Metrobloggen

Dag 34.

Inbrott i hans lägenhet.
Krossade köksfönster; glassplitter överallt.
Öppnade skåp, fallna lakan, stulna värdesaker.
Varför just hans? Människor är märkliga.

Dag 33.

Jag växlar mellan självförakt och hybris, sa jag.

Dag 32.

På vägen till skolan började jag läsa Eva Dahlgrens Hur man närmar sig ett träd.
    Väl i skolan, hade vi dramalektion. Vi satt i en ring, rakryggade med filtar under våra rumpor och blundade. Marie-Anne bad oss slappna av och glömma allt som har varit och allt som kommer att vara. Hon beskrev en skog för oss.
Efter en stund fick vi rita ett varsitt träd. Ett träd av livskraft.

Dag 31.

Det är så svårt att bryta ett mönster, även om det är destruktivt. Kanske särskilt när det är destruktivt? 
     Men varje beteende man fortsätter med, för med sig något man vill ha; annars skulle man ju inte fortsätta med det. Det har jag lärt mig av Dr. Phil (och kanske mig själv).
     Dags att ta tag i vissa saker nu, va? Dags att skaffa mål. För jag kan nog få allt jag vill ha (utan att ta så mycket skada), om jag siktar in mig på det.
Jag måste bara bekämpa rädslan och våga ta vara på min medvetenhet: lita på mig själv.

Dag 30.

Nu ska jag åka spårvagn. Vad skönt att slippa stan! (Vad skönt att slippa shoppingen!) Det gjorde mig olycklig att vara där.
     Men när han skrämmer mig vid godiset kommer jag inte att vara olycklig längre. Bara kall om fingrarna (så att det värker om dem) och röd om näsan. 
Fast det vet jag inte än.

Dag 29.

Så många gånger har jag känt tacksamhet för att just hon kom in i mitt liv. Så många gånger har mina ögon tårats, för vad skulle jag annars ha gjort? Utan henne. Ibland har hon verkligen varit livsviktig.
     Men nu är det hon som gråter. För att hon kommer att sakna mig. Ja, hon säger det. 
Att jag har visat ett sådant stort förtroende för henne har betytt otroligt mycket, säger hon. 
Och gråter rätt mycket.
     Men jag kan inte gråta så just nu, av någon anledning. Några tårar får jag väl fram, men jag kan inte sådär som hon. Inte nu. 
Det kanske blir en annan gång.
När hon inte sitter framför mig längre.

Dag 28.

Jag är i extas. Jag älskar verkligen psykologi. Hela min kropp spänner sig av lycka och det bubblar i min mage, ungefär som när man är kär. Jag sitter stilla och läser koncentrerat; vill ta in varje ord, varje namn, varje begrepp och analys. Jag vill lära mig allt!

Dag 27.

Vi pratar om poesi, han och jag. Han gillar Göran Sonnevis kärleksdikter och har, precis som jag (är nu), varit insnöad på Sylvia Plath. 
     Han är mycket äldre än jag. Men när jag pratar så lyssnar han på mina ord, som om han skulle kunna lära sig något av dem. Som om jag vet något, som inte han vet. 
Det är nog så också. 
Varje människa kan berika en med kunskap, om man bara vill se det. Varje människa.
     Han försöker inte blunda och det tycker jag är fint. Han ser att moln består av vatten och vatten regnar ner.
Jag vill lyssna på honom.

Dag 26.

     Lite konstigt är det allt. Att jag varit så glad (energisk och fylld av sprudlande glöd) hela dagen. 
(Tisdagar har jag hantverk både före och efter lunch – jag hatar slöjd, jag hatar slöjd, jag hatar slöjd!!!!!!!!!!!!!! – så, nu fick jag det sagt.) 
Kanske handlar det om överlevnad. En människa måste kunna blicka framåt; en människa måste våga se nu. För att inte fastna någonstans. 
     Det finns så mycket att upptäcka, så mycket att uppskatta.
Och just nu, sitter jag mittemot den där jävligt pratglada killen inne i kafét. Hans tatuerade tränare sitter bredvid honom. Jag dricker iste med sugrör och flinar för mig själv.
     Kanske var det YouTube-klippen med Nour El-Refai, som jag såg på igårkväll, som fyllde mig med motivation. (Hon är min nya idol.)

