Metrobloggen

Jag fattar inte varför två människor som har älskat varandra så mycket, så länge kan bli så bittra fiender när det tar slut..

Vad händer på vägen liksom?
Finns det bra uppbrott där man inte sårar varandra?
Finns det uppbrott som leder till att man finner varandra igen och älskar varandra lika mycket om inte mer?

För jag har inte hittat sådana..

Vad jag än gör så blir det fel..
Spelar ingen roll om man försöker vara trevlig mot någon man inte träffat på länge eller mot någon som man aldrig har träffat förut.

Men på något sätt gör man fel, säger fel, kroppsspråket är fel..

Önskar bara att jag någonsin kan göra något rätt och att ens liv ordnar upp sig.
Även om jag vet att livet inte ordnar sig på eget sätt, men jag försöker pusha det i rätt riktning.

Hoppas bara att allt blir bra i slutändan.
Hoppas bara att jag åter finner kärleken och lyckan, för den saknar jag.

Och jag saknar .......

So fucking beautiful song..

Ni vet, det finns alltid en låt som man hittar som beskriver hur man känner sig just där och då..
Den här låten känns nästan som om den vore skriven för mig eller av mig just nu..

Vädret är mildare och man andas lättare.
Folk går med lätta steg och ler mer och mer.

Än är det inte officiellt vår i Sverige, men det struntar det soltörstande folket i.
Man sitter gärna ute och njuter vid varje tillfälle som bjuds och snart dyker väl uteserveringarna upp där det svenska folket tappert kommer att sitta under filtar och huttra medan de dricker en latte eller en stor stark.

Jag bryr mig inte om vad meteorologerna säger, för mig är våren kännbar.

Idag var jag ute med hundarna på promenad i över en timme och avslutade promenaden på hundrastgården. De sprang glada omkring med krumbuktsprång medan jag satt på en stor soptunna i brist på bänkar och läste medan solens småvärmande strålar smekte mitt vinterbleka ansikte.
Hundarna såg ut att njuta av värmen och den friska luften och sprang runt som tokiga.
Själv njöt jag av den svaga värmen solen gav och laddade på mina nästan så tomma livsbatterier.

Jag välkomnar våren som är på intågande och som vi alla har längtat efter och saknat.
Speciellt i sluttampen av denna vargavinter då kollektivtrafiken har strulat.

Vem är med på att gå ut i skogen och välkomna våren med ett Ronja-vårskrik?

Vill varna er för att gå och äta på Restaurang Stolen i Stockholm.
Min syster var där med sin fästman och maten kostade mer än den smakade och hon blev matförgiftad efteråt.
Tillbringade hela helgen med att kräkas.

Är det någon som har upplevt samma sak på den restaurangen?

Jag har känt min biologiska klocka ticka ett bra tag och har haft mer eller mindre ångest för att alla andra runt omkring mig verkar få barn men inte jag.
Men sen har jag tänkt att jag inte ska rusa in i något, jag måste må bra med mig själv först.

Och det är bara på de senaste åren som mammorna blir yngre, förut var det mer så att man blev mamma runt 30-35 års åldern, så jag har inget att förlora.
Bättre att jag är en mamma som mår bra fysiskt och psykiskt än att ha ett barn som lider med att mamma inte mår bra.

När jag tänkte på det idag var det lite ångest som lättade. Jag tror att jag tänker mig själv sjuk genom att gå igenom olika scenarion i mitt huvud. Men det skulle vara bra att veta hur man gör för att tänka mindre.

I hate the way you talk to me
And the way you cut your hair
I hate the way you drive my car
I hate it when you stare

I hate your big dumb combat boots
And the way you read my mind
I hate you so much that it makes me sick
It even makes me ryhme

I hate the way you're always right
I hate it when you lie
I hate it when you make me laugh
Even worse when you make me cry

I hate the way you're not around
And the fact that you didn't call
But mostly I hate the way I don't hate you
Not even close, not even a little bit, not even at all.

Om ni undrar över alla dessa youtube klipp så är jag tom på vad jag ska skriva just nu, men ska ta mig samman i veckan. Lyssan på orden i samtliga låtarna, verkligen lyssna vad de sjunger så känner jag mig i många avseenden..

Jag hoppas varje dag att detta bara ska vara en mardröm jag ska vakna upp ur.
Att allt kommer att vara som vanligt en dag. Att jag åter får ligga sked med dig, krama dig, kyssa dig hejdå när du går till jobbet. Höra dig säga "jag älskar dig".

Sen inser jag att jag bara plågar mig själv med sådana tankar.
Att allt jag anser som en mardröm, att det är slut, det sker just nu, på riktigt. Och går tyvärr inte att vakna upp ur.

