Metrobloggen

Jag har på sista tiden varit med i diverse diskussioner om ifall det finns ett samband mellan träningsmetoder och avelsresultat eller inte. Kanske är det så att svensk djurskyddslag och SBK:s dressyrpolicy innebär att en vekare och mer lättpåverkad hundtyp avlas fram, och att det i sin tur gör att vi får alltför få hundar som är lämpade som polishundar (med ”polishund” menar jag hundar som även jobbar med skydd, inte rena spår- och sök-hundar).

I den här artikeln ska jag utgå ifrån, för diskussionens skull, att det faktiskt är så att djurskyddslagen och SBK:s dressyr-policy leder  till att man avlar fram hundar som inte lämpar sig som polishundar.Vad ska vi då göra? Med polisens hundverksamhet? Med djurskyddslagen? Med SBK:s dressyr-policy? Jag kan komma på minst tre olika alternativ.

1. Vi slutar ha polishundar. Vi accepterar helt enkelt att vi inte längre kommer att kunna ha hundar för vissa typer av uppgifter. Vi kan fortfarande använda oss av hundens fantastiska näsa för att t ex hitta knark, leta efter försvunna personer och andra spår- och sök-uppgifter. Men vi lägger ner hela skyddsbiten för tjänstehundar, använder inte längre hundar vid kravaller osv. Istället får man kanske förse poliserna med fler icke-dödliga vapen att försvara sig med, hitta på nya strategier för vissa uppgifter, och kanske acceptera att vissa uppdrag nu blir svårare att genomföra när man inte längre kan ha med sig hundar.

2. Vi skriver om djurskyddslagen, och SBK anpassar sin dressyr-policy. Sådant som är förbjudet att göra mot andra hundar kanske blir tillåtet mot de raser som oftast används av polisen, så att åtminstone dessa raser undviker att förvekligas. Eller så tillåter man öht och oavsett ras en mängd dressyrmetoder och hjälpmedel som tidigare var förbjudna.

3. Dubbelmoral. Djurskyddslagen och dressyrpolicyn får vara kvar som de är, eftersom de är bra att dra fram om man vill visa att vi i Sverige minsann tar mer seriöst på djurskydd än andra länder, eller för att trycka i ansiktet på folk som tror att man är elak mot hundarna på brukshundsklubben. Men vi slutar att ta dem på allvar. Istället får de mer statusen av reklam, för landet Sverige respektive brukshundsklubben.
Eventuellt skulle man kunna dela in brukshundsklubbens medlemmar i ”kunniga” och ”okunniga”, och så ska dressyr-policyn endast gälla den senare gruppen. När folk först går med i SBK får de lära sig en viss policy. Men när de uppnått en tillräckligt hög nivå av hundkunnande kan de invigas i den innersta kretsen där helt andra regler gäller, där det till exempel är fullt acceptabelt att träna med stackel, el, slag och sparkar.

4. Nya metoder, nya tester. Även om det skulle vara så idag att djurskyddslagen och dressyr-policyn leder till att man avlar mot en alltför vek sorts hund, så är det ju inte säkert att det alltid kommer att se ut på det sättet. Kanske kan man motverka en sådan utveckling med olika knep som ingen hittills tänkt på, men som inte behöver innebära att man förändrar vare sig djurskyddslag eller dressyr-policy. Kanske kan man införa ett nytt riktigt stenhårt mentaltest, som främst riktar sig just till de raser som används som polishundar, inte nödvändigtvis alla bruksraser. Kanske kan man utveckla nya träningsmetoder i en riktning ingen tänkt på ännu. För sextio-sjuttio år sedan lärde man in lydnadsmoment antingen genom att locka hunden genom momentet eller genom att ta tag i den och fysiskt föra den genom rörelsen. Förmodligen tänkte sig folk då att dessa två metoder var de enda möjliga - men idag har vi shejping som ett självklart tredje alternativ. Vem vet vilka nya idéer som framtiden för med sig?
Så även om det idag finns ett samband mellan vår djurskyddslag och dressyr-policy, och avel på alltför veka hundar, så kanske det sambandet kan brytas i framtiden.

Som sagt, i denna artikel har jag alltså utgått ifrån att det finns ett sådant samband. Kanske är det fel. Men även om man är övertygad om att det är fel, så kan det nog vara nyttigt att tänka lite utanför lådan ibland, och fråga sig vilket ställningstagande man skulle göra om det ändå skulle visa sig att ens meningsmotståndare har rätt i själva sakfrågan.

Är det rätt eller fel att kastrera sin hund av annat än akut medicinska orsaker? Jag har själv tre okastrerade hundar, men jag kan för den skull inte påstå att jag vet tvärsäkert att det hade varit dumt eller fel om jag istället kastrerade dom. Många olika argument slängs fram och tillbaka i kastreringsdebatten, och jag tycker inte det är speciellt lätt att avgöra vilken sida som har dom starkaste argumenten. I den här artikeln ska jag iaf försöka ge en sorts överblick.

Argument mot kastrering:

1. Alla operationer innebär en viss risk, och därför ska man inte operera i onödan. Är det här ett bra argument? Den underliggande värderingen, att det är dåligt att utsätta hunden för onödiga hälsorisker, kan ju alla hålla med om. Så om argumentet är bra eller inte beror på om kastrering verkligen är en onödig hälsorisk. För att veta det måste man först veta hur stor andel av alla kastreringar som slutar med att hunden dör, alternativt får nåt kroniskt hälsoproblem, av själva operationen. Man måste också veta hur många okastrerade hundar som dör i förtid av sjukdomar som dom hade sluppit ifall dom hade kastrerats, och hur mycket deras liv i genomsnitt förkortades med. När man har alla dessa siffror kan man avgöra om en kastrering innebär en onödig hälsorisk, eller tvärtom totalt sett minskar risken för att hunden ska dö i förtid.

Mitt intryck är dock att folk som drar upp det här argumentet sällan eller aldrig sitter inne med såna siffror. Dom har redan bestämt sej för att kastrering är dumt, och sen hugger dom ett argument som verkar stödja den åsikten, utan att egentligen veta om argumentet håller eller inte.

Jag sitter inte heller inne med några siffror på den här punkten, alltså vet jag inte om det här argumentet är bra eller inte.

2. Det är helt naturligt för en hund att leva hela livet i celibat, för i vargflocken är det bara ledarna som förökar sej. Det här är också ett dåligt argument. Vargar i det vilda lever i kärnfamiljer. Dom ungar som överlever till helt vuxen ålder ger sej av för att bilda egna flockar. Det finns ingen stor kategori vargar som lever hela livet i celibat. Och även om det vore så, hade det ändå inte varit nåt argument för att det är naturligt för hunden att leva hela livet i celibat. Hund och varg må vara väldigt genetiskt lika, och kunna få fertil avkomma med varandra, men dom skiljer sej åt i beteende. Inte ens hundar som varit förvildade i flera generationer återgår till att leva i samma flocksystem som vargarna gör.

3. Folk som kastrerar sina hundar är lata människor som vill slippa uppfostra hunden. Det här argumentet tycker jag också är dåligt. Alla förstår nog att en hund inte uppfostrar sej själv bara för att man plockar bort kulorna. Däremot kanske en tidigt kastrerad hund blir enklare på många punkter. Så anta att många människor kastrerar hunden för att dom vill ha en enklare hund. Är det ett problem i sej? Om hunden på nåt sätt lider av att vara kastrerad så är det förstås hemskt ifall folk utsätter hunden för detta lidande pga egen lathet. Men om hunden inte lider på nåt sätt, var är då problemet? Har alla hundägare en moraliskt plikt att göra saker och ting så svårt för sej som möjligt? Varför i hela fridens namn då?

4. Man kan missa könshormons-relaterade problem i rasen om väldigt många människor kastrerar. Det här argumentet handlar alltså inte om ifall det är rätt eller fel av en enskild person att kastrera sin hund. Så länge bara nån enstaka person här och där kastrerar, så påverkar det inte rasen som helhet. Det här argumentet säger att man bör försöka förhindra att det blir nån trend där många kastrerar sina hundar. 

Problem som brukar nämnas i det här sammanhanget är dels fysiska problem i stil med livmoderinflammation - detta verkar vanligare i vissa raser än andra. Men om alla tikar som inte ska gå i avel kastreras jättetidigt, och alla avelstikar kastreras så fort dom fått ett par kullar, så kanske detta kan dölja att det egentligen finns nån form av hormonproblem i rasen som gör så att överdrivet många tikar får livmoderinflammation. Man brukar också ta upp mer mentala problem, t ex hannar som är extremt testosteronsprängda och därmed onormalt könsaggressiva, eller tikar som blir helknäppa vid varje löp. Såna här problem kanske döljs om många kastrerar, och därmed tar inte uppfödarna tag i saken.

Det här argumentet tycker jag är ganska bra.

5. Det blir mindre avelsdjur att välja på om dom flesta hundarna i en ras kastreras tidigt. Man pratar om att "kastrera dom hundar som inte ska gå i avel". Men det förutsätter ju att man tar ett definitivt beslut på ett ganska tidigt stadium vilka hundar som ska respektive inte ska göra det. Nu brukar ju uppfödare bestämma när valparna är små vilken dom ska spara för framtida avel osv, men detta är ju inga definitiva beslut, det går att ändra sej. Den hund som var tänkt för avel kanske visar sej ha stora nackdelar när den blivit flera år gammal, och den hund som var tänkt som vanlig sällskapshund kanske oväntat blir en stjärna. Det här är ett argument som jag tycker är riktigt bra. Det måste vara mycket bättre för aveln ifall uppfödare faktiskt har möjlighet att ändra sej och ompröva allteftersom vilka hundar som ska avlas på och vilka som inte ska avlas på.

Argument för kastrering:

1. Det är synd om okastrerade hanhundar, för dom blir sexuellt frustrerade. Det här tycker jag är ett bra argument för att kastrera en enskild hund som mår psykiskt dåligt. Ibland kan det nog vara ägarnas fel att hunden bygger upp en massa sexuell frustration (jag tror t ex hundar som är generellt stressade lättare blir sexuellt frustrerade också, och generell stress kan ju i sin tur bero på ägaren... finns nog många andra orsaker också). Men jag har svårt att tro att det gäller precis alla hundar som har problem med detta.

Däremot är det löjligt att påstå att det är synd om alla okastrerade hannar. Om det vore så illa, så borde vi ju sluta ha hund öht. För hundägande kräver att åtminstone några hannar förblir okastrerade och går i avel. Och även en avelshanne lever ju i celibat för det mesta - finns knappast nån hanhund som verkligen har ett regelbundet sexliv (skulle väl vara extrema avels-matadorer då, men extrem matador-avel är knappast nåt att eftersträva). Men som tur är verkar ju många hundar kunna leva bra liv med kulorna kvar, och alltså är inte detta nåt bra generellt argument för att alla hundar som inte är avelsdjur ska kastreras.

Samma argument kan användas om tikar och skendräktigheter. Alla tikar har ju inte jätte-jobbiga löp.

2. Man slipper tjuvparningar. Ja onekligen slipper man ju tjuvparningar om hunden är kastrerad. Samtidigt så verkar det inte vara så himla vanligt ändå att folk som har lite koll råkar ut för detta, och om det ändå skulle hända så finns det ju dagen-efter-sprutor och abort-sprutor (och dom moderna varianterna ska tydligen inte ha några större biverkningar). Mitt intryck är iaf att dom allra, allra flesta illa planerade valpar ändå kommer till för att folk vill att deras hundar ska para sej. Sen kanske man skyller på tjuvparning i det ögonblick man blir ifrågasatt. Så jag tycker inte detta är nåt vidare bra argument för att kastrera loss på alla hundar som inte ska gå i avel (iaf i Sverige, i andra länder där hundhållningen ser annorlunda ut kan det vara ett jättebra argument).

3. Mindre könsaggressivitet. En del kastrerings-motståndare påstår att det tvärtom är större risk att en kastrerad hund råkar i slagsmål än en okastrerad, för andra hundar kommer att tycka att den luktar konstigt och bli provocerade. Jag har hört några olika personer säga att deras tik-aggressiva tik också är väldigt aggressiv mot kastrerade hannar. Öht låter det inte på folk som att kastrerade tikar skulle bli vare sej mer eller mindre aggressiva än innan. Men kastrerade hannar verkar (obs, bara egen erfarenhet här) iaf generellt vara mindre aggressiva själva, och löpa mycket mindre risk att råka i slagsmål med andra av sitt kön. Jag tror nog att åtminstone när det gäller hannar som kastreras tidigt så är det sant att det minskar aggressivitet och minskar risken att dom hamnar i bråk, så det är ju faktiskt nånting som talar för kastrering av hannar iaf. Idén att dom tvärtom skulle bli mer utsatta utan kulor verkar mest vara önsketänkade från kastrerings-motståndarnas sida (men ska inte svära på att det är så, jag har ingen statistik över hur ofta kastrerade respektive okastrerade hanhundar slåss...).

Slutsats?

Det finns lite argument för. Det finns lite argument mot. Det är inte helt lätt att säga vilka argument som väger tyngst. Själv har jag som sagt valt att inte kastrera mina hundar. Men med tanke på vad svårt det är att avgöra vilken sida som har dom tyngsta argumenten, så skulle det aldrig falla mej in att läxa upp nån som tvärtom väljer att kastrera vid tidig ålder.

Här kommer till sist den utlovade fortsättningen på förra artikeln,

www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp

, en liten förklaring till varför man inte bara kan strunta i principerna 2 och/eller 3. Det var ju principerna 2-4 som talade emot djurförsök, och varför man inte kan strunta i 4 förklarades redan i förra artikeln.

Om man struntade i princip 2, att det är värre att aktivt skada och döda än att bara låta bli att rädda, så skulle läkare ha en plikt att mörda för att få tag i organ. Anta att en läkare har två patienter som behöver nya organ, och det skulle räcka med en donator för att rädda båda. Men det finns ingen donator som redan är död. Däremot har läkaren en patient som nästan är frisk och snart ska lämna sjukhuset, och vars organ skulle passa. Om man inte såg någon skillnad mellan att aktivt döda och låta bli att rädda, så kommer hela situationen bara att handla om ifall en eller två personer ska dö. I så fall verkar det ganska självklart att det är bättre att en dör än att två gör det - läkaren bör alltså mörda den snart friska personen för att kunna rädda två andra.

Om man struntade i princip 3, att det är värre att plåga en person för att rädda en annan än att plåga en person för hans eget bästa, så skulle konsekvenserna bli liknande. Idag finns det situationer när det anses berättigat att tvinga på en person behandling. Till exempel om en svårt sjuk person riskerar att dö om inget görs, samtidigt som han är så förvirrad (på grund av sjukdom eller andra anledningar) att han inte själv inser situationens allvar. Om det inte längre skulle spela någon roll ifall det var samma person som blev tvingad och som fick nytta av behandlingen, så skulle man ju kunna utsätta förvirrade Pelle för medicinska ingrepp mot hans vilja som sedan blir till nytta för Kalle som är sjuk.

Tar man bort principerna 2 och 3 så blir det inte bara mycket lättare att motivera varför vi ska ha djurförsök - det blir också väldigt lätt att motivera människoförsök. Då menar jag alltså inte den typ av människoförsök som finns idag, där frivilliga friska testar små doser av mediciner för att se om den är farlig för vår art, eller där frivilliga sjuka testar en ny behandling för att se om den hjälper på människor. Jag menar att använda människor till samma typer av försök som idag bara sker på djur. Om man tar bort principerna 2 och 3 kommer nämligen allting att handla om hur många som ska dö respektive hur många som kommer att leva, och hur mycket plåga respektive hur mycket friskhet man sammanlagt kan få fram ur populationen. Att man kan få fram en del kunskap om människor genom att experimentera på andra arter beror ju på att många arter liknar oss på många punkter. Men det finns skillnader också, så självklart blir kunskapen bättre om man experimenterar på samma art som den man faktiskt vill veta något om. Förmodligen finns det vissa typer av sjukdomar och problem där man skulle kunna rädda fler människor, ifall man först fick offra ett fåtal i plågsamma experiment, för att ta reda på exakt hur den här sjukdomen fungerar hos just människor. Så varför görs inte detta? Jo, anledningen till att vi inte har några statsunderstödda moderna doktor Mengeles i Sverige är helt enkelt att man inte bara sitter och räknar friskhets/plåga-kvoter och levande/döda-kvoter, utan har bestämt att det är förbjudet punkt slut att aktivt plåga och mörda ett fåtal personer i medicinska experiment, även om det skulle kunna rädda ännu flera i slutändan.

Därför måste vi ha principerna 2 och 3 i samhället. Och de talar som sagt emot djurförsök.

På den tillämpade-etik-kursen som jag undervisar i har vi ett par terminer bland annat läst en intressant artikel av Hugh LaFollette and Niall Shanks. Hela artikeln finns att läsa här:

www.hughlafollette.com/papers/utilize.htm

Den här artikeln på min artikelblogg utgör helt enkelt en sammanfattning på svenska av det de skriver. Det som gör artikeln så intressant, är att de inte går in på grundläggande frågor som ifall icke-mänskliga djur kan vara lika mycket värda som människor. De försöker heller inte bevisa att alla djurförsök minsann kan ersättas med alternativa metoder och därför är onödiga. De debatterar alltså inte alls på klassiskt djurförsöksmotståndar-manér. Att djurförsök vore dumt om de i själva verket inte ledde till några medicinska framsteg alls, eller att de vore oförsvarliga om råttor ska ses som lika mycket värda som människor, det är ju helt självklart. Det är bara det att de flesta människor inte tror att det är så. Men LF&S försöker visa att djurförsök faktiskt är väldigt svåra att försvara utifrån de värderingar som ligger till grund för vår lagstiftning och som omfattas av de flesta människor i västvärlden, och det är det som gör artikeln så intressant.

Fyra grundläggande principer

Vilka är då dessa värderingar och principer som genomsyrar de flesta människors moraluppfattning och som vår lagstiftning bygger på? För tydlighetens skull gör jag en numrerad lista. Och observera alltså att LF&S inte skriver att de själva håller med om allt detta, det lämnas öppet. De menar bara att detta är de principer som de facto omfattas av de flesta människor i västvärlden och som lagstiftningen är baserad på.

1. Icke-mänskliga djur har ett egenvärde, de betraktas inte som saker. Om jag slår sönder min bil till exempel, så är det helt upp till mig. Men om jag slår min hund sönder och samman så kan jag dömas för djurplågeri, eftersom hunden har ett egenvärde, den är inte bara min egendom. Samtidigt så betraktas det som ett ännu allvarligare brott om jag slår mitt barn sönder och samman, eftersom människor anses ha ett högre egenvärde än icke-mänskliga djur.

2. Det anses värre att aktivt skada och döda, än att bara låta bli att hjälpa. Om jag låter bli att hoppa i sjön och rädda ett barn som håller på att drunkna så kanske folk tycker att det var dåligt gjort av mig, och om jag faktiskt är bra på att simma och inte lider av några speciella vatten-fobier så kanske folk t o m tycker att jag är en hemsk människa som inte räddade barnet. Men det anses ändå värre att ta ett barn och med våld trycka ner det under vattnet tills det dör.

Om den som behöver hjälp inte befinner sig rätt framför näsan på mig så blir plikten att hjälpa ännu svagare. Om jag bor i ett land med stora sociala klyftor (eller för den delen, i en värld där det finns stora sociala klyftor globalt sett), och inte gör något speciellt för att hjälpa de fattiga, så tja, få personer skulle tycka att jag var särskilt hemsk för den sakens skull (även om en person som gör en massa för att hjälpa de fattiga kanske får extra mycket beundran).

Den här värderingen, att det är en väsentlig skillnad mellan att aktivt skada och döda å ena sidan och att inte hjälpa och rädda å andra sidan, ligger väldigt starkt i vår vardagsmoral och vår lagstiftning, faktiskt starkare än den värdering som säger att människor är mer värda än djur. För det anses ju betydligt värre att aktivt fånga in djur och sedan plåga ihjäl dem, än att helt enkelt sakna något speciellt engagemang för världens fattiga.

3. Det anses värre att plåga en person för att hjälpa en annan, än att plåga en person för hans eller hennes eget bästa. Lagen ger ett visst utrymme för att exempelvis tvinga på folk medicinska behandlingar. Men då gäller det att det är den person som utsätts för tvånget som också tjänar på det i slutändan.

4. Till sist så måste man se säkra konsekvenser av sitt handlande som viktigare än bara eventuella konsekvenser. Man måste ta hänsyn till sannolikheter när man räknar med framtida vinster.