Dag 25.

"När en djupt sittande oskuld går sönder, gör det mycket ont..." Det läste jag i Oskuldens död dagen innan.

     – Melinda, are you OK? frågar hennes mörkt rödmålade läppar nu. Hon ser bekymrad ut. Jag brukar ju vara så aktiv annars.
     Skärpa. Sakta ser jag mindre suddigt.
     – Oh. Yes... I’m just a lil’ tired, svarar jag.
Och nu får jag skynda mig att fylla pappret med svar. Pappret som jag först inte ens märkte att jag fått.

Dag 24.

   Vad kan jag säga?
Jag vet inte vad som förväntas av mig i detta läge. Alls.
   Det är ungefär som om jag inte finns, även fast det bara är vi två, just då, just där.
Detta hade jag inte förväntat mig. Ska jag skratta eller gråta? Hur kan jag hjälpa? Jag bryr mig ju (nästan) alltid, även fast det inte förväntas av mig.

Dag 23.

Nånting inom mej var det som ville ställa till en röra, 
då, den där kvällen
Men jag ville inte bete mej dumt, egentligen
eller jo, kanske
Men jag hatar ju sånt
jag hatar det ju, egentligen
Det var liksom mest hjälplöshet,
jag behövde fly den,
men hur förklarar man det?
Jag vet inte
Nånting inom mej var det i alla fall
som ville försöka...
då, den där morronen
innan jag ens hade fått sova

Dag 22.

Jag känner värken, men bryr mej till en början inte om den. Den känns trygg, allt känns som det ska; som det brukar kännas.
    Men till sist nämner jag den. Vi sitter på bussen och närmar oss vår destination: Cityterminalen. Hon säjer åt mig att ta en värktablett, men jag vill bara ha en halv. Jag gillar inte att ta medicin. Dessutom: lite smärta ska jag väl klara. Lite smärta klarar jag alltid. Det är faktiskt så, att jag blir lite rädd, när jag känner annat. Eller rädd? Jag blir osäker, hispig; vet inte riktigt hur jag ska hantera nåt. Ovan, tror jag det kallas.
    Jag visar henne en liten text om det, som jag skrev nån gång under hösten, tror jag. Jag vet inte, för mina anteckningar sparade på mobilen visar inga datum. Så här börjar den i alla fall: "Jag vet inte hur det är tänkt att man ska hantera lycka och stabilitet. Harmoni, det är så nytt för mig."
    Men när vi kliver av bussen väljer jag ändå att ta den där andra halvan av värktabletten. Jag måste kunna koncentrera mej när jag pratar med DO. För det är dit vi ska. Vi börjar gå nu.

Dag 21.

Fadime Sahindal; den modiga, vackra kvinnan med det långa mörka håret. Hon blev mördad av sin egen far, därför att hennes familj och släkt ansåg att hon förälskat sig i fel man. 
Hon var besvärlig för dem. Hon lät sig inte tystas. Hon ville bli sedd, och få välja sina egna vägar själv. Hon ville att också andra, skulle få göra detsamma. Där fanns hennes drivkraft – som kom att bli hennes död.
     Jag läser i Fatou Tourays blogg att det nu är åtta år sedan mordet. Hon länkar till ett radioprogram, med och om Fadime. Det lyssnar jag på under kvällen.

Dag 20.

Satie
Stravinsky
Roisin Murphy
Moloko
Hancock
Elisa
Gershwin
Squarepusher
Pastorius


"Melinda, la mela da mordere – this was a pleasure."

Dag 19.

Jag satt vid symaskinen och sydde en raksöm på (den blivande) väskan. Sandra – som själv är konstnär, berättade för mig och Mathilda att Picasso brukade vara riktigt elak mot sina kvinnor – han slog dem. 
     "Jaså, så han var en sån mansgris!", utbrast jag, och tryckte på pedalen hårdare med foten.
     Sandra nickade allvarligt, men hade ändå ett svagt leende över sina läppar. "Ja. Akta er för såna, flickor!"

Dag 18.

