Metrobloggen

Det är höst, snart vinter och det är mörkt mest hela dagarna. Är det inte då fantastiskt att köra spårvagn? De få timmar som ljuset tittar fram far jag fram över spåret och lapar i mig de små ynkliga solstrålar som silar igenom alla molnen. Det är fantastiskt-inga depressioner till följd av för lite dagsljus och därav behövs ingen ljusterapi. Kanske skulle det vara lösningen på alla problem att låta varenda människa köra spårvagn? Om det ändå vore så enkelt. Men hur som helst fungerar det för mig. Jag kan inte minnas när jag kände mig så här glad och harmonisk senast.

I dagarna så kommer våra nya uniformer. Snabbt som tusan infann jag mig på expedtionen och fick mina kläder. Testade dem direkt på plats. Det ledde till många skratt och roliga kommentarer men det viktiga är att allting utom min piké passade. Det har varit mycket negativt prat kring de vita skjortorna-och visst de kommer bli smutsiga, men jag känner mig fin i den. Så nu gott folk är det snart slut på fisblå skjortor och byxor som sitter under brösten. Nu när GöteborgsSpårvägar tagit uniformen in i 2000-talet så har de till och med kortat av kjolen en cm eller två. Är det inte fantastiskt? Den slutar nästan ovanför knät. Men bara nästan.

Lite gnäll ska nu framföras av fröken. Varför, varför tackar ni inte när man öppnar dörren åt er när ni kommer springandes? Förstår ni inte att det leder till att vi slutar vänta och låter er stå där i regnet. Det finns väldigt många förare som inte öppnar dörrarna en extra gång och det är egentligen det enda rätta. För läser man informationen på hållplatsen så står det att man ska vara ute i god tid. Tänk på det nästa gång någon är extra snäll och släpper ombord er fast ni är sena. Tacka. Det är folkvett.

Förresten så ska jag ha tomteluva på julafton. Bara så att ni vet alltså.

Det skulle kunna vara beskrivningen på mig varje morgon när jag far runt och lyssnar på Morgonpasset i P3. Herregud vad roliga de är. Min förhoppning är att passagerare och andra människor förstår att det är radion jag skrattar åt. Annars kan det nog tänkas att de ringer till Västtrafik för att informera om en galen spårvagnsförare. Idag gled min fina vagn med mig i förarhytten in på Marklandsgatan och jag skrattade så att tårarna nästan sprutade. Det måste ha sett lite smått mystiskt ut. Hur som helst så bjuder jag på det. Det finns tillräckligt med griniga förare så det räcker och blir över. Men några anklagelser mot någon kommer ni inte få höra från mig. De har min fulla förståelse. Ibland orkar man bara inte. Folk gör så mycket konstiga saker så man blir mörkrädd.

Idag var det en kvinna som ville ställa lite frågor om pensionärskortet till mig på en ändhållplats. Jag var tvungen att fråga om hon verkligen var i pensionsåldern för hon såg så ungdomlig ut. Jajjamänsan det var hon. Då kunde jag inte låta bli att säga att hon såg väldigt mycket yngre ut. Hoppas det spred lite glädje i henne. 
Själv har jag blivit flirtad med av betydligt yngre herrar när jag kör spårvagn. Min gissning är att de går i gymnasiet så alltså är de mellan 8-10 år yngre än mig. Det är gulligt och charmigt för att inte säga modigt. Fortsätt så!

Det är ett fenomen det där med klockan. Aldrig har väl minutrarna gått så fort som när jag började köra spårvagn. Ett arbetspass på 9,5 timmar ramlar iväg i en raslig takt och helt plötsligt är det dax att gå hem. Det måste ju ändå vara ett tecken på att jag har hittat ett fantastiskt jobb?
Det känns så.

Det händer mycket på spåret nu när löven faller. Vi slirar runt som Bambi på hal is om vi inte sandar oss fram genom staden. Det går lite ryckigt titt som tätt och skenbromsen-vår extra hjälp för att få stopp när rälen är hal-dunkar i backen lite oftare än vanligt. Det blir hårda tvärstopp ibland-det är inte meningen. Vi duktiga förare försöker bara rädda oss och er från olyckor. 
Det är en obehaglig känsla när 40ton spårvagn bara glider fram utan att visa minsta reaktion på att vilja stanna fast man bromsar för glatta livet. Så håll i hatten gott folk och håll er undan från spårvagnarna.

Idag var jag otroligt nära att köra på en herre. Det var läskigt som tusan och hjärtat mitt for upp i halsgropen. Han stod innan hållplatsen och väntade, lite nära var han allt så jag skickade iväg en liten pling innan jag skulle passera. Precis när min front skulle fara förbi honom tog han ett steg ut. Herregud vad rädd jag blev. Han också för den delen. Som tur är så gick det bra den här gången och förhoppningsvis alla andra gånger. Min gissning är att mannen hädanefter kommer se sig för lite bättre innan han kliver ut i vägen. Det fanns något i hans ansiktsuttryck som gör att jag känner mig rätt så säker på detta.

Lördagkväll och sängen nalkas om ett par timmar. Klockan ringer 06:20 i morgon. Vi ses på spåret! 

Det är inte så underligt att det händer olyckor när cirka tre bilar kör mot rött vid varje rödljus. Samma sak gäller gångare och cyklister. Rött är rött och rött betyde stopp. Det får man lära sig när man är väldigt liten så varför inte utnyttja sina kunskaper och stanna? 
Jaja det är ju ingen idé att tro att jag skulle kunna uppfostra några människor i Göteborg. Folk har gjort fel, gör fel och kommer förmodligen fortsätta med det i all framtid. Till och med jag-tro det eller ej.

