Metrobloggen

Hur mycket jag än vill hitta någon att dela livet med, hur mycket jag än må känna att det känns rätt, så bevisas det bara gång på gång att jag klarar mig bättre själv.

Jag har inte tid att lägga på killar som ska krångla, killar som är tids- och energitjuvar!

Nej fan! Då är jag hellre själv!

Det var länge sen jag fick så mycket komplimanger som jag fick i helgen.
Kom till GHF-träffen och kille på kille kommer fram och säger att de känner igen mig, att bilderna inte ljög och att jag är lika vacker som bilderna talade om...

Dessutom säger Lina dagen efter att jag var allt hon förväntade sig och mer. Helt underbart!

Ja hörni! Helgen satte många underbara spår.

En utav "beundrarna" på festen!

Jäklar vilken bra helg jag har haft, den har satt sig i form av ett leende på mina läppar.

Så många nya vänner som poppar upp på facebook, i form av folk man träffat.

Ja hörni, denna helg var värd varenda krona. Och att hotellet inte sparkade ut oss var nog ren tur! Haha.

Men jäklar vad kul vi hade.

Han ignorerade mig på HardBass... två gånger...
Men jag blev inte ens sårad... jag blev bara förbannad.

Betyder det att håller på att bli bättre?
Förmodligen.

Känns skönt på nåt sätt...

Jag fattar inte... jag har städat lägenheten, jag har haft all tid i världen på mig att packa, jag har städat åt kaninerna, duschat, ätit... ja gjort allt...

Ändå kommer jag stå där imorgon bitti och undra om jag glömt något och stressa den sista packningen!

Hahaha!

Dålig på att planera; yes box!

Glädjen över att åka till stallet är tillbaks.
Glädjen över att känna att det är roligt att bara komma dit, att trivas och att hästen trivs är tillbaks.

Det är helt underbart.

Det känns helt ofattbart att jag nästan funderat på att sälja honom för att jag inte orkat... för att jag inte har vetat om det har varit värt pengarna och tiden.

Men nu känns det som så...

Nu ska jag bara komma igång med träningen ordentligt oxå så man kommer framåt där med! :D

Och någon gör mig ju så glad också, så livet kan nästan inte vara bättre.
Jag åker ju till Holland imorgon oxå... Jippiho! Livet kan inte bli bättre!!!

Jag har sån jävla lust att skrika högt "kasta inte sten i glashus", men jag håller käft.
Just för att jag inte orkar med 1 ton med drama i mitt liv.

Men det är bra komiskt... jag sitter med ett leende på läpparna och har bara lust att skrika "För i helvete; du har gjort samma sak själv, sluta whina och gör rätt för dig själv istället för att skylla på alla andra"

Men jag gör inte det som sagt.

För att jag har viktigare saker i mitt liv än ett litet sketet dramabråk...

Jag har gjort några djupdyk de senaste veckorna, och jag tackar för alla fina tips och ord som ni kommit med.

Vill bara förtydliga att det inte är något som stör mig varje sekund... inget som jag inte kan stå över.

För det kan jag.

Men i vissa stunder  bara dyker jag... helt oväntat. Och det kommer nog fortsätta så ett tag framöver...

Men jag har någon som plockar upp mig ovanför ytan igen. Någon som finns där...
Helt sjukt.

Han betyder så mycket redan. Om det blir mer får framtiden utvisa...

Det var den dagen.
Blev inte så mycket gjort idag.

Jag var ju iaf och red... och sedan handlade jag...
Men så mycket mer har jag inte gjort! Haha!

Nåja... tur att jag är ledig innan jobbet imorgon också. Kan jag fixa lite då.
Plocka undan, städa åt kaninerna, laga lite mat.
Sedan är det ju torsdag, och då är det stall och jobb som gäller... på fredag är det ju redan dags för Holland.

Sjujävlar vad det gått fort!!!

Ska bli så jäkla kul!!! Kul med nytt resesällskap också! :D

Ska bara se så att vi får med oss mina högtalare också! Haha!
Hoppas på mycket folk på förfesten på hotellet också! :P

Nej, nu ska jag försöka sova!
Kram på er!

Jag lade till honom på twitter för att följa honom, precis som jag gjort med flera andra vänner...
Men han blockade mig.

Varför undrar jag?

Nu gör det ont igen... ska det behöva vara såhär?

