Metrobloggen

I den hårda konkurrens som råder är det viktigt för varje webbtidning att vara lätt igenkännlig. Att förpacka sitt budskap på ett sätt som gör att varje läsare snabbt förstår vem som formulerat det är extremt värdefullt.

En webbtidning som behärskar denna svåra konst till fullo är Metro.se. Redan i sitt karaktäristiska sätt att presentera det man anser vara de viktigaste nyheterna skyltar man skickligt med sitt varumärke.

Nedan följer ännu ett praktexempel. Se så fint och stilrent den nyhet som jag visade på i föregående inlägg följs upp:

Vilsamt för ögat. Märk hur Metrologgan är helt överflödig. Vi känner helt enkelt omedelbart igen oss. Och varför ändra på ett vinnande koncept?

Betyg: Jag ger Metro.se 5 sexrobotar av 5 möjliga för deras förmåga att vara konsekventa.

P.S. Till något helt annat: vilket amerikanskägt företag med placering i Trollhättan är det som ska läggas ner? Jag har tänkt på det hela dagen, men kommer bara inte på svaret.

Toppmöten i all ära, men nog är det väl magstarkt av Metro.se att så totalt ignorera Saabs avveckling till förmån för en WoW-dejt?

Kalle: — Vilka verb ska vi använda? Förslag? ”Har inletts” kanske?
Kjelle: — Är du dum på riktigt? Sådant går högt, högt över våra puckade läsares huvuden.”Har börjat.” Det förstår de. Kanske.
Krusmynta: — ”Inleds”, jag tycker att vi satsar på ”inleds”. Kort och snyggt.
Kjelle: — Äh, känn dig nersablad, din sabla sabotör! Aldrig! I så fall tänker jag hålla andan!
Kalle: — Nej, nu måste vi fan bestämma oss.
Krusmynta: — Försten ut vinner en flaska Parador!

Jag har funderat på att flytta bloggen. Börja om.
Men så mindes jag vad antikens filosofer brukade säga:

”Man kan måla läppstift på en gris, men det kommer ändå att vara en gris.”

Så det får nog vara.
Eller så blir det när grisar kan flyga.

Jag, på julfest med jobbet.

Eftersom jag uppvisar en negativ kraftutveckling och behöver se över mina verksamheter, tänker jag avstå från att skriva ett enda ord. Slött, slappt och likgiltigt låter jag istället ”Bard ser bak och fram”, fräckt norpad från DN:s ledarsida, beskriva en del av år 2009.

En riktigt God Ny Natur till er alla önskar Åkerspöket!

I morgon är en annan dag.

Åtminstone om vi får tro Christer Björkman.

Jo. Ehum. Alltså. Liksom. Det verkar inte som det skrivs så värst mycket i den här bloggen, eller hur? Jag förstår den enorma besvikelsen i läsarmassorna, men den här gången har jag en hållbar ursäkt. Från den ena dagen till den andra fick jag nämligen ett nytt arbete, ett som jag inte ens visste fanns. Klart besked i fredags och flytt till nytt kontor i måndags, innan jag var klar med min förra anställning.

Det nya arbetet kräver vissa förändringar. En av dem är att jag bör kamma till mig, både till det yttre och till det inre. Hur nu det ska gå till. Jag började med det lättaste redan i fredags. Raskt klev jag iväg från arbetsplatsen i vintermörkret, ut i den jättejättestora staden för att skaffa mig en ny och städad förklädnad, beredd att betala vad det kostade bara jag hittade något annat än jeans.

Två timmar senare åkte jag hem. I stort sett tomhänt. Klädd i mina vanliga jeans. Bitter. Förbannad. Och uppgiven. Nä, ärligt talat mest likgiltig, men hur kul är det?

”Vad är då problemet, gnällspik?” undrar den enda läsaren, om nu inte alla människor i Sverige redan ligger under borden, fulla av julsnapsar. Jo, det berättar jag så gärna, ivrig som jag är att få fläka ut mig själv.

JAG TRODDE ATT JAG LJÖG NÄR JAG KLAGADE ÖVER ATT DET INTE FINNS KLÄDER SOM PASSAR, MEN FÖRB.... men olyckligtvis - så tänkte jag säga - visade det sig dessvärre vara sant. Den här stan är för liten för min skapelse. Antingen det eller så är jag halvblind och behöver någon som pekar ut vad jag ska köpa. Kanske har TV3, 4, 5, 6 eller vilken tv-siffra som helst, något lämpligt program dit man kan anmäla sig för råd och stöd eller avlivning?

Ah, innan jag fortsätter: får man skriva så här mycket skit i ett enda blogginlägg? Oh ja, vem kan hindra mig?

”Vad är problemet?” undrar samma tappra läsare igen, nu med något mer irriterad ton. Den läsare som troligtvis är jag själv.

Jo. Tillbaka till fredagen, steg för steg. Föreställ er följande:

Jag river planlöst bland galgarna i trängseln. Hittar ett par byxor som ser ”ordentliga” ut. Ja, precis sådana hade jag tänkt mig. Tur! Storlek 36 kanske? Energin återvänder och iförd en odrägligt segerviss min kliver jag mot provrummet. Med elektriskt hår och kokande blod tränger jag mig ut ur samma rum efter vad som känns som en livstid senare. Bilden i spegeln har gjort mig tårögd. Nästan. Inte alls, men vad fan. Jag har i alla fall konstaterat att
1) linningen är cirka tre meter för stor
och att
2) byxbenens längd verkar vara avsedd för hamstrar. För att överleva vintern i dessa byxor skulle det krävas ett par rejäla benvärmare. Det känns som om jag är klar med benvärmare, och förresten finns det ändå inga i kritstrecksrandigt eller vad som nu kan krävas på styrelsemöten och andra viktigheter.

Är det någon idé att i det läget leta efter storlek 34? Knappast, men jag letar i alla fall. Kanske kan man lägga ner det tyg som inte finns på de 34:or som inte heller finns? Ja, turligt nog saknas alltså 34:orna på lagret. Det är annars enkelt att föreställa sig hur folkilsket bitter jag blivit om de passat som shorts och inget annat.

Maken till illasittande kläder får man leta efter! Nu ljög jag igen; illasittande kläder är det enda som finns. Jag önskar mig tillbaka till jeansavdelningen, där allt är så enkelt.