Den här punkten är den enda som är riktigt självklar av de jag räknat upp. Det finns filosofer som ifrågasätter både 1, 2 och 3, men ingen ifrågasätter 4. Den som ifrågasatte 4 skulle nämligen bete sig helt absurt. Anta till exempel att personen ifråga var fånge i en övertänd brinnande byggnad, och att enda sättet att ta sig ut var genom ett fönster och sedan klättra ner för en brandstege. Anta också att det är en procents risk att personen, om hon väljer brandstegen, tappar taget om stegpinnarna och faller och bryter nacken, men om hon stannar kvar i huset är det nästan helt säkert att hon kommer att dö. Alla förstår att det rätta  valet för den som har livet kärt är att klättra ner för stegen. Varför då? Jo, för att det då är mycket större sannolikhet att personen kommer att överleva om hon väljer stegen. Varför är det ekonomiskt smartare att sätta sina pengar i fonder eller på ett bankkonto med hög ränta om man vill få ihop en stor summa, än att satsa alltihop på ett roulette-hjul? Jo visserligen kanske högsta vinsten på roulette-hjulet är väldigt hög, men det är så liten sannolikhet att det ska inträffa.

Med dessa fyra principer på plats, så kan vi nu diskutera djurförsök.

Vad säger principerna om djurförsök?

De flesta människor tänker bara på princip ett, och tror sedan att saken är klar. Man föreställer sig att man har en råtta till vänster och ett sjukt barn till höger, och så ska man välja vem man ska rädda, och eftersom barn är mer värda än råttor så är svaret självklart. Men det är ju inte så verkligheten ser ut. Om man, som djurförsöks-förespråkare gör, vill hävda att nyttan med djurförsök är så stor att den uppväger djurens lidande, så är det många fler saker än bara människo-värdet respektive rått-värdet (mus-värdet, kanin-värdet etc) som måste räknas in.

För det första. Om vi har djurförsök, så innebär det att vi aktivt skadar massvis av djur. Om vi inte har djurförsök, och inte lyckas ersätta dem helt och hållet med alternativa metoder, så innebär det bara att vi inte räddar ett okänt antal okända individer. Det vill säga, princip 2 talar emot djurförsök.

För det andra. Om vi har djurförsök, så plågar vi vissa individer för att hjälpa helt andra individer. En del studenter har påpekat att djurförsök även leder till nya mediciner som kan hjälpa djur, men det har inte med saken att göra här. Vi diskuterar inte om hjälpen distribueras inom en och samma art. Om det viktiga var att tvånget och hjälpen fanns inom samma art så skulle det ju vara helt okej att tvinga människor till försök för att hjälpa andra människor, men det tycker ingen. Tvångsvård är bara tillåtet om det är en och samma individ som först tvingas men sedan blir bättre på grund av tvånget. Så princip 3 talar också emot djurförsök.

För det tredje. Om vi har djurförsök, så vet vi att vi kommer att plåga och döda en mängd konkreta djur. Men om vi inte har djurförsök, så innebär det att vi kanske inte räddar ett okänt antal människor. En del djurförsöksmotståndare är väldigt säkra på att det går att ersätta alla djurförsök med alternativa metoder, så att den medicinska utvecklingen inte alls lider någon skada. Det påstår inte LF&S. De påstår bara att vi inte vet om och i så fall hur många människor som hittills räddats på grund av djurförsök. Det är omöjligt att säga i efterhand hur den medicinska utvecklingen hade gått till annars, och i vilket fall som helst så har den största effekten på hälsa och livslängd berott på den slumpmässiga upptäckten av pencillin samt förbättrad hygien och levnadsstandard. De påstår också att vi inte vet om och i så fall hur många människor som kommer att dö i framtiden ifall vi förbjuder djurförsök nu, men som hade kunnat räddas om vi behåller djurförsök. Och inget facit kommer att trilla ner i våra händer i framtiden heller. Anta att vi förbjuder djurförsök pang bom idag - och sedan om tjugo år så ligger min syster och dör i cancer. Det enda man kan säga om den situationen är ju att ifall djurförsöken hade fått fortsätta så kanske min syster hade räddats - eller så kanske hon hade dött ändå. Kanske hade det, om djurförsök inte förbjudits år -09, funnits fler mediciner att testa - eller så kanske det inte alls hade funnits det. Alla djurförsök är ju inte framgångsrika, med eller utan djurförsök så kommer människor att dö, så om djurförsöken hade gjort någon skillnad för min syster kan jag omöjligt veta, ens om jag själv är någon form av medicinsk expert (att man är expert på hur ett område faktiskt ser ut, innebär ju inte att man har någon säker kunskap om hur det skulle ha sett ut ifall historien varit annorlunda).

Eftersom djurförsök innebär ett säkert lidande för konkreta djur, men frånvaron av djurförsök innebär osäkra förluster på ett okänt antal okända människor, så talar även princip fyra emot djurförsök.

LF&S poäng är alltså att givet principerna 1-4, som de allra flesta människor går med på och som ligger till grund för vår lagstiftning, så är det väldigt svårt att försvara djurförsök, trots att djur ses som mindre värda än människor. Men för att inse detta måste man se djurförsök för vad det egentligen är: Nämligen att aktivt plåga massvis med djur, därför att man annars kanske får avstå från att rädda ett okänt antal människor längre fram. Det handlar inte om att ha ett sjukt barn på ena sidan och en råtta på andra sidan och sedan välja vem av dem man ska rädda och vem man ska ta livet av.

Jag kommer att göra en fortsättning på den här artikeln där jag diskuterar konsekvenserna av att ge upp någon av de principer som talar emot djurförsök, och varför detta inte är något vettigt alternativ för djurförsöks-förespråkaren.

Ibland diskuteras om man ska välja bort de mer sjukdomsdrabbade raserna helt och hållet när man ska köpa hund, eller istället stödja de bästa uppfödarna i dessa raser genom att köpa hund från dem. När man funderar på detta, tror jag det kan vara lite upplysande att först vända blicken någon annanstans, nämligen mot oseriösa uppfödare av raser som inte är speciellt sjukdomsdrabbade utan hälsomässigt genomsnittliga.

En oseriös uppfödare av frisk ras, jämförd med en eldsjäl inom en sjuklig ras

Självklart finns det många olika åsikter om vad som gör en uppfödare bra respektive dålig, men vissa punkter kan ändå nästan alla engagerade hundmänniskor hålla med om. Anta att vi har en uppfödare som

- Bara hälsoundersöker sina avelsdjur såpass att han uppfyller de absoluta minimikraven för att få regga hundarna i SKK, men inte gör ett dyft mer än så.

- Inte planerar sin avel med någon speciell målsättning i sikte, utan bara parar de hundar som finns närmast till hands, så länge de uppfyller minimi-kraven för att få regga.

- På grund av sin bristande planering och bristande hälso-intresse har en hälsostatistik som är aningen sämre än rasens genomsnitt. Vi kan anta att det, för denna ras, innebär att uppfödaren har fått 50% HD och 35% AD, 10% knäledsfel och 30% plågsamma hudsjukdomar på sina hundar. Visserligen spelar ju slumpen en stor roll om man bara tittar på en enskild kull, men vi tänker oss att denna uppfödare har tagit massvis av kullar genom åren, att den samlade statistiken ser ut såhär, samt att detta är lite sämre än rasens genomsnitt.

Nu jämför vi den här personen med en riktigt bra och engagerad eldsjäl till uppfödare inom en av de riktigt sjukdomsdrabbade raserna. Den här uppfödaren

- Gör alla hälsoundersökningar som är relevanta, och försöker välja så friska djur från så friska släkter som möjligt.

- Gör upp planer för hur avelsarbetet på lång sikt ska leda till bättre och bättre hundar.

- På grund av sitt stora hälsointresse och noggranna planering har han en mycket bättre hälsostatistik än rasens genomsnitt. Han har tagit ett stort antal kullar med sammanlagt 50% HD, 35% AD, 10% knäledsfel och 30% plågsamma hudsjukdomar. Rasens genomsnitt är mycket sämre än så, i rasen som helhet så har en majoritet av hundarna samtliga ledfel och hudsjukdomar ovanpå det.

Varför är det fel att stödja den oseriöse?

Som sagt, i stort sett alla engagerade hundmänniskor håller med om att det vore fel att köpa hund av den första uppfödaren jag tog upp, han som födde upp en "genomsnitts-sjuk" ras och på grund av sin slapphet fick fram hundar som var sämre än rasens genomsnitt. Men varför tycker vi det är så fel att stödja hans avel?

Är det på grund av hans dåliga karaktär? För att han är så slapp och okunnig och skiter i hundarnas hälsa? Om det främst handlar om hans karaktär, så är det klart att det fortfarande kan vara rätt att köpa hund från den andra uppfödaren i exemplet, en riktig eldsjäl som kämpar med en problemras. Den andra uppfödaren är ju onekligen en bra person som drivs av höga ideal, nämligen att förbättra och över huvud taget rädda en ras som hotas av tusen problem. Trots att folk ofta påpekar vilken dålig och skruttig ras han har, att det vore bättre om den fick dö ut, så kämpar han på och håller huvudet högt. Man kan inte annat än säga att det är en karaktärsstark och idealistisk person vi pratar om här.

Om istället den främsta anledningen till att vara emot den första uppfödaren är det lidande som alla de sjuka hundar han producerar måste utstå, då kommer saken i ett annat läge. För den andra uppfödaren i exemplet, med alla sina höga ideal och sin brinnande eldsjäl, producerar ju precis lika mycket lidande han. De enskilda hundarna mår väl lika dåligt av sina sjukdomar oavsett hur uppfödningen ligger till jämfört med andra uppfödare av samma ras.

Lite konsekvens i argumenten, tack

Kort sagt, om man tycker att det stora problemet med den första uppfödaren är allt lidande han producerar, så bör man i konsekvensens namn förespråka att man bara köper hundar från uppfödare som har en BRA hälsostatistik, bra över huvud taget, inte bara bra-i-förhållande-till-resten-av-den-jättesjuka-rasen. (Undantaget förstås om det är en liten kennel som haft väldigt få kullar och helt enkelt har haft otur. Det är ju först på stora kennlar som det blir intressant med statistik. På små kennlar får man istället se ifall de avlar på ett sätt som, givet vad vi vet om avel, åtminstone ger hög sannolikhet för många friska hundar.) Det vill säga, man bör i konsekvensens namn förespråka en bojkott av vissa raser, hela raserna, även de uppfödare som är riktiga eldsjälar och brinner och kämpar. Tycker man istället att dessa uppfödare bör stödjas i sitt arbete genom att folk köper deras hundar, så får man säga att det individuella lidandet för sjuka hundar är mindre viktigt. Viktigare är uppfödarens karaktär, eller kanske att man ser något sorts egenvärde i att bevara så många skilda genpooler som möjligt så länge som möjligt.

Jag har gått från att anse att man självklart kan köpa vilken ras som helst, men man har en plikt att försöka hitta de bästa uppfödarna inom rasen för att stödja rätt sorts avel, till att tycka att det är bättre att bojkotta de värsta raserna helt. Men det som stör mig när sådana här frågor debatteras är inte att alla inte tycker som jag - självklart har folk olika åsikter i etiska frågor. Det som stör mig är att många är så inkonsekventa. Om man i ena stunden anser att det är rätt att stödja en uppfödare med väldigt dålig hälsostatistik, helt enkelt därför att denna uppfödare är bra i förhållande till rasen samt har höga ideal som han följer i sin avel, då kan man inte i nästa stund argumentera emot att köpa hund från en okunnig massproducent av en generellt ganska frisk ras "för de skiter ju i hälsan så det är stor risk att du får en sjuk hund". Man kan inte heller säga att man ska undvika att köpa blandraser mellan flera genomsnittsfriska raser, därför att "Blandrasuppfödare vet ju inget om genetik och hälsa, så det är stor risk att föräldrarna inte är hälsotestade och så får du en sjuk hund". Om den risken är så viktig, så ska man ju inte bara undvika okunniga uppfödare och ogenomtänkt blandrasuppfödning, utan vissa raser ska undvikas helt. Om man vill argumentera för att stödja kämpande eldsjälar i riktigt sjukdomsdrabbade raser så får man ta till andra argument mot okunniga uppfödare och blandrasuppfödare som har ganska friska raser i grunden, som till exempel "köp inte därifrån, uppfödaren är en dålig person som inte anstränger sig tillräckligt mycket för att lära sig om genetik och avelsplanera, sådan slapphet ska man inte uppmuntra", eller "köp inte därifrån, du får ju en sämre hund än rasens genomsnitt, du vill väl tvärtom ha en hund som är bra i förhållande till rasens genomsnitt?".

I och för sig tror jag man får svårare att övertyga folk med den typen av argument. De flesta vanliga hundägare tycker nog att det är intressantare att veta om det är stor eller liten risk över huvud taget för att ens hund får vissa sjukdomar, än hur risken ligger relativt rasgenomsnittet, eller hur mycket tid uppfödaren har ägnat åt att plugga genetik och planera. Man måste nog vara en ganska ordentligt insnöad hundnörd för att se ett stort egenvärde i det sistnämda. Frågan är sedan om det är de insnöade hundnördarna eller genomsnittliga hundägarna som har vettigast åsikter i just den här frågan.

I en del debatter som jag varit med i har folk påstått att bara pengakåta och oseriösa uppfödare tar någon sorts hänsyn till marknadskrafterna i sin avel, och låter efterfrågan styra vad de föder upp. Men det stämmer ju inte. "Låta marknadskrafterna styra" kan man ju göra åt två håll - antingen genom att börja föda upp sådant som det finns stor efterfrågan på, eller också sluta föda upp sådant som det inte finns någon efterfrågan på. En uppfödare som börjar föda upp en viss ras eller rasvariant i första hand för att de är lätta att sälja kan förstås anklagas för att vara oseriös och pengakåt. Det är inget som tvingar mig eller någon annan att till exempel massproducera chihuahuor bara för att de råkar bli trendiga, och om folk som ville hoppa på trenden blir utan hund, tja, det är ju deras problem. Men det motsatta, sluta föda upp det som inte efterfrågas, det måste ju faktiskt alla uppfödare göra. Att det inte finns någon efterfrågan på en viss typ av hund betyder ju att den inte går att sälja, vilket i sin tur betyder att uppfödare måste välja mellan att behålla alla hundar själv eller skänka bort dem. Det säger sig självt att detta inte fungerar i längden.

Ändå glöms detta ständigt bort i debatter om avel. Anta att vi har en bruksras som vi kan kalla för B-ras. B-ras hade förr i tiden bra bruksegenskaper, men nu för tiden så avlas den nästan bara på utställningsmeriter. Ett litet fåtal uppfödare kämpar dock på och försöker bevara arbetsegenskaperna. Vad skulle krävas för att vrida klockan tillbaka så att B-ras åter blir den homogent bra bruksras som den en gång i tiden var? Väldigt många verkar tro att det räcker med att alla uppfödare av B-ras skärper sig, och ändrar sina prioriteringar. Och ett sätt att få alla uppfödare att skärpa sig kan vara att uppmuntra valpköpare att bojkotta alla de B-uppfödare som bara avlar på utställningsmeriter.

Men det här stämmer ju bara till hälften. Visst, om alla valpköpare bojkottade B-hundar av utställningsmodell så måste uppfödarna sluta föda upp dessa. Finns det ingen att sälja till så har dej ju inget val, de kan knappast behålla alla hundar själva i all tid och evighet. Nu är ju i och för sig detta väldigt orealistiskt, eftersom det skulle krävas en samlad aktion av alla potentiella valpköpare. Även de som aldrig satt sin fot på en brukshundsklubb och aldrig varit aktiva med sina hundar måste övertygas om att det är något moraliskt felaktigt med att avla B-ras på endast utställningsmeriter. Men om man rent hypotetiskt lyckades med detta, så stämmer det ju att uppfödarna av B-ras måste sluta med sin utställningsavel.

Men därmed följer det ju inte automatiskt att dom måste börja med bruksavel istället. För att det över huvud taget ska vara möjligt för dem att avla på bruksegenskaper istället, så måste efterfrågan på bruksavlade B-hundar skjuta i höjden samtidigt som efterfrågan på utställningsavlade B-hundar dör ut. Förmodligen vill man inte heller att ett gäng människor helt enkelt ska gå över från en annan bruksras till B-ras, om det innebär att en annan bruksras får samma problem som B-ras hade tidigare. Vad man vill är att rädda B-ras som brukshund, utan att offra någon annan ras. Men det fungerar bara om 1. intresset för bruksavlade hundar växer, och 2. detta intresse styrs just till B-ras, istället för att någon redan väl etablerad bruksras helt enkelt ökar i antal.

Vill man vända utvecklingen i en ras som håller på att förändras, så måste man alltså komma med någon plan för hur både 1 och 2 ska gå till. Dels hur man ska kunna ta bort efterfrågan på den "dåliga" varianten av rasen, men också hur man ska kunna höja efterfrågan på den "bra" varianten av rasen. För även om det låter fint att säga att man avlar efter ett ideal, inte efter vad marknadskrafterna dikterar, så kommer man inte ifrån det faktum att en uppfödare bara kan föda upp så länge det finns människor som vill köpa hans/hennes hundar.

Det händer ganska ofta att folk i en diskussion säger "det är skillnad på hundar och människor", eller "det är skillnad på djur och människor", och försöker använda detta som något sorts argument. Två exempel:

1. - Jag tycker det är hemskt att lämna sin hund ensam större delen av dagen. Man kan ju tänka sig själv vad jobbigt det skulle vara!

- Ja men det är ju skillnad på hundar och människor.

2. - Hur kan man säga att en viss hund inte ska få avlas på bara för att den har något litet fel någonstans... det är ju rena nazismen, att bara de perfekta ska få föröka sig! Så tyckte ju Hitler!

- Ja men det är ju skillnad på hundar och människor.

Nu är det ju så, att ingen skulle komma och påstå att det inte finns några skillnader alls mellan hundar och människor. Vem som helst kan gå med på att hundar skiljer sig från oss bland annat genom att vara fyrbenta, ha bättre luktsinne, bättre hörsel, lägre intelligens, lägre livslängd, ha större utseendemässiga variationer inom arten etc. Men alla skillnader har ju inte alltid med saken att göra. Ibland kanske ingen av de skillnader som finns mellan hundar och människor har betydelse.

Om vi till exempel diskuterar ifall det är rätt eller fel att lämna hunden ensam väldigt mycket (exakt hur mycket som "väldigt mycket" är, kan vi lägga åt sidan för ögonblicket), så är det inte alls självklart att det som skiljer människa och hund åt har någon betydelse. Att till exempel luktsinne och fyrbenthet inte har med saken att göra är ganska uppenbart. Men har intelligens-nivån det? Lider man mindre av ensamhet om man är mindre intelligent, och tvärtom? Den som vill hävda att det är på det viset, får nog komma med några bra argument, för det verkar knappast som någon självklarhet. Kanske kan man tvärtom mycket väl jämföra hundar och människor just när det gäller ensamhet, eftersom både människor och hundar är sociala varelser. Vi är ju inte bara olika, utan också lika i mycket (i annat fall hade vi knappast levt så tätt ihop med hundar som vi faktiskt har gjort nu under tiotusentals år), bland annat i det att vi båda är flockdjur och har behov av sällskap.

När det gäller avelsfrågor däremot så är det relevant att hundar är mycket mindre intelligenta än oss. Det innebär ju att de inte kan förstå något om våra avelsplaner, de kan inte veta att vissa av dem väljs ut och andra förkastas på grundval av vissa normer som vi har. De kan därför inte heller må dåligt av tankar som "Varför anses jag inte tillräckligt bra för att bli mamma/pappa? Är jag verkligen så mycket sämre än min kompis som fick para sig?". En människa däremot som blir utsatt för något "avelsprogram" enligt påbud uppifrån lider och känner sig kränkt, eftersom människan kan förstå vad det hela handlar om.

Jag skulle önska att alla som slänger ur sig "det är ju skillnad på hundar och människor" som argument i en diskussion inte nöjde sig med att konstatera det självklara. Jag skulle önska att de också funderade lite på vilken skillnad det är som spelar roll just för den här frågan. Och ibland kanske man då upptäcker att i just den här frågan fanns det ingen skillnad som spelade roll, i just den här frågan kanske hundar och människor är fullt jämförbara.

I "Logik och känslor del 1" skrev jag om myten att det är något ondskefullt över logik. Den här artikeln kommer att handla om den motsatta åsikten, nämligen att det i vissa fall, till exempel när det gäller hundar, är fel att ha för starka känslor.

De oundvikliga värderingarna och känslorna

Allra först ska jag repetera en lärdom från förra artikeln: Det är inte så att man kan komma fram till slutsatser om vad man bör göra och vad som är rätt och fel genom "ren logik". Man måste ha någon form av värderingar i botten, och sedan utifrån dessa värderingar och diverse faktauppgifter som är relevanta för situationen resonera sig fram till vad som är rätt att göra. Anta till exempel att Kalle och Pelle diskuterar problemhundar.

Kalle: Jag tycker bara man ska ta till avlivning som en absolut sista utväg. Jag tycker man ska göra allt man kan för att varje hund ändå ska kunna få ett  bra liv, även om man måste kämpa hårt för att nå dit.

Pelle: Nä, livet är för kort för att hålla på med dåliga hundar, finns ingen anledning att inte avliva problemfallen.

