Metrobloggen

Dag 88.

Melinda!
Du har missat några genomgångar men visar här att 
du förstått hur den medeltida samhällsstrukturen 
såg ut. Ditt språkbruk och din textstruktur är båda 
oerhört bra och dina sammanfattningar är kort-
fattade och innehållsrika. I din fördjupning väver 
du dina egna tankar och reflektioner på ett 
snyggt sätt.                    MVG
Bra jobbat!   /Malin

Jag blev så lycklig, för jag klarade det! Jag klarade det!
Det hade jag inte trott ändå. Nej, inte vågat.
Mitt första MVG i ämnet historia.
Och en tjej gav mig en kram.
En annan följde jag ner för trappan. Det minns jag.
Att man kan bli så förbluffad av vänliga människor – det är faktiskt ganska läskigt. Men fint.

Dag 87.

En sista dag
Ett långsamt farväl
En väntan
En fasa

Ångest.
Hopp.

Vad skall komma?
Egentligen är det utan betydelse.

Allt vi har är nu.

Dag 86.

Jag tror det var den här dagen jag mötte en av mina gamla mellanstadielärare. På Willys, mamma och jag stod och rotade i en låda med DVDfilmer, jag hade nog till och med min jackluva kvar på huvudet. Kände mig inte så fin. Inte så fin som man vill känna sig när man stöter på folk från ens förflutna (helst vill man ju verka så lyckad som möjligt). 
     Men hon var ju ändå bara en mellanstadielärarinna. En ganska olycklig sådan, dessutom. Men visserligen en jag tyckte mycket om, som tyckte mycket om mig. Jag minns att hon skickade julkort till mig en gång. Hon var en snäll kvinna. (Varför drabbas så många goda människor av olycka?)
     Det var i alla fall spännande att träffa på henne igen, även fast jag inte var på mitt mest utåtriktade humör. Hon berättade att hon kände sig ensam. Hon påminde mig om att hon varit övertygad redan då, när jag var en ung flicka, att jag skulle bli författare en dag. Jag hade varit så duktig på att skriva.
     – Var jag verkligen det? sa jag. För jag kom inte riktigt ihåg sättet jag skrev på, på den tiden.
När jag och mamma sedan stod i kön för att betala, kände jag mig ganska tankfull. 
     Kommer min gamla mellanstadielärarinnas liv få ett lyckligt slut?
     Kommer mitt det?
Framtiden får utvisa.

Dag 85.

"Se dig själv i spegeln", blev slutklämmen. (Som jag tyvärr inte ens uppfattade – vilken tur att någon berättade för mig.)

Ännu en teaterpjäs, denna gång framförd av treorna i aulan. (Mycket teater nu, ja.)
Efteråt tänkte jag att den visst varit bra, men inte alls lika bra som den tidigare de gjorde – Glass växer inte på träd; den var nämligen grym (jag grät faktiskt). 
Jag är verkligen imponerad av dessa ungdomar.

Dag 84.

"Det ni är, har vi varit. Det vi är, ska ni bli."

Min klass var och såg en teaterpjäs, på Elsas Hus.

Måste man bli som sina föräldrar? Måste man bry sig om dem? 
Kan man lita på sina barn? Måste man låta dem gå? 
Kan ett förhållande fungera, med nån som vuxit upp under helt andra familjeförhållanden än man själv?
Räcker kärlek, för att uppfylla alla ens drömmar?

Det tyckte jag att den handlade om.

Dag 83.

När jag kom hem från skolan väntade mig blommor och ett kort med kärleksfulla ord på köksbordet.

Dag 82.

