Metrobloggen

okt 2009, till Aftonbladet

Hej och god morgon,
har precis läst din artikel om den för mord av sin syster åtalade
femtonåringen. I din artikel skriver du "lider av adhd och får små mängder ametamin för sina problem". Jag har flera års personlig erfarenhet av adhd och reagerar därför på meningen.

Adhd är ett neuropsykiatriskt funktionshinder, precis som att sitta i
 rullstol. Det är inte lämpligt att skriva "lider av". Om du är allerigsk, då
lider du antagligen. Men faktum är att många som har (inte är) adhd är
mer kreativa, charmiga och sociala än något slags genomsnitt. En nära
väninna  till mig vars hem är jourhem för barn som måste skiljas från sina föräldrar brukar säga; adhd, välsignelse eller förbannelse, alltså är adhd verkligen  ett problem? Kanske är det som att vara envis; bra i en del sammanhang och dåligt i andra? Adhd är inte heller något begåvningshandikapp som väldigt många tror. Däremot blirdet sannolikt inte så lätt  i livet för en person som både har adhd och låg begåvning men, det är en annan sak. Om vi då har som utgångspunkt att adhd inte är ett problem utan ett funktionshinder, kunde meningen ha sett ut som följder; .... "har diagnosen adhd och därför  får små mängder amfetamin".

Ingen /är /adhd, det är en individ som har fått diagnos som baseras på
tre symptom; impulskontroll, hyperaktivitet och  koncentrationsförmåga. Den som utreds måste nå en viss skala på samtliga tre symptom för att läkaren ska kunna diangnosticera personen. Till dessa tre symtom adderar man sedan det är som är den faktiska människan; humor, humör, IQ, EQ, intressen,värderingar, fostran, osv.

Många "slänger" ur sig; ja, men han har ju adhd. Och omgivningen läser eller nickar instämmnade. Men alltför ofta saknar det relevans att nämna att någon har adhd. Som med den här femtonåriga pojken; ja, han har adhd, på vilket sätt skulle det bli lättare för förhörsledarna att knäcka honom än en annan normalstörd femtonåring?

Tack för att du tog dig tid att läsa. För mig är det viktigt att sprida kunskap om adhd - har mött alldeles för hög grad av okunskap hos personer vars yrkesval rimligtvis borde inneburit motsatsen - överallt och i alla sammanhang där det för mig verkar befogat.

svar från Aftonbladet:

Gullan,
Tack för ditt mejl. Det var upplysande och informativt.
Mvh

Jag svararHej
va bra :)
Jag är tacksam för om du vill besvara mina frågor.
mvh
Gullan

Aftonbladet svararJag tror, precis som du, att det kan vara både en fördel och en nackdel att ha adhd. Troligen har väl dessa människor ofta lite jobbigare i livet än många andra.
Och efter att ha tänkt efter tror jag inte längre att det nödvändigtvis ska vara lättare för förhörsledarna att knäcka en 15-åring med detta funktionshinder. Det var slarvigt och dumt av mig att skriva så.

mvh

Jag mailar Aftonbladet idag, fortsätter på ovanstående mailväxling eftersom det är samma journalistHej igen,
ny fråga; är man lätt förståndshandikappad när man äter medicin med
anledning av ADHD?
apropå artikeln om moderatpolitikern som lät 20-åringen bo i ett uthus.
mvh

Aftonbladet svararGullan,
nej, den här unge mannens förståndshandikapp och hans ADHD är två olika saker.
mvh

Jag svarar
När jag läser din mening i artikeln är det lätt att tolka det som att
förståndshandikappet beror på ADHD.

I din roll som journalist på en tidning som har oerhört många läsare är det oerhört viktigt att du är rädd om de nyanser som är knappt synbara. ADHD är fortfarande en diagnos som är omgärdad av fördomar. Det finns svårigheter i att leva med ADHD. De svårigheterna är fullt tillräckliga utan att behöva värja sig mot olyckliga formuleringar. För varje gång en inte så väl formulerad mening sprids; ibland med helt felaktig betydelse; på föreläsningar, i aftonbladet eller vart som helst, får vi som jobbar med att sprida kunskap om ADHD finna oss i att ta två steg tillbaka.

Det är oerhört arbetssamt att försöka motverka fördomar och jag önskar att du som anställd på Aftonbladet och som skriver om ADHD ville vara mer behjälplig, genom att vara varsam med formuleringarna om ADHD, genom att inte lämna något utrymme för missförstånd.

Byt ut ADHD mot invandrare nästa gång det handlar om ADHD, skriv artikeln och sedan byter du ut invandrare mot ADHD. Jag törs lova att det inte kommer finnas några som  helst tvetydigheter i din text.
mvh
Gullan

//Om du som läst detta orkat läsa ända hit, vill du vara snäll och orka länka hit också? Jag vill att fler engagerar sig för mot fördomar om ADHD.

Hej då från Gullan!

Jag satt och tittade på lappen med de två namnen och tillhörande telefonnummer. En av dessa skulle nu kontaktas. Fredriks namn tittade på mig och jag valde därför att ringa Johan. Efter två veckor hade jag fortfarande inte fått tag i Johan och ett par inre röster diskuterade; - Men varför ringer du inte Fredrik? - Nej jag vill inte.... - Men gör det, det kanske är Mannen i ditt liv? Rösterna tystnade och jag mailade istället till det företag som Johan och Fredrik är anställda av och förklarade att jag nu sökt deras besiktningsmän i två veckors tid men att jag inte  lyckats få kontakt varför jag nu önskade bli kontaktad. Det var en halvlögn, jag hade ju inte alls försökt nå Fredrik.

Efter ett tag ringer min mobil;  - Hej det är Fredrik. Mobilen tystnar eftersom batteriet var slut. Jag hämtar laddaren och ska precis ringa Fredrik, jag har ju numret, när han ringer igen. När jag förklarar att batteriet var slut skrattade han vänligt och sa att det hade han redan räknat ut. Samtalet var intimt på något sätt. Hans röst var precis sådär som jag tycker att en mans röst ska vara.

Vi bestämmer en tid för besiktningen och jag känner mig förväntasfull. Men förväntan brukar inte vara det naturliga att känna när någon ska bedöma den exakta storleken på vattenskada som inte täcks på hemförsäkringen. I går kommer han. Redan när han öppnar grinden har han ett leende  i ansiktet som får mig att le tillbaka. Det kändes som om vi väntat på varandra. Jag vinkar till honom och han kliver in utan att knacka. Hunden går fram för att hälsa, efter att jag sträckt fram handen, hälsat och tittat honom rakt i ögonen,  och Lilla S sitter en bit ifrån. - Du har både hund och katt ser jag, säger han. Vi börjar prata om djur och jag berättar att Lilla P har kattungar. Det går inte att förklara kemin, men  han kändes så självklar.

När mätningen är klar kommer han tillbaka in i köket där jag sitter och skriver och frågar efter kattungarna. En halv minut senare sitter vi på knä, max en meter ifrån oss och gullar med varsin kattunge. Och pratar med varandra. Kemin var klockren.

Så gick han, och kvar blev jag med tårar bakom ögonen. Dels av lättnad för att det här är ett bevis på att jag lever, men också för att hans vänstra ringfinger var prytt av en guldring. Och en fråga om hur länge dröjer det innan jag känner så här nästa gång?

Hej då från Gullan!

För en halvtimme sedan gick en Man ut genom min ytterdörr, log och sa hej då. Själv blev jag kvar med en märklig blandning av lycka, förvirring och en vadvardetsomhändekänsla brännande bakom ögonlocken. 

Eftersom min värld fortfarande gungar kan jag just nu inte skriva mer om det. Jag återkommer, när åksjukan lagt sig.

Hej då från Gullan!