Både Kalle och Pelle har nu uttryckt varsin värdering, och som synes så skiljer sig deras värderingar åt. Men det är inte så att Pelles uttalande är mer logiskt eller mer rationellt än Kalles. Värderingar brukar ju också gå hand i hand med känslor. Kalle verkar känna starkt för att alla hundar ska få en andra, tredje och fjärde chans, medan Pelle verkar känna starkt för att man inte ska slösa bort sin tid på jobbiga hundar, men i båda fallen handlar det om känslor. Man kan sedan tänka sig att både Pelle och Kalle vidareutvecklar sina resonemang:

Pelle: Det viktigaste är ändå människors säkerhet, så en hund som har bitit en människa har förverkat sin rätt att leva.

Kalle: Men det är aldrig hundens fel att den bitit någon. Hundar har ju inte våran empati-förmåga, dom handlar bara utifrån sina instinkter och omständigheter som dom har hamnat i. Varför ska hunden straffas med döden för något den inte rår för?

Här uttrycker både Kalle och Pelle dels fakta-påståenden, dels värderingar. Pelle har som underförstådd premiss att en hund som en gång har bitit en människa därefter kommer att vara en säkerhetsrisk. Kalle har ett uttalat faktapåstående, nämligen att hundar inte har samma empati-förmåga som oss, utan bara beter sig som deras instinkter dikterar i en viss situation. När det gäller den typen av påståenden, som handlar om rena fakta, kan man diskutera om de är sanna eller falska, om det finns några bevis för att det är så som personen påstår osv. Är det till exempel så att en hund som en gång bitit en människa alltid är farligare än hundar som inte har gjort det någon gång? Sedan har både Pelle och Kalle värderingar inlagda i sina påståenden. I Pelles fall är det att människors säkerhet alltid är det viktigaste (inte helt självklart, man kan ju tänka sig att säkerheten är en aspekt som sedan ska vägas mot andra aspekter, snarare än att den alltid är viktigast av allt). I Kalles fall att man bara ska döda den som förtjänar att dö, samt att man inte kan förtjäna ett straff om man inte har mer utvecklade mentala förmågor än en hund. Så fortfarande uttrycker både Pelle och Kalle rena värderingar, som förmodligen hänger ihop med mer eller mindre starka känslor som de har inför olika frågor. Man kommer aldrig ifrån detta i en diskussion om vad som är rätt och fel. Man kan aldrig dra en logisk slutsats om vad som bör göras utifrån enbart fakta, man kan bara göra detta om det också finns värderingar inblandade. Och det är ju svårt att ha några värderingar, om man aldrig har starka känslor för olika frågor.

Älska för mycket?

Att lägga undan alla värderingar och känslor, och enbart diskutera utifrån fakta och logik, är alltså inget alternativ. Att blanda in känslor och värderingar är oundvikligt om man alls ska komma fram till vad man ska göra, och om man alls ska kunna diskutera rätt och fel. Däremot så är det ju inte oundvikligt att ha väldigt starka känslor för hundar i allmänhet och sin egen hund i synnerhet, finns många människor som inte har det. Kanske är det till och med någonting negativt med att tycka om sin hund väldigt väldigt mycket? Kanske leder detta till att hunden själv får det sämre?

Ibland drar man fram folk som köper tonvis med lyxprylar och dyra kläder till sina hundar, eller folk som låter hunden plågas dag efter dag i en obotlig sjukdom för att de inte kan med att avliva den, som exempel på fall där kärleken till hunden har gått till överdrift. Själv tycker jag att det är fel att kalla detta för överdriven kärlek, snarare missriktad kärlek.

Först tar vi exemplet med hunden vars ägare köper tonvis med lyxprylar till den, och som inte gör detta för att hon själv är galen i hundlyx, utan för att hon anser att endast det bästa är gott nog åt hennes älskade hund, och dessa lyxprylar är det bästa hon kan tänka sig åt hunden. Här finns det ju faktiskt en parallell till föräldrar och barn. Det finns föräldrar som överöser sina barn med till exempel dyra märkeskläder, trots att barnet självt struntar i kläder och hellre skulle ha på sig något mer oömt som tillät att man sprang runt och klättrade i träd. Inte skulle vi säga om en sådan förälder, att han eller hon "älskade sitt barn alldeles för mycket, kärleken går till överdrift"? Inte skulle man anse att problemet här var för mycket kärlek, och att föräldern borde börja tycka lite mindre om barnet? Nä, här blir det helt uppenbart att problemet snarare är missriktad kärlek... istället för att se till barnets behov, så uttrycks kärleken bara i en massa slösade pengar. Och på samma sätt är det med hundägaren i det här exemplet... Om man verkligen älskar någon så försöker man väl se till den personens (eller den hundens) behov, istället för att bara sprätta iväg pengar hur som helst. Så problemet är inte för mycket kärlek, utan att den blir missriktad, uttrycks på ett felaktigt sätt.

Om vi sedan tar exemplet med hundägaren som låter hunden lida, för att hon inte kan med sig att avliva hunden, så finns det förstås ingen direkt parallell till människor. Även i länder som tillåter aktiv dödshjälp ska ju patienten själv få bestämma. Hundar däremot kan inte förstå eller fatta sådana beslut, så där hamnar det tunga ansvaret på husse eller matte. Däremot finns det ju människor som i andra sammanhang plågar sina barn i ett utslag av missriktad kärlek. Tänk till exempel på föräldrar som är helt neurotiska när det gäller att kontrollera barnet. Föräldrar som beter sig som rena diktatorerna, eftersom de är livrädda för att barnet ska råka illa ut om de släpper det allra minsta på kontrollen, som inte tror att barnet kan ta hand om sig självt för fem öre och därför gör dess liv till en plåga. Inte heller i en sådan situation skulle vi ju säga att föräldrarnas kärlek var för stor och att det var det som var problemet. Istället skulle vi säga att den var missriktad, att den tog sig helt fel uttryck, för sann kärlek handlar knappast om att plåga den man älskar. Om man verkligen älskar någon så kan man också fatta beslut som kanske svider i ens eget hjärta, men som är bäst för den man älskar.

Det här med att alltför mycket kärlek skulle leda till att föremålet för kärleken får det sämre, stämmer alltså inte. Missriktad kärlek däremot kan vara dåligt.

Barnen som svälter i Afrika

Till sist hör man ibland argumentet att man inte ska bry sig för mycket om djur, för det är ju helt sjukt att vi lägger ut si och så mycket pengar på våra husdjur varje år i Sverige, samtidigt som barn svälter i Afrika. Ungefär så brukar argumentet se ut i alla fall, detaljerna kan förstås variera. (Nu menar ju en del människor att all välgörenhet är värdelöst, och att man i längden hjälper de fattiga bäst genom att bara konsumera loss så att världsekonomins hjul rullar på. Om dessa människor har rätt blir det automatiskt meningslöst att prata om hur mycket pengar vi lägger på våra husdjur samtidigt som barn svälter. Men för diskussionens skull så ska jag utgå ifrån att man faktiskt hjälper folk i den fattiga delen av världen genom att skänka till välgörenhet.)

På vilket sätt är det relevant att barn svälter i Afrika, när vi diskuterar hur mycket pengar vi lägger ut på våra husdjur? För att det över huvud taget ska finnas någon poäng med att dra in barnen i Afrika i diskussionen, så måste man anta att pengarna som idag går till husdjuren istället hade kunnat skickas dit. Och det stämmer ju på sätt och vis. Jag har tre hundar, och uppskattningsvis lägger jag ut kanske 10 000 kronor om året på dem (mat, försäkringar, olika tillbehör...). Om jag hade precis samma livsstil som jag har nu, men inga hundar, skulle jag alltså rent hypotetiskt kunnat skänka 10 000 kronor extra till välgörenhet varje år.

Rent hypotetiskt alltså. För hur ser det ut, om man faktiskt kollar på människor som har inkomster och livsstil liknande mig och min mans, men inga hundar? Ger majoriteten av dessa människor 10 000 kronor mer till välgörenhet än vad vi gör? Är det över huvud taget så att folk som inte har några husdjur är mycket bättre på att skänka pengar till välgörenhetsorganisationer än folk som har husdjur? Själv vet jag inte, jag har inga siffror på saken, men spontant så har jag svårt att tro det. Min gissning är att folk som inte lägger en massa pengar på hundar, istället lägger pengarna på andra nöjen och prylar åt sig själva. Kanske renoverar hemma lite oftare, kanske köper en aning dyrare kläder, kanske reser lite mera...

Saken är ju nämligen den, att vi här i västvärlden konsumerar allt möjligt som inte är direkt nödvändigt för vår överlevnad. Det finns ingen anledning att plocka ut just husdjuren som det vi lägger pengar på istället för att skänka till välgörenhet. Man skulle lika gärna kunna prata om hur mycket pengar vi lägger på att köpa nya elektronikprylar fastän de gamla fortfarande fungerar, hur mycket pengar vi lägger på att gå på krogen, hur mycket pengar vi lägger på resor, hur mycket pengar vi lägger på godis eller tusen andra områden. Filosofiprofessorn Peter Singer skänker en tredjedel av sin lön varje månad till organisationer som håller på med fattigdomsbekämpning, och han propagerar för att alla som har någon sorts medelklassinkomst i alla fall bör skänka tio procent. Men det har aldrig fallit honom in att därefter tala om för folk vad de ska dra in på för att ha råd att ge de där tio procenten, och det vore ju också helt absurt att göra. Även om man håller med om att folk bör ge tio procent, måste det självklart vara upp till var och en om de gör detta genom att sluta röka, äta mindre godis, storhandla istället för att småhandla i dyra jourbutiker, resa mindre, eller avstå från att ha hund. Förhoppningsvis kan den insikten sprida sig så småningom, så man slipper läsa fler tidningsnotiser eller höra i diskussioner hur mycket pengar vi lägger på just våra husdjur, fast det finns barn som svälter i Afrika.

Slutsats

Jag tycker helt enkelt inte att det finns några bra argument för att det skulle vara farligt eller negativt att tycka för mycket om sin egen hund, eller bry sig för mycket om hundar i allmänhet, och samma med andra djur. Just därför är det synd att många människor verkar känna att de liksom måste ursäkta sig för sina känslor, och säga saker som "Jag som är lite blödig..." eller "Jag är så sentimental att..." i en urskuldande ton, och sedan kommer en åsikt som visar att personen har just starka känslor för hundar/sin hund. Just därför är det också synd att andra personer utan vidare kan sitta och raljera med hur "osentimentala" de är när det gäller hundar, som att detta självklart vore en bra egenskap. Det är inte det minsta självklart egentligen.

Jag tänkte göra några stycken artiklar nu om logik och känslor, och reda ut lite vanliga missförstånd.

Jag var ute på promenad med hundarna för ett tag sedan, och började prata med en tjej jag stötte på vid ett stall som stod och ryktade sin häst (det blir ju lätt så när man har djur... man frågar om varandras respektive djur, och snart är samtalet igång). Hon frågade vad jag jobbade med, och jag svarade att jag doktorerar i praktisk filosofi. När jag sedan skulle utveckla lite vad jag håller på med, så sa jag att jag skriver om moralfilosofiska ämnen. Jag sa också att jag tycker det är mer intressant att hålla på med moralfilosofi än exempelvis logik, eftersom moralfilosofi är närmare relaterat till frågor man stöter på utanför universitetets väggar. Vad jag inte sa, men vad som är självklart för mig som hållit på med filosofi i ett antal år, är att logik på många sätt är likt matematik. Alla människor använder sig i vardagen av enkel matematik - till exempel "okej, vi är fem personer på picknicken, då tar jag tio bullar så alla får två var". På samma sätt använder sig alla av enkel logik - till exempel "okej, Emil och Amanda kommer visst inte, så vi blir bara vuxna där". Detta är en logisk slutledning från de underförstådda premisserna att det fanns ett antal personer som ursprungligen anmält sitt intresse, att varje person i den gruppen är antingen barn eller vuxen, och att bara Emil och Amanda var barn. Det är klart att man inte tänker "nu ska jag göra en logisk slutledning" i sådana situationer, eftersom enkla slutledningar av den typen går mer eller mindre automatiskt. Det är en så grundläggande del av vårt tänkande att använda enkel logik hela tiden att man inte ens märker att det är det man gör.

Men avancerad forskning inom matematik respektive logik ligger ju väldigt långt ifrån ovanstående vardagliga exempel. Därmed inte sagt att det inte finns några användningsområden alls för dessa, men själv gillar jag helt enkelt att hålla på med sådant som har en lite närmare koppling till vardagen och livet utanför universitetet.

Allt det här sa jag ju inte, eftersom det ligger i bakhuvudet på mig som en självklarhet. Men jag kanske borde ha sagt något i den stilen, för tjejen missuppfattade. Hon började prata om att världen snarare behöver mer moral än mer logik, och jag fick börja förklara mig och säga att moral inte är ett alternativ till logik på det sättet hon föreställde sig, självklart använder man logiska slutledningar och resonemang när man skriver om moral också, bara det att logiken inte är mitt specialområde och jag håller inte på med de allra mest avancerade grejerna (för att åter dra en parallell till matematik kan man säga att alla möjliga vetenskapliga områden använder någon form av uträkningar, men de flesta vetenskapsmän inom andra områden har inget behov av den allra mest avancerade matematiken).

Hur som helst. Att tänka sig att logik är något helt väsenskilt från exempelvis moral, och något som kanske ofta pekar i en helt annan riktning, är nog inte speciellt ovanligt. Som alla som känner mig eller läser mina andra bloggar vet, så konsumerar jag ju oerhörda mängder science fiction. Det är ett rätt vanligt tema i popkultur-sci-fi att någon självmedveten superdator eller liknande tar över ett samhälle, och sedan börjar allt gå åt skogen eftersom datorn bara styr "logiskt". Och att styra ett samhälle "rent logiskt" är då i dessa sammanhang synonymt med att till exempel döda alla människor som inte kan arbeta effektivt, och i största allmänhet vara järnhårt diktatorisk.

Visst, följande är ett exempel på en giltig logisk slutledning:

1. Samhället bör vara så effektivt som möjligt. Och ett effektivt samhälle är ett som bara innehåller effektiva människor.

2. Detta är överordnat alla andra värden.

3. Gamla och sjuka är inte effektiva.

Slutsats: Alla gamla och sjuka bör tas bort.

Ganska typiskt resonemang för en ond superdator. Men faktum är att följande resonemang är precis lika logiskt:

1. Samhället bör vara fyllt av sköna vibbar. Ett samhälle fyllt av sköna vibbar är ett samhälle där alla människor känner dom sköna vibbarna.

2. Detta är överordnat alla andra värden.

3. Alla som röker hasch känner sköna vibbar.

Slutsats: Alla bör röka på.

Väldigt enkelt kan man säga att logik handlar om vilka påståenden som går ihop, vilka påståenden som måste höra ihop med varandra, och vilka som absolut inte går ihop. Slutsatserna i exemplen ovan är sådant som måste vara sant om alla tre meningarna som står ovanför dem är sanna. Om alltså. Men är meningarna ovanför dem sanna eller inte? Det kan man inte få något svar på genom att bara analysera meningarna själva och använda logik. För att få veta om det är sant att alla som röker hasch känner sköna vibbar, så måste man för det första reda ut vad sköna vibbar är för något, och sedan göra en vetenskaplig undersökning om haschrökning. För att ta reda på om det är sant att det viktigaste som finns är att samhället är effektivt, så är det lite mer oklart hur man ska gå till väga, men klart är i alla fall att det är en filosofisk fråga ("viktighet" är ju ingenting man kan mäta upp med till exempel någon fysisk undersökningsapparat). Sedan kan olika filosofer ha lite olika idéer om hur man bör söka svar i sådana här frågor.

Man kan alltså inte komma fram till hur samhället ska se ut till exempel, genom att bara använda sig av logik. Först måste man ha någon form av värderingar och empiriska fakta. Givet dessa kan man sedan resonera logiskt för att se vart de leder.

Anta till exempel att Nasse känner sig säker på följande:

1. Alla invandrare ska dö.

2. Ahmed som driver pizzerian på hörnet är en invandrare.

Logiskt sett så följer då slutsatsen att Ahmed ska dö. Den slutsatsen måste vara sann, om 1 och 2 verkligen är sanna. Om nu Nasse samtidigt är övertygad om att

3.Ahmed är en sjysst kille som inte ska dö.

så säger alltså logiken att Nasse har motstridiga åsikter och att något ska bort. Något måste vara fel här. Antingen ska Ahmed visst dö, eller så är Ahmed i själva verket ingen invandrare, eller så var det fel av Nasse att tycka att alla invandrare ska dö till att börja med. Något av detta. Men man kan inte, bara genom att titta på de här tre meningarna och sedan använda logik, säga vilken som ska bort.

Vi anser väl allihop att det är 1 som ska bort här. I princip finns det två grundläggande sätt att argumentera för detta. Det ena är att man tittar på hela Nasses "åsiktspaket", allt han över huvud taget tycker och känner och tror sig veta. Sedan försöker vi ändra på det som måste ändras på för att undvika logiska motsägelser i paketet. Det kommer då att visa sig att det är 1:an och åsikter relaterade till 1:an som behöver ändras, om man ska kunna få ihop paketet. Ju längre jag hållit på med filosofi, desto mer övertygad blir jag om att det faktiskt fungerar såhär i praktiken. I teorin kan man förstås föreställa sig en nazist likaväl som ett helgon som är helt och hållet logisk på så vis att alla deras åsikter och allt de tror och tror sig veta passar ihop. Det finns inga motsägelser någonstans inom respektive persons åsiktspaket (även om helgonets åsikter förstås inte går ihop med nazistens åsikter och vice versa). Men i praktiken tror jag att man i stort sett alltid hittar en massa motsägelser hos vad vi tycker är "onda" människor. Man kan ha trevliga åsikter om människor i allmänhet som man helt plötsligt viftar bort när det handlar om sådana man inte gillar, eller tvärtom, man kan ha väldigt otrevliga åsikter om människor i allmänhet som man viftar bort bara för att det är ens kompis. Man kanske har låga tankar om människor punkt slut, men man följer inte detta när det gäller en själv, trots att man är villig att gå med på att man själv också är en människa. Sådana saker. Men det blir alldeles för långt och komplicerat att börja reda ut, i den här lilla artikeln, olika skäl till att jag börjat tro att "goda" människor generellt är mer logiskt sammanhängande i sina åsikter och trosföreställningar än "onda" människor, och jag hävdar inte heller att jag är tvärsäker på detta.

Hur som helst, den ena metoden för att argumentera för att just 1:an ska bort är i alla fall att titta på hela Nasses åsiktspaket, snarare än bara dessa tre. Den andra metoden är att reflektera över sina känslor. Om man sitter lugnt och tänker på de olika åsikter man har, fullt medveten om att någon ska bort, vilken gör man sig då helst av med? Tanken är att åsikter av typen "alla invandrare ska dö!" kanske kan vara minst lika starka som åsikten "Ahmed i pizzerian är en sjysst kille" i upprörda och känsloladdade situationer. Men tänker man i lugn och ro, tänker över åsikterna fram och tillbaka och vad de leder till, så kommer "Ahmed är sjysst" att vara starkare. Detta kanske ser lite överoptimistiskt ut när jag skriver det såhär. Men det finns ju en del exempel ur verkligheten som stödjer detta. Brottslingar kan förändras genom få befinna sig i lugn miljö och få terapi - det vill säga att på ett noggrant sätt reflektera över och tänka igenom vad man tycker och känner. Om man däremot befinner sig i en stökig miljö, det vill säga ofta är upprörd och stressad, är man troligtvis mindre benägen att ta avstånd från brottslighet och våld. En person som Hitler fick inte med sig folket på sina idéer genom att skriva sakliga debatt-artiklar där han radade upp sina argument, utan tvärtom genom att spela på folks upprördhet vid stora massmöten och med propaganda (som knappast byggde på att uppmana folk att lugnt sitta ner och fundera över sina ställningstaganden). Sedan är det klart att det också fanns en massa vetenskapliga projekt inom nazismen, men i efterhand kan man se att det var mycket ologiskheter där också, och att de krävde en bakgrund av upprörda känslor för att kunna frodas.

Filosofer har visserligen hävdat den här metoden för att hitta vilken mening som ska bort i årtusenden, långt innan nazismen eller modern kriminalvård. Men man har gjort det därför att man iakttagit andra exempel på hur hatiska åsikter ofta frodas i upprördhet, men tenderar att framstå som mindre säkra och viktiga för personen som har dem när man tänker över saken i lugn och ro.

Men för att sammanfatta artikeln: Logiken kan säga om ett antal påståenden att de inte går ihop, utan att något ska bort. Däremot finns det (tyvärr?) ingen enkel och skarp logisk regel som säger vilken som ska bort. Logiken kan också säga att om vissa påståenden är sanna, så måste vissa andra påståenden också vara det. Men det finns ingen enkel och skarp logisk regel för att avgöra påståendens sanningshalt till att börja med.

Och det finns definitivt inga logiska regler som säger "man ska vara känslokall och elak", "man ska döda folk som står i vägen för ens mål", eller något annat som ondskefulla superdatorer brukar slänga ur sig.