Det gör ont i mig ibland, att jag inte har en bestämd uppfattning om världen. Men samtidigt så vet jag inte om jag ens vill ha det. Jag kanske inte är redo.
     Vill jag sluta vara så öppen som jag är? Vill jag begränsa min nyfikenhet?
Det är väl faktiskt ganska bekvämt att tänka och se på saker som jag gör nu, och som jag har gjort en tid. 
Jag är fri. Jag är inte bunden eller fastspänd till en viss livsåskådning. Jag tycker att det finns alldeles för många perspektiv, vinklar, skuggor och nyanser för att jag ska vilja blunda för någon av dem. 
     Jag vill se allt. 
     Jag vill veta allt. 
Men jag tror inte på varken allt jag ser eller hör. Jag vill bara behålla dörrarna öppna; möjligheterna framme. 
Och jag tror att mitt intryck av världen berikas av den här inställningen. Det är en stor anledning till att jag inte vill lämna den. Det kan vara en tillgång att verkligen kunna sätta sig in i olika synsätt, både intellektuellt och känslomässigt. Men det kan också vara förvirrande. Vill jag fortsätta vara så osäker som jag är?

Jag ser det som så, att jag sätter mig själv i olika roller vid olika tillfällen. Jag gillar det här. Det kan vara spännande och roligt. 
Men jag gillar det inte för att den svajande känslan som medföljer är riktigt jobbig ibland. Det är som om jag aldrig riktigt landar, som om jag aldrig riktigt bestämmer mig. Som om jag bara låtsats, när jag säger mig vara säker på något. För jag kan ju ändra mig snart igen. Jag kan vilja byta roll. Behöva byta roll; för att den gamla plötsligt känns trist eller opassande för nästa stund.
     Jag antar att det är normalt för en tonåring att experimentera med sig själv och sin personlighet – för att försöka "hitta sig själv" som det heter. I alla fall så är det ju ganska typiskt att experimentera med sitt utseende och sin personliga stil, i tonåren. Och jag antar att de flesta människor, oavsett ålder, sysslar med karaktärsbyten mer eller mindre frekvent. Det är mänskligt.

Men även fast jag någonstans är medveten om att jag inte är ensam om att känna mig ganska vilsen – och även fast jag nog av många människor uppfattas som åtminstone ganska säker – så kan jag känna mig fruktansvärt utanför på grund av det här. Ungefär som om jag är den enda som inte har hittat sin tillhörighet ännu. (Men jag vet, jag vet, att det inte är sant.) 
     Samtidigt så har jag faktiskt en del värderingar. Och jag är inte utan moral. 
Men jag ifrågasätter fortfarande mig själv ofta. För att jag inte riktigt litar på mig själv. Därför utsätter jag mig gärna för olika prövningar – för att få det svart på vitt var jag egentligen står. Jag vill ju veta säkert; inte bara placera mig själv där jag egentligen inte hör hemma, på grund av tanklöshet. 
     Somliga har sagt att jag tänker för mycket, men jag tänker hellre för mycket än för lite.

Så, vart vill jag egentligen komma med den här texten? Jag tror att det som väckte dessa tankebanor, som jag nu skriver ned, var en blandad känsla av avund och fascination för människor med en bestämd uppfattning om världen. De som inte tycks ifrågasätta sig själva, sina känslor eller åsikter längre. De som verkar vara så säkra. Som om de redan har tänkt igenom allt; nästan som om inte en enda tanke finns kvar att tänka. Som om allt är solklart. 
     De har alla argument redo. 
     De tvekar inte.
Jag beundrar det här. Även fast jag kanske inte håller med om vad de säger, så har de något som jag inte har – och det är väldigt fängslande för mig. 
     Inspirerande. 
De har vågat ta ställning, välja; och inte utan motivering. Jag har mött några sådana personer i mitt liv, och de har alltid gett mig samma känsla: att de aldrig kommer att lämna mig.
Oavsett om de lämnar mitt liv eller inte.

Kanske skaffar också jag mig en väldigt bestämd uppfattning om världen en dag. 
Kanske inte.

Jag reflekrerar i alla fall över det här ganska ofta.

Dag 81.

Var? England

När? Slutet på 1700-talet
"Det var som sjutton vad upplysta de blivit!"

