nåt alls?". "Nej, tack jag tycker inte det smakar gott". På nåt vis är den anledning för vissa aldrig god nog. Det måste nästan vara nåt fel på denna spritvägrande person, han eller hon måste ha någon hund begraven.

Det är väldigt uppdelat i Sverige hur vi går ut. Antingen tar man en fika efter jobbet eller så går man ut lite senare på kvällen och det brukar innefatta att man ska dricka sprit. Det är sällan vi har möjlighet att samlas på ett uteställe, gärna direkt efter jobbet och ha valriheten att välja vad vi vill dricka. Det är även sällan man säger ska vi gå ut ikväll och ta en kaffe?

Detta inte för att det inte går, utan mer pga hur våra uteställen är upplagda. Det är antingen, fik, restaurang eller pubinramning. Man brukar ju säga att man betalar för atmosfären när man går ut, och lite så är det väl att inte bara sällskapet utan även stället avgör vad man gör där.

Ofta talar vi om vad härligt det skulle vara att ha det som i Spanien eller på kontinenten. Att slinka in på ett ställe efter jobbet, ta ett glas vin alt en latte, äta något litet och träffa vänner. Tänk om vi kunde ha det så. Det är klart att vi kan, det finns ingen lag som säger att vi inte kan men det finns få uteställen som har detta upplägg.

Tidigare var Tabacco i Gamla stan ett av de få ställen det kändes rätt och avslappnat att gå till vare sig den ena ville ta en kaffe, jag ett glas vin eller man ville äta mat. Där fanns allt liksom i en välkomnande atmosfär och det var okej att ta det man kände för.

Nu börjar det dyka upp fler liknande ställen och jag ser det bara som ett plus att man kommer att få beställa alkoholhaltigt även på caféer. Kravet på lagad mat borde ju även gälla sallader och paj. Däremot är det bra att man inte kan köpa en bira av grillköket. Kan bli lite för mycket av det goda.

För några år sedan migrerade uttrycket "after work" till Sverige ungefär samtidigt som "kick off". För många innefattar det ett litet tillägg, "gå ut och ta en after work". Det är då synonymt med att "gå ut och ta en öl". Och ofta blir det mer än en. Inget fel i det, jag tycker det både är kul och gott att dricka alkoholhaltiga drycker. Däremot tycker jag inte att det är coolt att dricka. Men jag är nog ej unik som tycker om att träffas ute, prata av mig lite om veckan som varit, och då gärna i en atmosfär där det känns okej både att dricka och inte.

Jag hoppas detta även medför att det ska bli lättare att få sig en kopp kaffe på krogen. Vet inte hur många gånger jag stått och trilskats med en bartender för att kunna beställa just en slät kopp kaffe: Har det dessutom varit på irlänsk pub där de definitivt serverar Irish coffee så har man blivit än mer enveten. Inte bara att personalen möjligtvis har en kaffebryggare på där bakom disken till sig själva, de har definitivt kaffe för att kunna göra sina drinkar! Ge mej kaffe nu!

Så hoppas detta medför att även utbudet på krogarna och öppenheten för vad man "får" dricka när man är ute ökar. Med andra ord sagt: det blir inte större valfrihet och fler bostäder av att man säljer ut. utan för att man bygger nytt;)

Upptäcker att en bekant till mej som tycker att barnaga är okej har blivit gudfar. Tycker detta är djupt oroande. Det betyder ju att föräldrarna till barnet även de tycker det är okej att slå barn. Eller så kommer de få ett grymt uppvaknande.

Blev rätt så chockad själv när jag upptäckte att personen ifråga tyckte det var helt okej att slå barn med motiveringen "när de är i en viss ålder förstår de ju inte ändå vad man säger".

Ställningstagandet dök upp i en diskussion om hur individens demokratiska rättigheter, enligt min bekant skulle ha inskränkts under det sista årtiondet. Däremot tyckte han det var bra att vissa rättigheter hade givits åter. Hans exempel var då att man i Australien skall ha infört lag mot barnaga men avskaffat den igen för att det inte funkade. Individen hade så fått tillbaka en rättighet. Att själv göra med sin familj som man ville. Alltså slå barn, och det var bra.

Tog ett par minuter före jag fick in detta i skallen och jag minns orden som föll efteråt som om det var igår. Vissa saker glömmer man bara inte. Jag var ju tvungen att fråga om han verkligen menade vad han sa. Och jo, han tyckte det var helt okej att slå barn. Inte bara en örfil utan stryk om det behövdes. Han menade inte bara att ta tag i ett barn eller hålla i det. Utan slå.

Du menar alltså att man ska slå ett barn som inte lyder? frågade jag.
Ja, var det korta svaret.
Du tror inte man kan förklara för barnet vad som är rätt och fel?
Nej, när de är i en viss ålder förstår de ju ändå inte vad man säger, svarade han.

Vilket gjorde mig än mer förbryllad. Han menade alltså att det var främst de riktigt små barnen som man skulle slå? Jag frågade om hans själv blivit slagen som barn?
Nej, inte vad jag är medveten om iallafall, sa han då.

Jag insåg också snabbt att vissa frågor kan man inte diskutera, är en människa t ex uttalat rasist är det ingen idé att ge sig in i diskussion. Jag valde istället att säga att även små barn kan förstå om man förklarar med ord de förstår. Om ett barn gör något som ej är önskvärt t ex. försöker sticka fingrarna i en kontakt kan man visa på att detta ej är bra och ge dem ett alternativ till något roligare att göra. Att bara förbjuda är sällan speciellt effektivt och ska man lägga på aga på det rent förkastligt. Vilket barn har utvecklats till en tänkande, kännande, lycklig människa efter det?

Naturligtvis är synen på olika former av kroppskontakt och ordväxlingar olika i olika kulturer och vilka effekter de får inbyggda i dessa strukturer, men i min värld är barnaga inte bara enlig lag förbjuden utan kontraproduktivt och inget jag vill vara en del av. Naturligtvis ändrades min syn på min bekant, men gjorde även att jag såg honom lite klarare i andra frågor jag inte riktigt fått ihop tidigare.

En annan klok bekant sa: "där förståndet tar slut tar nävarna vid". Det är så sant, jag förstår fortfarande inte var min bekants ställningstagande kommer ifrån. Han har själv ingen erfarenhet av barn, har få i bekantskapskretsen, har aldrig jobbat med barn och har enligt egen utsago aldrig blivit slagen av sina föräldrar.

Min andra bekant funderade även vidare på ämnet: Men var är hans gräns? tycker han att man ska slå kvinnor som ej lyder med?, eller djur eller vem som helst? Varför ser han våld som en lösning?

Jag vet inte, sa jag för jag har inte orkat tänka vidare på den saken. Än mindre fråga om den. Jag hoppas bara att han får umgås rejält med sitt gudbarn, helst med andra vuxna närvarande, och inse att det finns andra vägar att gå än att slå människor till lydnad.