Väldigt mycket av det man vill ha sagt när man diskuterar olika hundfrågor kan sägas antingen med hjälp av speciell terminologi eller också på 'vardagsspråk'. Fördelen med att använda en speciell terminologi är väl först och främst att man klarar sig med färre ord och kortare meningar. Jag kommer också på två nackdelar med speciell terminologi. Dels att man kanske tänker mycket luddigare än man tror att man gör - ett tjusigt fackspråk kan liksom skyla över en viss luddighet i ens idéer, man kan själv förföras litegrann av sina egna tjusiga fraser istället för att tänka efter ordentligt. Dels kanske man egentligen inte alls sparar tid på kortare meningar, för om man sedan måste ägna någon timme åt att försöka förklara de termer man nyss använde och mota en massa missförstånd om vad de egentligen betyder, hade det ju gått fortare att uttrycka sig i mer vanliga vardagstermer till att börja med.

"Traditionella" brukshundsmänniskor använder väl mest de specialtermer som användes i gamla mentaltestet, och fortfarande används i polisens L-test, som skärpa, hårdhet, vekhet, kamplust etc. Klickertränare däremot använder specialtermer från inlärningspsykologi. I båda fallen tror jag ofta man lurar sig själv att det är smidigt och bra att använda specialtermer istället för att hela tiden försöka förklara vad man menar i vanliga ord, men i praktiken stämmer det oftast inte.

Både de gamla mentaltest-termerna och de inlärnings-psykologiska termerna har det gemensamt att de ofta utgörs av ord som getts en lite annan betydelse än vad ordet har i dagligt tal.

Ett exempel från gamla mentaltestet är ordet 'hård'. När man i mer vardagliga sammanhang använder det ordet om en person (snarare än ett material) lägger man väl ofta in i betydelsen att personen är aggressiv och hotfull i många lägen, eller så kanske man menar att personen verkar helt oberörd av sådant som skrämmer andra. I gamla mentaltestet stod det för en hund som inte visade några tecken på att minnas en tidigare upplevelse, som hunden faktiskt uppfattade som obehaglig när den inträffade. Det ringar väl in en del av vad man brukar mena om man säger att en människa är 'hård' eller 'en hårding', men knappast allt. Risken om man pratar om hårda hundar är väl just att associationer till allt det här andra som man kan mena när man använder ordet i mer vardagliga sammanhang, som att inte ens till att börja med reagera på sådant som händer runtomkring, eller vara aggressiv, färgar ens uppfattning om hunden.

Ett exempel från inlärningspsykologin är termen 'straff'. I dagligt tal använder man väl oftast det här ordet när man diskuterar lagliga sanktioner som fängelsestraff eller böter. Tanken med att straffa någon i den betydelsen är ju att utsätta en person för något som är riktigt jobbigt och därför kan ha en avskräckande effekt. I inlärningspsykologi däremot säger man 'straff' om alla konsekvenser som får ett beteende att minska. Anta att jag gillar att lösa sudoku. Då och då chansar jag på en siffra som jag inte är säker på. Varje gång jag gör det, så lyckas jag inte få ut sudokut. Efter ett tag inser jag att det är en dålig strategi och slutar helt med chansningar, skriver bara in de siffror jag faktiskt blivit säker på. I inlärningspsykologiska termer har jag då fått ett straff varje gång jag chansat på en siffra - men i dagligt tal skulle ju ingen använda ordet 'straff' i det här läget.

Det är ju inte helt ovanligt att mer traditionella hundtränare påstår att "en borttagen godis eller att bli ignorerad" aldrig någonsin skulle kunna fungera som straff på deras hundar, eller över huvud taget inte skulle kunna fungera på någon lite driftigare och tuffare hund. Men jag tycker ofta det framgår i sådana situationer att den traditionelle tänker sig att 'straff' måste vara något som får hunden att krypa ihop och slicka öronen bakåt. Något för hunden hotfullt och skrämmande. Att säga "När jag tränar lydnadsmoment använder jag inget annat straff än att ta bort godisen eller bollen" inbjuder till missförstånd, många 'traditionella' kommer att uppfatta detta som att hunden ifråga blir alldeles förstörd bara man stoppar ner godisen i fickan utan att ge den. Istället kan man säga till exempel "När jag tränar lydnadsmoment så är hunden väldigt motiverad att få sin godis eller sin boll. Om hunden gör fel så tar jag helt enkelt undan godisen eller bollen. Alltså, hunden märker att det som han testade nu senast var fel strategi för att få det han ville ha... så då är han ju inte dummare än att han går tillbaka och testar något annat istället, tills han träffar rätt och får sin godis eller boll. Konstigare är det inte." Visst, man behöver använda fler ord när man förklarar på 'vardagsvis'. Men det kanske det kan vara värt, om det besparar en att linda in sig i en jättelång diskussion om att man inte måste ha en absurt mesig hund för att kunna köra klickermetoden, om att klickermetoden inte alls förstör aveln genom att premiera absurt mesiga hundar etc etc i all evighet.

Internet-kompisen Tajma skrev nyligen den här bloggen: tajma.wordpress.com/2009/07/11/tjafs-om-smaskit/ . Den handlar om att det måste vara bättre att lägga lite träning på att få exempelvis kloklippning att fungera fint och smidigt, istället för att sitta och tvångshålla hunden. Citat: "Kloklippning är en sån där typisk grej tycker jag där många tycker att det “bara ska fungera” de molhåller fast valpen/hunden tills den slutat kämpa emot" . Jo, alla har vi väl hört hundmänniskor säga saker i stil med "det ska fungera utan en massa träning och godis","hunden ska bara acceptera det här", "hunden ska inte svara upp mot sin ägare oavsett", "hunden ska inte springa och gömma sej när jag blir arg, då får den faktiskt stå där och ta det" etc.

Med risk för att uppfylla alla fördomar folk över huvud taget har om filosofer (eller kanske humanistiska forskare överlag), så ska jag skriva ett litet inlägg här om vad ordet 'ska' egentligen betyder.

1. I vissa fall använder man ordet "ska" för att helt enkelt göra en förutsägelse om något som kommer att hända i framtiden. Exempel:

"Är det inte bättre att skippa träningen i morgon... det ska tydligen spöregna. Jag kollade nyss SMHI:s hemsida."

Här har ordet 'ska' helt enkelt innebörden att det är stor sannolikhet att något ska inträffa. Det är ju inte så att personen som talar vill ha regn, eller själv försöker skaffa fram regnet på något sätt... det är bara en förutsägelse, baserat på viss information som personen har (och har fått från SMHI).

2. I andra fall använder man ordet 'ska' för att beskriva något man har beslutat sig för att göra. Exempel:

"Jag ska åka ut till BhK i morgon."

3. I ytterligare andra fall kan det handla om att man tycker ett visst tillstånd i världen är fel och dåligt, och skulle vilja att det vore på annat sätt. Man har ingen särskild plan för att göra något åt saken, det handlar snarare om en ren önskan:

"Det ska inte behöva vara så att små barn dör i svält varje dag."

4. Det kan också vara någon sorts kombination av 2 och 3. Man tycker att någonting är dåligt, och man tänker själv försöka göra något åt det hela.

"De ska inte få avliva honom, inte om jag har något att säga till om!".

Okej, om vi nu går tillbaka till den här typen av uttalanden i hundsammanhang som jag gav exempel på ovan... vad är det man menar egentligen? Vad är det för betydelse av 'ska' man är ute efter?

Är det 1, det vill säga en ren förutsägelse? Då skulle de uttalanden jag gav exempel på kunna översättas såhär ungefär: "Det är väldigt stor sannolikhet att det fungerar ändå, så det är onödigt att hålla på med en massa träning och godis", "det är stor sannolikhet att hunden bara accepterar det hela utan att man gör något speciellt för att träna den", "det är väldigt ovanligt att någon hund svarar upp mot sin ägare", "det är väldigt ovanligt att hundar springer och gömmer sig om någon blir arg på dem". Men oftast när man hör folk göra den här typen av uttalanden så verkar det framgå av sammanhanget att det i alla fall inte handlar om några helt neutrala förutsägelser av hur hunden troligtvis kommer att bete sig. Det verkar finnas ett stort normativt inslag, det vill säga starka åsikter om vad som är bra och dåligt, rätt och fel inbakade i dessa uttalanden.

Så då går vi vidare till tolkning 2, något man beslutat sig för att göra. Man skulle kunna tolka uttalandena såhär: "Jag har bestämt mig för att få detta att fungera trots att jag inte tränar på det eller använder godis", "jag har bestämt mig för att hunden bara ska acceptera detta", "jag har bestämt mig för att hunden aldrig ska svara upp mot mig oavsett vad jag gör", "jag har bestämt mig för att hunden aldrig ska springa och gömma sig när jag blir arg". Ibland kanske det här är en vettig tolkning av 'ska'-uttalanden som folk gör, men ofta fungerar inte den här tolkningen heller. Det enda sättet man har att bestämma över hundens beteende, är ju genom att träna den på ett eller annat vis. Sedan kanske man misslyckas i sina föresatser, risk för misslyckanden finns ju alltid när man beslutat sig för att göra något... men det är åtminstone fullt begripligt om en person säger att han eller hon har beslutat sig för att träna hunden till något. Men en del 'ska'-uttalanden man hör handlar ju explicit om att något ska fungera utan att ägaren tränar hunden... I så fall kan uttalandet inte ha något med beslut att göra.

Det för oss till punkt 3, att man helt enkelt önskar att något vore på ett visst sätt. 'Ska'-uttalandena ovan skulle då tolkas såhär: "Jag önskar att det vore så att man inte behövde träna på sådana här saker, det vore bra om det kunde fungera ändå", "Jag önskar att hundar fungerade så att de helt enkelt accepterade detta", "Jag önskar att det var så att hundar aldrig svarade upp mot sina egna ägare", "Jag önskar att ingen hund någonsin sprang och gömde sig när ägaren blev arg". Problemet med den här tolkningen är att den inte fungerar i de situationer då ett 'ska'-uttalande sägs liksom i protest mot någon som föreslår att man ska hålla på och träna på exempelvis kloklippning för att undvika problem, eller att man inte ska bete sig på ett visst sätt mot en skarpare hund eftersom den då kanske svarar upp. Det är klart att när person A säger "Jag klickertränar kloklippning", så kan person B svara "Jag önskar att kloklippning bara fungerade utan träning", men om B sa detta så skulle ju inte B ha sagt emot A på något vis. Men 'ska'-uttalanden i stil med "kloklippning är en sådan sak som bara ska fungera utan någon speciell träning" är ju uppenbarligen ofta ämnade att faktiskt säga emot personer som A, som medvetet tränar på kloklippning.

Till sist har vi då tolkning 4. Men eftersom tolkning 4, precis som tolkning 2, innefattar att man faktiskt ska göra något, så fungerar den inte i lägen då personen som pratar uttryckligen säger att han eller hon inte tänker träna på något sätt för att påverka hundens beteende.

Allvarligt talat så tror jag inte människor som gör sådana här uttalanden vet riktigt själva vad de menar. Jag har tidigare skrivit att man alltid bör försöka tolka människor så vettigt som möjligt, istället för att ta den dummaste tolkning man kan hitta och sedan tillskriva folk riktigt dumma åsikter baserat på detta. Men just den här typen av 'ska'-uttalanden, om att det ska vara på det ena eller det andra sättet när det gäller hundars beteende och reaktioner, så har jag väldigt svårt att se att det skulle vara möjligt att göra en vettig tolkning över huvud taget. Jag tror  att folk som säger sådant här har allt möjligt samtidigt i bakhuvudet. Å ena sidan har man tankar om rätt och fel, bra och dåligt - det är något (i den vida bemärkelse som vi använder ordet i filosofi) moraliskt fel med en värld där det händer att hundar svarar upp mot sina ägare, springer och gömmer sig när någon är arg på dem, måste tränas för att sitta snällt och lugnt när man klipper klorna på dem, och inte stilla accepterar precis vad som helst från människornas sida. Det må låta väldigt löjligt när man stavar ut det såhär, och jag tror att få människor skulle hålla med om det påståendet på en rak fråga, men ändå tror jag sådana här idéer finns i bakhuvudet på folk som gör den här typen av 'ska'-uttalanden. Sedan finns det kanske också någon sorts idé om att man kan påverka hunden på andra sätt än genom träning, nämligen genom renodlad viljestyrka. Om man bara tänker tillräckligt hårt inne i sitt huvud att hundens beteende ska vara på ett visst sätt så blir det nog så också. Det här låter ju om möjligt ännu dummare när man säger det rätt ut, men jag har intrycket att det ligger någonstans i bakhuvudet på åtminstone vissa personer i vissa situationer, när man säger att "det ska bara fungera!" utan att utveckla vidare. Ibland kan det nog vara så att personen inte menar allvar med 'utan en massa träning' i uttalanden som "det här ska bara fungera, utan en massa träning". Egentligen menar man snarare "Jag tänker träna detta på ett för hunden väldigt obehagligt sätt, snarare än på ett för hunden trevligt sätt. Istället för att på något vis belöna hunden för rätt beteende så ska jag helt enkelt tvinga den och straffa den tills den ger upp. Och om den aldrig ger upp så får vi väl slåss i all evighet då, eller så får jag avliva den till slut." Det här låter ju inte så roligt när man säger det rätt ut, vilket kanske är anledningen till att man hellre uttrycker sig missvisande i termer av 'ska' och säger att det ska fungera 'utan träning'.

Om någon har ett riktigt vettigt förslag till tolkning av den här typen av 'ska'-uttalanden så tar jag tacksamt emot förslag. Men jag misstänker att de flesta som säger sådana här saker faktiskt inte riktigt vet själva vad de menar. Det kan ju vara nyttigt att fundera över i så fall, innan man fortsätter att prata om hur hundar ska vara... Jag är övertygad om att det alltid är nyttigt att göra klart för sig själv vad man egentligen pratar om innan man babblar vidare.

Vilka bra kommentarer jag fick på förra inlägget! Såhär skrev till exempel kloka klickertränaren Et&Co:

"Intressanta funderingar! Det förvånar mig lite att många klickertränare tydligen också tänker att det handlar om "lyckoskalor" för jag tycker att det är ganska essentiellt i klickerträning att det handlar om att få in vanor (befästa beteenden). Dvs att inte gå och köpa leversnittar, tubost, köttfärs och till slut oxfilé i ett försök att få hunden att välja det istället för rådjuret. ;) Det gäller ju att befästa beteendet, och att göra det med ökande störningar, tills man nästan vågar sätta en femhundring på att man vet vad hunden kommer att göra. Inte för att jag har oxfilé i fickan idag utan för att det är vad hunden har gjort de senaste 375 gångerna. (Men för att få hunden att gärna vilja upprepa det beteende jag har valt och tränar på för att få det befäst, är det förstås klokt att ha goda belöningar och ju svårare det är för hunden, desto bättre belöningar för att hjälpa till med motivationen. Men det ser jag som en annan sak än det du skriver om?)"

Här kommer en liten reflektion om den kommentaren: Anta att Et&Co satt på ett klicker-forum på internet, eller någon klickerkurs, och sa ungefär det som står ovan: Klickerträning handlar inte om att hunden ska komma på inkallning för att den då får en belöning som trumfar allt annat, det handlar om att få en hund som kommer på inkallning som en ren självklarhet, som kommer springandes därför att den alltid gör så när man säger "hit", och som över huvud taget inte funderar över att göra något annat. Det är mycket möjligt att de flesta andra klickertränarna som var inblandade i diskussionen skulle nicka och hålla med.

Men anta istället att det är Tore Traditionell som har tagit sig in i någon form av klickersammanhang, antingen på nätet eller irl, och påstår att den metoden omöjligt kan fungera för att få bra vardagslydnad på hunden. För, säger han, "Om min hund har att välja på att springa efter ett rådjur eller komma till mig och få en köttbulle, så är det klart att den väljer rådjuret!". Vad kommer då den genomsnittliga klickertränaren Kalle att svara på Tore Traditionells klagan? Han kanske påpekar helt kort att man givetvis måste börja träna med hunden i koppel så den inte får chansen att göra fel, men sedan kommer förmodligen ett resonemang om olika belöningar. Kalle Klicker kommer att börja prata om att belöningar kan vara så mycket mer än köttbullar, att den där köttbullen i Tores ficka var fel val, han får leta sig fram till något annat istället för att öka hundens motivation.Kanske ska han tillåta att hunden gör någon form av jaktbeteende under kontrollerade omständigheter och använda det som belöning för lydigt uppförande, om nu Tores hund älskar jakt, han får pröva sig fram.

Nu är det ju inte alls något fel att diskutera belöningar, att belöningar kan vara så mycket mer än en köttbulle och att olika hundar kan uppskatta olika saker, det är ju tvärtom väldigt viktigt att folk förstår det om de ska hålla på med belöningsbaserad träning. Men när Tore påstår att en jaktglad hund aldrig skulle stanna hos föraren och få en köttbulle, om alternativet är att springa efter ett rådjur, så antyder han ju flera olika saker samtidigt. Hans stora poäng är ju inte att hunden väljer just rådjur framför just köttbullar, för även om Tore inte ägnat jättemycket tankemöda åt att fundera ut olika belöningar så förstår han förmodligen av sig själv att spektrat är lite bredare än bara köttbulle. Det han vill ha sagt är förmodligen att hundar

1. Alltid väljer det roligaste/mest lockande handlingsalternativet.

2. Att om hunden är väldigt starkt lockad av något, så går det inte att hitta någon ännu starkare belöning att ge hunden ifall den väljer att lyda.

Slutsats: Av 1 och 2 följer att det finns lägen där det är omöjligt att belöna fram det beteende man vill ha.

Om då Kalle Klicker väljer att svara Tore genom att enbart säga emot Tore på punkt 2, om Kalle kort sagt påstår att det visst är möjligt att lära in vad som helst med belöningsträning eftersom det visst alltid går att hitta någon belöning som gör att hunden uppfattar lydnad som det mest attraktiva alternativet, så har ju Kalle underförstått accepterat punkt 1. Det Kalle istället borde säga till Tore vore kanske något i stil med det Et&Co skrev i sin kommentar till mig: Det handlar inte om att hunden ska välja bort rådjursjakt därför att matte eller husse sitter på ett belöningsalternativ som gör hunden lyckligare än jakt. Det handlar bara om att, genom väldigt konsekvent förhindrande av jakt och väldigt konsekvent framkallande av rätt beteende och att göra rätt beteende mysigt och trevligt, trumma in en god vana i ryggmärgen på hunden tills den över huvud taget inte funderar över att göra något annat.

Man ska nog egentligen vara lite försiktig med att tillskriva folk olika åsikter... Kanske skulle jag inte påstått att många tränare inom både mer traditionella metoder och klicker tror att hundar alltid väljer det alternativ som gör dem lyckligast i den situationen. Det är ju mycket möjligt att nästan ingen inom klickermetoden skulle hålla med om detta om man frågade rakt ut. Men det är åtminstone väldigt vanligt att folk trillar in i resonemang som vilar på det antagandet, just när man hamnar i metod-diskussioner, och vad som går och inte går att lära in med belöningar, som i mitt exempel med Tore Traditionell och Kalle Klicker ovan.

Detta gäller i och för sig inte bara metod-diskussioner inom hundträning utan alla möjliga sammanhang. Det är lätt hänt att man utan att tänka efter köper sin debattmotståndares problemformulering, och försöker säga emot honom på någon detalj, istället för att ifrågasätta själva grunden för det han påstår. I det här fallet, att Kalle Klicker rakt av köper Tore Traditionells underförstådda antagande att hundar alltid väljer det alternativ som gör dem lyckligast/ger dem störst kick/lönar sig allra mest , och bara försöker argumentera emot honom i frågan om det går att hitta någon belöning som är större än att få dra på rådjur hej vilt.

Hur som helst: Tack Et&Co för att du fick mig att tänka lite till!

I den här artikeln ska jag skriva om ’traditionella’ hundförare, och då menar jag en person som i första hand belönar hunden med beröm, klappar och liknande, samt använder ett visst mått av s k positiv bestraffning i träningen (koppelryck, arg röst, ta i nackskinnet o dyl). Traditionella hundförare säger ofta uttalanden i stil med rubriken. Klickertränare argumenterar ofta emot detta på ungefär följande vis: "Att hunden "jobbar för dig" måste betyda att hundens motivation är en lycklig känsla som du får inombords när du ser hunden utföra diverse lydnadsmoment. För att hunden skulle kunna bli motiverad av det, så måste den ha förmågan att tänka sig in i en annan individs (t o m en annan arts) känsloliv. Så avancerade intellektuella förmågor har inte hundar. Alltså kan de omöjligt "jobba för dig", och alla hundförare som gör uttalanden i den stilen måste ha väldigt konstiga uppfattningar om hundars intellekt."