Man kan titta på Melodifestivalen av en rad olika anledningar; för att man gillar musik, för att ens idol är med, för att alla andra gör det och man vill kunna hänga med i snacket osv.

I går kom Danne, en kompis till Sonen. De har känt varandra sedan barnsben; samma dagis, samma bostadsområde, samma klass, samma idrott osv. Som tur var hade Mamma varit här med sina hembakta bullar på dagen och Kalle hade varit och köpt chips. Såg ni, nu avslöjade jag min sons namn också; Kalle!

Jaha, så satt vi där framför TV:n. Chips, läsk, bullar och papper och penna för här skulle betygsättas!

Kalle kommenterade tjejerna i Timotej; tänk att få va med dom och hehe. Jag såg att Danne sneglade på mig som för att kolla hur jag skulle reagera på den sortens skämt men jag skojade bara tillbaka. Då drar han liksom efter andan och säger;  - Tänk Jessica Andersson... att få vara med henne, hon är så, så... fin. Hon har liksom håret så här... Han visade mittbenefrisyren med händerna och såg salig  ut. - Hon kommer ju snart, sa jag. - Jaaa. Han lät fortfarande lycklig. Så sjöng Jessica och Danne var helt tyst utom när han kommenterade henne: - Kolla ögonen, det bara glittrar, kolla hur hon håller armarna, och håret, håret. Snacka Milf....

Vid betygssättningen hinner jag inte ens fråga honom om poängen utan han säger tio, i bestämd och självklar ton. - Men du, det är låten du ska betygsätta och inte knullfaktorn. - Men jag kan inte dela på det fattarru väl!

Raskt gör jag ytterligare en kolum på pappret och i den nya kolumnen skrev jag 10. - Det här knullfaktorkolumnen, vad sätter du på låten? Danne skrattar till; - Det här är helt surrealistiskt att vi sitter här och diskuterar knullfaktor med dig, du är ju morsa!! Kalle skrattar där han ligger under en filt i soffan; - Ja, men min morsa är inte som andra. Han lät inte så lite mallig. Och jag blev så himla glad över att höra stoltheten i Kalles röst och över att Danne tycker att jag är cool.

I vilket fall, vi reviderade raskt tidigare betygsättning avseende knullfaktor och Jessica Andersson fick högst poäng.

Hej då från Gullan!

I går kväll var jag och Sonen och handlade. Ett av besöken ägde rum på ÖB. Jag älskar ÖB, har sommarjobbat där i min ungdom. Då upptäckte jag att de har roliga saker och på "min" ÖB var personalen helt underbara!

Det var två kassor igång. I den ena var det stopp, eftersom en mycket långsam person ville ordna ett ÖB-kort. Jag säger inget om det utan berättar för att ni ska få en heltäckande bild av situationen. Så vi går till andra kassan. Där har en diskussion precis påbörjats mellan en betalande kund och kassörskan. Han ville ha ett par hörselskydd för det i reklambladet annonserade priset av 149 riksdaler. Men, kassaapparaten visade att de kostade 299 kr. Diskussionen övergick till en argumentation och jag kände starkt att här ville jag inte stå och vänta så jag lutar mig fram från min plats i kön och frågar,  om det går att öppna en kassa till eftersom båda kassorna står still. Hon, med vitt kort hår och rosarött ansikte, tittar inte ens på mig när hon svarar. - Gå till andra kassan om du inte orkar vänta.  - Men det står still i båda, fräste jag tillbaka.  Kassörskan svarade;  - Men jag har inte personal. Jag svarade; - Då hade du kunnat svara det från början. Mannen (inte han med hörselskydden) framför mig suckade och ställde ifrån sig sina två varor och gick.

Efter många om och men ringde kassörskan på någon som hade mer makt än vad hon hade - den lilla makt hon trodde sig ha utövade hon mot kunderna kan jag informera om - och mannen fick betala de andra varorna. Medan personalen med makt och mannen med hörselskydden samtalade om prissättningen hade jag kommit så långt att det snart var dags för mig att betala mina varor, bara tiotalet varor återstod att slå in. Sonen stod längst ner vid bandet och hade börjat packa. Snett bakom kassörskan står hörselskyddsmannen och han ropar triumferande; - Jag fick skydden för 149 spänn! Kassörskan muttrar surt: - Allt för kunden... Mannen och jag tittar på varandra och drar lite på läpparna och jag tror att vi tänkte samma sak, att hon var sur och tvär och att repliken "allt för kunden" var inlärd och att innebörden i egentlig mening var helt obegriplig för henne. I ögonvrån ser jag hur displayen på kassaappraten visar 752 kronor och samtidigt säger jag dröjande; - Kundens bästa säger du... Ja,  svarar kassörskan beskäftigt. - Det bästa för kunden måste ju vara att skicka dig på charmkurs. Hennes ögon blir runda och hörselskyddsmannen spricker upp i ett stort leende. Hon klämmer ur sig ett "charmkurs?" och jag nickar och tittar på henne; - Ja charmkurs. Det stavas ch. Någons djupa andetag hörs bakom mig och strax därefter ett upprört; Nääe!Mannen med hörselskydden tittar nu lite bedjande på mig och bestämmer sig för att rädda situationen;  - Jag tycker att du är charmig, ropar han till kassörskan. - Det beror på hur man definierar charmig, svarar jag.  Kvinnan med utropet som står bakom mig väser nu något om att det här var det fräckaste hon varit med om. Jag ignorerar henne, hon har inte varit med från början och vet inte vad saken handlar om. Slutsumman är nu 798 kronor. Jag betalar och kassörskan frågar med lite överlägsen ton, uppmuntrad av de andra två kunderna:  - Jahaja.... så du tycker jag är otrevlig...? Jag skrattfnyser; - Ja, typ så. Hon sträcker fram två papperslappar mot mig; - Ska du inte ha dina lotter? - Vilka jävla lotter? Är det något du har tagit betalt för? svarar jag drygt, i förhoppning om att kunna klämma åt henne. Kvinnan bakom mig börjar producera ord som kaniner förökar sig; -  Men Herre Gud det är ju bara att läsa på alla skyltar som finns i hela butiken, det står ju överallt. Utan att titta på skatan svarar jag henne att det är inte så vanligt att ett besök i en affär kräver ett intagande av skriven information och med tanke på felet i annonsbladet fanns det inga garantier för att informationen skulle vara korrekt ändå. Skatan flämtar av indignation, och det kunde hon få göra. Jag sträcker fram handen för att ta emot de där lotterna och då tittar kassörskan på mig och ler ett falskt och tillgjort leende med gula tänder. Det var oerhört fult mot hennes i övrigt rosaröda ansikte (van)prytt av vita ögonbryn och inramat av vitt hår; - Var så god. - Å tack det var snällt, svarar jag med hånfull ton.

Att handla tog en timme, att betala, med två personer före mig tog också en timme. Det är verkligen för kundens bästa. Men å andra sidan, jag är väl inte vad  de anser vara den bästa kunden så jag får väl nöja mig med en kassörska i hennes klass.

Hej då från  Gullan!

Haft huvudvärk i flera dagar, idag är inget undantag. Det börjar bli tröttsamt om jag säger så...

Pluggar som fan, skriver examinationsuppgift för brinnande livet. Det är fem fallbeskrivningar, med vardera två frågar, varav en fråga ska besvaras. Fem fall, fem frågor alltså. Ingen lätt sak; frågorna är inte av den lättbesvarade karaktären. Reflektera, teoretisera, belys ur olika perspektiv, redogör för - inga ja eller nej frågor, utan mer nja.

Äh, tänkte bara jag skulle redogöra för er vad jag gör, belysa min tillvaro ur ett bloggperspektiv och kanske blir det någon reflektion hos någon någonstans.

Hej då från  Gullan!