Till exempel så körde jag fel idag. Jag hade lagt min växelväljare rätt men det stod en buss på hållplatsen så antagligen påverkades inte växeln. En kvinna frågade mig en massa frågor om sitt kort sedan klev hon av igen. Inget konstigt med det. Jag började blinka för färd åt vänster men körde rakt fram. Typiskt. Jag löste det snabbt och lätt med en liten sväng till Grönsakstorget och sedan tillbaka upp mot Vasaplatsen för att dra vidare mot Kapellplatsen och Tynnered. Det händer ju-vi förare är inte mer än människor och snabb som jag var så slutade det med att vi bara var tre minuter sena till ändhållplats. Det är bra enligt min åsikt. De som åkte med fick ju faktiskt en gratis rundtur så de klagade inte.

Förra veckan pekade jag finger åt en busschaufför som körde ifrån mig-det var också väldigt fel och jag blev väldigt röd när det slog mig vad jag precis gjort. Så får man inte göra-det är jätte fel. Men det var en ledig dag och hela min framtoning var sjukt privat. Skulle varit ännu värre om uniformen hade suttit på. 
Så ni ser-även jag gör fel.

Mitt första minne från Göteborg så här i vuxen ålder är från den dagen för 3,5 år sedan som jag åkte hit för att provjobba. Jag var livrädd. Reseplaneraren talade om för mig att det var linje 11 som skulle ta mig till Käringberget. Efter att ha frågat några personer på stan om hjälp för att hitta rätt hållplats att kliva på spårvagnen stod jag där och kände mig minst i hela världen. Det kom två små spårvagnar som satt ihop, det föreföll sig lite märkligt för mig, hemma i Norrköping körs de en och en. Nåväl jag tog plats och sen följde en jobbig resa. Jag hörde ju inte vad hållplatserna hette. Mina öron blev stora som tefat och jag lyssnade noga, livrädd för att missa hållplatsen. Tanken att man faktiskt kan åka tillbaka om man råkar kliva av på fel hållplats slog mig aldrig. Märkligt. 
Mitt minne från Göteborg som barn är från när vi var och badade, jag lyckades sätta mig på glasskärvor så blodet sprutade om min lilla stjärt. Om jag måste välja tycker jag mest om upplevelsen från vuxen ålder. 

Hur som helst, jobbet var mitt på ett kick och några månader senare flyttade jag hit. Efter de här åren har det skapats många nya minnen, bra och dåliga. Jag tänker skryta med att jag inte gjort några dumheter bland spårvagnar-de har ju funnits med under min uppväxt även fast att de i Norrköping är senapsgula, smala och inte så många i antalet. 
Om någon skulle ha sagt till mig för 10 år sedan att jag skulle köra spårvagn i Göteborg när jag blev äldre skulle ni nog sett mig dubbeltvikt på golvet av skratt. Nu är sanningen den att den där någon hade rätt och det är så roligt att jag till och med jobbade extra idag, vilket innebar att alarmet ringde 03:50 i morse. Visst det är tidigt men tänk på de som får gå upp klockan 02:00 istället, då låter min tid nästan som sovmorgon. I vanliga fall börjar inte mina arbetspass tidigare än 08:00 så jag tänker inte klaga.

Förresten så har jag gjort en del pinsamma saker de senaste dagarna, bland annat låst mig ute från vagnen-det måste dock noga påpekas att det var nyckeln som inte fungerade i dörren och inte så att nycklarna satt kvar inne i förarhytten. Bara idag körde jag med en helt igenimmad förarhytt utan att veta vilket vrede jag skulle pilla på och så parkerade sig mina vagnar över spärrmarkeringen vid Rantorget. Fy på dem.

Nu är det så kära vänner att jag tänker plåga er hela helgen ute på stan för här ska arbetas så det står härliga till. Det blir kul! Vinka om ni ser mig vetja.

Ja säg vad är väl en dag på Källaren? Helt, helt underbar! Idag har jag inte behövt anstränga min lilla hjärna särskilt mycket, det värsta är att mina kollegors hjärnor däremot säkerligen är överansträngda efter allt mitt prat. Jag har suttit reserv och väntat på att få något att göra (eller inte väntat på att få något att göra beroende hur man ser på saken) och pratat med alla levande varelser jag har sett. Dessutom pratar jag så högt och skrattar så lustigt att det säkert har hörts över hela byggnaden. Därför vill jag be om ursäkt till er som gick upp på Götakällare i tron om att få en lugn rast men istället blev utsatta för mitt babblande. Förlåt mig.

Hur som helst, det lilla jobb jag fick tilldelat var att köra en linje 7 ett varv. Varma pedaler-härliga tider! Men de tuffade på bra så jag hade inget att klaga på. Folk betedde sig ovanligt bra-det vill säga ingen var elak, skrek fula saker eller pekade finger när de klev av. Däremot hörde jag ett klonkande ljud när jag lämnade Redbergsplatsen och misstänkte då att en ruta kanske hade hamnat på villovägar. Jag stannade på nästa hållplats och tittade efter och visst var det så. Konstigt det där att ingen säger till när en sådan sak händer. Jag är rätt säker på att någon skulle säga till om deras unge stack ut huvudet genom hålet och höll på att få det kapat mot en stolpe eller dylikt. Hemska mig som jag säger. Men det måste ju vara så att folk inte tänker på vad för slags olyckor som kan inträffa föräns de redan har inträffat. Jag skulle i alla fall säga till innan, men det kanske är för att jag tycker barn är finast när de är hela.