Att göra vettigast möjliga tolkning

Det är ganska vanligt i debatter att man gör på det här viset, alltså man gör en tolkning av motståndarens påståenden som får påståendet att bli väldigt dumt och långsökt, och sedan säger man i princip "titta så dumt, det visar att min motståndare både har fel och är direkt korkad". Alla på ens egen sida av debatten blir då nöjda, eftersom de får känna sig intelligenta i jämförelse med sina korkade meningsmotståndare. Men man övertygar förstås ingen på motståndarsidan genom att argumentera på det här viset, tillskriva dem dummast möjliga åsikter och sedan skratta åt dem för att de är dumma. Det är inte heller speciellt utvecklande för ens eget intellekt, eftersom man inte behöver anstränga sina tankeförmågor för att hitta en riktigt dum tolkning och sedan vifta bort den. Vad som däremot är utvecklande för en själv, och kanske också har en chans att övertyga någon som inte redan håller med en, är att faktiskt anstränga sig för att göra en så vettig tolkning som möjligt av det motståndarna säger, och sedan försöka argumentera emot den.

Så: Vad är vettigast möjliga tolkning av påståendet att "Hunden ska jobba för dig, inte för godis eller leksaker"?

Empati och sociala relationer

Jag har skrivit lite om empati tidigare, men kommer att upprepa mig lite här. En vuxen, intelligent, fantasifull och medkännande människa kan föreställa sig ganska livligt hur det skulle vara att befinna sig i en annan individs situation, och sociala relationer och hur andra människor ser på henne spelar en stor roll i hennes liv. En precis nyfödd bebis däremot kan inte sätta sig in i andras situation, och har inget direkt socialt nätverk heller. Så den vuxna, intelligenta, fantasifulla och medkännande människan hade inte allt det här från födseln, och det var inte heller så att allt detta anlände fixt och färdigt vid en viss tidpunkt - att hon vid, säg, exakt fem år, tre månader och tjugotvå dagars ålder som genom ett trollslag gick från att ha noll insikt i andra individers känsloliv och över huvud taget inte lägga märke till om de var hatiska eller kärleksfulla mot henne, till att få absolut fulländad inlevelseförmåga och lägga stor vikt vid hur hon uppfattas av andra. Självklart har allt detta utvecklats gradvis. Det börjar med att bebisen, utan att tänka eller reflektera över saken, spontant ler om andra ler och spontant gråter om stämningen är upprörd. Bebisen vill ha sällskap, och kan gråta om den blir isolerad. Gradvis utvecklas sedan sociala relationer, som blir mer och mer komplicerade och avancerade ju äldre barnet blir, barnet får större och större förmåga att verkligen förstå andra, förstå hur det skulle kunna kännas att vara någon annan, inte bara oreflekterat smittas av andras humör. Till slut har vi en vuxen människa med stor inlevelseförmåga och ett avancerat socialt liv.

Om man sedan tittar på arter snarare än individer, så gäller förstås samma sak där. Det var inte så att det först bara existerade djurarter som inte hade något som ens det minsta påminde om inlevelseförmåga, empati eller socialt liv, och sedan så uppstod genom en fantastisk mutation homo sapiens, komplett med samhälle, sociala relationer, inlevelseförmåga och empati. Utan allt detta har utvecklats gradvis.

En hund må sakna förmågan att verkligen tänka sig in i en annan individs situation. Men den behöver ändå sällskap, den kan göra skillnad på individer den känner och lever med och främlingar, och den kan smittas på ett enkelt sätt av omgivningens humör, även om den inte kan fundera och reflektera över saken. Så vettigast möjliga tolkning av att en hund "jobbar för dig" måste vara att hunden motiveras av sådant som att ha sällskap av någon den känner och lever med, och att få smittas av ett glatt humör från förarens sida.

Motivation

Finns det nu något vettigt man kan säga om påståendet att hunden bör jobba av denna anledning, att det ska vara någon sorts ideal att ha en hund som motiveras av detta snarare än godis och leksaker? Jo, det tror jag. Många människor, både klickertränare och mer ’traditionella’, verkar tänka sig att alla hundar alltid väljer det handlingsalternativ som ger dem starkast positiv känsla inombords, eller minst dålig känsla, ja som helt enkelt kommer att skicka dem högst upp på någon sorts tänkt ’känslo-skala’. Jag tror inte att den bilden ger en särskilt bra bild av allting som hunden gör. Eftersom hundar inte är så intelligenta så sitter de ju inte och medvetet tänker över sina olika handlingsalternativ och hur lyckliga de kommer att bli av respektive alternativ. Det närmaste man kommer är väl situationer där hundens drifter drar i den åt flera olika håll samtidigt, och då kommer starkast drift att vinna. Men om hunden får in en viss vana att göra på ett visst sätt i en viss situation, och den vanan är hyfsat trevlig så att hunden inte har någon direkt anledning att fly i skräck eller kämpa emot, så kan nog hunden göra som den gör just på grund av att det blivit en vana, utan att ’fundera’ över alternativen. Jag tror det är det som ligger ligger bakom när folk lyckas skvallerträna en hund som egentligen har stark jaktlust. Hunden skulle förmodligen få en mycket större lyckokick av att springa efter ett vilt djur än att stanna hos matte och få en godis. Om hunden ändå stannar hos matte och får en godis, så beror det förmodligen på att hunden inte har suttit och tänkt över de olika alternativ som står till buds och vilket som kommer att göra den lyckligast, utan att matte har lyckats trumma in skvallerbeteendet som en vana som sitter i ryggmärgen, som är hyfsat trevlig, och som hunden bara gör och trivs med utan att ifrågasätta eller fundera över om det kanske finns något annat handlingsalternativ (till exempel springa efter djuret) som skulle kännas ännu bättre. 

Så kort sagt, jag tror inte längre att den här bilden av hundens hjärna som en kalkylerande och lyckomaximerande beräkningsmaskin är särskilt träffande. Men många verkar tänka på det här viset, ibland uttalat, ibland underförstått, och det gäller både klickertränare och ’traditionella’. En möjlig anledning man kan ha att förespråka att hunden ska "jobba för dig, inte för godis eller leksak" kan vara att man är pessimistisk över möjligheten att hitta någon godis, leksak eller liknande som i alla lägen kan trumfa allt det som hunden absolut inte får göra, som till exempel rymma för att jaga vilt, springa iväg till första bästa löptik och para sig, sådana saker. Man tänker sig (förmodligen korrekt) att det inte existerar något som jag kan plocka fram ur fickan, och som ger hunden större lyckokänslor än till exempel jakt eller parning. Man tänker sig också (förmodligen korrekt här med) att inga kontrollerade versioner av exempelvis jakt som jag kan erbjuda (som viltspår, uppletande eller att helt enkelt få förfölja ett rådjur i koppel litegrann) någonsin kan ge hunden en större kick än att rymma ifrån mig och jaga hej vilt. Man tänker sig kanske också (förmodligen korrekt när det gäller väldigt många hundar i alla fall) att det inte finns någon ’opersonlig’ skrämsel eller smärta, som till exempel kastad ’skrammelburk’ eller elchock, som kan vara så obehaglig att den uppväger den kick hunden kan få av att para sig, jaga, vakta m m. (Klickertränare brukar säga saker som "En späckhuggare kan man knappast ’dominera’, men ändå går den att träna, genom att man ger den fisk när den gör konster" - men späckhuggaren som tränas lever förmodligen sitt liv i en bassäng, ingen kräver av den att den ska lyssna på tränaren mitt ute i havet under brunstperiod när en sälflock simmar förbi.) Om det över huvud taget ska vara möjligt att få en lydig hund, så måste man ha något mer att komma med. Människor, som är sociala djur, kan göra nästan vad som helst för att passa in, för att få uppskattning, för att få ha glada snarare än arga ansikten omkring sig. Saker man aldrig skulle göra för en ren pengabelöning till exempel, kan man göra av sociala skäl. Hundars ’empati’ (om vi ändå väljer att kalla den det) och sociala liv är förstås mer primitivt än vårt, de kan inte medvetet reflektera och tänka över saken, men just därför kanske det håller hundarna i ett ännu starkare grepp? Så man hoppas och tror att man har något starkare i både belönings- och straff-väg att komma med, än bara godisar, leksaker, kontrollerade aktiviteter, skrammelburkar och elhalsband - nämligen mitt sällskap, mitt humör, mina reaktioner, som förhoppningsvis hunden reagerar jättestarkt på eftersom den är ett flockdjur som har ett starkt behov av sällskap (framför allt med personer den känner) och som smittas och påverkas av omgivningens reaktioner.

Argumentera emot den vettigast möjliga tolkningen

Det här är alltså den vettigaste tolkning jag kan tänka mig av uttalandet "Hunden ska jobba för dig, inte för godis eller leksaker" - att hunden ska motiveras av förarens sällskap och det faktum att den smittas av förarens humör, samt att detta är önskvärt eftersom det  är den enda chans man har att få en riktigt lydig hund, då godis, leksaker med mera aldrig kan vara lika roligt som till exempel jakt för en hund med mycket jaktlust, löptikar för en hanhund m m. Den tolkningen förutsätter inte att hunden har fantastiska intellektuella förmågor och kan sätta sig in i hur det skulle kännas att vara sin förare. Däremot förutsätter den här tolkningen att man tror på följande punkter:

1. Man kan skilja på hundar som å ena sidan motiveras av förarens humör och sällskap, å andra sidan hundar som motiveras av andra grejer.

2. Hundars sinnen fungerar som lyckomaximerande små räknemaskiner, och hunden ’funderar’ alltid igenom alla tillgängliga alternativ och väljer sedan det som den tror kommer att ge störst lycka.

3. Förarens sällskap och humör kan ge starkare motivation än andra grejer.

Jag tror inte att 1 stämmer. Jag tror att förarens humör och sällskap i stort sett alltid spelar in till viss del. Anta att vi har en klickertränare som själv säger att hennes hundar enbart motiveras av godbitar, bollar och liknande, och helt avfärdar allt prat om att något annat skulle kunna spela in. Anta nu att vi hittar en panter, som har precis lika stor aptit och lika stor lust att springa efter och bita tag i rörliga föremål som en hund. Om vi satte den pantern i händerna på klickertränaren skulle hon säkert kunna lära den alla möjliga tricks i en någotsånär störningsfri miljö, men aldrig få samma pålitliga vardagslydnad som hon har på sina hundar. Hon kanske aldrig skulle kunna gå med den okopplad i skogen till exempel. Pantern har mindre motivation att lyda, eftersom vissa sociala bitar saknas här. Det här är förstås bara mitt antagande, jag har inte faktiskt gjort någon undersökning om pantrar och klickerträning som bevisar det hela. Men jag tror det är på det här viset, och att detta förklarar varför vi har hundar som husdjur över hela världen, medan det aldrig riktigt slagit igenom med polispantrar, vallpantrar och liknande. Och precis som jag tror att den sociala dimensionen så att säga spelar in även för klickerhundar, så tror jag absolut att ren godisätar-lust, springa-efter-bollen-lust, undvika-smärta-i-halsen-lust etc spelar in hos den hund vars förare säger att hunden jobbar för honom (men återigen, om undvika-smärta-i-halsen-lust var hela förklaringen skulle vi kunna byta ut schäfern mot en panter utan att något förändrades - pantrar vill ju inte heller ha ont i halsen. Men jag tvivlar på att det skulle fungera så bra...).

Jag tror i och för sig att den sociala biten kan spela in mer för vissa ekipage än för andra, och mer för vissa hundar än för andra (de hundar som blir kallade för ’föriga’, där man säger att hunden har ’will-to-please’). Men att man verkligen skulle kunna dra en gräns mellan olika sorters motivation, och hitta hyfsat renodlade exempel på å ena sidan hundar som motiveras av bollar och godis eller fysiskt obehag och å andra sidan hundar som motiveras av förarens sällskap och humör, det tror jag inte fungerar.

Eftersom jag inte tror på 1, blir det ganska svårt att över huvud taget diskutera 3. Man kan se att hundar motiveras av olika grejer, och att den sociala biten verkar påverka vissa hundar mer än andra. Men det är ganska hopplöst att diskutera om den sociala biten generellt sett kan motivera starkare än vad godis och bollar kan, om man inte kan hitta hyfsat renodlade exempel på hundar som motiveras av antingen det ena eller det andra.

Och  2 tror jag, som jag förklarat tidigare, inte heller på.

Så jag tror man ska avfärda påståendet "Hunden ska jobba för dig, inte för godis eller leksaker" även om man gör vettigast möjliga tolkning av det. Men att först göra  vettigast möjliga tolkning, och sedan diskutera den, det är ju i alla fall intressant. Att tvärtom göra dummast möjliga tolkning, den vanliga debattmetoden från klickerhållet, är ju fullständigt meningslöst. Lika meningslöst som när ’traditionella’ tränare säger ""Jaha, så man ska ignorera felbeteenden? Du tycker alltså att man inte ska bry sig om när hunden jagar harar och sätter på grannens löptik?".

...inte alla människor, katter, hästar eller något annat djur heller för den delen.

Väldigt ofta så hör man folk påstå att alla hundar är egoister, för "de gör bara det som gynnar dem själva". Oftast vill personen som säger detta argumentera emot mer långsökta teorier om varför hundar gör som de gör. Men man kan argumentera emot dessa teorier på olika sätt (som jag diskuterat i de första artiklarna, om ’ovetenskaplighet’) utan att för den skull behöva påstå att hundar är egoister, för det är ett ganska dumt påstående.

Men för att förklara vad som är fel med det påståendet, måste man fundera lite över vad ordet egoism betyder. Det är klart vi vet ungefär vad det betyder i dagligt tal, men så fort man börjar diskutera "alla hundar är egoister", eller t o m "alla är egoister", så börjar man också lägga in lite andra betydelser i ordet än de vanliga. Så jag ska diskutera alla möjliga tänkbara betydelser, och förklara varför påståendet inte blir vettigt oavsett hur man vrider och vänder på det.

1. Den vanliga betydelsen av ordet ser väl ut något i den här stilen: Egoist=Någon som försöker skaffa pengar, prylar, njutning etc för egen del, och behandlar ofta andra illa. Det är väl ungefär så man använder ordet ’egoist’ i dagligt tal. Ganska ofta kan man visserligen tycka att hundar beter sig egoistiskt i den här betydelsen. De försöker roffa åt sig mat, godis och roliga leksaker, och kan lätt dyka på någon annan hund (som kanske även är mindre och svagare än de själva) bara för att försvara sina egna grejer. Det är ju ett beteende som ser ganska ’egoistiskt’ ut, i den här vardagsbetydelsen av ordet... Och som man för övrigt även kan hitta hos många små små barn som inte lärt sig ta hänsyn än.

Men hundar beter sig ju inte alltid på det här viset, och olika hundar kan också vara olika benägna att bete sig såhär. Det går att hitta exempel på hundar som istället visar upp vad vi normalt sett skulle kalla för självuppoffrande beteenden. Alltså stämmer det inte att alla hundar är egoister, om man tar ’egoist’ i den här betydelsen.

2. En alternativ betydelse skulle kunna vara denna: Egoist=Någon som alltid anstränger sig för att sprida sina gener så mycket som möjligt. Biologen Richard Dawkins skrev en känd bok, ’den själviska genen’, där han förklarade självuppoffrande beteenden med att det ibland faktiskt är det beteende som sprider individens gener mest. Men detta innebär ju inte att den enskilda individen har det som medveten målsättning. Uttrycket "den själviska genen" är ju bara en metafor, det ska inte tas bokstavligt. Det betyder att de gener som kodar för egenskaper som underlättar deras egen spridning, också blir vanligare och vanligare i en grupp djur. Det betyder inte att generna verkligen är själviska, för en gen är ju bara en liten molekylkedja och kan varken tänka, känna eller handla. Att säga att en gen verkligen är självisk vore lika dumt som att säga att exempelvis en mutter eller spik var självisk. Det betyder inte heller att generna gör alla individer själviska, i vare sig den ena eller andra betydelsen av ordet. Allt det betyder är att individer har instinkter och medfödda beteenden som får dem att utföra beteenden som oftast ökar chansen för att deras gener sprids.

Att djurmammor tar hand om små ungar i sin närhet är till exempel ett sådant beteende. Oftast leder detta beteende till att deras egna ungar, eller nära släktingars ungar, som alltså delar många gener med djurmamman ifråga, får en bättre chans att överleva. Under speciella omständigheter kan de dock få för sig att ta hand om en unge de inte alls är släkt med, till och med en helt annan art. (Ni har säkert själva läst tidningsartiklar om detta fenomen... det brukar komma upp då och då när det är nyhetstorka.) Exempelvis fanns det för några år sedan en artikel i Hundsport om en chihuahua-tik som tog hand om några moderslösa andungar. Det beteendet kan förklaras som utslag av en modersinstinkt som normalt sett ökar chansen att moderns gener sprids så mycket som möjligt, men som i vissa specialfall kan slå åt helt annat håll.

Men hundar kan omöjligt vara egoister i bemärkelsen att de medvetet skulle försöka sprida sina gener så mycket som möjligt i allt de gör. För det första vet förstås inte en hund vad en gen är för något. Men även om vi mildrar påståendet till att allting som hundar gör skulle handla om att medvetet försöka få så många valpar som möjligt och säkra dessa valpars överlevnad, blir det svårt att förklara exempelvis chihuahuans beteende ovan. Skulle hon ha så dålig syn och så dåligt luktsinne att hon inte kan skilja på fåglar och hundar? Skulle hon ha falska minnen av att ha fött fram dessa fågelungar? Det verkar extremt långsökt... Det är mycket enklare att anta att tikar helt enkelt har någon form av modersinstinkt, och i vissa specialfall kan de leva ut den på något annat än sina egna valpar, och det är allt.

3. Men om vi använder ordet egoist i den här betydelsen då: Egoist=Någon som alltid beter sig på sådant sätt att det historiskt sett oftast har ökat chansen att få sprida sina gener. Ja i så fall stämmer det att de allra flesta hundar är egoister (en och annan kommer ju alltid att bära på mutationer som tvärtom är negativa för ens möjligheter att sprida sina gener). Man måste bara ha en tillräckligt bred definition av 'beteende' - en hund kanske gör pirhuetter för att den belönats med köttbullar för att pirhuettera, och då kan man förstås inte förklara detta med att pirhuetter historiskt sett skulle ha varit bra för genspridningen. Men "utföra de beteenden som brukar leda till att man får mat" kan ju ha varit bra för detta.

Så jag har väl ingen invändning mot att hundar skulle vara egoister i den här bemärkelsen... problemet är ju bara att man då har hittat på en helt ny betydelse till ordet 'egoist', som inte har något att göra med hur vi normalt använder ordet. Om man stötte på någon som var fixerad vid att sprida sina gener så mycket som möjligt, och bara tog hänsyn till andra människor i den mån det kunde gynna hans projekt (det vill säga en person som var egoist i betydelse 2 ovan), så skulle nog de flesta av oss anse att den här personen var väldigt underlig, och vi skulle nog också kalla honom 'egoist'. Men anta att vi istället stöter på en människa som har resonerat sig fram till att det moraliskt rätta är att ägna all sin tid åt att hjälpa världens fattiga. Att resonera om vad som är moraliskt rätt är något som sannolikt evolutionerats fram hos människor, därför att det historiskt sett har varit gynnsamt för familjens överlevnad att resonera logiskt och ha moraliska uppfattningar. Men att säga att det här helgonet till människa är egoist bara för att hon tänker på moral låter ju otroligt bakvänt och konstigt. Man skulle kunna säga att hon var egoist om man misstänkte att hon i själva verket mest var ute efter omvärldens beundran till exempel, eller fick någon sorts kick av att hjälpa fattiga och att det i själva verket var kicken som var det viktiga. Men själva grejen att tänka på moral - hur skulle det kunna vara egoism? Den som påstår det, har ju hittat på en helt ny betydelse till ordet egoism. Med den betydelsen kanske man kan 'bevisa' att alla individer över huvud taget (inte bara alla hundar) är egoister, men det är ju ganska ointressant att 'bevisa' något genom att hitta på nya betydelser till vanliga ord. Jag kan på samma sätt 'bevisa' påståendet "Alla människor är svenskar", om jag hittar på att ordet 'svensk' inte alls betyder 'medborgare i landet Sverige' eller något liknande, utan istället ska betyda 'medlem av arten homo sapiens'. Men som sagt, att 'bevisa' påståenden genom att hitta på nya betydelser till orden som ingår är ju ett helt ointressant företag, och lär oss knappast något om världen.

4. Jag tror att den betydelse av ordet 'egoist' som folk oftast har någonstans i bakhuvudet när de påstår att "Alla hundar är egoister", är ungefär den här: Egoist=Någon som alltid försöker uppnå största möjliga positiva känsla. Så om jag har tre olika handlingsalternativ i en viss situation, alternativ A, B eller C, och jag tror att A kommer att göra mig jätteglad, B kommer att göra mig mellanglad och C kommer att göra mig lite glad, då väljer jag A. Om det istället är så att A kommer att göra mig jätteledsen, B mellanledsen och C bara lite ledsen, då väljer jag C.

Det är uppenbart att det ligger någon sorts sanning i den här bilden. Anta att vi har en hund, Fido, som spetsar öronen och viftar på svansen om vi ger honom en leversnitt. Det verkar alltså som om Fido blir lite glad av en leversnitt. Om vi istället ger Fido en köttbulle, så kommer svansen att börja gå som en propeller och han studsar upp och ner. Det verkar alltså som att Fido blir jätteglad av en köttbulle. Om vi nu har leversnittar i ett rum och köttbullar i ett annat, och Fido vet om detta, verkar det ganska givet att han kommer att springa till köttbullarna om han får välja fritt.