Rena manglade lakan omslöt mig. På ena sidan om huvudkudden låg Lilla S och på andra Hunden. Lilla P lämnade sina sovande ungar för att lägga sig på min mage en stund. Hon spann dovt, annars var alldeles tyst omkring mig. Jag tror hela världen sov eller älskade Min blick förflyttades till sovrumsfönstret, som för att få kontakt med någon slags yttervärld. Och för första gången tänkte jag att det var en himla tur att jag inte låg ensam i en vinterbonad sommarstuga med stor  tomt och inte så många grannar. Vilken tur att jag bor i radhus med skrikande ungjävlar omkring mig, för då är det åtminstone inte lika ödsligt på dagtid.

Jag kände mig så fruktansvärt ensam och jag längtade efter både själslig och kroppslig beröring.

Hej då från Gullan!

men att få tag i den modell jag ääääääääälskar är svårt, så den här gången blev det gult ändå.

Hej då från Gullan!

Hej då från Gullan!

Blicken fastnar på två glas, de har vit fot och rosa kupa. Ganska tjockt glas med mönster i. Jag minns att de var kostade en hel del när jag köpte dem för säkert 8 år sedan. Så jag köpte bara två och tänkte; De här ska jag ha och ställa på bordet när min stora kärlek kommer. Då insåg jag att jag väntar ju för fan fortfarande på Den Stora Kärleken. Och pangalusfiléerna med svampsås smakade plötsligt sådär.

Hej då från Gullan!

Då nyfödda, nu två veckor, fler bilder kommer!

Hej då från Gullan!

Hej,
jag heter Gullan och har nyligen betalat in beloppet 2918 kr på rubricerad faktura. Kostnaden avser ett akut besök som slutade med kejsarsnitt och kastration av katt i samband med förlossningskomplikatoner.

När jag ringde er på morgonen, samma dag som ingreppet skedde, informerade ni om att ni inte fakturerade. Jag informerade er om att mitt betalkort var spärrat med anledning av att min bank upptäckt ett ev kortbedrägeri, varför det inte skulle vara möjligt för mig att betala med kort, men att jag kunde låna sonens bankomatkort och hämta ut pengar vilket skulle vara ok för er.

När jag fick besked om att ingreppet på Lilla P beräknades ta minst ett par timmar, kanske längre beroende på hur lång tid hon behövde för att kvickna till ur narkosen, sa jag till assistenten att jag hade för avsikt att ta en promenad med hunden som jag hade med mig hela dagen och ta ut pengar i det närliggande centrumet. Han meddelade då att jag inte fick lämna området. Jag frågade då hur jag skulle kunna betala och redogjorde för samtalet innan jag beslutade mig för att åka till er. Han lämnade undersökningsrummet och återkom med besked om att då skulle jag få faktura trots allt.

Efter en mycket lång dag, som på intet sätt är ert fel, är det dags att betala. Jag blir då tillfrågad om jag kan åka till det närliggande centrumet och hämta ut pengar nu vilket jag inte gjorde då jag ansåg att jag suttit i flera timmar och bara väntat och blivit nekad att lämna området och på ert förslag var en faktura lösningen på mitt "rörelseförbud" och nu var oerhört trött och hade en nyopererad kattmamma och två små ungar som jag bara ville hem med innan snöovädret skulle komma. Till sist får jag fakturan och jag åker hem.

Nu har jag betalat hela beloppet, men jag har två invändningar som jag hoppas ni har förståelse för och kan reglera i efterhand;

1. Ett belopp om 140 kr är fakturerat avseende "faktura/porto + emballage". Det var er idé att fakturera eftersom jag inte fick lämna området under pågående operation, ni har omöjligt haft några portokostnader och inte heller några emballagekostnader i samband med mitt besök hos er.

2. Vid två tillfällen kommer en receptionist in i undersökningsrummet och frågar om jag önskar direktreglering av kostnaden för besöket. Jag svarar ja. Om jag fått information om att direktregleringen kostade 150 kr hade jag tackat nej. Jag fick ingen sådan information utan trodde att det var service från er sida och att ni var intresserade av att ge den servicen med tanke på att jag inte hade något betalkort och att det fanns större chans att jag skulle kunna betala hela beloppet om det var reglerat = lägre.

Jag önskar en återbetalning av 290 kr till mitt personkonto på Nordea.

Hej då från Gullan!

Förra fredagen köpte jag en trisslott som jag glömde skrapa. I min asketiska tillvaro med både godisstopp och köpstopp glömde jag skrapa den. När jag väl hittade den bestämde jag att jag får skrapa en ruta om dagen.

- en miljon

- hundra kronor med tv

- ettusen

- en miljon

- hundra kronor med tv

- tiotusen

En rätt lovande trisslott som antagligen inte kommer att ge någon vinst. Men ändå.

Hej då från Gullan!

"Det är min kompromisslösa vilja att Sonens far, Kalle Karlsson, som också är Sonens andre vårdnadshavare, inte har något som helst att göra med min kvarlåtenskap = Sonens arv. Min tillit till Kalles förmåga och vilja avseende att göra det som är bäst för Sonen är obefintlig, det har Kalle bevisat under i stort sett hela Sonens uppväxt."

Ni som har en icke betrodd förälder till ert barn, skriv ett testamente. Dör du innan barnet fyllt arton går per automatik hela vårdnaden över till den andra föräldern som därmed har full tillgång till arvet efter dig tills ert gemensamma barn fyllt 18 år. Inte så bra om den andra föräldern har missbruksproblem och sitter i en husvagn och dricker hela dagarna. Eller bara är allmänt ointresserad av sitt barn.

Mitt testamente innehåller - inte oväntat - en del villkor. Sonen får tillgång till hela arvet först när han fyller 25 år. Vid 18 års ålder får han halva, men det ska disponeras i samråd med min mamma och hans kontaktmamma.  Innan jag visade honom testamentet och förklarade hur jag tänkt med allt, förklarade jag att jag inte är sjuk, inte har några planer på att dö, utan jag vill leva länge och allt tyder på att så kommer det bli; syftet var att försöka släta ut en eventuell oro för min hälsa från hans sida. Han såg dock enbart misslynt ut. Och arg. Till sist kom det;
- Men vad faaan ska inte jag få mina pengar när jag fyller arton?? Va fan vad dåligt...

Ja, jättedåligt. Jag tittade på honom bakom mina glasögon och kände att ögonen var lite grönare än normalt. Jag var inte arg, då hade ögonen varit svarta. 
- Mmmm jättedåligt. Och vet du vad, tänk om jag lever tills jag är 80 år, då får du vänta tills du är 63.

Han flinade lite. Och sedan undrade han om jag var klar nu. Så gick han in på sitt rum och stängde dörren, och allt var som vanligt igen.

Hej då från Gullan!

Han flirtar ohämmat med mig. Och han ser bra ut. Och verkar rolig. Bor en sju, åtta kilometer från mig. Djurvän, egen företagare. Han fiskar ibland och när fd och jag precis hade blivit ihop köpte fd räkor av honom till sig själv och mig. Rökta räkor som jag inte tycker om.

Det är det som händer på facebook. Facebook har en stor fördel gentemot att blogga; du behöver inte vara välformulerad, du kan vara mycket kortfattad och responsen är omedelbar. Hjärnans belöningssystem får sitt på en gång. Facebook har en stor nackdel gentemot att blogga; du kan inte vara privat och inte för långrandig.

Han är lång, ljus, stort brett leende, har hund och jag skulle gärna träffa honom.

Hej då från Gullan!

Fick en förfrågan om att följa med till Ikea, men tackade nej. Det är också stort, i stil med att inte handla när det är rea. Är det köpstopp så är det. Man kan säga att jag avgiftar mig själv.