När jag åkte hem idag så fick jag äran att vara passagerare på en Italienare. Det är en sak jag observerat med dem när jag åkt med. Människor ombord tror att det är föraren som stänger dess dörrar. Fel. fel, fel. Dörrarna går igen automatiskt efter en stund efter att någon klivit på eller av. Ibland är dörrarna lite sega och förstår inte att det kommer någon mer och börjar gå igen. Känn icke rädsla-de går upp igen ( i teorin) så fort de känner att något tar emot. Jag vill bara att alla fina passagerare där ute ska veta det.
Vi spårvagnsförare är inte så onda som många tror, speciellt inte den där töntiga tjejen med en stor prickig rosett i håret. Hon är en riktig spårvagnsfjolla har jag hört.

Då var man tillbaka i spåret igen efter en härlig semester. Men jag vill noga påpeka att någon ångest över att börja arbeta igen inte infann sig under de sista semesterdagarna. Tvärtom. Jag längtade faktiskt tillbaka en gnutta. Hur härligt är inte det?

Jag gick ut hårt och arbetade fredag, lördag och söndag för att sedan vara ledig i morgon måndag, det är nästan så att jag finner mig själv utsliten. Det har varit en lugn och skön start med endast ett par utskällningar. I fredags gjorde jag en rolig upptäckt-det ligger en rosa dildo strax innan tunnelmynningen vid Hammarkullen riktning Angered. Det känns som ett rätt så udda ställe att råka tappa bort sin bästa vän.

Idag höll jag på att köra på en alkolist som var ute och vandrade mitt o spåret innan Frihamnen. Min vagn och jag kom i full fart nedför Götaälvbron för att finna denna man gåendes mot hållplatsen med ryggen mot mig. Jag plingade så fint man kan men han var inte så bekymrad över det. Någon som blev lite bekymrad var däremot jag som fick farobromsa så det stod härliga till, en knapp meter ifrån honom fick jag stopp och hade då hjärtat i halsgropen. Han lunkade vidare och visade därmed att hans hjärna var starkt avtrubbad. En vanlig människa hade nog drabbats av hjärtstillestånd eller åtminstonde våta byxor. Hur som helst så gick det bra förutom att "Göteborgskoloristerna" fick slag i hjul och krängde fram på ett föga smickrande sätt. Det är tur att vi har våra fina verkstadsarbetare som fixar till sådant.

I morgon ska jag vara hemma och tvätta men jag återkommer snart med med trams här i min spårvagnsblogg.

Det är jag det. Fast det var inget som jag visste själv. Men eftersom jag och en kollega inte visste vart varenda gata i denna vacka stad låg så måste vi vara just sommarjobbare. Det var den sura kvinnans slutsats. Funderade en sekund över varför hon själv inte kunde alla gator i staden, men hon kanske också var en sommarjobbare?
Det var hysteriskt roligt i alla fall. Jag skrattade ända upp till lunchrummet.

På sista tiden har jag inte irriterat mig så mycket på vad folk tar sig till. Man vänjer sig men slutar aldrig förvånas. Det låter motsägelsefullt men det är så det känns. Man kan utgå från att folk är idioter tills de bevisar motsatsen, det kanske inte låter så trevligt men tänker man så blir man inte besviken. Snarare tvärtom, man kan bli possitivt överraskad.

Det där med barnvagnar är faktiskt ett lysande exempel, är det inte ganska idiotiskt att inbilla sig att man får plats med sin tvillingvagn på en redan fullpackad spårvagn? Ser inte folk att det är fullt? Det är rätt intressant att människor har så bråttom och absolut ska med just den fullpackade vagnen istället för att vänta ett par minuter och ta nästa. Vad är det alla har så bråttom till? Sedan står det klart och tydligt att barnvagnar får åka med i mån om plats. Det handlar inte om att vi spårvagnsförare tycker om att gnälla på våra passagerare, det handlar om att barnvagnar ska stå på rätt plats om det händer något. Är det fullt av dem i alla gångar så är det svårt att ta sig ut snabbt och smidigt. Så jag tänker fortsätta säga till, för jag vill inte ha på mitt ansvar att mina passagerare inte kan ta sig ut om det händer en olycka.

Jag älskar mitt jobb och försöker vara trevlig så ofta jag kan, tack alla ni som visar att ni uppskattar det. Nu ska jag ha semester och vill därför passa på att önska alla en trevlig sommar!

Igår kom jag på mig själv med att ställa en korkad fråga till en kollega när jag klev på hennes 5:a vid Brunnsparken som skulle gå in i VagnhallenMajorna. Min fråga var om hon gick via Chapmanstorg. Sedan slog det mig-vilken annan väg skulle hon ta om inte den? Om någon bode veta så ä det ju jag som spårvagnsförare. Så min slutsats är att alla frågor som folk ställer inte är korkade, de vill bara vara riktigt säkra. Det ska också tilläggas att jag faktiskt tyckte att det var rätt pinsamt just som orden hade lämnat min mun och att jag egentligen inte vill berätta det för någon men idag får ni det gratis.

Vi spårvagnsförare åker runt och plingar rätt mycket, vilket säkert är väldigt irriterande för många i vår omgivning. Det finns nog en hel bunt med människor som är helt övertygade om att förarna är otroligt sura människor som måste gå igenom ett slags test som visar att de är tillräckligt griniga innan de får börja på Spårvägen. Visst får vi göra en del tester-det är psykologiska tester, hälsokontroller, logikprov medmera. Men det finns inget surhetstest. I själva verket är jag rätt övertygad om att de allra flesta som kör spårvagn är glada och trevliga människor, visst finns det undantag, det gör det alltid. Tillbaka till plingandet, vi plingar ju för er skull. Det är en varining för fara. Väldigt många är så vana vid det ljudet att de inte längre reagerar och det är farligt. Som förare skulle jag vilja ha en "snällpling" och en lite mer "elakpling". Hur som helst så får jag en sådan lust att efter varje gång ha plingat lite extra länge på någon som håller på att ta livet av sig framför vagnen, förklara för alla ombord att jag inte är en ilsken spårvagnsförare utan en väldigt glad sådan som tycker mitt jobb är fantastiskt roligt och det enda jag vill med mitt plingande är att uppmärksamma folk och förhindra olyckor.