För tyvärr hade hans ställningstagande inget med demokratiska rättigheter att göra i denna fråga, han tyckte helt enkelt det var okej att slå små människor som ej lyder. Ibland önskar man nästan att man inte frågade så raka frågor som man gör, men jag är ändå tacksam för att jag fick reda på detta. Vill tillägga att min bekant är etnisk svensk.

Klimathotet är påhittat! Det är tyvärr sant. Under en längre tidsperiod kommer landmassorna höjas, klimatet kommer att bli varmare och detta kommer att förändra både djur och växtlivs förutsättningar. Det kan ingen förneka och människan är den som tydligast bidrar till att påskynda dessa förändringar.
Däremot finns det mer pressande hot för miljön nu som ej adresseras. Som är ett resultat i direkt anslutning till männiksans göra. Flera av dessa göms i bara formuleringen av, och det utsedda fokuset för Klimatkonferensen.

Människan är en biologisk varelse bland många. Men den enda varelsen som tillskrivit sig ett samvete och en förmåga att systematiskt förändra sin omgivning för att detta skall främja rasen, snarare än anpassa sig till naturen och förfina sitt levnadsätt utefter naturens förutsättningar. Det finns inget annat djur som gjort så stora förändringar i miljön som människan. Jag har iaf ej sett några gaseller lägga asfalt, bygga förskolor eller hitta på vätebomber.

Klimathotet är något som är lättsålt, det relaterar direkt till människan och människans moderna utveckling. Hur många vill ej blicka tillbaka och säga att det var bättre förr, säga att se vad industraliseringen ställt till med? Ska vi fortsätta konsumera som vi gör idag, med en plastförpackning till varje ostbit, en plastpåse till varje knippa tomater, en pet-flaska till varje cola. Ja, då håller det inte. Vare sig vi pantar in våra flaskor eller ej. Åker kommunalt eller tar bil.

Det värsta vi kan göra är att se tillbaka över en kort tidsperiod. T ex så var den kallaste perioden på flera hundra år i Sverige mellan 1940-1980-talet. Helt utan männisakns påverkan. Den varmaste skall ha varit på medeltiden då det växte vindruvor i Sverige, även det utan människans påverkan. Denna historielöshet är förödande då vi ska ta till oss information om stundande klimat eller miljöhot. Den färgar även starkt hur vi reagerar när vi ska agera runt dessa. Vi ser för kortsiktigt tillbaka och är allt för färgade av våra egna upplevelser. Ett aber även för vetenskapsmän, som ju i slutändan även de är människor.

Klimatets förändringar på kort och lång sikt har under årtionden kartlagts. Inte förrän för ca 20 år sedan började man få gehör för frågan. Men tyvärr hade de forskare vars resultat lyftes upp i början på 90-talet inte helt rent mjöl i påsen, de var köpta av amerikanska storbolag. De kom fram till att människan inte hade nån påverkan på klimatet. De hade fel, såklart. Hur skulle en population så stor som den mänskliga rasen med alla dess tekniska uppfinningar inte kunna ha nån påverkan? Numer florerar diverse rapporter, en del som vi fått veta något saltade. Något för lättsålda. En amerikansk politiker gick på dessa. Bra att han gjorde det tycker jag trots allt. Hände det iallafall något. Ibland är det bra att inte sanningen helt segrar...

Och i sanning personligen hade jag riskerat mitt anseende som forskare. Personligen hade jag ansett att det sk klimathotet var viktigare att adressera än att upprätthålla någon vetenskaplig etikett. Jag hade rejält saltat mina resultat jag med med andra ord. Styrd av den männskliga girigheten som de där danskarna eller av det där samvetet vi männiksor tillskrivit oss.

Klimtet kommer som sagt förändras, det kommer ske fortare med människans medverkan. Men det är inte det mest pressande hotet. Det finns många fler mindre lättsålda problem. Dessa göms tyvärr i Klimatkonferensens utformning, hade kunnat få genomslagskraft och funnit globala såväl som bilaterala lösningar som kunnat göra förändring på lokal såväl som global nivå med riktade insatser. Låt mej ge ett exempel:

Jag tror jag tror jag sett 3-4 dokumentärer de senaste månaderna som handlar om den senaste upptäckten: Att våra hav och vattendrag är fyllda av plastpartiklar. Jag har suttit timme ut och timme in och bara förundrats. Förundrats över att detta är en nyhet, förundrats över att man förvånas över att viss plast löser upp sig och havet blir fyllt av giftiga kemiska ämnen, förundrats över att man redan dragit slutsatsen att man inte kan göra något åt det.

Hur svårt kan det vara? Hur kostsamt kan det vara? Hur mycket vinner vi på att försöka? Här hade en global konsensus kunnat skapa lokala lösningar om ämnet tagits upp. (Vilket enligt mina antecknignar ej gjorts, jag kan ha fel.) De frågor som togs upp på Klimatkonferensen hade i mycket att göra med industirella utsläpp. Industirer måst man ha vare sig man är ett i-land eller ett u-land. Förändringar som rör den ekonomiska utvecklingen och människors önskan efter en bättre livsstandard är svåra att lösa. Speciellt då lösningarna tenderar att vara orättvist föredelade angående de åtaganden som förväntas och de eventuella fördelar en enskild stat kan erfara av det osäkra, framtida resultatet. Konferensen valde alltså att koncentera sig på det mest svårlösta. För en välutvecklad industristat som Sverige hade en anpassning understödd av staten genomförd av näringslivet till att  tex minimera plastrester i våra vatten på såväl "plastbits"- som molekylärnivå kunnat vara genomförbar.

Det som är lättsålt kan ge resultat. Det kan bli så att människan nu tar sitt ansvar ut ur floskelstadiet och verkligen tänker om. Inser att det är mer än att köpa en fadderisbjörn som skall till. Men det blir mycket lätt så att vi förenklar och köper oss fria.

Vi köper miljövänligare glödlampor, återvinner ett batteri här och där. Men i stort fortsätter vi leva våra liv som förr.

Precis som det känns gott i hjärtat att köpa sig fri genom att donera en hundring till en fadderisbjörn. Lika lätt är det att sedan ej engagera sig. Det är svårare att få folk att donera pengar till den långt mer utsatta amurleoparden än till en mäktig isbjörn eller tiger. Av amurleoparden finns bara ca 30 exemplar kvar ute i det fria. Det ser inte ljust ut. Problemet med att rädda amurleoparder eller utsatta hjortsjur i tropikerna är att vi inte har några bilder av dessa. Inga fantastiska dokumentärer eller fabler att binda dem samman med.

Vi har inga katastroffilmer gjorda med plastpartiklar i våra vatten eller världssäljande gosedjur ala "Simba" med det lilla tropiska hjortdjuret. Vi vet inte ens om att de finns. De säljer inte helt enkelt.

Därför anser jag det vara våra folkvalda politikers uppgift på nationell som lokal nivå att i denna som i många andra frågor inte alltid haka på det mest populära. Var pålästa, var djärva och våga ta ställning för vad som är trängande nu.

Ps. Ibland blir ju våra goda insatser så fel: köp definitivt INTE en get i donation till jul!!!!