Idag höll jag i en plastgrej som man lägger över en skalad banan och vips har man en skivad banan. jag t o m la den i kundkorgen. MEN, jag plockade upp den. Fantastiskt bra gjort av mig!!

Jag gör minsann vad jag kan för att inte Sonen ska få missbruksproblem.

Jag har tackat nej till en söt liten lampa. Jag ska inte ha saker. Jag ska resa genom livet utan packning. (det där tror jag inte själv på men det låter bra och till slut blir det kanske sanning).

Så har jag inte ätit godis sedan i höstas, men det kompenserar jag med rätt stora mängder glass.

Hej då från Gullan!

En kille lyssnar på High way to hell i sina lurar. Han sjunger och stampar takten och gör hårdrocksarmrörelser. En kvinna, i 40-årsåldern, tar upp sin mobil och spelar in honom. I smyg.
Kvinnan var jag. Tyvärr blev inspelningen mycket dålig och är inte ens värd att visa bara lite. Man varken hör eller ser honom. Det var heller inte meningen att han skulle synas, bara höras.
Är det ok att en kvinna i min aktningsvärda ålder gör så här?

Hej då från Gullan

Hej då från Gullan!

Under en längre tid har jag haft dessa liggande i bilen.

När jag kom hem till Kicki som fyller år idag, var det dags att kasta dom tyckte jag. I hennes soptunna.

Sedan gick jag in och uppmärksammade henne på att det är hennes födelsedag idag. Och så drack vi kaffe. Tillsammans med tre andra kompisar.

Hej då från Gullan!

Hej Jan,

Jag tycker förslaget om lärarutbildning på lågstadienivå är bra!

Diagnostiseringen av ADHD, ADD och andra neuropsykiatriska
funktionshinder ökar. En person i ökningen är min son, i år fyller han 16 år. Min kamp för hans skolgång har varit oerhört strävsam och jag har många gånger tvingats vara så tydlig att jag varit otrevlig.
Enligt min uppfattning beror det på att få lärare har ens grundkunskap om NPF och vad det innebär. Sonen hade en lärare i engelska som ringde mig och tyckte att "han kunde väl bara skärpa till sig, och det var väl inte så svårt att ha med sig böckerna till lektion". Men det är ju precis det det är; svårt att ha med sig rätt sak till rätt lektion, svårt sitta still osv.

Jag önskar att alla lärare - oavsett var i skolan de ska arbeta -
utbildas i NPF. Inte så att de kan fungera som specialpedagoger, men så pass att de vet vad ADHD, aspberger, dyslexi, ADD faktiskt är, att de vet hur de initialt ska bemöta både eleven och föräldrarna, och att de vet vilka behov de här barnen har.

Ett rullstolsburet är det självklart att hålla upp dörren åt, om inte
dörren har en automatisk dörröppningsfunktion, ett barn med NPF bemöts ofta med irritation och okunskap.

Det vill jag ändra på.

Hej då från Gullan!

Är det här ett nytt fenomen som dykt upp på relationsarenan? När person Y tittar på person X redan i det inledande skedet av "relationen" och säger;

- Du, jag tycker jättemuycket om dig, men jag vill inte ha en relation, men vi ska inte träffa andra. Vi dejtar bara.

Vilket förfärligt sätt att bli placerad i ett väntrum på! Innan man ens inlett en relation kan man ju inte säga att man inte vill ha en relation. Jag tror att uttalandet ovanför betyder:;

- Du, jag gillar dig, du är bra sex, men jag vill inte vara ihop med dig. Jag ligger med dig ibland, och hör av mig när jag vill. Kravlöst sex passar mig.

Det är mycket bra att människor uttalar såna här saker. Då har man nämligen valet att gå eller stanna. Vill person X ha en relation är det bara att svara;

- Jaha, du sätter ner foten redan i inledningsskedet av det som eventuellt skulle kunna bli en relation? Ok, men då föreslår jag att du tar den andra foten och placerar den framför den fot du nyss satte ner och börjar gå. Härifrån.

Hej då från Gullan!

Docent Ulla Stake har kommit på en genial lösning på ett av världens största problem, nämligen befolkningsexplosionen. Docenten har berättat för en journalist som fått lov att skriva en ploj om hennes idé.

(Den här uppsatsen skrev jag i sjätte klass. Vi hade med den i en skoltidning. Känsliga läsare varnas.)

Pippförbudet

Pang, där föll klubban i bordet. - Då är det bestämt, skrek Assar Brassar högljutt. - Vad, sa Hansson sömnigt. - Att vi inför p-medel för människorna. - Jaha, ja visst det var ju bra, sa Hansson frånvarande. - Va? skrek han sen och reste sig så häftigt att stolen välte. - Ska inte folk få pippa till hur lmlånga undar dom vill?? - Snälla  Hansson, det handlar inte frågan om något pippförbud utan att folket inte ska ha för många ungar. Du förstår Hansson, att barnvagnarna tar för stor plats. Vart man än kommer så ser man ju bara barnvagnar.  - Jag blir lycklig av att se barnvagnar, skrek Hansson upprört, särskilt gröna! - Jaja, det ordnar sig alltid, sa Assar Brassar överseende. - Ska du säga som ínte kan få ungar, nu var Hansson skitupprörd. - Åja. Det tål nog att diskuteras, har du någonsin sett en karl ligga på ett förlossningsbord någongång? Hansson svarade inte. Han satt med händerna i ansiktet och grät bittert.

Tre månader senare

- Alltså nu har vi testat p-medel etc för att minska på pippningen utan resultat, sa Assar Brassar. Vad ska vi göra??? Assar Brassar gick fram och tillbaka över golvet så att klackarna smällde mot golvet.

- Ordföranden!!
- Ja Karlsson har ordet. 
- Hur vore det med pippförbud eller pippschema?
Assar Brassar harklade sig;  - Tänk om det finns människor som inte kan låta bli att pippa i alla fall!
- Man kan väl sätta ut vakter som är okåta och impotenta av sig för att kontrollera att folket pippar för mycket? För om man hade pippschema kunde vakterna kolla att alla följde dom. 
- Men hur skulle man kunna kolla att alla gubbarna är okåta av sig? sa Assar Brassar.
- Jo, man sätter dom frivilliga gubbarna utanför ett fönster med sexiga tanter och farbröder. (Dom får så klart inte vara fikusar.) Sen ser man om dom får stånd. 
- Ja det var ju en utsökt idé, sa Assar Brassar frånvarande. - Ja ta mig fan, det var en jävla bra idé sa Assar Brassar och smällde näven i bordet så att det ekade långt ut i korridorerna.

Så infördes pippschema och gröna barnvagnar togs bort. Orsak: De förväxlades med träden så de stackars föräldrarna gick omkring med ett träd framför i sig hopp om att det var deras barns barnvagn.

5 månader senare efter det att pippschemat införts

- Kan du komma på middag hos oss i morgon, sa fru Agda Berg tll fru Svea Borg. 
- Nja, jag är ledsen, men i morgon är min man och jag upptagna.
- Vad ska ni göra då? sa Agda skälmaktigt.
- Pippa, skrek Svea Borg. 
- Jamen det kan ni ju göra hos oss, sa Agda.
- Nej, det vill vi inte sa Svea varvid hon sprang därifrån.

Vakterna hade redan placerats ut. Hansson hade anmält sig som frivillig men vid testen visade det sig att han var den kåtaste av alla gubbar. Bara han såg en studsboll som studsade upp och ner blev han heltänd. Det påminde honom om kvinnobröst som guppade upp och ner.Han uteslöts alltså bland alla hundra vaktkandidater.

Men hur det var så smusslades det med alla pippscheman, som två familjer gjorde t ex, (de var väldigt pippiga av sig). Familj nr 1 hade pippdagar måndag, torsdag, lördag. Familj nr 2 hade fredag, tisdag, onsdag. Dom gick helt enkelt ut på torget och bytte scheman och på så vis kunde dom pippa alla dagar utom söndagar. Men Herre Gud, hur pippiga som helst får man ju inte bli.