Det finns antagligen många olika åsikter om när man är en spårvagnsnörd. Många i min närhet skulle kalla mig det utan någon närmare eftertanke. Men jag ser mig mest som väldigt intresserad. För jag kan nästan ingening om spårvagnar. Jag vet nästan ingening om spårvagnar. Däremot tycker jag att det är väldigt intressant att läsa om spårvägens historia, de olika vagntyperna och hur spårnätet har utökats genom tiderna. Igår läste jag om framtida planer för Göteborg. Det stod att det finns färdiga tunnlar under Rannebergen i Angered som inte används. Finns det planer att inom en närmare framtid bygga ut nätet där? Och hur kommer det sig att det inte byggs en länk över Älvsborgsbron mellan Vagnhallen Majorna och Hisingen? Jag gissar på att det handlar om pengar. Just nu läser jag en bok om Säröbanan. Spårvägen samkörde på dessa spår och en fundering som slagit mig är hur många gånger de ångrat att de tog bort dessa spår ut mot Askim. Antagligen behövdes det en rejäl upprustning av banan, men den kostnaden skulle knappast komma upp i samma summor som det skulle kosta att anlägga spåren igen. 
Jag ska erkänna för er att inom sinom tid kommer jag att vara en äkta spårvagnsnörd-det är nog inte långt bort. Det var tur för mig att Göteborg på 90-talet beslutade sig för att behålla spårvagnstrafiken så jag nu har ett fantastiskt roligt jobb att gå till.

Jag minns själv hur det var att springa runt som en yr höna när man såg att spårvagnen eller bussen stannade längre bak på hållplatsen och släppte av passagerare. Man var livrädd att inte komma med så självklart sprang man dit. Gör inte det. Står ni vid den gula markeringen längst fram vid hållplatsen så lovar jag att ni får åka med. Sedan behöver ni inte ta mig precis på ordet och stå precis på den gula plattan. Vagnen är cirka 30 meter lång så på den ytan får ni gärna sprida ut er. Jag tänker att det kan vara bra att veta, det underlättar nämligen för alla.
Jag släpper sällan av vid något annat läge än det främre. Visst får jag en del arga blickar och sura gliringar, men anledningen till att jag gör så är för att det hela ska gå snabbare och smidigare. Sedan vill jag påpeka en sak till er bilister som kör in på hållplatserna i Brunnsparken-ni är i vägen. Ni är  vägen något så förbannat.

Sedan har vi det här med att föregå med gott exempel som jag har diskuterat förr i min blogg. Idag blev jag både förfärad, arg och irriterad på några dagisfröknar som började leda över en stor skara med barn mellan vagnarna, eller rättare sagt framför min vagn när jag precis gett utsignal för att köra och framför en buss som var på väg in till hållplatsen från andra hållet. Lär inte barnen att göra så, använd övergågsställena. Snälla. 
Min utsignal ringde ganska argt och ganska länge, efteråt tänkte jag att det var dumt och onödigt, men jag som förare till en 40 ton tung stålmaskin kan inte låta det gå förbi. I alla fall tycker inte jag det, för nästa gång kanske det är löv på rälen och då är de söta små barnen inte så söta längre. 
Tänk på det snälla dagisfröknar, dagmammor, barnvakter och föräldrar.

Häromdagen fick jag min första utskällning av en dam för att spårvagnen inte stannade på den hållpats där hon skulle gå av.
Hon kom framspringandes vid nästa hållplats för att tala om för mig att det var hållplatsen innan hon skulle kliva av vid. Mitt svar var då att man ska trycka på stoppknappen när man vill kliva av. Det hade hon gjort. Nja svarade jag, du tryckte när jag precis hade plingat för att åka förbi och jag kan inte tvärnita. Jag ljög sa hon. Nja sa jag, jag har både ljudsignal och lampsignal som tydligt visar om någon vill gå av. Jag borde förstå att människor vill kliva av där sa hon, speciellt eftersom det var arbetstid. Nja sa jag, folk kliver inte av på alla hållplatser. Men du ska faktiskt stanna på alla hållplatser sa hon. Nja sa jag, det ska jag faktiskt inte göra om ingen har plingat (och det inte är stopplikt på hållplats, vilket det är på ett fåtal ställen i stan). Du borde ha stannat när jag tryckte på kanppen sa hon. Nja sa jag, folk ramlar om jag tvärnitar för att en person kommer på lite försent att den vill kliva av. Du körde för fort sa hon. Nja sa jag, jag körde 20km/h och det är 30km/h där så för fort körde jag absolut inte. Sen kunde jag inte hålla mig för skratt så jag stängde dörren och for vidare. Satt och småflinade för mig själv hela vägen från Runstavsgatan till Komettorget. Jag tyckte nämligen att det var en helfestlig utskällning, människan kunde helt enkelt inte inse att det var hon som hade gjort fel och var tvungen att hitta på en mängd olika nya saker som jag-enligt henne-hade gjort fel. Varje gång hon fick en förklaring så hittade hon på något nytt. Det var roligt. Varför inte bara tänka "Skit också jag skulle ha tryckt på stoppknappen lite tidigare, äsch men det gör inget, jag kliver av vid nästa hållplats och tar en annan vagn tillbaka en hållplats."

För riktigt så stressade är väl ändå inte människor? Vore det så skulle de nog trycka på knappen i tid.

Men vad är då det? Det är att jobba extra i spårvagnsvärlden. Varför det heter så har jag ingen aning om, vet du?