Jag vill bli hemmafru. Det är sant. Jag ser fram emot att vara hemma i flera år med mina barn. Jag vill då ta hand om hela hemmet. Det ska vara jag som tvättar, stryker, lagar matlådor och skottar uppfarten. Jag som är pedagogisk med barnen och drar igång lekträffar med grannungarna. Åker till bilverkstan med bilen och svär över att värmefläkten ej fungerar.

Betala räkningarna delar vi på, bestämma vart semesterresan ska gå eller om det ska byggas ny altan delar vi på. Men det är jag som arbetar i hemmet. Middagen ska stå på bordet och ungarna ska ha plockat undan sina leksaker- om inte jag lekt med dem, då plockar jag själv. Läxläsning och kvällsbestyr delar vi på.

Naturligtvis är det jag som när ungarna blivit gamla nog att vistas på förskola ägnar förmiddagstimmarna åt politiska inlägg och ett och annat nämndsammanträde. Får jag helt som jag vill så är jag även fri flera kvällar under hela resans gång, då det är jag som går ut med mina tjejkompisar, går på kul föreläsningar och påstår att jag vill åka och träna fast jag bara äter ostbågar i garaget.

Naturligtvis tar min karl ut pappaledigheten, har vi chans tar han även ut mer ledighet. Vill han vara hemma heltid får han vara det, förutsatt att han också gör allt ovan. Jag vill inte komma hem till uttråkade ungar och ett stökigt hem. Är han bara hemma så vill mamma åka på språkresa och har en viktig konfa på g så det funkar utmärkt. Vi ser till att pengarna räcker för dagen, några krav på att jag ska stanna hemma för att han tjänar mer och vi ska köpa marimekkogardiner, ha dubbelcarport och åka till Thailand finns inte.

Vi inser båda att så mycket frikvällar blir det ju inte, vi inser att vill vi leva harmoniskt så kan vi inte ha ett socialt liv, heltidsjobb med karrärslykta, glada barn, lyxsemestrar och en miljon på banken på samma gång.

Däremot känner vi oss äventyrliga så skaffar vi en gård på landet, prövar ha höns eller får. Men inser snart att vi hellre åker på skidsemester och lämnar ungarna hos svärföräldrarna för vi båda ska få lite egentid. Att visst är skogen härlig, men vi bor hellre närmre en tunnelbanestation.

Men något vi ej gör avkall på det är att ta hand om hemmet är ett arbete, att vara där för sina barn är ett arbete. Vem av oss det än är som är hemma eller kommer hem på kvällen ska detta arbete ej förringas. Ej heller ses som "jag är ledig från jobbet i ett halvår - tre år". Det är nine to five som gäller. Och det är jäkligt svårt att genomföra.

Allt från samhället i stort till våra konventioner och egna uppfattningar sätter parametrarna för hur vi ska leva, vad som egentligen händer i våra hem. Om det nu blir nån jämställdhet eller ej. Det är svårt bara utifrån mitt kön, råkar vara kvinna, att få gehör för detta. Jo, jag vill vara hemmafru. Hellre hemma heltid och ansvar för allt än en hattande karriärskvinna som håller fast vid att "jo, vi delar på allt" medan jag förgås av alla måsten och gör det mesta själv.

Så låter detta intressant är det bara att du köper ett hus och tatuerar mitt namn över bröstet så är jag din. Tills dess slåss jag mot allt vad "vara-hemma-bidrag" och vad det heter är.  Samt hyllar den svenska förskolan som är det bästa alternativet mot ovan.

Det krullar sig i skinnet då folk nämner "kvinnliga ledarskapsegenskaper".
Ett manligt ledarskap skall vara att vara rak och bestämd och ett kvinnligt att vara mer diskuterande och lyssnanade. Jag vänder mig mot att detta skulle vara några speciellt kvinnliga egenskaper.

Däremot tycker jag det är bra egenskaper då ett nytt, modernt ledarskapsideal växer fram. Ett ledarskap som är styrt av nödvändighet i ett samhälle i utveckling. Så som utveckling alltid sker på gott och ont.

Det är svårt att skilja på vad som skulle vara tillskrivna epitet utefter våra kön eller sk genus, vad som är kulturellt betingat eller om månne något annat genetiskt.

Män ska bara kunna göra en sak i taget- kvinnor kan göra flera. Män pekar med hela handen och bestämmer vad folk ska göra- kvinnor diskuterar och frågar efter förslag.

Det är väl rätt vanligt att den som är i en maktposition är den som säger vad som ska göras och den som är i underläge kommer med invändningar?

Vare sig vi snackar kung och undersåte eller chef och medarbetare. Eller varför inte när ditt barn inte vill gå till skolan.

Du säger: Du ska gå till skolan.

Barnet säger: Men jag är nog lite förkyld...

Du: Nej, jag vet att du har prov idag. Du ska gå.

Barnet: Men känn är jag inte lite varm?

Det är väl knappast fråga om kön här utan maktpositioner. Den som är i underläge försöker förhandla och den som är chef bestämmer. Något förenklat men belysande.

Alla vet att kvinnor är dominerande som lärare i de lägre skolåldrarna och jag kan säga att jag diskuterar mej inte fram till att en klass 10-åringar ska sätta sig ned efter rasten. De SKA sättta sig ned. Då torde merparten av Sveriges lärarkår vara män eller kvinnor med mycket manliga ledaregenskaper om detta skulle gå ihop!

Genom tiderna har män varit de främsta ledarna. En och annan drottning har funnits. Dessa har lett sina länder med stor framgång, däremot inte mindre blodig. Deras egna intentioner såväl som landets politiska situation, maktens uppbyggnad har självklart spelat in. Trots detta har kvinnor dock blivit kända för att kämpa för fred. Ett kvinnligt drag? Nej snarare så att detta politiska område inte varit intressant i den manliga sfären och således stått till förfogande för de barnabärande kvinnorna att slå sig in på. Passande för de kvinnliga förtecknen...veka och känsliga.

Kvinnor i ledarskapspositioner blir ofta anklagade för att bli "för-manligade", kan det inte bara vara så att de axlar sin chefsposition?  Som oftast bygger på företagets tidigare struktur, som naturligtvis kan bygga på sk. manliga maktstrukturer. Men att en chef vilken den är måste vara klar och tydlig. Måste leda sin grupp och faktiskt inte bara går att välta?

Så fram för lyssnande, diskuterande chefer som tar beslut -men våga inte kalla de två första epiteten kvinnliga. På en arbetsmarkand där de anställda fåt mer makt är mer delaktiga är jag dock helt på med att kalla dem moderna ledarskapsegenskaper.

Vill bara tacka alla goda vänner för att ni finns! Det har varit en fikafylld och snacksalig vecka som definitivt lyft höstmörkret och spritt värme och härliga höstvindar!