Men något hittade jag i fredags. Faktiskt roffade jag åt mig en jacka med tillhörande kjol. Den senare i storlek 34. Jag upprepar: trea, fyra. Det kan väl inte vara min storlek på riktigt - något måste vara väldigt fel. Jag äger ju ett par 38:or från *host* 1990 som passar, och känner mig väldigt övertygad om att 36 är det jag ska ha, sedan storlekarna växte. I alla fall fick den vanskapta 34:an äran att följa med mig - inte till himlen, men väl till det nya jobbet. En knapp timme hann passera av gårdagen innan jag upptäckte att min nya vän var för stor i midjan. Den också. Vad är det frågan om?

I min nöd vände jag mig till Ellos. De måste väl ha svaret? Med ledning av deras nya och utvidgade tabeller samt ett gammalt måttband har jag nu förstått att ... exakt vad har jag förstått? Jag förstår inte vad jag förstått. Kanske att jag inte har någon storlek alls längre.

Måttabellen är alltså fräckt stulen från Ellos - stäm mig gärna, så kan vi ta ett samtal om storlekar - och de orangeröda siffrorna är ”jag”. 

(PSSST! Någon som är intresserad av en ”jag”? Man kan förstås betrakta detta som en kontaktannons, precis på samma sätt som hela min blogg. Väldigt, väldigt dåligt med kontaktsvar bara! Skärpning, tack!)

Efter en halv dags eftertanke har jag räknat fram följande sammanhang: sedan man justerade måtten uppåt är jag tydligen en 32:a på byx- och kjolsidan. Eller rättare sagt en 32:a med lite för stor häck och fel ben för att få existera.

Kiss my ass, är det enda jag vill säga om det. Jag visste knappt att det fanns 30 och 32:or. Ja, på riktigt alltså. Vad är det för jävla trams? Tabellen förklarar saken, men jag vill vara det jag brukar (nu är vi tillbaka i 1990-talsstorlekarna igen) och tänker hävda min rätt att vara en normal 36-38, ingen fejkpygmé.

Basta! Nu tar vi choklad på det.

En Stor och God Jul från mig till er alla.

P.S. Om någon kollega råkar läsa detta är varje ord lögn. Jag har inte, verkligen inte, drabbats av plötsliga klädidéer i samband med jobbytet. Naturligtvis finns det i mitt hem tio-tjugo walk in closets, dressing rooms, eller varenuheter, fulla av den ena eleganta Paris- och Milanokreationen efter den andra. Bloggen har för övrigt INGENTING med mig att göra. Jag har inte den blekaste aning om vilken sjuk jävel som skrivit den.

Smileyn? Tunga får man ha till jul, det stämmer.

Konsten att i text skildra sex och kärlek är något som få behärskar. Åtminstone om författarens mål är att skänka sina eventuella läsare annat än glada skratt åt textens ofrivilliga humor eller få dem att somna av ren överlevnadsinstinkt.

Det senare hände mig när jag för första gången, under stort instinktivt motstånd, gav mig på en bok av chick lit- och numera också deckarförfattaren Denise Rudberg. ”Den sköna underhållningslitteraturens obestridda drottning levererar igen”, utlovar en recension på omslaget. Jo, men vad?

Snart tänker jag kasta mig rakt in i Denises försök att beskriva något som ska vara en kärleksakt. Lyckligtvis är det ganska tunnsått med sådana skildringar i just den här romanen, eftersom författaren hellre koncentrerar sig på sövande redogörelser för vilka kläder varje karaktär har på sig dag för dag samt vad de stoppar i munnen. Eller vad de INTE äter. Men ett par gånger slår Denise till med lite tantsnusk också, för att tillfredsställa alla. När vi kommer in i handlingen i det stycke jag strax ska visa, har huvudpersonen nyligen träffat mannen i sitt liv och i scenen som följer ska det alltså hetta till. Jag citerar:

”Åse lade sig under och Otto trängde in i henne samtidigt som Åse fick göra allt i sin makt för att inte komma på en gång.”

Tre korta meningar följer. Sedan kommer detta:

”— Oj, jag måste ta det lugnt. Jag kommer när som helst.
Åse andades tungt och när Otto återigen fortsatte kom hon med sådan kraft att det förvånade henne själv.”

Fem korthuggna meningar senare får man njuta av den här frågan:

”— Varför är du så rädd att jag ska komma i dig?”

På samma textfattiga sida lyckas även nedanstående få plats:

”Åse som aldrig klarade av att komma två gånger efter varandra förvånades igen över hur upphetsad hon blev och hur hon till slut kom med samma kraft som tidigare.”

***

— Jag skriver som folk pratar, förklarar Denise själv i en intervju.

Kom och ta mig långt härifrån! För andra gången den här veckan upplever jag den känslan.

Men. Jag ska inte vara för mallig. Det finns roligare exempel. Därför finns Bad sex award, en utnämning som delas ut till den författare som juryn anser lyckats bäst med att vara sämst på att skildra sex. I år kammades priset hem av denne man. Grattis till dig, Jonathan. Konkurrensen är nämligen hård - även bland våra svenska författare finns det fler mästare.

Jens Ganman gjorde vad han kunde i det här stycket:

”...han gled in bakom henne i duschen och kupade händerna runt hennes bröst bakifrån, försiktigt, försiktigt, som om han var en tjuv som tänkte stjäla dem…”

Bob Hansson är också ganska (medvetet?) rolig när han skriver detta i långdikten Här är vi.

”det går för mig jättefort
sedan sticker jag in den slak och håller på
jättelänge
men först av allt slickade jag henne till orgasm”

Fast frågan är om inte detta är något alldeles extra?

”Hon ryckte och slet i min domkraft som om det hade varit en växelspak till en Alfa Romeo med synkad låda och hon flödade själv som en uppjackad kanna...”

Ofrivilligt får jag en bild av en rolig Jerry Williams för ögonen.

Till sist en hyfsat svårslagen boktitel. Eller vad sägs om ”Thong on fire”? Lyckligtvis hinner man få hem den så avtändande romanen till jul, om man beställer direkt, och de gamla Brandsta City Släckers kan få en lugn julafton, fria från alla uppdrag.

Nu är jag matt och orkar inte knyta ihop säcken.
Tack och god natt.

Se där! Exakt så platt har föregående inlägg blivit, att det inte längre syns. Överhuvudtaget. För att förtydliga: Inlägget finns fortfarande kvar, men befinner sig i redlöst fredagsliggläge och är därför omöjligt att uppfatta för ett mänskligt öga. Inte ens ett inläggshålfotsinlägg kunde få bukt med symptomen. Det återstår inget annat än att säga ”Vila i frid, men det var nog bäst det som skedde”.