Vad? 
– Muskelkraft ersätts av maskinkraft
– Förlagssystemet ersätts av fabrikssystemet (löpande band-principen)
– Kraftig produktionstillväxt

Orsaker (bakgrund):
– Effektivisering av jordbruket (oxar istället för hästar, växeljordbruk istället för träda)
– Stor befolkningsökning → mer arbetskraft → fler konsumenter → större marknad
– Urbanisering = folk flyttar in till städerna
– Stor tillgång på råvaror (från kolonier, t.ex. bomull)

Övrigt:
– Textilbranschen "genombrottsbransch"
– Den flygande skytteln"
– "Spinning Jenny"
– Energiförsörjningen utvecklas → oberoende av vattenkraft → utvecklar både industrin och transporten
– Hårda hälsofarliga arbetsvillkor: långa arbetspass, kvinnor och barn billiga
– Ångmaskin (idé, 1690, utvecklas 1712)
– Ångloket (1829)

Dag 80.

Det fanns en tid då jag hatade att titta på film. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag blev rastlös och mådde dåligt av det, oavsett vilken film det handlade om.
     Ungefär likadant kändes det att läsa böcker. Helst ville jag hålla mig undan från andras berättelser för att istället kunna skapa mig en egen. 
Ingen tid fick slösas.
Jag tror att filmer och böcker på något vis fick mig att känna mig utanför; inte så delaktig. Och den känslan var jag trött på. Meningslösheten började nosa mig i nacken. Livet är kort, tänkte jag. 
     Varför, varför, varför...?

Jag hade ägnat mycket tid åt filmtittande och bokläsande tidigare. Det hade varit en stor del av mig, men jag ville förändras, och därför kände jag att jag behövde bryta. Hela min kropp kände det. 
     Jag ville inte bara betrakta andra leva längre, jag ville själv leva – på riktigt.
Filmer och böcker kunde därför upplevas som hot mot mitt mål. Upplevda hot skapar ångest. Jag hatade filmer. Och böcker låtsades jag inte om.

Jag har ändrat uppfattning nu, igen. Är inte livet fantastiskt! Man hinner tänka så många olika tankar och känna så många olika känslor. Ibland verkar det som om det enda man försöker göra är att fly från sig själv, och ibland är det som om man lägger all kraft på att söka efter den man tror att man var från början.
Det abstrakta kan vara svårt att acceptera.
     Men jag är inte så rädd för stillhet längre. Både filmer och böcker kan ge mig njutning nu.

Dag 79.

Jag var på bio igen. Men inte med min kära moder som vecka innan, utan med en annan tjej – något yngre än jag själv. 
Hennes ben var smalare än nånsin, dessutom klädda i svart. Hon satt bredvid mig. Jag var glad för det. Nej, inte för själva viktnedgången (hon har alltid varit mer än tillräckligt smal) men det var kul att träffa henne igen. Och jag visste att hon kände detsamma; hon hade tjatat om det här hela veckan. Om hur hon längtade. 
Vad ska vi ha på oss, Melinda? Vi måste va’ snygga när vi ses!
Javisst, på en lördag är det klart att man kanske vill vara lite extra fin, hade jag tänkt. Särskilt om man ska på bio. Men att planera min utstyrsel in i minsta detalj, redan flera dagar innan, det hade jag inte tänkt.
     Innan jag åkte in till stan, stod jag kanske just därför i panik framför badrumsspegeln. JAG HADE RÅKAT MÅLA MINA ÖGONBRYN MÖRKGRÖNA! Med en vattenfast penna!!!! 
Som tur var fick jag bort färgen till slut (tack för hjälpen, mamma) så när vi väl satt i salongen slapp jag se ut som ett miffo.
     Bakom oss satt en kille och en tjej, som såg ganska omaka ut. Han verkade vara lite av en "cooling", och hon verkade vara lite av en nörd. Men de pratade trevande, på det sätt man gör när man är lite osäker, men ändå försöker lära känna varann.
     Innan filmen började tyckte jag nästan att det unga paret var mer intressant än reklamen. (Eller okej, inte nästan, jag tyckte det.) Jag kunde inte riktigt tro att det var en romantisk dejt de var på – vem skulle ha tagit initiativet till den? Ingen av dem verkade direkt vara den andres "typ".
I mitt huvud försökte jag komma på möjliga alternativ. Var de syskon, kanske kusiner?
     Jag frågade min egen kusin, henne med de svarta stickorna. Jag undrade vad hon trodde. Med en godisbit i munnen såg hon förvånat på mig; hon hade inte tjuvlyssnat som jag.
Nu gjorde hon det i alla fall. Och viskade sen tillbaka: Jag tror de nyss har träffats.
     Så kanske var det ändå en dejt de var på, killen och tjejen. En blinddejt. Jag kommer aldrig att få veta. 
     Men filmen var i alla fall spännande.