Mysiga stunder över latte där diskussionerna varit höga som låga och alltid lockat till skratt. Reflektioner över allt från livets krokiga vändningar till höstens mode. Hjärtan som tömts över bägare som tömts på mindre glamorösa barer. Shoppingstråk som uratat i ett stort flabb, inte alltid över vad konstiga kläder det finns, utan hur tråkiga kläder det finns. Eller vad som eg skulle definiera oss i modevärlden- NADA!;)

Lyckan över att bli bjuden på potatismos med apelin- och vitlökssås och smörja kråset med tankar som far såväl till Usa som till Kina. Hjälpa en kompis komma ut i dejtingvärlden och än en gång bli spöad i Geni.

Hemskt ledsen att jag sa nej till en rolig utekväll i glatt gemäng, men ibland räcker ej tiden till. Nu är det ladda för en ny härlig söndag där afternoon- tea med hembakta scones står på schemat, sällskapet ej att förakta! Samt en valkonfaträff där jag är säker på att jag kommer träffa trrevliga och kompetenta kamrater.

Som sagt: tack för att ni finns, att ni står ut med mej och tack för att ni förgyller min vardag:)

Vill bara tacka alla goda vänner för att ni finns! Det har varit en fikafylld och snacksalig vecka som definitivt lyft höstmörkret och spritt värme och härliga höstvindar!

Mysiga stunder över latte där diskussionerna varit höga som låga och alltid lockat till skratt. Reflektioner över allt från livets krokiga vändningar till höstens mode. Hjärtan som tömts över bägare som tömts på mindre glamorösa barer. Shoppingstråk som uratat i ett stort flabb, inte alltid över vad konstiga kläder det finns, utan hur tråkiga kläder det finns. Eller vad som eg skulle definiera oss i modevärlden- NADA!;)

Lyckan över att bli bjuden på potatismos med apelin- och vitlökssås och smörja kråset med tankar som far såväl till Usa som till Kina. Hjälpa en kompis komma ut i dejtingvärlden och än en gång bli spöad i Geni.

Hemskt ledsen att jag sa nej till en rolig utekväll i glatt gemäng, men ibland räcker ej tiden till. Nu är det ladda för en ny härlig söndag där afternoon- tea med hembakta scones står på schemat, sällskapet ej att förakta! Samt en valkonfaträff där jag är säker på att jag kommer träffa trrevliga och kompetenta kamrater.

Som sagt: tack för att ni finns, att ni står ut med mej och tack för att ni förgyller min vardag:)

Hm, har alltid undrat hur man hinner jobba heltid som riksdagsman, öppna advokatbyrå, jobba ideellt, ha fyra barn och skriva en bok samtidigt.

Logistiken går inte riktigt ihop. När sover man, när äter man, när tar man hand om dessa fyra barn? Hur hinner man till alla sina möten?     Är det kanske möjligt om man sätter en raket på ryggen och pumpar blodet fullt intravenöst med koffein för att hålla sig vaken?

Möjligtvis, men hur mår man då som människa?

Och varför i allsindar spelar man in en reklamfilm för en deckare i plenisalen? Vem går till sin arbetsplats för att göra reklam för sitt extraknäck?

Hur som haver, jag har alltid ställt mig frågande till detta och undrat varför inte media eller vårt eget parti reagerat. Nu är det bara att hoppas att media fortsätter behandla den lille fartblinde Bodström lika snällt som de gjort hittills.

Jäkligt dålig reklam är detta. Men det var väl bara en tidsfråga före det sprack. Skulle vara så skönt om Bodström bara kunde säga: Jo, men jag har haft så mycket att göra att jag glömt lämna in rätt anledning till kvittningsmannen. Jag har jobbat för mycket och lärt mig min läxa, jag var inte ute efter några extrapengar. Jag vill ta ansvar och ska bättra mej.

Snälla nån, ska det vara så svårt att göra rätt ifrån sig?

Ett litet tillägg: Hur har man mage att stå i tv och säga att "jamen, de vet att jag är advokat". Kan man verkligen välja och vraka så mellan sina arbetsuppgifter?

Då skulle jag kunna bli riksdagskvinna och dubbeljobba som barnskötare två dagar i veckan och säga att: "jamen, det är ju bättre att jag jobbar som barnskötare än besöker förskolor. Det är en del av mitt politiska uppdrag", som Bodström säger. Sen tar jag naturligtvis betalt för båda jobben.

Vilken bild av verkligehten har de här människorna? Hur mycket mygel får förekomma, hur svårt ska det vara att sjukskriva sig korrekt eller ta sina arbetsuppgifter på allvar? Och vilken verklighet lever jag i?

Den där tiden för när jag kan gå till banken, vara ledig för att gå till tandläkaren eller vem som anses vara en nog närstående släkting för att jag ska kunna gå till begravningen är strängt reglerad och beror på fack och arbetskår.

Skicka mig genast till Bodströms fack och ge mej hans jobb. Jag lovar jag ska vara där minst 25% av tiden.

Tänkte jag skulle hitta på ett bra sökord så folk hittar till bloggen. Nåt helt oväntat. Då dök namnet Kunigunda upp i skallen. Det brukar min käre far alltid säga. Varför vet jag inte, han bara säger det i nåt sammanhang och skrattar....

Kunigunda var ett namn i den svenska kalendern fram till 1901. Det finns tre historiska Kunigundor och det enda de gjorde i stort var att gifta sig med inflytelserika män, typ kungar och vara riktigt froma. Kunigunda är även en av huvudfigurerna i Voltaires Candide, vilket borde vara hans referens. Jag har fortfarande ingen aning om varför min far tycker att det är ett så roligt namn/ord. Eller vad det innebär för honom.

Möjligtvis att han tror att det innebär en ful, liderlig och jobbig kärring. För han använder det typ "som en riktig Kunigunda".

Däremot kom jag på att hur far fetched som reklam-sökord detta ändå är så har iaf jag en referens till ordet.

Gör det gärna till er egen referens: www.kunigunda.se

Finfina saker!

Anna Anka har rätt! Hur många kvinnor får inte ta den skraltiga bilen, eller åka kommunalt, för att mannen ska ha den nya, dyra bilen. Hur många kvinnor stannar inte hemma och tar hand om sjuka barn för att mannens arbete värderas högst och ger mer stålar. Hur många kvinnor gör inte grovjobbet där hemma medan mannen ser på tv, för det går ju så mycket fortare om de gör det själva. Hur många kvinnor går inte ned på knä varje morgon just för, ni gissade det, husfridens skull.

Om nu Anna Anka valt att gifta sig med en äldre, rikare man för att få lite mer i utbyte för sina tjänster är det väl bara att applådera hennes något smartare val. Och applådera att hon är så ärlig om saken. Vågar du vara så ärlig om din situation?

Så gick han och blev skittråkig. Det gick snabbt. Inte helt förvånande. Killen som startade den enskilda facebook-grupp som fått störst uppmärksamhet i Sverige. Uppropet för Riccardo Campogiani som resulterade i en gigantisk manifestation.

Anton Abele är säkert en skittrevlig, kul kille men kvart i sju tisdag morgon sitter han i tv4s morgonstudio i svart kavaj och vit skjorta, lagom med vax i håret. Banne mej om det inte är en hel kostym? Bredvid sitter Gustav Fridolin, på sin tid Sveriges yngste riksdagsledamot. Iförd ledig rutig skjorta, passande grön för hans partival.