— För var passion kan leda till ett helvete...
— Va? Varifrån kom du?

— Man får vara tacksam för en fuktig drypare...

— Nej, nej, nej, Magnus! JAG VILL INTE HA DIG SJUNGANDE I MITT HUVUD!

— Med krabbor kring sin käpp och herpes på sin läpp...

— HÅLL KÄFTEN, MAGNUS! FÖRSVINN! DU ÄR INTE INBJUDEN!

— Eller syfilis, katarr och HTLV-treeee...
 
Javisst ja. Den låten, ja. Kan inte ha trollats fram i går. Hur länge sedan var det man pratade om HTLV3? Och, framför allt: hur faaaaaan (ursäkta svordomen, men den är för helvete befogad) dök Magnus upp i mitt huvud? Varför, varför, varför? Exakt vad försöker mitt undermedvetna säga mig? Och hjälp; hur bekämpar man en uggla som helt oprovocerat ätit sig in i hjärnan? Jag menar, man vill ju hemskt gärna höra något annat. Också. Ibland.

Försjunken i dessa grubblerier vandrade jag vidare mot affären. Varje steg togs i ofrivillig takt till Magnus karaktäristiska skrålande om ”vårtbesudlade snoppar” och ”ljuvligt knull”. Ni förstår min desperation, hoppas jag?

Tappert uträttade jag likväl mina ärenden i mataffären. Rev åt mig ett par chokladkalendrar, och tillsammans med andra lättidentifierade i-sista-minuten-föräldrar stirrade jag efter saffran, hyacinter och allt vad man nu brukar stirra efter (helst före) första advent. Tryckte ner potatis, morötter, mjölkpaket och annat exklusivt i mina matkassar, hela tiden med den jävla Magnus i öronen.

Ut igen. Magnus höjde genast hånfullt volymen till ”outhärdligt”. Alla försök att ersätta honom med något annat var fåfänga. Jag kapitulerade. Det enda som återstod var att marschera i magnustakt medan regnet silade in innanför jackkragen och ett ton matvaror förlängde mina redan apaktiga armar. En timme senare, fortfarande med den gamla mögliga ”Passionsfrukten”** på repeat, var mina alldeles nya röda mockahandskar förvandlade till något från lumpboden, sönderskurna av plastkassarnas handtag. Fingrarna i dem tycktes redo att amputeras, eftersom blodtillförseln varit lika med noll sedan jag lämnade affären. Om de inte redan var naturligt avskurna. Vågade jag se efter? Illamåendet och svindelkänslorna tilltog. Kallsvetten blandades med regnet. Glitter och glamour syntes avlägsnare än någonsin.

Men värst av allt var fortfarande den kraxande könssjukdomsfågeln. Skulle jag tvingas dela resten av mitt liv med Magnus Uggla som ett kroniskt virus i hjärnan?

Räddningen kom, men på ett oväntat sätt. Den vite riddaren, winter vomiting disease, intog skyndsamt scenen, mitt under inledningen av den skräckfilm jag försökte se en liten stund senare. Först trodde jag, ärligt talat, att det var jag som blivit äckelmagad. Tålde jag inte ens att beskåda en liten avsågad arm på film längre? Svaret på den frågan är ännu okänt, men fullt utrett är det i alla fall att just det här kraftiga illamåendet handlade om ännu en självinbjuden gäst. (Jag skulle inte klicka på den länken om jag vore jag.) En inkräktare som, sin litenhet till trots, effektivt knockade och tystade Magnus. Ett virus bekämpade ett annat. Nästan poetiskt.

Bleksiktig och något plattare än vanligt vill jag nu uttrycka mitt tack till vinter*piiip*sjukan (det låter värre på svenska) för dess godhjärtade och effektiva insatser.

Men vågar jag någonsin lämna hemmet igen? Blir det Rick Astley nästa gång och vilket hemskt virus krävs det i så fall för att utrota ”Never gonna give you up”? Frågorna hopar sig.

En annan vit riddare.

** Varning! Länken ovan kan vara skadlig och bör användas med försiktighet. (Själv stängde jag av ljudet just in case, som vi säger på Apfarmen.)

”Jag är utled på både bloggen och Lussan. Om jag någon gång ska sätta igång igen kommer den bloggen att handla om helt andra saker.”

Så sade jag mycket bestämt för inte alls länge sedan. Och menade varje ord. Därför känns det nu ohyggligt logiskt att här i bloggen redogöra för min egen söndag det första jag gör. Kallt räknar jag med att detta beslut kommer att ge mig en topplacering bland världens 100 främsta tänkare 2010. Det vill säga om nu de ansvariga på tidningen ”Foreign Policy”, som står bakom utnämningarna, är förmögna att tänka så pass djupsinnigt.

Men var var jag nu? Min söndag, ja. Min minnesvärda söndag, fylld av händelser som måste intressera en hel värld. Den började ganska grått och grinigt. Han, den där som jag delar mitt liv med (och som ibland läser den här bloggen nuförtiden - hejhej till dig!), var mulen. Listigt bytte jag ut inomhusmulen mot den mulna himlen utanför, med en historiskt briljant plan i sinnet. Så här såg den ut: 

1) Jag skulle ta mina klena kontorsarmar med mig till mataffären

2) handla så mycket jag förmådde bära och sedan

3) ta en riktig långpromenad med matkassarna och på så vis

    a) få utlopp för mina egna mulna känslor samt
   b) skaffa mig lite sund motion och styrketräning, alldeles gratis och allt i ett.

Va? Om inte detta ger mig topplaceringen i tänkarlistan före den där Ben Bernanke och Anna Anka, så vad krävs i så fall?

Jag hann ta ett steg utanför dörren. Sedan satte djävulskapet igång.

Lugn. Snart ska jag, Lussan - myten, legenden och kvinnan som är omgiven av ett oändligt antal historier, de flesta av dem osanna - återta min nyckelposition i den förslammade, förslummade, förskummade och förslemmade bloggvärlden. Räkna med idel nya och sobra inlägg i denna min så försummade Lussanhörna. Eller någon annanstans, dit Luss-slisket behagar flytta. Kan Fatshark dra till Vilda Västern, är även en inbodd och ingrodd Lussan kapabel att röra på sig.

För säkerhets skull korsar jag fingarna bakom ryggen, men det behöver jag väl inte erkänna?

Hur som helst: Den svarta månaden i bloggsverige kan snart vara över!

En månads bloggsemester, ja. Det känns. Var börjar man om? Med älskarinnor, Anna Anka, Kalle Anka, Mårten Gås eller prisfesten på bomarknaden?