När jag kollade mitt schema så fanns där fyra timmar uppsatta till mig mellan 17-21 ikväll. Perfekt! Några varv på linje 9 är alldeles lagom. Men i morse ringde min arbetsledare och meddelade att personen som egentligen skulle köra det passet var tillbaka efter att ha varit sjuk så jag får vara reserv istället. Min gissning är då att de egentligen inte behöver mig men eftersom de redan gett mig timmarna så kan de inte ta bort dem och därför blir jag reserv. Det är första gången som jag ska vara reserv på riktigt. Förut har jag haft några halvtimmar här och där men på så kort tid finns det i princip inget de kan sätta mig på. Det blir mer som en betald rast. Men idag ska det väl finnas att göra. Fast det är klart att ibland händer det inget på en hel kväll. Frida satt och tittade på TV och blev nästan bortglömd en lördagnatt.

På torsdag ska jag gå på utbildningen om det nya kortsystemet. Det är bara en och en halv vecka för sent. Hur tänkte de när de satte utbildningen efter lanseringen? Jag har fått rätt mycket frågor utan att kunna ge ett vettigt svar. Det kan ju inte se bra ut i allmänhetens ögon? En känsla av dumhet infinner sig varje gång jag måste förklara att jag inte har fått lära mig det hela. Det känns som att skylla ifrån sig, men det är sanningen så det är det enda svar jag kan ge.

Jag har funderat på det här med tidtabeller. Läser alla människor att den är ungefärlig? Troligtvis inte. Det är rätt lustigt att många verkligen är ute i sista sekund när de ska åka någonstans. Min rekomendation är att vara ute i god tid när man har en tid att passa. De räcker att någon håller upp en dörr vid en hållplats så att man blir en minut sen för att man ska hamna i fel ordning och få flera vagnar framför sig genom stan, vilket leder till en försening på flera minuter. Tänk på det så slipper ni missa tåget, mötet eller vad det nu kan tänkas vara.

En finfin dag till alla trevliga spårvagnsresenärer!

Det gnälls en del här i min blogg, det är jag medveten om. Men är det inte så att människor överlag är rätt gnälliga? Kanske ligger jag över medel men någon måste ju göra det också. Se bara på våra kära spårvagnsresenärer. De flesta klagomål som kommer in är bara gnäll. I de flesta fall tycker man att de borde kunna se själva att den enda de har att klaga på är just sig själva.
Hos Västtrafik är några av de vanligaste klagomålen bland annat att man har glömt att trycka på stannarknappen och så stannade inte föraren där man skulle kliva av samt att föraren inte väntade när man kom springandes-alldeles för sent-fast man vinkade och ropade att man skulle med. Det är humor.

Ni ska veta att jag ofta väntar om det kommer någon springandes, men inte varje gång. Det går inte och det borde vem som helst kunna räkna ut. För meningen med det hela är ju att de som redan sitter på vagnen ska komma fram i tid. Sen vill jag säga till herren med hunden som sparkade längst bak på vagnen så att det hördes ända fram till förarplatsen att det var väl rätt onödigt? Hade jag sett dig hade dörrarna öppnats för dig, men när jag ser dig och du sparkar på min vagn så får du verkligen inte följa med.

Min slutsats efter att ha arbetat fredag-söndag är att det var en bra helg, näst intill fantastisk. Det hände inget som var direkt ansträngande. En farmor som ville fråga mig om priset drog med sig sina små barnbarn från att ha stått längst bak och väntat på vagnen till den dörren som är längst fram. När de klev på hade jag redan hunnit trycka på tillåten öppning så dörrarna började gå igen, men vaken som man är så trycktes de självklart upp när den lilla flickan höll på att komma i kläm. Tanten blev förskräckt över att dörrarna gick igen när de höll på att kliva på. Men det finns en kännandekant förklarade jag. Dessutom så var min uppfattning att de hade klivit av baktill i vagnen och inte skulle med, därför trycktes dörrarna igen. Det är inte så lätt att veta alla gånger vem som ska med, speciellt inte när de står och tvekar en stund. För det ska ni veta att våra tidtabeller är rätt snäva så vi har inte tid att stå och vänta på att du ska röka klart, krama alla dina tio kompisar eller leta efter ditt hundrakort i väskan utanför vagnen.

Det här med att le och hälsa på passagerarna är ett intressant fenomen, man blir förvånad över vilka som hälsar och vilka som inte hälsar. Det handlar kanske om fördomar. När Berit femtio plus kommer springandes och man väntar den där extra stunden för att hon ska hinna med och man inte får ett tack och inte ens ett leénde, då blir jag irriterad. Det är inget att bry sig i, det vet väl jag med. Men ett högt "Varsågod" brukar de ändå få i ryggen. Där kan man tycka att det är onödigt av mig att ens reagera, men målet är att de ska få sig en tankeställare. Ibland ser man att de skämms och då är det värt det. Kanske är det så att jag reagerar annorlunda för att jag kommer från en mindre stad, eller så är det så att jag tycker att det hör till att man är trevlig och tacksam när spårvagnsföraren väntar fast att man kommer för sent.

Min gissning är att ni inte är intresserade av att veta vad jag åt till frukost eller vilka skor som passar bäst till mina tjusiga arbetskläder. Det är därför det här är en blogg som handlar om mitt arbete och mina tankar kring det.