Anton förklarar att han vill in i "den riktiga politiken", han vill sitta riksdagen därför har han valt ett parti.

Jag kommer inte ihåg vad han brinner för, vad som driver honom. Men lägger gott märke till att han redan börjat lägga sig till med gångbar retorik. Ingrodd, tråkig och invecklad retorik. Iallafall att dömma av hans tungvrickningar. Än så länge är det charmigt.

Men vem vill lyssna på honom om han förvandlas till en liten gubbe? Kanske hans valda parti men inte de som det valda partiet tror han ska vara språkrör för och nå. De unga i Antons ålder. Och vilken connection med dem kommer han ha om han förvandlas till en medelålders proffspolitiker? Ni vet en sån som varken säger bu eller bä men bladdrar en massa ord. En sån som försvinner i mängden i sin mörka kostym.

Tyvärr har Anton valt fel parti i mina ögon, moderaterna. Men han vekar ha gjort ett grundligt arbete i sitt val av parti och det är att applådera. Han verkar även bra på att lära sig saker utantill då han kan citera från deras partiprogram. Än har de ej hört av sig till honom. Vilket de givetvis borde, för det är ingen dum kille. Eller farbror...

Nä, kom igen Anton. Sätt på dej knallrosa stekarskjorta, obcent dyra glajjor och bruna läderskor från Gucci. Våga vara lite smaklös och ung, ta en soldusch och låt håret bada i salongsprodukter. Lev lite, spara din fantastiska förmåga att lära dig saker utantill till dina juridikstudier eller vad du kan hålla på med. Forma din egen uppfattning och ditt eget språk inom politiken. Bli inte en i mängden av nästa generations intetsägande gubbifierade och gummofierade karriärspolitiker

Och när du gjort detta kom över till rätt sida. May the force be with you.

Scannar igenom dagens debttartikel i DN. Det ska man ju göra, det är en fin tidning. En tidning med mkt papper som kommer som ett ångestpaket på mitt golv varje morgon. Måste läsa, får inte slösa all den fina skogen...

Några kära sossar vill ge oss en ny politik. Pengar är utgångspunkten.

"En industriarbetare har mer pengar kvar i plånboken och högre marginaler än en tjänsteman i Stockholm. Så suddas klassbegreppet ut."

Detta att pengar suddar ut klassbegreppen och denna, något förvånade ton, som skribenterna nämner två yrkesgruppers lönesättning i - det förvånar mej!

Vi behöver gemene man sudda ut den förutfattade meningen att en tjänsteman av nån slags hävd skall ha mer pengar i lönekuvertet än en kroppsarbetande. Lönekuvert förresten, är det ordet ens gångbart längre. Hur många får sin lön i ett kuvert nuförtiden?

Vi kan inte fortsätta att värdera klass, klasskampen, människor eller deras arbetslivserfarenhet eller arbeten efter hur mycket pengar de ger. Inte heller hur mycket vi äger. Även om det är en rejäl och påtaglig bit i kakan. Har man inget bröd kan man inte äta det. Eller fiffigt skrivet. För att vara en fullgod samhällsvarelse behöver du ekonomiska medel för att delta i din omvärld.

Ofta behöver du mer skillz och erfarenhet för att vara svetsare än tjänsteman, belive it or not. Ingångslönen för en duktig svetsare har länge varit högre än för en högskoleutbildad. Varför? För att du börjar inte svetsa snyggt på en dag och du är arbetskraft som behövs. Hört talas om know how? Kunsakp som inte kommer ur böcker eller är fäst på ett examensbevis.

Förändringspunkterna i artikeln faller på ett med denna förvåning hos de skrivande. De verkar inte komma överens med sig själva om detta är bra eller dåligt.

En barnskötare har i stort sett lika stor lön var hon än jobbar i landet, oberoende om hon är privat eller offentligt anställd. Och jag skriver hon för det är oftast en hon. Manliga barnskötare har vi ca 2% av i hela landet. 

Denna arbetare som kanske valt och utbildat sig till sitt yrke kommer aldrig komma med i denna "pengastrid" om vad som suddar ut klassgränserna. Barnskötaren har idag inte bara ansvar för ditt barns väl och ve, personliga och kognitiva utveckling utan hon sitter oftast på en post som arbetsplatsutvecklare och kontorsnisse samtidigt. Allt mer administrativt arbete faller över på barnskötare och förskolefröknar. En del uppsakttar detta ansvar en del inte.

Skall inte de då också räknas in till tjänstemän månde? Eller få lika mycket i lön som en assistent på kommunen som sitter och bläddrar papper hela dagen med full koncentration på en och samma sak?

Yrkesstoltheten måste höjas och av förklarliga  skäl kan den inte göras det utifrån desto mer pengar du tjänar desto mer är du värd.

Det känns nästan löjligt att behöva skriva det : Men vi måste börja värdera  yrken på ett annat sätt så att vi månne kan komma till att lönefördelningen förändras.

Från en föreläsning jag var på där ett utvecklingsarbete på en förskola redovisades: "jag har börjat känna mej stolt över mitt arbete, nu är det mannen som får vara hemma och vabba även om han tjänar mer pengar".

Klart folk behöver pengar, för sin överlevnad, men detta visar rätt klart vilken låg yrkesstolthet barnskötare som exempel har. Att de får stå tillbaka i många fall. på arbetsplatsen vad gällande lönekrav, krav på bättre arbetsmiljö och så vidare. På hemmaplan där kvinnans yrke av hävd anses mindre värt, för hon tjänar mindre.

Detta av hävd, så här gör vi, såhär tänker vi. Brrrr...

Är det inte genom att uppvärdera viktiga arbeten som är lågavlönade som vi ändrar på klasshierarkin. Suddar ut den?

Att göra karriär måste få innebära att man oberoende av lönesättninen kan göra karriär. Alltså vara stolt och nöjd med sitt yrkesval. Att ha rätten att slå sig på bröstet för att man samlat år av arbetslivserfarenhet och vidareutbildat sig inom ett yrke och blivit riktigt duktig , fast lönen är låg.

Socialdemokraterna agerar föråldrat och ensidigt om man hela tiden har blicken på pengarna. Eller sneglar för mycket på vad som gjorde att alliansen tog hem spelet i förra riksdagsvalet.

"Bilden av att socialdemokraterna alltid ser ett utrymme att höja skatten eller införa en ny måste suddas ut."

Nejdå, höja skatten måste vi göra. Inte av hävd men effektivitet och kvalitéet som artikeln nämner ska vi stå för. Men vi ska inte knussla med de åtgärder vi behöver göra. Vi ska inte sudda ut detta, men vi ska ge en NY bild till varför vi gör det. Ärlighet varar längst och vi kommer behöva höja skatter för att genomföra det vi vill. Att varje skattekrona skuggas av en annan är knappast vad vi ska anamma i vår egen politik eller retorik, lämna det åt Reinfeldt. Pleeez.