        – Vet du vad SMS-roulette är? frågade hon mej ute i snöfallet. Hon såg rakt på mej och jag tittade på hennes ansikte som kikade fram under jackans luva.
        – Ja, svarade jag.
För det hade jag faktiskt nyligen läst om på www.felsms.com.
     Då berättade hon ivrigt, att hon, när hon spelat SMS-roulette, skickat ett SMS till en killkompis, där hon skrivit att hon varit på Ungdomsmottagningen och gjort ett graviditetstest, vars resultat visat positivt. "Jag tror det är du som är pappan. Är du beredd på att ta hand om det här nu?" hade hon skrivit. Och han hade svarat: "Vad fan säger du!?!"
       – Vadå, hade du legat med honom? undrade jag med ett flin.
       – Nån gång kanske, svarade hon, och släppte min blick för en stund.
       – Så det hade alltså kunnat vara sant? frågade jag försäkrande.
       – Ja, sa hon.
    Vi fortsatte gå.
       – Titta vilken snygg kille! uppmanade jag henne tyst, i ett försök att vara diskret, medan jag sneglade mot andra sidan gatan.
Men utan att säga nåt stannade hon till, vände sig om och drog in luft i sina lungor; som för att ta sats för att ropa efter honom. 
Jag antog att hon bara skojade, men kunde inte vara säker. Man vet aldrig säkert med henne.
       – Nej! bad jag spänt. Nej, nej, nej!
Och jag kände mina axlar åka ner ett snäpp när hon hejdade sej. 
     Vi ställde oss vid ett övergångsställe och hon blängde irriterat på bilarna som fortsatte köra förbi.
       – Det är meningen att ni ska stanna, vetni! klagade hon.
Och äntligen stannade en bil.
       – Jag hade tänkt säga såhär till den där killen, förklarade hon då: "Tjejen här tycker du är grymt snygg, så vad gör du ikväll?"
       – Mmm visst; bara sådär lagom påstridigt, mumlade jag, medan vi gick över till andra sidan.
Men hon hörde mej nog inte ens. Bilarna hade börjat svischa förbi igen, bakom oss.

Dag 17.

För en stund sen så låg vi sida vid sida på min säng, han och jag. Vi pratade medan våra mobiler turades om att spela upp låtar vi gillar. Vi pratade om misslyckade romanser och sånt. 
Han fick mig att minnas nån som fanns i mitt liv för jättelänge sen, men som försvunnit ur mitt medvetande. Jag skrattade när han påminde mej om vad pappa brukade kalla honom: "Fanskapet". 
Ja, "Fanskapet" försvann ur mitt liv till sist. Men ersattes av andra fanskap...
     Nu, när han – som inte är ett av dessa fanskap – stuckit hemåt, sitter jag i soffan och läser poesi högt ur Ted Hughes Birthday Letters för henne som egentligen är upptagen med annat. Jag vill bli en bättre läsare, en bättre berättare; jag vill bli bättre på uttal och ha ett större ordförråd. Därför gillar jag att läsa högt, och hon får lyssna vare sej hon vill eller inte. Dessutom är hon väldigt bra på engelska, så orden jag inte förstår kanske hon kan översätta.
       – Hjälp till här nu! Hjälp mej tyda den här dikten! Vad betyder det jag just läste egentligen? säjer jag entusiastiskt.
Men tyvärr är hon inget big fan av dikter.
        – Who the fuck knows... säjer hon oengagerat och likgiltigt, med en underton av humor.
Och jag läser om, igen och med annat tonfall.
        – Men försök! Är det nu han är otrogen? frågar jag och läser några rader ännu en gång; jag försöker låta så dramatisk jag bara kan.
Men hon säjer bara att för henne är "det där" bara ordstaplande. Och jag skrattar. Hon undrar varför, och jag säjer, att det här är ett så bra exempel på "arv och miljö". Jag, som är så lättlärd, hade kunnat vara expert på poesi vid det här laget. Om bara. Om bara inte...

Dag 16.