Dag 78.

Kanske går det framtida stjärnor i min klass just nu.
Vem vet.

Dag 77.

Ibland längtar jag efter regn. 
Sällan, om nånsin, längtar jag efter sol.
     Regn älskar jag. Regn gör mig lugn.
Men regnet självt är inte lugnt. 
Det rör sig, det faller, det är kallt och blött. 
Ibland piskar det, och ibland smeker det. 
     Regnet är nyckfullt.
Inom mig, känns det ofta, som om vore där oväder.
Men utanför fönstret kan jag se annat.
     Var är jag? Inte hemma, tänker jag då.
Men jag är van. Fasan förlorar.
Men ibland. Ibland längtar jag efter regn.

Dag 76.

Tennisspelandet sög, tänkte jag när jag satt på bänken och väntade. Snart skulle jag spela piano.

Dag 75.

Jag cyklade.
Vi bestämde film.
Hon skickade gratis juice-kuponger till folk.

Dag 74.

Jag är fan höjdrädd.

Dag 73.

Jag tror att det var den här dagen jag började läsa En komikers uppväxt. (Av Jonas Gardell, alltså, om nån skulle ha missat det.) 
     Jag hade bara hört gott om den boken – det verkade som om alla älskade den. Men själv hade jag börjat läsa den flera gånger tidigare, utan att fastna, och därför lagt ner den igen. 
     Nu var jag fast besluten att fastna.
     Och det gjorde jag.

Boken handlar om Juha Lindström som bor i den lilla hålan Sävbyholm. 
     Juhas familj består av en mamma som ständigt svär på finska, en pappa vars pungkulor hänger utanför kalsongerna ibland vid frukost, och en lillasyster som är minst lika jobbig som småsyskon brukar vara. 
     Juhas enda riktiga vän heter Jenny och är ganska töntig. Hon klär sig allt annat än rätt och har dessutom ett väldigt fult hårspänne i håret jämt. 
Juha kan inte hjälpa att han skäms lite över Jenny. Så vill nån annan vara med honom lämnar han henne genast. Men Jenny vet att han alltid kommer tillbaka.
     Juha är inte tillräckligt töntig för att vara en riktig tönt (han är ju åtminstone lite rolig). Men han är heller inte tillräckligt tuff för att platsa i toppen av klassens hierarki. Sanningen att säga så ligger hans plats ganska långt ner. 
Nåja, så länge han inte tvingas ner till botten som Thomas Karsk borde han väl vara glad. Eller...?

Egentligen så är det här en väldigt djup och allvarsam bok, men inte ens här låter Gardell bli att locka ens mungipor uppåt.
     Ändå fick han mig mest att tänka.

Mobbning påverkar många människor så himla mycket, på olika sätt dessutom. 
     Jag känner en tjej som blivit mobbad, men än idag, trots att hon nu har vänner som bryr sig om henne, är väldigt osäker på andras avsikter. Tycker ni verkligen om mig?
     Jag känner en kille som under sin låg- och mellanstadietid blev mobbad, men än idag tenderar att vilja vara andra till lags. Tyck om mig.
     Jag vet en kille som blev mobbad under sin högstadietid, men än idag verkar känna sig tvungen att bevisa nåt för sin omgivning. Jag är bättre än er.

Jag är glad att jag äntligen tog tag i läsandet av boken. Jag gillar när nånting verkligen sätter igång tankeverksamheten på en och man blir inspirerad.

Dag 72.