Du får mig aldrig att ställa upp i en demonstration inom Sveriges gränser där de demonstrerande döljer ansiktet. Är dessutom ämnet för demonstrationen uttrycksfrihet så blir det en paradox i sig själv. Snarare en önskan om trubbel och inbillad fara- ett självändamål, än en demonstration för en saks skull.

Folk kommer till Sverige från hela världen för att kunna leva sina liv och trots reella hot från hemländer och falanger här ställer de upp i demonstrationer, i media, som partirepresentanter med mera för att tala om mänskliga rättigheter. Att som privatperson inte ställa upp med sitt lilla nylle är att förlöjliga dessas mod och insats.

Att leva i en tro att man i Sverige skulle bli mördad på löpande band om man i sådana sammanhang visar sitt ansikte är att i det grövsta bygga upp en passande livslögn. Det är snarare ett mantra, ett önsketänk från de falanger som demonstrerar, startar kravaller och så vidare. De vill ha konfrontation, de är lika intresserade av uttrycksfrihet och politik som fotbollshuliganer av fotboll. Alltså nada!

Och nu har de som hänger sig åt sådant sett till att få sitt lystmäte tillgodosett i Rosengård. Från olika städer och olika grupper reste de dit härom natten för att helt enkelt "raise some hell". AFA, Revolutionistisk front- vad de nu kan heta. I mina ögon är de bortskämda snorungar som skor sig på andras problem för att få banka på polis, sätta eld på saker och i sin ungdomsfrustration kasta lite sten.

Slagordet "Snuten ut ur Rosengård" har de skaffat sig. Rosengårdarna vill inte ha ut snuten. Majoriteten av de boende vill att polisen ska komma dit, som till vilken annan stadsel i Malmö som helst då det sker brott. De har redan nog med sina identitetslösa, bråkiga ungdomar som inte vet var de ska ta vägen och gör det samma som de tillresta grupperna. Skillnaden är marginell, men viktig. De bråkstakar som bor i Rosengård som eldar kontainrar med mera har en något mer grundad anledning att göra detta. På ett något brutalt och omoget sätt så är vad de utför samhällskritik, kritik mot hur de har blivit behandlade, vilket liv de fått tilldelat sig som de ej ser nån utväg ifrån. De tillresta är enbart intresserade av "mayhem". En del passar dock in på beskrivningen nedan de med...

Dessa grupperingar kanske har ideal, vill hitta sitt sätt att verka för något, i deras ögon, gott för samhället. Men medlen är förkastliga och tvärr har de nog dålig koll på vad som driver dem.

De är unga vuxna och tonåringar som är inne i en viktig brytfas i sitt liv. De är ofta barn från välbärgad svensk vit medelklass. De har fått mycket serverat på silverfat och haft curlingföräldrar. De lever i en värld där de är säkra på att deras handling inte får några konsekvenser. Läraren får inte ens ta deras älskade mobiltelefon, de kan gå arbetslösa för föräldrarna kan alltid föda dem. Diskursen i samhället är att vi ska ha uttrycksfrihet och såvidare, lagens inställning till hur de ska behandlas är ambivalent. Många av dem är för unga för att straffläggas som vuxna. De kan kort härja fritt.

Men främst av allt letar de efter det som vi alla letar efter största delen av våra liv. Fotbollshuligan eller fotbollsmorsa. En gemenskap, att passa in och en egen identitet. De har det svårare än tidigare generationer på denna punkt. De har dels för mycket tid att inte göra någonting, de har dels ett större tryck på sig just att bli något, just att vara sig själva. För mycket frihet? Nej, men alldeles för många möjligheter och skyldigheter för att få dessa att gå ihop. En grupp med stor grupptrygghet, klara regler och lättydda slagord är lätt att ta till sig. En grupp man kan gömma sig i, där man får utlopp för aggressivitet och äntligen känner att man har en mening. Ett mål.

Oönskade dyker de upp i Rosengård, oönskade börjar de piska upp kravaller och skrika åt polisen. Folk som bor där vill inte ha dem där. De går till motattack- vad ska de göra? Precis som de boende i Salem inte vill ha den tötntiga paraden år ut och år in. Precis som de boende och näringsidkarna på Götgatsbacken inte ville ha nåt slagsmål och förstörda bilar, skyltfönster, skrik och oroligheter utanför sin dörr när "Reclaim the streets" dök upp i slutet av 90-talet..

Jag minns då "Reclaim the streets" var igång som värst i slutet av 90-talet framemot 2000. Redan första flyerna till första "gatufesten" på Söder där staden/gatan skulle "tas tillbaka" var illavarslande. På svengelska stod där några rader som indikerade att det kommer inte bara vara fest, det kommer bli bråk. Den som delade ut lapparna lovade "att det skulle hända grejor, gå hett till". Jag tog avstånd direkt, speciellt som människan inte kunde definiera eller stå för vilka som låg bakom eller vad de egentligen ville återta. Från vem och ge till vem?

Dessutom är jag är bekant med en av dem som ordnar den töntiga paraden i Salem, där varje år en grupp som är för invandrare ställer upp sig på ena sidan och på andra sidan de som inte tycker om invandrare. Nazzarna är smarta nog att vandra fint genom bygden, inte slåss, inte provocera. Vilket naturligtvis är vad som gör vänsterpatrasket mest upprörda. Varför då? Jo, för att nazzarna uppför sig, de goda får ingen möjlighet att drämma till. Därför går man på polisen istället. De är ju också onda. Så får man göra det man var där för från början: uppleva lite spänning.

Jag har försökt provocera min bekant genom att förselå att de ska prata med nazzarna. Kanske borde de försöka sätta sig ned och grilla lite korv tillsammans. Det skulle skapa gemenskap och alla blir ju glada med nåt gott i magen. Kycklingkorv, sojakorv och nötkött för att alla falanger ska bli nöjda. Naturligtvius blir han rätt upprörd av detta. Jag måste ju förstå att de inte går att prata med? Ring upp deras ledare och snacka då? Nej, nej nej det gör man inte. Vi går aldrig ut med vad vi heter, vi måste dölja våra ansikten, det är fara för vårt liv bara att vara inblandade.

Fara för ert liv? På riktigt eller i er lilla låtsasvärld? En låtsasvärld där bilderna som målas upp är väldigt svart/vita.

Vad vi har är två oegenomträngliga grupper som går mot varandra. Inget de gör förbättrar läget, ingen boende vill ha dem där.

Vad de egentligen är ute efter är att upprätthålla dessa formeringar. Ett begripligt status quo där ord står emot ord. Skiljelinjerna mellan dem och oss är glasklara. Gruppidentifieringarna klara och ingen utanför de två grupperna känner någon lust att gå med i detta närmast karnevalsaktiga spektakel.

Kankse är det i det ljuset inte så konstigt att Rosengårdarna sluter upp bakom sina egna bråkstakar. De har iallafall en koppling till omårdet- de bor där. De är deras ungar och deras problem. Kanske borde de boortskämda vänster-snorungarna åka hem och elda upp mamma och pappas välasade gräsmatta istället. För det är nog där grogrunden till deras frustration egentligen ligger.