En annan familj hade lyckats snoka upp två scheman, det var bara att sträcka ut en lapp till vakten och säga - Nu ska vi pippa, stör ej!! Vakterna var så koko (dumma) i bollen att dom gick på det. Sen var det ju det att vakterna aldrig fick tid till ett eget sexualliv utan bara vaktade andras. Så då uteslöts allt vad pippförbud och pippscheman hette.

I stället steriliserades var fjärde kåta nyfödda unge och på så vis minskades folkökningen.

//Hej då från Gullan!

Hej då från Gullan!

Snön är som en objuden beundrare. Rolig till en början, men efter ett kort tag enbart påträngande. 

Hej då från Gullan!

Längtar du efter en egen hund? Men är allergisk? Och kanske resten av familjen säger nej med hänvisning till att det blir så mycket hundhår överallt? Eller säger familjen nej för att det finns småbarn i familjen och vem vet hur hunden är mot barn? Eller är argumentet den kommer bli olydig för att ingen har tid att fostra den?

Lugn. Jag har lösningen.

Klicka in på www.blocket.se. Skriv valpar i sök. Välj hela Sverige. Nu kommer en stor mängd annonser med "allergivänliga, barnälskande, lättdresserade, icke pälsfällande" små "trofasta, tillgivna, kattvana" valpar att visa sig.

Jag vet, det är nämligen min avkoppling att kolla valpar på Blocket. Och varje gång förundras jag över sökresultatet; tänk för bara några år sedan så var de flesta hundar allergiframkallande hos hundallergiker. Och de allra flesta hundar fällde en, eller ett par gånger per år. En del hundar tyckte inte om barn.

Men nu har allt förändrats. Nu väntar jag bara på världsfreden,

Hej då från Gullan!

Oprah hade ett program häromdagen som handlade om samlare. Inte små samlare som har flera flyttkartonger med julsaker, ett antal små glas-skålar, som jag själv - nej, riktiga samlare. De som har hela hemmet fyllt med prylar precis överallt.

En kvinna med tre barn, två döttrar och en son, blev samlare när hennes pappa dog. Döden var oväntad och hon fyllde sorgen med saker. Barnen växte upp i denna samlarmaniska värld. Nu satt de hos Oprah och berättade. En dotter var minimalist och kunde inte ha ta hem folk om hon hade fler än två papper framme, sonen sa inte så mycket och dotter nummer 2 var nykter alkoholist pga mammans samlande.

Kicki och jag hade nyss varit ute med hundarna när vi hamnade framför detta lärorika program med varsin kopp kaffe. Ni som läst min blogg vet att jag gärna går på loppisar och auktioner, men förhoppningsvis också att jag gör något av sakerna men också att jag slänger. In i programmet kommer någon slags coach; - När du ser en sak du vill köpa eller inte kan slänga, fråga dig då om den här för dig närmare det liv du vill ha? Om saken gör att du får en bättre relation med dina medmänniskor och nära och kära.

Det var som om han talat rätt till mig, jag som är en tämligen meningslös person, se tidigare inlägg, och jag kände ett starkt behov av att åka hem och rensa. - Fan Kicki, jag måste hem och rensa. Sonen får absolut inte bli alkoholist. Vi skrattade och skojade om det. Fast någonstans kände jag att det är relationer i livet som räknas och då kanske jag inte är en meningslös person trots allt. Typ, du kan ingenting ta med dig när du dör... Och återigen kände jag att jag måste flytta. Få börja om i min lilla stuga som jag också skrivit om här tidigare. Bara ha saker omkring mig som fyller en funktion, samt ha allt vitmålat.

Jag åkte hem, hamnade vid datorn och det blev ingen rensning. När jag sitter vid datorn ringer Mamma; - Kan du komma i morgon? Du vet där barnvagnsgaraget jag har hyrt och haft som extra förråd, de säger upp kontraktet nu så jag måste tömma och städa först det vanliga källarförrådet och sedan barnvagnsförrådet. - Mmm, svarade jag och lät antagligen tveksam för då klämmer hon i med följande. - Det finns en fin rostfri bunke efter mormor som jag tänkte att du kanske vill ha...?

Självklart åkte jag dit. Vi började rensningen i det vanliga ordinarie källarförrådet. Det gick bra en lång stund. Men, så tar hon fram en brödspade. - Den här är väl ingenting att ha kvar? - Är den efter mormor, frågar jag med en stor klump av odefinierbara känslor i halsen. - Ja. - Men då tar jag den. Sagt och gjort, spaden hamnade bredvid den fina rostfria bunken.

Det slutar med att jag har en flyttkartong med saker med mig hem. I kartongen rymdes dock inte de för moderna fönster alltför korta mörkbruna kornischerna och de mycket gamla svarta trägardinstängerna som jag ska ha när jag flyttar till min minimalistiska vinterbonade sommarstuga där bara saker som har en funktion kommer få plats.

Hej då från Gullan!

Till den engelske coachen om han mot förmodan läser detta: Man kan också fråga sig så här - på vilket sätt försämrar den här saken jag vill köpa eller inte kan slänga, mina relationer till mina medmänniskor och nära och kära?

Vi ska tälta i Sverige i sommar, jag och Sonen. Hunden ska vara med också så klart. Jag tror att det kan bli roligt; blir vi osams åker vi till nästa ställe och blir sams. Regnar det åker vi till solen.

Sverige är avlångt, det vet vi alla. Jag behöver tälttips, campingtips, tips på de finaste pärlorna i Sverige som inte får missas.

Jag vill ge Sonen och mig en tältsemester att minnas, vill du hjälpa mig?

Hej då från Gullan!

Jag kan inte sluta gråta. För att jag är en sådan patetisk otillräcklig person. Ibland åtnjuter jag gott självförtroende och god självkänsla och känner korta stunder av att vara tillfreds med mig själv.

Sonen vill åka på semester med mig. Vi kollar stugor och allt är för dyrt. Min nya lön på mitt nya jobb som jag i och för sig älskar är inte nog för att försörja oss. Att jag har nytt jobb beror ju på att jag blev utköpt från mitt gamla, där lönen var bra.

Jag sitter i ett jävla fucking radhus, med jävla fucking studielån men har i princip aldrig jobbat med det jag utbildat mig till. Jag är snart 43 år och väger nästan 43 kilo för mycket och tjänar 4300 kr för lite. Jag äter fucking jävla concerta för att få ordning på något men klarar fortfarande inte av att ta in posten utan att få ångest.

Allt har bara varit så jävla fucking jobbigt hela tiden och den tid som gått och som varit jobbig har varit dagar av Livet, av mitt och Sonens gemensamma liv och jag blir så rädd att han ska titta tillbaka på sin barndom och tycka att allt var dåligt. Att jag inte har lyckats ge honom en bra barndom. Inget att minnas. Inga RESOR.

Och jag har ingen man vid min sida, ingen att luta mig mot och ingen att hålla om. På alla jävla fucking attgöralistor ser jag bara mitt namn hånglo emot mig.

Jag är en tämligen meningslös figur.

Hej då från Gullan!

taskig lön.

mycket snö.

otillräcklig.

tjock.

ful.

ska inte ha mens.

Hej då från Gullan!

I går satt jag på bussen, första sätet snett bakom bakdörrarna. Med mig hade jag två tunga kassar med kurslitteratur. Bredvid mig sitter en äldre man. Det var gott om tid innan avgång och mina blickar var mestadels fästade på livet utanför bussen. Stammarna på träden vid busstationen var mörkbruna, riktigt mörkbruna, men här och var syntes stora ljusa cirklar. Någon hade beskurit träden så att inte grenarna skulle vara i vägen för bussarna.