Igår var det -äntligen-en artikel i Metro som handlade om spårvagnsrelaterade olyckor.www.metro.se/2009/05/19/20109/fem-allvarligt-skadade-i-sparvagnsoly/ För att göra en halvlång artikel till en jättekort så sammanfattar jag det hela med att det stod att folk måste ta eget ansvar och inte bara kliva rakt ut framför vagnar. Punkt. Det var väl ingen nyhet? Det förstår väl alla normala människor att man inte kan kliva ut framför 30-40 ton stål och tro att man kan klara sig. Men där har ni fel. Det är bara några dagar sedan en kvinna klev ut rakt framför en vagn och den stackars föraren inte hann stanna. Nu ska jag ge mig ut på djupt vatten och säga att jag tycker att den personen faktiskt får skylla sig själv. Så bråttom kan ingen människa ha så att man prompt måste rusa ut i samma sekund som spårvagnen kommer farandes. Det är däremot synd om familjen till kvinnan som säkert mår dåligt på grund av olyckan som kvinnan dock själv orsakade. Men mest synd är det ändå om föraren som måste leva med att ha kört på en person, fastän hon gjort allt rätt. Hon har sett sig noga för, hon har gett utsignal innan hon startat och hon har kört med stor försiktighet och ändå ska hon behöva utsättas för en persons dumhet att springa ut framför.

Nu ska ni veta att vi som förare vet om hur människor beter sig i trafiken, därför tar vi stor hänsyn. Jag överdriver inte om jag säger att en förare säkert hindrar tio olyckor per dag när vi arbetar. Man får stanna mitt i korsningar och på de mest konstiga ställen för att bilar gör förbjudna vänstersvängar, för att taxichaufförer tänker "jag hinner före" och för att folk tror att de är supermänniskor och iskallt räknar med att spårvagnen kommer stanna. Det ända vi vill är att vi ska hinna stanna, men som alla vet är det en omöjlighet att göra det varje gång. Det räcker med att rälen är lite hal så får vi en dubbelt så lång bromssträcka, det räcker med att någon pratar med oss medans vi kör för att vi ska dra i bromsen en halv sekund för sent.

Som en trevlig man på bussen sa när han hörde mig prata om detta med min kille och min mamma."Folk har så jävla bråttom till ingenting nu för tiden" Tänk på det nästa gång och ta spårvagnen som kommer precis bakom istället för att riskera ditt liv.

Var det inte så att jag sa att det skulle vara helg snart igen? Tiden går så fort, dagarna bara rinner iväg sedan jag började köra vagn. Underbart höll jag på att skriva, men är det verkligen det? Det innebär ju att det är vinter snart igen och att jag kommer bli gammal fort. Skämt åsido, det är väl fantastiskt att ha ett jobb som man verkligen trivs på och där tiden går snabbt. Speciellt nu när folk sägs upp på löpande band. Min pappa blev uppsagd förra veckan, i och för sig med fem månaders uppsägningstid så jag är säker på att han kommer hitta något annat att pyssla med. Han och mamma får flytta hit-han kan reparera spårvagnar och mamma jobbar som undersköterska, i den branchen behövs det väl alltid folk? Sen fattas det bara att storebror kommer hit så är hela familjen samlad. Det kommer såklart inte hända men man kan väl få fantisera lite?

För första gången ska jag jobba kväll och tidig natt idag. I vanliga fall ser ni mig fara fram under dagtid men idag ska jag jobba för Ali som ska på bröllop. Jag ska erkänna att det oroar mig lite det här med att stå ensam ute på en ändhållplats. Men i nattrafiken går det oftast bara vagnar av nyare modeller så man behöver aldrig kliva ur om man inte vill. Blir jag kissnödig så kommer jag hålla mig tills det nästan sprutar ur öronen på mig. Får man vara så här fånig när man kör spårvagn? Tydligen, annars skulle jag väl inte ha komit in på utbildningen efter fem olika steg i intagningsprocessen. Äsch det kommer antagligen gå hur bra som helst även fast fulla nänniskor är rätt jobbiga.

En possitiv effekt som det här arbetet har på mig är att jag sällan dricker alkohol längre. Det känns som att vara tillbaka på stenåldern när man rör sig nykter bland alkoholpåverkade människor. De luktar illa, kan inte prata rent och beter sig som idioter. Observera att jag är väl medveten om att det absolut inte gäller alla, det finns undantag, men de är rätt sällsynta när det kommer till spritpåverkade individer. Det ska också tilläggas att jag inte har blivit helnykterist utan att det slinker ner en cider ibland, oftast inte så många men visst, det händer att jag blir äckligt full. Säkerligen är jag helt odräglig då så jag ber om ursäkt i förskott till alla som drabbas. 

Nu ska jag förbereda mig för en kväll med arbete när alla andar sitter och myser i solen. Vinka åt mig när jag åker förbi. Vi ses!

Jag hade faktiskt planerat att skriva ett glatt och possitivt blogginlägg idag men det gick över. Väldigt mycket gick det över.

Det började med att jag försov mig och vaknade tio minuter innan jag skulle gå till bussen. Så om någon sett mig idag och tyckt att frillan eller sminket sett lite snett och vint ut så vet ni vad det beror på. Det finns en anledning till varför det kanske sett lite skevt ut och det ska jag berätta nu.

Vid Kortedalatorg gick det på en kille med en barncykel, inte den minsta modellen men nästan. Den hade stödhjul och lite annat krimskrams som jag inte minns. Med tanke på vad som hände senast jag släppte på en cykel så var det inte ett alternativ för mig idag. Två gånger sa jag vänligt men bestämmt i innerhögtalaren att cyklar inte får föras med på fordonet på grund av säkerhetsskäl. Inget hände. Jag gick bak för att säga till. Där stod det en kille i trettioårsåldern med cykeln i ena handen och med den andra hötte han mot mig och skrek en mängd elaka saker. "Ser du inte att det är en barncykel din jävla hora, din förbannade äckliga jävla spårvagnshora!" Han klev av vagnen och kom emot mig med höjd näve som att han tänkte slå mig, jag backade och började gå tillbaka mot förarplatsen. Det var otäckt för han följde efter mig och skrek att jag var fet, ful och äcklig. Jag sa åt honom att sluta för annars skulle jag ringa efter polisen. "Gör det då din äckliga, smutsiga hora" skrek han. Jag stängde dörrarna och åkte vidare. Tårarna började trilla och jag blev helt skakig. När jag skulle förklara i innerhögtalaren vad som hänt och varför så sprack min röst, ett gäng med tjejer i första vagnen började skratta åt mig o känslan av förnedring var ett faktum.
Väl uppe i Bergsjön sa jag till mig själv flera gånger att skärpa mig. Att inte ta det personligt men när mannen som kom med 11:an  efter mig undrade vad som hänt började jag gråta. Han hjälpte mig att ta kontakt med Personalledningen för att få bli avlöst en stund och lugna ner mig. Arbetsledaren Anna var så snäll och satt och pratade med mig länge.