                                                                    -linda.

Ps. Från utsidan kan man ju tycka det är smått lustigt att dessa ofta, ursäkta uttrycket, vänsterdrivna, identitetssökande människor ser så lika ut och låter så lika. Svarta huvtröjor, palestinasjal och hennafärgat hår är tydligen standard. På högersidan råder dock en mer spartansk klädstil som inte verkar vara speciellt trendkänslig: docs, bomberjacka och upprullade jeans.

Intressant är det att de flesta av dem skriker om socialism och allas lika rätt, materialism är av ondo, men de skulle skrika blod om du försökte ta ifrån dem deras mobil av senaste modell. Gapa kan man göra om det ej ger konsekvenser som sagt! Kanske är även dessa flådiga mobiltelefoner och önskan att äga fleeeer sådana något de har gemensamt med Rosengårds-bråkarna...just sayin`...

Jag har upptäckt att jag tillhör majoriteten och ej minoriteten som jag trodde. Både inom partiet på gräsrotsnivå och bland sk allmänheten. Eller vad ska jag säga: min umgängeskrets som mest består av icke-sossar.

Vårt parti präglas (fortfarande) av en viss acceptans, eller låt oss kalla det flathet. Vi bara följer strömmen och uttalar oss så vagt vi kan. Vi gör som de andra partierna på alla sidor och hörn. Vi är lite för präglade av att det är bra att inte sticka ut och att alla är samma lika.

Vad vi än tycker eller gör så tycker vi egentligen ingenting. Eller framlägger det i sådana kringgående ordalag att det inte ens finns något konkret att uttolka. Varken "nej, de har ingen politik runt detta" eller "de menar egentligen det här".

Jag tillhörde dem som från början bara accepterade: javisst, ska vi ha en genensam valplattform med v och mp. Javisst ska vi gå till val på detta. För att sedan haja till och tänka: men varför då?

Detta raka, enda: Varför?

För att de andra gör så? För att vi tror det är gångbart? Detta vinner vi väljare på?

Eller helt enkelt för att jamen, det är väl så vi ska göra nu. Vi kan ju inte avvika från den nya trenden...?

En tanke man inte får ha när man är med i ett prati- av smått förklarliga skäl, lite kämpaanda, stolthet och raka partipolitiska idéer måste man ju ha- är att man valt sitt parti för man tror på dess ståndpunkter och att det är det bästa partiet att leda landet. Men jag har varit en av dem som tycker att vi saknar både ståndpunkter, kunskap och kanske inte är lämpliga att hävda sig i alla frågor.

Vi kan inte ha ALLA ståndpunkter som vårt främsta flaggskepp, blir smått omöjligt om vi ska vara störst å värst på allt från jämställdhet, jobben, skolan, vården, miljön osv. Vi ska givetvis ha en politik i alla dessa frågor, men det blir för både väljaren och partimedlemmmen lite svårt att få ihop alla trådar. Dessutom blir det omöjligt att finansiera.

Därför anser jag det bra, och att vi faktiskt behöver de andra partierna vi nu valt att alliera oss med, i en regeringsbildning. Miljöpartiet har den bästa miljöpolitiken, vänstern kanske inte ses som totalt ansvarsfulla vad gäller "storekonomin" men de har en förändrarvilja som vi förlorat lite på vägen som kan behövas osv.

Jag har nu upptäkt att det är många som nu går och gnölar om samma sak. "Varför lade ni er bara flata", "Jag vill veta vad just det parti jag röstar står för", "Jag vill inte ha blockpolitik".

De flesta vill inte ha två block att rösta på, men ser gärna en sam/koalitionsregering. Därför att partierna kompletterar varandra.

Det är ungefär som när man letar partner. Det blir tråkigt och mindre spännande om man från början har exakt samma åsikter, delar värdegrunden totalt, och desssutom kompletterar varandras personlighetsdrag. Hur kul är det att vara tillsammans med en klon av sig själv?

Kan ju bli en okej vänskap, men glöden passionen var tar den vägen? Och är det något vi behöver för att vinna nästa val är det väl lite glöd å jävlar annama. Tiden då vi hade partiledare som uttryckte sig i ordalag som att "jobben kommer" hoppas jag är förbi. Vem vill rösta på ett parti som bara vill vänta på saker?

Vi ses återigen som om vi säljer ut oss. Vi har inga starka ståndpunkter som parti och vi får inte ihop det med våra partners. Trotsa att vi försöker tycka lika, lika, lika hela tiden. För goda vänner ska ju vara de som man kan diskutera med. Som man kan förlikas med men även säga vi tycker olika. Jo, det vore trevligt att resa jorden runt men vi har inte råd vi åker på charter ist. Nä, vi kan inte skapa 400 000 nya jobb inom off sektorn men vi kan skapa 20 000.

Jag hoppas verkligen inte denna flathet kommer slå igenom i vårt lokalpolitiska program inför valet utan att vi ska kunna vara starka och konkreta med en ansvarsfull ton. Låta väljarna veta vad vi jobbar för i framtiden, vad vi kan göra för dem nu och var vi står.

Jag måste erkänna att jag skiter totalt i vilka mina medmänniskor sätter på rent könsmässigt. Om det inte gäller någon jag själv vill ha såklart, då kan det ju vara bra att veta om det åtminstånde finns någon grundläggande samma intresseplattform.

Det brinner i Visättra å bilderna från detta skoop, libanesisk middag, bästa vänninans besök å annat vardagligt intressant man kan förmedla har inte gått å förmedla.

Dels har en "fnorsk" hjälpt mej med datorn t den milda grad att det inte gått att överföra bilder fr kamera t dator. Skyller allt på honom;)

Dels har det varit strul så jag har inte kommit på sidan för att kunna skriva. Men kirrat nu.

Å det är faktiskt lite kul å bara sätta sig vid tangenterna å skriva av sig lite- positiva eller negativa saker.

Jättekul att det är en del som kikar in, ännu roligare att ni har saker att säga. Men föredragsvis lägger ni in dem på bloggen, hur trevligt det än är när någon hör av sig för att kommentera.

Ikväll ska jag och kika in den där tjejnätverksträffen på Sjögräs. Undrar om man känner igen någon? Hur som haver, har alltid velat gå dit så det ska bli kul att se det från insidan...ska visst finnas en rombar...;)

Vi är historielösa! Vi såkallade etniskt svenska. Nu kan jag inte helt räkna mig till dessa, men ändå.

Läser just att en kvinna fått 40 000kr i likning för att hon blivit uppsagd från ett jobb där hon bar huvudduk. Sjal skulle jag iof säga.

Måste erkänna att jag tycker det är rätt snyggt. Kommer aldrig glömma den där svepande vackra varelsen i nyanser från ljungrosa till djuplila som gick före mig en mörkgrå oktoberkväll. Kvinnans siluett var jättevacker, ljuset, färgerna blandade sig så fint mot höstkvällen. Men det var iallafall en övertäckt kvinna! Det gillar jag inte.