Längst fram, snett bakom chauffören satt en pappa med sin 7-åriga dotter. De trasslade och var oorganiserade och till sist låg en vante på bussgolvet. Om jag inte hade haft två bokkassar och den äldre mannen bredvid mig hade jag gått dit och plockat upp vanten, tänkte jag. Fem sekunder senare reser sig mannen som satt bredvid mig, gick fram till vanten och gav den till pappan och dottern. Sedan kom han tillbaka och satte sig bredvid mig igen.

Jag tittade på pappan och flickan. Han hade halvlångt hår, Hästsvans med en röd gummisnodd. Allt hår var inte med i hästsvansen och det såg ut som han sovit med den. Över det hade han en stickad randig mössa i dova färger. Jackan var brun och stor. Grå manchesterbyxor som var upphasade då de bruna kängorna säkert gick en decimeter upp på benen. Den enda färg som fanns var den röda gummisnodden. Någon hållplats senare kliver sonen på, han var i femårsåldern och hade redan dreadlocks En liten grön ryggäck från Fjällräven och en svart pulka. Brun jacka, precis som sin far. Det enda färgglada på honom var Fjällrävenmärket på ryggsäcken.

Även om man lever "alternativt" (obs, inget värderande i det!), varför kan man inte vara lite lite färgglad, och varför kan man inte kamma sig?

Hej då från Gullan!

Hej då från Gullan!

Ett till Hunden och ett täcke till Hundens ena kompis.

Hej då från Gullan!

Hej Tom, du har ju nyss fyllt år så jag skriver ett försenat grattis. Förra året undrade jag om du använde duken du fick av mig året dessförinnan, det med ditt namn broderat på mitten och Puss eller vad det var i ena hörnet. I år undrade jag inte.

I dag har jag träffat Lia. Vi träffas ibland och promenerar med våra hundar. Jag bryr mig inte om vad du tycker om det. Någon sa att det är varje persons mardröm att två x börjar umgås med varandra. Men jag tror inte du har något emot vårt umgänge.

På ett sätt kan jag förstå att du gjorde slut med mig. Eller det var inte mig du gjorde slut med. Mitt rätta jag sitter här nu och skriver det här brevet till dig. Den du gjorde slut med, på en Ålandsbåt med bara dina kompisar samtidigt som du träffat din nya kvinna, var inte jag. Det var en mycket blek kopia av mig. Det var en person som inte var självständig, som var oerhört trött, som var sjuk av oro för sin tonårsson som fått två diagnoser; adhd och barnreumatism. Det var en person vars chef var rent ut sagt elak. Det var en person inte orkade vara positiv, som grät väldligt lätt, som inte kunde se skogen för alla träd.

Du gjorde slut med kopian av mig. Först var jag väldigt ledsen. Men det var så klart lika bra. Den rätta Gullan är glad, positiv, optimistisk, kreativ, social, har framtidstro och ser med tillförsikt framtiden an. Jag är stark och stolt. Precis sådan jag var när vi träffades.

Jag har funderat på vem den rätta Tom är; han som var snäll och omhändertagande, eller han som porrsurfade och skyllde på sin ene son, eller han som ofta var trött och förkyld, eller han som hade många vänner och alltid något på gång.

Jag vet inte vem du var, men jag vet vem jag är. Du vet inte vem jag är, men jag unnar dig att du vet vem du är.

/Gullan

Hej då från Gullan!

Ett experiment, jag skriver de första inledande raderna, den som vill lämnar fortsättning i en kommentar.

Jag klistrar in kommentaren och ev kommande kommentarer. Så gör vi en novell tillsammans. Om du skriver något, kolla att det inte finns någon kommentar som inte hunnit hamna i det här inlägget.

Novell.

Fåglarna kvittrade och allt var helt enkelt underbart. Lungorna fylldes av den där speciella luften som blir efter ett ljummet vårregn. Hon såg sig omkring och där stod han. Hon höjde handen till en vinkning men sänkte långsamt handen när hon förstod att det inte var mot henne han log; utan mot kvinnan som med energiska kliv sneddade över övergångsstället.

Hon kände igen kvinnan. Det var hans nya, Elisabeth. Hon suckade och sänkte blicken liksom för att inte behöva bli sedd av någon av dem. Plötsligt hörde hon polissirener och däcktjut. Ljuden kom närmare och närmare och strax kom en röd Opel sladdande genom kurvan med en polisbil i full fart efter sig. Bilarna var på väg mot övergångsstället där Elisabeth gick, med ipod-lurar i öronen och ryggen mot de framrusande bilarna.( Ann)

För ett ögonblick såg det ut som "den nya" skulle bli påkörd eller rent av ihjälkörd, men inte då. Hon gick självsäkert med lurarna i öronen rakt fram till honom och så gav hon honom en stor kram. Det gjorde riktigt ont, det var ju hon själv som brukade krama honom och han verkade alltid lycklig.
Hon kom på sig med att tänka att den var synd att hon kom undan för den röda bilen, det hade bara varit skönt om hon försvann.
Hon började snabbt gå mot parken där hon tog långa promenader varje lördag. (Marielle)

Hon hejdade sej strax när hon hörde ljudet av en bil som kraschade, metalliskt tjut och krossat glas. Hon gick snabbt tillbaka för att nyfiket betrakta olyckan. Den röda opeln hade frontalkolliderat med en lyktstolpe, föraren som såg ut till att vara en ung och något lindrigt nykter man var blodig i pannan när han vinglade ur det havererade fordonet och rakt i armarna på en polis. Och vilken polis sen! Det liksom sög till i maggropen på henne när hon för en tusendels sekund fick ögonkontakt med honom. (Surtant)

Men hon hann inte bry sig om känslan mer än ett
ögonblick, Gode Gud skrek hon det är ju min lillebror
som kört full.
Hon sprang mot olycksplatsen utan minska tanke på
vilka som stod där. Min bror, nej inte min bror,
hon stötte fram orden som kom i panik från hennes
hjärta. (Marielle)

Hjälp skrek hon i samma stund som hon vaknade
kallsvettig och med ångestkänsla i varje cell, det
tog några sekunder innan hon såg att allt var som
det skulle, hon låg i sin egen säng med sin käraste
sovande bredvid sig.
Milda makter vilken mardröm tänkte hon när hon steg
upp för att duscha. (Marielle)

Hej då från Gullan!

Har du läst den här boken? Är den värd sina pengar? Vad tycker du?

Hej då från Gullan!

Tre fyra flyttkartonger med sånt här.

Köpt på Stadsmissionen. Föreställer Sonen och familjens första katt. De sitter alltid längst fram på julbordet, se nedan,

Ja, här ligger de. Den här byn tar timtal att plocka ihop. Jag hatar mig själv varje år; varför tog jag fram den, varför tog jag fram den??? Varje tomte och snögubbe har sin egen historia...

Hej då från Gullan!

För några dagar sedan krockade Gubben (mammas gubbe alltså). Det var sååå halt och ojojoj, vid en liten bro så bara gled han in i bilen framför.

Jag blev inte ett dugg förvånad,  han kör ju så nära bilen framför att man ber till högre makter precis hela tiden. "Snälla jag vill inte dö, snälla akta oss". Hittills har jag alltid blivit bönhörd.

I vilket fall, han krockade och nu satt han enligt Mammas utsago och väntade på bärgaren. Det var inte mer med det, så jag tog tog en rejäl långpromenad med Kicki och alla hundar. När vi går där i den knastrande snön ringer mobilen.