Jag gissar att jag inte kommer reagera lika starkt nästa gång. Nu finns händelsen sparad i hjärnan och nästa gång något liknande sker kommer jag att leta där uppe. När man varit med om en situation en gång så är det lättare att behärska den nästa gång man blir utsatt för samma händelse.

Men hur som helst så var det här en dålig dag, men i morgon kommer det bli en underbar dag på mitt underbara jobb.

Jag har bara en enda sak att säga idag.

Till alla er som kliver ut framför spårvagnarna i stan-en vagn väger 30-40 ton. Tror ni att det är vagnen eller ni själva som går sönder den dagen föraren inte lyckas stanna i tid?

Jag har jobbat lördag och söndag men är glad ändå. Ja kanske är det till och med därför jag är glad. Helgerna är rätt sköna faktiskt, det kan vara en del folk på dagarna men ingen har direkt bråttom. Det är ingen stress,inga sura miner.Eller det är klart att det finns några som blir arga och irriterade omde missar vagnen som kör ifrån dem för att de själva inte är på hållplatsen i tid. Undrar om folk någonsin kommer förstå att om de inte var sena så skulle de inte heller missa vagnen? Skulle inte tro det, de kommer alltid finnas ibland oss. Det är ju märkligt att de verkar tro att om de slår och sparkar på vagnen så stannar nog föraren och släpper på dem. Skulle inte tro det.

Vid alla ändhållplatser så tar jag innerhögtalaren och meddelar passagerarna att det är den sista hållplatsen och sen önskas de en trevlig dag av mig. Det tycker jag är trevligt, det kostar ingenting men ger ganska mycket. Tror jag. Ibland är det någon som ropar detsamma, ibland är det någom som säger det när de kliver av vagnen i den främre dörren. Ibland säger ingen någonting. Det märkligaste är när folk tittar förundrat på mig när de kliver av utan att ge ifrån sig ett ljud. Vad betyder det?

Det är samma sak när det ska ske ett förarbyte, resenärerna meddelas i innerhögtalaren två gånger och sen önskar jag dem en trevlig dag. Tänk att folk hör så illa. Eller så är de helt enkelt inte beredda på att föraren ska säga något eller minst av allt vara trevlig. Det kommer nästan alltid fram någon och frågar om vagnen inte går längre. Hur gick tankarna i det lilla huvudet? Tror de att jag ska parkera vagnen mitt på Centralen och gå på lunch?

Jag vill noga påpeka att jag absolut inte tror att jag är den enda föraren som försöker vara trevlig. De flesta försöker men det är inte alltid man orkar. Sånna dagar har vi alla. Tyvärr finns det en och annan som man förundras över. De kanske har jobbat lite för länge på samma jobb.

Nu är helgen slut och i morgon är det måndag, men vet ni vad? Det är snart helg igen!

Idag har det varit en bra dag, en fin dag, men det har hänt tre saker som jag har tänkt lite extra på.

En äldre man, herre eller vad man vill kalla det klev på min vagn med två små flickor-jag gissar att han var morfar eller farfar. Hur som helst, han hade med en barnvagn och riktigt liten cykel. Alla vet-i allafall vi spårvagnsförare-att man inte får ta ombord cyklar. Men ingen regel utan undantag så jag såg mellan fingrarna för jag tyckte det var lite rart att han var ute och var barnvakt åt de små. Jag lämnar hållplatsen och tittar i backspegeln-då har han ställt upp cykeln på ett säte. Hur tänkte han där? Min irritation gjorde så pulsen steg ett par snäpp innan jag hann fram till nästa hållplats. Där kliver jag ur förarhytten och går fram och säger att man får inte ta ombord cyklar men att jag gjorde ett undantag för honom och då ställer han cykeln i ett säte, det får man deffinitivt INTE göra. Han svarade något i stil med att den inte fick plats på golvet vid barnvagnen men tog i allafall ner den och vid nästa hållplats klev han av. Tänker inte vuxna människor på vad de ger för signaler till barn? Det finns ofta med insändare i Metro där folk skriver och klagar på hur ungdomar beter sig, de sätter sina smutsiga skor på sätena etcetera. Är det så konstigt att de tror att det är okej när de ser en vuxen man ställa upp en cykel på sätet? Man tror att alla har ett sunt förnuft men när man arbetar med folk inser man ofta att så är inte fallet.

Nästa händelse är mest komisk-de har i princip jämnat hållplatsen Olivedalsgatan med marken för att handikappsanpassa den. Det finns stora skyltar uppsatta både på hållplatsen innan och på den icke-existerande hållplatsen där det står att den är indragen. Ändå står det folk där och blir helt förtvivlade när spårvagnen kör förbi. De viftar och skriker och svär över att föraren inte plocka upp dem. Hur står det till med läskunskaperna i vår vackra stad? Och att de står på en grushög med sina höga klackar-det gör mig full i skratt.