     Jag går med dem där på stan bland alla människor.
De börjar prata om min röst. 
Hur kommer det sig? Jag minns inte.
Men båda säger att de gillar den. Vad roliga de är, flickorna!
      "Du skulle säkert passa bra som radiopratare!"
      "Den är sensuell! Du skulle kunna göra reklam för choklad!"
       "Jag slår vad om att du är bra på att sjunga! Är du det?"
Och jag ler, de är så söta. 
Jag hinner få många komplimanger innan vi skiljs åt; innan jag ser dem ställa sig i kön in till bussen som ska ta dem hem igen. 
Men de tänker nog inte ens på det. 
De bara... pratar. 
Och gör mig glad med sin energi.

Dag 15.

Det bankas på porten, som är låst – så sent är det. Utanför fönstret ser jag fyra tonåringar, två killar och två tjejer. Jag känner dem alla.
     När jag går ut till dem säger någon av dem: 
       – Vi är dina fans!
Jag flinar och blir kramad.
       – Jag har saknat dej, Mello!
Nej, vi har inte setts på länge. Det är sant...
     Vi börjar gå, vi fem. Det knastrar i snön, tror jag. Och vi pratar så som tonåringar brukar göra.

Dag 14.

Vi har just varit och käkat lunch. Nu släpar vi våra ben in i hemklassrummet, Mathilda och jag. Vi sätter oss vid ett bord och hon drar fram en kortlek.
     – Ska vi spela? undrar hon.
På golvet ligger Jennifer och skrattar.
     – I’M A RAPER!! skriker Hannes skämtsamt över henne.
     – Ja, svarar jag Mathilda. 
Och vi börjar spela.
     Vid bordet bredvid det vi två sitter vid sitter Nils med ryggen mot oss och lyssnar på musik. 
     Erik står lutad mot en fönsterbräda. Han ser ut att ha tråkigt. Efter att ha vunnit över Mathilda en gång frågar jag om han inte ska vara med och spela med oss.
     – Njae, svarar han, jag hoppar nog den här gången.
Men lite tjat är allt som behövs. Han sätter sig hos oss till slut.
     Snart blir Evelina och Linn vår publik.
     Och snart får Nils vid det andra bordet sällskap av flera andra. Jockes gitarrspelande hörs högt och tydligt i hela rummet.
     Det är lunchrast men för min del börjar den lida mot sitt slut. Snart börjar bildlektionen.

Dag 13.

a  (a)
b  (be)
c  (ce)
ch  (che)
d  (de)
e  (e)
f  (efe)
g  (ge)
h  (ache)
i  (i)
j  (jota)
k  (ka)
l  (ele)
ll  (elle)
m  (eme)
n  (ene)
ñ  (eñe)
o  (o)
p  (pe)
q  (qu)
r  (erre)
s  (ese)
t  (te)
u  (u)
v  (uve)
w  (uve doble)
x  (equis)
y  (i griega)
z  (zeta)

Dag 12.

Han är: James, 26, oskuld.
Tills några gamla kärringar i Amsterdam lär honom närhet och sex.
     Var det värt det, James? undrar jag, efter att ha sett dokumentären Virgin School på YouTube.

Dag 11.

     Knut. Han heter Knut.
Och han bjuder oss på flera olika kakor, alla med chokladsmak. Vi sitter i en ring av stolar och dricker te. Mentorstid står på schemat. Knut är vår nya mentor.
     Vi är inte många. Många skolkar nog.
Men vi ska ha mysigt, säger Knut. Så de andra inser till sist, vad de går miste om. Vi ska ha kul.
     Knut berättar om hur spännande gymnasiet kan vara. Tre år är inte en lång tid, men det kan kännas som det. Man kan utvecklas mycket, växa som människa, skapa vänner för livet.
Knut gifte sig för inte länge sen. Tre av hans vänner från gymnasietiden kom faktiskt på bröllopet – och det var jätteroligt!
     Så. Vad har vi för förväntningar? Vad vill vi uppnå under de här tre åren? Det vill Knut att alla ska svara på.
Men ingen hinner göra det, för det är faktiskt rast nu.
Ni får tänka på saken tills nästa vecka då, säger Knut.

Dag 10.

Du tappar mig på golvet 
och jag är inte lika ren 
som jag var förut

Du bryr dig inte 
och försöker
plocka upp mig igen

Men jag glider ur dina händer