      Hon pratade om godis som inte säljs längre.
      Jag pratade om det gyllene snittet.
Vi stod och väntade på bussen in till stan. Vi skulle se Alice i Underlandet.

Dag 71.

     – Vad glad du verkar idag, sa Sandra.

Och mina läppar log med en färg av romans.

Dag 70.

Melinda:

Spännande. Mogen. Vågar säga emot.
Stark integritet.

– Duktig i bild
– Oerhört analytisk
– Ansvarstagande
– Fantastisk

Det var fina saker de hade sagt om mig, lärarna. Men bekräftelse hjälpte inte den här dagen.

     – Kan vi inte gå på bio, du och jag? snyftade jag.
Det kunde vi.

Dag 69.

     – Girls! If you saw this reeaally hot guy in Spain and wanted to get to know him. What would you say to him?
Hon tittade hoppfullt omkring sig. Hade nån lärt sig?
Nån öppnade munnen.
Hon nickade uppmuntrande.
     – ¿Como te llamas? ..., nej! Han måste ju veta vad jag heter också. ¡Hola! Me llamo...
Hon log gillande. 
Äntligen hade hon funnit en effektiv undervisningsmetod!

Dag 68.

Om du vill att vi ska gå vidare; glömma ditt snedsteg, måste du förstå varför det berörde mig som det gjorde. Du får gärna hålla med om att du gjorde fel, även om du tyckte att du hade dina anledningar till det. Men viktigast är att du förstår mitt sätt att se på saken. Mitt sätt att känna. 
     Annars kommer vi ingen vart.

Dag 67.

Knut och Martin var båda väldigt entusiastiska.
Plötsligt var klassrummet en djungel, och alla som befann sig i den
grottmänniskor.
Tanken var,
att vi skulle skapa musik tillsammans
hela klassen.
Tanken var,
att vi skulle känna
gemenskapen.
Jag tyckte hela situationen var ganska lustig.

Dag 66.

Han är en man nu
(nåja, börjar bli)
Han är en ung man
som klarar av en sån sak

Dag 65.

        Bolibompa Pling Plong är faktiskt ett roligt spel. 
Jag och mamma spelar det med Sandra. Sandras födelsedag närmar sig med stormsteg, men än är hon fem år gammal.
        Vi äter tillsammans med Sandras föräldrar.
Efter det åker vi och bowlar med mina kusiner och morbror från Finland. Vi står ungefär vid kassan när min morbror uppmanar mig att titta bakom mig.
        Jag reagerar först inte, men när jag väl vänder mig om ser jag. Jag ser någon jag verkligen inte väntat mig att se. Någon jag inte sett på hur länge som helst. 
        Min egen far.

Dag 64.

Plötsligt är jag på bättre humör. Jag reflekterar liksom inte ens över det – det bara är så. Jag håller mobiltelefonen tryckt mot mitt ena öra och kisar när de starka och envisa solstrålarna når mina bruna ögon genom bilfönstret. Upprymdheten. Jag reflekterar liksom inte ens över den. Inte förrän jag märker hur många ord som far ut ur min mun och i vilken hastighet de gör det. 
Då reflekterar jag.
Nämen! Är jag fylld av energi? 
Inte tycks jag vara matt i alla fall. Nej, jag känner mig nog ganska sprallig inombords, så mycket som jag pratar. Så mycket som jag har att säga.
     Det måste bero på psykologilektionen som skoldagen slutade med. Den muntrade upp mig. Freud muntrade upp mig – Sigmund Freud.
Det muntrade upp mig att få känna mig bra på något. Det bekräftade mig.
     Så nu är jag på bättre humör.
Och det ska hålla i sig – ja, till den grad att den positiva känslan till och med kommer att övergå i rastlöshet så småningom. Lyder jag mina impulser i ett sånt läge kan jag komma att ångra mig efteråt. (Men det är ju så kittlande att utsätta sig själv för risken: himmel eller helvete.) 
     I kväll kommer jag att lyda mina impulser.
     Men det vet jag inte ännu, på väg hem till Norrköping.