Jag har ett hål i mitt bröst som värker varje dag.
Ögonen svämmar över av tårar och jag sväljer dem, för att visa upp en glad fasad för min omgivning.

Men i min ensamhet släpper jag fram gråten. Då gråter jag okontrollerbart och vrålar ut min smärta.  Men den lindras bara för stunden. När jag har gråtit slut på tårarna för stunden och jag är sådär trött och utpumpad.. Det är den enda stunden då jag inte känner sorg och smärta.

Jag gör vad som helst bara jag slipper känna så här..
Försöker skingra tankarna varje dag och göra annat, men även om jag så går på bio sitter jag där i min ensamhet och gråter ljudlöst i mörkret och torkar tårarna så fort biosalongen tänds igen.

Jag önskar verkligen att det gick att ha det som vanligt igen, men jag förstår att allt är över och jag har förlorat detta lopp.

We had some good times together and frankly I was hoping for some more, but unfortunelly it is over

Saker och ting jag har anat länge har nu blivit bekräftade för mig och även om jag anade det så gör det ont och jag gråter.

Förlåt mig då om jag inte kan vara snäll i mina sms, förlåt om jag sårar. Men jag är så sårad och ledsen själv.
Det känns som om mitt hjärta har blivit slitet ur kroppen och någon stampar på det, för att sen ge tillbaka det, smutsigt, slitet och knappt dunkande.

Jag trodde att det skulle hålla längre än så här..

...tillhör mig..Jag har blivit så otroligt svartsjuk..Men inte på att vissa har lättare att få vänner än jag.. Är bara så rädd att förlora en person att jag gör det dumma och beter mig som en stor skitstövel.Resultatet blir ju att jag stöter vederbörande miltals ifrån mig,beter mig kontrollerande och elakt.Sårar ofta.. Inte direkt ett bra recept på om man vill behålla någon i sitt liv. Och jag ska vara tacksam på om personen ens vill vara kvar i mitt liv - för något annat finns ju inte att tänka på..Det finns ju bara ett begränsat antal gånger man kan bli förlåten.Ett begränsat antal gånger en person står ut med alla ens nycker..Och jag tror jag har korsat de gränserna för länge sedan. Men allt jag kan säga från botten av mitt hjärta är hur otroligt ledsen jag är..Försvinn inte från mitt liv..Stanna på ett eller annat vis.. Jag ska tro på det du säger..

Jag går ju ofta omkring och klagar på ont i diverse ställen,men gör sällan något åt saken.
Men i tisdags stod jag inte ut med smärtan längre utan åkte in till akuten,det visade sig vara ett smart drag.

Jag hade varit på IKEA med mamma och när vi kom tillbaka började jag få ont på vänster sida av buken,lite vid revbenen. En smärta som jag avskriver för jag tänkte att jag hade ju gått ganska fort från bussen för att hinna innan transportkillarna skulle komma med mammas varor,sen tänkte jag att jag hade säkert ont för jag hade ju kräkts ganska mycket sen förra torsdagen och andra förklaringar jag kunde komma på. Men ganska snart började det att göra ont på ryggen vid lungorna ungefär. Detta förklarade jag för mig själv genom att mammas soffa är ju sjukt obekväm,eller att jag hade sträckt något i ryggen när jag bar madrasserna hon köpt själv osv. Jag lade mig till och med en stund på golvet för att se om det hårda underlaget kunde få bort smärtan,men det blev bara värre och värre.
Satt och tänkte för mig själv "ska jag åka in till akuten eller ej? Jo,jag åker..Nej jag stannar det är inget farligt och läkarna kommer bara skratta åt mig"..Sådana och liknande tankar hade jag.

Till slut ringde jag Vårdguiden för jag hade ju hört av en av mina läsare att mina inre organ har kunnat ta skada av min dumhet förra torsdagen. Kvinnan bad mig åka in för säkerhets skull,bara för att utesluta skador.

När jag kom in på akuten berättar jag om symptomen,att smärtan först uppstod i magen,men är nu koncentrerad i ryggen och jag berättade om torsdagen.Jag blir skickad till medicin,där de snabbt konstaterar att det är ett kirurgiskt ärende. På kirurgen får jag sitta på en soffa och vänta...och vänta..och vänta..
Smärtan har sina toppar där jag varken vet ut eller in hur jag ska bete mig för att lindra den. Jag stod upp,jag gick omkring,jag satt,jag satt på knä osv. Mamma som var med mig sa att hade jag inte haft så ont utan förklaring hade man kunnat tro att jag var i värkar så som jag betedde mig. Efter 4 timmars väntan på den där soffan visas jag äntligen in i ett undersökningsrum..Och väntan fortsätter.Vid det här laget var jag så trött och hade haft så ont såpass länge att jag började gråta..Hör till min förvåning en sjuksköterska säga till läkaren att hon fick faktiskt skynda sig in till mig,för det var visst allvarligt,inte som de trott.Alltså,de trodde visst i början precis som jag hade befarat att de skulle tro och inte ta mig på allvar. Läkaren kommer in och tjatar på om min mage,eftersom det var där smärtan hade uppstått.Hon misstänkte att min gastric banding var säkert för trång och att de skulle lägga in mig för att konstatera det.Jag talade om för henne att hon inte skulle koncentrera sig på magen,för smärtan där existerade knappt,utan den fanns i ryggen. Men men..

