Metrobloggen

Efter mina sex tentor såg jag framemot att äntligen få åka hem ett par veckor till Sverige; träffa min kille och min familj, äta kebabpizza, dricka rödvin, fika utan skolböcker och slippa frysa inomhus.
   Jag gick upp 05.30 imorse, för att klockan ringde och jag ändå inte ville sova längre. Tog en taxi till flygplatsen med en fartgalen chaufför som körde sträckan på 20 minuter istället för 40. Checkade in, och lyckades få med mig 21 kg i en sprängfull väska. Jag sätter mig vid gaten, dricker iste, läser min roman och sneglar på klockan. Vid åtta tiden när det ljusnar ligger en tung vit dimma över Chengdu. Jag håller mig lugn, jag har tre timmars väntetid i Peking. Men tiden bara går och går och ingen information om nya flygtider kommer (vilket inte borde förvåna mig vid det här laget), slutligen får vi gå ombord, men istället för att lyfta får vi först vänta i 40 minuter, sedan 30 minuter till innan vi lyfter. Ingen information om anslutningsflyg finns att få, bara att jag måste gå till transfereringsdisken om jag missar mitt plan och jag missar såklart det.

   I Peking får jag springa över hela terminal tre för att få tag på min väska. Jag får gråtandes beskedet om att jag inte kan flygas till Köpenhamn från på tisdag; om två dagar!

   F berättade att det varit en jordbävning i morse utanför Chongqing, fem på richterskalan. Försöker tänka att saker kunde vara värre, men det känns bara så jävla bittert just nu. Dessutom har Air China bokat rum till mig på ett skabbigt hotell i industriområdet intill flygplatsen. Jag läser folks omdömen om stället och det nämns både prostituerade och "creepiness" som får en sjua på en tioskala. Just nu är jag ensam i mitt dubbelrum, men jag har fått veta att jag kan komma att få dela rum med någon annan, enligt företagets regler.

   Kina. Idag älskar jag inte dig.

Under morgonrusningen på väg till skolan, strax innan trafikljuset slår om till rött, snuddar en cykel vid en moped. Mopeden vinglar framåt, åt vänster innan den slår i marken. På pakethållaren finns en stor metallbur, som gör det svårt att upprätthålla balansen. Strax innan mopeden och buren slår i marken hör jag tre rädda skrik från dom tre hundvalparna i buren, jag täcker för munnen med handen. Dom små benen och tassarna kläms fast i gallrets hål. Mannen på mopeden hyter med näven mot mannen på cyklen, som är flera meter framför honom nu, innan han tar stöd med handen och häver sig upp, innan han reser mopeden. En valp blir hängandes kvar innan han ger burens vänstersida en ny smäll.

Jag vet vad jag vill för stunden men inte sen. Bilderna kolliderar, naggas i kanten. Jag tänker på stabil tillvaro med fina trägolv, bokhyllor, ljusa institutioner och värme utan värmeljus, paralellt med lätthet i steget och klarhet i blicken och nya upptäckter om mig själv och det som finns runt omkring Jag ser hur det egentligen bottnar; hur jag än väljer så kommer jag att välja med hjärtat först.

Jag saknar inte Sverige men fantiserar om kombinarionen helstekt gödkalvsentrecôte och Amarone.