Nej. NEJ! Jag ska vara smakfull istället. Bara berätta att jag fått ett intressant utskick från Det Stora Barnets skola. Så här gick det till, minut för minut:

Mina första känslor var en nästan övermäktig iver och förväntan när dottern lämnade över Kuvertet. Till mig?

”Åh, rena julafton! Skolan vill mig något! Vad kan det vara, vad kan det vara? Jag är så nyfik...”

Här stelnade mitt överjordiskt vackra ansikte till i en häpen min. ”Det” var nämligen det allra första jag såg. Ystert och fräckt glittrade den hemliga skatten mot mig i lördagsförmiddagens solljus, äntligen befriad från sitt kuvert. Den stackars uppmärksamhetssökande klasslista som jag också halat fram fick bittert finna sig i att vara osedd, fullt upptagen som jag istället var av att begrunda den bifogade bonusgåvan. Till och med mjältbrandssporer skulle varit mindre överraskande än detta. Mer begripligt. (Man kan inte tillfredsställa alla, eller hur?)

Nu biter ni på naglarna, eller hur? Båda två. Lugn, lugn, jag ska berätta.

På klasslistan hade någon ur skolans personalstyrka varit vänlig nog att trycka fast...

... ett könshårstrå.

Va? Ni tror mig inte? Jo då, många års nogranna studier i ämnet säkerställer att min analys var riktig. Efter en blixtsnabb professionell bedömning av stråets kvalitet, struktur och övriga beskaffenheter insåg jag alltså att ja, nog fan hade jag fått mitt livs första pubis- eller pubeshår via en brevförsändelse. Från skolan. Ursäkta språket, men svordomar måste tillåtas i sådana här lägen.

Frågan är bara hur man ska tolka detta. Vilka scener får ni för ögonen? Och kommer jag att våga öppna brev från skolan i fortsättningen, jag som är så fruktansvärt pryd?

Är det här skolans koordinator i färd med att ambitiöst dra sitt strå till stacken - mannen som är strået vassare än alla sina kollegor?

Frågorna är många, svaren ack så få...

På föräldramöte med mitt barns lag:

Tränare 1: ”Jaha, och vilka ska sitta i säcken?”

Förälder 1: ”Ja, jag satt ju i säcken flera gånger förra terminen för mitt andra barns lag så...”

Förälder 2-20: ”Blablablabla....säck....säcken....sitta i säcken....kanske bäst att alla sitter i säcken i år?”

Vilka perversa säckaktiviteter ägnar man sig åt som alla utom jag så självklart känner till?

I bästa fall... ↑

Jag: ”Ursäkta, men ’säcken’ ? Vad pratar vi egentligen om här?”

Vill jag ens veta svaret?

Tränaren (stirrar ett par säck-under, eller om det var sekunder, på den korkade mamma som är jag och svarar sedan lite överlägset): ”Sekretariatet. Vi snackar om sekretariatet.”

Okej. Då vet man. Och gissa vem som åkte på säcken som straff? I fortsättningen ska jag aldrig mer fråga något. Bara sitta som en säck och glo tomt framför mig.

”Men mamma, du tar ut 5000 och inte 500.” Dotterns röst var bestämd.

”Inte då”, svarade jag självsäkert och tryckte på den avslutande knappen. Snart skulle ungen få se en enda sedel komma ut ur bankomaten och det skulle väl lära henne att lita på sin mammas...

Men vad var det för bunt - närmare bestämt tio stycken femhundralappar - som istället prasslade fram och lade sig i min stela hand?

”Jag sade ju det!” Dottern igen. Sedan undrade hon betänksamt: ”Men hur gör man om man vill ångra sig då?”

Förvirrat kastade jag en blick på bankomaten och behärskade en kraftig impuls att stoppa tillbaka sedlarna.

Egentligen en småsak. Snabbt löste jag problemet genom att helt enkelt spendera pengarna. Man gör vad man måste. Den parallell som senare inträffade var betydligt värre. Mina ostyriga och okontrollerade fingrar tyckte nämligen inte att det räckte med extranollatricket, utan var snart i farten igen. Av misstag, helt och hållet orsakat av klantig fingersättning, hamnade jag på en viss dörrvaktsblogg. (!!!) (!!!) (!!!)

Men hur gör man om man vill ångra sig då?

Ett tips är att läsa detta.

Försöker du förtvivlat hänga med bland de rådande åsikts- och diskussionstrenderna, men känner att du ändå alltid ligger steget efter? Då har jag lösningen för dig. Vad sade du? Jaså, du tror att det som vanligt är dags att förstora din ”stick”? Lille vän: ”penis enlargement” är inte svaret på riktigt allt och förresten är det väl redan gjort vid det här laget efter alla mails du fått i ämnet? Hoppas man?

Istället ger jag dig en direkt uppmaning: Ta på tjuvlyssnaröronen och besök min tandläkarmottagning, platsen där alla de viktigaste trenderna i tiden glimrar - en sann guldgruva. Och det kan man tacka personerna i receptionen för. Med säkra känselspröt sållar de i  nyhetsflödet och lyckas till och med uppfatta särskilt heta strömningar i idrottsvärlden, tendenser som de sedan anpassar till tandläkarmiljö, för att elegant och naturligt låta glida in i vanlig receptionsdialog. Läs och lär av nedanstående, som är en exakt återgiven telefonreplik från gårdagen, uttalad av Receptions-Rita och riktad till en synnerligen suspekt tandläkarkund.

Receptions-Rita: Du ska boka tid, säger du? Passar det med onsdagen den femtiotrettonde spenember? Bra. Då säger vi så. Du är välkommen då. Vad var det du hette, sade du?.... Vaddå?.... MENAR DU ATT DU ÄR EN KILLE?! .... NÄÄÄÄÄ, LÄGG AV! Men du LÅTER verkligen inte som en kille! Vad konstigt! ÄR du en kille? På riktigt?!

Äntligen någon som både anammar trender och tänker steget längre. Varför begränsa sig till att fastställa idrottsutövares könstillhörighet för att undanröja eventuella tvivel när vilken tandläkarkund som helst kan utge sig för att vara kille? Hoppas att du satte dit henne, Rita. I fortsättningen ska jag följa i dina spår. Varje person jag möter kommer att avkrävas bevis för att uppfylla gällande tjej- respektive killvillkor. Åtminstone sensommaren och förhösten 2009.