Kommer in på avdelningen,får morfin mot smärtan och det kändes ljuvligt befriande att slippa smärtan - i en kvart.Står ut med smärtan i 45 min innan jag ringer efter hjälp.Mer morfin,smärtlindring en kort stund.Efter att ha plågats ett tag till ringer jag än en gång efter personal och säger att morfinet släpper efter kort stund och jag har ont,men vill ej ha mer morfin så sjuksköterskan ger mig två Panodil och denna gång lyckas smärtan hålla sig i schack i 2 timmar och jag sover en orolig sömn.
Sjuksköterskan på morgonen var faktiskt den som styrde upp så att jag skulle få kontraströntgen över lungorna med,underbara Paula!Läkaren (klåparen) från akuten hade envisats med att tro att det var gastricbandet och hon hade beodrat kontraströntgen enbart på min mage,men Paula såg ju att smärtan fanns nästan enbart där bak.Så hon pratade med morgonläkarna som skickade mig på jungröntgen oxå.En röntgen som smärtade jättemycket då jag skulle ligga på rygg med armarna ovanför huvudet.En CTkamera cirkulerade ovanför mig och en röst beordrade mig att hålla andan en bestämd stund.Sen fick jag kontrastvätskan och andhållningen fortsatte.Jag grät av smärta från lungorna och fick morfin mot smärtan väl tillbaka på avdelningen.Efter 1,5 timme gjordes nästa röntgen på magen och röntgenläkaren sa att allt var ok med magen,bara det att bandet hade halkat ner (något jag misstänkt länge).
Uppe på avdelningen igen kom en läkare efter ett tag och jag fick diagnosen - proppar på lungorna.Jag grät för det lät så allvarligt och tackade alla högre makter för att jag åkte in i tisdags och för att Paula uppmärksammade smärtan på dess rätta plats och inte i buken.

Började fundera på hur de hade kunnat uppkomna så fort,men tänkte sedan att jag hade klagat på ont där länge,bara det att jag trodde det var muskelvärk i ryggen för att jag hade suttit för länge i mammas obekväma soffa. Så nu ska jag få blodförtunnande sprutor och Warantabletter.Läkaren sa att de skickar hem mig så fort de hittar en smärtlindring som funkar.Nu får jag citodon mot smärtan,de tabletterna bedövar smärtan i ca 3 timmar,sen ger de mig morfin tills jag får ta nästa dos tabletter.

För ungefär 2 timmar sen hände en läskig sak dock.Jag gick ut ur rummet för att påkalla personalens uppmärksamhet för att min rumskamrat beter sig illa.Hon hade legat och bankat i bordet,skramlat med kedjan till "sitt-upp"grejen,ropat en massa osv.Personal går till vårt rum och när jag vänder för att gå tillbaka hugger smärtan till i lungorna.Genast skjuter smärtan upp till 10+++ på deras 1-10 skala.Jag börjar frysa och andhämtningen blir snabb.Jag har så ont att jag inte kan säga något och kände mig helt plötsligt superkissnödig så jag stapplar med klapprande tänder och skakandes som ett asplöv till toaletten,bara för att märka att inget urin kommer och kissnödigheten avtar.Jag går in på rummet,lägger mig i sängen och trycker på larmet.Under tiden jag väntade på personal började jag andas normalt igen,smärtan gick ner till en nia och jag slutade skaka. Fick morfin ( för det verkade snabbare än om jag skulle få citodon).Sjuksköterskan kunde inte förklara min smärtas plötsliga raketstigning,men de skulle hålla extra koll på mig.. Vaknade upp för en stund sedan med smärtor på höger höft,för jag har bara kunnat ligga på den sidan sen i tisdags (om inte långt innan oxå,fast jag trodde ju att det bara var ryggont).Ska strax försöka blunda lite till innan nästa dag börjar,får se vad domen från läkaren blir då.Just det - ligger på en kirurg avdelning,men tillhör medicin efter diagnosen.Festligt att medicin skickade över mig till kirurgen efter 10 minuters samtal.Inte ens en undersökning.