- Gullan
- Ja hej Gullan, är du  hemma? (det var Gubben)
- Nej, jag är ute och går med hundarna
- Jaha.... (bekymrat)
- Behöver du hjälp, prata fort i så fall, för jag hör att jag har dåligt med batteri
- Njaaa, jag hade behövt telefonnumret till Bilverkstaden.
- Mamma då, kan hon hjälpa dig?
- Nej, hon var upptagen.
- Jag fixar det åt dig. Ha mobilen på nu hela tiden. Stäng inte av den. Ha den på. 
- Mmm, ja, ok.

Jag ringer nummerupplysningen, 118118 ni vet och ber att de smsar numret till Bilverkstaden till Gubbens mobil. Jag ringer honom.

- Hej, det är Gullan. Lyssna nu. Du kommer få ett sms (här hör jag hur han drar efter andan, jag vet att han inte vet hur sms fungerar på sina ubermoderna mobil som han ändå måste ha) snart. I det smset finns telefonnumret. Om du inte vet hur man öppnar ett sms fråga vem som helst i din närhet, för alla vet hur man gör.

- hmm, ja. Jag hör hans missnöje och  blir irriterad på honom. Vad fan har man mobil kan man väl  lära sig att läsa sms. Plus att jag i åratal tjatat om att har man mobil så har man den påslagen och inte man stänger inte av den för att "spara batteri". Gubben slår av och på mobilen hela tiden. På, bara när han själv ska ringa. Sedan stänger han av hela skiten så har man missat att säga något så är det försent att ringa en minut senare.

Jag ringer Mamma, på hennes mobil. Mitt batteri var nu heldåligt men jag förklarar mycket snabbt läget. 
- Jag vet att han inte kan öppna sms, kan du ringa 118118 och skriva upp numret de säger och ringa honom och ge honom numret så att han får hjälp?Då hör jag hennes hysteriska röst:
- Men jag är i Stan, jag kan inte, jag är i Stan!!!
- ??? Eh, jaha, ock???
- Jag är i Staaaan, råmar hon.

Det är då jag inser att hon är dum som en ko. Eftersom hon råmar. Blir förbannad, och skäller ut henne för det sista batteri jag har. Har man mobil så ska den vara påslagen, meningen med mobil är att man ska kunna bli nådd även i "Staaaan" osv.

Mobilen dör.

Tio minuter senare är jag hemma hos Kicki. Jag lånar Internet, tar fram telefonnumret till bilverkstaden, ringer Gubben. Ringer Mamma. Båda har mobilsvar på. Jag lämnar två spydiga meddelanden om att jag nu tänkt lämna telefonnumret men eftersom de inte svarar så antar jag att allt har löst sig.

Min mobils dåliga batteri berodde på att någon av katterna kommit åt mobilen under natten så att laddaren halkat ur kontakten.

Hej då från Gullan!

Jag brukade dricka o´boy och äta hembakta drömmar till frukost, alternativt pepparkakor med smör och honung på. Eller varför inte sylt och mjölk, risgrynsgröt. På kvällarna smög jag in på kattvinden och letade djupfrysta småkakor i de båda frysboxarna. Dessa åt jag sedan framför TV:n i rummet innanför kattvinden.

När jag var barn var jag ofta hos mormor och morfar. Där fanns Gene i butikerna. Hårt och gott tunnbröd. Fruktansvärt onyttigt det med. Men roligt att äta och det var en speciell känsla att dela tunnbrödkakan så att den smulade så lite som möjligt och det var en konst att kunna dela så att den blev lagom stor och fin och rak i kanterna. Jag lärde mig detta.

Nu finns Gene även i en butik nära mig. Jag köpte en kartong och blev mäkta upprörd när jag upptäckte att de satt en liten jävla lapp på kartongen; "Nu med skåra, lättare att dela!".

Gene ska inte vara skårat. Gene ska man dela själv.

Gene ska vara mormor och morfar och kalla vinterdagar. Gene ska fan alltid vara vad det har varit.

Hej då från Gullan!

Ovanstående rubrik avslöjar vad två kommande inlägg ska handla om.

Redan nu kan jag berätta att det är två missnöjesinlägg. Jag blir så förbannad.

I går storstädade jag hemma. Hann inte torka golv. Men det kanske har torkat sig själv; upptäckte att mattskarven i tvättstugan brustit. Så med lite tur har jag en vattenskada i tvättstugan som kanske trängt in i köket.

Gaaaaaah.

Hej då från Gullan!

Nej, jag har inte frågat henne. Såå väl känner vi inte varandra. Men jag noterar ändå att det är helt uppenbart att hon svarat på alla gratulationer utom min. Hon har lämnat en kommentar till varje grattis. Utom min. Som ligger i mitten av alla gratualationer.

Hej då från Gullan!

//

Jag har en facebookvän. En kvinna; vi har träffats en gång. När fd och jag var ihop var vi på samma föreställning och då pratade vi inte med varandra, det var liksom inte läge för det.

På fejan blev vi kompisar, av den enkla anledningen att hon ställde en fråga angående ungdomspolitiken i kommunen och i samband med det öppnade sin logg.

Den ena kommentaren ledde till den andra och vi blev vänner.

I går fyllde hon år. Och, jag hoppade in i hennes logg och skrev "Grattis Greta, hoppas du får en fin födelsedag! Må så gott!". Många andra gjorde likadant; hoppade in och skrev en kommentar.

I dag kollade jag. Greta har då svarat personligt på varje personlig födelsedagshälsning. Utom min. Varför då undrar jag?

Hej då från Gullan!

Jag är så sjukt uttråkad att jag snart begår någon oövertänkt handling och i kombination med den skriker jag rakt ut.

Men jag orkar inte. Känner mig helt orkeslös, det bränner tomt bakom ögonen. Tittade lite på Nanny på trean och började gråta. En liten ljushårig pojke med glasögon och enormt utstående öron var så klok och fin och sjukt bortglömd av sin femsonsfar.

Plockat undan granen och annat julskit. Jobbar i morgon och hela helgen. Vad fan, tre av fem helger ska man jobba. Det är inte ok.

Pliiiiiiiiiiiiiiiis muntra upp mig.

Hej då från Gullan!

Hej då från Gullan!

Hej då från Gullan!

Än är inte undrens tid förbi, och Herrens vägnar äro outgrundliga. Personen jag promenerade med var Lia. Mamman till fd:s barn. Ni minns kanske hon som öppnade ytterdörren när jag var ensam i hans hus, ringde typ jämt och ständigt, ändrade tider och höll på. Hämtade saker fast bodelningen var klar, och var allmänt jobbig och idiotisk. Det finns många inlägg om  henne i den  här bloggen. Lia.

Hon är inte jobbig och idiotisk. Hon är drivande (chef) och får saker och ting att hända, engagerad och världsmästare på smalltalk. Hennes lilla bichon blev biten i söndags. Och hennes hund och min träffades på försommaren och hennes ganska rädda jycke blev jättekär i Hunden.

Nu ville hon muntra upp den bitne stackaren. Han var typ deppig och låg under hennes säng, som han aldrig brukar göra, och kom inte ens fram när barnen vaknade. Han ville inte göra något.

Så vi träffades, tog en promenad där hundarna inte fick hälsa på varandra. Sedan gick vi till en inhägnad och släppte först honom och efter en stund även Hunden. Det gick jättebra. De lekte och nosade och vi var ute i över en timme.

Jag kände mig glad efteråt. Hon var trevlig och frågade om jag ville gå  ut någon mer gång och jag sa ja. Kanske ska vi gå redan ikväll.

Men först ska jag jobba, 10-19.

Hej då från Gullan!

Jag är nu hemkommen från promenaden med Någon som behövde hjälp. Allt avlöpte väl.

Har nu börjat samla på dessa vackra burkar;

F ö har jag inte tagit min Concerta idag. Känner det direkt. Är PÅ. Kommer nog somna snart. Av eller på...

Hej då från Gullan!