En slumpartat ögonkast genom köksdörrens fönster leder till en upptäckt. Vår hundgranne är oväntat nog i full färd med att måla det plank som skiljer hans tomt från vår garageuppfart. Samma garageuppfart där vår bil står parkerad. 

Vad man bör veta om hundgrannen är att när han klippt sin häck* - den framför huset alltså - kan man tro att en tequilaracedeltagare i slutfasen av pågående tävling varit framme med saxen. Det finns alltså inga gränser. Sympatiskt när det gäller villahäckar, tycker jag. Detta ”pang-och-tjoff-beteende” färgar dessutom allt arbete grannen ägnar sig åt. Heder åt honom, sådana människor vill jag definitivt ha omkring mig. Ibland. Men nu när bakgrunden är klar återvänder vi till scenen vid köksfönstret.

M:s fötter finns i skorna innan katten hunnit fullfölja den nysning hon påbörjat och minst lika snabbt är han ute vid bilen för att granska sin skyddsling med orolig blick.

M (till grannen): Du kan väl inte måla planket när vår bil står alldeles intill!

Granne (ler): Ta det luuuugnt, jag har målat förr.

M (ser stirrig ut och börjar svettas): Men du har ju målat bilen! Hela taket och motorhuven är fulla av bruna prickar! Herregud!

Granne (i lugn ton): Det förstår du väl att jag aldrig skulle måla din bil?

M (upprörd): Men du har ju just gjort det! (Drar med pekfingret på biltaket och demonstrerar därefter resultatet. Fingret ser ut att tillhöra en afghan som just röstat, fast i fel färgskala.) Titta själv!

Granne: Nej, det där är inte jag.

M (försöker fullfölja bevisbördan enligt oskyldighetspresumtionen): Men kolla nu, här petar jag på min blå bil, får brunt på fingret samtidigt som du håller i en brun målarburk en halv meter från min bil...och du säger att det inte är din färg som finns på bilen?

Granne: Nej, nej, nej, tror du verkligen att jag skulle stänka ner din bil?

M (inleder sin slutplädering med vad som kan tyckas vara förkrossande bevisning): Men lukta på mitt finger då! Det stinker färg om det. Är det fåglarna som gjort det kanske?

Upplagt för Den stora grannfejden, tänker jag och fortsätter att följa dramat från min plats på åhörarläktaren.

Granne: Jag målar aldrig på bilar.

Och det får bli försvarets sista yttrande i målet. Åtalet läggs sedan ner i brist på bevis.

Domarklubban är snodd från Länsstyrelsen

* Häckklippning à le voisin: Ett konstnärligt raseriutbrott med den elektriska häcksaxen. Kontakta mig för närmare instruktioner.

Att leva med funktionshinder är något jag själv har erfarenhet av. Jag ska gå rakt på sak: min egen varaktiga begränsning består i att min hjärna lystet byter ut ord i vilken seriös text som helst. Och det i en alldeles särskild riktning. Egentligen är det en synd och skam att jag inte är rubriksättare på Aftonbladet när allt snusk kommer så naturligt. Snacka om att sätta sitt ljus under skäppan!
 
Senast ut att besudlas var i alla fall det fina och poetiska substantivet ”krull”. Fast kom inte och säg att inte ni också skulle ha kunnat...! (Ooooh, jag måste sluta att försvara mig så här, det säger alltid min terapeut!)

Jag har försökt att acceptera det här beteendet, som förresten skulle kunna vara en Metro-, Aftonbladet-och Expressen-rubrikskada och inte alls mitt fel. (Ooooh, nu gör jag det igen!) Under sommaren har det hur som helst skett en förändring. Ett tillägg, kan man säga.

Varje morgon när jag gör frukost till mina barn, studsar jag till vid åsynen av flingpaketet på hyllan. Som ni ser har jag skickligt pixlat den bifogade bilden till oigenkännlighet, allt för att vara säker på att inte göra reklam för våra frukostflingor. Affärerna skulle annars omöjligt klara av den anstormning, som skulle följa ett sådant avslöjande.

Det här är vad som verkligen står på paketet:

Och detta är vad jag läser:

Varje morgon alltså. Utan undantag. JAG ÄR SÅ LYCKLIG!

Förstår ni vad det här betyder? Kan ni sätta er in i hur det är att leva med mitt funktionshinder? Okej, jag får förklara, tror jag. Det innebär förstås att jag inte är fullt så enkelspårig som man lätt kunnat tro. Åtminstone inte längre.

”Sex, sex, sex” har utvecklats till ”Sex” OCH ”Droger”.

Nu väntar jag med spänning på min ”Rock and roll”-debut. Och skulle den utebli är det heller inte så illa med 2 out of 3. Har jag hört.

Bilden är snodd härifrån

Jag borde ha bättre ordning på mina e-postadresser. Av ren tur - nej, det kan inte vara tur, det måste handla om Ödet! - hittade jag ett meddelande, skickat från en för mig okänd människa som vill mitt allra bästa. Det börjar lite försiktigt med en fråga: 

”No luck with pretty women?”

Nej, verkligen inte. Det har jag inte ens tänkt på, men jäklar - du har rätt! Har du något råd att ge?

Detta är naturligtvis exakt vad jag tänker när jag läser mitt privata brev, men jag har underskattat min osjälviske välgörare. Den enda utvägen serveras nämligen i nästa mening.

”Enlarging your stick is your way out. The same as men look at women’s breasts first, women look at men’s little friend downthere first. And if they don’t find there something they like, they will never go to bed with you. So go ahead and change your size.”

När jag läser den så tydliga beskrivningen faller fjällen från mina ögon. Herregud, killen har fan prickat in sanningen. Den enda sanningen i livet. Till sist har jag mött Jesus på riktigt. Eller som han brukar kalla sig själv:
 
Vägen, sanningen och livet.

Är det någon som dessutom vet var min ”stick” sitter, så vore jag tacksam om ni berättade. Jesus verkar inte ha tid att svara på den frågan.

Memory stick

Så kontorsjobb försvinner alltså. Fine! Men vad gör det när samhället utvecklas så svindlande snabbt på andra och mycket bättre sätt, när nya genrer föds ur kreativa hjärnor. Jag tänker nu särskilt på en enda affärsidé. Eller snarare ett företag. Redan dess namn är så fyndigt att jag betraktar det som en större revolution än upptäckten att den heliocentriska världsbilden är sannare än den geocentriska.