Dessa fucking känslor! Varför finns de fortfarande där?
Varför känner jag fortfarande?
Varför undrar jag fortfarande?

Varför, varför, varför????

Varför mår jag nästan illa, magen knyter sig?

Varför låter jag det inte bara vara?

Varför, varför, varför?

Har inte bloggat på flera dagar känns det som, fast jag vet inte hur länge sen det är.
Har inte känt för det och inte riktigt haft tid.

Spenderar mycket tid på msn med en speciell person. Konstig känsla... att vi inte ens har träffats men ändå känns det bra.
Nåja... inget bundet, självklart inte.

Sitter på jobbet och de är ganska lugnt ändå. Första gången på länge som jag sitter på First Line.

Fick en jävla idiot till kund nyss... Hur kan man förvänta sig bra och trevlig service när man kallar någon inkompetent, dum i huvudet och påstår att man inte kan bott här i mer än ett år utan att ens ha lyssnat till något man sagt?

SUCK! 

Jag fick avsluta samtalet.
Det roliga var att jag sade att tågen mellan Slussen och Nacka ersätts med buss, men då säger han "ja, men min kompis sitter ju på tåget från Fisksätra", ja... Jag fick lite fint påpeka att det finns en station som heter Nacka, och att där tar det stopp och man får åka ersättningsbuss resten av vägen "Jaså, det kanske det finns" säger han och fortsätter spy ur sig onda ord om hur inkompetent jag är.

USCH OCH FY för såna människor.

Ska strax bege mig till stallet, rida, mocka, sen packa ihop allt.

Gaaaahhhh... känns helt galet!!!

Hur ska jag hinna? Eller kommer jag få tid över? Jag vet inte!!!

Måste snart klä på mig och bege mig! Och det är kallt ute. Brrr

Är på stallet för andra gången idag. Sammy ska skos. Ska även se till att Pedro och Stardust blir verkade. Hoppas hovslagaren kommer i tid och att det inte tar alltför lång tid. Skulle behöva en powernap innan festen ikväll. Ska börja packa ihop lite grejer här också. Vi flyttar ju imorgon. Kram.

Jag har ju varit på en första intervju för en tjänst, och har nu blivit vidareskickad till en andra intervju hos klienten där jobbet ska utföras.

Jag tror jobbet är väldigt roligt och absolut skulle passa mig. Tyvärr finns det flera saker som talar emot.

Avståndet samt arbetstiderna. Det hade jag väl kunnat stå ut med, men med den lönen de erbjuder så vet jag inte om det är värt det... to be honest liksom...

Men hur kräset är det inte att tacka nej till ett jobb man blir erbjuden. Känns ju lite som att det är bortskämt.

Men samtidigt; varför ska jag ta ett jobb som jag inte känner mig hundra på. Speciellt som chanserna att få stanna här bara ökar hela tiden.

This fucking song!
Om jag bara får lyssna på EN låt i hela mitt så blir det fan denna! HAHA!

Kan ju NÅÅÅÅN gång drömma om att få höra den på ett stort event, för det har jag inte gjort so far...

Me love it!

Å den där som ger mig komplimanger köpte den som fullängdare häromdan... mycket för min skull! GULLIGULL!

Bah!
Jag har sprungit på någon som ger mig komplimanger, som får mig att må bra och som jag har ett intresse för.
Har haft intresse för flera personer faktiskt... men denna ger mig intresse tillbaks.

Men trots detta så saknar jag honom, det gör ont emellanåt och jag saknar att inte veta vad han gör.
Jag vet att det är slut, men det hjälper inte. Det gör ont i alla fall.

Varför är det så? Varför bryr jag mig så mycket om honom samtidigt som jag känner intresse för andra?
Kan någon förklara detta dubbla budskap? För det gör mig tokig iaf.

Sen det andra...
Att sakna en vänskap, men samtidigt inte riktigt sakna att umgås med den.
Ge det ett ärligt försök, eller bara låta det bero?

BAH! Jag blir tokig.

Igår hade jag en sån där riktigt låg dag.
Mycket drömmar, mycket tankar, mycket känslor...

Usch...

Ville bara supa mig asfull, bryta ihop och gråta.

Och grät gjorde jag... fast utan sprit och sällskap.

Mår bättre nu, men många tankar har dykt upp.

Tankar om vänner, framtiden, om mina val i livet hindrar mig att göra andra saker...

Kanske kommer det inlägg om det också, men inte just nu.