Man kan gapa hur mycket man vill om det fria valet eller att det är kulturen som dikteterar hur vi klär oss. Självklart är det så. Men vi behöver ju inte acceptera det.

Min egen farmor var från Karelen hon bar huvudhuckle, hon var änka och värdig kvinna. Det var självklart för henne, men för de andra boende i den lilla bergslagsorten stod hon naturligtvis ut.

Förr i bondesamhällets Sverige hade en ogift mö utslaget hår, när man blev gift bar man håret uppsatt och gärna sjal. Det täcka könet skulle täcka sig själv. Visa när man är tillgänglig och när man är gift. Dölja sig. Idag lever detta kvar, unga flickor har ofta lång hår och desto äldre man blir desto kortare blir det. En slags inkarnation av hucklet till korthår när man närmar sig de femtio liksom. Det finns ingen lag runt detta, det är bara vad som är passande liksom. Kotym.

Vi tycker ofta det är så gulligt att se grekiska gamla kvinnor sitta där framför sina vitmålade hus i turistkatalogerna med sina svarta klänningar och sina små hucklen. Utan att reflektera vad det egentligen står för.

Om jag åker till ett land där det krävs att kvinnor klär sig på ett visst vis, kanske helt övertäcks av burka skulle jag naturligtvis gå med på detta. Det kallar jag för respekt. Även om jag inte har samma uppfattning, jag kanske tom känner mig kränkt av de krav och det behandlande jag får så går jag med på detta. Jag har själv valt att besöka detta land, då måste jag gå med på hur de lever sitt liv där.

Visst kan jag ha en annan uppfattning men bara för att jag kommer från västerlandet behöver detta inte betyda att jag har monopol på vad som är rätt och fel.

Visst vill jag förändra saker, jag vill inte ha övertäckta kvinnor som gör så i slutändan för att skyla sig för mannens sexualitet som är så vild och otyglad och allt vad det är. Har lite svårt att förstå att män inte skulle kunna vistas med kvinnor i samma rum eller ta dem i hand utan att bli besudlade. Men om jag då ska kräva att i Sverige tex. där bär vi inte slöja, vi anser att det är förkastligt och ett redskap för förtryck, då måste jag gå med på att i andra länder tänker man annorlunda, där är det okej.

Däremot måste vi ju någon gång tycka något. Inte förbjuda, inte förlöjliga, men visa på vägar man kan ta. Det borde vara helt ok att säga nej, på det här jobbet har vi inte slöja. Pga en hel rad orsaker. Tex, ska man se ut som en polis i tjänst borde man ju klä sig som en. Lättare att hitta dem liksom...Om du inte får komma in i himlen för att du inte bar din turban, så har du en himla fjantig gud tycker jag.

Själv tycker jag att det är ett förtryck att ha slöja. Varför ska det krävas att man döljer sitt hår? Vad bevisar det? Men vi måste även inse att detta är inte nåt exotiskt konstigt påkommet. För bara 100 år sedan var vi där själva, vi ser resterna av det bara vi går förbi varandra på gatan.

Kan bara de sk etniskt svenska och alla andra som är svenskar koppla ihop detta tror jag inte övergången är så fruktansvärt stor.

-från en som klippte luggen lite för kort senast;)

Förunderligt, brevbärarn har kladdat på framsidan av ett adresserat reklamutskick och satt på en post-it lapp! Utskicket är från Ikea vilket måste innebära att hela trappuppgången fått post-it försedda reklamlappar!?!

"Ingen reklam tack. Men gärna nya Ikeakatalogen." Står det, med sista meningen överkladdad rejält. Bredvid sitter postit-lappen där det står "mvh Brevbäraren".

Nu har jag visserligen en "Ingen reklam"-lapp på dörren men inget om Ikea-katalogen. Så det är ju bra gjort av Ikea att skicka ut hur man kan få den i postlådan ändå. Jag är ju Ikea-knarkare så klart jag ska beställa en.

Men hur pass vanligt är det att brevbäraren sitter och kladdar på folks post? Det var ju snällt och vänligt av brevbäraren att skriva med vänlig hälsning. Men vad innebär detta?

Skämdes postis för att han/hon suttit och kladdat på min post? Kommer jag efter detta få vykort av brevbäraren kanske?

Antingen har de ingenting att göra på posten, eller så sitter hela Sveriges brevbärare och febrilt klistrar post-it lappar på alla Ikeas utkick!

Pondera att hela Flemingsberg ska ha ett utskick från Ikea, då har postis minst 5000 ex att kladda och signera. Bara mitt hus har ca 200 uppgångar, betongkloss a´la miljonprogram som det är.

Det måste vara bråda tider isåfall för postisarna. Detta inlägg bevisar bara en sak dock, att jag måste skaffa ett liv haha. Men visst är det underligt!

I övrigt ska man inte röra sig ute i naturen, inte picknicka, inte spela frisbeegolf och inte plocka bär eller vara allmänt friluftig av sig. Man kommer bara hem med fästingar på de mest prekära ställen...

Blir bara så förbannad! Träffade på en gammal kompis som total- ignorerade mej! Det var inte jag som gick fram och sa: men, tjena!, utan han som dök på mej helt out of the blue, på mindre prominent uteställe som börjar på kel å slutar på lys. Ja, herregud, före detta var vi på Gröne Jägaren av alla ställen och det var skitkul!

Men iallafall vi hamnade på Kellys. Bra musik, billig sprit:) Så dyker en gammal kompis upp som jag känner för som en lillebror. Skitschysst, rolig kille trodde jag. Men icke då, försök konversera med honom så förstår du.....Jag hade jättegärna hört mig för vad människan haft för sig de sista åren. Men det var rätt svårt, han tyckte det var coolare att försöka ragga på brudar än att återknyta kontakten. Hans polare som jag också kände igen tyckte det var helt coolt att träffas däremot.

Varför inte denna människa? Precis innan stället stänger ber jag honom vänta utanför.Självklart, säger han. Fan, va kul å träffa på honom, tänker jag. Detta kan ju tom ta formen av en riktigt rolig efterfest. Men icke då. Väl utanför finns personen ifråga inte att återfinna.

Jag tar bussen hem, i trevlig sällskap.Min kompis däremot träffar på personen i fråga som hävdar att nä, det har han aldrig sagt. Skitmysko, tycker jag och vad i hel fridens namn har flugit i människan? Har vi nånsin haft emellan oss att man säger en sak å menar en annan? Det är väl bara att säga nej, vi e på g nån annanstans?

Kanske hakar jag upp mej på småsaker, men jag har en misstanke om att andra gemensamma kompisar förmodligen skulle jagat ner människan med gevär å kanoner för detta.

Nåväl, det är väl en gång så att man inte kan beräkna äkta vänskap. Vill inte folk umgås så vill dom inte. Känns surt dock för detta är någon jag tycker genuint bra om!

Man lär så länge man lever, men inte ar e d kul alla gånger!