Vid det här laget har säkert många förstått. För er sorgliga små råttor som inte följer med er tid: vad sägs om den här platsannonsen? Lugn, ni behöver inte klicka på länken. Jag ska vara oerhört generös nu. Varsågoda - mitt fynd:

Husmusen. HUSMUSEN. Kan ett namn verkligen ligga mer rätt i munnen än så, vara mer pricksäkert?

”Jo, jag är numera lustkonsult hos Husmusen, så att...”

En mening man har lust att uttala, eller hur? Den glider liksom lekfullt fram av sig själv.

Det handlar alltså om försäljning av - jag citerar annonsen: ”oljor, glid, kläder, leksaker för vuxna, skämtartiklar, film och massa annat smått och gott.”

En fråga bara: när mannosaksmännen börjar ordna egna lustpartyn - ska vi då räkna med filialen BAMSE?

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Under kravspecifikationerna för tjänsten som tystnadspliktförsedd husmuslustkonsult hittar man detta:

Va? Här kan man snacka om bubblande nytänkaranda! Tillgång till Internat. Det är en mening man sällan ser. Den säger mig att husmössen inte är rädda för att ställa mycket hårda krav på sina anställda. De vet precis vad de vill ha och vad de bespottar. Denna annons kommer att ge dem vad de ser framför sig, nämligen en ström av ansökningar från Sigtunaskolans estetförening. Oönskat skräp skickat av dumma bimbos som pratar östgötska, glömmer att spotta ut tuggummit och inte ens förstår vad tystnadsplikt betyder, lär besparas Husmusen.

Nu måste jag snacka in mig på Sigtuna. På något sätt ska det gå. En husmus ska jag bli om det så är det sista jag gör.
Jag är en mus, ingen människa!

I dagens DN läser jag om hur kontorsjobben är i fara. Här hade det varit utomordentligt smart att smälla in en länk till artikeln. Alltid skulle  några hundratusentals godtrogna DN-läsare lurats in på lussanbloggen för att sedan aldrig mer kunna ta sig härifrån. Men min fina personlighet förbjuder mig. Nu måste jag torka mig i ögonen. Jag är godare än de flesta. Oh ja.

Men kära DN, varför ägnar ni värdefullt utrymme åt något så oviktigt som kontorsjobb i fara när kommentarerna på min blogg inte bara är i fara utan också verkligen redan spårlöst försvinner? Kan ni svara mig på det? Denna skandal, som pågått en tid, fortsätter i det tysta. Nu senast var det bland annat ett värdefullt Berit-tips som Metrobloggen bestämde sig för att slänga bort, trots att jag med beröm godkänt hennes ord. (Jag såg Berit, jag såg, och mitt liv tog en ny vändning!)

Var är demonstrationerna, folkupproret och det internationella medieengagemanget? Var finns ni, DN, när de verkligt svåra händelserna inträffar? Jag är mycket, mycket besviken! Kontorsjobb! Kah!

Signatur ”En upprörd läsare”

P.S. Er oförmåga att sålla fram de riktiga nyheterna tvingar mig nu att ändå länka till artikeln. Jag har inget som helst ansvar för detta.

P.S. 2  Till Metrobloggen: Fram med mina försvunna kommentarer. Jag vet var ni bor.

Bilder på min aptitliga röv, var det ja. Eller ska jag kalla den arselhäck? Jag vill ju att Barbro ska känna sig hemma *(se nedan), eftersom det är hon som alltid, alltid efterfrågar foton som föreställer mitt konstverk till kropp. 
 
Nu har det dessvärre inkommit nya fakta i målet.

Ögonöppnade händelse i ämnet ”Av barn och fyllon får man höra sanningen”

Scen: Min dotters rum
Tidpunkt: Sen kväll, strax före läggdags
Kostym: Trosor och kort linne (Jag.) (IGEN, ja!) (Ni tycker synd om barnet? Äh!)

Jag: Vilken musik lyssnar du mest på just nu?
Dotter: Det säger jag inte. För att reta dig, hahaha.
Jag (envisas): Men är det något av banden som du har på affischerna?
Dotter: Ja, i alla fall mitt näst bästa.

Aha, en gnutta information helt plötsligt!

Jag (ivrigt): Är det de här? (Pekar på en affisch.) Vad heter de då?
Dotter (något otåligt) Men mamma, det står ju där!

Jag böjer mig framåt. Det är en liten A4-bild, egentligen ingen affisch, jag bara ljuger som vanligt.

Jag: Är det XXXXXX XXXX?
Dotter (skrattar): Neeheeeeej 

Därför att jag uttalat orden fel. Men inte ens det har jag vett att förstå. Nu står jag ännu mer böjd över bilden, framåtlutad som om jag tänkt klappa en dvärgpudel, när jag i själva verket alltså är upptagen av att tyda de allra minsta bokstäverna. I det utsatta läget hävs en röst upp. 

Dotter (retsamt och från sin position liggande på sängen bakom min rygg): Mamma, du vet om att du ser väldigt DUM ut nu, va?

Blixtsnabbt rätar jag på ryggen och snor runt. Och skrattar så att jag måste vika mig igen.

Sammanfattning
Vid närmare eftertanke känns det rätt att bordlägga ärendet arselbilder. Jag hoppas att du inte är mycket besviken, Barbro?

* För er som inte besökt Barbro: hennes senaste blogginlägg handlar om skink-kukrullar. Då förstår ni att jag måste förgrova mig något fruktansvärt när jag försöker kommunicera med denna människa.

Det har inkommit en del bekymrade frågor, som exempelvis ”Är du verkligen så fattig att du måste tappa kjolar och byxor offentligt, Lussan?”

Tack vare att allt ställdes på sin spets, upptäckte jag att hela min kjolgarderob - som faktiskt är ganska stor - ser ut att tillhöra Bantar-Björn. Om han nu vore transa. Och det trots att jag mig veterligen inte krympt ett gram sedan jag gjorde mina misslyckade inköp enligt "Rafsa-åt-sig-minsta-storleken-på-ställen-som-Lindex-och-Åhléns-metoden".

I vanlig stor hast har jag nu slitit fram de tre yttersta kjolar som hängde i min garderob och ännu en gång placerat min vältränade kropp framför webbkameran. Bilderna kommer för övrigt snart att kunna hittas på min fitnessblogg, den som världens alla idrottare vänder sig till för att få inspiration och motivation att kämpa det där lilla extra. Jag kan också redan nu avslöja att jag skriver detta inlägg från Berlin samtidigt som jag laddar upp inför försöken i 400 m häck, stavhoppnings- och trestegsfinalen och vad jag nu anmält mig till. Slägga var det ja! I männens klass. 