Däremot tror jag det är väldigt förenklat att anta att det alltid fungerar så att hunden väljer det som kommer att skicka den högst upp på glädje/lidande-skalan. Många handlingar som hunden utför verkar mest handla om gammal vana, inte att den i någon mening har 'tänkt över' de alternativ som finns. Exempel (inte min hund, men exemplet är taget ur verkligheten): Matte ska skvallerträna sin jaktglada hund. Varje gång ett rådjur kommer drar hon fram en bit kyckling, som hon handgripligen får trycka in i käften på hunden, eftersom hunden är mycket mer intresserad av att springa efter rådjuret än av att äta kyckling. När detta har upprepats tillräckligt många gånger börjar dock hunden sitta still och frivilligt tugga i sig kycklingbiten. Till slut har hunden ett pålitligt skvallerbeteende; när ett rådjur kommer, gör den inte längre några försök att springa efter, utan sätter sig bara för att få sin kycklingbit. Man kan förstås försöka rädda teorin att hundar alltid gör det som ger dem starkast positiv känsla inombords genom att anta att den här hunden började tycka mer och mer om kyckling och mindre och mindre om rådjur för varje gång som matte tryckte in kyckling i käften på den. Först gjorde hunden bedömningen att rådjursjakt var det roligaste alternativet den för tillfället hade, och försökte därför komma iväg. Men när hundens preferenser så småningom ändrats, så gjorde den istället bedömningen att kycklingätande är roligare än jakt, och valde detta istället. Eller också kan man helt enkelt säga att det till slut blev en vana för hunden att sitta still och äta något gott, så den slutade 'fundera' över att göra något annat.

Hundar som är väldigt stressade till exempel, kan ju också bete sig på till synes självdestruktivt sätt. Man kan anta att sådana beteenden ändå alltid är de minst plågsamma som hunden har tillgång till i en viss situation, eller så kan man säga att hundar som är väldigt stressade inte riktigt förstår sitt eget bästa utan gör dumma grejer.

Alltså, man kan anta att hundar alltid gör det som ger dem starkast positiv känsla i en viss situation, men för att kunna applicera den teorin i precis alla lägen måste man ofta ta till ganska krångliga förklaringar. Ofta finns det enklare förklaringar att ta till i de lägen då det inte verkar stämma att hunden gör det som känns allra bäst för den; till exempel att hunden bara agerade av vana, utan att 'fundera' över om det fanns några andra alternativ som skulle vara bättre, att den beter sig bakvänt i ett visst läge på grund av att den är så rädd eller uppstressad, etc. För att verkligen bevisa att hundar alltid i själva verket gör det som skickar dem högst upp på glädje/lidande-skalan så räcker det ju inte heller med att bara påstå att det är så, och att det är möjligt (om än lite tillkrånglat ibland) att alltid förklara det hunden gör utifrån den teorin. Man skulle också behöva göra ganska avancerade vetenskapliga undersökningar. Man skulle till exempel kunna mäta serotoninhalten på den kycklingätande hunden från exemplet ovan just när den står och smaskar. Sedan tar man hunden någonstans där det varken finns kyckling eller någon människa att tigga av, men däremot springande rådjur, så att hunden triggas att jaga, och så mäter man serotoinhalten då. Om den skickas högre upp av jakt än av kycklingätande så får man väl säga att man har försvagat teorin, tvärtom så får teorin kanske anses tillfälligt styrkt.

Det konstiga är hur som helst att så många verkar tro att det är fullständigt självklart att hundar alltid väljer det som ger dem starkast positiv känsla av de tillgängliga alternativen. Det är inte alls självklart, utan skulle behöva bevisas.

Ännu mindre troligt är det att människor, vilket ibland påstås, skulle ha som målsättning med allt vi gör att åstadkomma så stark positiv känsla som möjligt. Anta att en människa ligger på sin dödsbädd. Hon är benhård ateist, och är säker på att efter döden finns inget mer. Hon har svåra smärtor, och tillgång till en stark morfintablett för att lindra dem. Hon har två val i den här situationen: Antingen bita ihop tänderna och vara klar i huvudet för familjens skull, för familjen skulle bli hemskt ledsna om de inte fick säga adjö ordentligt till en mamma som är redig och går att prata med. Eller också ta en stark morfintablett som hon har bredvid sängen, som skulle ta bort alla smärtor och få henne att må absolut toppen, men också göra hennes sista tid på jorden väldigt förvirrad. Om det var på det viset, att människor alltid strävade efter att uppnå en så stark positiv känsla som möjligt, så skulle det vara psykologiskt omöjligt för den här döende kvinnan att inte ta morfinet. Även om hon inte var drogberoende, så skulle det vara omöjligt för henne att låta bli att ta morfinet, för i den här situationen är det utan tvekan det som skulle ge henne starkast positiv känsla. Och några långsiktiga konsekvenser av att göra hennes familj besviken kan ju inte finnas för hennes del, eftersom hon ska dö, och inte tror på ett liv efter detta.

Om vi tror att det faktiskt skulle kunna hända, åtminstone någon gång och någonstans, att en person som befinner sig i den här situationen väljer att avstå från morfinet, så måste vi också gå med på att människor inte nödvändigtvis alltid siktar på att uppnå så stark positiv känsla som möjligt med sitt handlande, utan att andra saker kan spela in oberoende av detta. Den som tvärtom hävdar att jo, det är så att människor absolut alltid strävar efter att uppnå största möjliga positiva känsla, och att kvinnan i mitt exempel alltså nödvändigtvis kommer att välja morfinet om hon verkligen är övertygad om att hon strax kommer att dö, den personen måste ju också kunna backa upp sitt påstående med någon form av bevis, någon sorts vetenskaplig undersökning. Det duger knappast att säga att det självklart är på det viset... det är inte ett dugg självklart att det till exempel skulle vara omöjligt att välja bort morfinet i ovanstående scenario.

Sammanfattning:

Det är ganska dumt och ogenomtänkt att hävda att alla hundar, eller för den delen alla individer över huvud taget, är egoister. Om man inte ska hitta på en helt ny betydelse till ordet 'egoist' (och genom att hitta på helt nya betydelser till ord så kan man ju 'bevisa' exakt vilket påstående som helst), så håller det inte. Oftast påstår man väl att "alla hundar är egoister" i något sammanhang där man vill argumentera emot någon långsökt och konstig teori om hundar... men sådana teorier går det alldeles utmärkt att argumentera emot utan att dra upp egoism.

Detta inlägg är en fortsättning på det förra.

Om man sitter på ett internetforum som handlar om hundar, i klubbstugan på brukshundsklubben eller ute i skogen med sökgänget och diskuterar träningsmetoder, så handlar diskussionen ofta väldigt mycket dels om vilka metoder som är effektiva för att uppnå sina mål, dels om hunden mår bra eller dåligt av en viss träningsmetod. Men något som jag upplever att man diskuterar väldigt lite, är hur viktiga ens målsättningar egentligen är. Är de någonting som absolut måste uppnås, eller kan man kanske strunta i dem om det blir svårt?

Anta att jag har en målsättning med min hundträning som omöjligt kan uppnås utan träningsmetoder som är jobbiga för hunden. Andra hundar kanske kan uppnå det här målet med trevliga metoder, men det är helt omöjligt för min hund. (Jag anar att en del läsare slår bakut direkt när de läser detta och hojtar "Det finns inte! Om något över huvud taget är möjligt att lära hunden, så går det också att lära in med trevliga metoder!". Till alla som hojtar så, säger jag: Även om ni är övertygade om att så är fallet, så kan ni väl använda er fantasi för sjutton, och tillfälligt låtsas att det finns någon form av målsättning som man kan ha med sitt hundägande och som bara är möjligt att lära en viss hund med för hunden jobbiga metoder. Är alla hojtare igång och låtsas nu? Bra, då går vi vidare.)

Innebär detta att jag har rätt att utsätta hunden för de jobbiga träningsmetoderna? Inte nödvändigtvis. De flesta människor anser nog att ändamålen i viss mån kan helga medlen, att det finns situationer där det kan vara berättigat att utsätta till exempel en hund för ett visst mått av lidande ifall målet man vill uppnå är tillräckligt viktigt. Däremot så tror jag att få personer egentligen står för att vilka ändamål som helst kan helga vilka medel som helst. För att ta ett par exempel som handlar om hundar, utan att för den skull ha med just hundträning att göra: Ingen normal hundägare skulle ifrågasätta att man har rätt att utsätta sin hund för en medicinsk behandling som innebär att hunden mår lite halvdåligt i två veckor, om behandlingen kan rädda hunden från en dödlig sjukdom och ge den många friska år. Ändamålet, att rädda hunden till ett friskt liv, helgar medlen, som får hunden att må lite dåligt i ett par veckor. Däremot skulle de flesta hålla med om att det inte är rätt att utsätta hunden för en lång plågsam behandling om ändamålet bara var att göra hunden lite snyggare (inte friskare eller mer välmående), och det känns viktigt för ägaren att ha en snygg hund. Nu kanske folk tänker "Men kupering då? Det finns ju trots allt många människor som stödjer kupering... och åtminstone i fallet med öronkupering tar det ett tag innan det läker, och syftet är bara att göra hunden snyggare." Jag tror ändå att de flesta människor tycker det är moraliskt fel att plåga hunden bara för något så oviktigt som utseendets skull. Om man verkligen tyckte att det var helt okej att göra det, så skulle man i kuperings-debatter säga saker som "ja men skitsamma om det gör ont på hunden, jag vill ha en snygg hund och lång svans och hängöron är faktiskt fult! Hunden får väl lida lite för att jag ska ha en snygg hund!". Men i stort sett ingen (utom ett och annat internet-troll kanske) uttrycker sig så. Istället försöker man övertyga sina meningsmotståndare om att svanskupering inte är ett dugg smärtsamt utan tvärtom besparar hunden framtida smärta av att slå i svansen, att öronkupering inte alls är speciellt problematiskt för hunden, att det till och med kan vara bra för hunden att det blir lite luftigare kring hörselgången, och att det hur som helst inte är något den direkt lider av. Just eftersom man håller med om att det är fel att plåga en hund för något helt oviktigt syfte, så försöker man övertyga andra människor om att kupering inte alls är plågsamt.

Så vi kan väl alla vara överens om att man inte har rätt att utsätta hunden för något som är jobbigt, obehagligt eller plågsamt för vilket oviktigt syfte som helst, det måste vara något viktigt som står på spel. Om man då överför detta till hundträning, så skulle det innebära att om det finns någon form av målsättning som endast kan uppnås med för hunden jobbiga/plågsamma träningsmetoder, så har man endast rätt att utsätta hunden för detta om målsättningen är tillräckligt viktig.

Är det viktigt att vinna tävlingar? Man skulle kunna argumentera för att det är viktigt om tävlingen ifråga inte är någon ’ren sport’, utan också behövs som avelsutvärdering. Å andra sidan, om man anser att det är rastypiskt för en viss ras att vara bra på sporten X, så kunde man säga att just därför ska ingen hund tvingas att X:a. Bara de hundar som av sig själva har en stark motivation för sporten X borde meriteras i den, annars blir det missvisande ur avelsutvärderings-synpunkt. Så inte ens om en viss hundsport används som avelsutvärdering, och vi håller med om att avelsutvärdering är viktigt, är det självklart att man därmed har rätt att använda jobbiga träningsmetoder.

Vardagslydnad då? Vardagslydnad är väl mycket viktigare än tävlingar? Nja, det är väl inte heller självklart. Ordet ’vardagslydnad’ kan ju innefatta lite allt möjligt. Vissa delar av vardagslydnaden kanske egentligen inte spelar någon roll för vare sig hunden eller omgivningen, det är bara ägaren själv som bryr sig om just de målsättningarna. I så fall kanske det är något man lika gärna kan ge upp på, ifall dessa målsättningar inte går att uppnå med trevliga metoder.

Många menar att ’frihet’ är extremt viktigt för hunden, och att man alltså måste ha rätt att ta till metoder man annars skulle undvika ifall målet är att hunden ska kunna ha ’frihet’. Jag tycker att man ska fundera ordentligt på vad man menar med ordet ’frihet’ när man diskuterar detta... Att en hund som glatt springer omkring utan koppel och gör lite allt möjligt som den har lust med är ’friare’ än en kopplad hund verkar ganska självklart. Men om en hund går glad i kopplet, nosar runt lite, skuttar och busar lite osv, medan en annan hund går okopplad men med konstant låg och ihopsjunken kroppshållning, med blicken konstant fäst på ägaren och utan att ta några initiativ över huvud taget - i den situationen är det väl inte så självklart att den okopplade hunden också är den ’friaste’? En hund som går okopplad bredvid ägaren därför att hunden blivit så bollfixerad att den under en två timmars promenad inte kan ta blicken från ägarens ficka om den vet att det ligger en boll där, är den hunden ’fri’? Är fysiska hinder per definition mer frihetsinskränkande än psykiska hinder? Är hunden automatiskt fri om den varken har skrämts till lydnad eller hindras av något fysiskt, eller kan det finnas andra former av psykiska hinder för frihet (som till exempel extrem fixering vid en boll eller något annat)? Allt detta tycker jag man bör fundera lite på, innan man börjar slänga sig med ordet ’frihet’ som motivering för än det ena och än det andra i träningsväg.

Så vad är då okej att göra mot hunden?

Jag hade inte tänkt komma med någon detaljredovisning av egna åsikter här, framför allt som jag inte kan vara säker på att jag sitter inne med någon absolut sanning om rätt och fel. Men jag tycker alltså att man bör resonera på följande sätt, när man frågar sig om en viss träningsmetod är okej eller inte:

Hur upplever hunden detta? Om träningen är kul för hunden är ju allt frid och fröjd, och man behöver inte fundera längre. Men man får försöka vara lite ärlig med sig själv - en hund som står och är väldigt passiv med låg kroppshållning, eller en hund som är väldigt uppvarvad och hysteriskt stressad, eller en hund som tjuter till och slänger sig på backen, har det ju jobbigt, åtminstone i just den situationen. Och om det nu är jobbigt för hunden, finns det något trevligare sätt att träna det man tränar som också fungerar? I så fall bör man förstås göra på det viset istället. Men om det är jobbigt för hunden, och det inte finns något annat sätt som fungerar, så måste man fortfarande välja mellan att träna som man tränar eller att strunta i målsättningen. Så det sista man då bör fråga sig är: Hur viktig är min målsättning egentligen? Och det är något som jag tycker diskuteras alldeles för lite... folk kör fast i frågorna om hur jobbig eller inte jobbig en viss metod är för hunden, och ifall det finns andra metoder som också fungerar eller inte. Men att det faktiskt kan vara ett alternativ att strunta i sin målsättning, istället för att tvinga dit hunden, det är något man sällan diskuterar över huvud taget.

(Det här inlägget är en fortsättning på det förra)

Ett populärt svar på den frågan är att vi aldrig kan veta det, för hundar kan inte prata. Men så enkelt är det inte.

En psykolog som studerar människor är ju inte tvungen att fråga dem för att få reda på något om deras känslor. Man kan förstås göra det, men det är inte alltid som det är den bästa metoden. Av olika anledningar kan människor ibland ge missvisande svar; en försöksperson kan vilja ge omgivningen (inklusive den undersökande forskaren) ett visst intryck av sig själv som kanske inte stämmer helt med verkligheten, och kanske är försökspersonen även mitt uppe i någon form av självbedrägeri. Att fråga försökspersonerna hur de mår kan ersättas av eller kompletteras med dels fysiologiska undersökningar av olika slag (man mäter halter av olika hormoner i saliv eller blod, mäter pulsen, scannar hjärnan m m), dels med att studera deras kroppsspråk och vad de gör. Om man istället för människor studerar hundar försvinner förstås möjligheten att fråga dem, men man har fortfarande alla andra metoder till hands.

Hundar har mycket mindre frontallober än människor (frontalloberna är den del av hjärnan som styr vårt mer avancerade tänkande), samtidigt som de delar av hjärnan som tar emot exempelvis luktintryck är mycket större. Men i grunden fungerar deras hjärnor, signalsubstanser, hormoner etc likadant som hos en människa. Om det inte vore för det faktum att människor och övriga däggdjur i grunden fungerar ungefär likadant på denna punkt, så skulle man inte kunna använda djurförsök för att testa effektiviteten hos olika psykofarmaka. Men det gör man. När jag satt i Stockholms Norra Djurförsöketiska Nämd så godkändes bland annat ett försök där man testade antidepressiva medel på deprimerade råttor. Många tycker spontant att det låter helt otroligt när man berättar det, eftersom de tror att man bara kan veta om en person är deprimerad eller inte ifall personen säger att han/hon mår dåligt, eller att man måste tänka saker i stil med "usch vad jag mår dåligt" för att kunna räknas som deprimerad. Men depression kännetecknas också av initiativlöshet, onormalt låg serotoninhalt i hjärnan med flera kännetecken som går precis lika bra att iaktta hos en råtta som hos en människa. Och även om råttan inte kan tänka i termer av ord, och alltså inte kan tänka för sig själv "usch vad jag mår dåligt", så finns det ingen speciell anledning att tro att själva känslan skulle vara annorlunda hos en råtta med onormalt lite serotonin jämfört med en människa i samma tillstånd.

Som vanlig hundägare kan man förstås inte ägna sig åt att scanna hjärnor eller mäta hormonhalter, utan kan då enbart läsa av hundens kroppsspråk och beteende för att få veta hur den uppfattar den träning man ägnar sig åt. Jag tror egentligen inte att detta är så fruktansvärt svårt som det ofta framställs. Visserligen är hunden en annan art, och dess kroppsspråk skiljer sig från vårt på många punkter helt enkelt därför att den har en annan kroppsbyggnad (rörliga öron, svans, fyra ben istället för två, mindre rörligt ansikte). Vissa grunddrag i kroppsspråket är ju dock gemensamt för människor och hundar, till exempel att sträcka på sig i vissa lägen och krypa ihop i andra, backa undan eller söka sig till, etc. Det är väl mycket på grund av detta som vi ändå kunnat samarbeta ihop med hundar tusentals år innan någon kunde stava till 'etologi'.

Jag tror de flesta egentligen kan lära sig läsa av sin hund väldigt bra om man bara spenderar mycket tid med den, men att det finns vissa typiska felkällor som riskerar att komma i vägen. Följande är alltså min egen spekulation, baserat på egna erfarenheter och funderingar men ingen riktig vetenskap, om vanliga orsaker till att man misstolkar hundens känslor.

1. Läsa in mer intelligens än vad som finns där. Eller som det så populärt kallas, 'förmänskliga' hunden. Jag tycker dock att ordet 'förmänskliga' används hur som helst och om lite vad som helst. Så fort man inte gillar någons inställning till hund så kommer man dragandes med att de 'förmänskligar', och inte sällan kan det vara så att A tycker att B förmänskligar sin hund samtidigt som B tycker att A gör samma sak mot sin. Eftersom ordet 'förmänskliga' har kommit att användas precis hur som helst tycker jag det är bättre att lägga det åt sidan, och försöka beskriva vad man menar med andra ord istället - till exempel att någon tror att hans/hennes hund är mycket intelligentare än vad hundar i själva verket är, och därmed feltolkar hunden.

Ett klassiskt exempel är hunden som fått tag i familjens stek och ätit upp den när ingen tittade. När familjen upptäcker vad hunden har gjort och blänger ilsket på den, så sjunker hunden ihop. Människorna tolkar det helt korrekt som att hunden känner sig låg i den här situationen när folk blänger på den. Men sedan tillskriver de dessutom hunden förmågan att tänka tillbaka på något den gjort tidigare, förstå att den då bröt mot en regel, och så få dåligt samvete för detta (vilket förutsätter att man har åtminstone något enkelt begrepp om vanlig vardagsmoral). Att medvetet kunna tänka tillbaka på tidigare händelser, att medvetet göra upp planer för den närmaste framtiden, att kunna se sig själv utifrån med andras ögon och medvetet fundera över hur man blir uppfattad, samt att tänka i enkla vardagsmoraliska termer, allt detta är så centralt och självklart i våra mänskliga liv att det är lätt att glömma bort att andra arter (som hundar) inte är tillräckligt intelligenta för att kunna göra det. 

2. Auktoritets-tro. Istället för att lita till sin egen förmåga att förstå sin hund, så är det lätt hänt att sätta all sin tilltro till någon auktoritet. Det kan vara en instruktör, en känd 'hund-guru', eller helt enkelt den person i träningsgruppen som har haft hund längst och/eller störst tävlingsframgångar. Det kanske i och för sig verkar rationellt och bra att lita till de som har varit med längre än en själv, men det är en förhastad slutsats. Vare sig man diskuterar instruktörer, kända 'hund-gurus' eller personer i träningsgäng som haft stora framgångar så finns det väldigt olika åsikter om hur man ska träna och vad hundar mår bäst av inom respektive grupp. Och vad är det som säger att den framgångsrika personen i min träningsgrupp automatiskt skulle veta bättre än den framgångsrika personen i en helt annan träningsgrupp som tycker helt annorlunda, men som jag aldrig har träffat? Ingenting.