Undrar om det går i cykler mitt välbefinnande. Sist jag mådde såhär skit var 2004/2005.
Jag gick i terapi, men sen byttes helt plötsligt min terapeut ut och jag fick inte riktigt den behandlingen som behövdes.

Han ifrågasatte allt i mitt liv, t.ex min läggning och sa att det är säkert bara en fas jag går igenom eller så ville han att jag skulle meditera bort min ångest.
Sen sa han nu klarar du dig säkert själv och så slutade jag gå till honom.
Runt 2008 mådde jag skit igen och ville byta terapeut - då ringer han upp mig och sa "jag hörde och att du ville byta terapeut - det kommer ta ca 3 månader eller så kan du komma tillbaka till mig". Jag mådde så dåligt att jag valde att gå tillbaka till honom, med samma resultat - han slängde ut mig efter ett tag med motivationen att nu klarar du dig själv.

Det gjorde jag - till i höstas. Och nu är jag verkligen långt nere - men på måndag ska jag till en ny terapeut, jag hoppas att jag kommer tillbaka till livet och att mina vänner som jag har sårat under den här tiden finns kvar hos mig och fortsätter att vara mina vänner och älska mig lika mycket som jag älskar dem.

Finns dock ett förhållande jag nog inte kan reparera . men det hade jag velat ha tillbaka som det var som innan, men antar att jag bara får drömma om det.

Varje förhållande i livet lär en någonting.
Alla finns i ditt liv av en mening.

Jag har lärt mig mycket på vägen av mitt liv, även om många inte finns kvar i mitt liv längre.

Men mitt förra förhållande lärde mig mycket, glädje, kärlek och tron på att jag är vacker och klarar vad som helst.

Men som vanligt så känner jag för intensivt och jag förstör säkert mycket genom att vilja för mycket, önska för mycket och hoppas för mycket.

Jag hoppas bara att jag åter kan finna lyckan, antingen med henne, på egen hand eller med någon annan. För jag har så mycket kärlek kvar att ge och få.

När jag var ute med hundarna på deras kvällspromenad slog det mig hur många inom HBT världen som mår psykiskt dåligt. Beror det på att det är en så lite minioritetsvärld och därför verkar antalet mer eller ligger något mer bakom.

Många som jag har pratat med på olika ställen har mått dåligt länge.
Många har även haft dåliga barndomar.
(Märk väl att jag säger många, för nu menar jag inte alla).
Och det har fått mig att fundera på, kommer våra läggningar från födseln, eller pga ett trauma som vi upplevt i livet. Är vi gay by birth or by choice? Or is it genetic?

För jag har hört om ett fall där två systrar adopterades bort till olika familjer och när de träffades i äldre dar var båda flator.
Då kan vi inte skilja på miljön som skapar könsidentiteten i alla fall eller uppfostran, för du kan finna flator och bögar även i de mest högkristna hemmen.

Jag ångrar inte mitt förra inlägg.
Jag tyckte att ni som läser ville säkert veta varför jag har varit så knasig på sista tiden.

Jag har lärt mig min läxa nu, även om målet inte var att dö, det var att få alla tankar att sluta snurra.
En positiv sak är att jag fått tid till psykolog nu. Jag ska dit på måndag kl 13! Hurra no more meditation - you're not gay it's just a phase Dr.

Ska försöka skriva om annat i denna bloggen fr.o.m nu. Vill ju bli gladare och det blir ju en ond cirkel om jag är ledsen och sen skriver om det.
Destruktivt om inte annat.

Vad är det man säger? Man är sin lyckas smed? Det kanske ligger något i de orden.

I onsdags blev jag helt hysterisk och inbillade mig saker (jag hatar att bara anta, att inte få snacka ut om saker) och jag ville få slut på tankarna som snurrade runt i mitt huvud.

Jag gick till mammas medicinskåp och började trycka i mig alla tabletter jag kunde hitta, propavan, imovane, oxascand och tradolan. Sen försvann ca 2 dagar ur mitt medvetande.
Genom att titta på sms har jag varit taskig mot en person och jag har säkert bränt allt med den personen nu. Det är bara en viss mängd man klarar av att ta emot av någon.

I efterhand har jag fått höra av mamma att jag var väldigt borta och kräktes en massa och en massa andra pinsamma saker och det sjuka är att mamma bara tittade på och ringde inte 112. Hon var så säker på att jag skulle klara det ändå, vilket jag gjorde, men jag skulle ha ringt ändå.

Poängen var att jag inte ville dö, jag ville bara sluta tänka, sluta känna, sluta anta.

Jag har varit på botten och nu vill jag vända, frågan är bara hur många har jag kvar vid min sida när jag väl kommit upp igen?