Men nu lurar ni in mig på sidospår igen. Kjolar var ämnet och värdelösa storlekar som är till för att tvinga folk tillbaka till affärerna. Se själva så svårt mitt lidande är. Dessa tre trasor är alla i den minsta modell som fanns i butikerna.

Kjol 1 kommer från Indiska. Utmärker sig främst genom att den blir större och större efter en dags användning - här ser ni den i nytvättat skick - och mycket snart har man bakfickorna på magen och ett Jane-skynke runt höfterna. Lugn, jag brukar täcka magen i normala fall. Man orkar inte alltid svara på frågor om hur man skaffar sig en sån här tvättbräda.

Kjol 2 - värst av dem alla?  Köpt i något som kan vara en tantaffär. Men jag är ju en tant, så vem kan förneka mig den rätten? Vavava?

Min tanke när jag bestämde mig för att just den var den lyckliga som skulle få följa mig hem var: ”Aha, tunn och lätt. Att bära den måste kännas som att inte ha något på sig. Så skönt! Och vilken lös och ledig resår!”

Sant. Men just på grund av de första egenskaperna känner man inte heller när kjolen lämnar sin plats och man faktiskt inte längre har någonting på sig. Senast var det på god väg att hända vid Bergs slussar i ett ögonblick av kort minne. Inga hällor häller. Eller heller. Ett familjetält som påminner om en gardin.

Kjol 3, upphittad på H&M Inte så farlig i jämförelse med den ovan, men också med en imponerande kapacitet att töja sig under dagen och snurra runt kroppen. Skärp, säger ni? Ja, om man särskilt roas av att stoppa in förrymt tyg varje gång man rört en muskel eller om man kanske tänkt sig en heldag liggandes blickstilla på vardagsrumsgolvet.

Nu känner ni verkligen hur era hjärtan blöder vid insikten om all ohygglig smärta som jag tvingas leva med, eller hur?

Alla kjolar är för stoooora, ojojoooooj då, hur ska jag klaaara mig?

Men vad jag faktiskt inte förstår är var alla som verkligen är små köper sina kläder. Jag är ingen pygmé. Jag blåser definitivt inte bort. Hela gatorna är fulla av människor som jag kan knäcka mellan tummen och pekfingret. Vanliga små veklingar alltså. Hur gör de egentligen? Hänger de över symaskinerna varje gång de köpt en ny klädtrasa eller har de alla skräddare att vända sig till?

”Det är Lindex det är fel på” säger vännen C och ser ut som om jag vore lite korkad. ”Och Åhléns. Gå till andra ställen.”

Åh nej, jag som har så många rabattkuponger att utnyttja! En dag ska jag hitta en kjol som passar. Senast det hände var 1990. Den lever än. De lever än. Det var bättre förr.

Fan, har ni fått mig att missa häckförsöken jag skulle deltagit i nu också? För detta skitinlägg?! Era djävlar!

Nu svär jag också, era förb...!

”Du är hopplös som tror att allt som rör sig STÖTER på dig!" skriver Barbro Binda, högt respekterad expertkommentator, i en vass och som vanligt pricksäker replik till den mycket seriösa Lussanbloggen.

Ett riktigt heurekaögonblick. Ehummm, hur svårt det än är att medge det måste jag nu vara ärlig.

Barbro, du har rätt: inte alla stöter på mig. Inte alls alla. 

FAN!
Men några gör det i alla fall!
Säger medelålderskrisen desperat.

I dess spår har jag nu arbetat natten igenom och bedrivit intensiv forskning, allt för att kunna lista de inidivider jag stöter på som stöter på mig. Här är de. Alla tre.

1. Traktens alla mest märkliga karaktärer. Gruppen inkluderar samtliga personlighetsstörningar och -förändringar som överhuvudtaget existerar. Känns på något vis hemtamt. 
2. Vissa personer som möter mig när jag beter mig konstigt - vilket oftast betyder att jag skrattar i min ensamhet åt något jag just sett eller hört. Är detta förklaringen till grupp ett? 
3. Personer som stöter på mig. Eller snarare stöter till mig, därför att de inte ser att jag existerar.
   
   Åh ja, det blev allt en lista ändå. En magisk till och med. Den heliga treenigheten.
   
   
   
   
   Att man aldrig får vara ifred! 

En medelhavsvecka går snabbt. Tiden därefter, vart tog den vägen? Jag kom på att jag inte har någon lust att skriva om resans alla små förvecklingar. I alla fall inte just nu. Så det gör jag inte.

Men en sak ska jag berätta om, nämligen själva lufttransporten hem. På planet till ”solen” (som bland annat betydde åskregn) var våra barn de gladaste och mest entusiastiska passagerare som någonsin befunnit sig i en Airbus A321. Men vad vore livet utan variation och kontraster? Under hemresan hade jag istället Tom och Jerry som sällskap, det vill säga två figurer som gjorde allt för att slå ihjäl varandra.

Och kan man tänka sig: det fick vi. Trots att planet kunde störta. Nästa märkliga sak som inträffade var att det var M som raskt flyttade fram tillsammans med barnen. Inte jag. Samtidigt vände mannen framför mig sig om och sade sorgset: ”Jag försökte byta till platserna bredvid era. Men mig sade de nej till.”

Och? Skulle det vara mitt fel att du är mindre övertygande än en nyavslöjad mytoman?

M satt kvar bredvid sina båda telningar ända fram till den stund då flygplansmaten började delas ut. Då hade tonläget höjts ordentligt. Svettpärlorna flödade i ansiktet på fadern när han vände sig mot mig för att säga:

”Lussan, det är nog bättre om du sätter dig med barnen nu. Du brukar ju gilla att hålla på med maten. Och hjälpa till. Det blir mycket lugnare om du gör det istället. Jag känner att jag... annars kommer att... *#£}• ◘ £!!!”

Jag lät det inte passera okommenterat, men satte mig ändå bredvid Tom. Eller om det var Jerry. Och M slog sig belåtet ner i den för övrigt tomma nödutgångsraden. Sex stolar att välja mellan. Plötsligt rena himmelriket. På min rad fortsatte det där som kan vara anledningen till att somliga människor väljer att avstå från barn, men som vi, som redan fungerar som vårdnadshavare åt ett yngel eller fler, naturligtvis avgudar.

”Mamma, mamma, han är en idiot!”
”Säg åt henne, mamma, hon sitter i vägen!”

Med en beundransvärd kraft och uthållighet. Undra på att jag älskar dem så djupt och över allt annat!