Ni kan nog inte gissa vad som ska hända idag. Någon har fått problem. Någon vill gå en promenad med mig. Vi ska ses om en timme ungefär.

Någon skrev på facebook. Någon ringde igår och vi pratade nog en halvtimme.

Hej då från Gullan!

Tre personer har tillsammans lyckats skriva en otroligt dålig artikel. Eller vad sägs om nedanstående?

"Ex-flickvännen ska ha inlett en ny relation med en kollega på Prisma.

I går sköts hon till döds i sin lägenhet.
Och hennes älskare var troligen den man som ansvarade för frukten, som sköts med två skott i huvudet inne på varuhuset.
I går fick arbetskamraterna på Inex lager veta att Ibrahim Shkupolli dödat fem personer och tagit sitt eget liv.
– Alla på arbetsplatsen är chockade. Han hade ju lika gärna kunnat skjuta ner oss på jobbet. Eftersom det här händer så ofta i Finland så hoppas vi att vår arbetsgivare tar upp det här problemet, säger Amos."

Jessica Balksjö Staffan Bruun Lisa Röstlund Dino Stén

Fem personer har dödats av svartsjukan. De drabbade, anhöriga och vänner, är säkert långt fler än fem. Att skriva om ansvar för frukten drar ett löjets skimmer över det hela. Vilken jävla frukt? I en butik? Eller fruktkorgen på fikabordet? Spelar fruktansvaret någon roll? Och till vem ska arbetsgivaren lyfta problemet med att massmord inträffar ofta i Finland? Har Amos uttalat sig när han fortfarande är i chocktillstånd kan man kanske vara så vänlig och inte ta med uttalanden som liksom inte leder någon vart? Som inte har någon förankring i övrig text?

Skitdåligt. Ju fler kockar desto sämre soppa.

Hej då från Gullan!

En pompös karl, med slängig gång, iklädd säckiga mörkblå jeans och midjekort skinnjacka med bred resår, keps och halsduk och tjocka skinnhandskar kom gående med sin hund. En tibetansk terrier. En av mina favoritraser för övrigt. Mer om husse; jag såg genast att han är en sån där 60-åring som tycker att han är snygg, har svaret på allt och han har dessutom alltid rätt svar. Han dricker gärna och sitter då och tycker att han är jäääävligt storslagen.

Min hund var lös.Vi tränar ju hårt på det, att komma på inkallning, inte skälla på andra osv och det går riktigt bra. Men idag kom hon inte när jag ropade. Glatt sprang hon fram emot den andra hunden och när jag efter två inkallningar märkte att hon inte lyssnade ett smack på mig ropade jag till den pompöse karljäveln, med vänlig och glad, eftersom det var så jag kände mig, röst;
- Säg "gå till matte" åt henne!
- Nähä du, du får ta reda på din hund själv. Mitt i meningen lägger han av ett hånfullt skratt.
- Självklart men hon är elva månader och håller på att lära sig så jag tänkte att vi hundägare emellan vill hjälpas åt. Jag var fortfarande vänlig. Ännu vänligare.

Min glada olydiga hund springer fram och tillbaka och precis när jag ska ropa på henne igen säger han;
- Min hund är inte snäll, så vore jag du skulle jag ta reda på din hund nu.

Jag orkar inte svara men tänkte;
- Sådan herre sådan hund?!

Ja, jag vet, hundar ska komma på inkallning. Men jag blev irriterad på hans jävla attityd. Sprätt. Viktigpetter. Gubbjävel, dö i helvetet!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hej då från Gullan!

Sida vid sida skulle våra drömmar och förhoppningar glida i väg över himlavalvet. Mina rosa drömmar och hans gröna. Vi skulle titta på varandra och le i samförstånd men inte säga vad vi önskade oss eftersom det inte går i uppfyllelse då.

Ja, redan för flera dagar sedan började jag skapa ett "ögonblick att minnas". Det började på Plantagen. 
- Vilken färg vill du ha?
- Men mamma, jag vet inte ens om vi firar nyår tillsammans!
- Det gör inget, jag köper en sån där himmelslanterna till dig ändå så tänder vi på och tänker på varandra.
- Jamen ok, ta en grön då.

Vi avslutade samtalet och jag köpte en rosa och en grön lanterna. Och enligt Plantagen ska det se ut så här när man skickar iväg dom. Fint och fridfullt på alla sätt!

I verkligheten blir det så här;

Vid tolvslaget går vi man ur huset för att tända fyrverkerier, skåla in 2010 och allt annat som hör till ett tolvslag. Jag tänder min rosa himmelslanterna och den lyfter så fint och försvinner i väg över den mörkblå natthimmeln. Det var verkligen jättevackert och jag önskade mig några små saker av 2010.

Sonen var inte så intresserad av sin gröna lanterna. Han sköt iväg raketer och drack Pommac ur plastmugg istället. 
- Är det ok om jag gör i ordning din lanterna? ropade jag åt honom.
- Ja visst!!
- Så kan du titta när den åker iväg! Vi log mot varandra. (anm: Observera nu att jag redan här inser att mitt planerade ögonblick att minnas inte kommer att bli som jag regisserat det i mina tankar. Observera också att jag inte blev besviken och galen, utan lät saker och ting ske helt naturligt. Detta är ett framsteg för mig som person.)

Jag får hjälp att tända på lanternan, så tar jag några steg ner mot åkern och ropar till Sonen;
- TITTA SONEN!!! Här kommer dina drömmar och förhoppningar för 2010! Mitt tonfall var storslaget och pompöst och alla närvarande stannade av och tittade på  lanternan som kostade 99  kr. Nyss hade vi tittat på ett fyrverkeri för säkert flera tusen, och då var det ingen pompös påannonsering. 

Lanternan släpps och jag känner en kort stund av lycka. En jättekort stund. För typ fem sekunder senare hänger lanternan i björken. Bredvid björken går en elledning. Jag blir livrädd!!! Björkens sirliga grenar kommer börja brinna, elledningen likaså och allt kommer bli dåligt. Jag skriker på kvällens värd; 
- Men Hasse, gör något!!!
- Det är ingen fara Gullan!
- Jamen allvarligt, vi måste göra något!
- Det är ingen fara!
- Men allvarligt, allvarligt ta fram vattenslangen eller något, du bor ju här!Jag lät mig ändå lugnas lite. Han jobbar ju med sånt här och var väl van att beräkna situationer, tänkte jag.

På avsatsen ovanför den lilla vägen/åkern där vi står, står de andra i sällskapet. En rådig person som liksom jag tycker att det verkar farligt med elden i björken försöker  klättra upp i björken men ger upp. Samma person tänker snabbt ut en B-plan och ropar till oss nere på vägen; 
- Det kommer en vedklabb!! Hans plan var att med vedklabben kasta ner lanternan från björken och på så vis förhindra total förödelse.

Elden slocknar snart av sig själv. Jag andas ut. Då  hör jag Sonen som säger med skratt i rösten; 
- Det här är såååå typiskt dig mamma!

Senare i köket, säger Hasse; 
- Men nu måste vi prata Gullan... Ärligt talat?!
- Jaaa... jag tittar frågande på  honom
- Det är väl inte någon katastrof att Sonens drömmar fastnar i en björk?
- Ehh, jag tänkte nog mer på brandrisken...Vi tittar på varandra och börjar skratta. 

Men, i ärlighetens namn kan jag bekänna att liiiite jobbigt var det att mina rosa drömmar flyger lätt och ledigt över himlen, Sonens gröna drömmar fastnar i en hängbjörk ca 7 meter från avfärdsstället. Liiite jobbigt är det också att jag inte hann med att skåla in det nya året. Nu får vi se hur det här har påverkat 2010.

Och så här ser drömmar i en björk ut.

Hej då från Gullan!

Hej då från Gullan!