Den tredje händelsen är även den ett skräckexempel när det gäller att föregå med gott exempel. Jag lämnar Briljantgatan mot Smaragdgatan och där innanför staketet bredvid spåret går en mamma med sin son i makadammet. Jag stannade, öppnade dörren och talade om för henne att det är fullkomligt livsfarligt att gå där och speciellt för ett barn.Vet ni vad människan svarar? "Förlåt, vi går tillbaka" Vadå förlåt? Vem är det hon ber om ursäkt till? Hon visar alltså sin sin son att det är okej att gå där-men om hennes son skulle bli påkörd när han leker där med sina kompisar är jag rätt så säker på att det skulle bli ett himla liv. Det skulle alldeles säkert komma krav på högre staket, signaler, bommar och hela karusellen. Hon skulle alldeles säkert ha glömt att det faktiskt var hon som visade att det var där man skulle gå.

Jag vet att man som spårvagnsförare aldrig slutar förundras över en del människors dumhet, lathet och okunskap. Men sen finns det en hel bunt med härliga resenärer som gör det roligt att gå till jobbet. Tack till er och en riktigt trevlig helg!

Jag har på ett ungefär 600 arbetskamrater som kör spårvagn. Det är ganska många faktiskt. Idag när jag rastade mamma på stan så vinkade alla förare på mig och som ni kanske förstår var jag civilklädd på min lediga dag. Det är för mig lycka. Det måste betyda att jag av alla dessa 600 personer har gjort ett intryck, sen får man ju inte vara så självgod och tro att det bara är possitivt. Men hur som helst-jag blev glad, sådär fånigt glad att mitt leénde sträckte sig från det högra örat till det vänstra. Det borde betyda att jag verkligen är en riktig spårvagnsnörd och det konstaterandet gör mig om något ännu gladare!  Tänk hur många människor det finns som verkligen vantrivs på sitt arbete och har ont i magen innan de går dit, hur många det är som räknar ner timmarna tills de ska få gå hem. Så känner inte jag, när jag har varit ledig ett par dagar så går jag på stan och trånar efter att få köra en av mina älskade vagnar.

Nog om det. Jag kommer från Norrköping och har bott i Göteborg i tre år till sommaren. Som de flesta känner till så körs det spårvagnar även i min hemstad. Det händer inte så mycket olyckor där och det är inte så konstigt eftersom spårvagnsnätet är så litet. Något som vi förare får uppleva varje dag är hur konstigt människor beter sig i trafiken. Mamma blev upprörd idag när hon såg hur folk stressade ut framför vagnarna. Hon sa det vi alla Spårvägare tänker-hur kan tidningarna vinkla olyckorna så att det ser ut som det alltid är spårvagnsförarens fel? Det där tål att tänkas på. För det är ju faktiskt så att det är väldigt mycket lättare att flytta på en människa som väger säg 80kg än en spårvagn på över 30ton. Tänk på det när ni kör ut era älskade bebisar i deras barnvagnar. Ett skräckexempel är det unga paret som inte orkade gå runt vagnen utan lyfte sin barnvagn över kopplet på två gamla pedalvagnar. Hur tänkte ni? Det blev inte så mycket kvar av den när föraren körde iväg från hållplatsen. Ni föräldrar kan väl tacka gud eller vem ni vill för att ni faktiskt hade tagit ut barnet innan ni utförde den otroligt korkade handlingen.

Förra veckan var det en dam som sa att man undrar varför spårvagnarna krockar med varandra-vill de visa sig på styva linan för att se vem som stannar och vem som inte stannar? Snälla älskade lilla tant du tror väl ändå inte att vi krockar med flit? Skulle det vara så att du faktiskt tror det så undrar jag hur du själv beter dig i trafiken.

Idag blev det en del gnäll och det får ni stå ut med. Jag kanske är gladare i morgon eller en annan dag. Sov gott!

Jag slogs av tanken att kanske finns det någon där ute som delar mitt otroligt fåniga intresse för spårvagnar. Det känns som familj och vänner börjar tröttna på mina berättelser om vad som hänt under en dag på mitt underbara arbete som spårvagnsförare. Kanske hjälper det att skriva av sig lite då och då för att inte tjata hål i huvudet på folk.

Hur som helst, idag är det tredje dagen i rad som jag blir fotad av någon helt okänd person när jag kör min fina vagn. Vad är det som är på gång? I måndags var det en herre som även filmade. Ska man dra slutsatsen att det är turister? Verkar faktiskt ganska osannolikt att en turist skulle ställa sig i spåret vid Temperaturgatan långt ute på Hisingen för att fota våra exotiska vagnar. Hur som helst så vet jag inte hur jag ska föra mig när de drar fram kameran, ska man le eller ska man vara som vanligt? Jag får nog ta och fråga nästa gång och samtidigt kan jag erbjuda dem att få fota inne i förarhytten, men då är nog risken för hjärtinfarkt stor.

Jag undrar ofta hur folk har det hemma, om man ser till hur det ser ut i vagnarna vid varje ändhållplats så skulle jag tro att det är rätt skräpigt, för att inte tala om hur många skitiga stolar det måste finnas i Göteborgs alla hem. Ja det känns knappast som det skulle hjälpa om jag bad er att slänga skräpet i sopkorgarna och att ha fötterna på den plats där de är avsedda att befinns sig, det vill säga golvet. Så jag ber er inte om det. Men om det någon gång kommer fram en arg spårvagsnförare till er och säger åt er att lämna fordonet när ni slängt något på golvet ska ni inte bli förvånade. För vissa dagar räcker det med ett bananskal på golvet för att jag ska få nog. Och då åker ni av.

Oj det låter som jag är en arg rackare, men det är jag inte. Inte så ofta i allafall. Bara om det behövs. Sen ska ni veta att jag kan se ut som ett åskmoln när jag kör. Men det är inte så allvarligt, det kallas att koncentrera sig.

Jag vill avsluta idag med att tacka den söta farborn som bockade och vinkade åt mig när han klev av vid Kungsportsplatsen. Det värmde.

Hej så länge!