Och just då fick jag syn på mannen på andra sidan gången, han som försökt byta platser, men fått nobben av de elaka flygvärdinnorna. Nu stirrade han rakt på mig på ett irriterande sätt. Ögonen var intensivt, nästan otäckt blå, och jag fick en stark känsla av att det var just det han ville demonstrera. Att han sett sig själv i hotellspegeln den morgonen och tänkt ”Heeeyyyyy, lilla läckerbiten där!” och nu längtade efter den uppskattning han tyckte sig förtjäna.

”Mamma, det här är äckligt! Hjälp mig att öppna, det gååååår inte!”

De blå hypnosögonen fortsatte att nagla fast mig. Vid vad, säger ni? Inte vet jag! Vad petiga ni är! Och nu började han dessutom prata, ögonägaren. Med en beslöjad, dämpad och mycket tillgjord röst. Antagligen skulle den föreställa vara sexig. Detta skedde samtidigt som mina nya flygplansbarn Tom och Jerry högg varandra med plastbesticken på min andra sida. Nu är jag ganska väluppfostrad, åtminstone ibland, så trots de pågående stridigheterna som krävde sitt engagemang, förde vi också en konversation ett tag, Ögonen och jag. Om resan vi varit på, andra resor vi gjort och tillvaron i stort. Han släppte mig inte med blicken. Blinkade han ens?

Och hans dotter? Vad var det för konstig unge? Lugnt och stilla åt hon upp sin mat och sedan satt hon beskedligt och RITADE hela flygresan igenom! Vad hände med ”pappa, pappa, pappa!!!”? Nej visst nej, han hade förstås inte tid där han höll på med sitt hypnosuppdrag.

Nu har jag också hyfsat blå ögon och därför glodde jag lite otåligt tillbaka.

Sverige är en blåögd nation, gubbe - du får imponera med annat!

Å andra sidan var jag i det närmaste att betrakta som gulögd i en jämförelse med hypnosmannen.

Det blev inte heller bättre alls. Hans blick (laser?) brände hål på ena sidan och T & J härjade värre än värst på den andra. Det var ingen slump att jag snart bröt sönder min plastgaffel och hällde dricka (okej, det var vin, rött vin, men ”dricka” lät bättre) över både hela mig och svärföräldrarnas lånade handbagageväska, den som tidigare varit renare än ett nysteriliserat operationsinstrument.

Ett av mina barn kombinerade i det läget verbalt slagsmål med att rita. Motivet var ett enda: flygplan som störtade. Råa skratt hördes från min dotter. Kände man doften av en ny ångest i flygkabinen? Jo, den kom från raden framför oss. De stackars barnen som satt där hade nu börjat ställa oroliga frågor om flygsäkerhet till sin mamma. Och sådant som:”Varför måste man flyga så högt uppe egentligen?”

En ny generation med flygskräck därför att mina barn är hänsynslösa? Åh nej. Jag bestämde mig för att engagera mig i deras förehavanden. Ordentligt. Demonstrativt vände jag mig så gott det gick bort från laserstrålarna. Vilket är svårt på ett flygplan, särskilt som det pågick sådan där rolig turbulens. Lite berg-och-dalbanekänsla och ”fasten seat belts”, lagom efter maten. Då kom ett nytt grepp. Ögon-Pelle tänkte inte låta sig besegras så lätt. Nej, han laddade vapen nummer två, nämligen klockan. Sin dyra leksak. Som exempelvis gick att använda till att göra solkatter i folks ansikten. Faktiskt även i just mitt. Eller bara i mitt. Och man kunde visst också hålla på länge. Väldigt länge. Sjukt och fanatiskt länge. Slå-i-skallen-länge. Till sist tröttnade han väl i armen, men den hemska laserblicken ihärdade hela resan ut. Nu började jag till sist inse varifrån Toms och Jerrys aggressiva gener kommit.

Fast sedan kom jag på att någon gång, en enda gång i mitt liv, ska jag också bete mig så där. Bara mycket, mycket värre.

Äh, nu ljuger jag. Redan gjort. Glöm hela detta inlägg.

För över en månad sedan skrev jag om hur värdigt och generöst jag betedde mig på Norrköping Flygplats. Den heter fortfarande så, ja, det stämmer. Men hur gick det sedan? Står jag kanske kvar där med linningen i handen och väntar på ett räddande skärp som aldrig kommer åkande i sin lilla plastlåda efter att ha passerat röntgenapparaten? Ja, inte långt ifrån. Alla de oviktiga sakerna dök nämligen snabbt upp på bandet. Sådant som hemnycklar och plånböcker med hela reskassan. Petitesser alltså. Men mitt bälte var spårlöst borta. Kanske var det misstänkt för något? Eller kunde det möjligen vara så att någon glitterkåt person, anställd vid flygplatsen utan genitiv-s, lagt beslag på mitt skärp och att jag nu därför skulle tvingas resa iväg med brallorna vid knävecken. Skulle jag för första gången vara tacksam över att jag, i det här fallet praktiskt nog, är lätt kobent?

Tydligen. Nu tog nämligen de resenärer som stått i kö efter oss som bäst och i godan ro emot sina privata ägodelar som passerat röntgenmaskinen. Jag tror att det var knivar, armborst, slaktmasker, macheter, kaststjärnor, dieselolja, minor, granater, sprängämnen och andra typiska saker, som ingen nu hann koncentrera sig på, eftersom jag såg så misstänkt ut.

”Nej, det finns inget skärp här”, var det svar jag fick på min direkta fråga.

Vad som inte heller fanns var hjälp att hämta från svärfar. Han skrattade hjärtlöst och alldeles ohämmat där han stod en bit bort. Och gjorde miner och gester. Svärmor rörde däremot inte en ansiktsmuskel mer än de vänliga. Troligtvis därför att hon är sjuksköterska.

”Ta det här”, beordrade jag M, som själv just stod och försökte rädda sin egen skärpvärdighet när han fick ett lass handbagage och plånböcker tryckta i händerna.

Och ha, nog hittade jag sedan min dyrgrip i en plastlåda. När jag lyckligt betraktade den lilla prinsessan på vift förstod jag så väl varför någon måste ha försökt lägga sina giriga vantar på henne. Se själva:  

Den lossnade niten, de förrymda pärlorna och den julgransglitterliknande bågformationen i kanten, de egengjorda extrahålen - plötsligt väcker ni så mycket ömhet och kärlek.

Min skabbiga gamla vän!

Precis samma relation som mellan mig och bloggen.