Om hund-gurun Anna säger att träningsmetod A är snäll mot hunden medan träningsmetod B är elak, och om hund-gurun Berit tvärtom säger att träningsmetod B är snäll mot hunden men träningsmetod A är elak, så är det förstås ganska irrationellt att blint lita till Anna och förkasta Berit av den enda anledningen att Anna hör till samma brukshundsklubb som jag själv, medan Berit bor i andra änden av landet. Istället bör jag ju försöka lyssna kritiskt på både Anna och Berit, och tro på den som argumenterar bäst och vettigast för sin sak. Men detta är inte alltid så lätt. Anta att jag håller med Berit, men stöter på Anna och hennes 'lärjungar' på klubben i tid och otid. Jag måste då stå upp för mina åsikter, ansikte mot ansikte, med människor som har mycket mer erfarenhet och pondus i hundvärlden än jag själv. Då kan det vara mycket lättare för mig att acceptera allt som Anna säger, även om hon skulle påstå att en hund som kryper ihop och slickar öronen bakåt gör det för att den är så glad över mattes starka ledarskap.

3. Investerade pengar. Anta att jag har investerat stora summor pengar och/eller väldigt mycket tid, svett och möda på att lära mig en viss träningsmetod. Då har jag sedan att välja på att antingen tycka att metoden är bra, eller också att erkänna både för mig själv och andra att jag slösat bort pengarna och/eller väldigt mycket tid, svett och möda. Det sistnämda kan kännas så jobbigt att jag hellre sätter på mig stora skygglappar för hur hunden mår (eller, för den delen, hur lite effektiv metoden kanske är) snarare än att ifrågasätta den träningsmetod jag redan investerat så hårt i.

4. Dåligt samvete. Till sist har vi då det dåliga samvetet, som jag tror kan spela stor roll många gånger. Om det verkar som om man skrämmer sin hund, stressar sin hund eller något annat med de träningsmetoder man använder, så kan det vara lättare att vägra se detta än att erkänna att man varit (kanske helt utan avsikt) dum mot sin hund och därmed behöva få dåligt samvete.

Att ruska av sig dessa fyra felkällor är förstås lättare sagt än gjort. Men jag tror, som sagt, att om man bara lyckas göra detta är det inte hälften så svårt att korrekt läsa av hundens kroppsspråk som det ofta framställs som...

Oavsett hur det är med den saken så hoppas jag att jag i alla fall har lyckats ge lite argument för att det inte är något fullständigt omöjligt företag att veta hur hunden upplever den träning man ägnar sig åt. Jag kommer att återvända till det ämnet i senare artiklar... Men nästa artikel i den här serien ska handla om målsättningar och deras viktighet eller oviktighet.

Det här inlägget är en fortsättning på det förra.

Ganska ofta hör man uttalanden i stil med "Klickerträning kanske är bra för dina hundar, men skulle aldrig fungera på en hund som min, som har rejält med drifter". Eller "Att korrigera hunden kanske fungerar på dina hundar, men det skulle aldrig fungera på en hund som min, som är mycket mer självständig, och hellre skulle sticka därifrån än jobba vidare med någon som straffar den". Ni kan nog själva komma på många liknande exempel, som kan sammanfattas i påståendet "träningsmetod X kan fungera på vissa hundar, men skulle aldrig fungera på min hund, på grund av att min hund har de och de egenskaperna".

Om vi struntar i motiveringen som kommer på slutet, och förkortar påståendet till "träningsmetod X kan fungera på vissa andra hundar, men skulle aldrig fungera på min hund" - finns det något sätt att avgöra om det påståendet är sant, eller om det bara är ägaren som inbillar sig?

Ägaren känner sin hund bäst?

En del människor menar att man alltid ska ta ägaren på orden, för "man känner ju sin egen hund bäst". Men det tycker jag är ganska ogenomtänkt att säga. Många människor investerar en stor del av sin självkänsla i hunden. Detta gäller ju inte alls bara, som ibland påstås, trendiga tjejer med en chihuahua i handväskan och tuffa killar i förorten som har en hund av ’kamphundstyp’, utan alla möjliga aktiva hundägare där hunderiet av olika anledningar blivit en stor del av identiteten. Jag är övertygad om att tankar i stil med "min hund är så självständig - men väljer ändå att vara med mig, för jag är så fantastisk!" eller "min hund är så otroligt tuff, men jag kan ändå hantera hunden utan att bli uppäten, eftersom jag är så tuff själv!" ligger någonstans i det undermedvetna hos en hel massa aktiva och engagerade hund-ägare, och leder till att rent önsketänkande ofta påverkar vad man tror om sin hund.

Så om vi nu går med på att det i allaf all är möjligt att hundägaren inte alls känner sin hund bäst själv, kan man då avgöra på något sätt ifall en person har rätt eller fel när h*n påstår att "träningsmetod X kanske fungerar på vissa hundar, men skulle aldrig fungera på min hund"?

Svårt att bevisa påståendet

Tja, att i strikt mening bevisa påståendet går ju inte. Man kan inte bevisa att något aldrig skulle kunna fungera, oavsett omständigheter... Det skulle ju innebära att alla hundtränare som finns var tvungna att pröva träningsmetod X på hunden, och först om ingen av dem lyckades så kunde man kanske hävda att man bevisat påståendet. Men något stöd för uttalandet kan man ändå finna ifall ett hyfsat antal hundar av samma typ och med liknande mentalitet har tränats med metod X av hyfsat duktiga och motiverade personer, utan att det har lyckats. Om det är fallet så får man väl anse att uttalandet är styrkt... Om det däremot är så att ett antal klantar när det gäller hundträning har försökt X och misslyckats, så bevisar det ju ingenting, eftersom de förmodligen skulle ha misslyckats även med andra metoder. Det är ju heller inget bevis för att X är en dålig metod, ifall man misslyckas med att uppnå fullständigt orealistiska målsättningar. Samma anledning där, om målsättningen är fullständigt orealistisk skulle förmodligen även andra metoder ha misslyckats. Att X "inte fungerar på den här hunden" borde rimligtvis förstås som att den misslyckas där andra metoder faktiskt skulle ha haft en chans att lyckas istället.

Svårt att motbevisa påståendet

Om vi vänder på frågan, vad skulle kunna motbevisa påståendet att "träningsmetod X skulle aldrig fungera på min hund"? För att i strikt mening motbevisa påståendet skulle ju just denna hund behöva tränas med X, och sedan uppnå vad det nu är för mål det handlar om. Detta är ju något som faktiskt skulle kunna hända. Hundens ägare kanske radikalt byter åsikt, och börjar träna med metod X seriöst inställd på att lyckas (om ägaren däremot testar X liksom bara för att bevisa att det inte går, så är det ganska givet att hans förväntningar på misslyckande kommer att uppfyllas). Eller så kanske hunden omplaceras till någon som använder metod X. Men om inget av detta händer, så kan man i alla fall säga att uttalandet försvagas ifall man kan visa på exempel där hundar av liknande typ och med liknande mentalitet framgångsrikt har tränats med metod X.

Om hundens ägare absolut inte vill låta sig övertygas om att h*n hade fel, trots att man kan visa på flera hundar av liknande typ som framgångsrikt blivit tränade med metod X, så kan h*n förstås alltid resonera på följande vis: "Dessa andra hundar, som framgångsrikt tränats med X, kanske vid första ögonkastet verkar likna min hund [De kanske är samma ras, kanske till och med kommer av samma linjer, har liknande resultat på MH eller något annat objektivt faktum som man kan peka på]. Men de kan i själva verket inte ha en mentalitet liknande min hunds, eftersom ett kännetecken för min hund är att den inte kan tränas med metod X, men det kunde dessa hundar göra." Detta är inte något vidare bra sätt att argumentera på, eftersom man förutsätter det som skulle bevisas/motbevisas, nämligen att hunden vi diskuterar inte kan tränas med metod X. Det är precis samma sätt att resonera som A har i nedanstående påhittade lilla dialog:

A: Jag tycker man ska ge hunden dyrt foder, för alla hundar som äter billigt foder blir allergiska.

B: Nu överdriver du ordentligt. Det är ju knappast så att alla hundar som äter billigt foder blir allergiska. Jag känner flera stycker som äter Doggie utan att ha allergi, Karo och Fido till exempel.

A: Jaha, men jag tror knappast att Karo och Fido verkligen äter Doggie på riktigt, det är nog bara ett rykte eller något som deras ägare har hittat på.

B: Va? Varför säger du så?

A: Jamen det är väl självklart! Om de verkligen hade ätit Doggie, så hade de ju varit allergiska!

Förhoppningsvis framgår det tydligt att det här är ett dumt sätt att resonera på... Istället för att tänka lite logiskt och ta till sig av de fakta som finns, så har man på förhand bestämt sig för vad som är sant, och att alla påståenden som inte stämmer med det man tror sig veta därför måste vara falska.

Vad är mest effektivt?

Även om flera olika metoder kan vara tillräckligt effektiva för att det ska fungera att träna med dem, så kan ju en eller annan metod vara mer effektiv än övriga. Men hur ska man kunna avgöra vad som är mest effektivt? Det är ju inte riktigt säkert att inlärningsstudier där man tittat på djur som ska lära sig något enkelt moment, i en miljö där inget annat kan distrahera, och där forskaren har absolut hundraprocentig kontroll över alla belöningar och bestraffningar, kan generalisera till oss och våra hundar. Å andra sidan så uppkommer ungefär samma problem som har nämts ovan när man ska försöka jämföra olika metoder med varandra. För att säkert veta om metod X eller metod Y är mest effektivt för att uppnå ett visst mål, så skulle man ju behöva ha två grupper med hundförare som var exakt lika duktiga (hur man nu mäter det - ytterligare ett problem), och som hade exakt likadana hundar, och så såg man vilken grupps hundar som uppnådde målen på kortast tid. Att verkligen genomföra en sådan undersökning är ju omöjligt av praktiska skäl. 

Däremot kan man förstås titta på framgångsrika ekipage i någon viss tävlingsgren t ex, och om en stor andel av dessa använder en viss metod så talar det väl för att denna metod är bäst för att bli framgångsrik i denna gren. Fast det finns många felkällor där också. Kanske kommer många av tävlingsförarna om några år att byta metod därför att de upptäcker att något annat i själva verket var mycket bättre, men när man gör sin lilla "undersökning" har de helt enkelt inte upptäckt detta än. Kanske är många av de framgångsrika förarna sådana som omplacerar på löpande band, så att det i själva verket går fem misslyckanden med påföljande omplacering på varje framgångsrik hund som de behåller, och det är någon helt annan träningsmetod som gäller om man vill nå bra resultat med varje eller nästan varje hund man köper. Kanske är det ytterligare någon felkälla som ställer till det när man försöker undersöka vilken metod som är allra bäst för att lyckas i en viss gren, eller med en viss målsättning i vardagslydnad, eller något annat man kan vilja träna för.

Är det ens relevant?

Det enda man kan vara riktigt säker på när det gäller olika metoders effektivitet, är väl följande: Går det att hitta åtminstone några exempel på hundar av en viss ras och typ som tränats inom ett visst område med en viss träningsmetod, då är det faktiskt möjligt att träna just denna hundtyp med just denna träningsmetod inom just detta område, oavsett vad motståndare till metoden ifråga kommer och påstår. Mer än så kan man inte riktigt bevisa. Å andra sidan så kanske det inte behövs heller? Det tål att fundera på om frågan "vilken metod är allra mest effektiv?" verkligen är relevant när man diskuterar vilken metod man ska välja, eller om det räcker att veta att en viss metod fungerar (oavsett om det kanske finns andra metoder som ger lite snabbare resultat). Så kan man gå vidare med de rent etiska aspekterna på olika metoder sedan. Om detta ska kommande artiklar handla.

Jag tror i stort sett alla hundmänniskor håller med om att det finns gränser för vad som är okej att göra mot sin hund, och att en viss metod inte behöver vara rätt bara för att den ger önskat resultat. För att illustrera kan man ta följande exempel: Anta att en viss hundägare tycker det är jobbigt att hunden ibland springer iväg och jagar diverse djur, och öht springer bort ibland och inte kommer på inkallning. Hundägaren tycker det verkar bökigt att ägna sej åt någon form av lydnadsträning, så istället kommer hon på följande knep för att slippa en hund som springer bort; hon göder helt enkelt upp den tills den är så fet att den inte orkar springa längre, utan bara mödosamt vaggar fram. Hon är visserligen fullt medveten om att hunden nu kommer att dö i förtid, men tänker att då är det ju bara att köpa en ny. Hunden orkar ingenting, men hon kan fortfarande sitta och klappa på den och ha lite sällskap från den. Hundägaren är nöjd med resultatet - men skulle inte de allra flesta hundmänniskor hålla med om att hon ändå har handlat fel mot sin hund, helt enkelt för att hunden lider? Jag tror det.

Men även om man kan hitta exempel som ovanstående, som de flesta håller med om, så går åsikterna sedan vilt isär. Enligt SBK:s dressyrpolicy får man aldrig använda stackel och elhalsband, och elhalsband är också förbjudet i svensk lag. Samtidigt finns det gott om människor som anser att dessa redskap är helt okej att använda ur en rent etisk synpunkt så länge det är "rätt" person som håller i kopplet/fjärrkontrollen. Vissa människor anser att det är okej att orsaka hunden en viss smärta och/eller skrämma den till att krypa ihop i ren momentinlärning, andra anser tvärtom att sådant aldrig är okej i momentinlärning. Osv.

Man kan kanske inte komma ifrån det faktum att åsikterna faktiskt går isär, men jag tror man kan få mindre förvirrade diskussioner om tränings-etik om man håller isär tre olika aspekter. (Allt jag skriver nedan kan förstås både på ett mer allmänt plan, t ex "är det bra att använda sej av klickermetoden även i vardagslydnad?", och på ett mer specifikt plan, t ex "vilken metod är bäst för att lära hunden att inte dra på vilt?" eller "vilken metod är bäst för att lära hunden framförgående?".)

1. Hur effektiv är metoden för att uppnå det man vill uppnå?

Kan man få ett bra resultat med antingen metod A, B eller C, eller är metod A det enda sättet att uppnå ett visst mål man har satt upp?

2. Hur mår hunden av metoden?

Och, som sagt, metod kan förstås i både bred och snäv bemärkelse... Om någon t ex hävdar "ja men man kan inte prata bara om hur 'hundar' mår av 'elhalsband', för det spelar så stor roll vem som håller i dosan och vilken typ av hund det är!", så fine. Då får vi väl låta diskussionen handlar om hur den här och den här hundtypen mår av att eltränas av en si och så duktig förare.

3. Hur viktigt är det mål man vill uppnå?

Ganska många människor är nog beredda att hålla med om att det finns situationer där ändamålen helgar medlen. Samtidigt skulle väl ingen påstå att vilket ändamål som helst kan helga vilka medel som helst. Det måste finnas någon proportion i det hela.

I kommande inlägg ska jag resonera lite mer kring punkterna 1-3. Men dessa tre punkter är ju alltså helt oberoende av varandra, och det blir lätt ganska förvirrade diskussioner om man inte inser detta utan blandar ihop dem. Många verkar till exempel tänka sig att om man tar avstånd från en viss träningsmetod, så måste man därför tycka att träningsmetoden både är dålig för hunden och ineffektiv (3:an verkar folk över huvud taget inte reflektera lika mycket över som 1:an och 2:an). Men det måste man inte alls. Det är inget ologiskt eller konstigt över att vara motståndare till en viss träningsmetod, och samtidigt säga att den är effektiv för att uppnå vissa mål. Det hoppas jag att mitt första exempel, med hundägaren som använde metoden "göda upp till extrem fetma" för att slippa oönskad jakt, har visat.

Om en teori ska göra anspråk på att vara vetenskaplig, så måste den gå att testa. Som exempel kan vi återgå till cykelpunkteringarna från förra inlägget.

Vi kan tänka oss att jag har en teori som säger att vassa föremål orsakar punkteringar, och så vill jag testa denna teori. Jag bestämmer mig för att låta hundra olika cyklar köra över hundra olika vassa föremål, medan hundra andra cyklar får köra på slät mark. Om min teori håller, så borde de cyklar som kör över vassa föremål i högre grad drabbas av punktering. Om det däremot skulle visa sig att det blir lika många punkteringar i båda scenarierna, så har min teori motbevisats, eller åtminstone försvagats. Jag genomför testet, och det visar sig att fyrtiotre stycken av de cyklar som körde över vassa föremål fick punka, medan bara en cykel som körde på slät mark fick det. Trots att faktiskt en majoritet av de cyklar som körde över vassa föremål inte fick punka, så styrker resultatet min teori, eftersom det var fyrtiotre gånger så många punkor med vassa föremål som utan.
Anta att det istället hade blivit ungefär lika många punkteringar i båda cykelgrupperna, till exempel fem punkor i vassa-föremål-gruppen och fyra i kontrollgruppen. Fortfarande hade det ju varit lite mer i vassa-föremål-gruppen, men en försumbar skillnad som lika gärna kan bero på slumpen. Om utfallet hade blivit såhär, så borde jag som god vetenskapsman ha konstaterat att experimentet inte stödde min teori trots allt. Kanske är det i själva verket så att däck-gummi är tillräckligt starkt för att motstå de flesta vassa föremål man kan hitta på en väg, och att det är andra faktorer som avgör om det blir punktering eller inte, som till exempel däckets ålder eller lufttrycket. Detta kan jag undersöka i vidare tester, till exempel att låta hundra cyklar med tio år gamla däck och hundra andra cyklar med nya däck köra samma sträcka, och undersöka punkteringsfrekvensen i respektive grupp.

Detta är alltså hur man bör göra, som god vetenskapsman. Nu följer några avskräckande exempel på hur man inte bör göra:

1. Strunta i kontrollgrupp. Man tittar bara på cyklar som faktiskt har fått punktering, och ser om de har något gemensamt, men man har ingen o-punkterad grupp att jämföra med för att se om det finns någon skillnad. Utan kontrollgrupp kan man få fram precis vad som helst. Om jag av någon bisarr anledning tror att punkteringar orsakas av att cykeln har en sadel, och att det alltså vore bättre att skippa sadeln och cykla stående hela vägen, så är det klart att jag kan samla ihop en grupp punkade cyklar och konstatera att de hade sadel allihop.  Men detta stödjer ju inte min slutsats, om alla cyklar utan punktering också har sadel.

2. Oavsett hur resultatet blir, så tycker man att det stödjer ens teori. Om cyklar som kör över vassa föremål oftare får punka, så tycker jag det stödjer att vassa föremål orsakar punka. Men om det inte blir någon skillnad mellan grupperna, så tycker jag också att det stödjer min sak. Jag bestämmer mig för (utan att ha några bevis) att de cyklar som fick punka i kontrollgruppen måste ha haft försvagade däck, och sedan säger jag att det faktum att de ändå kunde köra så långt som de gjorde innan det small berodde på att de slapp utsättas för vassa föremål. Jag hittar på allt möjligt och vrider och vänder på resultaten, så att alldeles oavsett vad som händer så tycker jag att det styrker min teori.

Både 1 och 2 är ganska vanliga fenomen inom hunderiet. Ta debatten om "barf" contra torrfoder till exempel. Jag tror säkert det kan vara nyttigare att äta färsk mat, av olika anledningar. Men det finns en typ av argument som många barfare använder, och som är väldigt korkat på 1-vis. Man säger att torrfoder måste vara dåligt eftersom de flesta sjuka hundar äter torrfoder. Man glömmer bort att de flesta friska hundar också äter torrfoder... eftersom de flesta hundar över huvud taget gör det. För att hävda att barf är bättre för hälsan än torrfoder skulle man behöva en barf-grupp med hundar och en torrfoder-grupp, som i övrigt var lika. Det finns en undersökning som ofta publiceras på nätet där man jämfört frekvensen av ledfel hos överviktiga torrfoderhundar jämfört med normalviktiga barfhundar - men den undersökningen säger ju inget om normalviktig barfhund vs normalviktig torrfoderhund. Man skulle behöva två grupper som båda var normalviktiga, fick ungefär samma motion och inte minst var av samma raser. Om det sedan visar sig att barf-hundarna generellt har mindre sjukdomar, så har man styrkt sitt resultat. Men att bara konstatera att de flesta sjuka hundar äter torrfoder duger inte.

När man sedan diskuterar diverse ledarskapsteorier så kan det ofta bli korkat på 2-vis. Oavsett hur hundarna reagerar i olika situationer, så kan man alltid klämma in det i sin egen teori. Om en viss hund har en ägare som brukar låta hunden gå före ut genom dörren, och hunden är stressad, så förklaras det med att hunden tror att den är ledare när den får gå först och blir stressad för att den inte orkar med detta ansvar. Om ägaren börjar gå först istället, och hunden fortfarande är stressad, så förklaras det med att hunden inte tar ägarens nya budskap på allvar, eller någon liknande ursäkt. Om en annan hundägare låter hunden gå först, men hunden inte verkar stressad, kan man alltid förklara det med att hunden kanske inte visar sin stress på samma sätt som den första hunden men ändå är stressad innerst inne... Osv. Det finns helt enkelt ingenting i någon hunds beteende som skulle kunna få hund-gurun ifråga att överge sin teori, för h*n har redan bestämt sig för att den är sann, och allt man ser får sedan klämmas in där.

Lite som en orienterare som är ute med karta och kompass, och upptäcker att där kartan säger "sjö" så är det i själva verket ett berg. Och som då säger till sig själv "oj vilken hög och hård och liksom solid sjö det var", istället för att konstatera att kartan måste vara uppåt väggarna.

Två förklaringar till punktering

Anta att jag är ute och cyklar, och så råkar framdäcket studsa upp och sen landa rätt på en stor spik som står på högkant. Det blir hål i både däck och innerslang, och jag får punktering. Senare sitter jag och pratar med två personer, A och B, och frågar: "Men varför går det egentligen hål i cykeldäck av vassa saker som t ex spikar?".

A svarar: "Under ett kort ögonblick läggs hela cykelns tyngd på en extremt liten yta, nämligen spikens spets. När all tyngd koncentreras till en pytte-pytte-liten punkt så går det hål. När cykelns tyngd sprids ut över en större del av däcket, som det gör när man cyklar på vanlig mark, så är gummit tillräckligt starkt för att klara det."

B svarar: "Nä, det handlar snarare om en ras av magiska älvor som bor i en annan dimension, och som vi människor varken kan se eller höra eller komma i kontakt med på något sätt. Men man märker att de finns, just genom cykelpunkteringar. Dessa älvor dyrkar nämligen spikar, glasskärvor och vassa metallbitar, det är en del i deras religion. Även om vi inte kan komma i kontakt med dem, så kan de se in i vår värld. Och om de ser att någon behandlar ett av deras dyrkade föremål respektlöst genom att cykla på det, då kommer de som straff att uttala en trollformel som gör hål i däcket."

Vad är felet med B:s förklaring? Att invända att vi faktiskt vet att sådana älvor inte finns fungerar inte riktigt. B har ju sagt att de bor i en annan dimension, och att vi varken kan se, höra eller på något sätt komma i kontakt med dem. Att motbevisa ett sådant påstående genom någon sorts vetenskaplig undersökning eller experiment går ju inte. B anser ju dessutom att vi har en sorts bevis för älvorna, nämligen det faktum att folk ofta får punktering på sin cykel om de kör över en spik, glasskärva eller vass metallbit.

Det stora felet med B:s förklaring är helt enkelt att vi inte behöver de där magiska älvorna för att förklara varför det uppstår cykelpunkteringar när man kör över vassa saker. A:s förklaring, som inte involverar älvor och andra dimensioner, räcker ju alldeles utmärkt. Och en grundläggande vetenskaplig princip är att inte krångla till saker och ting i onödan, genom att anta existensen av en massa figurer, krafter och annat som inte behövs för att förklara det vi ser. Denna princip brukar kallas för Occams (eller Ockhams) rakblad (rakblad för att man ska "skära bort" allt onödigt ur en vetenskaplig teori), efter den engelska 1300-tals-teologen William av Occam som skrev om den, även om det inte var han som först kom på idén.

Vad har då detta med hundar att göra? Jo, ett problem med många "hundgurus" är just att de ger förklaringar till hundens beteende som påminner om förklaringen ovan med de magiska älvorna.

Två förklaringar till en skällande hund

Anta till exempel att Kalle har köpt en valp, Fido. Kalle vill gradvis vänja Fido vid att vara ensam, så han går ut och stänger dörren om Fido. Så fort han hör att Fido inte gnäller så vill han berömma och belöna detta beteende, så han stormar in igen och överöser Fido med beröm för att Fido var så duktig. Fido blir alldeles till sej och far runt med hysteriskt viftande svans medan Kalle nästan studsar upp och ner i sin iver att visa Fido vad duktig han var. Men snart stöter Kalle på problem; ensamhetsträningen går inte framåt. Fido kan inte lämnas mer än max nån minut, annars börjar han kasta sej på dörren och tokskälla. Kalle får höra av en instruktör att han gjort fel som berömt Fido, och istället ska börja ignorera Fido när han kommer in genom dörren. Kalle följer rådet, och så småningom fungerar ensamhetsträningen igen.

Ett exempel på en ganska enkel förklaring till Fidos beteende, som vi kan kalla förklaring A, kan se ut såhär: Fido har lärt sej genom erfarenhet att när Kalle går utanför dörren, betyder det att det snart blir ett vilt glädjeutbrott när man ska studsa och springa omkring. Fido sitter därför i väldigt spänd förväntan innanför dörren, och går det sedan lite för lång tid kan han inte hålla sig längre utan börjar skälla och hoppa. När Kalle sedan byter taktik och börjar ignorera Fido när han kommer in igen, så lär sig så småningom Fido att det inte längre händer något jätteupphetsande bara för att Kalle går ut. Fidos förväntningar rinner av honom och han börjar koppla av.

Här kommer istället ett exempel på en krånglig förklaring till Fidos beteende, förklaring B: Fido har, sin mycket lilla hjärna och sina procentuellt sett väldigt små frontallober till trots, vissa begrepp om ansvar och rollfördelning. Han tror till exempel att någon speciell person i familjen måste ha ansvar för de andras säkerhet i olika situationer, och se till att de inte blir skadade eller råkar illa ut. Det är också så att Kalle helt omedvetet sänder ut budskap till Fido om hur den här ansvarsfördelningen ser ut. När Kalle går in genom husdörren och börjar berömma Fido, så sänder han omedvetet ut budskapet att det är Fido som har det här ansvaret för övrigas säkerhet. Fido blir då väldigt orolig när Kalle är ute, för då kan ju inte Fido hålla koll på honom och vet inte ifall han råkar illa ut. Men när Kalle istället börjar ignorera Fido, så sänder han ut det motsatta budskapet att det är Kalle och ingen annan som tar det här ansvaret. Fido kan då andas ut, och behöver inte längre oroa sig när Kalle är ute på egen hand.

Vad är krångligt?

Men måste man anse att den sistnämda förklaringen är krångligare? Är det inte bara en smaksak, vad man tycker är "krångligt" respektive "enkelt"? Nä, inte enbart. I det här fallet till exempel, så utgår A bara ifrån att hundar kan lära sig av erfarenhet att förvänta sig vissa grejer - kort sagt att hundar har någon form av inlärningsförmåga. Detta måste ju även en person som förespråkar den andra förklaringen hålla med om, det är ju inget som går att förneka. Så både A och B utgår ifrån att en hund kan lära sig saker, och veta vad den kan förvänta sig i olika situationer. Men B utgår dessutom ifrån att hunden har idéer om ansvarsfördelning, kan uppfatta diverse beteenden hos ägaren som budskap om hur denna ansvarsfördelning ska se ut och vem som ska göra vad, kan oroa sig för att något ska hända ägaren när ägaren inte är där - kort sagt, man lägger till en massa antaganden, fast dessa antaganden inte behövs för att förklara beteendet.

Överdriven enkelhet?

Klickertränare är ofta bra på att sätta fingret på när tränare från andra skolor börjar glida in i "magiska-älvor"- förklaringar till hundens beteende... Ibland tycker jag dock sökandet efter enkla förklaringar kan bli lite överdrivet. Det är ju inte så att den enklaste förklaringen man över huvud taget kan komma på också är den mest vetenskapliga - utan det är den enklaste förklaringen som ändå kan förklara de observationer man gör. Den allra mest avskalade förklaringen, kanske faktiskt inte kan förklara lika mycket som den näst mest avskalade, och i så fall blir den näst mest avskalade att föredra. Så om förklaring A är jättekrånglig och förklarar allt man ser, förklaring B är mellankrånglig och förklarar också allt man ser, och förklaring C är superenkel men förklarar bara hälften av det man ser, är alltså förklaring B den bästa. Förklaring A är onödigt krånglig, eftersom det finns ett enklare alternativ som förklarar lika mycket. Men förklaring C faller helt enkelt på att den bara lyckas förklara hälften så mycket.

Vissa klickertränare vill absolut inte tro att förarens glada humör kan ha någon förstärkande effekt på ett beteende, om inte hunden genom erfarenhet har lärt sig att förknippa glatt humör med godis, leksaker m m. De brukar hävda att bara den som har mänsklig empati-förmåga, det vill säga verkligen kan sätta sig in i hur det skulle vara att befinna sig i någon annans situation, kan bli glad bara för att någon annan är glad. Men det där är ju förhastat. Den här avancerade empati-förmågan, att verkligen kunna sätta sig själv i någon annans skor i fantasin, är ju inget som uppstod fix och färdigt ur tomma intet, vare sig evolutionärt sett eller om man tittar på enstaka mänskliga individers utveckling. En mänsklig bebis kan ju inte tänka speciellt långt, men kan ändå helt oreflekterat "smittas" av andra människors humör. Ju äldre den blir, desto mer kan den sedan också fundera och reflektera över hur andra människor har det. Så småningom har vi en vuxen människa som kan sätta sig in i andras situation ordentligt, och intellektuellt förstå hur det skulle kännas att vara i någon annans situation. På liknande vis måste det ju se ut om man tar det evolutionära perspektivet; först har vi ganska ointelligenta flockdjur som inte kan tänka så långt, men ändå smittas av varandras humör. Ju närmare vi kommer människan evolutionärt sett, desto mer avancerad empatiförmåga hittar vi. Att hundar har den här enkla smitto-effekten verkar väl alldeles rimligt, även om de inte har något mer avancerat än så.

Så tanken att en hund skulle kunna bli glad bara för att föraren är glad, kan inte rakt av avfärdas på grund av att hunden har mycket lägre intelligens än oss. Men då kommer nästa fråga: är den onödig för att förklara hundars beteende? Kan vi förklara precis lika mycket utifrån antagandet att hundar bara blir glada av godis, leksaker och dylikt, och att glatt humör måste associeras med något av detta för att över huvud taget kunna bli värdefullt för hunden?

Jag tror faktiskt inte det. Tittar man på en enskild hund kanske det verkar så. Det är ju få hundar som uppfostras med enbart beröm. De hundar som aldrig får godis, leksaker eller liknande men som ändå är lydiga, blir ju ofta ganska hårt bestraffade för olydnad, och den enklaste förklaringen till hundens beteende kan ju då vara att den lyder för att undvika obehag. Och omvänt, de hundar som mer verkar lyda för att de tycker det är kul har ju oftast fått en blandning av beröm, leksaker, godisar och alla möjliga belöningar.

Om man däremot tittar på skillnader i förighet mellan olika hundraser, tycker jag det blir svårt att förklara utan att tänka sig att hundar kan smittas av humöret hos människor, och ha olika lätt för att ta åt sig av detta. Är det verkligen alltid så att en hund som upplevs som "förig" antingen har större aptit, eller större lust att springa efter bollar, eller större lust efter något annat påtagligt och konkret än den hund som upplevs som "oförig"? Kan man verkligen helt och hållet reducera det här med "förig" (eller "samarbetsvilja", eller "will-to-please" - om vi inte lägger in en massa konstigheter i begreppen, utan bara tänker oss att det handlar om hur lätt hunden påverkas av förarens humör) till en fråga om aptit eller boll-intresse?

Och om man går vidare och tittar på andra arter - anledningen till att hundar är lättare att träna än katter, och att vi har räddningshundar, polishundar, vallhundar etc men inte räddningskatter, poliskatter och vallkatter - skulle det enbart bero på att hundar som art har större aptit än katter som art?

Jag tycker det är viktigt att hålla i minnet att man bör hyvla bort delar ur sina teorier som är helt onödiga för att förklara det man ser. Man ska inte krångla till saker i onödan. Samtidigt så ska man inte fortsätta att förenkla och skala av förbi den punkt där förklaringarna faktiskt börjar bli sämre. Personligen tror jag nog man kan skala bort alla hänvisningar till att hunden tror att den har ansvar för det ena eller det andra ur förklaringar till hundens beteende. Man kan också skala bort det mesta som förutsätter att hunden kan sätta sig in i någon annans situation och känslor (t ex att en hund kissar inomhus för att den förstår att ägaren kommer att bli arg då, och tycker att ägaren förtjänar att vara arg och sur...). Men jag tror ändå man måste anta att det finns en enkel proto-empati hos hos hundar, att de helt enkelt lätt kan smittas och påverkas av andras humör, och att olika raser och individer kan ha olika lätt för detta. Tar man bort det också får man faktiskt sämre förklaringar till hundens beteende - i alla fall tror jag det.

Det här kommer att bli en liten artikelserie om ovetenskaplighet, om olika sätt som uttalanden kan vara ovetenskapliga på. Det är ganska vanligt i hund-diskussioner (men även inom andra områden förstås) att anklaga sin meningsmotståndare för att vara just ’ovetenskaplig’. Men ovetenskaplig kan betyda ganska mycket. Jag tror det är nyttigt att fundera lite över, innan man slänger ur sig anklagelser om ovetenskaplighet hit och dit, vad man egentligen menar, på vilket sätt meningsmotståndaren är ovetenskaplig och vad man ställer för krav på vetenskaplighet.

Analytiska sanningar

Vad är en analytisk sanning?
När man säger att ett uttalande är ovetenskapligt, så utgår man kanske från att det därmed är falskt. Men det finns en kategori uttalanden som är sanna, men samtidigt ovetenskapliga i betydelsen att deras sanning inte är något man kommer fram till genom att göra experiment, statistiska undersökningar eller använda sig av någon annan empirisk metod. Det är s k analytiska sanningar. Vanliga exempel på analytiska sanningar som brukar användas på filosofiska grundkurser och i läroböcker är t ex ”alla ungkarlar är ogifta” och ”alla trianglar har tre hörn”.
Alla som pratar svenska och förstår vad ovanstående fraser betyder, förstår också att de är sanna. Det är inget man behöver bevisa genom vetenskapliga undersökningar. Det är inte så att vi har fått reda på att alla trianglar har tre hörn genom att någon vetenskapsman studerat en massa trianglar och räknat hörnen på dem, och när han hittat hundra trianglar som samtliga hade tre hörn så drog han slutsatsen att det nog gäller alla andra trianglar i världen också. Att göra en sådan triangel-studie skulle bara vara dumt, för vad händer om man i sin triangelsamling råkar hitta en figur som har fyra hörn istället? Har man då bevisat att det finns undantag från regeln, att vissa trianglar faktiskt är fyrhörniga? Självklart inte. Det enda man visat är att man i sin triangel-samling av misstag råkade få med en rektangel. Har den fyra hörn, så är det ingen triangel helt enkelt.
Analytiska sanningar är alltså påståenden där sanningen ligger inbakad i själva ordens betydelse. Det är därför de kallas ’analytiska’, man kan upptäcka om påståendet är sant eller inte genom att bara analysera vad orden betyder, men man behöver inte göra någon vetenskaplig undersökning. ”Ungkarl” betyder ”ogift man”, och därför måste det vara sant att alla som är ungkarlar också är ogifta. ”Triangel” betyder ”sluten geometrisk figur med tre raka sidor och tre hörn”, och därför måste det vara sant att alla trianglar har tre hörn. Den figur som har fler hörn är helt enkelt ingen triangel.

Analytiska sanningar och klicker
Men varför över huvud taget diskutera analytiska sanningar? Ingen debattör eller vetenskapsman skulle väl ändå vara så dum att han framförde ”alla trianglar har tre hörn” som om det vore en stor vetenskaplig upptäckt? Nä, självklart inte, när det gäller just ”alla trianglar har tre hörn” så kan även den som aldrig hört uttrycket ’analytisk sanning’ direkt se att påståendet är en självklarhet och ingen vetenskaplig upptäckt. Jag tog bara upp ungkarlarna och trianglarna för att jag ville börja artikeln med ett par väldigt enkla och tydliga exempel. Nu har förhoppningsvis alla läsare förstått vad en analytisk sanning är för något, och hur de skiljer sig från vetenskapliga påståenden som man måste bevisa genom undersökningar eller experiment, och det är dags att gå vidare till något mindre uppenbart. I klicker-sammanhang kan man nämligen då och då läsa påståenden som utger sig för att vara vetenskapliga upptäckter, men som i själva verket är analytiska sanningar.

Ordet ’belöning’ kan ju betyda lite olika saker i olika sammanhang. Många som tränar hund använder ordet ’belöning’ som synonym för godis, boll eller beröm. Om en sådan person säger ”beteenden som belönas kommer att bli vanligare och vanligare” så menar han alltså ”beteenden som leder till att jag ger godis, boll eller beröm kommer att bli vanligare och vanligare”. Stämmer det? Det vet vi inte, men det kan undersökas. Det är en sorts vardags-vetenskapligt påstående, som i princip är möjligt att testa med vetenskapliga metoder, och som vi i praktiken kanske testar genom att helt enkelt kolla om personen kommer någon vart i sin träning genom att ge hunden godis, boll och beröm vid önskvärt beteende. (Det är förstås inte viktigt i sammanhanget att jag tog godis, boll och beröm som exempel, det kunde lika gärna vara ’få springa iväg och leka med sin bästa kompis’, ’få lukta på rådjursspår’, eller något annat som den här tränaren tror kommer att motivera hans hund.)
I klickersammanhang så brukar man dock använda ordet ’belöning’ som synonym till ’en konsekvens som gör beteenden vanligare och vanligare’. Om man då säger ’beteenden som belönas blir vanligare och vanligare’, så betyder det alltså samma sak som ’konsekvenser som gör beteenden vanligare och vanligare, gör beteenden vanligare och vanligare’. Det man sagt är då alltså en analytisk sanning, en självklarhet, men som är omöjlig att testa på något sätt, eftersom det inte är ett vetenskapligt påstående. Jämför min tänkta triangelforskare från det förra stycket, som en vacker dag hittade en figur med fyra hörn i sin triangelsamling. Han hade knappast bevisat att det faktiskt finns fyrhörnade trianglar - för om en figur har fyra hörn, så var det helt enkelt ingen triangel. På samma sätt kan en klickertränare aldrig upptäcka att en belöning (i klicker-betydelsen av ordet) faktiskt inte gjorde ett beteende vanligare. Anta att klickertränaren en vacker dag upptäcker att hans hund inte sätter sig oftare och oftare när han ger den en bit korv efter varje sättande. Det är knappast något bevis för att det faktiskt finns belöningar som inte funkar för att göra ett visst beteende vanligare - för om beteendet inte blev vanligare av korven, då var korven helt enkelt inte någon belöning.

Missriktade diskussioner

Det konstiga är att både klickerförespråkare och klickermotståndare i hög grad verkar ha missat detta. Man kan ibland höra eller läsa vildsinta diskussioner som handlar om ifall det verkligen funkar att alltid få fram de beteenden man vill ha genom att belöna - om det exempelvis funkar att lära hunden att inte jaga rådjur med ren belöningsträning. Båda sidor verkar då tro att det faktiskt finns något att diskutera här. Men det gör det bara om man tolkar ordet ’belöning’ som att det betyder något konkret i stil med ’äta korv’, ’få leka jaktlek med matte’ eller någon annan aktivitet eller grej som hunden gillar. Man kan diskutera om det alltid funkar att t ex lära hunden att inte dra på rådjur genom att ge den en korvbit om den bara står still och tittar när viltet kommer, eller man kan diskutera om det alltid går att hitta någon form av aktivitet eller grej som faktiskt är praktiskt möjlig att använda sig av i träningen och som motiverar hunden att bara stå och titta när viltet kommer. Det är konkreta frågeställningar, där den personliga erfarenheten och/eller mer organiserade vetenskapliga undersökningar får utvisa vilken sida som har rätt. Men om man tolkar ’belöning’ som ’konsekvens som gör ett beteende vanligare och vanligare’, då finns det inget att diskutera. Det är lika sant och lika ointressant att en konsekvens som gör ett beteende vanligare kommer att leda till att beteendet blir vanligare, som att en ogift man är ogift.

Att prata förbi varandra

Det kan förstås också hända (det är säkert ganska vanligt) att man helt enkelt pratar förbi varandra. Klickermotståndarna säger ”alla hundar kan inte lära sig att avstå från jakt med ren belöningsträning”, och menar då ”alla hundar kan inte lära sig att avstå från jakt genom att man ger dem godis, bollar och beröm om de låter bli”. Klickerförespråkarna säger ”jo, alla hundar kan visst lära sig att avstå från jakt med ren belöningsträning”, och menar då ”jo, alla hundar kan lära sig att avstå från jakt om man ger dem något som får dem att låta bli att låta bli att jaga”. I ovanstående exempel har båda sidor rätt, eftersom de använder ordet ”belöning” på helt olika sätt. Men så länge de inte inser att de pratar förbi varandra så kan inte diskussionen komma någon vart.

Den här artikeln handlade alltså om en typ av ovetenskapliga uttalanden som är rätt vanliga i klickersammanhang, nämligen analytiska sanningar. De följande artiklarna kommer dock att koncentrera sig på andra typer av ovetenskaplighet, som man oftast hittar bland förespråkare för helt andra träningsmetoder.